HANDIKAPPOLITISKT MÅLPROGRAM. Arbete. Handikappförbundens samarbetsorgan 37 handikappförbund i samverkan

Transkript

1 HANDIKAPPOLITISKT MÅLPROGRAM Arbete Handikappförbundens samarbetsorgan 37 handikappförbund i samverkan

2 Handikappolitiskt målprogram Arbete Handikappförbundens samarbetsorgan Antaget av ordförandemötet 2003 Form: KMK Grafisk Form Upplaga: ex. ISBN: X

3 Innehåll 5 Arbete en central fråga för handikapprörelsen Del 1 6 Ett fungerande arbetsliv måste hushålla med samhällets arbetskraftsresurser 7 Vad menar vi med arbete? 8 Kan och vill alla arbeta? 10 Normer och fördomar synen på funktionshindrade som arbetskraft 11 Ofta använda begrepp som skapar problem Del 2 16 Arbete på lika villkor insatser för personer med funktionshinder 17 Vägledning 19 Utbildning 20 Arbetsplatsens tillgänglighet 22 Resor till och från arbetet 23 Hjälpmedel 24 Habilitering, rehabilitering och friskvård 26 Medlemmar i Handikappförbundens samarbetsorgan

4 Arbete en central fråga för handikapprörelsen Handikappförbundens samarbetsorgan består av 37 handikappförbund med tillsammans cirka medlemmar. Samarbetsorganet är en plattform för handikappförbundens gemensamma intressepolitiska frågor där samarbetet ska utvecklas till förmån för hela handikapprörelsen. Vi arbetar tillsammans inom handikapprörelsen utifrån uppfattningen om alla människors lika värde och alla människors lika rätt. Allas lika värde innebär att respektera mänskligt liv, oavsett våra olikheter och skilda förutsättningar. Allas lika rätt innebär rätten att fullt ut delta i samhällslivet tillsammans med andra. Det är rätten att leva ett gott liv och att själv bestämma över sitt liv. Ett gott liv utesluter inte svårigheter och motgångar. Däremot innefattar det stöd och hjälp när man befinner sig i en utsatt situation. Detta målprogram är handikappförbundens syn på arbete, våra värderingar, mål och visioner rörande området arbete. Målprogrammet ska i första hand tjäna som rättesnöre för oss själva i vårt kommande arbetsmarknadspolitiska påverkansarbete. I målprogrammet formuleras därför just målen, men inte alltid vägen eller metoderna att nå dit. Programmet belyser inte på ett heltäckande sätt de konkreta arbetsmarknadspolitiska insatser som är aktuella idag, men omfattar ändå en rad principiella ställningstaganden med bäring på den dagsaktuella politiken. 5

5 Del 1 Ett fungerande arbetsliv måste hushålla med samhällets arbetskraftsresurser Dagens arbetsmarknad är i viss mening icke fungerande, eller handikappad, om man vill formulera sig så. Samtidigt som fler och fler slås ut av arbetsrelaterade sjukdomar eller skador, hålls vissa grupper konsekvent utestängda från arbetsmarknaden. Samhällsekonomiskt är det en dålig hushållning av de arbetskraftsresurser som finns i landet. Förutom det personliga lidande det innebär för den enskilde, belastar de ökande kostnaderna för ohälsan på ett tydligt och alarmerande sätt statsbudgeten. Samma sak gäller för alla de personer vars resurser inte tas tillvara och som konsekvent hålls utanför arbetsmarknaden. Även för dessa innebär utestängningen ett personligt lidande, men också en osund belastning av statsfinanserna. Som medborgare har varje människa en rad rättigheter, men också en rad skyldigheter. En av skyldigheterna är att vara med och bidra till samhällsutvecklingen och den gemensamma välfärden. För att kunna utöva sin skyldighet att bidra till samhällets välstånd, krävs att den enskilde medborgaren också har möjlighet att göra detta. För många personer med funktionshinder förutsätter det en i grunden förändrad arbetsmarknad, där arbetslivets villkor bygger på den enskildes möjligheter att bidra utifrån sina egna individuella förutsättningar. Ett samhälle som bygger på att alla medborgare bidrar till vårt gemensamma välstånd, är också ett samhälle där det är självklart att allas rättigheter tillgodoses. Därför är det viktigt att värna principen av ett gemensamt samhällskontrakt som innebär såväl skyldigheter som rättigheter. Om vissa grupper undantas sina möjligheter att bidra till det gemensammas 6

6 bästa, är det endast en tidsfråga innan hela samhällskontraktet ifrågasätts och viljan att solidariskt fördela vårt gemensamma välstånd försvinner. Vad menar vi med arbete? I dagligt tal förknippas ordet arbete med förvärvsarbete, att utföra en arbetsinsats som är efterfrågad och värderad på en arbetsmarknad. Värderingen sker idag inte bara på grundval av efterfrågan och tillgång utan på andra osakliga faktorer såsom status, kulturella värderingar och fördomar. Begreppet arbete rymmer så mycket mer än så och kompliceras av att det på dagens arbetsmarknad är färre och färre som kan leva upp till de förväntningar som ställs. Det arbete som inte ryms inom begreppet förvärvsarbete, till exempel det obetalda hemarbetet eller det ideella föreningsarbetet, är också förutsättningar för samhällets fortlevnad. Vi har därför anledning att definiera vår tolkning av begreppet arbete. Vår utgångspunkt är strikt humanistisk och bygger på uppfattningen att varje människa är en tillgång för samhället, och att denna tillgång kan tillvaratas. Vi har kommit fram till följande definition: Arbete är den syssla en person utför för sin försörjning och som bidrar till den egna livskvalitén såväl som till samhällets väl. Denna definition kan formuleras på lite olika sätt, men innehåller tre väsentliga delar: 1. Arbetet sker för den egna försörjningen, vilket ger den enskilde en integritet och en värdighet till skillnad från allmosor eller passiviserande bidrag. Att arbetet ger den enskilde försörjning förutsätter att det finns någon som vill betala för dennes arbetsinsats. Detta innebär att arbetslivet, inom såväl 7

7 privat näringsliv som offentlig sektor, måste kunna tillvarata varje människas arbetsförmåga även om den är ringa värderad i ekonomiska termer. Ett välfärdsamhälle har ett ansvar för att de medborgare som står längst ifrån arbetsmarknaden ändå har sin försörjning i någon form, och då bör detta ske i någon form som kan inkluderas i vår definition av arbete. 2. Arbetet bidrar till den egna livskvalitén, och är i den bemärkelsen en definition av det goda arbetet, som av den enskilde uppfattas som meningsfullt och utvecklande i någon mån. I vår kultur har vårt yrke en central roll för vår identitetsuppfattning och ger oftast tillgång till ett socialt sammanhang och en för många nödvändig struktur i vardagen. Arbetet bör förhoppningsvis aldrig bli den enda bidragande faktorn till en människas uppfattning av livskvalité, men ska heller inte motverka denna. 3. Arbetet bidrar till samhällets väl, och tar därvid fasta på varje människas bidrag till det gemensammas bästa. Med denna del i definitionen utestängs sådana sysslor som endast kommer den enskilde själv till godo. Kan och vill alla arbeta? På dagens arbetsmarknad råder inte förutsättningar för att alla ska kunna arbeta. Idag finns också många som väljer att inte arbeta, kanske beroende på en ovilja att acceptera arbetslivets villkor, men säkerligen också för att man tvingas ut från arbetsmarknaden. Även i den bästa av världar kan det finnas människor som inte kan, eller inte vill arbeta. Vi anser ändå att de absolut flesta människor både vill och kan arbeta, och att detta måste vara den självklara utgångspunkten i utform- 8

8 ningen av arbetsmarknadspolitiken. Självklart får uttolkningen av detta inte bli så extrem, att den äventyrar tryggheten för dem som är i störst behov av samhällets stöd. Vi anser Att arbetslivet i grunden måste förändras till att bättre hushålla med de arbetskraftskraftsresurser som finns. Att arbetslivet villkor i betydligt större utsträckning måste bygga på den enskildes individuella förutsättningar och välmående. Detta förutsätter en flexiblare arbetsorganisation, med den enskildes arbetstagarens behov som utgångspunkt. En god arbetshälsa bygger också på den enskildes möjlighet att inneha meningsfulla och stimulerande arbetsuppgifter, att ha inflytande över sin egen arbetssituation och att känna trygghet. Att all arbetsmarknadspolitik, både i teori och praktik, ska syfta till att tillvarata varje människa som en tillgång för samhället. Att perspektivet i arbetsmarknadspolitiken måste vara långsiktigt och möjliggöra för dem som idag står långt från arbetsmarknaden att utveckla sina förmågor för att öka möjligheterna till den egna försörjningen. Att styrkan och det samhällsekonomiska intresset av en mångfald inom arbetslivet måste få en mer central roll i regleringen av arbetslivet.det naturliga umgänget på en arbetsplats mellan personer med och utan funktionshinder skapar erfarenheter och kunskaper hos alla som är värdefulla för verksamheten och samhället i stort, och som är svårerövrade på andra sätt. 9

9 Normer och fördomar synen på funktionshindrade som arbetskraft Trots vårt långtgångna arbete i Sverige med att hävda allas lika värde, råder många fördomar om personer med funktionshinder. På arbetsmarknadens område blir detta ofta tydligt, människor med funktionshinder betraktas helt enkelt inte som en möjlig arbetskraft. Detta synsätt påverkar såväl våra stödsystem, den offentliga förvaltningen liksom den enskilde individen. Den negativa förväntan som ställs på personer med funktionshinder upprätthålls av enskilda människor, oavsett om det är en myndighetsperson, en arbetsgivare, en arbetskamrat eller personen med funktionshinder själv. Om vi inte kommer tillrätta med den negativa attitydbildningen, har andra insatser svårt att nå framgång. Stereotypa uppfattningar om människor med funktionshinder kan ha olika värdegrund. Vissa attityder kan bygga på en missriktad välvilja eller ett omhändertagande synsätt. Andra attityder bygger på en ovana och rädsla för det främmande eller i värsta fall ett förakt för det avvikande. I en arbetsmarknadssituation kan detta leda till negativa konsekvenser av helt skilda slag, beroende på om en person har ett synligt eller osynligt funktionshinder. Personer med synliga funktionshinder uppfattas som avvikande redan vid en första kontakt, medan personer med osynliga funktionshinder kan ha svårt att få förståelse för sina behov. Många väljer också att inte berätta om sitt osynliga funktionshinder med risk för att bli sämre behandlade. De sociala konsekvenserna för den enskilde kan vara svåra. Negativ särbehandling, utfrysning eller mobbning är existerande vardagsproblem som uteslutande har sina grunder i ett icke-fungerande samspel människor emellan. 10

10 I ett förändringsarbete med något så komplicerat som våra kollektiva värderingar, är det viktigt att försöka definiera vilka institutioner i samhället som på ett starkare sätt än andra förmedlar, och därmed vidmakthåller våra värderingar. Skolan har en oerhört central roll, vilket utvecklas senare i detta program. En annan viktig roll spelas idag av massmedia, som på ett effektivt sätt förmedlar stereotypen av personer med funktionshinder som antingen hjältar eller offer. Detta sker inte minst inom de offentligt ägda public serivce kanalerna inom Sveriges television.* * Karin Ljuslinder, På nära håll är ingen normal, Umeå Universitet 2002 Kunskap och erfarenhet är ofta de medel som står till buds för att motverka fördomar och negativa attityder. För att säkerställa adekvat kunskap, har forskningen en viktig funktion att även inom detta område. Som bärare och förmedlare av kunskap, finns förutom de offentliga institutionerna, en stark tradition av folkrörelsearbete i Sverige. Även de många folkrörelserna kan spela en nyckelroll i ett förändringsarbete. Vi anser Att personer med funktionshinder självklart är en resurs på arbetsmarknaden. Denna självklarhet måste bli tydligare i såväl den arbetsmarknadspolitiska debatten som på den politiska dagordningen. Att den negativa attitydbildningen mot personer med funktionshinder på olika sätt måste stävjas för att skapa förutsättningar för att politiska reformer och arbetsmarknadspolitiska insatser ska kunna få dess avsedda verkan. 11

11 Att staten ska se över sitt public service-avtal med Sveriges television för att garantera en spegling av personer med funktionshinder som inte förstärker stereotyper. Förebilder för ett organiserat mångfaldsarbete inom public service media finns på den internationella arenan. Att den svenska forskningen om personer med funktionshinder ska förstärkas och kvalitetssäkras med forskningsprogram som inkluderar personer med egen erfarenhet av funktionshinder. Att satsningar på folkbildning ska göras kring villkoren för personer med funktionshinder, på liknande sätt som satsningar gjorts på att höja medvetandet om jämställdhet och etnicitet. Ofta använda begrepp som skapar problem Den terminologi vi använder i olika sammanhang speglar ofta våra värderingar. Slarvigt bruk av olika begrepp kan leda till missförstånd och ibland få konsekvenser som inte är önskvärda. Inom arbetsmarknadspolitiken används begrepp som kan skapa förvirring. Några av dessa begrepp finner vi angelägna att belysa: Ordet arbetshandikapp används idag i betydelsen av en nedsatt förmåga att arbeta, till följd av ett funktionshinder eller någon annan orsak. Som arbetssökande kan en person med funktionshinder tillsammans med arbetsförmedlingen, definiera sig som arbetshandikappad. Personen får då en diagnostisk handikappkod (t.ex. hörselskada) och får då tillgång till olika program som är förbehållna just arbetshandikappade. Som begreppet används idag, får det 12

12 problemet att det blir en kategorisering av en person på grundval av ett visst funktionshinder, som egentligen inte säger så mycket om personens arbetsförmåga. Ett arbetshandikapp i ordets egentliga bemärkelse, uppstår för vilken människa som helst i en viss arbetssituation, där arbetsuppgiften inte går att utföra. Ordet arbetsförmåga används på samma sätt som en statisk egenskap hos en person, och anges i vissa fall i procent, exempel: Hon har 50 procents arbetsförmåga. Vid en procentuell bedömning av en persons arbetsförmåga, utgår man från en norm som motsvarar 100 procent. Som i så många andra sammanhang blir en uppdiktad norm vägledande för agerandet, och olika bedömningar görs för att fastställa avvikelsen från normen. Först och främst kan man ifrågasätta hur själva normen fastställs, mot bakgrund av att det blir allt färre som passar in i normen på dagens arbetsmarknad. Ett annat problem är att det leder till ett problemdefinierat tänkande, man utgår från vad en person inte kan göra istället för att utgå från personens tillgångar. Ordet sysselsättning används i arbetsmarknadspolitiska sammanhang för att förutom förvärvsarbete inkludera det arbete som görs inom arbetsmarknadspolitiska program liksom studier med mera. I statistiska sammanhang kan det finnas en poäng att sammanfatta dem som är i sysselsättning, till skillnad från dem som är arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionerade. Nackdelen med begreppet är att det kan värdera ned de verksamheter såsom daglig verksamhet, skyddade arbetsplatser eller andra arbetsmarknadsprogram som människor faktiskt arbetar i. Det råder i vår kultur en stark föreställning om vad som är riktiga jobb. Denna inställning är inte oproblematisk, eftersom det ger en nedvärdering av vissa arbeten. Daglig verksamhet, en av insatserna enligt LSS, Lag om stöd 13

13 och service till vissa funktionshindrade, erbjuds personer med utvecklingsstörning, förvärvad hjärnskada autism eller autismliknande tillstånd. Den som har insatsen daglig verksamhet har idag sin inkomst från sjukbidrag eller förtidspension. Habiliteringsersättning är en, för kommunen, frivillig stimulanspeng som syftar till att stimulera den enskilde att delta i verksamheten. Den är för närvarande c:a 38:-/dag. Omvårdnad ingår i insatsen, dvs. stöd och hjälp till enskilda med de dagliga behov som de inte klarar själva. Daglig verksamhet ges till den som saknar arbete eller annan daglig sysselsättning utanför hemmet. Daglig verksamhet skall enligt propositionen inte uppfattas som en anställningsform. Det är inte fråga om ett avlönat arbete och syftet är inte heller att producera varor eller tjänster. Det är angeläget att möjligheten till ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden eller inom Samhall prövas regelbundet. Sociala kooperativ är samägda, demokratiskt styrda företag, där vinstintresset är underordnat den sociala gemenskapen och syftet att utveckla deltagarnas arbetsförmåga och medbestämmande. I Sverige finns idag ca 90 sociala arbetskooperativ som främst utvecklats med personer med psykiska funktionshinder. Begreppen närande och tärande används inom ekonomismen som en uppdelning av verksamheter som bidrar till, alternativt belastar, statsbudgeten. Dessa begrepp speglar dock inte vad som är samhällsekonomiskt gynnsamt eller ej, exempelvis ger tärande verksamheter såsom sjukvård och rehabilitering samhällsekonomiska vinster som också är närande. Begreppen produktiv och reproduktiv är mindre värdeladdade beskrivningar med samma syfte. En alltför distinkt uppdelning av samhällsverksamheter likt dessa riskerar likväl att tappa orienteringen om vad som är samhällsekonomiskt gynnsamt eller ej. 14

14 Vi anser Att arbetsmarknadsverkets system med kodning av arbetshandikappade ska rivas upp. Ett nytt sätt att matcha den enskildes behov med lämpliga arbetsmarknadspolitiska insatser måste utvecklas, där tillgången till olika insatser inte bygger på en viss klassificering eller permanent kodning. Att en arbetssökandes tillgångar och möjligheter alltid ska vara utgångspunkten för arbetsmarknadspolitiska åtgärder av olika slag. Varken i systemkonstruktioner eller i praktisk tillämpning ska insatser definieras utifrån en persons oförmåga, ej heller relateras till en norm av fullt arbetsför. Att sådana insatser som har till avsikt att tillfälligt sättas in för att leda till arbete, också ska tillämpas under sådana omständigheter och med en tidsbegränsning. Detta motsäger inte att det finns varaktiga anställningsformer som är offentligt finansierade. Dessa måste dock konstrueras så att förutsättningarna för rörlighet, utveckling och yrkeskarriär, för den anställde inte skiljer sig från andra anställningar. Att olika former av daglig verksamhet enligt LSS och skyddade arbeten ska utvecklas, så att en mångfald av verksamheter möjliggörs och skapar ett bredare utbud av liknande arbetstillfällen och arbetsplatser. Att sociala kooperativ ska ges förutsättningar för en landsomfattande utveckling, och därmed bli ett reellt alternativ för arbete i alla kommuner. Att det ska utvecklas modeller för hälsoekonomiska bedömningar. Kostnader för ohälsa måste på ett relevant ekonomiskt sätt kunna vägas mot investeringar i hälsobefrämjande åtgärder. Olika hälsoekonomiska verktyg och uppföljningsmodeller måste genomföras i arbetslivet för en hållbar samhällsekonomi. 15

15 Del 2 Arbete på lika villkor insatser för personer med funktionshinder Olika funktionshinder har olika påverkan på en persons förutsättningar att arbeta. Vissa funktionshinder påverkar inte den enskildes möjligheter nämnvärt *, andra funktionshinder skapar ett handikapp som relativt enkelt kan kompenseras genom insatser såsom t.ex. ändamålsenliga hjälpmedel. Ytterligare vissa funktionshinder påverkar den enskildes möjligheter inom en rad olika områden som är knutna till förutsättningarna att inneha ett arbete. Dessa områden kräver då olika typer av insatser för att personen ifråga ska ha möjligheter att inneha ett arbete på samma villkor som andra. (* Not: Enligt SCB s AKU för år 2000, angav motsvarande 1,2 miljoner människor att de hade någon typ av funktionshinder av dessa ansåg att funktionshindret inte innebar någon nedsatt arbetsförmåga. Bland dessa var sysselsättningsgraden något högre i jämförelse med hela populationen.) Alla människor är beroende av flera förutsättningar för att kunna få och inneha ett arbete. Utbildning och arbetsplatsens utformning är exempel på faktorer som påverkar den enskildes möjligheter att arbeta. Under livets gång och beroende på var man befinner sig på arbetsmarknaden, kan man under olika tidsperioder vara beroende av olika insatser. För att tydligöra dessa olika faktorer, har vi delat in dem i följande områden: Vägledning, utbildning, arbetsplatsens tillgänglighet, resor till och från arbetet, hjälpmedel, habilitering, rehabilitering och friskvård. 16

16 Vår utgångspunkt inom handikapprörelsen är att varje samhällsområde bör utformas så att det fungerar för alla människor. Alla ska kunna ha lika tillgång till samhällets olika instanser, för att utöva våra rättigheter och skyldigheter. Att ett samhällsområde utestänger människor med funktionshinder på grund av att det inte är tillgängligt, är diskriminering. Vid planerandet och utvecklandet av en viss verksamhet tjänar alla på att det från början utformas för att fungera även för människor med funktionshinder. Alternativet, att i efterhand hitta särlösningar för att göra det tillgängligt, blir både kostsamt och utpekande. Ambitionen att utforma en verksamhet så att den redan från början inkluderar människor med funktionshinder, kallas internationellt för mainstreaming. Detta förutsätter först och främst en medvetenhet hos den ansvarige huvudmannen. Vidare förutsätter det också tillgång till kunskap om tillgänglighet och hur olika verksamheter kan utformas för att fungera för personer med funktionshinder. Med den inkluderande utgångspunkten om mainstreaming, skulle våra krav kunna sammanfattas i en enda mening, nämligen att varje område som är av betydelse för en människas möjlighet att få och inneha ett arbete, även ska omfatta personer med funktionshinder. För att tydliggöra vad detta ställer för krav till förändring, belyser vi frågan område för område: Vägledning I olika skeden i livet är man beroende av adekvat vägledning. Det kan gälla studievägledning under ens utbildning, arbetsförmedling eller annan vägledning på vägen till arbete. För alla människor är det viktigt att vägledningen tar fasta på den 17

17 enskilde individens vilja, intresse och möjligheter, för att utfallet av vägledningen ska bli så god som möjlig. Så är tyvärr ofta inte fallet för personer med funktionshinder, där vägledningen istället tar fokus på den enskildes begränsningar. Detta missförhållande kan endast motverkas genom att kunskapen och medvetenheten om olika funktionshinder höjs hos de enskilda vägledarna liksom de ansvariga för de olika verksamheterna. Särskilt för unga människor är det viktigt att inte mötas av attityder som begränsar den egna självbilden. Detta gäller kanske i högre grad ungdomar med funktionshinder än andra ungdomar. För människor som drabbas av en sjukdom eller en olycka som leder till helt nya livsförutsättningar, liksom för människor som genom arvs- och miljöfaktorer förvärvar funktionshinder, finns också ett behov av en mer omfattande vägledning. Under vägen från sjukskrivning till exempelvis omskolning eller olika insatser av arbetsprövning, behövs det för många en sammanhållande vägledare som kan lotsa emellan och igenom olika samhällsinstanser. Vi anser Att ett omfattande program för kompetenshöjning för studievägledare och arbetsförmedlare ska genomföras. Programmet bör i första hand vara inriktat på en höjning av medvetandet kring förutsättningar för personer med funktionshinder, snarare än en kunskap kring olika diagnoser. Det bemötandeprogram som SISUS arbetat fram för fortbildning av personal inom statliga myndigheter kan ligga som förebild. Att en enskild myndighet ska ges ett vägledande ansvar för personer som förvärvar ett funktionshinder som innebär en starkt förändrad livssituation. Vägledningsansvaret ska gälla även då åtgärder såsom omskolning, rehabilitering eller 18

18 arbetsträning utförs av andra myndigheter. Uppdraget ska fortgå tills dess personen ifråga kommit till en ny stabil livssituation. Utbildning En god utbildning är i allt högre grad en förutsättning för möjligheten att få ett arbete. Även under yrkeslivet läggs allt större vikt på fortbildning och kompetensutveckling. Likaså är möjligheten till omskolning i vuxen ålder av stor betydelse för dem som genom ohälsa fått en förändrad livssituation. För en del elever med funktionshinder är särskolan och specialskolan en förutsättning för att möjliggöra skolgången. Förutom utbildningsväsendets självklara uppgift att förse elever med kunskap, så har framförallt grundskolan en oerhört viktig roll som normbildare. I barnaår grundläggs många av våra grundläggande värderingar och genom den allmänna skolplikten är grundskolan i princip den enda samhällsinstitution som alla medborgare passerar. Grundskolan har därför ett särskilt viktigt ansvar att tillse att elever med funktionshinder kan delta på samma villkor som andra elever. I vilken utsträckning grundskolan och andra utbildningsinstanser kan verka utifrån den enskilde individens förutsättningar, har inte bara betydelse för den studerande med ett funktionshinder, men också på andra elever. Om elever med funktionshinder inte inkluderas i gemenskapen och fullt ut i verksamheten under utbildningstiden, finns heller inga bra förutsättningar att göra det senare i livet. Utbildningsväsendet är idag från grundskola till eftergymnasial utbildning, i allt för stor utsträckning otillgängligt för personer med funktionshinder. I det pågående arbetet med att uppfylla målen om ett tillgängligt samhälle, i enlighet med den nationella handlingsplanen för handikappolitiken, är utbildningsväsendet ett oerhört viktigt område. 19

19 Vi anser Att varje elevs grundläggande rättighet att kunna tillgodogöra sig sin undervisning under former som är anpassade efter elevens unika förutsättningar, måste stärkas. Att lagstiftningen om likabehandling av studenter i högskolan ska utvidgas att omfatta alla skolformer. Att skolverket eller annan statlig myndighet ska ges större möjligheter att utöva sitt tillsynsansvar. Effektiva sanktionsmöjligheter måste införas. Att uppföljning och utvärdering ska göras av studie- och yrkesvägledningen i såväl obligatoriska skolan som frivilliga, samt att Skolverket blir aktivare inom detta område i sitt stöd till skolhuvudmännen. Att friskolor ska omfattas av samma skyldigheter gentemot elever med funktionshinder som kommunala skolor. Att grundskoleelevernas kunskap om olika funktionshinder och funktionshindrades villkor ska ökas. Att en omfattande kurs om funktionshindrades villkor läggs in i lärarutbildningen och att motsvarande fortbildning ska genomföras hos yrkesverksam skolpersonal. Denna utbildning bör i första hand vara medvetandehöjande snarare än inriktad på olika diagnoser, i likhet med föreslagen kompetenshöjning för vägledare. Arbetsplatsens tillgänglighet En god tillgänglighet är naturligtvis en förutsättning för att en arbetstagare skall kunna komma in och verka på sin arbetsplats. Tillgänglighet är ett omfattande begrepp och avser inte 20

20 bara den fysiska tillgängligheten utan även den psykosociala miljön och tillgång till information och kommunikation. En god tillgänglighet ökar inte bara möjligheten för personer med funktionshinder att få anställning, utan gynnar alla på arbetsplatsen, såväl övriga arbetstagare som kunder och andra besökare. Den nationella handlingsplanen för handikappolitiken har satt som mål att samhället skall göras tillgängligt för personer med funktionshinder till år Ett effektivt sätt att realisera den målsättningen är att med kraft initiera ett tillgänglighetsarbete inom arbetslivet, eftersom just arbetslivet täcker en så stor del av samhället i stort. På arbetsmarknadens område finns också de aktörer, de bidragssystem och den lagstiftning som kan vara användbara i ett så omfattande förändringsarbete. Tillgänglighetsarbetet borde med framgång kunna bli det kommande decenniet fortsättning på det arbetsmiljöarbete som varit framgångsrikt under de gångna decennierna. Vi anser Att arbetsmiljöverket ska ges ett tydligt uppdrag att kraftfullt initiera tillgänglighetsarbetet på liknande sätt som skett med övriga arbetsmiljöfrågor, där arbetsmarknadens parter gjorts medvetna och delaktiga i arbetet. Att bristande tillgänglighet i lagens mening ska tolkas som diskriminering, och därmed omfattas av adekvat diskrimineringslagstiftning. Att arbetsmiljölagens uttalade ansvar skärps för arbetsgivaren att vidta nödvändiga åtgärder för att den enskilde arbetstagaren ska kunna verka på arbetsplatsen. Att ansvars- och finansieringsprincipen ska gälla för arbetsgivarens ansvar för tillgängligheten för alla arbetstagare. 21

21 För att initiera det omfattande tillgänglighetsarbete som är nödvändigt, bör det dock övervägas om de arbetsgivare som tar stort ansvar för frågan, på något sätt kompenseras. Resor till och från arbetet Den tekniska utvecklingen har i vissa delar förändrat arbetslivets villkor och ökat möjligheterna till distansarbete. Fortfarande kräver ändå de flesta arbeten att man befinner sig på en viss arbetsplats under en viss tid. Detta förutsätter att man som arbetstagare kan resa till och från arbetet på ett fungerande sätt. Många arbeten kräver också att man inom arbetsdagen kan förflytta sig mellan olika platser. För många personer med funktionshinder är möjligheterna att resa starkt begränsade. Bristande tillgänglighet i kollektivtrafiken och en begränsad möjlighet till bilstöd, hänvisar onödigt många till färdtjänsten med stora samhällskostnader som följd. Färdtjänsten är idag inte ett fullgott alternativ till resande, eftersom den inte uppfyller de krav på tidspunktlighet och flexibelt resande som är villkoren exempelvis inom arbetslivet. Vi anser Att kollektivtrafiken omgående görs tillgänglig för fler personer i enlighet med 1979 års lagstiftning. Att bilstödet stärks, för att möjliggöra för fler att använda egen bil som färdmedel. Att färdtjänstens kvalitet höjs till att motsvara de krav som ställs på kollektivt resande, i fråga om punktlighet och flexibilitet. 22

22 Hjälpmedel Varje arbetsplats är fullt av hjälpmedel. Telefoner, datorer och faxar är exempel på hjälpmedel för att kommunicera på distans. I dagligt tal menas de hjälpmedel som en person med funktionshinder behöver för att kunna utföra en arbetsuppgift som en person utan funktionshinder klarar sig utan. Vid nyanställningar av en person med funktionshinder görs i regel en arbetsplatsanpassning som innefattar de hjälpmedel personen i fråga behöver för att klara sina arbetsuppgifter vid anställningens början. Denna insats stöds av arbetsförmedlingen. Om behoven av hjälpmedel förändras under en innevarande anställning är det inte alltid lika lätt att få behovet tillgodosett. I den situationen är det en annan huvudman, försäkringskassan, som är ansvarig för hjälpmedelsförsörjningen. Vi anser Att den nuvarande hjälpmedelsförsörjningen ska samordnas under en huvudman. Att den enskilde som är beroende av ett personligt hjälpmedel, i större utsträckning ska kunna hävda sina behov och också ha ett större inflytande i vilken lösning som görs. Att tydligare krav på kvalité och snabb hantering av hjälpmedels-försörjningen ska garanteras. Vidare måste den enskilde brukarens insikt i vilka hjälpmedel som står till buds på marknaden garanteras. Att ansvaret för alla de arbetshjälpmedel som behövs på en arbetsplats på sikt ska ligga på arbetsgivaren, eftersom det premierar investeringar i ny arbetsplatsteknik som är tillgänglig från början. 23

23 Att arbetsgivare på något sätt bör stimuleras att ta fullt ansvar för goda arbetshjälpmedel åt alla arbetstagare. Habilitering, rehabilitering och friskvård Rehabilitering är den träning som en person med funktionsnedsättningar till följd av en skada eller sjukdom utför, för att stärka och upprätthålla olika funktioner. Habilitering är detsamma men gäller medfödda funktionsnedsättningar. Rehabilitering och habilitering är en väsentlig del av många människors möjlighet till en god livsföring. En god rehabilitering är avgörande för en fungerande vardag. Att upprätthålla en god kvalité i rehabiliteringsinsatser är en samhällsekonomisk självklarhet.* * Varje satsad krona på rehabilitering ger nio kronor tillbaka i ren samhällsvinst enligt SOU 2000:78 Rehabilitering till arbete. Rehabilitering och habilitering inom hälso- och sjukvården står för tidiga, samordnade och allsidiga insatser från olika kompetensområden och verksamheter som innebär att medicinska, psykologiska, pedagogiska, sociala och tekniska insatser kombineras utifrån den enskildes behov, förutsättningar och intressen.* * Definition av rehabiliteringsbegreppet enl SoS 1993:10 Rehabilitering och habiliteringen är närmast att jämföra med en livsnödvändig friskvård. Personer utan funktionshinder kan i stor utsträckning utöva sin friskvård själva, och detta på ett sätt som inte inskränker på arbetet, medan det för personer med vissa funktionshinder är en nödvändighet för en fungerande vardag och därmed en fungerande arbetssituation. 24

24 På samma sätt som arbetslivet har ett behov av att upprätthålla en god hälsa och stimulera en god friskvård bland de anställda, bör rehabilitering och habilitering vara ett självklart intresse inom arbetslivet. Vi anser Att habilitering och rehabilitering tydligare ska sättas in i ett samhällsekonomiskt sammanhang, där tillgång och kvalitet säkras för att uppnå största möjliga nytta såväl för den enskilde som för samhällsekonomin. Att friskvården inom arbetslivet är en självklar del i arbetet mot ohälsan. Företagshälsovårdens roll och ställning bör förstärkas. 25

25 Medlemmar i Handikappförbundens samarbetsorgan Afasiförbundet i Sverige Astma- och Allergiförbundet Blodcancerförbundet Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation (BRO) De Handikappades Riksförbund (DHR) Elöverkänsligas Riksörbund Förbundet Blödarsjuka i Sverige (FBIS) Förbundet Funktionshindrade Med Läs- och Skrivsvårigheter (FMLS) Föreningen Sveriges Dövblinda (FSDB) Hjärtebarnsföreningen Hjärt- och Lungsjukas Riksförbund Hörselskadades Riksförbund (HRF) ILCO Riksförbundet för stomi- och reservoaropererade Neurologiskt Handikappades Riksförbund (NHR) Parkinsonförbundet Reumatikerförbundet Riksförbundet Cystisk Fibros (RfCF) Riksförbundet för döva, hörselskadade och språkstörda barn (DHB) Riksförbundet för hivpositiva (RFHP) Riksförbundet för Mag- och Tarmsjuka (RMT) Riksförbundet för Njursjuka (RNj) Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar (RBU) Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH) Riksförbundet för Trafik- och Polioskadade (RTP) Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna (FUB) Riksföreningen Autism (RFA) Riksföreningen Hjärnkraft STROKE-Riksförbundet Svenska Celiakiförbundet (SCF) Svenska Diabetesförbundet (SD) Svenska Epilepsiförbundet (SEF) Svenska Laryngförbundet (SLF) Svenska Psoriasisförbundet (PSO) Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) Sveriges Stamningsföreningars Riksförbund (SSR) Sällsynta diagnoser Tandvårdsskadeförbundet (TF) 26

26 HANDIKAPPOLITISKT MÅLPROGRAM Arbete Som medborgare har varje människa en rad rättigheter, men också en rad skyldigheter. En av skyldigheterna är att vara med och bidra till den gemensamma välfärden, vilket kräver att den enskilda medborgaren också ges möjlighet till detta. För många personer med funktionshinder förutsätter det en i grunden förändrad arbetsmarknad, där arbetslivets villkor bygger på den enskildes möjligheter att bidra utifrån sina egna individuella förutsättningar. I detta målprogram har vi definierat begreppet arbete utifrån uppfattningen att varje människa är en tillgång för samhället, och att denna tillgång kan tillvaratas. Vi har också gjort en översikt över de förutsättningar som alla människor är beroende av för att kunna få och inneha ett arbete. För att personer med funktionshinder ska kunna delta i arbetslivet på likvärdiga villkor, krävs att förutsättningarna fungerar för alla. Programmet belyser inte den konkreta arbetsmarknadspolitiken av idag, men omfattar ändå en rad principiella ställningstaganden med bäring på den dagsaktuella politiken. Detta är ett av flera handikappolitiska målprogram som har tagits fram som stöd för det intressepolitiska arbetet inom handikapprörelsen. Handikappförbundens samarbetsorgan Box 1386, Sundbyberg Besöksadress: Sturegatan 4, 2 tr Tel , text tel , fax , hso@hso.se,