Tabell med enheter 3. Tabell med konstanter 3. 1 Akustik Intensitet Ljudintensitetsnivå Lite om vågor... 4

Transkript

1 INNEHÅLL Håkan Wennlöf, Innehåll Tabell med enheter 3 Tabell med konstanter 3 1 Akustik Intensitet Ljudintensitetsnivå Lite om vågor Geometrisk optik Brytningsindex Snells lag Totalreflektion Sfärisk gränsyta Linsmakarformeln Tunn lins Linsstyrka Optiska system Linssystem Afokala system Systemfokallängd Huvudplan Interferens Optisk väg (optical path length, OPL) Fasskillnad Interferens Tunt skikt Vinkelrät reflektion i gränsyta Diffraktion Cirkulär öppning Enkelspalt Upplösning Gitter Polarisation Polarisationsriktning Brewstervinkeln Malus lag Dubbelbrytning Elektrostatik Coulombs lag Elektriskt fält Elektrisk dipol Elektrisk kraft

2 INNEHÅLL Håkan Wennlöf, 7.5 Gauss sats Spänning Potentiell energi Kondensatorer Kondensator Plattkondensator Seriekoppling Parallellkoppling RC-krets Magnetism Magnetfält från laddning q Magnetfält från rak ledare Magnetfält från lång rak ledare Spolar Magnetisk kraft Magnetisk dipol Induktion Magnetiskt flöde Inducerad spänning Självinduktans Ömsesidig induktans RL-krets

3 INNEHÅLL Håkan Wennlöf, Tabell med enheter Lista på enheter och olika sätt att uttrycka dem. Bra för dimensionsanalys! Längst till höger står enheten uttryckt i de 7 basenhterena. Ofta finns smidigare genvägar med sammansatta enheter, men man kan alltid skriva ut allt i basenheterna och få rätt i slutändan. Storhet Enhetsnamn Beteckning Varianter I basenheter Elektrisk ström Ampere A - A Ljusstyrka Candela cd - cd Längd Meter m - m Massa Kilogram kg - kg Substansmängd Mol mol - mol Temperatur Kelvin K - K Tid Sekund s - s Effekt Watt W J s 1 kg m 2 s 3 Elektrisk fältstyrka - V/m N C 1 kg m A 1 s 3 Energi Joule J N m, V C kg m 2 s 2 Frekvens Hertz Hz - s 1 Induktans Henry H T m 2 A 1 kg m 2 A 2 s 2 Intensitet - W/m 2 - kg s 3 Kapacitans Farad F C V 1 A 2 s 4 kg 1 m 2 Kraft Newton N - kg m s 2 Laddning Coulomb C - A s Ljudintensitetsnivå Decibel db - Enhetslös Magnetfältstyrka Tesla T N A 1 m 1 kg A 1 s 2 Magnetiskt flöde Weber Wb Vs, Tm 2 kg m 2 A 1 s 2 Resistans Ohm Ω V A 1 kg m 2 A 2 s 3 Spänning Volt V J C 1 kg m 2 A 1 s 3 Tryck Pascal Pa N m 2 kg m 1 s 2 Vinkel Radian rad - Enhetslös Tabell med konstanter Konstant Beteckning Värde Atommassenheten u kg Elektriska konstanten ε F m 1 (vakuumpermittiviteten) Elektronmassan m e kg Elementarladdningen e C Ljushastigheten c m s 1 (i vakuum) Magnetiska konstanten µ 0 4π 10 7 N A 2 (vakuumpermeabiliteten) Protonmassan m p kg 3

4 1 AKUSTIK Håkan Wennlöf, Övning 1: Akustik 1.1 Intensitet Intensitet är effekt per area. I = P A [ ] W m 2 P effekt, A arean effekten är spridd över (ofta en sfär, ljud utbreds sfärsiskt). För ljudvåg gäller (1.1) I = 1 2 a2 ω 2 Z (1.2) där a är förskjutningsamplituden för vågen, ω = 2πf vinkelfrekvensen (f vågens frekvens), och Z = ρc är den akustiska impedansen för materialet ljudvågen rör sig i. ρ densiteten, c ljudhastigheten i materialet. Exempelvärden på akustisk impedans är Z luft 420 kg m 2 s, Z vatten kg m 2 s Har även I = p2 max 2Z där p max är den maximala tryckamplituden vågen orsakar. [p max ] = Pa = N m 2 (1.3) 1.2 Ljudintensitetsnivå Logaritmisk skala för intensitet. β = 10 log 10 ( I I 0 ) [db (enhetslös)] (1.4) I 0 är referensintensitet. Oftast satt till treshold of hearing ; I 0 = W m Lite om vågor Harmonisk våg, förskjutningen s ges allmänt av s(x, t) = a sin (kx ωt) (1.5) a förskjutningsamplitud [m] k vågtal, k = 2π λ = ω c [radianer/m] ω = 2πf, vinkelfrekvens [radianer/s] c våghastighet [m/s], c = λ f = ω k 4

5 2 GEOMETRISK OPTIK Håkan Wennlöf, Övning 2: Geometrisk optik 2.1 Brytningsindex Materialparameter. n = c v (2.1) c ljushastighet i vakuum, v ljushastighet i material. 2.2 Snells lag Brytning i yta mellan två material med olika brytningsindex. n sin i = n sin i i, i vinklarna mot ytans normal. n n' i i' 2.3 Totalreflektion Sker om n sin i n > 1, dvs om det inte finns lösning av Snells lag för i. För att få gränsfallet kan vi sätta sin i = 1 (alltså att den utgående vinkeln är 90 ). Vi får då ( ) i gräns = sin 1 n n Om i > i gräns : totalreflektion. 2.4 Sfärisk gränsyta s objektsavstånd, s bildavstånd. n s + n s = n n R (2.2) Förstoring: h M = h h = ns n s (2.3) n n' R h' Minustecknet betyder reell bild, och uppochned. s s' 5

6 2 GEOMETRISK OPTIK Håkan Wennlöf, 2.5 Linsmakarformeln R 1, R 2 krökningsradier. d linsens tjocklek. n R 2 R 1 d För fokallängden gäller 1 f ( 1 = (n 1) 1 + R 1 R 2 ) (n 1)d nr 1 R 2 (2.4) 2.6 Tunn lins Approximation! Linsformeln: 1 s + 1 s = 1 f f fokallängd hos linsen. (2.5) h f f h' s lins s' Från linsmakarformeln: Linsens tjocklek d går mot noll, d 0, så ( 1 1 = (n 1) 1 ) f R 1 R 2 (2.6) Förstoring: M = h h = s s (2.7) 2.7 Linsstyrka Det mått optiker använder. Ofta symbol P, enhet dioptrier, D P = 1 [ D = 1 ] f m (2.8) 6

7 3 OPTISKA SYSTEM Håkan Wennlöf, För att få styrkan i dioptrier ska f vara angiven i meter. Övning 3: Optiska system 3.1 Linssystem Flera linser på rad. Behandla som en lins i taget! Mellanbilder blir objekt för efterföljande linser. h 0 f 1 f 2 h 2 h 1 s 1 s 1 ' s 2 s 2 ' Om i betecknar linsens ordningsnummer (index) så har vi s i s = 1 (3.1) i f i så förstoringen blir h i = s i s i h i 1 (3.2) M i = h i h i 1 = s i s i (3.3) 3.2 Afokala system Objekt i oändligheten ger bild i oändligheten. Med andra ord, parallella strålar in ger parallella strålar ut. Om två linser: fokus ska sammanfalla! Avstånd mellan: d = f ob + f ok (objektiv till okular) Vinkelförstoring: M θ = θ θ små vinklar 7 h h = f ob f ok (3.4)

8 3 OPTISKA SYSTEM Håkan Wennlöf, objektiv okular h θ θ' h' d f ob f ok θ är vinkeln av synfältet som det observerade objektet upptar utan linserna, och θ är vinkeln av synfältet som den skapade bilden upptar. 3.3 Systemfokallängd Två tunna linser, fokallängder f 1 och f 2. Får tillsammans fokallängd f sys, givet av d avståndet mellan linserna 1 = d (3.5) f sys f 1 f 2 f 1 f Huvudplan System med flera linser kan beskrivas med hjälp av systemfokallängden och de s.k. huvudplanens positioner. Allt mellan huvudplanen kan behandlas som en tunn lins med fokallängden f sys. Två huvudplan: främre (FH) och bakre (BH). Ordningen på dem kan dock variera, men definition av vilket som är vilket finns nedan. s FH BH s' f sys f sys Främre huvudplan (FH): Det plan där förlängningen av strålar genom främre fokus (som ju kommer bli parallella efter linssystemet, precis som för en vanlig tunn lins) skär förlängningen av den utgående parallella strålen. Bakre huvudplan (BH): Det plan där förlängningen av parallella inkommande strålar skär förlängningen av utgående strålarna som går genom fokus. 8

9 4 INTERFERENS Håkan Wennlöf, Avbildning ges av linsformeln; 1 S + 1 S = 1 (3.6) f sys S är avståndet från objektet till främre huvudplan, och S avståndet från bakre huvudplan till bilden. För att hitta huvudplanen använder man strålarna som går in i och ut ur hela linssystemet. För BH tittar man på var förlängningen av en inkommande parallell stråle skär förlängningen av den utgående strålen (man bryr sig alltså inte om hur strålen studsar runt inne i linssystemet). Främre huvudplanet får man på samma sätt genom att titta på en stråle som är parallell när den lämnar systemet (kolla på dess förlängning, och se var den skär förlängningen av den inkommande strålen). Övning 4: Interferens 4.1 Optisk väg (optical path length, OPL) Sträckan ljus färdas genom medium, viktat med mediets brytningsindex. I ΔOPL OPL = nx (4.1) OPL skillnad i optisk väg mellan interfererande ljusstrålar från samma ljuskälla. x 4.2 Fasskillnad ϕ. Hur mycket ljusstrålar är förskjutna relativt varandra. ϕ = 2π λ OPL (4.2) 4.3 Interferens Kan ske för strålar från samma källa. För två strålar: Intensitet adderas enligt I tot = I 1 + I I 1 I 2 cos ( ϕ) (4.3) I 1 intensitet för stråle 1, I 2 intensitet för stråle 2, ϕ fasskillnaden mellan dem. 9

10 ) 4 INTERFERENS Håkan Wennlöf, hwennlof@kth.se Maximal konstruktiv interferens: ϕ = 2π m OPL = m λ. m heltal; m = 0, ±1, ±2,.... Intensiteten förstärks. Toppar och dalar sammanfaller. Maximal destruktiv interferens (cos-termen ska bli -1): ϕ = 2π m+π OPL = ( m + 1 2) λ. m heltal; m = 0, ±1, ±2,.... Intensiteten minskar. Toppar på ena sammanfaller med dalar på andra. 4.4 Tunt skikt Stråle reflekteras i olika gränsytor. Bilden: Tre material med olika brytningsindex, n 1, n s och n 2. n 1 n s ) i i' d n 2 OPL = 2 n s d cos (i ) + Tätare medium större n. { λ 2, om en av refl. mot tätare medium 0 annars OPL vägskillnad mellan ljus reflekterat i första respektive andra gränsytan. (4.4) 4.5 Vinkelrät reflektion i gränsyta Reflektivitet (andel av den inkommande intensiteten som reflekteras) ( ) 2 R = I I = n2 n 1 (4.5) n 2 + n 1 där I är den reflekterade intensiteten, och I den inkommande intensiteten. n 1, n 2 brytningsindex för de två materialen. (Obs, skiss. Egentligen reflekteras strålen tillbaka samma väg som den kom in, dvs vinkelrätt ut, men det går inte riktigt att rita på ett bra sätt) n 1 I I' n 2 10

11 5 DIFFRAKTION Håkan Wennlöf, Övning 5: Diffraktion 5.1 Cirkulär öppning λ x D ) α Diffraktionsmönster R >> D, λ I (intensitet) α diffraktionsvinkeln (från centralmaximum till första minimum). λ inkommande ljusets våglängd, D öppningens diameter. sin α = 1.22λ D (5.1) (Diffraktionsmönstret egentligen 3D, men svårt att rita tydligt. Hela diagrammet är alltså roterat runt centrala axeln också) 5.2 Enkelspalt Diffraktionsmönster likt det för cirkulär öppning, men i bara en riktning. sin α = λ a (5.2) a spaltbredd (öppnignens storlek). 5.3 Upplösning Vinkeln av synfältet som går att upplösa (dvs när man kan skilja en punkt från en annan) ges av Rayleighkriteriet; sin α R = 1.22λ D (5.3) (ögat cirkulär öppning, D pupilldiametern här). α R är alltså den minsta vinkel (relaterat till minsta avstånd) mellan punkter där man kan skilja på punkterna. 11

12 5 DIFFRAKTION Håkan Wennlöf, 5.4 Gitter (Ger upphov till fenomen som är en kombination av interferens och diffraktion) Får diffraktionsmönster endast i vissa bestämda riktningar (ordningar), där interferensen är maximalt konstruktiv. Vinkeln α m till ordning m ges av m λ = d sin (α m ) (5.4) m heltal, d gitterkonstanten (spaltseparationen i gittret, avståndet mellan spalters centrum) m= m=0 1 Diffraction envelope 2 0 Utan diffraktion θ 0 Med diffraktion θ Intensitet på y-axeln, vinkel från centralmaximum på x-axeln. Första bilden visar hur det vore med ren interferens, men även diffraktion kommer i allmänhet in! Diffraktionen beror på spaltbredden i gittret. Den ger ett diffraction envelope som trycker ned instensiteterna för de olika ordningarna (se andra bilden). (Man kan alltså hitta intensiteten i en ordning i gittret genom att titta på diffraktionens intensitet vid den vinkel där ordningen ligger) 12

13 6 POLARISATION Håkan Wennlöf, Övning 6: Polarisation 6.1 Polarisationsriktning Ljus är elektromagnetiska vågor, så det har en elektrisk fältkomponent och en magnetisk fältkomponent. E-fältet oscillerar i en riktning, och B-fältet i en annan, roterad 90 jämfört med E-fältets riktning. De är alltså alltid ortogonala. Polarisationsriktningen är definierad som det elektriska fältets oscillationsriktning. Ljuset kan vara Opolariserat - Polarisationen varierar snabbt och slumpmässigt, kan också sägas vara polariserat i alla riktningar (och på så sätt ingen riktning mer än nån annan). Linjärpolariserat - Elektriska fältet oscillerar runt samma axel hela tiden. Cirkulärpolariserat - Elektriska fältets oscillationsriktning roterar, så den momentana polarisationsriktningen beror på var i vågen man befinner sig. Ljusvågen i bilden propagerar i x-riktningen. E-fältsdelen av ljuset oscillerar i z-led, och B- fältsdelen oscillerar i y-led. Ljuset är alltså linjärpolariserat i z- led! z E-fält y B-fält x Ljus kan polariseras till exempel vid reflektion, där ljus med vissa polarisationsriktningar reflekteras starkare än andra. 6.2 Brewstervinkeln Infallsplan Polarisationsriktningar (opolariserat) n n' i B Mängden ljus som reflekteras och transmitteras i en gränsyta mellan material med brytningsindex n och n beror på infallsvinkel och polarisation. Då infallsvinkeln är Brewstervinkeln så reflekteras bara det ljus som har polarisationsriktning vinkelrätt mot infallsplanet. Vinkelrätt mot infallsplan 13

14 6 POLARISATION Håkan Wennlöf, Infallsplanet är det plan i vilket inkommande och reflekterad ljusstråle ligger. Brewstervinkeln i B ges av tan i B = n (6.1) n 6.3 Malus lag Malus lag ger den intensitet av inkommande linjärpolariserat ljus som transmitteras genom ett linjärt polarisationsfilter. Med det inkommande ljusets intensitet som I 0 och den transmitterade intensiteten som I T så kan Malus lag skrivas I T = I 0 cos 2 ϕ (6.2) där ϕ är vinkeln mellan det inkommande ljusets polarisationsriktning och polarisationsfiltrets genomsläppningsriktning (linjära polarisationsfilter släpper bara igenom en viss polarisationsriktning). 6.4 Dubbelbrytning Olika polarisationsriktningar bryts i olika vinklar i vissa material. Olika polarisationsriktningar ser olika brytningsindex i materialet, och tar därför olika vägar genom det. Förekommer ofta i kristaller, och kan användas för att dela upp ljus i olika polarisationer. Polarisationsriktningar Kristall 14

15 7 ELEKTROSTATIK Håkan Wennlöf, Övning 7: Elektrostatik 7.1 Coulombs lag Kraften mellan två laddningar med laddning q 1 respektive q 2 ges av F = q 1q 2 4πε 0 r 2 (7.1) där r är avståndet mellan laddningarna, och ε 0 den elektriska konstanten (vakuumpermittiviteten). ε F m 7.2 Elektriskt fält E [N/C = V/m] (Vektorfält, så det har storlek och riktning överallt i rummet). Vi betraktar det på avstånd r från laddningen. Finns olika typer av laddningar, och de ger upphov till olika former på E-fältet: Punktladdning q [C]: E = Linjeladdning med laddningstäthet λ [C/m]: q 4πε 0 r 2 (7.2) E = λ 2πε 0 r (7.3) Ytladdning med laddningstäthet σ [C/m 2 ]: (avståndsoberoende) E = För linje- och ytladdning: gäller då r längd på linje/yta. σ 2ε 0 (7.4) E-fält superpositioneras. Lägg ihop E-fälten från alla närvarande laddningar för att få totala! 7.3 Elektrisk dipol d Två motsatta laddningar (+q och -q) på ett litet avstånd d: -q +q 15

16 7 ELEKTROSTATIK Håkan Wennlöf, En dipol har ett dipolmoment p, som ges av p = q d [C m] (7.5) d riktad från negativ laddning till positiv (men oftast är vi bara intresserade av dipolmomentetes storlek snarare än riktning ändå). Elektriskt fält vinkelrätt mot d på avstånd r d från dipolen ges av E = p är absolutbeloppet (storleken) av dipolmomentet. p 4πε 0 r 3 (7.6) 7.4 Elektrisk kraft Elektriska kraften på en laddning q ges av F = q E (7.7) där E är det yttre elektriska fältet. 7.5 Gauss sats S E d S = Q ε 0 (7.8) Integralen av elektriska fältet ( E) över sluten Gaussyta (S) ger totala laddningen (Q) som innesluts av ytan. Som Gaussyta kan vilken sluten yta som helst väljas. 7.6 Spänning Skillnad i elektrisk potential mellan två punkter, a och b. U ab = U a U b = Oberoende av väg mellan a och b. ˆ b a E d r [V] (7.9) 7.7 Potentiell energi Potentiell energi hos laddning q på potential U är energin som krävs för att flytta laddningen från potential 0 till potential U. W = q U [J] (7.10) Mer allmänt ges energin för att flytta från startpotentialen U 1 till slutpotentialen U 2 av W = q(u 2 U 1 ) (7.11) 16

17 8 KONDENSATORER Håkan Wennlöf, Övning 8: Kondensatorer 8.1 Kondensator Två ledare separerade av annat material. Lagrar laddning Q, och energi W, när man lägger spänning U över den. Kapacitans [F, farad] ett mått på lagrade laddningen. Kapacitansen ges av C = Q [ F = C ] U V (8.1) Den lagrade energin är W = 1 2 CU 2 (8.2) och den lagrade laddnignen ges av Q = CU. (8.3) 8.2 Plattkondensator Vanlig approximation. Två elektriskt ledande plattor med area A, avstånd d mellan plattorna, material med relativ permittivitet ε r mellan plattorna. A ε r A d Kapacitans C = ε 0 ε r A d (8.4) Relativa permittiviteten ε r materialparameter. Dimensionslös. ε F/m elektriska konstanten, vakuumpermittiviteten. E-fältstyrkan mellan plattorna: E = U d (8.5) U är spänningen mellan plattorna. 17

18 8 KONDENSATORER Håkan Wennlöf, 8.3 Seriekoppling Kondensatorer kopplade på rad. Totala kapacitansen ges av C 1 C 2 1 C tot = 1 C C 2 (8.6) (om vi har två kondensatorer. Annars tillkommer en term för varje kondensator) 8.4 Parallellkoppling C 1 Kondensatorer sitter parallellt. Totala kapacitansen ges av C tot = C 1 + C 2 (8.7) C RC-krets Urladdningen (spänningsminskningen) av en kondensator med kapacitans C över en resistans R sker med en tidskonstant τ RC : Spänningen sjunker som τ RC = R C. (8.8) U(t) = U 0 e t/τ RC. (8.9) τ RC är alltså tiden då spänningen är 1/e av ursprungliga värdet. Spänningens tidsberoende kommer av Kirchhoffs strömlag, där strömmen i kondensatorn måste vara samma som strömmen i resistorn; I C du dt + U R = 0 U(t) = U 0 e t/rc C R 18

19 9 MAGNETISM Håkan Wennlöf, Övning 9: Magnetism Laddning i rörelse ger upphov till magnetfält. Magnetfält är källfria (divergensfria), så magnetfältlinjer är alltid slutna (de har ingen direkt början och slut, utan sitter ihop). 9.1 Magnetfält från laddning q Laddning q med hastighet v ger magnetfältet B B = µ 0q v ˆr 4π r 2 [T] (9.1) ˆr riktningen (enhetsvektorn) till punkten på avstånd r, där vi mäter fältet. µ 0 magnetiska konstanten, vakuumpermeabiliteten. r q v µ 0 = 4π 10 7 N/A Magnetfält från rak ledare Mätt i punkten r. B = µ 0I (cos α cos β) (9.2) 4πr α I r B β I strömmen genom ledaren. 9.3 Magnetfält från lång rak ledare Lång: α liten cos α 1, β 180 α cos β cos α 1 Så magnetfältet blir B = µ 0I 2πr (9.3) 9.4 Spolar Riktningen på magnetfält från spolar fås med hjälp av högerhandsregeln (tummen i magnetfältets riktning, de övriga fingrarna i strömmens riktning). 19

20 9 MAGNETISM Håkan Wennlöf, Lång spole och toroidspole I Toroidspole B a B L Lång spole: a<<l Fältet inuti: N/L antal varv per spollängd. B = µ 0 I N L (9.4) Kort spole Längs symmetriaxeln z blir magnetfältet B z = µ 0NI a 2 2(a 2 + z 2 ) 3/2 (9.5) a I z B a är spolens radie, N antal varv i spolen, och I strömmen i spolen. L a>>l 9.5 Magnetisk kraft Laddning q med hastighet v i magnetfält B utsätts för kraften F = q v B. (9.6) R B Kraften alltså vinkelrät mot rörelseriktningen, så kraften kröker banan. q v Krökningsradien ges av R = mv q B (9.7) där m är den laddningsbärande partikelns massa. 20

21 9 MAGNETISM Håkan Wennlöf, Kraft på rak ledare Rak ledare med längd L och ström I (riktningen på strömmen/ledaren alltså viktig) i magnetfält B påverkas av kraften F = L I B. (9.8) F L I B 9.6 Magnetisk dipol En strömslinga (spole) med area A, N varv, ström I, har magnetiskt dipolmoment µ µ = N I A (9.9) riktat parallellt med inre fältet (eller, med andra ord, riktat vinkelrätt ut från den ändyta på spolen som ligger i det skapade fältets riktning). Om spolen har en kärna med relativ permeabilitet µ r så får vi istället B (yttre) µ = µ r NIA. (9.10) µ I ett yttre magnetfält B utsätts dipolen för ett kraftmoment givet av M M = µ B. (9.11) 21

22 10 INDUKTION Håkan Wennlöf, Övning 10: Induktion 10.1 Magnetiskt flöde Magnetiska flödet genom area A = A ˆn, ˆn ytans normalvektor, i magnetfältet B ges av Φ = A B [ = A B cos θ Wb = V s = T m 2 ] (10.1) θ vinkeln mellan ytans normalvektor och magnetfältets riktning. θ n^ A B 10.2 Inducerad spänning Inducerade spännignen i slinga/spole ges av U = N dφ dt [V]. (10.2) N antal varv i spolen, Φ magnetiska flödet. Ändring i magnetiskt flöde ger alltså upphov till spänning Självinduktans Spolens eget magnetiska flöde inducerar en spänning i den. Självinduktansen L ges av L = N Φ [ H = Wb I A = T ] m2 (10.3) A I strömmen i spolen Ömsesidig induktans Två spolar påverkar varandra. Ömsesidig induktans M mellan två spolar 1 och 2 ges av M = N 1 Φ 1 I 2 [H] (10.4) Φ 1 magnetiska flödet genom spole 1 (från magnetfältet från spole 2), I 2 strömmen i spole 2. 22

23 10 INDUKTION Håkan Wennlöf, 10.5 RL-krets Ström i spole kopplad i krets med resistor ökar enligt ) I(t) = I 0 (1 e t/τ RL. (10.5) τ RL RL-konstanten i kretsen. Strömmen i spolen minskar (laddas ur) enligt L R I(t) = I 0 e t/τ RL. (10.6) Tidskonstanten τ RL ges av τ RL = L R (10.7) där L är spolens självinduktans och R är resistorns resistans. I 0 är den ursprungliga strömmen i spolen (i urladdningsfallet), och ges av Ohms lag som I 0 = U R. (10.8) 23