JASMIN HÅRD promenerar längs den upphöjda mittsträngen

Transkript

1 KARIN BERGVALL

2 JASMIN HÅRD promenerar längs den upphöjda mittsträngen på grusvägen som leder mellan gårdarna och fälten och in i skogen. Hon har bara ett mål: att hålla balansen. Morgonen är dimhöljd och vägen slingrar sig upp och ner, över och runt kullarna, in och ut mellan fälten och skogspartierna. Vid vägens slut finns en sjö, men det är inte dit hon ämnar sig idag. Hon tänker ta av vid gården i gläntan där vägen delar sig i ett y och den lilla stugan vilar mot skogsbrynet och den öppna platsen framför är en äng fylld med scilla, vårlök och krokus. Jasmin ser dem bara som små färgklickar och bryr sig inte om att öppna ögonen tillräckligt för att verkligen se blommorna som hon snarare anar i den smala springan där ögonen kisar ut i den fuktiga morgonluften. Gruset under hennes fötter är den starkaste fysiska förnimmelse Jasmin känner och den enda hon vill känna medvetet. Allt annat registreras undermedvetet och bearbetas i hennes hjärna. Det är så hon har räknat ut det och det är så hennes träningsprogram är utformat. Hon känner sig lite som antihjälten gestaltad av en av hennes favoritskådespelare, Tom Hanks i huvudrollen som den autistiske, kärleksfulle, godtrogne men allomstädes

3 närvarande Forest Gump. Inte så att hon är vare sig autistisk, kärleksfull eller godtrogen. Och definitivt inte med i händelsernas centrum. Men hon vill ha balans i tillvaron och för Jasmin Hård är Forest Gump en symbol för något hon tror att hon vill uppnå i form av inre styrka och balans. Kanske kommer hon att lyckas tillföra mänskligheten något så småningom. En vacker dag. Luften hon andas är sval och frisk. Andetagen är jämna och det enda som inte är riktigt som Jasmin skulle önska är trögheten i kroppen som är påtaglig idag. Även huvudet är lite tungt och hon tycker att hon går långsammare än hon brukar, men det gör hon förmodligen inte. Det bara känns så. Den dagliga rundan brukar ta ganska exakt en timma och det oberoende av hur dagsformen är. Det vet hon sedan tidigare och tanken far genom huvudet att så är det nog även idag. Men man vet aldrig säkert. Det kanske är några minuters längre runda idag. Det går aldrig att säga med säkerhet förrän man är hemma igen. Hon andas lugnt och rytmiskt genom näsan. Genom skosulorna känner hon gruset som talar om att hon går mitt på vägen. Så fort hon tar ett steg vid sidan om så känner hon lutningen. Spolkroppar i hälsenan talar om för hjärnan att hon måste korrigera steget något lite för att återfå balansen. Terapin fungerar. Hon behöver inte tänka. Bara andas och

4 låta kroppen självmant hitta vägen. Precis som Forest Gump när han sprang sovandes utmed vägkanten med ena foten på asfalten och den andra utanför. Samtidigt får tanken fara fritt och alla infall bejakas, bearbetas på något plan. Jasmin är på väg in i sitt nya liv. Tussilago som nickar lite i den gråmulna morgondimman får Jasmin att öppna upp ögonspringorna något. Hon konstaterar att några fler hunnit upp ur marken sedan gårdagens sol värmt marken. Hon kisar åter och lämnar mittsträngen för ett ögonblick när vägen svänger så kraftigt att lutningen tvingar henne till vägkanten. Allt för att hålla balansen. Jasmins egen lilla vetenskapliga teori är att kroppens rörelser, genom att balansera utan alltför många sinnesintryck och utan styrande tankar, ska hjälpa hjärnan att hitta rätt bland alla nervbanor och kopplingar som formar både hennes personlighet och hennes tankemönster. Hennes liv har varit alltför turbulent och hon har kört fast i alltför många mönster som låser henne i allt hon gör och inte gör. Grusvägsbalansering är hennes egen terapi som hon hoppas ska ge henne det hon saknar: inre balans och nya friska tankebanor som ska leda henne in i ett framgångsrikt liv. Jasmin tänker inte på framgång i termer av pengar eller materiella ting, utan mer som att hitta hem. Hon vill hitta

5 hem till sig själv, i sig själv och i relation till andra människor. Jasmin tillhör gruppen naiva människor som automatiskt förknippar inre harmoni med yttre framgång, så hon behöver inte ens tänka att hon kommer att klara sig i materiellt hänseende utan det är en självklar följd av att vara i sig själv. Det är vad hon strävar efter. I väster kan hon skönja konturerna av Kinnekulle, berget med den omisskännliga profilen av platåberget vid Vänerstranden. Strax kommer hon att se Billingen från nordsidan, samma håll som inlandsisen kom när den skalade av ett 300 meter tjockt lager av jordens yttersta mantel men lämnade Västergötlands platåberg som utkiksplatser ut över slätten, enbart på grund av ett envist lager av hårdare vulkaniskt material som låg och ännu ligger kvar ovanpå de mjuka kalk- och sandstenslagren. Kalken som gör floran så rik och slätten till en av världens bördigaste jordar. En lätt suck går igenom kroppen på Jasmin. Hon känner sig delaktig i jordens historia, eller åtminstone tillkomsten av landskapet hon vandrar igenom. Det landskap som hon aldrig tröttnar på, som ger hennes liv mening. Oj då, Jasmin tänker en avgörande tanke. Tror hon. Kanske. Hon upprepar den för sig själv några gånger för att se om den för vidare till andra insikter: Hon vandrar i ett historiskt landskap som också är hennes historia. Eller? Hon smakar

6 på orden, vänder och vrider på dem. Tänker att ingen levande människa beträdde den här marken innan isen formade den. Det finns inga förhistoriska människor att hitta i platåbergens skifferavlagringar. Inte ens några förfäder av homo sapiens för innan isen var här havsbotten. Tanken svindlar ett ögonblick och Jasmin känner sig nästan yr. Men fötterna går stadigt på mittsträngen på grusvägen. Hon håller balansen. Tänker vidare att den här vägen som hon går på en gång i tiden varit under havsbottnen. För Jasmin går på en kulle som fått det mesta avskalat nästan som slätten runtom. Upp-och-ner-vända världen, tänker Jasmin. Den här kullen låg under havsbottnen! upprepar hon för sig själv en gång till. Och världens höga berg är förkastningar som uppstår när jordens kappa ska knäppas och tyget går om lott. Hon känner sig märkligt lugn inombords. Det känns som om hon har förstått något men hon vet inte riktigt säkert vad det är. Tänker att det kanske kommer till henne om hon bara håller sig till mittsträngen. Hon minns att hela tankebanan började med livets mening. Att hon promenerar mitt i livets mening. Det hade hon tyckt att hon gjorde när hon var tjugofem. Med en akademisk examen i handen och en karriär på gång. Där fanns mannen i hennes liv, han som skulle bli far till

7 hennes barn. Och fixaren av deras gemensamma hus och bil och båt. Av allt detta som verkade så lovande men som inte blev vad hon trott. Mannen som svek. Barnen som levde sina egna liv. Huset som hon inte hade råd att bo kvar i. Karriären, där hon visade sig vara ett steg för alla manliga kollegor att kliva på i deras klättring uppför. Men inte hon, för hon var... ja, vad var hon? Var det verkligen för att hon var kvinna? Naturligtvis, hur kunde hon tvivla på det? Det låg i maktstrukturen att män avancerade medan kvinnor kunde man be koka kaffe. Trots en examen i juridik som var lika mycket värd som hans. Kollegans. Chefens. Eller var det något annat? Trivdes hon verkligen med sitt jobb? Dumheter, hon älskade sitt jobb. Det var kanske det som var problemet. Hon tyckte alldeles för mycket om sitt jobb och därför utförde hon det noggrant och väldigt bra. Så bra att hon inte märkte när alla runtomkring henne tog genvägar och hade helt andra mål i sikte. I karriären. Hon märkte det först när de sprungit förbi henne utan att någon tagit hänsyn till att hon faktiskt var minst lika duktig. Kanske duktigare. Hade hon vetat vad hon ville, då när hon var tjugofem? Hade hon funderat över livets mening? Jo, det hade hon nog. Hade tänkt att det här är livets mening. Hon hade trivts väldigt bra med jobb och familj och tänkt att det

8 var så livet skulle levas. Men hon måste ha missat någonting. Eller? Foten trampar på det hårda uppkörda hjulspåret men Jasmin korrigerar så hon åter känner den mjukare sanden med de grova småstenarna under fötterna. I mitten. Är det så hon levt sitt liv? I mitten? Diplomatiskt, politiskt och i familjen? Den som alltid balanserade och jämnade vägen för, ja för vem då? Barnen naturligtvis. Mannen förmodligen. Utan att hon riktigt visste att hon gjorde det. Hon hade medlat mellan kollegor och syskon, till och med sina egna barn. Men det var ju tvunget för vem skulle göra det annars? Kanske var det hennes roll? Hon var ju så himla duktig på att medla så då var det väl bäst att hon tog på sig den uppgiften? I utkanten av tanken börjar hon ana alternativa svar. Hon blundar nu. Tänker att hon egentligen borde titta efter. I ögonvrån. Hon andas in ett djupt andetag och så ett till. Blir medveten om att luften har förändrats. Hon lyssnar. Fåglarna är tysta. Hon öppnar ögonen och tvärstannar. Instinktivt tar hon ett steg bakåt. Billingen som alltid varit väl synlig bakom vägkrönet hon är på väg uppför finns inte där. Bakom krönet finns ingenting. En våg av illamående väller upp ur henne och hon sätter sig matt på den kylslagna vägen. Hon sitter där ett tag helt tom i huvudet. Tom i hela

9 kroppen. Hon blundar igen. Tänker att hon är sjuk, att allt kommer vara normalt igen när hon samlat sig och tittar igen. Hon samlar sig. Andas lugnt. Känner gruset under rumpan och tänker att hon måste behålla sitt inre lugn. Andas in. Andas ut. Samma sak igen. Hon känner krafterna återvända och beslutar sig för att åter öppna ögonen. Billingen är fortfarande borta. Hon är vid världens ände. Vägs ände. klosterforlag.se