Ungdomskulturer och subkulturer

Transkript

1 MEDDELANDE Ungdomskulturer och subkulturer Under april var Centrum för alkohol- och drogforskning (SoRAD) vid Stockholms universitet värd för ett tematiskt forskarmöte inom Kettil Bruun Society. Inbjudan till mötet gick ut under rubriken: Youth cultures and subcultures: functions and patterns of drinking and drug use. De papper som presenterades kom på olika sätt att resa frågetecken för relevansen i flera av de begrepp som rubricerade mötet. Vad menar vi med subkultur? Finns det avgränsade kulturer i dagens globaliserade värld? Har ungdomen blivit en diffus kategori, som kan sträcka sig från tio-tolvårsåldern ända upp i medelåldern? Vad innebär det att studera drickandets och droganvändningens funktion till skillnad från dess mening? Inom den samhällsvetenskapliga alkoholforskningen i Norden inleddes en tradition av kulturforskning på talet. Pekka Sulkunen, som har varit en betydande person i uppbyggnaden av kulturforskningen på området, inledde sessionen Youth cultures and alcohol med en presentation som tog sin utgångs- punkt i de olika teoretiska infallsvinklarna på alkoholbruk (normer, funktioner och meningsinnebörd) som har dominerat rusmedelsforskningen under de senaste 30 åren. Fram till 1980-talet dominerades forskningen av normativa och funktionalistiska förklaringsmodeller. Den semiotiska infallsvinkeln som sedan introducerades från begynnelsen av 1980-talet tog sin utgångspunkt i den kritik som riktats mot de två tidigare synsätten. Såväl normteorin som de funktionalistiska förklaringarna klandrades för att ge en allt för mekanisk bild av mänsklig handling. Teorierna ansågs således ignorera människors egen förmåga att producera, tänka och handla. En aspekt som också ansågs belasta de funktionalistiska och normativa förklaringarna var att de inte tog i beaktande att levnadsförhållanden kan förändras fort, men att kulturella särdrag i livsstilen kan leva kvar ännu under flera generationer. Den semiotiska infallsvinkeln erbjöd tolkningar som tog i beaktande, inte bara systemets eller samhällets förklaring, utan också den meningsinnebörd som människor själva tillskrev handlingen. Dessa nya synsätt förmedlades även till den nordiska rusmedels- och ungdomsforskningen (bl.a. via Bourdieu, Hebdidge och McRobbie samt via representanter för Birminghamsskolan) under hela 1980-talet och har även framöver spelat en avgörande roll inom dessa fält. Under senare år har frågan hur meningsinnebörden kan och bör tolkas ifrågasatts inom kulturforskningen. I detta sammanhang framförde Sulkunen att människors handling ständigt rör sig mellan två eller flera poler som bildar en spänning. Forskarens roll är att göra spänningen, som kan te sig osynlig för aktörerna, explicit. Man kan med andra ord säga att forskaren översätter den innebörd i handlingen som kan vara dold för aktören eller aktörerna. Detta tankesätt grundar sig på Bruno Latours tankar om att inte ens naturvetenskaperna producerar något sådant som objektiv sanning, utan att all form av innebörd produceras som resultat av konflikter och spänning mellan intressen och handling som tar sig uttryck i en viss plats, under en viss tid. Den grundläggande presentationen av teoretiska infallsvinklar efterföljdes av två presentationer, en italiensk och en svensk, som båda grundade sig på den innebörd 202

2 som ungdomar själva tillskriver sitt alkoholbruk. I såväl de italienska som de svenska studierna uppvisade flickorna en större ambivalens än pojkarna i sitt förhållningssätt till alkohol. Även om flickorna också vill berusa sig oroar de sig i större grad än jämnåriga pojkar över att bli för fulla och därmed mista kontrollen. I den första presentationen beskrev Franca Beccaria italienska ungdomars syn på sitt eget alkoholbruk utgående från tre egna studier och resultaten från evalueringar på två lokala preventionsprojekt. Beccaria tycker sig se att ett modernare dryckesmönster speglas i relation till det traditionella italienska dryckesmönstret i de data som hon studerat. Således verkar det traditionella mönstret att dricka alkohol inom hemmet fortfarande leva starkt kvar, men parallellt har dryckesmönster som kännetecknas av berusning och en eftersträvan av individuella upplevelser kommit med i bilden. Dryckesinnebörden har blivit mer mångfasetterad enligt Beccaria och betydelsen av att se ungdomar som individer med egna tankar och preferenser har blivit allt viktigare, speciellt med tanke på utvecklandet av nya preventionsstrategier. Ninive von Greiff presenterade de resultat hon fått beträffande några svenska ungdomars tolkningar av sitt drickande. I den svenska studien verkade dryckesupplevelserna begränsa sig till berusning i kamratkretsen. De intervjuade ungdomarnas associationer kretsade kring tre paralleller; flicka pojke, ung vuxen och leva ut ha kontroll. Speciellt flickorna ville ge en behärskad bild av sitt drickande, även om deras dryckessätt i verkligheten var mindre behärskat. Den följande sessionen Alcohol as transition into adulthood fokuserade på hur ungdomars socialisation ser ut. Som exempel på en socialisationsrit (rite de passage) presenterade Allan Sande ett papper som utgick från den norska s.k. russefeiringen som Sande undersökt i sin doktorsavhandling. Med russefeiring menar Sande den mystik och innebörd som ungdomar förknippar med alkoholbruk i samband med olika slag av högtidsfiranden. Ritualen innefattar två skeden enligt Sande. Det festande som är utmärkande för yngre ungdomar är det han kallar oransje russefeiringen. I motsats till denna dryckesritual finns den s.k. rødrussefeiringen som är utmärkande för lite äldre ungdomar t.ex. i samband med studentfirandet. Sande utgår från att se russefeiringen som en övergångsritual från barndom till vuxenliv. Han använder sig av termerna separation, liminalitet och inkorporation, som härstammar från en klassificering av van Gennep och Turner, för att se på russefeiringens faser. Separationen avser dels en individuell separation men dels också en kollektiv separation från samfundsstrukturen och dess ordning. Liminalitetsfasen, ingenmanslandet i russefeiringsprocessen, mellan två statusar, är mycket lång. Denna mellanfas, mellan rusupplevelserna i de tidiga tonåren och de upplevelser som förknippas med det tidiga vuxenlivet innebär en tid av odefinierbarhet och formlöshet. Sande beskriver ungdomarna i denna fas som vilda och laglösa barn som bryter mot regler och lever i ett tillstånd av yra och lek. Som en sammanfattning över hur den nordiska forskningen har berört frågor förknippade med ungdomars socialisation, umgänget vuxna och ungdomar emellan samt frågor om formell och informell kontroll i relation till rusmedelbruk, presenterade Petra Kouvonen en översikt av den forskning som producerats under det senaste decenniet. Utgångspunkten för översikten var att lyfta fram all typ av forskning som berört dessa frågor (frånsett olikheter i metod och teoretisk referensram) för att få en så heltäckande bild som möjligt av hur forskningsläget kring dessa frågor ser ut. Proportionellt sett återfanns mest forskning om alkoholens roll 203

3 inom olika ungdomsgrupperingar. Däremot identifierades endast lite forskning om hur vuxnas och ungdomars världar möts, hur kontroll samverkar med bruk och speciellt hur socialisationen till vuxenlivet ser ut, sett ur ett genderperspektiv. Eftersom studierna hittills fokuserat mest på ungdomar och alkohol finns nu också en allt större efterfrågan på etnografiska studier bland drogbrukande ungdomar. Den andra dagens sessioner inleddes under temat Drug use as differentiation. Gemensamt för de tre första presentationerna var resultatens implikationer för hur preventionsinsatser kan utformas. Paula Mayock presenterade resultat från en intervjuundersökning av unga droganvändare i Dublin. Hon kunde dela in deltagarna i tre kategorier: de som tillfälligtvis avstod från droger, de som för rekreation och i experimentellt syfte använde droger och de som upplevde sitt eget droganvändande som problematiskt. Omfånget av de intervjuades droganvändning var mycket varierande. Samtliga förknippade användning av heroin med en rad problem, vilket inte var fallet vad det gäller andra droger, särskilt cannabis. För de flesta innebar att gå på droger samma sak som att använda heroin. De ungas bedömning av riskerna med att använda droger var i hög grad knuten till olika typer av droger, snarare än ett beslut att helt avstå från droger. Utifrån en analys av sekundärdata från danska technoklubbkulturer drog Karen Ellen Spannow paralleller mellan användning av droger och alkohol. Hon kunde se att droger fyller samma syfte som alkohol: att ha roligt, känna gemenskap och släppa hämningar. Ett fruktbart sätt att betrakta användningen av droger bör därför vara att, precis som med alkohol, se den som ett svar på de samhälleliga prövningar unga människor upplever. Renske Spijkerman beskrev utifrån intervjuer med ungdomar i Rotterdam att användningen av alkohol och cannabis på olika sätt påverkas av den närmsta kamratgruppen. Resultatet av denna påverkan beror på hur intensiv kamratrelationen är, men också på om ungdomarna upplevde positiva effekter av drogerna eller inte. I förmiddagens session Drug use as differentiation diskuterades också, liksom namnet anger, nyanser och olikheter i attityderna till alkoholoch drogbruk inom olika ungdomskulturer. Jesse J. Helton presenterade resultaten från en undersökning som baserade sig på den ideologi som är utmärkande för s.k. straight edge -rörelsen. Straight edge, som har sina rötter i punk rock-scenen och som fick sin början i USA i början av 1980-talet, utmärks av att anhängarna tar avstånd från alkohol, droger och ett promiskuöst liv. I detta nu finns stora skillnader inom rörelsen i graden av intolerans till den omgivande världen och detta är en aspekt som bidragit till splittring inom rörelsen. Straight edge representerar således inte en enhetlig rörelse, utan består av många undergrupper enligt Helton. Som följande presenterade Airi-Alina Allaste en jämförelse av olika subkulturer från den estniska drogscenen. Genom att beskriva hur amfetamin- och heroinberoende injektionsmissbrukare beskriver sitt liv och sitt drogbruk illustrerade Allaste hur avsikten och kontextet för drogbruket är av avgörande betydelse för hur bruket upplevs och vilken funktion det har. Efter lunchen fortsatte programmet under temat Substance using cultures. De två första presentationerna utgick från att betrakta funktionen, motiven och meningsinnebörden av rusmedelsbruk i kombination med dans och musik. Tom ter Bogt koncentrerade sig på vad ungdomar som använder ecstasyvarianten MDMA har som motiv. Motiven hängde främst samman med den stämning och känsla av eufori som drogen ger och överlag var associationerna främst positiva. I Jarna Soilevuo Grønnerøds 204

4 presentation visade hon på den centrala plats som alkoholbruk har bland medlemmarna i finska amatörband. Alkoholen fungerar under träningar och uppträdanden som ett stämningsskapande element som skiljer sig från bruket i professionella band. I det tredje inlägget illustrerades hur en variant av ecstasy kallad dove i början av 1990-talet spred sig på RAVEscenen i Melbourne. John Fitzgerald beskrev i sin presentation hur dove symbolen, i betydelsen av ordet duva kom att bli en symbol som representerade något exklusivt. Som följd härav kunde drogen förknippas med en rad olika associationer härledda ur ordet duva. Symbolen började användas av radiostationer, på T-shirts och av DJ:n på raveklubbarna och en form av politisk ekonomi byggdes upp kring drogen. Fitzgerald lyckades på ett mycket intressant sätt illustrera hur Bourdieus teoretiska begrepp symboliskt och kulturellt kapital upprätthölls och rekonstruerades via det värde som tillskrevs drogen på en särskild plats och under en viss tid. Dagens sista session, Combining research perspectives, utmärktes av påfallande reflexivitet i förhållande till olika forskningsperspektiv. David Moore ifrågasatte relevansen av subkulturbegreppet utifrån tre egna etnografiska undersökningar. Den första studerade gruppen, skinheads i Perth, producerade inte en subkultur utan i första hand motstånd mot det australiska sammanhang de befann sig i. Den andra gruppen bestod av injicerande missbrukare kallad, the Players. De producerade inte någon särskild stil eller subkultur. I första hand ville de utmana en överenskommen ordning. Den tredje gruppen, kallad the Bohemians producerade inte heller en subkultur. De använde droger för att distansera sig från samhället och strävade efter att skapa ett autentiskt själv. Torbjörn Forkby föreslog i sitt papper det vetenskapsteoretiskt kritiskt realistiska perspektivet för att studera ungdom och droger, eftersom å ena sidan kulturstudierna innehåller alltför mycket postmodern teoretisk luftighet och å andra sidan studier av droger och ungdom tyngs i alltför hög grad av teoretiska empiriska redovisningar. De faror med kulturstudier som framfördes i dagens avslutande paneldiskussion var tendensen att se allt som diskurs och att betydelsen av ekonomiska och sociala faktorer tappas ur sikte. Frågan restes hur kulturstudier av alkohol- och drogbruk skall kunna översättas till åtgärder på en politisk nivå, i likhet med hur totalkonsumtionsmodellen en gång kom att omsättas till alkoholpolitiska åtgärder. Onsdagen inleddes med sessionen Gender, alcohol and drugs. Alla tre inläggen tog sin utgångspunkt i kvinnors sätt att relatera sitt alkohol- eller drogbruk till det omgivande samhällets normsystem. Under rubriken Doing gender, doing drugs: A consideration of the gendering of drug cultures and the gendering of normalisation diskuterade Fiona Measham sättet på vilket kvinnorna i hennes studie ständigt relaterade sitt drogbruk till aspekter som i allmänhet är viktiga i kvinnors liv. Trots att kvantitativa data pekar på en ökad likriktning i drogbruket kvinnor och män emellan, menade Measham att kvalitativa data tyder på att kvinnor trots allt använder droger på ett helt eget sätt. Barn, kropp, utseende och anseende är exempel på viktiga element som kvinnorna tar hänsyn till även om de tillåter sig att söka den njutning och eufori som drogerna kan erbjuda. Karen Trocki bekräftade kvinnors vilja att bevaka sitt anseende i en undersökning som hon gjorde bland en grupp ungdomar som tyckte om att vistas på barer. Motiven som uppgavs för att gå ut var till högsta grad förknippade med att ha roligt och umgås med andra människor. Att knyta relationer eller gå hem med någon för att ha sex ansågs förkastligt av 205

5 alla dem som intervjuades. Detta, även om observationer på baren bekräftade att mer eller mindre varaktiga kontakter ofta knöts under loppet av kvällen. Geoffrey Hunt använde uttrycket contextualised use om drogbruket bland de unga kvinnor som han hade studerat. Kvinnorna var uteslutande gängmedlemmar, som omgavs av en hel del oskrivna regler som reglerade deras ageranden och drogbruk. Såväl de kvinnor som tillhörde gäng med uteslutande kvinnor, som de tillhörande gäng med både kvinnor och män omgavs av män som kontrollerade dem. Kontrollen ledde ofta till konflikter och våld. Patriarkatet och dess uttrycksformer verkar således fortsättningsvis spela en avgörande roll i det sätt på vilket kvinnor förhåller sig till sin omvärld, vilket även Geoffrey Hunt bekräftar i sin undersökning. Med denna session avslutades förmiddagen och påbörjades en båtutfärd i Stockholms skärgård. Det nyckfulla vårvädret visade sig mirakulöst nog under några lunchtimmar från den soliga och leende sidan. I sakta mak gled vi på stilla, blänkande vatten runt Vaxholm med omnejd och beskådade vacker skärgårdsnatur och välhållna skärgårdshus. Eftermiddagens sessioner inleddes av Rupa Huq, som diskuterade Birminghamsskolans subkulturparadigm. Är det som är centralt för Birminghamsskolan: klass, autenticitet och hängivenhet, användbara begrepp när man studerar musikklubbkulturer, som t.ex. rave, som kännetecknas av att vara globala, flytande, fragmenterade och mångskiftande? Efter detta inlägg redogjorde Konstantin Krasovsky för ett drogpreventionsprojekt riktat till ungdomar i Ukraina. Under den resterande delen av dagen presenterades en serie kvantitativa studier av ungdomars dryckesvanor och attityder till drickande av i tur och ordning Joel Grube, Syliva Kairouz, Rutger Engels och Robin Room. De kvantitativa forskarnas numerära underläge gjorde att konferensens etnografer, socialantropologer och kulturforskare såg ett tillfälle till revansch. Den kvantitativa forskningens antaganden om vad som utgör en kultur ifrågasattes. Dörren till en intressant epistemologisk diskussion ställdes på glänt. Konferensens sista dag inleddes av Philip Lalander som presenterade ett utdrag av en större etnografisk undersökning av en grupp heroinister. Han visade hur medias bilder av missbrukare har inflytande på gruppens aktiviteter och på hur den skapar sin kultur. Om en historiker femtio år senare skulle studera denna grupp skulle resultatet kanske likna Cathrine Carstairs därefter följande presentation. Catherine berättade om bakgrunden till det ökande antalet heroinister i Canada under efterkrigstiden och hur dessa levde. Genom efterlämnade dokument har hon kunnat se den övervakning och kontroll gruppen var utsatt för, liksom deras motstånd och överlevnadsstrategier. De avslutande presentationerna beskrev två olika behandlingsprogram riktade till ungdomar. Myriam Ida Munné berättade om sin explorativa intervjuundersökning av unga, dömda till brott i Argentina. Mary O Brian redogjorde sedan, utifrån sin narrativa analys av intervjuer med anställda inom rättssystemet, hur dessa samtidigt betraktade ungdomar både som offer för drogen och som självreglerande subjekt. Konferensen avslutades med en paneldiskussion som rörde två ämnen: Hur skall den fortsatta kombinationen av ungdomskulturforskning och alkohol- och drogforskning se ut? Hur skall en dialog mellan forskning och åtgärder på en politisk nivå utformas? Panelen framhöll att subkulturforskningen av droganvändande ungdomar har medfört att droger studerats i en kontext. Detta är ännu ovanligt inom alkoholforskningen, som är dominerad av epidemiologi, befriad från de studerade människor- 206

6 nas kontext. Vad som trots det samtidigt löpte som en röd tråd genom hela mötet, var kritiken av såväl kultursom subkulturbegreppen. Vad menar vi med dessa begrepp? Betyder de samma sak för forskare från olika länder? Deskriptiva kategorier för att kunna tala om samma sak efterlystes. Att vi inte menar samma sak med samarbete med den politiska nivån stod också klart. Panelens forskare från USA, Australien, Norden och Storbritannien talade utifrån olika verkligheter, när de beskrev sina erfarenheter av dialog med den politiska nivån. I USA har forskningsresultat inte rönt något större intresse och sällan haft betydelse för politiska beslut. I Norden å andra sidan har det funnits en tydligare rationell tradition av att betrakta forskning som relevant för politikens utformning. Det poängterades dock att det finns en fara i att bli alltför nära knuten till den politiska nivån. Det vi som forskare kan säga ger kanske inte omedelbar utdelning och ibland kan vi inte svara, men vi har en skyldighet att försöka. Maria Abrahamson & Petra Kouvonen 207