Hal Draper: Karl Marx revolutionsteori Band II Samhällsklassernas politik

Transkript

1 Hal Draper: Karl Marx revolutionsteori Band II Samhällsklassernas politik [Band 2 av Hal Draper, Karl Marx s Theory of Revolution, vol I-V, New York: Monthly Review Press, Översättning från engelska, Göran Källqvist.]

2 2 Innehållsförteckning Förord...7 Jag är inte marxist, sa han...9 Om den aktuella boken...14 Del I: Proletariatet och den proletära revolutionen...15 Kapitel 1 Revolutionsmodeller Revolution social och politisk Politisk klassmakt Revolutionens vägledande syfte Proletära och borgerliga revolutioner...23 Kapitel 2 Den speciella klassen Ekonomisk definition Arbetarcirklar Förtrupp och bundsförvanter Varför proletariatet?...31 Kapitel 3 Proletariatets uppbyggnad Avvisande av illusioner Proletariatet som process: mognande Förborgerligande: moderniserande sida Förborgerligande: dela på frukterna Inre splittring En klass för alla klasser Göra den revolutionära klassen revolutionär Att bli i stånd att härska...56 Kapitel 4 Fackföreningar och klass Det avgörande provet Tidiga överväganden Den verkliga klassorganisationen Engels lägger grunden Fackföreningarnas roll i Marx teori Fackföreningsrörelsens begränsningar Business unionism * Arbetararistokratin Fackföreningsrörelsen inlemmas Genombrott: den nya fackföreningsrörelsen...79 Kapitel 5 Fackföreningar och politik Progressiv facklig politik Klasskamp och politik Experimentet i Internationalen Experiment med partikontrollerade fackföreningar Den politiska rörelsens företräde Former för arbetarrörelsens politiska aktioner Revolutionära fackföreningar och syndikalism Kapitel 6 Principen om klassens egen frigörelse Från chartismen till internationalen Välgörenhetssynden...105

3 3 3. Får och frälsare Befrielse underifrån Litteratur och revolution Kommunens brott Del II: Samhällsklasserna under revolutionen Kapitel 7 Borgarklassen och den borgerliga revolutionen Marx utgångspunkt Demokrati och kommunism Revolutionens stadier Som en reaktion på den feodala socialismen Marx presenterar dilemmat Blocket av demokratiska klasser Den revolutionära demokratin och proletariatet Övergången till den andra revolutionen Kommunistiska Manifestet Kapitel 8 Den permanenta revolutionen Begreppet Alternativ till den permanenta revolutionen Första svaret på revolutionen Neue Rheinische Zeitungs linje NRZ och arbetarrörelsen Borgarklassen vägrar att göra sin plikt Varför borgarklassen föredrog reaktionen Analysen av kontrarevolutionen Kapitel 9 Den permanenta revolutionen, slutgiltig version Borgarklassen avfärdas Social republik eller kontrarevolution Slutpunkten Permanenta revolutionen, version två Den permanenta revolutionens internationella betydelse Tredje och sista versionen Kapitel 10 Den borgerliga och den proletära revolutionen: bokslut Den permanenta revolutionen förkunnas Framåt mot en majoritetsrevolution Lärdomarna från Tyskland Hänvändelsen från mars Stridsplanen Teorin om oförmåga Kalkylerade svårigheter Kan revolutionen gå för långt? Begränsade förväntningar Progressiv i jämförelse med Kriterierna på vad som är progressivt Kapitel 11 Småbourgeoisien under revolutionen Definitioner Klassen med två ansikten Småbourgeoisien som en motsättning Instabiliteten institutionaliserad...202

4 4 5. Engels porträtt Småbourgeoisien som antisemiter På armlängds avstånd Den positiva sidan Formuleringen en enda reaktionär massa Engels om en enda reaktionär massa Kapitel 12 Bondefrågan: samhällelig bakgrund Två former av samma gissel Den historiska synen Bondens undergång: ägande till namnet Undergång: relativa former Små och stora bönder Fientlighet och intresse En fotvandrares åsikter Bondementaliteten Uppsplittring och initiativ Bas för despotismen Bli buren av bonden Kapitel 13 Bondefrågan: Framåt mot en revolutionär allians En fråga om prioriteringar Inga automatiska formler Upptakten till revolutionen Neue Rheinische Zeitungs politik mot bönderna NRZ vänder sig till bönderna Organisera en bonderörelse NRZ:s permanenta linje Tyskland: fram till Tyskland: om bondekriget Tyskland: framåt mot en bondeallians Frankrike: framåt mot alliansen Frankrike: Kommunen och därefter Italien, Danmark, Spanien Irland: den nationella frågan som komplikation Ryssland: förhoppningar om bönderna Kapitel 14 Bondefrågan: programmatiska problem Nationalisering av jorden Det socialistiska jordbruket: kooperativ Flexibilitet och varianter Flexibilitet: i Amerika Flexibilitet: i England Jord till bönderna: Italien Jord till bönderna: östra Europa Omedelbara program Bondefrågan i Frankrike och Tyskland Programmatiska frågor: principer och praktiska möjligheter Programmatiska frågor: några gränser Bönderna och partiet Kapitel 15 Trasproletariatet mot proletariatet...308

5 5 1. Trasproletariatets uppkomst Från 1847 till efter revolutionen Avskum från alla klasser Reaktionens verktyg Ekonomisk innebörd: analysen i Kapitalet Överklassens trasproletariat Klasskloaken Del III Blandade klasselement Kapitel 16 Intellektuellt arbete och intellektuella arbetare Marx intresseområde Odelat mänskligt arbete Kapitalismen och de intellektuella Produktivt och improduktivt arbete Borgerliga åsikter och belöningar Det vetenskapliga arbetets plats Intellektuellt arbete och socialism Kapitel 17 De intellektuellas sociala roll Maktens tjänare Undantagsfallen Några riktlinjer Strömningar bland radikala intellektuella Intellektuell elitism: fallet Lassalle Dess stora intellekts höjder Studenterna Kapitel 18 De intellektuella och den proletära rörelsen Den positiva rollen Anti-intellektualism och att stänga ute Fallet med Willich-Schappers grupp Politik av uteslutning i Första internationalen Frågan om klassammansättning , Fallet Bakunin De farligaste personerna Bilagor Specialnot A. Marx om avskaffandet av proletariatet med hjälp av automatisering Specialnot B. Marx konversation med Hamann En pratstund med främlingar Fackföreningsaktivisternas revolt Bakgrunden till samtalet En suddig bild Specialnot C. Den permanenta revolutionen: om begreppets ursprung Blanquist -myten Den franska revolutionära förbindelsen De första användningarna Specialnot D. Hår!, eller marxismen och hårigheten Specialnot E. Hänvändelsen till Kommunistiska förbundet, mars Marx officiella dokument Grupperingarna under splittringen i september Hänvändelsen och rättegången i Köln...413

6 6 4. Hänvändelsen från 1852 till Äventyr i lexikografi Specialnot F. Den påstådda teorin om medelklassernas försvinnande Vilken medelklass? Hur man ska läsa Kommunistiska manifestet Tjänstemän och försäljare i Kapitalet Angående det borgerliga samhällets utveckling Proletarisering Specialnot G. Om ursprunget till begreppet trasproletariat Ett Lumpen-lexikon Översättningsproblem Specialnot H. Två äventyr i raffinerad marxologi Dokumentation: om åsnor, intellektuella och intygade proletärer Stackars Eccarius och monstret Marx Specialnot I. Weitling-myten: proletärer med valkiga händer mot intellektuella Specialnot J. Marx linje i maj-juni

7 7 Förord Förordet till Band 1 tog upp ett antal övergripande problem som varje försök att lägga fram Marx åsikter ställs inför, i synnerhet försöken att göra en fullständig och definitiv behandling av Marx politiska tänkande. Ett av dessa problem kan med fördel diskuteras igen utifrån en annan synvinkel och låta sig inspireras av en artikel av Engels med titeln Hur man inte ska översätta Marx. Jag förklarade varför detta arbete anför ett stort antal stycken från Marx och Engels själva istället för att bara bjuda på den n:te tolkningen av deras åsikter, och jag ställde denna metod mot citatrabblande. Citatrabblande är en nedsättande benämning och betyder förstås all sorts citerande som man inte gillar, men istället för att slå fast en definition erbjuder jag ett mer positivt bidrag. Vilka fallgropar ska man se upp för när man citerar Marx och Engels? Svaret är i allmän form naturligtvis tillämpbart på vem som helst. Men ingenting går upp mot marxologin som en naturlig fyndplats för vinklade citat. Ronald L Meek uttryckte det milt när han skrev: Alltför ofta verkar författare anta att de, när de tar upp Marx, kan släppa efter på de akademiska kraven i en så hög grad som de själva skulle anse vara helt orättmätigt om det handlade om någon annan ekonom. 1 Som vanligt är inte det största problemet oärlighet. Det finns förvisso ett mindre område, marxologins rännsten, där allt går an. Men det behöver inte bekymra oss här. Huvudproblemet är det som jag, om jag blir pressad att hitta på en pseudovetenskaplig benämning, skulle kalla marxolali. (Ännu bättre marxofasi, men jag föredrar hur den första låter.) Det kan definieras som benägenheten att vanställa Marx. Den som drabbats av denna åkomma kan inte återge Marx tankar i en form som Marx skulle känna igen. Av de många skälen till denna sjukdom skulle jag vilja koncentrera mig på ett som kan botas. Det finns inte många författare eller tänkare i historien vars varenda ord och grymtning har analyserats så noga av fientligt inställda kritiker som Marx. Det är helt som det ska, under förutsättning att orden och grymtningarna bedöms med vanligt sunt förnuft och anständighet. Marx kom till världen för att ifrågasätta alla etablerade auktoriteter, regeringsauktoriteter och intellektuella auktoriteter, och han kan knappast klaga om auktoriteterna reagerar med viss fientlighet. De utnyttjar det lämpliga faktum att varenda uns av hans brevväxling har publicerats någonstans. Både opublicerade och publicerade manuskript har grävts upp och givits ut på nytt. Ofullbordade fragment har högtidligt publicerats och kommenterats. Arbetsböcker och noter har sökts igenom. Papperslappar har så att säga fiskats upp ur papperskorgar och överlämnats till världen. Mängder av verkliga och påstådda samtal har spridits. Det kan förefalla onödigt att påpeka att allt detta material har olika nivå av tillförlitlighet, och forskare som vill att man ska lita på dem måste alltid fråga sig exakt vad de citerar ur. Jag har sett anmärkningar från Marx som hastigt skrivits ner i ett brev till en vän eller några ord som krafsats ner i en not, och som sedan citerats högtidligt (utan att källan angivits) som om de var sedan länge genomtänkta programmatiska uttalanden, där varje stavelses exakta vetenskapliga betydelse hade tänkts igenom till och med utan hänsyn till andra uttalanden i ämnet som har större tillförlitlighet. Jag undrar hur många personer som skulle klara en sådan genomgång som görs i syfte att misskreditera. Hursomhelst är det lätt att dikta ihop flera dussin tolkningar av Marx genom att på rätt sätt tolka rätt utplockade citat. Och detta har pågått ihärdigt i etthundra år. Jag upprepar att jag inte syftar på den vanliga sortens oärliga citerande eller att citera ur sitt sammanhang, utan på en mer svårfångad sorts marxolali. De går väl lika bra att citera en mening från Marx Grundrisse (ekonomiska arbetsböcker) som någon annan mening, eller hur? Men den så 1 Ronald L Meek, Studies in the Labour Theory of Value, London: Lawrence & Wishart 1956, s 241.

8 8 kallade Grundrisse är en speciell icke-bok: den består av anteckningsböcker som Marx hade utan avsikt att publicera anteckningar för att så småningom skriva ett arbete om politisk ekonomi. Varje mening utgör en tanke som dök upp i Marx huvud inte granskade, inte uppdaterade, inte kritiserade, ofta inte grammatiska och ibland omöjliga att tyda. Om de visade sig vara dåligt formulerade så var inte Marx skyldig att lägga till en fotnot för att vägleda framtida skarpskyttar. Inte nog med det: dessa tankar och anteckningar klottrades ofta ner sent på kvällen och när Marx led av bölder, mag-tarmbesvär, huvudvärk och diverse matsmältningsbesvär. Alla känner till Marx skämtsamma anmärkning när han hade skrivit färdigt Kapitalet: [jag] hoppas att borgarna skall ha mina karbunklar i gott minne för resten av livet, 2 men även de som citerar bör komma ihåg dem. Jag har just tagit ett viktigt arbete som exempel, men det citeras på alla möjliga sätt även ur de mest flyktiga källor. Låt oss begrunda detta systematiskt genom att sätta upp en lista av den sorts skrifter och dokument av Marx och Engels som används för att citera ur eller rabbla citat från, i sjunkande tillförlitlighetsgrad. Högst upp på listan finns naturligtvis: 1. Böcker och viktigare uppsatser som publicerats under författarens kontroll med sedvanliga möjligheter till korrigeringar, förändringar etc. (Som exempel kan man tänka sig de flesta av Marx eller Engels större verk.) 2. Artiklar som publicerats under författarens kontroll. a. Artiklar utarbetade som politiska uttalanden, för en politisk publik och undertecknade, kort sagt avsedda för det syfte de används till. b. Artiklar där anmärkningar om vissa frågor sker i förbigående, ofta elliptiskt. c. Journalistiska artiklar som skrivits på beställning, kanske inte ens undertecknade. 3. Artiklar som publicerats utanför författarens kontroll. Det mest extrema fallet är kanske artiklarna i New York Tribune som redaktörerna skrev om eller gjorde tillägg till efter eget gottfinnande. 4. Opublicerade manuskript. a. Ofullbordade eller fragmentariska, ofta aldrig granskade eller genomgångna ofullbordade av olika skäl, inklusive missnöje med dem. b. Färdiga men aldrig publicerade av olika skäl, inklusive missnöje. 5. Brev. Omständigheterna kring ett brev, inklusive adressaten, måste alltid vägas in. När Marx skrev till Engels så tog han mycket för givet och behövde inte formulera sina tankar för att undvika okunniga eller illvilliga tolkningar. Vissa brev till andra är diplomatiska. Alla brev är tidsbundna: de uppfattningar som uttrycks (till exempel om personer) kan förändras. Brev är prima exempel på tillfälliga skrifter som inte kan citeras på något meningsfullt sätt innan sammanhanget har bedömts. a. Cirkulärskrivelser. De är väldigt lika politiska uttalanden, mer lika genomtänkta artiklar än tanklös korrespondens. b. Skolande brev. Skrivna till främlingar i vissa fall, till partiledare i andra, har dessa brev skrivits med viss medveten möda att fastställa en åsikt, men ändå utan det ansvar som en publicering innebär. c. Förtroliga brev där de tänker högt och inga ansträngningar görs för att undvika möjliga missförstånd från en tredje part. Det mesta av brevväxlingen mellan Marx och Engels 2 Marx, Brev till Engels, 22 juni 1867, på marxists.org. [Karbunkel = böld öa.]

9 hamnar under denna rubrik. Mycket ofta har övergripande uttalanden specifika omständigheter och innebörd. d. Tillfälliga eller planlösa brev, kanske hastigt nedkrafsade utan eller med bara lite eftertanke Privata anteckningar, anteckningsböcker och arbetsböcker. Dessa skrevs inte för att publiceras och dessutom skrevs de på ett personligt kortfattat sätt, eller med en telegrafisk och indirekt stil som bara var ämnad för författarens ögon. Den tidigare nämnda Grundrisse är ett exempel på ett långt verk med denna stil. Marx Översikt över Bakunins bok etc. är ett kortare och mer ofullständigt exempel. Denna lista berör inte andra variationer, som skillnaden mellan den tidige Marx och den mogne Marx. Oavsett vad man har för uppfattningar om detta så förstår jag inte hur någon kan citera en av Marx artiklar i Rheinische Zeitung 1842 som skrevs innan han ens var socialist som om de vore en lika giltig redogörelse för marxismen som något han skrev senare, utan att ens uppmärksamma läsaren på det. Samma sak gäller också (låt oss säga) det första året då Marx omfattade socialismen och började utarbeta sin teori och metod, exempelvis när han skrev de så kallade Ekonomisk-filosofiska manuskripten Och det gäller fortfarande i alla senare fall där vi vet att Marx håller på att utarbeta sin samhällsteori. Den motsatta teorin om citatrabblande menar att marxismen är något som kom till världen hel och enhetlig: bryt loss något från denna monolit (vare sig det är från 1842 eller 1882, från en bok eller från en karbunkelgrymtning) så har man ett prov på marxismen som bara behöver läggas under mikroskopet för att visa vad man vill, som ett stenprov från det prekambriska lagret. Och vi har inte ens nämnt de speciella svårigheter som översättningar innebär svårigheter ur en synvinkel, möjligheter ur en annan. I engelska böcker är det oftast översättningar som citeras. Men vi kan inte gå in på det här. Jag är inte marxist, sa han Det finns ett antal exempel på Hur man inte ska citera Marx i denna bok, i samband med andra genomgångar. Låt oss ta ytterligare ett exempel som är typiskt för sin sort och som vi inte annars skulle diskutera, men som av lättförståeliga skäl ofta dyker upp. Professor George H Sabines History of Political Theory [Historien om den politisk teorin] inleder kapitlet om Kommunismen med följande upplysning: Karl Marx sa själv en gång att han inte var marxist. Denna anmärkning syftade delvis på hans eget relativa ointresse för hur fullständig hans samhällsfilosofiska lära var och de betänkligheter med vilka han och Engels senare i livet betraktade en del av sina lärjungars dogmatism. Den syftade också på den stora variation av både teoretisk och praktisk påverkan som härrörde ur hans tänkande. 3 Av de tre saker som Marx sägs ha syftat på med sitt yttrande är åtminstone två uppdiktade: professor Sabine hittade helt enkelt på dem. Det är en utrymmeseffektiv metod för tolkningar eftersom den inte slösar tid på att lägga fram vad Marx kan ha sagt i frågan. Ett oräkneligt antal andra marxologiska auktoriteter har citerat Marx vitsiga kommentar, jag är inte marxist, för att bevisa andra fantasifulla tolkningar, inklusive tesen att det överhuvudtaget inte finns något sådant som marxism. Marx sa ju själv det, eller hur? Om jag inte misstar mig verkar åberopandet av Marx avslöjande av sin icke-marxism faktiskt ha 3 George H Sabine, A History of Political Theory, New York: Holt, Rinehart & Winston 1960, s 798.

10 10 blivit vanligare under de senaste decennierna delvis genom att livnära sig på sig själv och delvis kanske som en återspegling av att det har svängt från att vederlägga Marx till att oskadliggöra honom, från att se honom som ett terroristiskt odjur till att utmåla honom som en tam katt. Jag ber därför om läsarens överseende för att jag upptar detta utrymme för att lägga fram ett antal fakta, eftersom ingen har vidtagit denna desperata åtgärd förut. Till att börja med härrör allt från en ordvits från Marx som vi bara känner till eftersom Engels nämnde den i förbigående vid fyra tillfällen, mest i brev. Med ordvits menar jag en anmärkning som görs på ett skämtsamt sätt för att mjuka upp en allvarlig sak. Av detta följer att det är just formen, de bokstavliga orden, som är tänkta att tas på ett skämtsamt sätt. Den marxologiska förvandlingen av denna boutade [sarkasm öa] (för att använda Longuets senare uttryck) till en programmatisk deklaration för eviga tider är ett av det marxologiska trolleriets största monument. Den nämns första gången av Engels i ett brev som skrevs medan Marx fortfarande levde och var granne till honom skrev Engels till Bernstein och avfärdade de franska possibilisternas (reformisternas) påstående att marxismen var misskrediterad i Frankrike (Engels sätter ordet inom citationstecken eftersom det användes i påståendet), men fortsätter och tillkännager att han själv inte har så höga tankar om denna franska marxism. Nu är förvisso den så kallade marxismen i Frankrike en alldeles egendomlig skapelse, så mycket att Marx sa till Lafargue: ce qu'il y a de certain c'est que moi je ne suis pas Marxiste [det som är säkert är att jag inte är någon marxist]. 4 Med risk för att överdriva förklaringen av ett skämt alltid en tråkig sak att göra så måste det påpekas att Engels uppenbarligen inte hade en aning om den djupa mening som skulle läsas in i detta. (Det bekymrar inte marxologerna, för det är en av sällskapets vanliga lärosatser att Engels alltid missförstod Marx, vad han än skrev.) 5 Marx var tvungen att säga direkt till Lafargue att han, en av den franska rörelsens ledare, inte förstod sin egen teori och politik inte under ett gräl utan på ett helt vänskapligt sätt. Det är det vanliga sammanhanget för ordvitsar i ett civiliserat samhälle. Vi vet att det stämmer med Marx förhållande till sin svärson och lärjunge, ty det finns en hel mängd bevis på Marx skepsis mot Lafargues teoretiska och politiska förmåga och hans ofta förekommande förtvivlan över fransmannens misstag och brister. Förhållandet går att se ännu bättre i Engels omfångsrika korrespondens med Lafargue, som hela tiden är på gränsen till innerlig irritation över hela den franska partiledningens brister och omognad, för det handlade inte bara om Lafargue själv. (Det är inte första gången Marx och Engels beklagar de förmenta lärjungarnas oförmåga att förstå deras teorier, och det kommer inte att vara den sista.) 6 På de andra tre ställen där Engels nämner samma sarkasm är det detta och inget annat som det handlar om. Låt oss för att vara fullständiga notera även dessa stycken. De förekommer samtliga 1890: i två brev som skrevs i augusti och i en artikel som publicerades en månad senare. I ett brev till Schmidt beklagar Engels kvalitén på en bokrecension av Moritz Wirth: lille Moritz är en farlig kumpan. Sådana har vi rätt gott om nu för tiden det kan verka som om den historiskmaterialistiska analysen för flertalet av dessa figurer endast tjänar som en 4 Engels, Brev till Bernstein, 2-3 november 1882, Marx/Engels, Werke, band 35, s 388. Bernstein citerade senare detta brev i sin självbiografi, My Years of Exile, s Denna myt om Engels mot Marx diskuterades i förordet till KMTR band 1, avdelning 5. 6 Se i synnerhet Engels, Brev till Marx, 13 februari 1851, Marx/Engels, Werke, band 27, s 190; Engels, Brev till Marx, 1 maj 1851, ibid, s 240. Angående vissa individer se också Marx, Brev till Kugelmann, 11 oktober 1867 (om Borkheim), Marx/Engels, Werke, band 31, s 561, och Marx/Engels, The Cologne Communist Trial, New York: International Publishers 1971, s 63.

11 11 förevändning för att de skall kunna strunta i att lära sig någon historia. Jag säger som Marx brukade säga apropå de franska så kallade "marxister" som framträdde vid slutet av sjuttiotalet: "Det enda jag är säker på är att jag själv inte tycks vara någon marxist.". 7 Tre veckor senare påminner Engels på nytt om detta, i ett brev till Lafargue själv. Ämnet här är den grupp intellektuella i det tyska partiet som kallades Jungen, som diskuteras nedan i kapitel 17: Dessa herrar satsar på marxismen, men av den sort som du känner till från Frankrike för 10 år sedan och om vilken Marx brukade säga: tout ce que je sais c'est que je ne suis pas marxiste moi! Och han skulle troligen ha sagt om dessa herrar det Heine sa om sina efterliknare: jag sådde drakar men skördade loppor. 8 [Hela brevet är på franska.] Inom några dagar tvingades Engels skriva en offentlig kritik av gruppen Jungen som publicerades i en partitidning. Han tänker fortfarande på Marx yttrande, och hans öppna brev innehåller följande: Marx förutsåg också dessa lärjungar när han i slutet av sjuttiotalet sa om den bland vissa fransmän förhärskande marxismen : tout ce que je sais, c'est que moi, ju ne suis pas marxiste det enda jag vet är att jag är inte marxist 9 Det är första gången det förekommer i tryck. * Kort sagt tyder alla fakta på att vi har en helt normal situation där Marx för att öppenhjärtigt säga till en kamrat (och svärson) att han inte kan se skillnad på en klass och sin armbåge utnyttjar ett urgammalt sätt att ta udden av en rättfram kritik: Om det du och ditt folk för fram är marxism så är inte jag marxist. Den sortens metod har använts tusentals gånger utan detta väsen. 7 Engels, Brev till C Schmidt, 5 augusti 1890, på marxists.org. 8 Engels, Brev till Lafargue, 27 augusti 1890, Engels & Lafargue, Correspondance, Paris: Edition Sociales , band 2, s Engels, Antwort an die Redaktion der Sächsischen Arbeiter-Zeitung, Marx/Engels, Werke, band 22, s 69. * Det finns en tredje källa i tredje hand som daterar sig till september Den ryske populisten och översättaren av Kapitalet, G A Lopatin, hade ett samtal med Engels och skrev påföljande dag en rapport till en vän om samtalet, och den innehöll följande: Minns du att jag sa att Marx själv aldrig hade varit marxist? Engels berättade att under Brousses, Malons och deras anhängares kamp mot de andra sa Marx en gång skrattande: Jag kan bara säga en sak, och det är att jag inte är någon marxist!... (Lopatin, Brev till M N Osjanina, 20 september 1883, Marx/Engels, Werke, band 21, s 489. Lopatin publicerade 1893 brevet i en bok, med Engels tillåtelse.) Brousses, Malons och deras anhängares kamp mot de andra (marxisterna) ägde rum och kulminerade med splittringen som gav upphov till ett possibilistiskt och ett mer eller mindre marxistiskt parti. När Lopatin talade med Engels var händelsen aktuell. Den var ännu aktuellare när Engels skrev sitt första brev om den till Bernstein Men på två av ställena 1890 hänvisade Engels till slutet av 70-talet kanske han mindes fel. Även om inte Lopatins vittnesmål är avgörande i sig själv så passar hans tidsangivelser (när han rapporterar vad Engels sa) med händelserna bättre än slutet av 70-talet, speciellt om vi tittar på innehållet i Engels brev till Lafargue under dessa år innan Ännu en kommentar om Lopatin: även om han mycket tydligt säger att Marx sa det skrattande, så är hans första mening egendomlig, som om han försöker göra något av det. Ty som populist skulle det passa som hand i handske att tro att Marx inte skulle vara mer marxist än Lopatin. Om det är detta han är ute efter så började trolleriet med Marx skrattande gliring med den första som hade något lämpligt att klaga på, och dess fortsatta bana blir tydlig. Låt oss slutligen nämna Marx andre svärson, Charles Longuet, som hade med en ganska diffus hänvisning 1900 i sitt förord till Marx Klasstriderna i Frankrike:... välkänd är hans lustiga skämt (boutade) apropå vissa tillämpningar eller konkretiseringar av sin lära: Toujours est-il que moi, je ne suis pas marxiste. (Icke desto mindre är inte jag marxist.) Orden har nu förvanskats av att minnet är diffust, och Longuet är alltför diskret att nämna att Marx talade om fransmännen. Sammanhanget antyder att Longuet skulle vilja trolla lite med citatet men han gör det inte öppet. (Citerat från nyutgåvan av Longuets förord, med titeln Marx et la Commune, i Le Mouvement Socialiste, 15 januari 1901.)

12 12 Men är det inte konstigt att Marx förnekar att han är marxist, även på skämt? Tvärtom, det hade varit märkligt om han hade reagerat på något annat sätt när begreppet började dyka upp. Alla historiska personer som drabbas av ödet att få tillägget -ist (eller ännu värre -it) avsvär sig det till att börja med, ty i början används sådana etiketter nästan alltid av fiender. Skälet är enkelt: att stämpla ett antal teorier eller en politik med en persons namn gör att den verkar personlig och sekteristisk. Och det är ofta den medvetna avsikten med beteckningen. Robert Owen tänkte ut dussintals benämningar på sina teorier och organisationer, men aldrig owenit. Proudhon sa: Jag har hört att det finns folk någonstans som kallar sig proudhonister, de måste vara galna När John Wilkes fick höra någon som överdådigt hyllade hans tal, genmälde han: Sir, ni tänker er väl inte att jag ska bli wilkit? 11 Närmare vår tid skrev Trotskij polemik för att visa att trotskismen bara var ett påhitt av stalinisterna, medan han föredrog att kalla sina uppfattningar för bolsjevik-leninism, även om hans egna anhängare ganska fritt kallade sig själva trotskister. Och även om Stalin var ett undantag som verkade för att använda begreppet stalinism som ärofylld titel hemma, så tog hans anhängare utomlands vanligtvis denna beteckning som trotskistiskt förtal av en ledare som bara var en ren och skär leninist en beteckning som Lenin undvek. Och så vidare. Den inledande ilskna vägran att bli tilldelad -ism, -ist och -it är så vanligt i den politiska historien att man undrar hur det kunnat undgå de marxologer som utför mirakel med Marx oskyldiga ordvits. Som vanligt uppfanns ordet marxist av fiender. Ändå tog det ett tag innan det dök upp. Så fort Marx trädde fram som förespråkare av en viss sorts socialism pekade motståndarna på Marx strömning. Det är svårt att se hur man kan fördöma en ståndpunkt utan att sätta namn på den. Marx kanske ville kalla sina åsikter vetenskaplig socialism eller någon annan icke personlig beteckning, men fiender har inga hämningar att omedelbart göra saker och ting personliga. Marx strömning eller Marx grupp blir på tyska Partei Marx (som inte betyder Marx parti i vår nuvarande mening). Det första som dyker upp är Partei Marx, tillsammans med Partei alla andra. Det användes troligen under konflikten med Weitling och Kriege Hess, som var tillfälligt bekymrad över Cirkulärskrivelsen mot Kriege skrev till Marx: jag vill inte ha något mer med ditt parti att göra. 12 Vilket parti? Tja, på de första raderna hade cirkulärskrivelsen hävdat att Kriege hade komprometterat kommunistpartiet. Kriege genmälde själv att det parti som Marx påstås företräda existerar inte. Hess hänvisade lika fritt till Krieges parti i ett brev. 13 Jag tror också att benämningen Partei Marx användes för gruppen kring Neue Rheinische Zeitung av andra, inte av Marx medarbetare. 14 Allt det här var standardagerande och inte särskilt relevant eftersom det var så vanligt. Partei Marx cirkulerade i hela den tyska pressen 1852, då den preussiska regeringen organiserade sina skenrättegångar mot kommunisterna i Köln och använde beteckningen i den officiella anklagelseakten, jämte Partei Willich-Schapper. 15 Splittringen av Kommunistiska förbundet i september 1850 hade givit upphov till dessa två fraktioner eller grupper, och regeringens fall gällde dem. Marx 10 Detta har skrivits på många ställen men jag har tagit det från Longuets förord som nämndes i förra noten. 11 Marx läste troligen denna historia i Ernest Jones Notes to the People, 2: 583, november 1851, där den användes som en roande utfyllnad. 12 Hess, Brev till Marx, i Der Bund der Kommunisten: Dokumente und Materialien, Institut für Marxismus-Leninismus beim ZK der SED, Berlin: Dietz 1970, band 1, s 344. Men jag har faktiskt inte hittat termen Partei Marx i litteraturen från Citerat i Edmund Silberner, Moses Hess: Geschichte seines Lebens, Leiden: Brill 1966, fotnot s 256 (om Kriege), s 257 (om Hess). Jämför Marx/Engels, Zirkular gegen Kriege, Werke, band 4, s Jag säger detta ur minnet utan att kunna åberopa någon faktisk källa. 15 Jämför Marx, Enthüllungen über den Kommmunisten-Prozess zu Köln, Marx/Engels, Werke, band 8, s 412. Även The Cologne Communist Trial, s 62. Den engelska översättningen följer inte originalet vad gäller citationstecken.

13 13 försvarspamflett, Revelations on the Communist Trial in Cologne, [Avslöjanden om kommunisträttegången i Köln] diskuterade de påstådda bevisen och var fullpepprad med syftningar på båda gruppernas benämningar men med en typisk skillnad. Partei Marx hade nästan alltid citationstecken, men inte Partei Willich-Schapper. 16 Benämningen dök samtidigt upp i ett brev från fru Jenny Marx och ett från Engels. 17 Men Marx namn hade faktiskt ännu inte förvandlats till en -ism. * Detta uppfinningen av orden marxistisk och marxist verkar ha ägt rum 1872 när kampen inom internationalen hettade till innan kongressen i Haag. Det gjordes av Bakunin och hans entristiska klick, i synnerhet hans högra hand James Guillaume. Typiskt nog användes de nya benämningarna inte på marxister (i någon mening som vi skulle känna igen) utan på majoriteten i Generalrådet som var mot Bakunin, och som således anklagades för att vara Marx hantlangare. Den såvitt vi vet första förekomsten var i ett fraktionsorganisatoriskt brev som Bakunin skrev till Italien den 23 januari, och där han framförde anklagelsen att den judisk-germanska eller marxistiska gruppen som fortfarande dominerar Generalrådet ville omvandla internationalen till en sorts stat, och så vidare. Hans angrepp på marxisterna i Generalrådet innehåller Bakunins vanliga blandning av antisemitism, rasism och förtal, när han fördömer Marx och marxisternas hat mot oss Det är så tyskar och i synnerhet tyska judar bekämpar sina motståndare. 18 Bakunin använder marxien på mer eller mindre samma sätt som han använder mazzinien när han behandlar Mazzini. Några månader senare publicerade bakunisterna protestbrev mot Generalrådets broschyr The Alleged Schisms in the International, [De påstådda schismerna i internationalen] som hade skrivits av Marx och Engels. Bakunins brev, från 12 juni, fördömde la politique marxienne och de tyska och ryska judar som var Marx ombud, i synnerhet den lille ryske juden (N Utin) som var Bakunins huvudmotståndare i Genève. De anklagades alla för att ha farliga ambitioner, både personliga och rasambitioner, och han antydde därmed en judisk komplott. 19 En bredsida från Guillaume daterad 10 juni drabbade också herr Marx judiska hantlangare, men dessa hantlangare kallades inte marxister förrän i hans nästa brev den 15 juni. Bland de förbannelser som kom ur hans frihetliga penna mot dessa socialistes hébraïsants var först den marxidiska dynastin, sedan den marxistiska sammansvärjningen och slutligen marxisterna rätt och slätt. 20 På detta sätt föddes de första marxistiska beteckningarna precis som landdjuren i ett hav av gyttja. Ingen kan vara säker på att ordet marxist eller marxism inte så småningom hade börjat användas av Marx anhängare, såväl som mer eller mindre objektiva historiker. Det händer ofta när tiden går och huvudpersonen dör, för att svara mot ett behov. Fiendernas roll verkar vara att korta ner processen, och det av redan nämnda skäl. Hursomhelst användes inte marxism inom marxistiska kretsar under Marx livstid. 16 Ibid, s har mer än 20 tillfällen där Partei Marx omnämns. Citationstecknen saaknas bara i ett stycke på s För Partei William-Schapper, se t ex s 413, 415, 425, Jenny Marx, Brev till Cluss, 28 oktober 1852 (med citationstecken), Marx/Engels, Werke, band 28, s 640; Engels, Brev till Weydemeyer, 12 april 1853 (utan citationstecken), ibid, s 581. (Felaktigt översatt i Selected Correspondence, s 78, som marxistiskt parti ). * Adjektivformen marxska dök lika naturligt upp, som när den största tidningen i Köln talade om några personer från den marxska sekten, eller en skribent angrep det marxska partiet. (Engels, Brev till Marx, 1 april 1852, Marx/Engels, Werke, band 28, s 46, som citerar Kölnische Zeitung. Se även Marx, Herr Vogt, Marx/Engels, Werke, band 14, s 470, som citerar Vogt. Se även en användning i Enthüllungen..., Marx/Engels, Werke, band 8, s 449.) 18 Bakunin, Brev till Internationalens medlemmar i Romagna, 23 januari 1872, i A Lehning, red, Mikhail Bakounine et l Italie, I/II, s 200, 219, Citerat i Jacques Freymond, red, La Première Internationale; receuil et documents, Droz: Genève 1962, band 2, s Ibid, s 307, , m fl. Ett ytterst litet undantag har påpekats: i slutet av 1877 publicerade de franska guesdisternas organ Egalité en

14 14 Det står utom allt tvivel att Marx själv skulle ha förkastat termen marxistisk. Att hans allra närmaste medarbetare också undvek den till ett relativt sent datum understryker bara deras naturliga motvilja mot att personalisera en historisk teori som spred sig genom att höja sig över rena klickar eller enskilda sekter. Döden avlägsnar inte bara personen utan också -ismens personliga stigma, så det fanns egentligen inte några bra skäl för Marx och Engels vänner att fortsätta att sätta begreppet inom citationstecken. Ännu mindre skäl för den partiska marxologin att ställa till bråk om det. Vi ser fram mot den tidpunkt då Marx ordvits kommer att sluta att vara citatrabblarnas favoritcitat. Om den aktuella boken Först två påminnelser som kan behöva upprepas från förordet till Band 1. (1) De små upphöjda siffror som det kryllar av på dessa sidor, och som pekar på noter längst ner på sidan, kan ignoreras av den vanliga läsaren. De tillför aldrig något till den övergripande tankegången, och är strikt begränsade till att ange källor och annan teknisk information. (2) Det används ett ovanligt tecken för att ange att vissa stycken eller ord är på engelska i original: gradtecknet ( ). [Det har inte använts vid denna översättning till svenska öa.] Till mina första anmärkningar rörande existerande översättningar vill jag lägga detta. Det hjälper inte läsaren särskilt mycket att hänvisas till en källa som bara kan kontrolleras med största svårighet, såsom tryckta upplagor av ett verk av Marx som är slut och bara kan återfinnas på forskningslaboratorier. Ibland finns inga alternativ, men av den orsaken har jag försökt att så mycket som möjligt inskränka mina referenser till engelska versioner till lättillgängliga upplagor, vare sig dessa versioner verkligen användes för att citera eller ej. Närhelst det har varit möjligt har jag använt Marx/Engels, Collected Works, och i andra hand Marx/Engels, Selected Works in Three Volumes. [Där så varit möjligt har vi vid översättning till svenska använt versioner som finns på marxists.org eller marxistarkiv.se öa.]... [Ett stycke som nämner den fortsatta planerade utgivningen av kommande band har strukits, eftersom det blivit inaktuellt öa.] September 1977, Hal Draper. osignerad artikel om tysk politisk ekonomi som i förbigående sa att Lassalle antar de marxistiska teorierna (Margaret Manale, La Constitution du marxisme, Etudes de Marxologie, nr 18, april-maj 1976, s 831) ett uttalande som säkert skulle ha förargat Marx. I Frankrike kom marxistisk att användas som beteckning på guesdisterna till skillnad från possibilisterna och blanquisterna (dessa två sistnämnda beteckningar var också en gåva från andra). Den possibilistiska ledaren Paul Brousse, en bakunist som hade gått över till högersocialisterna, gav 1882 ur en broschyr med titeln Le Marxisme dans l'internationale. (Denna broschyr omnämns i M Rubel, La Charte de l'internationale, Le Mouvement Social, nr 51, maj-juni 1965, s 5.) Efter Marx död återspeglade ibland Engels brev precis som för alla andra denna vanliga användning av marxistisk för den franska gruppen. Vanligtvis, men inte alltid, satte han det inom citationstecken. (För ett exempel utan citationstecken, se Engels, Brev till Bebel, 5 januari 1889, Marx/Engels, Werke, band 37, s 131. Det första brev jag känner till (också till Bebel) är från 18 augusti 1886, Marx/Engels, Werke, band 36, s 509.) Han tyckte själv att denna användning var sekundär, vilket vi känner till från hans förklaring till Paul Lafargue: Vi har aldrig kallat er något annat än de så kallade marxisterna och jag vet inte vad vi annars skulle kunna kalla er. Problemet var, förklarade han, att gruppen inte hade något kort och användbart namn som var tydligt för läsare från andra ställen. (Engels, Brev till P Lafargue, 11 maj 1889, Correspondance, band 2, s 239 f.) I ett brev till Laura Lafargue anmärkte Engels att vi har visat för världen att nästan alla socialister i Europa är marxister (de kommer att bli tokiga över att de gav oss detta namn!)... (Engels, Brev till L Lafargue, 11 juni 1889, ibid, s 277.) 1893 retades Laura i en skämtsam franskspråkig not till Engels: För min del, kära general, vet du att det räcker att vara marxiste et engelsiste för att förbli för evigt ung! (L Lafargue, Brev till Engels, 2 januari 1893, ibid, band 3, s 244.) Vi får hoppas att Laura inte kommer att bli ihågkommen inom den marxologiska historien som grundaren av Engelsismen.

15 15 Del I: Proletariatet och den proletära revolutionen

16 16 Kapitel 1 Revolutionsmodeller hade Marx kommit att betrakta proletariatet som den kommande revolutionens drivkraft. När Marx och Engels skrev Den tyska ideologin var de helt klara över att den revolution de förespråkade var en proletär revolution. Vad betydde det för dem och vad förde det med sig? 1. Revolution social och politisk Ordet revolution används vanligtvis antingen som ett hot eller som en banalitet, beroende på om den ses som en ondsint komplott eller inskränks till enbart en synonym för förändring. När ordet blir respektabelt, som våldsamma ord gör när de tas över, då säger reklamen inte bara att varenda tvättmedel är nytt och revolutionerande, utan varje nytt politiskt påhitt tillkännages stå i samklang med någon modern revolution, såsom en Revolution av stigande förväntningar. Mer seriöst används ordet också historiskt för att beteckna djupgående sociala förändringar, som när uppfinningen av bogträ för hästar på medeltiden kallas för en ekonomisk revolution, eller i begrepp som den industriella revolutionen. Detta säger jag inte för att invända mot en sådan användning, utan för att skilja dem från den användning som vi stöter på inom ramen för Marx teori. I mer specifik mening betraktas en revolution som en överföring av regeringsmakten. Men det täcker fortfarande en hel mängd tvetydigheter. Maktöverföring från vem till vem, eller från vad till vad? När det används allmänt kan det helt enkelt vara en fråga om en personförändring: den här gruppen överstar i regeringspalatset istället för den där gruppen politiker, att ersätta en klick eller en fraktion med en annan. Ordet används speciellt när våldsamma metoder används istället för konstitutionella former. Det behöver inte bli någon mer skillnad än att en grupp politiska manipulatörer byts ut mot en annan med hjälp av vilka andra medel som helst till exempel mer eller mindre korrumperade val eller till och med ärliga val. Det blir mer intressant om en fraktion inte bara företräder andra plånböcker eller schweiziska bankkonton, utan ett annat skikt eller gruppintressen även om det fortfarande är inom den härskande klassen. Marx analys av bonapartismen tog fram många exempel på detta. Eller, som vi också såg i denna analys, så kanske de nya politiska maktutövarna inte representerar ett annat samhällsskikt inom den härskande klassen utan bara en annan politik, med eller utan en annan ideologisk inriktning. Eller, kanske allra mest troligt, så kan båda sakerna vara sanna: ett annat samhällsskikt fungerar som bärare av en annan politik eller ideologi. Förvisso går den historiska utvecklingen i riktning mot en sådan kombination. Men inom dessa gränser uppvisar historien olika kombinationer, och gränserna sätts upp av hur stora möjligheter det finns inom ett visst samhällssystem och dess härskande klass. Inom dessa ramar kan en mycket viktig sorts skillnad innefatta förändringar av den politiska strukturen, av statsformen. Under den moderna historien innebär de flesta av dessa fall övergångar från mer eller mindre demokratiska statsformer till antidemokratiska sådana (militärdiktaturer, fascism) eller tvärtom. Det är speciellt sådana förändringar av regeringsformerna som brukar kallas revolutioner. Det är de allra synligaste formerna för överföring av regeringsmakten. Alla dessa innebär politiska revolutioner. Politiska revolutioner lägger alltså tonvikten vid förändringar av regeringarnas ledning och form, förändringar i överbyggnaden. Men om en sådan revolution medför ett utbyte av ett samhällsskikt, även om det är inom den härskande klassen, så är det helt klart förenat med ett socialt element. Politiska revolutioner täcker hela skalan, från sådana som knappt innehåller någon social sida till sådana med en mycket viktig social del, även om den håller sig inom de klassgränser som vi har

17 antagit. 17 Om förändringen leder till att dessa sociala gränser sprängs då har vi en annan sorts revolution, som är speciellt viktig för Marx teori. Som Marx förklarade för en jury i Köln 1849: utvecklingen av olösliga motsättningar i samhället förbereder samhälleliga kriser, som tar sig uttryck i politiska revolutioner. 1 Resultatet blir en revolution som medför att den politiska makten överförs till en ny klass, och detta byte av härskande klass tenderar att föra med sig en grundläggande förändring av samhällssystemet (produktionssättet). Det är den sortens revolution som i egentlig mening kan kallas en social revolution. Tyvärr upphör inte de terminologiska problemen med detta, när vi letar oss fram genom den rikhaltiga litteratur som talar om revolutionen. Om vi bestämmer oss för att definiera en social revolution som en grundläggande omdaning av samhällssystemet inklusive dess klassbas, då är det uppenbart att en så svepande förändring inte bara kan ses som en enda händelse eller handling, utan som en process som är mer eller mindre utsträckt i tiden. Marx föreställer sig omvandlingen från kapitalism till socialism som en sådan historisk process (som vi ska se i band 4). * Dessutom är det uppenbart att samhällssystem tidigare har förändrats på ett grundläggande sätt och klasser har rest sig och fallit under en långsamt skeende historisk rörelse, som åtminstone i en historisk återblick kan beskrivas som en social revolution trots att ingen kanske har varit medveten om att en revolution pågick. Det vore lämpligt om en sådan långsiktig eller långsamt skeende samhällsomvandling, oavsett hur den kom till stånd, hade en egen benämning, så att man skulle kunna diskutera dess förhållande till andra saker som kallas revolutioner. Det finns ingen sådan överenskommen beteckning. Vi måste ta till den desperata åtgärden att uppfinna en. Låt oss kalla det en samhällelig [societal] revolution, som betyder att den betecknar en förändring från ett sorts samhälle till ett annat, och att vi kommer ihåg att för Marx teori är ett samhälle inte bara en kulturell utan en samhällsekonomisk helhet. Vi kan nu begränsa vårt fokus till det som brukar kallas en social revolution i Marx teori. Det används allra tydligast på en politisk revolution som uttrycker en samhälleligt revolutionär framstöt för att överföra statsmakten till en ny klass. Det är en politisk revolution med en social själ, enligt Marx tidigaste (1844) formulering. 2 På samma sätt pekar den i riktning mot en samhällelig revolution, oavsett när förändringarna av samhällssystemet faktiskt börjar ske. Det gör den genom att omgruppera de samhällspolitiska krafterna, med nya historiska möjligheter. Den samhälleliga revolutionen är förverkligandet av dessa möjligheter. Varje verklig revolution, skrev Engels, är en social revolution genom att den för en ny klass till makten och låter denna omgestalta samhället efter sin egen bild. 3 Vårt syfte handlar inte om att göra en benhård skillnad mellan politiska och sociala revolutioner utan om något helt annat: att inse hur ofta de blandas ihop i en given revolutionär situation, så att de två delarna måste urskiljas med hjälp av en analys. Ty speciellt nuförtiden har revolutionära händelser en benägenhet att vara en blandning av båda i varierande proportioner. En rent politisk revolution som bara för med sig ett byte av fraktioner är sannolikt bara en palatsrevolution, det vill säga en revolution där omvälvningen bara sker i toppen utan att dra in någon sektor från folket som aktör på scenen. Den är i allt större utsträckning begränsad till samhälleligt underutvecklade områden. Tendensen idag är att politiska revolutioner, oavsett hur snävt de påbörjas, väcker element av en 1 Marx, Kölnerprocessen mot de rhenska demokraternas utskott, på marxists.org. * De olika bandens numrering ändrades senare, och Draper hann inte fullborda detta band innan han dog. Planerna har varit att ge ut det bandet postumt (som band 6), men det har till dags dato inte skett öa. 2 Se Karl Marx s Theory of Revolution (KMTR), band 1, kapitel 8, s Engels, Sociala förhållanden i Ryssland, på marxists.org.

18 social revolution till liv eller höjer dem till nya nivåer. Således är förhållandet mellan en politisk och en social revolution inte statiskt. Detta har varit sant för borgerliga revolutioner ända sedan borgarklassens första rörelser, och det kommer att utgöra en viktig bakgrund till våra kapitel om detta ämne (kapitel 7-10 nedan). När det gäller Marx utveckling var det revolutionen som utgjorde testplatsen. 18 För Marx definieras alltså revolutionen genom karaktären på den förändring som det handlar om, av de samhällspolitiska förhållandena. I det allmänna tänkandet, där de förhärskande idéerna är den härskande klassens idéer, och därmed i journalisternas språk, uttrycks revolutioner och en revolutionär utveckling i första hand genom speciella metoder: tvång och våld som avviker från de politiska metoder som den etablerade makten föreskriver. I band 3 ska vi ägna avsevärd uppmärksamhet åt Marx uppfattning av förhållandet mellan en social revolution och medlen för att genomföra den. Det räcker med att säga att förhållandet framgår ur den samhällshistoriska analysen det är inte en definition. Precis som revolutionära förändringar givetvis inte alltid genom sakens natur innehöll våldsamma aktioner, så är ingalunda alla våldsamma utbrott nödvändigtvis revolutionära, även om detta begrepp utsträcks till att omfatta kontrarevolutionära aktioner. Ända fram till idag har det då och då krävts våldsamma metoder ( revolutionära aktioner i ögonen på status quo) för att uppnå enkla reformer. I själva verket är det inte ovanligt med en politisk revolution (av begränsad sort) på vägen till sociala reformer. En besläktad uppfattning likställer revolutioner med statskupper: en revolution väcker tankar på att ta över radiostationer, telefonväxlar, lokala Vinterpalats och så vidare. Denna primitiva myt uppfanns ingalunda av Hollywood, som tog över den från den respektabla litteraturen där den redan var fast förankrad. Dessa förhärskande idéer om revolutionen är typiskt borgerliga uppfattningar, klassbetingade förvrängningar av den samhälleliga verkligheten. De utgör å ena sidan baksidan på den härskande klassens inbyggda skräck för revolutionärt våld och å den andra dess ovillighet och oförmåga att tänka sig en revolution som en social omvälvning underifrån. En kupp av ett väpnat band är något den kan hantera och också något den kan avvisa som banditfasoner eller patologi. I ingendera fallet behöver den se den samhälleliga verkligheten av en massrevolution i ögonen. Att definiera revolutionen i form av medel (våldsamma, olagliga) kännetecknar den borgerliga ideologin lika mycket som dess motsats, nämligen fasthållandet vid att samhälleliga förändringar måste inskränka sig till icke våldsamma medel. Detta borgerliga sätt att närma sig frågan utgör ett spektrum från de mest pacifistiska reformer till den mest våldsamma kuppolitik, och ingen del av det har något med Marx teori att göra. Den håller sig undan från denna fixa idé att dela upp frågan i våld eller ickevåld. Den revolution som Marx är intresserad av bestäms av karaktären på de samhälleliga förändringar som den för med sig, av klassförhållandena i dessa förändringar. Det är en politisk revolution som är den omedelbara yttringen av en social revolution. 2. Politisk klassmakt Den proletära revolutionen är alltså en förkortning av den proletära sociala revolutionen överförandet av statsmakten till en ny härskande klass, proletariatet. Det reser frågan om den nya politiska maktens klasskaraktär. I princip skiljer sig inte denna fråga från analysen av andra politiska institutioners klasskaraktär, inklusive de i det etablerade samhället. Det är vad vi diskuterade under rubriken teorin om staten i band 1. Skillnaden är att i revolutionära sammanhang är allting i ständig förändring, och det står inte fogligt stilla och låter sig analyseras i lugn och ro. De därmed uppkomna svårigheterna är enorma. Marx formulerade sig inte politiskt om denna fråga, och inte heller kunde han det. Det handlar om en fullständig social (klass-) analys. Mer än en gång var Marx tvungen att ta upp karaktären hos en