Sammanfattning. Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund, Sportfiskarna, har tagit del av remissen och önskar lämna följande synpunkter.

Transkript

1 sid 1 (10) vattenmyndigheten.norrbotten@lansstyrelsen.se vattenmyndigheten.vasternorrland@lansstyrelsen.se vattenmyndigheten.vastmanland@lansstyrelsen.se vattenmyndigheten.kalmar@lansstyrelsen.se vattenmyndigheten.vastragotaland@lansstyrelsen.se Yttrande över samrådshandling gällande förslag till Förvaltningsplan, Miljökvalitetsnormer och Åtgärdsprogram med tillhörande miljökonsekvensbeskrivning för perioden för Västerhavets, Södra Östersjöns, Norra Östersjöns, Bottenhavets och Bottenvikens vattendistrikt Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund, Sportfiskarna, har tagit del av remissen och önskar lämna följande synpunkter. Sammanfattning Sportfiskarna välkomnar de nya åtgärdsprogrammen (ÅGP) då de har förbättrats väsentligt jämfört med ÅGP för den tidigare förvaltningscykeln. Även om konkreta åtgärdsförslag fortfarande saknas för en del vattenförekomster, har den delen blivit avsevärt bättre vilket också var väntat då en hel förvaltningscykel har passerat. Vi har dock en hel del synpunkter på åtgärdsprogrammen i övrigt, vilket framgår nedan. Om miljökvalitetsnormerna (MKN) ska uppnås i vattendrag påverkade av vattenverksamheter behöver alla vattenverksamheter omfattas av miljöbalken. Det görs enklast genom att realisera de goda förslag Vattenverksamhetsutredningen har presenterat (SOU 2013:69, SOU 2014:35). Utgångspunkten för alla miljöskadande verksamheter bör vara att förorenaren betalar. Tillstånd enligt miljöbalken (dvs. att MKN uppnås i vattenförekomsten) måste vara ett krav om ett vattenkraftverk ska vara berättigat elcertifikat. Sportfiskarna menar att farten i det konkreta åtgärdsarbetet måste skruvas upp för att möjligheterna att nå vattenförvaltningens mål ska vara realistiska. En omfördelning av statliga anslag med riktning mot direkta åtgärder och tillsyn måste ske på bekostnad av ytterligare utredningsarbete. Regeringen behöver tillsätta avsevärt ökade medel för åtgärdsarbete och tillsyn och vi ska ha en chans att nå MKN i tid. Svartviksslingan Bromma Telefon Fax E-post info@sportfiskarna.se

2 sid 2 (10) Kommunerna behöver ha ett tydligare utpekat ansvar i ÅGP för att verksamheter som bedrivs på kommunägd mark eller verksamheter ägda av kommunala bolag uppnår MKN. Klassningen av vattenförekomster kan inte utgå från den nationella strategin för vattenkraft då denna inte har någon koppling till vattendirektivets krav. Nykalkning bör föreslås som åtgärd om MKN i försurade vatten ska kunna uppnås. När man ska avgöra vilka åtgärder som behövs för att nå god ekologisk potential kan man inte bara titta på verksamhetens nytta för samhället kontra vinsterna för miljön om vissa åtgärder genomförs. Man måste även räkna in potentialen för eventuella näringar som kan nyttja ett restaurerat vattendrag (t ex sportfiske och fisketurism). Sportfiskarna efterlyser mer fokus på icke-försämringskravet. Det finns behov av vägledning kring hur man ska tillämpa kravet. Den samhällsekonomiska analysen har stora brister. De positiva och de ekonomiska värdena av friska vattenmiljöer är väldigt viktiga att lyfta fram i vattenförvaltningsarbetet då åtgärder ständigt ifrågasätts från olika näringar som riskerar att drabbas av ökade kostnader. Åtgärder som behöver vidtas av myndigheter och kommuner Energimyndigheten och HaV- Nationella strategin för vattenkraft m.m. Sportfiskarna är positiva till att länsstyrelserna föreslås ta fram avrinningsområdesspecifika åtgärdsplaner för riktade åtgärder i vattenkraften. Det är viktigt att konkreta åtgärdsförslag presenteras i dessa åtgärdsplaner. Vi noterar dock att man på flera ställen i åtgärdsprogrammet hänvisar till den nationella strategin avseende åtgärder i vattenkraften som ett vägledningsdokument. Strategin är ett bra underlag såtillvida att det ger olika beslutsfattare och allmänheten en fingervisning om hur en realistisk miljöanpassning av vattenkraften kan se ut i praktiken. Sportfiskarna anser dock att delar av den nationella vattenkraftstrategin innehåller rekommendationer som riskerar att motverka målen för ramvattendirektivet och att strategin i praktiken är en kompromiss för att tillgodose nationella politiska intressen. I strategin har man satt ett begränsande planeringsmål för miljöförbättrande åtgärder i vattenkraftverk, vilket innebär att högst 2,3 % (1,5 TWh) av vattenkraftens nuvarande årsproduktion får tas i anspråk. Här har man utifrån översiktliga beräkningar

3 sid 3 (10) satt ett tak för hur pass ingripande åtgärder som får ske i vattenkraften, utan att veta om detta tak är tillräckligt för att vi ska kunna nå miljökvalitetsnormerna. Det är t ex fortfarande mycket oklart vilka åtgärder som kan komma att krävas i den storskaliga vattenkraften för att miljökvalitetsnormerna ska nås. Sportfiskarna anser att det är farligt att sätta ett tak för hur mycket åtgärder som får genomföras i vattenkraften, utan att veta om detta är tillräckligt för att uppnå MKN. Ska denna begränsning fortsatt gälla menar Sportfiskarna att det är nödvändigt att man ser över och omvärderar siffran en gång under varje förvaltningscykel utifrån aktuella förhållanden, dvs. vart sjätte år. Ytterligare en brist är att man i begränsningen om 2,3 % inte har räknat in de produktionsökningar som ovillkorligen kommer att ske (och ständigt sker) i vattenkraften genom effektiviseringar och ökade flöden till följd av klimatförändringar. 5 % eller mer hade för övrigt varit en mer lämplig siffra då miljöbalken föreskriver att en verksamhetsutövare ska tåla 5-20 % i produktionsbortfall vid en omprövning av tillståndet. I strategin menar man dessutom att det kan bli aktuellt med en ökad reglering av vissa utpekade älvar (Luleälven, Ångermanälven, Indalsälven, Skellefteälven och Ljusnan). En ökad reglering av vattendragen kan inte anses förenligt med vattendirektivets ickeförsämringskrav. Vattenmyndigheterna hänvisar till den nationella strategin vid fastställandet av miljökvalitetsnormen måttlig ekologisk potential i Lule älvs huvudfåra och delar av Göta älv. Samtidigt konstaterar man att underlaget för denna bedömning är högst bristfälligt (s. 87, förslag på åtgärdsprogram för Bottenviken). Sportfiskarna anser att måttlig ekologisk potential är en felaktig klassning i sammanhanget, då det uppenbarligen inte finns underlag för detta. Utgångspunkten vid klassning måste alltid vara att god ekologisk status ska uppnås, om undantag ska tillämpas måste underlag presenteras för att styrka detta. Sportfiskarna anser att den nationella strategin i dessa avseenden inte kan användas som ett vägledningsdokument i åtgärdsprogrammen, då det inte finns någon egentlig koppling till vad som ska uppnås enligt vattendirektivet. Om MKN ska uppnås i vattendrag påverkade av vattenverksamheter (inklusive markavvattning) behöver alla vattenverksamheter omfattas av miljöbalken. Det görs enklast genom att realisera de goda förslag Vattenverksamhetsutredningen har presenterat (SOU 2013:69, SOU 2014:35). Utgångspunkten för alla miljöskadande verksamheter bör vara att förorenaren betalar och krav på tidsbegränsade tillstånd. Om tillsynen (som ju framhålls som en viktig åtgärd i ÅGP) ska kunna fungera på ett

4 sid 4 (10) tillfredsställande sätt måste målet vara att samtliga vattenverksamheter på sikt ska ha tillstånd enligt miljöbalken. När man ska avgöra vilka åtgärder som behövs för att nå god ekologisk potential kan man inte bara titta på verksamhetens nytta för samhället kontra vinsterna för miljön om vissa åtgärder genomförs. Man måste även räkna in potentialen för eventuella näringar som kan nyttja ett restaurerat vattendrag (t ex sportfiske och fisketurism). Energimyndigheten ansvar vid godkännande av anläggningar som får tilldelas elcertifikat Sportfiskarna anser att nuvarande regler i elcertifikatsystemet i hög grad motverkar möjligheten att uppnå miljökvalitetsnormerna. Systemet skulle tvärtom med rätt utformning kunna bli en välbehövlig motor i vattenmiljöarbetet. Då Energimyndigheten är ansvarig myndighet för främjandet av vattenkraftproduktion, som är ett av de största hindren för att nå miljökvalitetsnormerna i många vatten, borde de ha ett större ansvar inom ramen för åtgärdsprogrammen. Idag är 132 småskaliga vattenkraftanläggningar tilldelade elcertifikat under en 15-års period på grund av så omfattande ombyggnation att anläggningarna anses som nya (Energimyndigheten.se, Godkända anläggningar ). Av dessa 132 anläggningar har 32 st (25 %) en installerad effekt som är lägre än 100 kw. Det innebär en elproduktion per anläggning motsvarande elförbrukningen i 1,5-20 eluppvärmda villor. Samtliga 132 anläggningar men främst de allra minsta kommer sannolikt ställas inför högre miljökrav inom en snar framtid. En del av de 132 anläggningarna har sannolikt behövt söka tillstånd hos Mark- och miljödomstol för att göra de förändringar som krävs för att få tilldelning av elcertifikat i ytterligare 15 år, vilket rimligen borde innebära att krav ställs på bästa tillgängliga teknik såsom faunapassager och ekologiska flöden. I praktiken och enligt gällande praxis prövas dock oftast inte hela verksamheten enligt miljöbalken, utan bara de förändringar i verksamheten som man söker tillstånd för. Det betyder i regel att det inte ställs de villkor som krävs (t ex fria vandringsvägar och minimitappning) för att vattenförekomsten ska kunna nå gällande miljökvalitetsnormer. Hårdare miljökrav kommer att ställas på dessa verksamheter inom en snar framtid om miljökvalitetsnormerna ska kunna uppnås, och i vissa fall kan krav på utrivning komma att ställas. Elanvändare subventionerar med andra ord genom elcertifikaten vattenverksamheter som riskerar att på sikt rivas ut.

5 sid 5 (10) Energimyndigheten har vid åtminstone ett tidigare tillfälle uppmärksammat regeringen på brister i elcertifikatsystemet, och i en skrivelse föreslagit lagändringar som sedan genomförts. Sportfiskarna menar att Energimyndigheten borde ha en åtgärdspunkt i åtgärdsprogrammet som innebär att myndigheten måste uppmärksamma regeringen och föreslå lagändringar så att elcertifikatsystemet bidrar till snarare än motverkar att miljökvalitetsnormerna uppfylls. Samhällsekonomisk nytta är ett genomgående mantra i vattenförvaltningen, och elcertifikatsystemet är uppenbart ett system som innebär samhällsekonomiskt resursslöseri. Generalläkaren Generalläkaren skulle behöva ytterligare åtgärdspunkter. 1.Försvarsmakten äger en hel del mark som brukas av lantbruksarrendatorer. Där behöver Generalläkaren ställa krav på att lantbruksarrendatorer har skyddszoner längs med vattendragen. Samma gäller skogsbruk på deras mark, där bör det ställas krav när dessa marker gallras. Det ska då tas hänsyn i form av att lämna stubbar, träd och buskar som står längst med vattendragen. 2.Generalläkaren bör också ha ett ansvar för att t ex skjutfält och andra av försvarsmaktens verksamheter bidrar till att MKN uppnås. Krav bör ställas på ökad hänsyn på skjutfälten där vattendrag passerar. Det förekommer t ex att träd längs med vattendrag kapas för att bättre sikt ska skapas (t ex vid Kungsängens skjutfält, Upplands-Bro kommun). Genom att plantera lågväxande buskar kan man skapa fri sikt samtidigt som hänsyn till vattenmiljöerna tas. Tunga maskiner i form av bandvagnar m.m. bör inte få köras hur som helst utan det måste ställas krav på hänsynstagande vid vattenmiljöer så att körskador undviks. Havs- och vattenmyndigheten, åtgärd 5 Vi förutsätter att vattenmyndigheterna menar att finansiering ska tas fram för åtgärder vid verksamheter som saknar en tydlig verksamhetsutövare. Sportfiskarna stöder isåfall förslaget om att HaV ska ta fram en nationell strategi samt finansiering för vattenverksamheter som saknar en tydlig verksamhetsutövare, men det bör förtydligas att det är finansiering av åtgärder enligt ÅGP som avses, inte verksamheterna i sig. Naturvårdsverket, åtgärd 7 HaV har inte tillsynsansvaret över markavvattningen utan det ligger fortsatt kvar på Naturvårdsverket. Samtidigt har Jordbruksverket monopol på att utbilda markavvattningssakkunniga. Organisationen av myndigheter är splittrad på detta område. Mer ansvar och inflytande i dessa frågor borde samlas till HaV, det handlar trots allt om vattenverksamheter.

6 sid 6 (10) Länsstyrelserna, åtgärd 3 Länsstyrelsernas åtgärd 3 innebär att de ska bedriva tillsyn på vattenkraftverk och dammar, motsvarande minst 20 % av länets alla anläggningar per år, så att samtliga anläggningar har fått tillsyn innan år Sportfiskarna ser mycket positivt på förslaget och att man har satt ett kvantitativt mål som är relativt lätt att följa upp, men ser en stor risk med att det inte kommer att uppfyllas i praktiken. Åtgärdsprogrammen är tyvärr inte bindande i det avseendet att de myndigheter som inte genomför de åtgärdspunkter de har blivit ålagda i ÅGP, får någon form av påföljd om åtgärderna inte genomförs. Det är helt nödvändigt att länsstyrelserna får kraftigt utökade resurser för tillsyn om åtgärdspunkten ska kunna uppnås. Enligt Vattenverksamhetsutredningen saknar cirka dammar och kraftverk tillstånd enligt äldre vattenlagar eller miljöbalken (SOU 2013:69 s. 72). Dessa verksamheter saknar i regel krav på miljöanpassning såsom fiskvägar och minimitappningar och har i juridisk mening inget giltigt tillstånd. Sportfiskarna anser att tillsynen är en oerhört viktig del i åtgärdsarbetet, och resurser borde omfördelas från de otaliga utredningar och rapporter som ÅGP föreslår och som gör att åtgärdsarbetet skjuts upp ytterligare, till mer tillsyn och konkret åtgärdsarbete. Kommunerna, åtgärd 9 Sportfiskarna välkomnar att kommunerna har fått en ny åtgärdspunkt som innebär att de ska inventera, planera och åtgärda vandringshinder för fisk och andra vattenlevande djur vid vägpassager över vatten i det kommunala vägnätet. Vi saknar dock en åtgärdspunkt för kommunerna som berör kommunägda verksamheter där MKN idag inte uppnås. Kommunerna borde inte bara ha ett särskilt ansvar för det kommunala vägnätet, utan för samtliga verksamheter som kommunen ansvarar för eller äger. Kommuner äger t ex relativt ofta vattenkraftverk genom kommunala bolag. Kommunerna borde ha en åtgärdspunkt som innebär att kommunerna måste arbeta för att verksamheter som kommunerna eller kommunala bolag äger, uppnår MKN. Dvs. när det gäller vattenkraftverk tillse att miljöanpassade flöden samt fria vandringsvägar för fisk och biologisk mångfald finns där det behövs för att MKN ska uppnås. Kommuner bör också ställa krav på arrendatorer av kommunalägd mark. Ofta arrenderas t ex skogs- och jordbruksmark ut av kommunen. Här bör kommunen ställa krav på att marken närmast vattendraget inte brukas och att en funktionell och

7 sid 7 (10) ekologisk skyddszon bibehålls eller skapas. Kommunerna bör tillse att all kommunalägd mark utmed vattendrag ska ha funktionella ekologiska skyddszoner för att säkerställa att MKN följs. Kommuner behöver även i högre grad använda sig av planinstrument (t ex översiktsplaner) och ägardirektiv (t ex för kommunala bolag) för att sörja för att MKN uppnås i kommunens vatten. Sportfiskarnas erfarenhet är att många kommuner inte är medvetna om kraften i dessa verktyg. Åtgärder mot betydande påverkan per miljöproblem Försurning Enligt ÅGP måste kalkningen av sjöar och vattendrag fortsätta i den omfattning som redovisats i den nationella kalkningsplanen Idag kalkas endast ca 50 % av de försurade vatten som behöver kalkning för att nå MKN (Oscarsson, Nykalkningsbehovet i Sverige). I ÅGP för Västerhavet (s. 132) står att vattenförekomster som ligger utanför kalkåtgärdsområden och har ett förbättringsbehov, men är inte prioriterade inom kalkningsverksamheten, kommer främst att beröras av åtgärder och styrmedel som minskar den atmosfäriska depositionen och påverkan från skogsbruket. Med andra ord finns nykalkning överhuvudtaget inte med som åtgärd, trots att vi har en stor andel försurade vatten som behöver kalkas för att MKN ska kunna uppnås. Få miljöåtgärder ger till en sådan förhållandevis låg kostnad så stor positiv inverkan på både biologisk mångfald och fiske, vilket är skäl nog till att åtgärdsprogrammen borde omfatta nykalkning som åtgärd för att nå MKN. Övergödning Vi vill understryka behovet av arbetet med att effektivisera avloppsreningsverk, samt att minska problematiken med enskilda avlopp. Här har kommunerna en viktig roll. I diskussionen kring dagvattenhanteringen ser vi gärna att man tydligare beskriver åtgärder för att minska problem kopplade till den ökade mängden hårdgjorda ytor. Samhällsekonomisk konsekvensanalys per miljöproblem Sportfiskarna saknar siffror och en mer ingående analys av åtgärdsprogrammens konsekvenser. Historiskt har kunskapen om processer och värden i sötvatten varit betydligt större än samma kunskap om marina vatten. Ändå har man i

8 sid 8 (10) åtgärdsprogrammet för Havsmiljön utförliga beräkningar som visar att ökade ekosystemtjänster från ett friskt hav är värda ca 200 miljarder kronor under de kommande fem åren i ökade nyttor. Liknande beräkningar saknas och är önskvärda för sötvattenmiljöerna. De positiva och de ekonomiska värdena av friska vattenmiljöer är väldigt viktiga att lyfta fram i vattenförvaltningsarbetet då åtgärder ständigt ifrågasätts från olika näringar som riskerar att drabbas av ökade kostnader. Övriga synpunkter Funktionella kantzoner Det måste införas krav på ekologiska funktionella kantzoner i hela Sverige inklusive skog och jordbruk och dessa måste tillämpas av Skogsstyrelsen. Potentiell smoltproduktion som MKN Vattenmyndigheterna borde överväga att använda EU:s antagna biologiska mål för fiskbestånd som MKN. T.ex. EU:s MSY-mål för lax innebär att vildlaxälvar ska uppnå 75 % av den potentiella smoltproduktionen. Finansiering av åtgärder Finansiering av många åtgärder saknas fortfarande. Tydligare förslag för hur man ska lösa detta måste lämnas från Vattenmyndigheterna. Åtgärdsprogrammen blir till stor del tomma ord om man inte kommer med konstruktiva lösningar angående kostnadsfrågan. Självklart är det i mångt och mycket politiska frågor, men Vattenmyndigheterna måste våga komma med mer konkreta förslag. Grundprincipen måste vara att förorenaren betalar, men det är nödvändigt att regeringen även avsätter ett avsevärt tillskott av medel för åtgärdsarbete om vi ska ha en chans att uppnå MKN i tid. Inte minst för de vinster och nyttor samhället får tillbaka, men som tyvärr inte har beskrivits på ett tillräckligt bra sätt i den samhällsekonomiska analysen (jämför den betydligt mer genomarbetade samhällsekonomiska analysen i ÅGP för havsmiljön). Icke-försämringskravet Sportfiskarna efterlyser mer fokus på icke-försämringskravet. Det finns behov av vägledning kring hur man ska tillämpa kravet. Sportfisket som en möjlighet Sportfiskarna noterar också att vattenmyndigheterna ser sportfisket som en möjlighet att utveckla naturturismen i distrikten genom att förbättra livsbetingelserna för fisk och

9 sid 9 (10) andra vattenlevande organismer. Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund instämmer helt i ett sådant synsätt. Sportfiskarnas åtgärdsarbete Inom förbundet pågår sedan ett antal år ett intensivt arbete i sju olika kustlän, från Kalmar till Gävleborg, med att restaurera olika typer av vattenmiljöer för att framförallt gynna hårt drabbade rovfiskar som gädda och abborre. Vi anlägger våtmarker, eller så kallade gäddfabriker, vi river vandringshinder eller bygger omlöp och vi restaurerar strandängar och mynningsområden. Även i resten av landet driver eller initierar Sportfiskarnas regionkontor, distrikt och klubbar olika typer av restaureringsåtgärder i vatten. Åtgärderna som genomförs stämmer väl överens med minst två av vattenmyndigheternas prioriteringar; övergödning och fria vandringsvägar. Färre rapporter, mer verkstad I den genomgång av de olika utmaningarna och de åtgärder som föreslås kopplade till dessa (sid 2-10, Förslag på ÅGP för Södra Östersjöns vattendistrikt) noterar vi att det i många fall rör sig om förberedelser för konkreta åtgärder. Exempelvis förekommer rådgivning, vägledning, åtgärdsplaner, övervakning och utveckling av strategier allmänt i de föreslagna åtgärderna. Sportfiskarna menar att farten i det konkreta åtgärdsarbetet måste skruvas upp för att möjligheterna att nå vattenförvaltningens mål ska vara realistiska. Kunskapen om vad som behöver och måste göras är i de flesta fall fullt tillräcklig. Det som krävs för genomförande av åtgärderna är resurser som står i proportion till behovet. Av den anledningen menar Sportfiskarna att åtgärdsprogrammet ännu tydligare måste peka ut hur faktiska åtgärder ska kunna genomföras och också hur de ska finansieras. Följden av detta bör också innebära en omfördelning av statliga anslag med riktning mot direkta åtgärder och tillsyn på bekostnad av ytterligare utredningsarbete. Natura 2000-områden I Natura 2000-områden ska gynnsam bevarandestatus uppnås senast 2015 för utpekade arter och habitat och inga undantag medges. Kraven för att uppnå gynnsam bevarandestatus får generellt sett anses utgöra strängare krav än de allmänna kraven på god status (s. 129 Förslag på förvaltningsplan för Bottenvikens distrikt). Det innebär att alla klassningar som innebär att MKN är satt till god ekologisk potential eller sämre, samt tidsfrister till 2021 eller 2027, är felaktiga klassningar. Trots detta har flera Natura 2000-områden där åtgärder enligt åtgärdsprogrammen behövs för att gynnsam bevarandestatus ska uppnås, fått undantag (t ex Mellanljusnan-Korskrogen, SE , god ekologisk potential 2021, Långan nedströms Landösjön,

10 sid 10 (10) SE , god ekologisk status 2021, Fylleån, SE , god ekologisk status 2021). Det är inte sannolikt att tidsödande åtgärder som behövs för att gynnsam bevarandestatus ska nås såsom dammrivningar, omprövningar/nyprövningar av tillstånd av vattenkraftverk, reducering av närsalter m.m. kommer att genomföras innan utgången av Med andra ord innebär det att Sverige med all sannolikhet kommer att begå fördragsbrott efter utgången av Av den anledningen borde åtgärder för att uppnå MKN i Natura 2000-områden startas snarast, för att minska omfattningen av fördragsbrottet. Vattenråden Sportfiskarnas erfarenhet är att vattenrådens aktivitet och funktion är mycket varierande över landet. Vi menar att vattenråden behöver mer styrning och stöd från Vattenmyndigheterna i sitt arbete. Vattenmyndigheterna skulle även behöva utvärdera med jämna mellanrum hur vattenråden fungerar, för att avgöra om man behöver förändra och/eller förtydliga instruktionerna till vattenråden. Vattenråden borde inte bara vara samverkansorgan utan ha en tydligare instruktion om att arbeta mer konkret för att MKN ska uppnås. För Sportfiskarna, Markus Lundgren Tf. Fiskevårdschef Christina Lindhagen Handläggare