Focus Germany 2011 Samma dag som årets filmfestival i Göteborg inleddes hölls ett seminarium om samproduktion av dokumentärfilm med fokus på

Transkript

1 Focus Germany 2011 Samma dag som årets filmfestival i Göteborg inleddes hölls ett seminarium om samproduktion av dokumentärfilm med fokus på Tyskland. Seminariet arrangerades av North Sea Screen Partners, en sammanslutning av sex länder och 12 partners runt Östersjön. Värd var Västra Götalandsregionens kultursekretariat som är en av parterna. Dagens samtalsledare, kulturjournalisten Ingela Brovik, inledde med en kort presentation av filmlandet Tyskland som idag är Europas ledande filmnation med 194 producerade filmer 2010, vilket betyder att man har gått om Frankrike som tidigare låg i topp. Seminariet hade fokus på dokumentärfilm och Ingela Brovik betonade vikten av genren som ofta hamnar i skuggan av spelfilmen. Seminariet hade samlat ett trettiotal deltagare som kommit för att lyssna till och diskutera samproduktion med elva inbjudna talare från Tyskland och Sverige. Flera deltog via Skype. De flesta i publiken var svenska dokumentärfilmsproducenter som ville veta mer om hur man kan samproducera med film- och TV-bolag i Tyskland. Först ut var Jochen Coldewey från Nordmedia Funds Bremen/Hannover. Han gjorde en kort introduktion av hur landskapet för finansiering av dokumentärfilm i Tyskland ser ut. Fonden han själv representerar är den största regionala fonden av de sju tongivande i landet med 10 miljoner Euro i budget per år. Han berättade att Nordmedia ger stöd till både film- och TV-produktioner. Vid en samproduktion måste det finnas en tysk samproducent och alla pengar som kommer från Nordmedia måste spenderas i regionen gav man stöd till 233 TV-produktioner. Han berättade att man har minst ett projekt i gång med en svensk samproducent och att man har ett stort intresse av att samproducera med Sverige. Syftet med Nordmedia Funds är att stärka området som en plats för filmproduktion. George Tschurtschenthaler, producent på Gebrüder Beetz Filmproduktion, har lång erfarenhet av internationell samproduktion. Av bolagets 70 dokumentärfilmer har 2/3 varit internationella samproduktioner, flera med svenska producenter. Bolaget har 30 anställda och arbetar inom tre olika områden; dokumentärfilm, crossmedia och tidningar för TV-bolag. George Tschurtschenthaler gav en sammanfattning av vad han tycker utmärker ett dokumentärfilmsprojekt som är lämpligt för internationell samproduktion; Det viktigaste är att hitta ett tema med internationellt fokus och attraktionskraft eller ett tema som är universellt. Har man rätt tema ska man hitta rätt partner i olika länder. Det är alltid bra att prata med sin commission editor på det TV-bolag man har fått stöd ifrån, han eller hon kan oftast hjälpa till att hitta rätt partner. Ett TV-bolag eller annan finansiering måste man ha med sig som första steg. En internationell samproduktion betyder att man får pengar till sin film, internationell uppmärksamhet och större publik men George Tschurtschenthaler poängterade också att man inte ska glömma att man också därmed förlorar den slutgiltiga kontrollen över projektet. Det kan vara svårt om filmen är väldigt personlig eftersom man alltid kan komma i ett läge när en samproducent vill ändra någonting. Han gav exempel på budget för en samproducerad dokumentär; Euro för en dokumentär av långfilmslängd och Euro för en på 52 minuter. Enligt hans erfarenhet tar det ett till två års arbete för att få ihop finansieringen till en internationell samproduktion, och att konkurrensen är hård var han noga med att betona. George Tschurtschenthaler sa att han har bra erfarenhet av att arbeta med svenska producenter som han tycker håller en hög professionell nivå. En sak han tycker är bra är att små länder

2 som Sverige inte är så inriktade på sin egen marknad och regelverk som de stora filmländerna är, till exempel England. På frågan om hur George Tschurtschenthaler och hans bolag arbetar med cross media gav han exempel på hur man kan använda samma historia anpassad för olika medier, just nu arbetar bolaget med en webbaserad produkt som anknyter till en TV-serie. Han sa att den stora utmaningen är att hitta affärsmodeller för webbaserade format och att hans bolag nu testar att sälja licenser till TV-bolag. Sirkka Möller från distributionsbolaget Deckert i Leipzig ville ytterligare understryka vikten av att bara samproducera med människor man tycker om - Det är ett gott råd för ni kommer att tillbringa mycket tid tillsammans, sa hon. Den isländske producenten Helgi Felixson driver bolaget FelixFilm i Stockholm och har gjort flera internationella samproduktioner. Han säger att erfarenheterna av detta är både bra och dåliga. Senaste projektet är en dokumentär om den ekonomiska krisen i Island. Helgi Felixson var där när det började och som han själv beskriver det var det bara att ta upp kameran och börja filma. Långt ifrån alla rekommendationer om ett noggrant förarbete och pengarna på plats alltså. Senare fick filmen stöd av Icelandic Film Fund och andra finansiärer. Helgi Felixson sa att han tycker det är jobbigt med alla olika format man ofta måste jobba med i internationella samproduktioner, åtta olika format är inte ovanligt enligt hans erfarenhet. Han berättade också att han inte har haft final cut i de tyska versionerna eftersom tyskarna vet vad deras publik ville ha. Han sa att hans råd är att inte samproducera men tillade att man ju behöver pengarna och ibland också strukturen. Jonas Kellagher är producent på det svenska bolaget Charon Film och han underströk vikten av att hitta rätt partner. Han har arbetat med två projekt med tyska samproducenter och båda gick i graven. Ett för att det inte skulle konkurrera med ett annat projekt som det tyska bolaget prioriterade. Jonas Kellagher sa att det är viktigt att veta vilken prioritet ens eget projekt har för samproducenten. Han har provat att samproducera direkt med TV-bolaget ARTE men hans erfarenheter är inte så goda och han tycker det är väldigt komplicerat med långa processer, flera inblandade och otydliga beslut. Han tycker också att de stora TV-bolagen som, ARTE och BBC, tar filmerna och gör dem till sina. En deal med ARTE betyder också oftast att man förlorar rättigheterna till filmen i flera länder. Å andra sidan är det bra att ha deras logga på filmen när man söker till prestigefyllda festivaler som IDFA i Amsterdam. Jonas Kallagher konstaterade att han idag inte går direkt till TV-bolagen utan söker en samproducent först. Flera av talarna var ense om att det är oroväckande att andelen sändningstid för dokumentärfilm sjunker och att man måste arbeta för att public service kanalerna fortsätter att vara en plats för kvalitativ dokumentärfilm och inte går samma väg som de kommersiella kanalerna. Sirkka Möller arbetar på distributionsbolaget Deckert Distribution i Leipzig och hon berättade hur man som dokumentärfilmsproducent kan arbeta för att ens film ska vara attraktiv för ett internationellt distributionsbolag. Hon sa att Deckert är mest intresserade av dokumentärer av långfilmslängd som fått priser på olika festivaler men att en 52-minters version också måste finnas. Om det inte finns är det producenten som bekostar att ta fram en. Hon betonade att konkurrensen är hård och hon tyckte att det finns för många filmer som är okey men inte mer. Varje år finns det en viss tematik som dominerar och den film som producenten tror är unik ofta inte är det. Sirkka Möller betonade också vikten av att alla rättigheter är lösta när man kontaktar ett distributionsbolag. Svartvita filmer är svåra att sälja till TV-bolag, hur bra de än är. Hon gav också rådet att vara realistisk angående ens films potential, varje film har en begränsad publik. För att ett internationellt distributionsbolag ska vara intresserat av en film

3 måste det finns territorier kvar att sälja och som producent måste man vara medveten om vilka rättigheter man ger bort i en samproduktion. Vill man ha ut sin film på en internationell marknad tar det ca 1 1 ½ års arbete efter att filmen är klar. Sirkka Möller konstaterade att alla kan göra film i dag och att många TV-bolag lever på amatörproduktioner men att hennes bolag vill ha professionellt gjorda filmer som kan slå internationellt. Hennes råd till dokumentärfilmsproducenter var att åka till festivaler och pitching forum och ta reda på vad producenter och distributörer är intresserade av innan man tar kontakt. Jutta Krug är commissioning editor på WDR (Westdeutcher Rundfunk). Hon deltog via SKYPE och började med att berätta att det finns mängder av TV-kanaler i Tyskland och det mesta som sänds är information och underhållning. Dokumentären är ofta ett alibi för public service som visar att man lever upp till uppdraget. Tysk TV är starkt regionaliserad och den största kanalen är WDR som också står för ca 20% av utbudet i de nationella kanalerna. Jutta Krug berättade att den slott för kreativa dokumentärer som hon är ansvarig för är just kreatörsdriven och inte fondstyrd. Hon måste alltid tänka 3-4 år framåt i tiden och svara på frågan vad som då står på agendan och vilka dokumentärfilmsprojekt som behandlar de ämnena. Hon sa att hon alltid arbetar till sammans med de tyska filmfonderna och att alla projekt behöver både TV-bolagen och filmfonderna men att det för hennes del ibland är svårt med de långa beslutsprocesserna innan filmerna kan visas i TV. Hon gav rådet att det bästa sättet att närma sig en tysk TV-kanaler är genom en tysk samproducent som kan söka medel ur tyska filmfonder. Hon tyckte också att den producent som är intresserad av samproduktion med Tyskland ska åka till tyska mötesplatser för filmoch TV-produktion och komma in i nätverken. För att Jutta Krug ska bli intresserad av ett dokumentärfilmsprojekt krävs: originalitet, en stark partner och mycket kreativitet. Hon avslutade med att konstatera att hon har en förmånlig position med en prestigefylld slot som inte enbart måste se till tittarsiffror. På frågan om undertexter eller inte svarade Jutta Krug att de som är intresserade av att se film på bio försvarar undertexter men att TV-tittarna vill ha voice over och att TV-kanalerna tappar tittare om de sänder produktioner med undertexter. Axel Arnö är internationell commissioning editor på Sveriges Televison i Stockholm. Hans jobb är att arbeta internationellt med inköp, marknader, festivaler, förköp av produktioner och mot distributörer. Han berättade att han reser till olika produktionsforum som IDFA i Amsterdam, Hot Doc i Toronto, Sunny Side i Frankrike och Nordiskt Forum. SVT gör ofta förköp i internationella produktioner men satsar sällan pengar. Däremot går man in i rena samproduktioner med nordiska projekt och ARTE. Hans närmaste partner i finansieringen är Svenska Filminstitutet och Nordisk Film & TV Fond. I de projekt som han samproducerar är 2 3 partners det vanligaste. Axel Arnös tyckte att det finns en stor potential i samproduktion men att det kräver mycket arbete. Hans råd var att hitta sin ambassadör, en lokal TV-station kan vara bra och ha användbara kontakter. Peter Gottschalk, commissioning editor på ARTE, deltog via SKYPE och gick igenom kanalens olika slottar och genrer. Han inbjöd alla producenter att samproducera med ARTE och skicka in projekt. Cecilia Lidin är ny dokumentärfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet och konstaterade att nu ville alla veta vilka projekt hon kommer att stödja i sin nya roll, vilket hon inte tänkte berätta. Hon kommer från EDN (European Documentary Network), som är ett nätverk vars syfte är att vara ett stöd för Europeiska dokumentärfilmsproducenter som vill samproducera. Nätverket bildades 1996 och har idag fler än 1000 medlemmar. Det man får som medlem är bland annat

4 en handfast guide, tryckt och digital, över hur man gör när man samproducerar och en guide över bolag i Europa som köper dokumentärfilm. EDN ger också ut tidningen DOX som är ett självständigt kulturmagasin. Man erbjuder work shops på olika nivåer, något som Cecilia Lidin tycker är bra att börja med innan man ger sig ut och börjar samproducera. Hennes råd till dokumentärfilmsproducenter var att gå in på EDN:s hemsida en gång i veckan och se vad som är på gång och var man bör vara för att presentera sitt projekt. Här finns också deadlines för anmälningar till olika festivaler och ansökningar. EDN erbjuder även pitching on line och korta seminarier. Cecilia Lidin sa att hon tror på idén med att skilja på rollerna som producent och regissör när man gör dokumentärfilm, helt enkelt för att regissören ska orka göra en så bra film som möjligt och hon hoppas att Sverige ska utvecklas mer åt det hållet. Peter Johnsson sitter i styrelsen för Nordiska rådet vars uppgift är att skapa en brygga mellan de nordiska länderna på kulturområdet. Nordiska rådet är inget beslutande organ utan är rådgivande åt respektive lands regering. Förra året la rådet fram ett förslag om ett nordiskt ARTE. En första utredning är gjord och Peter Johnsson menade att den pekar i positiv riktning och på möjligheten att starta en sådan kanal inom 3 4 år. Sändningstiden skulle vara kl 19 till 01 varje kväll och utbudet skulle bestå av olika kulturprogram och dokumentärfilm. Kanalen skulle kosta de fyra stora nordiska länderna (Sverige, Norge, Danmark och Finland) 2,5 miljoner Euro per år och ett samarbete med övriga Europa skulle säkerställas genom att en femtedel av utbudet skulle bestå av Europeiska produktioner. Tanken med kanalen är att stärka banden mellan de nordiska länderna och marknadsföra nordisk dokumentärfilm men också att knyta Norden närmare övriga Europa. Sveriges Television och den svenska regeringen är kritiska till idén eftersom man anser att SVT fyller behovet i Sverige och att utbudet skulle bli mycket smalt. De räknar med att den nya kanalen skulle nå ca 5% av tittarna medan 20% idag redan ser kulturprogram i SVT. Peter Johnsson berättade att Nordiska rådet kommer att fortsätta driva frågan och vill att den svenska regeringen gör en mer omfattande utredning. Huvudkontoret för ett nordiskt ARTE föreslås ligga i Strasbourg för att undvika en diskussion om i vilket nordiskt land huvudkontoret annars skulle ligga. Peter Johnson berättade att man diskuterat TV-kanal kontra webkanal men att man kommit fram till att det bästa är att börja med en TV-kanal. Peter Gottschalk på ARTE välkomnade initiativet. Claas Danielsen är chef för dokumentärfilmsfestivalen i Leipzig och deltog via SKYPE. Han ursäktade sig att han inte kunde vara i Göteborg men anledningen var att han just kommit hem från filmfestivalen i Sundance, USA. Hans intryck därifrån var att den Europeiska dokumentärfilmen håller en hög klass och står sig bra i den internationella konkurrensen. Han menade att i Europa arbetar man fortfarande med kreativa dokumentärfilmer som inte bara styrs av format utan också har ett konstnärligt tilltal och är personliga. Claas Danielsen konstaterade att den konstnärliga dokumentärfilmen har en lång tradition i Europa men att han är orolig för dess framtid. Han menade att det sker stora förändringar i medielandskapet och att public service kanalerna har en svår position idag. Det finns otroligt många digitala kanaler men inte så mycket mer pengar och man försöker fylla slottarna och få innehållet att räcka så länge som möjligt. Tendensen är att det görs ett fåtal dokumentärfilmer med hög finansiering och allt fler lågbudgetfilmer med otillräcklig finansiering, mellanfältet håller på att försvinna. Många dokumentärer är enligt hans mening okey men man har inte haft råd att göra dem tillräckligt bra. Claas Danielsen menade att ARTE har varit högborgen för kvalitativa dokumentärfilmer och samproduktioner men att även de nu börjar stryka sändningstider för konstnärlig dokumentärfilm för att höja tittarsiffrorna. Att de personliga och unika dokumentärerna skjuts

5 åt sidan betyder också att budgetarna blir lägre. Han tyckte att TV-tittarna snart inte vet vad en konstnärlig dokumentärfilm är men att intresset för dessa filmer bara ökar på festivaler vilket betyder att folk vill se dem. Claas Danielsen påpekade att dokumentärfilmer är viktiga för public service kanalerna eftersom de uppfyller kanalernas själva syfte men att det blir mer och mer reportage och mindre och mindre dokumentärer, en farlig och glidande utveckling som han menade även sker inom ARTE. Han tyckte att ARTE håller på att tappa sin ställning som fäste för kreativ dokumentärfilm. Ett av problemen menade han är de långa finansieringsprocesserna och de låga försäljningspriserna. Claas Danielsen berättade att han arbetar för att hans festival ska starta en fond för kreativa dokumentärer som har en unik röst. Många filmfestivaler har fonder som stödjer filmproduktion och han menade att filmfestivaler idag har börjat få en annan roll och att man måste börja se sig om efter alternativ till TV-kanalerna som får allt mindre pengar. I den efterföljande diskussionen önskade man Claas Danielsen lycka till med fonden. Axel Arnö tyckte det var synd att TV ofta är sist i distributionsledet och att man istället skulle använda TV-visningen som marknadsföring av DVD och andra visningsfönster. Man var enig om att producenter och filmkonsulenter måste börja lära känna varandra bättre och samarbeta mer. Det är svårt att få folks uppmärksamhet och här måste man arbeta tillsammans. Man menade också att nya medier kommer att innebära nya möjligheter, att crossmedia ökar i betydelse men att TV-bolagen ligger lite efter i den utvecklingen även om pengarna finns. Dagens inledningstalare, Jochen Coldewey, avslutade med att konstatera att när publiken förändras måste också produkten förändras. TV är ett massmedium som når miljarder av människor och de produktioner som sänds där behöver vara lite annorlunda än dem som görs för bio.