Föreläsning vid boksläppet av Ulrika Nettelbladts Språkutveckling och språkstörning hos barn (2013) i Lund den 14 juni 2013.

Transkript

1 1 Per Linell, IPKL, Göteborgs universitet med hjälp av Gunnar Vege, Andebu Døvblindesenter INDIVIDEN FÖDS I INTERAKTIONEN Föreläsning vid boksläppet av Ulrika Nettelbladts Språkutveckling och språkstörning hos barn (2013) i Lund den 14 juni I föreläsningen argumenterar jag för tesen att individen växer upp och växer fram ( emergerar ) ur interaktionen med andra, för övrigt en bärande tes i Ulrika Nettelbladts bok (2013). Denna teori argumenterar således mot en vanlig common sense-uppfattning, nämligen att individerna måste finnas först, innan de börjar kommunicera med varandra. Men kan inte ändå individen i sig själv sägas finnas från första början? Ja, det gäller i så fall främst kroppen (som naturligtvis också utvecklas över tid, men detta sker inte så mycket genom interaktionen med andra, utan i så fall mer med den fysiska miljön). Andra aspekter som individen i viss mån kommer att bära med sig själv är de egna erfarenheterna och minnena (den egna biografin) och självbilderna (föreställningarna och berättelserna om vem man själv är), men redan dessa, särskilt de senare, är beroende av andras bemötanden. Men att individen växer upp som en produkt av interaktionen med andra gäller främst personens mind ( själ ): tankar, idéer, språk, moral, samhällsuppfattning, även intressen och känslor. Allt detta uppstår eller åtminstone utvecklas genom interaktion och social dialog. I grunden är detta delar av allmänna dialogiska teorier för hur människor skapar mening i sina världar: självet, medvetandet, kunskaperna finns inte där från början, från födseln, som färdiga ( ready-made ) fenomen (namn

2 2 om Mead, Vygotsky, Bråten, Damasio, Neisser, van Lier, och många andra). Inte heller utvecklas de opåverkade av den sociala omgivningen. De skapas, återskapas och omskapas genom interaktionen mellan människor (Linell, 2009; Nettelbladt, 2013). Vad som är medfött är alltså främst själva kroppen och dess potentialer; i det senare ingår rimligen en viss dialogisk förmåga, och i förlängningen en predisposition för språk. Dialogiska teorier har många aspekter, och man kan i olika sammanhang välja att betona olika urval av dessa (Linell, 2009). Men ett grundläggande antagande för alla dialogister är att den enskilda personen alltid är direkt eller indirekt beroende av andra. Dessa andra kan vara konkret närvarande i situationen, eller mer eller mindre avlägsna (i tid och rum, i verklighet eller fiktion) från situationen där man befinner sig. De andra är viktiga genom vad de gjort, gör och kan tänkas göra, vilket allt är sådant som man är beroende av eller låter sig påverkas av. I denna mening är den dialogiska meta-teorin en mot-teori mot en extrem individualism, tanken att individen i grunden är autonom, en fullständigt fri agent. Jag ska inte ytterligare utreda denna bakgrund nu. I stället ska jag demonstrera hur utvecklingen kan te sig under exceptionella förhållanden, nämligen för en dövblindfödd person. Den som föds med mer eller mindre total dövhet och blindhet har alltså inga fjärrsinnen (hörsel, syn), bara närsinnen (känsel, lukt, smak); hens omvärld blir världen inom räckhåll, den påtagliga världen. De kursiverade beskrivningarna ska här tolkas i en ursprunglig ( bokstavlig ) betydelse, och inte i en konventionaliserad metaforisk bemärkelse. Den dövblindfödde blir därför extremt beroende av olika partners för att lära känna världen bortom det omedelbara, den värld som bokstavligen är utom räckhåll. Trots att dövblindföddas interaktion

3 3 sker under extrema omständigheter tror jag att studiet av den kan lära oss en hel del om utvecklingen hos fullsinnade individer eller personer med andra funktionsnedsättningar än medfödd dövblindhet. Min egen kunskap om dövblindfödda är begränsad. Jag har hämtat materialet från videoklipp och observationer som publicerats i Souriau m.fl. (2008). Exemplet som jag visar har utförligt beskrivits av Gunnar Vege (2009). Gunnar agerar själv på filmen. 1 Jag stor i stor tacksamhetsskuld till Gunnar och de kolleger som medverkat i Souriau m. fl. (a.a.). Exemplet som visas är INGRID OG KRABBEN (Souriau m.fl.: 97-98). Där ser vi Ingrid, en 24-årig dövblindfödd kvinna och hennes vårdare Gunnar. De båda har varit på fisketur i Norge, och befinner sig nu på en brygga med bl.a. en hink full med levande små krabbor. När vi kommer in, har Gunnar just låtit en liten krabba springa längs hans underarm. Händelseförloppet upprepas åtskilliga gånger, dels på Gunnars arm, dels senare på Ingrids. Videoklippet visar dem också dagen efter hemma, då Gunnar pratar med tal, tecken och gester om vad de varit med om dagen innan på bryggan, men nu utan någon krabba närvarande. (Scenen hemifrån är dock inte transkriberad i det följande.) Följande är en relativt grov transkription av INGRID OG KRABBEN. G står för Gunnar, I för Ingrid. Det finns tre typer av inslag i transkriptionen: talade yttranden av Gunnar på norska (i Courier), (konventionella eller idiosynkratiska, huvudsakligen) taktila tecken återgivna med VERSALER, och de (oftast iscensatta) verkliga eller imiterade händelser och handlingar som ingår i kommunikationsförloppet (t.ex. krabbans rörelser). Dessa 1 Rättigheterna till filmen tillhör författarna till Souriau m.fl. (a.a.) och VCDBF/Viataal.

4 4 senare (praktiska handlingar och/eller ikoniska gester ; jfr Andrén, 2010) återges med vanlig text i transkriptionen: 2 1. (0:01) I och G har händerna i förberedande tecknandeposition 2. G: va gjorde du? (.) ja ha ha (.) han krabba på dej (härmar samtidigt krabbans rörelser på I:s arm) *jaha * 3. G tittar ner i hinken, visar fallrörelsen 4. G: va va de? han ramla ner! (böjer sig ner samtidigt) 5. G: ja GUNNAR (=tar I:s hand och leder den och sin egen till att stryka över hans mustasch) kendte, visar på sin ärm Gunnar på armen 6. (0:19) G drar upp ärmen, imiterar krabbans krypande uppför armen ja ja eja 7. (0:30) G låter (den riktiga) krabban springa uppför armen ja (.) ja (.) hja 8. oop (krabban ramlar av armen och fångas upp av G) (.) ja. 9. ja GUNNAR Gunnar kendte återupprepar händelsen med ikoniska härmningar: I ganska fokuserad, med handen i mottagarposition 10. GUNNAR KÄNNA Gunnar kendte, å hå hå 11. (0:52) Krabban i hinken; G föreslår att de ska ta upp krabban igen 12. G: du GUNNAR ska Gunnar ta opp, en sån opp! om igen OM-IGEN, 13. (1:00) utgångsläge; lite avvaktande: G: kjem kjem 14. G leder I till att hjälpa honom att plocka upp en krabba ur hinken 15. G: åv åv åv åh 16. GUNNAR TA-UPP tar upp en större krabba 17. (1:10) G: ska vi kende, ja, ska vi kende 18. G förbereder I:s arm genom att dra upp hennes ärm 19. G: å så å så; 20. (1:26) G låter krabban springa uppför I:s underarm; I ser fokuserad ut men ganska spänd å hå hå hå h å! va?! kendte du den? 21. G visar den härmade rörelsen på I:s arm ja ha ha ha 22. G: om igen OM IGEN, äh å så ska vi kende ja ja ja 23. (1:46) G låter den riktiga krabban springa sjhhh 24. KÄNNA visar rörelserna på I:s arm håh!! 25. (1:56) va va de? va va de? 26. KÄNNA (visar krabbans rörelse, tecknas på I) ja ha ha 27. G: ja!! de de de den krabba! (imiterar krabban i handen) å så (visar rörelsen längs armen) ja ha ha så (med entusiasm) 28. G: ska vi ta n å å å (visar hur (låtsas)krabban faller ner i hinken) (2:26) 2 Understrykning av vokaltecken markerar fokusbetoning eller emfas på ordet i fråga. markerar tal på låg volym, ännu lägre volym (viskat tal).

5 5 29. (2:30) G: va va de du kendte för nåt? ja du kendte 30. G: ackurat ja vi kendte som 31. G: å så tok du ja du tok å- -- å så la du opp i ja så krabba härmar krabban 32. G: å så la vi n opp i ja så krabba visar krabbans rörelse på armen, därefter hur krabban kastas i hinken Interaktionen i INGRID OG KRABBEN är mycket asymmetrisk. Gunnar tar hand om huvuddelen av det kommunikativa arbetet; han iscensätter händelserna, tecknar, pratar, ofta mycket tydligt och entusiastiskt. Ingrid kan inte höra eller förstå talet, men hon kan känna vibrationerna, delarna av den emotionellt präglade prosodin i Gunnars kropp. Trots detta deltar Ingrid i interaktionen. I vissa ögonblick avspeglar hennes ansikte uppmärksamhet, koncentration och igenkännande, hon ser ut att tänka och känna, till synes med spänning och kanske lite rädsla (t.ex. när krabban springer uppför hennes arm, särskilt första gången; rad 20). Gunnar noterar Ingrids subtila reaktioner och ger överdrivna responser på dem. Han agerar som om Ingrid förstår eller uttrycker mer än hon faktiskt förmår. Dagen efter är Gunnars kommunikation ännu tydligare, med tal (kroppsligt engagemang), tecken och gester, och Ingrid verkar något mer aktiv, avspänd och uppskattande. Ett påfallande drag i interaktionen är de upprepade cyklerna med olika faser. Sammanfattningsvis ser det ut så här: 1. cykeln: G demonstrerar på sig själv: Två ronder: 1a. raderna 5-6 (imitation, egentligen kommentar till vad som föregått, jfr r. 1-4) 1b. raderna 7-10 (verklig krabbrörelse) 2. cykeln: G låter I uppleva: Flera ronder: Förberedelser r , a. r (verklig) 2b. r. 21 (imitation) 2c. r (verklig)

6 6 2d. r (imitation) 2e. r (imitation) I punktform kan ett antal analytiska observationer och slutsatser sammanfattas så här: Man kan se G:s ansträngningar att få I att uppfatta och förstå vad som händer med krabban som ett omfattande kommunikativt och kognitivt projekt. Som jag noterade ovan, innehåller sekvensen av kommunikativa bidrag (projektet) många upprepningar på olika nivåer. Dessa tjänar ofta till att (förhoppningsvis) förstärka I:s förståelse och bidra till att inpränta upplevelsen i hennes minne. Det kommunikativa projektet är gemensamt (måste vara så om det ska bli till kommunikation) men fördelningen av det kommunikativa arbetet är mycket ojämn (asymmetrisk), med G som den som för och I som den som följer (så gott det går). G är den dominanta parten: den som iscensätter, visar, tecknar och talar, har överblicken och kunskapen, tar ansvaret för det kommunikativa arbetet och därmed för projektet. Den svagare parten är så gott som helt beroende av sin partner; G hjälper I att undersöka deras gemensamma omgivning, och hon får på så sätt en extrem form av understöd ( scaffolding ). Projektet (sekvensen) organiseras som sagt i upprepningar, cykler och ronder på flera nivåer. Ett återkommande monster är upprättandet av gemensamt uppmärksamhetsfokus, införandet av ett intressant moment (krabban), ett dramatiskt förlopp, försvinnandet, återberättandet med poäng ( ja det var krabban ), återupprättandet av kontakt och ny rond. Likheten med rutiner som tittut-lek är påfallande.

7 7 Intersubjektiviteten (den ömsesidiga kontaken och förståelsen) är kroppslig, baserad mest på taktil-haptisk interaktion (att röra vid resp. känna beröringarna). G;s kropp blir på så sätt en del av I:s kommunikativt-kognitiva process. Återskapandet (återiscensättandet, re-enacting ) har likheter med en berättande aktivitet (narration). G använder och återanvänder ord (som I inte uppfattar), taktila tecken, emotiva uttryck, situerade fysiska handlingar (rörelser) (som ikoniska gester), dramatiserande vokalisationer (vibrationerna i kroppen!) för att uppväcka och underhålla I:s intresse. Kommunikationen är starkt situationsbunden, och den skapar delvis situationen med krabban och situationens innehåll och mening. Gränsen mellan primära handlingar och kommunikativa tecken är oskarp. G använder den tillgängliga omgivningen (krabban och dess rörelser; dagen efter blir det dock annorlunda), men introducerar också en del taktila tecken (GUNNAR, JAG, DU, KÄNNA, KRABBAN, OM-IGEN). I någon mån tenderar senare ronder att bli mer analytiska. G försöker att dela upp situationen (helheten; krabbans rörelser och hur de känns) i komponenter (krabban, själva rörelsen på armen, fallet ner i hinken) (rad 27?). Man skulle kunna se detta som en pre-konceptuell, pre-semiotisk, förspråklig analys i objekt (krabba) och rörelser (springande), något som kan bli ett frö till språkets substantiv och verb. Ibland används taktila tecken och talade ord samtidigt, med samma referens (rad 5, 10, 12, 22) (eller tecken och handling, rad 16, 24, 26). Detta är en del i utvecklingen enligt schemat: holistisk situation >> situationskomponenter (som är pre-konceptuella) >>

8 8 situationsöverskridande användande av tecken (symboler, jfr ord) (t.ex. dagen efter). Har detta något med normala barns utveckling att göra? Ja, det finns likheter, fast den normala utvecklingen är snabb, medan den dövblindfödde blir kvar på tidigare utvecklingsstadier länge, ibland kanske i åratal. Många dövblindfödda går bara en relativt blygsam utveckling till mötes. 3 Men även om utvecklingen verkar fastfrusen, har den som vi sett sin lokala dynamiska interaktivitet. Interaktionen i INGRID OG KRABBEN befinner sig på de tidiga utvecklingsstadierna av intersubjektiviteten. I och G befinner sig i en slags avgränsad dyadisk värld, som omfattar främst den egna kroppen och den andres, och vad man kan känna genom dessa. De två kommunicerande personerna bildar en egen liten värld, avskärmad från yttervärlden och som de erfar i och genom kropparna. I och G är där för varandra. Det påminner om kommunikationen mellan vuxen och spädbarn i vissa situationer som exempelvis leksituationer, på skötbordet m.m. Men G för också in delar av yttervärlden (t.ex. krabban) in i denna dyadiska kommunikation; han introducerar därmed en tredje faktor, objektet som de två gemensamt ska fokusera på, uppleva och förstå. Här finns, som nyss påpekades, början till att analysera situationen i dess komponenter; man anträder resan mot en sekundär intersubjektivitet (Trevarthen; se Nettelbladt, 2013: 228ff). 3 Historiens mest välkända (tidigt) dövblinda person är amerikanskan Helen Keller, som blev en framstående humanist, författare och föreläsare. Bland de faktorer som anses ha bidragit till hennes exempellösa utveckling brukar man nämna hennes enastående intellekt, hennes livslånga relation till en förstående och enveten lärare (Anne Sullivan), samt det faktum att hon inte var dövblind från födseln (hon blev det vid 19 månaders ålder). En svensk biografi med populärvetenskapliga inslag är Renberg (2011).

9 9 I den primära intersubjektiviteten spelar den grundläggande tilliten mellan parterna en avgörande roll. Man bokstavligen känner den andre, och det finns ingen plats för tvivel på den andres ärliga uppsåt. Liksom det lilla barnet är fundamentalt beroende av den vuxne, så är I beroende av G när det gäller att kommunicera och få veta något. Samtidigt måste G gå in i sin roll och lita på att I har en potential att delta. Den omedelbara kroppskontakten mellan dövblind och partner liknar, bl.a. vad gäller tillitsaspekten, ögonkontakten mellan spädbarn och vuxen (åtminstone i vissa kulturer). Den primära intersubjektiviteten dominerar barnets kommunikativa utveckling under kanske de första 7-8 månaderna. Sedan börjar omvärldens objekt och händelser allt mer komma in som en del i det kommunikativa samspelet. Det sker också, om än i begränsad utsträckning, i relationen mellan I och G. Några andra punkter i I:s och G:s kommunikativa samvaro som påminner om kommunikation mellan fullsinnade barn och vårdare är (vilket delvis redan nämnts): Den aktiva perceptuella undersökningen av omgivningen; den sker här dock utan fjärrsinnena och med stark styrning från den seende vårdaren. Den vuxne använder många multimediala demonstrationer, med tal (språk), tecken och iscensättande handlingar (ikoniska gester). Rutinartade sekvenser uppövas i lekar av olika slag: tittut, ramsor med klimax (ofta med nonsensord och uttrycksfull prosodi; jfr raderna 20, 21, 26, 27).

10 10 Men vi kan naturligtvis fråga oss: Förstår Ingrid något? Det kan förefalla oklart. Den dövblindes värld är gåtfull för oss. Men vi måste påminna oss om att vi rör oss på den primära och begynnande sekundära intersubjektivitetens nivå. Här spelar den ömsesidiga sociala kontakten (med dess behov av grundläggande tillit) en avgörande roll. Detta är ett grundläggande villkor, en kontextuell förutsättning, för att man ska kunna bygga både omvärldsförståelse och språk. Den norske språkpsykologen Ragnar Rommetveit har karaktäriserat kommunikation som attunement to the attunement of the other (Rommetveit, 1992), samtidigt som intersubjectivity must be taken for granted in order to be achieved (Rommetveit, 1974). Det sistnämnda betyder att vi behöver någon form av grundläggande gemensam grund för att kunna gå vidare och utveckla gemensam förståelse på mer avancerade nivåer. Dialogiska teorier (Linell, 2009) handlar om hur (framför allt) människor skapar mening i sin omvärld, på olika premisser och på olika nivåer. I så måtto måste teorierna kunna beskriva och förklara meningsskapandets alla former, även de som äger rum under försvårande omständigheter. Men dialogfilosofin, som är relaterad till dialogismen som meta-teori, har också använts för att utveckla en tillämpad etik för mänsklig samvaro. I mina avslutande kommentarer ska jag anknyta till detta. Den professionella vårdaren (G) är smärtsamt medveten om den dövblindföddes predikament, hennes begränsningar i förmåga och faktiska prestationer. Därför måste han ta så stort kommunikativt ansvar. Men samtidigt finns en annan sida i den professionella ideologin, och i den professionelles faktiska förhållningssätt i interaktionen. Man måste betrakta den andre som en meningsskapande varelse som har en potential

11 11 att förstå och utvecklas. Hon har ett fullödigt värde som en annan människa (vår nästa i det bibliska språkbruket) (jfr Furenhed, 1997, citerad i Nettelbladt, s. 488). Hon är inte ett själlöst djur, som en del behaviouristiska teorier förfäktat (och fortfarande gör?), utan en person med känslor, förståelser och förmåga till meningsskapande. Ibland måste man tvivla på att detta räcker så långt som man vill hoppas. Men väl där, i den faktiska interaktionen, bortser man från sina tvivel och engagerar sig i sin partner som om potentialen räcker längre. G bygger upp sina bidrag med utgångspunkt i I:s begränsade responser, och genom detta förhållningssätt lyckas man komma en bit längre i byggandet av en omvärldsförståelse som går ut i världen-utom-räckhåll. Ingrid blir till en individ, någon som exempelvis avsiktligt kan visa och säga något, själv ta kommunikativa initiativ och försöka göra sig själv förstådd, och ge verbalt och gestuellt uttryck åt sina idéer och känslor. Men det krävs en annan för att göra det möjligt. Referenser: Andrén, M Children s Gestures from 18 to 30 Months. (Diss.). Lund: Institutionen för lingvistik och fonetik. Furenhed, Ragnar En gåtfull verklighet. Att förstå hur gravt utvecklingsstörda upplever sin värld. (Linköping Studies in Arts and Science, no. 165). Stockholm: Carlsson Bokförlag. Linell, P Rethinking Language, Mind and World Dialogically: Interactional and contextual rtheories of human sense-making. Charlotte, NC: Information Age Publishing. Nettelbladt, Ulrika Språkutveckling och språkstörning hos barn: Pragmatik teorier, utveckling och svårigheter. Lund: Studentlitteratur.

12 12 Renberg, B Helen Kellers värld. Stockholm: Hjalmarson & Högberg Bokförlag. Rommetveit, R On Message Structure. London: Wiley. Rommetveit, R Outline of a dialogically based social-cognitive approach to human cognition and communication. I Wold, A.H. (red.), The Dialogical Alternative: Towards a theory of language and mind. Oslo: Scandinavian University Press Souriau, Jacques, Rødbroe, Inger & Janssen, Marleen (red.), Communication and congenital deafblindness, vol. III: Meaning Making. Sint- Michielsgestel, The Netherlands: Viataal. van Lier, L The Ecology and Semiotics and Language Learning: A sociocultural perspective. Boston etc: Kluwer. Vege, G Co-presence is a gift: Co-presence as a prerequisite for a sustained and shared here and now. MSC Thesis in Educational Sciences: Communication and Congenital Deafblindness. University of Groningen.