Normering av SVANTE och nasalansvärden för 16-åringar

Transkript

1 Institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik, CLINTEC Enheten för logopedi Logopedprogrammet Examensarbete i logopedi Normering av SVANTE och nasalansvärden för 16-åringar Ludvig Irmalm Linnea Wallander Examensarbete i logopedi, 30 högskolepoäng Vårterminen 2013 Handledare Anette Lohmander

2 Normering av SVANTE och nasalansvärden för 16-åringar Ludvig Irmalm Linnea Wallander Sammanfattning. Denna studie syftade till att ta fram normvärden för svenska sextonåringars prestation i SVANTE (SVenskt Artikulations- och Nasalitets-TEst) samt för nasalans mätt med Nasometer. Försökspersonerna var 22 pojkar och 33 flickor från Stockholmsområdet. I SVANTE bedömdes artikulation genom transkription av målljud i olika deltest. Totalt hade 52,7 % av försökspersonerna någon artikulationsavvikelse medan medianen för antal korrekt uttalade målljud låg på 100 % i varje deltest i SVANTE. Den mest frekventa avvikelsen i artikulation var läspad realisering av /s/ som stod för 65,2 % av alla avvikelser på ordnivå och var vanligare hos flickor. Nasalitetsvariabler skattades auditivt perceptuellt på ord-, menings- och spontantalsnivå. Fler försökspersoner bedömdes vara hyponasala än hypernasala. Akustiska värden för nasalitet (nasalans) beräknades för orala, oronasala och nasala meningar och gav medelvärdena 13,3, 30,0 respektive 54,9 procent. I nasala meningar hade flickor signifikant högre nasalans (M=56,6) än pojkar (M=52,4). Sammanfattningsvis låg resultaten i linje med tidigare forskning. Normative data on SVANTE and nasalance scores in 16-yearolds Ludvig Irmalm Linnea Wallander Abstract. The aim of this study was to collect normative data for 16-yearolds on SVANTE (Swedish test of articulation and nasality) and nasalance scores obtained through nasometry. Twenty-two boys and 33 girls from Stockholm participated. Articulation was assessed through phonetic transcription of target phonemes in SVANTE. The results showed that 52,7% of the subjects had one or more articulation error while the median in each subtest was 100% correct. The most frequent error was lisping which constituted 65,2% of errors and was significantly more common among females than males. Nasality was rated in words, sentences and continuous speech. More subjects were rated with hyponasality than hypernasality. Mean nasalance scores were calculated for oral, mixed and nasal sentences and showed mean values of 13,3, 30,0 and 54,9 percent respectively. Girls (M=56,6) had significantly higher values than boys (M=52,4). In conclusion the results were found to be consistent with those of previous studies. 1

3 För logopeder som arbetar med talavvikelser är det av stor vikt att kunna bedöma olika avvikelser på ett tillförlitligt sätt. Logopediska test utgörs av material som bedöms perceptuellt eller med hjälp av olika mätinstrument och mätmetoder, exempelvis akustiska och aerodynamiska. För att kunna tolka resultaten från dessa test behöver normvärden finnas, så att förekomst och grad av avvikelse kan fastställas. I produktionen av talat språk samarbetar många vävnadsstrukturer och muskler i ansatsröret för att vi ska kunna artikulera olika språkljud. Tungan, tänderna, läpparna och gommen är alla inblandade i formandet av språkljuden. Gommen består av två delar, den främre hårda och den bakre mjuka. Den mjuka gommen styr skillnaden mellan nasala och orala ljud genom att lyftas mot bakre svalgväggen och på så sätt stänga till passagen mellan mun- och näshåla. Denna passage ska vara stängd för svenskans samtliga språkljud, med undantag för de nasala konsonanterna /m/, /n/, och /ŋ/. Oförmåga att stänga passagen kallas velofarynxinsufficiens (VPI) och kan ge orala språkljud en hypernasal klang samt medföra svårigheter att bygga upp intraoralt tryck vid klusiler. Även nasalt luftläckage och nasala friktionsljud kan förekomma i samband med VPI. VPI och andra artikulationsavvikelser kan bero på anatomiska/ strukturella avvikelser i vävnaden eller funktionella avvikelser. Strukturella avvikelser förekommer vid t.ex. läpp- käk- gomspalt (LKG) och andra medfödda missbildningar. De kan också följa av kirurgiska ingrepp exempelvis vid mun-/ halscancer. Funktionella avvikelser avser muskelsvaghet och förekommer bland annat vid cerebral pares (CP) och efter stroke. Funktionella avvikelser kan också bero på stelhet i vävnaden efter strålbehandling mot cancer. Hörselskadade/ döva kan också ha en avvikande nasal klang och artikulation till följd av att de inte har samma auditiva återkoppling som hörande (Kim, Yoon, Kim, Nam, Park & Hong, 2012). Artikulationsavvikelser kan även bero på felinlärning av fonem eller förekomma tillfälligt, exempelvis när talaren är trött eller pratar väldigt snabbt. Barn utvecklar sin fonemproduktion under de första levnadsåren och brukar ha samtliga fonem etablerade mellan 7 och 9 års ålder. Sche-ljuden, /s/ och /r/ är vanligtvis de sista ljuden barnen utvecklar (Nettelbladt, 2007). Det saknas normeringsstudier av hur samtliga fonem i ett språk realiseras i den vuxna populationen. Något mer är skrivet om patientgrupper med patologiska talavvikelser, exempelvis LKG eller dysartri. Dysartri är en störning av talet orsakad av en neurologisk skada, vilket innebär påverkan på den orala muskulaturens snabbhet, rörelseomfång, kraft och precision. Det är en vanlig orsak till VPI och andra artikulationssvårigheter (McAllister, 2008). Uttalsavvikelser hos vuxna talare är ovanligt. En normering av Dysartritestet (Claesson & Hellström, 1989) redovisade endast en försöksperson med uttalsavvikelser av sextio vuxna deltagare. Det framgår dock ej vilken typ av avvikelser det rörde sig om. Artikulationsavvikelser av enstaka fonem är väl utforskade i litteraturen, särskilt den sibilantiska frikativan /s/. Sibilans är en akustisk effekt som uppstår när luften pressas genom en smal ränna bildad av tungan och sedan möter ett vasst hinder i form av tänderna. Läpparna bildar dessutom ett extra resonansutrymme som förstärker de allra högsta frekvenserna. Ljudet låter auditivt skarpt eller vasst eftersom det blir mycket energirikt i de höga frekvenserna. Läspning är ett uttryck för icke-sibilans i artikulationen av /s/ som uppstår när luftstrålen blir diffus, exempelvis för att rännan bildad av tungan inte är tillräckligt djup och smal (Engstrand, 2004). 2

4 I van Borsel, van Rentergem och Verhaeghes (2007) studie om läspning hos nederländska högskolestudenter fann de prevalenssiffror på 23,3 %. Ingen signifikant skillnad syntes mellan män och kvinnor i studien. Man fann ett samband mellan ålder och läspning där 18 och 19-åringar läspade i signifikant högre grad än åringar. Laine, Linnasalo och Jaroma (1987) fann i sin studie av finska högskolestudenter att 30 % hade avvikelser av fonemet /s/ i någon grad varav 16 % bedömdes som stora avvikelser. I studien sågs tendenser till högre grad av läspning hos kvinnor än hos män men skillnaden var inte signifikant. Svenska språket har liksom många andra språk fonemisk kontrast mellan tonande och tonlösa klusiler. Denna kontrast förstärks ytterligare genom aspiration av tonlösa klusiler ordinitialt. Lundeborg, Larsson, Wiman och McAllister (2012) kom fram till att kontrasten tonande-tonlös var svår att bedöma perceptuellt. De fann även att barn utvecklar denna kontrast till vuxen behärskningsnivå relativt sent, runt 9 års ålder. Med akustiska mätmetoder kan man mäta Voice Onset Time (VOT), alltså tidsintervallet i millisekunder mellan klusilens explosion och fonationsstarten. Tonande klusiler har ett negativt värde för VOT och tonlösa ett positivt. Tonlösa klusiler har också generellt kraftigare explosionbrus (Engstrand, 2004). SVANTE (SVenskt Artikulations och Nasalitets TEst) är ett test för auditiv perceptuell bedömning av nasalitet och artikulationsavvikelser relaterade till funktionella och anatomiska avvikelser (Lohmander, Borell, Henningsson, Havstam, Lundeborg & Persson, 2005). SVANTE är utarbetat för att vara ett nationellt standardiserat test. I bedömningen kan man välja att göra en grundlig fonologisk analys eller endast bedöma målljud i ord och meningar. Målljuden är utvalda eftersom de är särskilt känsliga för att bedöma tryckreducerad artikulation. Arbetet med att normera SVANTE inleddes 2004 och i dagsläget finns normdata för åldrarna 3, 5, 7 och 10 år (Lohmander et al., 2005). Vid dessa åldrar görs kontroll av talet hos barn som opererats för LKG i Sverige (Kvalitetsregister, 2013). Även vid 16 och 19 års ålder görs kontroller och därför är det värdefullt med normer även för dessa åldrar. Normvärden för ungdomar kan även bidra till att vidga användningsområdet av SVANTE till ett större åldersspann och fler patientgrupper. I Björkman och Samuelssons normering av SVANTE (2004) hade 20 % av 10- åringarna avvikelser i produktionen av /s/. I studien såg man att förekomsten av interdental realisering (/θ/) av /s/ var relativt jämn mellan grupperna 5-, 7- och 10- åringar. Prevalensen för alla andra talavvikelser minskade med åldern. Nasometer är ett akustiskt mätinstrument som ger kvantitativ och objektiv information om hur nasalt talet är. Andelen akustisk energi från näsan i förhållande till den totala mängden akustisk energi kallas nasalans och anges i procent. Nasalans kan även mätas med NasalView och OroNasal, men de olika metoderna ger något olika resultat och kan inte på ett tillförlitligt sätt jämföras med varandra (Bressmann, Klaiman & Fischbach, 2006). Nasometern är det instrument som används i de flesta kvantitativa studier av nasalitet. (Brunnegård & van Doorn 2009). Olika modeller av Nasometer har visat sig variera 1-2 procentenheter och det är därför inte helt tillförlitligt att jämföra olika studier som använt olika modeller (Watterson, Lewis & Brancamp, 2005). Nasalansnormvärden för svenskspråkiga barn har tagits fram av Brunnegård och van Doorn (2009) och för barn och vuxna av Annelin och Hallongren (2006). Dessa studier visar bland annat att det inte finns några signifikanta skillnader i nasalans mellan olika 3

5 svenska dialekter. Inte heller verkar det skilja nämnvärt mellan olika språk när värden räknas ut för meningar eller texter utan nasala fonem (Hirschberg, Bok, Juhasz, Trenovszki, Votisky & Hirschberg, 2006; Karakoc, Akcam, Birkent, Arslan & Gerek, 2013; Lee & Browne, 2012; Okalidou, Karathanasi & Grigoraki, 2011). Att jämföra värden för meningar med nasala ljud är svårare eftersom olika studier på olika språk har använt olika hög andel nasala fonem i sitt talmaterial. Nasalansvärdena i ovanstående studier ligger mellan 11 och 15 % för orala meningar/ texter. Gildersleeve-Neumann och Dalston (2001) har undersökt varför nasalansen inte är närmare 0 % för orala meningar, som inte innehåller några nasala ljud. De fann att det inte i första hand beror på att ljudet från munnen fångas upp av mikrofonen ovanför plattan utan på att ljud från munhålan fortplantas genom gommen och på så sätt kommer ut genom näsan. I några studier har signifikanta skillnader mellan mäns och kvinnors nasalansvärden påvisats, där kvinnor har högre värden än män (Annelin & Hallongren, 2006; Karakoc et al., 2013; Mishima, Sugii, Yamada, Imura & Sugahara, 2008). I andra studier har dock inga signifikanta könsskillnader påvisats (Awan, 2001; Lee & Browne, 2012; Okalidou et al., 2011). I de studier där skillnader rapporteras är de generellt ganska små, det rör sig om 2-3 procentenheter. Skillnad i nasalansvärden för olika åldrar har setts i studier som jämför barn och vuxna, där vuxna har högre nasalans än barn (Brunnegård & van Doorn, 2008). Awan (2001) såg en viss tendens till ökad nasalans med ökad ålder. Van Lierde, Wuyts, De Bodt och Van Cauwenberg (2003) såg skillnader mellan barn och unga vuxna och drog slutsatsen att de anatomiska förhållandena förändras i samband med tillväxten av ansatsröret i puberteten. Brunnegård, Lohmander och van Doorn (2012) undersökte korrelationen mellan perceptuell bedömning av nasalitet och akustiskt uppmätt nasalans hos typiska talare samt hos personer med hypernasalt tal. De fann att logopeder med vana att bedöma hypernasalitet hade hög överensstämmelse med nasometerresultaten, medan logopeder utan den erfarenheten hade måttlig överensstämmelse. Otränade lyssnare (ej logopeder) uppfattade, enligt studien, avvikande nasalitet men hade svårt att skilja hypernasalitet från hyponasalitet. Hyponasalitet uppstår när språkljud som ska vara nasala inte får tillräcklig resonans från näshålan på grund av förträngning i näshålan. Talaren låter då täppt. Otillräcklig velofarynxslutning i kombination med förträngning i näshålan brukar kallas för Cul de sac och framträder särskilt tydligt när näshålan är förträngd långt fram så att resonans uppstår men ingen eller lite akustisk energi passerar ut genom näsan (Lohmander, Persson & Henningson, 2008). Behovet av normvärden är stort för att kunna bedöma talavvikelser hos olika patientgrupper på ett tillförlitligt sätt. Möjligheten att fastställa grad av avvikelse påverkar vilka åtgärder som planeras och underlättar utvärderingen av olika behandlingsinsatser. Därför syftar denna studie till att ta fram normvärden för 16- åringar på SVANTE och nasalans mätt med Nasometer. Normvärdena för SVANTE från denna studie kommer att ingå i kommande SVANTE-manual tillsammans med normeringar för fler åldrar. Utifrån resultaten i Björkman och Samuelssons (2004) normering av SVANTE förväntar vi oss inga större avvikelser gällande nasalitet och få uttalsavvikelser. Samtliga deltagare förväntas ha en adekvat velofarynxfunktion och god förståelighet. Nasalansvärden kan med tanke på deltagarnas ålder tänkas ligga närmare de tidigare framtagna värdena som finns för vuxna än de för barn. Möjligen kan könsskillnader liknande de som dokumenterats hos vuxna förekomma, alltså att flickorna har något högre medelvärden. 4

6 Metod Försökspersoner Försökspersonerna rekryterades från gymnasieskolor i Stockholms stad. Rektorerna på ett tiotal olika skolor och fyra tackade ja. Klasser i årskurs 1 valdes ut från samhällsvetenskapliga eller humanistiska programmen. Stockholms gymnasieskolor har betygsantagning och inte närhetsantagning vilket innebär att eleverna kan antas ha varit bosatta runtom i Stockholm. Information om exakt bostadsort samlades ej in. Medianen för antagningsbetygen i de klasser som medverkade varierade mellan 185 och 265 poäng av maximalt 320 (Gymnasieantagningen Stockholms Län 2012). Lärare, elever och elevernas vårdnadshavare erhöll skriftlig information om studiens syfte och upplägg. För att delta i studien krävdes medgivande från målsman. Eleverna inkluderades i studien om de var mellan 16:0 och 17:0 år gamla. Eleverna exkluderades om de hade haft logopedkontakt på grund av större talproblem, exempelvis dyspraxi, stamning eller generell språkstörning. De exkluderades däremot inte på grund av mindre uttalsproblem av t. ex. /s/- eller /r/-ljuden. Eleverna exkluderades även om de svarade ja när de tillfrågades om de upplevde nästäppa men inkluderades om de svarade lite eller kanske. Huruvida de stämde in på inklusionsoch exklusionskriterierna avgjordes genom att tillfråga eleverna i samband med testningen. Uppgifter om flerspråkighet samlades in. Alla elever som ville fick genomföra testningen men data från de elever som inte uppfyllde kriterierna uteslöts ur studien. Sammanlagt testades 66 elever varav 55 uppfyllde alla kriterier och kunde inkluderas som försökspersoner i studien. Av dessa var 22 pojkar och 33 flickor. Av försökspersonerna talade 21 % fler språk än svenska hemma (bl. a. engelska, serbiska, arabiska, tigrinja och mongoliska), 16 % hade haft logopedkontakt (på grund av dyslexi, barnstamning, r-/ s-svårigheter och heshet) och 24 % upplevde att de var förkylda med lite eller eventuell nästäppa. Samtliga försökspersoner genomförde två tester, nasalansmätning med Nasometer och SVANTE. Försökspersonerna testades en och en. Varannan började med SVANTE och varannan med nasalansmätning, och gjorde det andra testet direkt efter. Testningen genomfördes i februari och mars Den skedde i gymnasieskolornas lokaler, i avgränsade rum med någorlunda tyst ljudmiljö. Försökspersonerna gavs en tresiffrig kod där första siffran angav kön. SVANTE Material. Testningen genomfördes med ett ännu inte färdigutvecklat datorprogram för testning av SVANTE: SVenskt Artikulations- och Nasalitets- TEst. Versionen som användes var och motsvarar innehållsmässigt pappersversionen av testet. Talmaterialet spelades in genom programmet med en mikrofon av modellen SONY ECM-MS957 kopplad till dator. Den dator som användes var en HP EliteBook 6930p Intel(R) Core(TM) Duo CPU 2.40 GHz, 2.39 GHz, 1,99 Gb RAM, PAE (Physical Adress Extrension) med operativsystemet Microsoft Windows XP Professional Version 2002, Service pack 3 installerat. Dessutom användes en fristående inspelningsapparat av modellen Tascam DR-07MkII Linear PCM Recorder för att spela in en säkerhetskopia av varje testning. SVANTE-materialet bestod av flera delar: ord, 5

7 meningar och spontantal. I ord- och meningsdelen var målljuden svenskans klusiler, /p t k b d g/, samt frikativorna /s/ och /f/ i ordinitial, medial och final position. Varje fonem förekom sammanlagt sju gånger i orddelen där även /ɕ/ förkom tre gånger i initial position. Även ord och meningar med nasala ljud ingick för att kunna bedöma hyponasalitet, samt ord innehållande konsonantförbindelse med /s/. Datorprogrammet visade ett ord/ en mening i taget på skärmen. Testprocedur. Alla SVANTE-test administrerades av samma person (en av författarna). Testning skedde alltid i samma ordning: Ord, nasala ord, konsonantförbindelser med /s/, meningar, texten Trapetskonstnären och spontantal. Samtliga ord och meningar presenterades i textform en i taget på datorskärmen och klickades fram av testledaren. Försökspersonen instruerades innan testning inleddes att läsa högt. Vid felläsning ombads försökspersonen att läsa om eller att säga efter testledaren. Deltagarna fick även läsa texten Trapetskonstnären som inte är en del av SVANTE och inte heller analyserades i föreliggande projekt. Texten lästes från papper och valdes eftersom den innehåller svenskans samtliga språkljud och konsonantkluster (Morris & Zetterman, 2011). Inspelningarna av Trapetskonstnären gjordes för att möjliggöra en noggrannare undersökning av svenskans foneminventarie i eventuella framtida studier. Spontantal genererades genom att försökspersonerna ombads berätta om en film de sett nyligen eller en bok de läst. Ungefär en minuts spontantal spelades in per försöksperson. Hela testningen spelades in med den fristående inspelningsapparaten och varje deltest spelades in separat i datorprogrammet. Filerna döptes med försökspersonens kod. SVANTE-testningen tog knappt 10 minuter. Bedömning och transkription. Analysen gjordes genom konsensusbedömning av båda författarna. Innan analysen påbörjades tränades bedömning på inspelningar av åtta försökspersoner från tidigare normeringsarbete. Samtliga inspelningar analyserades av artikelförfattarna i enlighet med SVANTE-manualen (Lohmander et al., 2005) på originalblanketter. Tanken var ursprungligen att analysen skulle göras i datorprogrammet men det fungerade inte på grund av tekniska svårigheter. Av samma anledning användes inspelningen från den fristående inspelningsapparaten vid transkriberingen. Inspelningarna lyssnades på genom högtalare. Tabell 1. SVANTEs deltest och vad som bedömts i dem. Deltest Målljud - transkription Nasalitetsvariabler Förståelighet Ord x x Nasala ord Konsonantförbindelse med /s/ x x (endast hyponasalitet) Meningar x x Spontantal x x 6

8 I tabell 1 redovisas de olika delarna i SVANTE samt vilka parametrar som bedöms i respektive del. Målljuden i orddelen, meningsdelen och ord innehållande konsonantförbindelse med /s/ bedömdes som korrekta eller avvikande. I kategorin korrekt ingick samtliga vanliga allofoner av målljudet, exempelvis retroflexa realiseringar av dentala klusiler, samt partiellt av- och påtonade konsonanter i positioner där det kan förväntas. Dit räknas tonande klusiler som avtonas i final position och tonlösa klusiler med viss påtoning i medial position. Även klusiler med försvagad explosion godtogs i medial och final position. Aspiration av tonlösa klusiler i initial och final position bedömdes som korrekt realisering (Lohmander et al., 2005). Försvagade tonande klusiler (realiserade som frikativor eller approximanter) i intervokal position godtogs om de inte lät alltför avvikande (Engstrand, 2004). Målljud som bedömts som korrekta transkriberades inte närmare utan markerades med + i protokollet. I vissa fall noterades en avvikande realisering och ett +, vilket innebar att avvikelsen var så liten att den ändå godkändes som korrekt. Realiseringar där uttalsställe eller uttalssätt var ändrade bedömdes som avvikande. På- och avtoning i andra kontexter än ovan angivna bedömdes också som avvikande. Avvikande uttal transkriberades fonetiskt enligt IPA. Läspade realisering av /s/ transkriberades konsekvent som frikativan /θ/. I tveksamma fall utgick bedömarna utifrån huruvida de reagerade på uttalet som avvikande eller ej. I orddelen beräknades andel korrekta orala konsonanter (AKOK) samt andel avvikelser framför respektive bakom velofarynx. Avvikelser framför respektive bakom velofarynx avser avvikelser med flyttad artikulation. Fyra aspekter av nasalitet skattades för vardera nivå (ord, meningar och spontantal): Hypernasal klang, hyponasal klang, nasalt luftläckage och tryckreducerad artikulation. Förekomsten av varje aspekt skattades utifrån en femgradig skala: 0 = normal/inget 1 = obetydlig/enstaka lätta 2 = lätt men konsekvent/enstaka måttliga 3 = måttlig och konsekvent/enstaka kraftiga 4 = kraftig och konsekvent/många kraftiga. Utifrån naslitetsvariablerna bedömdes övergripande velofarynxfunktion. Den skattades som tillräcklig (kompetent), marginellt otillräcklig eller otillräcklig (inkompetent). En auditiv perceptuell bedömning av förståelighet gjordes på spontantalet. Förståeligheten skattades som god, lätt nedsatt eller måttligt kraftigt nedsatt. Analys av data. Statistiska beräkningar gjordes i datorprogrammet IBM SPSS Statistics (version 21.0). Beräkningar gjordes för variablerna andel korrekta orala konsonanter i orddelen (AKOK), andel avvikelser framför velofarynx, antal korrekta realiseringar av konsonantförbindelse med /s/, antal korrekta målljud i meningar samt nasalitetsvariablerna. För andel avvikelser bakom velofarynx gjordes inga beräkningar eftersom samtliga försökspersoner hade 0 på denna variabel, liksom för naslitetsvariablerna nasalt luftläckage och trycksvag artikulation. Samtliga bedömdes även ha god förståelighet och tillräcklig velofarynxfunktion så inte heller för dessa variabler gjordes några beräkningar. Skewness och kurtosis beräknades för att undersöka om resultaten kunde hanteras som normalfördelade. Skewness är ett mått på om lika många observationer befinner sig över som under mitten av fördelningskurvan. Ett positivt värde för kurtosis innebär att den högra svansen på 7

9 kurvan är större än den vänstra vilket betyder att fler värden placerat sig över medelvärdet än under. Kurtosis anger hur sannolika extrema utfall är jämfört med en normalfördelad variabel. En negativ kurtosis innebär att svansarna på kurvan är överdrivet stora vilket betyder att extrema utfall är mer sannolika än i en normalfördelning. En positiv kurtosis innebär att kurvan är spetsigare än en normalfördelad variabel och extremvärden blir mindre sannolika. En perfekt normalfördelad variabel har värdet noll för skewness och kurtosis. Värden inom +/- 1 brukar anses vara goda. För de olika variablerna i SVANTE låg skewness mellan +/- 0,44 och 3,13 och kurtosis mellan +/- 0,44 och 8,57. Utifrån histogrammen bedömdes ingen variabel vara normalfördelad vilket även styrktes av Kolmogorov- Smirnov test. Testet undersöker sannolikheten att resultaten skiljer sig från normalfördelningen och visade att ingen av variablerna hade normalfördelade resultat (p < 0,001). Central- och spridningsmått beräknades för de olika variablerna. Det ickeparametriska testet Mann-Whitney U, som lämpar sig för ordinaldata och för ickenormalfördelade resultat, användes för att utreda om könsskillnader förelåg. Signifikansnivån sattes till p < 0,05. Nasometer Material. Nasometerinspelningarna gjordes med Kay Pentax Nasometer TM II, (modell 6450). Bärbar dator av modell HP Intel/R Core 2CPU T7200@2.00Ghz, 997MHz, 1,00 GB RAM, Physical Adress Extension med Microsoft Windows XP Professional, v 2002, service pack 3 med Nasometer TM II programvara (Kaylab Signal Analysis and Editing v ) installerad användes. Nasometern mäter andelen akustisk energi som kommer genom näsan med hjälp av två mikrofoner som fångar upp ljud från näsa respektive mun och som är separerade av en skiljeplatta. Nasometern kalibrerades inför varje inspelningssession enligt anvisningar i manualen. Headsetet sattes fast på huvudet av testledaren enligt instruktion i manualen, se figur 1. Figur 1. Nasometerns headset med de två mikrofonerna på varsin sida av skiljeplattan. Testprocedur. Alla nasometerinspelningar administrerades av samma person (en av författarna). Före nasometertestningen samlades uppgifter om ålder, logopedkontakt, nästäppa och flerspråkighet in. Försökspersonerna fick läsa tio meningar med endast orala ljud, hädanefter kallade orala meningar i vanligt högläsningstempo. Sedan fick de läsa sju meningar där 26,8 % av fonemen var nasala konsonanter. Dessa meningar är hädanefter kallade nasala meningar. Därefter läste de sju meningar med 12,9 % nasala konsonanter, hädanefter kallade oronasala meningar. Meningarna lästes från dataskärmen och var desamma som användes av Brunnegård och van Doorn (2009), se bilaga 1. Vardera uppsättning av meningar lästes två gånger i följd och sparades i samma ljudfil. Varje fil döptes med försökspersonens kod och meningstyp. Om försökspersonerna läste fel eller la till ord/ ljud 8

10 gjordes inspelningen av aktuell meningsuppsättning om från början. I ett fall eliciterades meningarna genom eftersägning på grund av lässvårigheter. Testningen samt uppgifts-insamling tog 5-10 minuter per försöksperson. Analys av data. Med hjälp av programvaran för Nasometer TM räknades nasalansvärden per försöksperson fram för vardera meningsuppsättning. Nasalansvärdet angav hur många procent av den totala akustiska energin som kom från näshålan. Med datorprogrammet IBM SPSS Statistics (version 21.0) beräknades skewness och kurtosis, se tabell 2. Utifrån dessa värden och histogrammen bedömdes samtliga meningstyper vara normalfördelade utom flickornas orala meningar. Även Kolmogorov-Smirnov test visade att flickornas orala meningar avvek från normalfördelningen (p = 0,002) medan övriga meningstyper inte gav signifikans. Samtliga meningstyper behandlades dock statistiskt som normalfördelade. Signifikansnivån sattes till p < 0,05. Tabell 2. Skewness och kurtosis för nasalansvärdena. Grupp Meningstyp Skewness Kurtosis Flickor Orala 1,21 1,68 Oronasala 0,52 0,40 Nasala 0,37-0,51 Pojkar Orala 0,78-0,04 Oronasala 0,58 0,46 Nasala 0,89 0,37 Alla Orala 0,95 0,90 Oronasala 0,41 0,19 Nasala 0,47-0,49 Nasalansen angavs som medelvärdet av båda inläsningarna, första och andra repetitionen. Även medelvärde, standardavvikelse och spridningsmått räknades ut för nasalansen fördelat på de olika meningsuppsättningarna. Beräkningar gjordes dels för samtliga försökspersoner och dels för flickor och pojkar separat. Skillnaderna mellan könen testades med oberoende t-test för vardera meningsuppsättning. Medelvärden och standardavvikelse för maximal och minimal nasalans i inspelningsfilerna beräknades också för de olika meningsuppsättningarna. Även medelvärde och standardavvikelse för maximal och minimal nasalans i varje meningsuppsättning räknades ut. De som svarade ja på frågan om de var täppta i näsan exkluderades helt ur studien. De som däremot svarade kanske eller lite inkluderades och medelvärden för dem räknades ut separat och testades med oberoende t-test mot gruppen som inte uppgett att de var täppta. 9

11 Reliabilitet Interbedömarreliabilitet beräknades genom att testledarna bedömde åtta slumpvis utvalda ljudfiler var för sig. Detta gjordes efter träning och innan konsensusbedömning gjorts. Interbedömarreliabiliteten beräknades genom punkt-för-punkt-samstämmighet. Snarlika transkriptioner bedömdes som samstämmiga, exempelvis gällande avtoning ([b ] - [p]) och olika tolkningar av trycksvag artikulation ([p ] - [p ] - [p ]). Transkriptionerna stämde överens till 98,3% mellan bedömarna. Variablerna hypernasalitet, nasalt luftläckage, tryckreducerad artikulation, förståelighet och övergripande velofarynxfunktion hade 100 % överensstämmelse mellan bedömarna. Variabeln hyponasalitet hade en överensstämmelse på 43 % mellan de två bedömarna, 77 % om man räknade inom ett skalstegs avvikelse. Intrabedömarreliabiliteten testades för SVANTE genom att konsensusbedömning gjordes om på 15 slumpvis utvalda ljudfiler. Samma variabler som ovan jämfördes. Transkriptionen var samstämmig till 98,6 %. Skattning av hypernasalitet överensstämde till 89 % och inom ett skalsteg 93 %. För hyponasalitet var siffrorna 54 % och 95 % inom ett skalsteg. Nasalt luftläckage, tryckreducerad artikulation, förståelighet och övergripande velofarynxfunktion stämde överens till 100 %. För nasometervärdena beräknades test-retestreliabiliteten mellan de två repetitionerna genom att ljudfilen delades upp i första och andra inläsningen med hjälp av cursorfunktionen i programmet. Detta gjordes på filerna från var tredje försöksperson, alltså på 33 %. Medelvärdet för skillnaden mellan första och andra inläsningen var 1,63 procentenheter för nasala meningar, 100 % låg inom 5 procentenheters skillnad. För oronasala meningar var medelvärdet 1,58, även där 100 % inom 5 procentenheter. För orala meningar var medelvärdet 1,74, 95 % inom 5 procentenheter. För samtliga meningsuppsättningar var medelvärdet 1,65 procentenhet och 98 % låg inom 5 procentenheters skillnad. Cronbachs alfa för test-retest var 0,97 för nasala meningar, 0,98 för oronasala meningar och 0,96 för orala meningar vilket tyder på mycket god intern konsistens. Forskningsetiska överväganden Försökspersonerna ansågs vara tillräckligt gamla för att själva ta ställning till om de ville delta i testningen och tillfrågades således. Eftersom försökspersonerna inte var myndiga krävdes även målsmans medgivande. Då ljud- och nasometerdatafiler gjordes med möjlighet att använda som kontrollmaterial i framtida studier gjordes även en ansökan om etiskt godkännande hos regionala etikprövningsnämnden i Stockholm vilken beviljades (Dnr: 2013/710-31/2). Personuppgifter lagrades inte utan varje försöksperson fick ett nummer. Uppgifter om kön, gymnasieskola och eventuell flerspråkighet knöts till försökspersonens nummer. Anonymiserade audioinspelningar, testblanketter och kodlistor förvaras inlåst i särskilda arkivskåp på Enheten för logopedi, KI och arkiveras efter 10 år. Testledare och ansvarig forskare hade tillgång till materialet under databearbetning och analys, därefter endast ansvarig forskare. 10

12 Resultat SVANTE Variablerna nasalt luftläckage och tryckreducerad artikulation bedömdes för samtliga försökspersoner som noll. Förståelighet var för samtliga god och övergripande velofarynxfunktion tillräcklig. Ingen försöksperson hade heller avvikelser bakom velofarynx. Därför gjordes inga beräkningar för dessa variabler. Kolmogorov-Smirnov test visade signifikans för övriga variabler (p < 0,001), vilket tyder på att de inte var normalfördelade. Mann-Whitney U visade signifikanta könsskillnader för tre variabler i SVANTE: Andel korrekta orala konsonanter i ord (Z = -2,17, p < 0.05), andel avvikelser framför velofarynx (Z = -3,32, p < 0,001) och antal korrekta konsonantförbindelser med /s/ (Z = -2,37, p < 0,05). Flickorna hade fler avvikelser i dessa variabler. Totalt 31 försökspersoner (56,4 %) hade en eller fler avvikelser i någon av delarna varav 22 var flickor (66,7 % av flickorna) och 9 var pojkar (40,9 % av pojkarna). 20 försökspersoner (36,4 %) läspade minst en gång i något av deltesten men bara en person (2,2 %) läspade i fler än 50 % av alla s-realiseringar. Andel korrekta orala konsonanter i ord (AKOK). Percentilvärden för AKOK redovisas i tabell 3. Mann-Whitney U visade en signifikant skillnad mellan könen (Z = -2,17, p < 0,05), där pojkarna hade högre andel korrekta realiseringar (n = 22, M = 99,2 %) än flickorna (n = 33, M = 98,2 %). Det lägsta uppmätta värdet i gruppen som helhet var 54/59 (91,5 %) korrekta orala konsonanter och det högsta värdet 100 %. Totalt hade 21 försökspersoner (38,2 %) en eller fler avvikelser varav 17 var flickor (51,5 % av flickorna) och 4 pojkar (18,2 % av pojkarna). Tabell 3. Percentilvärden för andel korrekta orala konsonanter (AKOK) i procent. Inom parentes anges antal rätt av 59 möjliga. Percentil Flickor 94,9 (56) 96,6 (57) 96,6 (57) 98,3 (58) 98,3 (58) 100 (59) Pojkar 95,4 (56) 98,6 (58) 100 (59) 100 (59) 100 (59) 100 (59) Alla 94,9 (56) 96,6 (57) 98,0 (58) 100 (59) 100 (59) 100 (59) I tabell 4 redovisas typ av och antal avvikelser på ordnivå. Läspad realisering av /s/ var den i särklass vanligaste avvikelsen och stod för 65,2 % av alla avvikelser på ordnivå. Av s-avvikelserna förekom 66,7 % i final position efter fonemet /ʉ / i orden hus och ljus. Läspning förekom minst en gång hos 15 (27,3 %) av försökspersonerna i orddelen, 14 flickor (42,4 % av fickorna) och 1 pojke (4,5 % av pojkarna). Övriga avvikelser var framförallt av- och påtoning. Samtliga avtoningarna var av fonemet /g/. En påtoning var av /t/ för en av pojkarna, alla andra påtoningar var av /p/. En klusil (/t/) 11

13 hade reducerade explosion. Två frikativiserade klusiler producerades av samma pojke, på /b/ och /d/. Ordet kjol inleddes av två försökspersoner med /k/ och bedömdes ha klusilerad start. Tabell 4. Antal förekomster (ej antal försökspersoner) och typ av avvikelse i ord. Typ av avvikelse Position Flickor Pojkar Alla Avtoning klusiler Initialt Medialt Påtoning klusiler Initialt Medialt Finalt Läspning Initialt Medialt Finalt Reducerad explosion i klusil Initialt Frikativisering av klusil Finalt Klusilerad start av /ɕ/ Interdental realisering av /f/ Totalt Andel uttalsavvikelser framför velofarynx. Avser andelen av målljuden som producerats med flyttat uttalsställe i munhålan. Percentilvärden redovisas i tabell 5. Av dessa avvikelser var alla utom en läspad realisering av /s/. Denna variabel var beroende av kön (Z = -3,17, p < 0,01) och pojkarna hade signifikant färre fel (n = 22, M = 0,2 %) än flickorna (n = 33, M = 1,5 %). Tabell 5. Percentilvärden för andel avvikelser framför velofarynx i procent. Percentil Flickor 5,1 3,4 1,7 1,7 0 0 Pojkar Alla 3,4 1,7 0,

14 Konsonantförbindelser med /s/. Fördelningen för antal korrekta konsonantförbindelser med /s/ skiljde sig signifikant mellan könen (Z = 2,37, p < 0,05). Pojkarna hade högre andel rätt (n = 22, M = 9,7) än flickorna (n = 33, M = 9,0). Percentilvärden redovisas i tabell 6. Totalt 18 försökspersoner (32,7 %) hade någon avvikelse i detta deltest varav 15 var flickor (45,5 % av flickorna) och 3 pojkar (13,6 % av pojkarna). Läspad realisering av /s/ stod för 79,0 % av avvikelserna och av dessa stod flickorna för 90 %. Övriga avvikelser var denasalt /n/, klusilering, påtoning och svag artikulation. Tabell 6. Percentiler för antal korrekt realiserade (max 10) konsonantförbindelser med /s/. Percentil Flickor Pojkar Alla Antal korrekt realiserade målljud i meningar. För denna variabel var könsskillnaderna inte signifikanta (Z = -1,66, p = 0,10). I tabell 7 redovisas percentilvärden för korrekta målljud i meningar. Av avvikelserna stod läspat /s/ för 65 % och var betydlig vanligare hos flickorna. Övriga avvikelser var klusilreduktioner och påtoningar. I meningsdelen hade 14 försökspersoner (25,5 %) en eller fler avvikelser, 11 flickor (33,3 % av flickorna) och 3 pojkar (13,6 % av pojkarna). Tabell 7. Percentiler för antal korrekta (av 32 möjliga) målljud i meningar. Percentil Alla Nasalitet. Skattad nasalitet skiljde sig inte signifikant mellan könen (p > 0,16 för samtliga variabler och nivåer). Fördelningen för hyper- och hyponasalitet redovisas i tabell 8. Förekomst av hyponasalitet var vanligare än hypernasalitet. Hypernasalitet skattades högst som 2 (lätt genomgående/måttlig enstaka förekomst) på samtliga nivåer. Hyponasalitet skattades på meningsnivå som 3 (måttlig genomgående/enstaka kraftig) hos fyra personer. På de andra nivåerna skattades hyponasalitet högst som 2. 13

15 Tabell 8. Förekomst (angivet i antal) och grad av avvikelse. Grad av avvikelse Variabel och nivå Totalt Hypernasal ord Hypernasal meningar Hypernasal spontan Hyponasalitet ord Hyponasalitet meningar Hyponasalitet spontan Grad av avvikelse: 0 = normal/inget, 1 = obetydlig/enstaka lätta, 2 = lätt men konsekvent/enstaka måttliga, 3 = måttlig och konsekvent/enstaka kraftiga, 4 = kraftig och konsekvent/många kraftiga Nasometer Medelvärden och standardavvikelser för de olika meningstyperna redovisas i tabell 9. Värdena beräknades för samtliga deltagare samt utifrån könsuppdelade grupper. Skillnaderna mellan könen t-testades för de olika meningstyperna. I nasala meningar var nasalansen signifikant högre (t = -2,42, p < 0,05) för flickor (n = 33, M = 56,6) än för pojkar (n = 22, M = 52,4). Ingen signifikant skillnad fanns mellan könen för oronasala meningar (t = -1,88, p = 0,07) eller orala meningar (t = -1,29, p = 0,20). Tabell 9. Medelvärden, standardavvikelser och omfång för nasalans. Orala meningar Oronasala meningar Nasala meningar Grupp M ± s min-max M ± s min-max M ± s min-max Flickor (n=33) 14,1 ± 5, ,3 ± 5, ,6 ± 6, Pojkar (n=22) 12,1 ± 5, ,1 ± 6, ,4 ± 6, Alla (n=55) 13,3 ± 5, ,0 ± 6, ,9 ± 6, Medelvärden för minimal och maximal nasalans i de olika meningsuppsättningarna redovisas i tabell 10. Minimimedelvärdet för hela gruppen var 2,8 för nasala meningar, 1,8 för oronasala meningar och 1,5 för orala meningar. Hela gruppens medelvärde för maximal nasalans var för nasala meningar 96,7, för oronasala meningar 96,6 och för orala meningar 91,3. Flickornas medelvärden låg konsekvent något högre än den totala 14

16 gruppens och pojkarnas något lägre. Standardavvikelserna var mellan 0,5 och 2,3, bortsett från den maximala nasalansen i orala meningar där den var 11,1 för samtliga, 12,1 för enbart flickor och 9,6 för enbart pojkar. Tabell 10. Medelvärden och standardavvikelser för minimal och maximal nasalans. Meningstyp Grupp M ± s min. nasalans M ± s max. nasalans Orala Flickor 1,7 ± 1,7 91,6 ± 12,1 Pojkar 1,2 ± 0,5 90,9 ± 9,6 Alla 1,5 ± 1,4 91,3 ± 11,1 Oronasala Flickor 1,9 ± 1,3 97,0 ± 1,0 Pojkar 1,6 ± 0,9 96,1 ± 1,1 Alla 1,8 ± 1,1 96,6 ± 1,1 Nasala Flickor 3,0 ± 2,3 97,2 ± 0,8 Pojkar 2,6 ± 1,3 96,1 ± 1,5 Alla 2,8 ± 1,9 96,7 ± 1,2 För den grupp som angivit att de eventuellt var täppta eller lite täppta, låg nasalansmedelvärden för de olika meningstyperna nära den grupp som inte angivit att de var täppta. Medelvärden och standardavvikelser redovisas i tabell 11. Resultaten för de olika grupperna var inte signifikant skilda (p > 0,9 för samtliga meningstyper). Tabell 11. Medelvärden och standardavvikelser vid upplevd liten/ eventuell nästäppa. Orala meningar Oronasala meningar Nasala meningar Grupp M ± s M ± s M ± s Ej täppta (n=42) 13,3 ± 5,9 30,0 ± 6,3 54,9 ± 6,8 Ev. täppta (n=13) 13,2 ± 6,3 30,2 ± 6,7 54,9 ± 6,0 Alla (n=55) 13,3 ± 5,9 30,0 ± 6,3 54,9 ± 6,6 15

17 Diskussion Denna studie av nasalitet och artikulation syftade till att ta fram normvärden för SVANTE och nasalans mätt med nasometer för sextonåringar. Resultaten från SVANTE visar att sextonåringarna generellt hade få avvikelser. Flickorna hade signifikant fler uttalsavvikelser än pojkarna och majoriteten av alla avvikelser utgjordes av läspad realisering av /s/. Velofarynxfunktionen och förståeligheten skattades som tillräcklig/ god för samtliga deltagare och ingen bedömdes ha nasala genomslag eller tryckreducerad artikulation. Hyponasalitet förekom i högre utsträckning än hypernasalitet. De akustiskt uppmätta nasalansvärdena var 13,3 för orala meningar, 30 för oronasala och 54,9 för nasala meningar. För nasala meningar skilde sig flickornas och pojkarnas värden åt signifikant. Flera lärare och föräldrar påpekade i samband med arbetet med studien att de har svårt att förstå tonåringars tal och det verkade finnas en utbredd uppfattning om att ungdomar talar snabbt, slarvigt och oartikulerat. Ingen av försökspersonerna bedömdes dock ha nedsatt förståelighet i spontantalet. I resultaten syns att en hög andel av ungdomarna har uttalsavvikelser men att varje enskild försöksperson har ett litet antal fel. Detta kan tolkas som att enstaka fel inte behöver bero på fonologiska eller artikulatoriska brister. Eftersom SVANTE inte är normerat på vuxna kan ungdomarnas resultat inte jämföras med vuxnas. Det går därför inte att uttala sig om ifall ungdomar gör fler uttalsfel än vuxna. Det går inte heller att utesluta att testsituationen kan ha påverkat ungdomarnas artikulation. Eftersom försökspersonerna var medvetna om att deras tal spelades in kan de ha ansträngt sig för att tala långsammare och tydligare än de gör med jämnåriga och vuxna i sin vardag. Eventuella svårigheter för äldre generationer att förstå tonåringar kan också bero på annat än enbart slarvig artikulation. Exempelvis sammanhang, gemensamma referensramar och ungdomars högre talhastighet (Jacewicz, Fox & O Neill, 2009) kan tänkas påverka förståeligheten. Bland avvikelserna var läspad artikulation av /s/ vanligast. Eftersom urvalet av försökspersoner var begränsat geografiskt kan det inte uteslutas att lokala artikulationsmönster har påverkat resultaten. Det är möjligt att exempelvis s-avvikelser är vanligare i det undersökta området än i övriga landet. I SVANTE utgör /s/ 12 % av målljuden i orddelen. Andra svårartikulerade fonem som exempelvis /r/ ingår inte vilket gör att andelen s-fel blir hög. Tidigare studier av artikulation har dock visat att s- avvikelser är relativt vanliga. Laine et al. (1987) fann i sin studie av finska högskolestudenter att 30 % hade s-avvikelser. I en studie av nederländska högskolestudenter fann van Borsel et al. (2007) att 23,3 % av försökspersonerna läspade. De fann också att läspning var vanligare hos åringar än hos åringar. I bägge ovanstående studier användes både visuell och auditiv information. I manualen till SVANTE klassificeras /s/ som en dental frikativa och /θ/ som den interdentala motsvarigheten. I IPA-alfabetet klassificeras /s/ dock som alveolar och /θ/ som dental. Vid normering av SVANTE för 5, 7 och 10-åringar förekom interdental artikulation av /s/ hos 20 % av tioåringarna. Interdental realisering av /s/ var den enda avvikelsen som inte sjönk i procentuell förekomst mellan åldrarna 5, 7 och 10 år (Björkman & Samuelsson 2004). I föreliggande studie har /θ/-symbolen använts genomgående för att markera läspade /s/. Det som upplevs som läspning är icke- 16

18 sibilans: en avsaknad av energi i de högsta frekvenserna. Huruvida denna effekt uppstått som en följd av interdental realisering eller bredare tungspetskontakt mot baksidan av tänderna är svårt att bedöma utifrån enbart auditiv information. I denna studie hade flickorna signifikant högre andel uttalsavvikelser. I orddelen stod läspad realisering av /s/ för 28/36 (77,8 %) av avvikelserna hos flickorna, motsvarande andel för pojkar var 2/10 (20,0 %). Flera studier har visat att talarens kön avgör hur vissa ljud uppfattas. Munson och Coyne (2010) visade att samma frikativa ljud uppfattades olika av lyssnare om det kombinerades med vokaler producerade av män respektive kvinnor. I studien fick naiva lyssnare bedöma frikativor som antingen /s/ eller /θ/. Samma akustiska signal bedömdes i högre grad som /θ/ när de kombinerades med vokaler producerade av män. Strand (1999a) visade även att en vokal med samma formantfrekvenser uppfattades som olika fonem om rösten var manlig respektive kvinnlig. Strand (1999b) summerar i sin sammanställning resultaten från Strand och Johnsson (1996) som lät försökspersoner skatta frikativor som manipulerats till att frekvensmässigt bilda nio steg mellan /s/ och /ʃ/. Ljuden presenterades i enstaviga ord tillsammans med ett manligt eller kvinnligt ansikte. Om ordet presenterades tillsammans med ett kvinnligt ansikte så krävdes högre fördelning av den akustiska energin för att samma frikativa skulle uppfattas som /s/ än om det presenterades med ett manligt ansikte. Flipsen, Shriberg, Weissmer, Karlsson och McSweeny (1999) sammanställde resultaten från 21 studier som undersökt energifördelningen hos /s/. Av dessa hade tio angett resultaten grupperade utifrån kön. Sex av de tio studierna hade funnit signifikanta skillnader i energifördelningen av /s/. I samtliga studier som fann skillnader sågs att män hade energin koncentrerad till lägre frekvenser än kvinnor. Munson och Coyne (2010) manipulerade även formanterna i vokalerna intill frikativor. Hos män ledde högre formanter i intilliggande vokal till att samma frikativa skattades som /s/ i signifikant fler fall än /θ/ men denna effekt sågs ej för kvinnor. Resultat från ovanstående studier tyder på att det är skillnad på hur vi perceptuellt bedömer språkljud hos män och kvinnor. Dessutom kan kontext tänkas inverka. Två tredjedelar av alla /s/ som bedömdes som läspade i föreliggande studie förekom i final position efter fonemet /ʉ /. Läpprundningen vid /ʉ / sänker energin i de högsta frekvenserna (Engstrand, 2004), vilket kan tänkas påverka sibilansen. Få försökspersoner läspade genomgående i orddelen av testet. Vid bedömning av spontantalet noterades dock att flera av de försökspersoner som läspade vid enstaka tillfällen i orddelen läspade mer genomgående i spontantalet. Detta antyder att försökspersonerna kunde producera korrekta /s/ när de var fokuserade på ordläsningen. Innan transkriberingen av materialet hade författarna av denna studie ingen uppfattning om att s-avvikelser var så vanligt förekommande. Detta trots att samma personer genomfört testerna och samtalat med försökspersonerna i samband med det. Vi verkar alltså i vardagliga samtal vara relativt tillåtande med oprecist uttal av /s/. I vardagliga samtal är informationsöverföringen det centrala och mer vikt läggs på vad folk säger än hur de pratar. I vardaglig perception av tal har man förutom auditiv information ofta tillgång till visuella ledtrådar som stöd för den auditiva signalen. McGurk och Mac Donald (1976) visade att visuell information är en viktig komponent i talperception. När vi talar med varandra hjälper förförståelse av ämnet och språkets syntax oss att förstå stora delar av meddelandet även om vi inte hör varje ljud eller ord som sägs. Prosodiska drag, ansiktsuttryck och gester hjälper också till att förtydliga budskapet (Dahl, 2007). 17

19 Uttalet kan även ha påverkas av det metodologiska valet att låta att försökspersonerna läsa orden och meningarna. Två försökspersoner läste till exempel ordet kjol med ett hörbart /k/ initialt. Samma försökspersoner läste tjur och tjuv (som kommer precis innan kjol i testet) utan några uttalsavvikelser. Det ligger alltså nära till hands att tolka detta initiala /k/ som ett resultat av avkodningen och av ordets placering i testmaterialet. Svårigheter att avgöra vad som berodde på uttalsproblematik och vad som berodde på lässvårigheter låg bakom beslutet att inte analysera inläsningen av texten Trapetskonstnären i denna studie. Denna text var tänkt som ett komplement till spontantalet för att bedöma nasalitetsvariabler och förståelighet. Eftersom den innehåller samtliga svenskans fonem och konsonantkluster skulle den även möjliggöra bedömning av dessa i framtida studier. Textens alla konsonantkluster ställer höga krav på läsförmågan, betydligt högre än för de ord och meningar som ingår SVANTE och nasalanstestet. Flera av försökspersonerna uppvisade svårigheter med läsflyt och verkade även ha svårt att uttala vissa ord på grund av att de inte kände till dem. Till exempel hade de svårt att uttala titeln korrekt, trots att testledaren presenterade den i instruktionen. Flera studier har påpekat svårigheten i att perceptuellt bedöma nasalitet i talet. Lewis, Watterson och Houghton (2003) konstaterade att logopeder med erfarenhet av hypernasalitet hade högre överensstämmelse mellan perceptuellt skattad nasalitet och akustiskt uppmätta nasalansvärden än vad logopedstudenter och så kallade naiva lyssnare hade. De fann också att oerfarna lyssnare hade en tendens att skatta hypernasalitet högre än erfarna logopeder. Brunnegård et al. (2012) fann att otränade lyssnare hade svårt att skilja på hypo- och hypernasalitet. Specialiserade logopeder (med mångårig erfarenhet av nasalitetsbedömning hos LKG-patienter) hade dock hög samstämmigheten mellan sina perceptuella skattningar och akustiska mätmetoder medan logopeder utan specialisering endast hade måttlig samstämmighet. Hyper- och hyponasalitet bedömdes i studien på en 5-gradig skala för orala meningar och för spontantal. Interbedömarreliabiliteten mellan de tre icke-specialiserade logopederna var % för hypernasalitet i orala meningar och intrabedömarreliabiliteten var 37,5-75 %. I spontantalet var interbedömarreliabiliteten för hyponasalitet % och intrabedömarreliabiliteten %. De tre specialiserade logopederna hade genomgående liknande eller något bättre samstämmighet. Liknande relativt låga samstämmighetssiffror för perceptuell bedömning har presenterats bland annat av Karling, Larson, Leanderson, Galyas och de Serpa-Leitao (1993) och av Persson, Lohmander och Elander (2006) som bedömt hypernasalitet på en femgradig skala. De värden för inter- och intrabedömarreliabilitet som presenteras i föreliggande studie ligger således i linje med andra studier. Det visar hur svårt det är att bedöma nasalitet perceptuellt och motiverar varför akustiska mätmetoder bör användas som ett komplement i bedömningen. Man kan även diskutera antal skalsteg som används samt definitionen av de olika skalstegen. Brunnegård och Lohmander (2007) hade liknande värden för samstämmighet som de ovan presenterade när de använde en femgradig skala, utformad ungefär som den i SVANTE. Men de undersökte även hur resultaten påverkades om de två första skalstegen slogs ihop, vilket ledde till högre samstämmighet. Detta tyder på att utformningen av skalstegen är av stor vikt, och att nyanserna i en femgradig skala kan vara svåra att uppfatta. Skalan i SVANTE är utformad på ett sådant sätt att 0-2 kan tolkas som normalvärden. 0 motsvarar normal/inget, 1 motsvarar obetydlig/ 18

20 enstaka lätt och 2 lätt men konsekvent/enstaka måttliga, och gränserna mellan dessa är svåra att dra. Någon form av patologisk avvikelse motsvaras i så fall först av steg 3 och 4. Inspelade ankarexempel för respektive skalsteg skulle kunna underlätta bedömningen och förhoppningsvis ge högre interbedömarreliabilitet. Det finns flera tänkbara förklaringar till att nasalitet är så svårt att skatta perceptuellt. Sundberg (2001) konstaterar att klassiska sångare strävar efter att förstärka frekvenser runt 3000 Hz (den så kallade sångformanten) för att kunna höras över en orkester. Förstärkning av dessa frekvenser sker på lite olika sätt, varav ett är att öppna passagen till näsan lite eftersom dessa frekvenser förstärks vid näshåleresonans. Det skulle kunna innebära att tal med förstärkta frekvenser runt 3000 Hz kan uppfattas som hypernasalt trots att lite akustisk energi passerar genom näsan. En annan anledning är att hypo- och hyponasalitet inte är ytterligheter på ett kontinuum där normal klang är i mitten. De båda klangerna kan förekomma växelvis och även samtidigt hos en och samma talare, och varierar med olika språkljud, taltempo (Goberman, Selby & Gilbert, 2001), tonläge och intensitet (Van Lierde, Van Borsel, Cardinael, Reeckmans & Bonte 2011) samt över tid (Lewis, Watterson & Blanton, 2008). Förträngning långt fram i näshålan i kombination med VPI kan även ge blandad nasalitet där näshålan ger resonans men lite ljud kommer ur näsan. Det kan uppfattas som hypernasalt men ger inte höga akustiska nasalansvärden. Var gränsen för patologisk avvikelse av nasalans går är också svårt att fastställa eftersom normalvariationen för hypernasal klang är stor enligt många studier (Brunnegård et al., 2012). Eftersom nasalansen för orala ljud inte är 0 % (Gildersleeve-Neumann & Dalston, 2000) kan man även tänka sig att olika orala ljud kan ha olika grad av nasalans. Under den perceptuella bedömningen av inspelningarna i denna studie upplevde vi att något som liknar hyponasalitet lätt kan uppfattas i tonande klusiler i anslutning till höga främre vokaler, framförallt /i/. Eftersom hyponasalitet är en parameter som definitionsmässigt endast kan finnas i nasala språkljud kan antas att det som gör att talet låter hyponasalt snarare är en avsaknad av hypernasalitet som är vanlig i vissa orala ljud. Flera tidigare studier har konstaterat att främre höga vokaler är särskilt känsliga för hypernasalitet (Lintz & Sherman, 1961; Lewis, Watterson & Quint, 2000). Några slumpvist utvalda nasometerinspelningar från denna studie bekräftar att tonande klusiler i anslutning till /i/ ofta har hög nasalans, men detta bör utforskas närmare. Tidigare normeringar av nasalans där nasometer använts har kommit fram till olika normvärden. Skillnaderna kan delvis bero på att olika modeller av Nasometern används och dessa har visats ge resultat som skiljer sig åt med några procentenheter (Watterson et al., 2005). Olika studier har även använt försökspersoner i olika åldrar vilket eventuellt skulle kunna påverka resultaten. Vissa studier har använt eftersägning och i andra har försökspersonerna fått läsa själva. Olika talmaterial har använts såsom enstaka fonem, ord, meningar eller längre texter. I studier där meningar med nasala ljud använts skiljer sig andelen nasala ljud åt mellan talmaterialet för olika språk. Även när andelen nasala ljud är densamma kan varierande fonemlängd påverka nasalansen. I svenskan finns kontrasten lång/kort vokal som förhåller sig komplementärt till efterföljande konsonants längd (Engstrand, 2004). Ett exempel på detta förhållande är /i/ och /n/ i orden fin och finn. Andelen nasala ljud är densamma i de båda orden men /n/ hålls ut längre i det sistnämnda medan /i/ är längre i det första. Alltså borde finn få högre nasalansvärde än fin, även om andelen nasala ljud är detsamma. 19