Målarkurs för hela dig! Komposition

Transkript

1 Målarkurs för hela dig! Komposition Jan Vermeer van Delft, 1600-tal

2 Komposition Eftersom jag har haft förmånen att arbeta med barn och bildskapande under flera år och på flera olika vis så har jag lagt märke till en del om hur vi utvecklar vårt seende. Att tänka på HUR man placerar det man ritar/målar är något som spontant inte kommer in i människors medvetande, om det överhuvudtaget kommer till medvetandet, förrän i slutet av skoltiden. Ber jag en grupp 6-åringar att rita en människa så ritar 99% av dem en figur av samma kön som de själva, ståendes i helfigur i mitten av bildytan. Ber jag en grupp 14-åringar att rita en människa så gör de likadant, förutom att några av tjejerna väljer att rita en kille som figur.ytterst få får för sig att sätta figuren någon annanstans än i mitten av bildytan. Väldigt få låter figuren sitta eller ligga. Det finns säkert flera anledningar till att det fungerar så och det är intressant hur vi ritar jämfört med vad vi faktiskt ser i vardagliga livet. Det är knappast det vanligaste att vi ser de personer vi umgås med och betraktar - i helfigur. Oftast ser vi snarare delar av dem medan de rör sig, men det tycker de flesta är mycket svårare att rita. Kanske har det med rörelserna att göra, vi hinner inte med att memorera. Kanske har det med något annat att göra - att vi uppfattar saker, växter och kroppar som avskilda enheter, helheter. Vi tycks ha en naturlig inbyggd funktion som gör att vi snabbt stiliserar och generaliserar och omvandlar intrycken till symboler istället för att se världen som den är. Snabbt förstår vi att en ring med streck som pekar från ringen och utåt betyder sol, ett U med tre taggar upptill betyder tulpan o.s.v. det är säkert en mycket viktig och bra funktion för vårt överlevande ; att snabbt känna igen, men om vi inte är uppmärksamma kan detta rationella förhållningsätt snuva oss på många nyanser av tillvaron. En väg att lära ut hur man kan utnyttja placerandet på bildytan är att utgå från fotograferande och film. Begrepp som närbild, helbild, halvbild och panorering finns redan där. Förgrund och bakgrund, fokus, blickpunkt m.m. Ju mer du lär dig om komposition desto bättre verktyg har du sedan i ditt bildskapande för att skapa just de stämningar som du vill uttrycka - genom att medvetet gå in för att ärligt betrakta världen för att lära mer om hur den ser ut, ökar vår förmåga att uppleva den.

3 Perspektiv Leonardo Da Vinci satte sig för, att en gång för alla, reda upp det här med att återskapa något tredimensionellt i endast två dimensioner. Vare sig vi arbetar med penna på papper eller färg och duk så har vi ändå bara höjd och bredd till vårt konstnärliga förfogande. Vill vi att våra bilder ska bli lika det vi ser omkring oss måste vi alltså vara riktigt listiga. Det är många som under historiens gång bidragit till att utveckla olika perspektivmetoder. Leonardo är känd som den som gjort centralperspektivet populärt. Det innebär att man låter alla djupgående linjer utgå eller sträva mot samma punkt, vilken sätts mitt i bildytan. Centralperspektiv är till en god hjälp men täcker inte alla bildtekniska dilemman vi kan hamna i. Arkitekter arbetar ofta med tvåpunktsperspektiv. Det fungerar bättre om man vill visa till exempel ett hus snett från sidan. Vill vi måla en vy ur fågelperspektiv så kan vi vara behjälpta av trepunktsperspektiv. Leonardo da Vinci är död men Tom Andersson lever. Han är en tecknare som mycket generöst delar med sig av sina kunskaper om bland annat perspektivritning på sin hemsida Jag har fått tillåtelse av honom att använda hans material så jag bifogar hans pedagogiska förklaringar längst bak i detta häfte.

4 Rytm I en bild precis som i ett musikstycke finns rytm, ibland tydligt och klart. Tänk dig en bild av en lång lång allé, eller dörrar i en korridor, kanske dessa bilders rytm går att likna vid marschmusik. Ibland är rytmen mer komplicerad -som i experimentell jazz, -men den finns där lika fullt. Ett sätt att få upp ögonen för bilders rytm är genom att studera naturen. Du kommer snabbt att märka hur allt liksom magiskt växer i symetri och spiraler. Samma former återkommer om och om igen, ändå är variationerna oändliga. Allt är inte mjukt och runt, vi har många kristaller som växer i skarpa vinklar. Snöstjärnor bjuder frikostigt på ett oändligt skådespel av rytmiskt växande med både räta och runda former. Titta! Titta! och titta! -och rytmen kommer att uppdagas för dig. Du kanske redan är där - i ögats musik, men ändå känner dig osäker på vad en snäckspiral har med dina bilder att göra - du vill ju måla något helt annat! Jag tror bara det finns en väg - titta, titta, titta! Du kommer att hitta rytmer i dina bilder genom övning, sedan är det du som bestämmer vilka rytmer som ska förstärkas och betonas i bilden och vilka som stör och ska rensas bort. Gå på upptäcksfärd, gärna med kamera eller sätt dig att teckna av något i naturen, med intentionen att hitta rytmer.

5 Riktningar När vi betraktar en bild så följer våra ögon de riktningar som finns i bilden. De flesta människor läser av samma bild på samma sätt, med viss variation dock. Ibland kan t.ex. ett motiv vara så fångande - en naken man t.ex.- så våra ögon blir nästan helt fixerade, eller en färg så skarp, klarrött t.ex, så våra ögon automatiskt först söker sig dit. Rött är den färg som hjärnan snabbast uppfattar, det är ingen slump att blod är rött -rinner det ut måste vi kanske handla snabbt! Eldigt orange får oss också att titta extra fort och uppmärksamt. Men fortsätter vi titta på bilden så kommer våra ögon att ge sig ut på resa längs de linjer och former som finns i bilden. Många som jobbar med reklam vet precis hur de ska hjälpa betraktaren på traven med att upptäcka bildens delar i rätt ordning. Du lär dig hur du ska använda detta genom att uppmärksamma hur du själv läser av bilder. Vad ser du först? Vad ser du sedan? Dras blicken åt något speciellt håll? Fortsätter riktningarna ut ur bilden? Genom att komponera bilder som liksom fortsätter utanför bildytan, riktningarna leder utåt, förstärker du intrycket av rörelse och liv - betraktaren stimuleras att själv skapa fortsättning på bilden och upplever ofta bilden som mer öppen, välkomnande och intressant. En del bildskapare rycks med och låter tavlan fortsätta utanför ramen. Det kan ju vara effektfullt men det kan också ta död på den spänning som finns i att tänja gränserna för måleriets möjligheter utan att spränga dem. Diptyk och triptyk Känns ramen som ett hinder och en störande begränsning så kan man utöka bilden till en serie bilder. Att måla två tavlor som på något sätt hänger ihop kallas diptyk, tre bilder bildar en triptyk. Om det finns namn för längre serier vet jag inte, både diptyker och triptyker är klassiska sätt att vidga en bild på.

6 Gyllene snittet Gyllene snittet är ett idealiskt proportionsförhållande, 5:8. Första beskrivningarna som hittats är redan från 300 f.kr. Riktigt poppis var det på 1500-talet. Leonardo da Vinci (igen!) var en av dem som tyckte sig se detta proportionsförhållande i både det ena och andra. Teorin var att 5:8 var ett slags gudomligt förhållande, det vackraste och mest ideala. Ju närmre man kom detta förhållande i byggnader eller kroppar desto vackrare. Den berömda marmorskulpturen Venus de Milo fkr, tros föreställa Afrodite, kärleksgudinnan, hennes midja är placerad just fem åttondelar upp, av hennes kroppslängd. Se själva så underskönt: Det gamla rådhuset i Leipzig byggdes enligt gyllene snitt proportioner. Konstnären och arkitekten Le Corbusier ( ) använde gyllene snittet i flera verk. Svenska flaggans yttermått och dagens kreditkort har gyllenesnittproportioner. Själv använder jag inte sådana teorier när jag målar men väl när jag hänger tavlor till konstutställning. Jag räknar ut var tavlan har sitt gyllene snitt på höjden och så hänger jag dem så att denna punkt kommer på samma höjd för alla tavlor oavsett storlek. Det gör att det blir ett slags lugn trots att tavlorna har olika storlekar.

7 Det viktigaste störst På någon av Fria Målarskolans resor som jag var med på, besökte vi ett konstmuseum i London. En guide tog oss med på en spännande tur genom konsthistorien. Hon visade oss japanska bilder med ett för mig nytt perspektiv. Det var fina färggranna bilder med många människor och byggnader. Men på inget vis tog de hänsyn till de perspektivlagar som jag var van vid att betrakta som viktiga. De hade en annan metod. De målade helt enkelt alltid huvudpersonen i bilden störst - sedan fick resten av bildytan inordna sig efter det. Jag blev imponerad av detta sätt att strunta i perspektivregler och istället fokusera på berättelsen. Något av samma sätt att tänka tycker jag mig se hos t.ex. Chagall. Kyrkfönstret är signerat Marc Chagall. Bilden till höger är ett japanskt träsnitt, bron följer sina egna perspektivlagar och blir större ju längre bort den är.

8 Hur gör man då? Ibland vet jag ungefär hur jag vill att min bild ska se ut när den är färdig. Då börjar jag leta mig fram med pensel och färg, drar upp några grova linjer eller laserar(målar med mycket utspädd färg) för att få rätt bakgrund att utgå ifrån. Kompositionen finns då från början, men ofta växer mina bilder fram. Det är som ett samtal mellan mig färgerna och formerna. Jag målar och målar över. Vrider och vänder på bilden för att få nya infallsvinklar. Kör jag fast så tar jag kanske en spegel till hjälp. Att se bilden i spegel gör det möjligt att titta med nya fräscha ögon igen. Det är så svårt ibland att skilja den faktiska målade bilden från den inre bilden. Ibland hänger jag undan en bångstyrig duk och sätter igång med en ny. Den som inte ville samarbeta får hänga till sig och brukar till sist bli mer medgörlig. Många konstnärer arbetar först igenom sina motiv med skisser, eller målar samma bild flera gånger. Det tror jag är ett mycket bra sätt om man vill ha kontroll och hög klass på sitt resultat. Men jag är alldeles för otålig. Jag har så många bilder på kö inne i mig. För mig är det själva umgänget med färgerna som är så roligt. Att blanda, måla, se vad som händer. Det är en spännande upptäcktsfärd! Jag inser att mina bilder ibland skulle, i alla fall rent tekniskt, tjäna på att bli förarbetade med skisser, men äventyrets lockelse är så stark så jag kastar mig hellre ut i nya motiv än upprepar gamla. Sådan är jag, i varje fall just nu. Det ska vara roligt att måla! Det är då det fortsätter att vara en källa till kraft och insikt. Låser man fast sig i vad andra förväntar att man ska göra eller om man vill ha gillande och väljer att försöka upprepa gamla succér då tror jag man riskerar att ens måleri tappar kraft. Leken försvinner och skaparglädjen med den. Tekniken utvecklas med tiden om du bara är uppmärksam på vad som händer i bilden medan du arbetar. Du lär dig bäst om du har roligt under tiden. En del av oss älskar att vara nogranna med linjer och nyanser, peta och peta. Andra vill att det ska gå fort, vara stort, fartigt och häftig. Följ din natur! Gillar du perspektivövningar så hänge dig åt dem, om inte så låt bli. Det är du själv och ingen annan som väljer åt vilket håll du vill utvecklas. Ju mer tid, uppmärksamhet och energi du lägger ner i ditt måleri desto mer lär du dig. Men om du pressar dig framåt så kanske du tappar leken och inlärningen går då långsammare. Så mitt bästa råd till dig är: -Måla och njut! Anna-Carin Mårtensson 2011