RVF Utveckling 2005:14

Transkript

1 Biologisk avfallsbehandling i Norge och Sverige: Vad fungerar bra och vad kan fungera bättre? En syntesstudie av de nio delprojekten inom BUS RVF Utveckling 2005:14 ISSN

2 BUS-projektet uppföljning och utvärdering av storskaliga system för kompostering och rötning av källsorterat bioavfall Delprojekt 1: Utvärdering av storskaliga system för kompostering och rötning av källsorterat bioavfall (RVF Utveckling rapport nr 2005:06) Delprojekt 2: Metoder att mäta och reducera emissioner från system med rötning och uppgradering av biogas (RVF Utveckling rapport nr 2005:07) Delprojekt 3: Driftdatainsamling via webben (ingen rapport) Delprojekt 4: Innsamling av bioavfall fra flerfamiliehus løsninger og virkemidler for store fellesløsninger (RVF Utveckling rapport nr 2005:08) Delprojekt 5: Tips och råd med kvalitetsarbetet vid insamling av källsorterat bioavfall (RVF Utveckling rapport nr 2005:09) Delprojekt 6: Användning av biogödsel (RVF Utveckling rapport nr 2005:10) Delprojekt 7: Smittspridning via kompost och biogödsel från behandling av organiskt avfall litteratursammanställning och riskhantering (RVF Utveckling rapport nr 2005:11) Delprojekt 8: Organiske forurensninger i kompost og biorest (RVF Utveckling rapport nr 2005:12) Delprojekt 9: Emisjoner fra kompostering (RVF Utveckling rapport nr 2005:13) Delprojekt 10: Biologisk avfallsbehandling i Norge och Sverige: Vad fungerar bra och vad kan fungera bättre? En syntesstudie av de nio delprojekten (RVF Utveckling rapport nr 2005:14) Projektet är finansierat av: RVF Svenska Renhållningsverksföreningen Naturvårdsverket Energimyndigheten NRF Norsk renholdsverksforening VA-Forsk Reforsk RVF Utveckling 2005:14 ISSN RVF Service AB Tryck: Daleke Grafiska 2005 Upplaga: 1000 ex

3 1 Förord Betydande investeringar i system för biologisk avfallsbehandling har gjorts under senare år. Samtidigt är tekniken som används vid anläggningarna ny och befinner sig i en utvecklingsfas. Det finns därför starka skäl för att utvärdera befintliga anläggningar. Genom att samla drifterfarenheter och göra dem tillgängliga, kan nya system konstrueras och byggas på ett säkrare och mer tillförlitligt sätt. Detta är huvudmotivet för den serie av utvärderingar som samlats under arbetsnamnet BUS. I dess första etapp har erfarenheter och driftdata från alla delar i kedjan avfallsinsamling, process och produktanvändning dokumenterats på ett enhetligt sätt i ett utvärderingsprogram. Samtliga delrapporter finns tillgängliga i elektronisk form. Hela ramprogrammet har sammanfattats i föreliggande syntesrapport som sammanställts av Jan-Olov Sundqvist, IVL Svenska Miljöinstitutet AB. Projektserien har genomförts och finansierats i ett samarbete mellan Energimyndigheten, Norsk renholdsverksforening (NRF), Naturvårdsverket, RVF Utveckling, Stiftelsen Reforsk samt VA-Forsk. Juni 2005 Håkan Rylander Ordf. RVFs Utvecklingskommitté Weine Wiqvist VD RVF

4 2

5 3 Sammanfattning I Norge och Sverige har statsmakterna försökt åstadkomma en ökad tillämpning av biologisk avfallshantering. Motiven för detta har främst varit att återföra växtnäringsämnen som kan återföras till odling, samt framför allt att minska på deponering av avfall som kan behandlas på annat sätt. I både Norge och Sverige har respektive regering också framfört att man ser fördelar med biologisk behandling av matavfallet framför förbränning. Emellertid har biologisk avfallsbehandling varit förknippad med olika problem med drift, lukt, m.m. Under har drivits ett svensk-norskt projekt för uppföljning och utvärdering av storskaliga system för kompostering och rötning av källsorterat bioavfall. Projektet benämns BUS (Biologisk avfallsbehandling - utvärdering av system). Olika studier av miljöaspekter vid biologisk avfallshantering har gjorts inom BUS. Resultatet visar att: - Biologisk avfallsbehandling är ett komplement till förbränning för att uppfylla deponeringsförbudet mot organiskt avfall. - Biologisk avfallshantering är ett miljömässigt acceptabelt alternativ till förbränning. Förbränning av bioavfall tillsammans med övrigt avfall är dock fortfarande ett billigare och effektivare sätt att bli kvitt ett avfallsproblem, men biologisk behandling är ett steg på väg mot ett långsiktigt hållbart, kretsloppsanpassat samhälle I BUS har gjorts en utförlig genomgång av anläggningar för rötning och kompostering av avfall. Många av anläggningarna har haft olika driftproblem. Det som framkommit i BUS är att driftproblemen haft främst två orsaker: 1) "Fel" avfall har tagits emot, och 2) Felaktiga utrustningsval har gjorts i projekteringsskedet, framför allt har man ofta valt för klen mekanisk utrustning. Dessa problem går att åtgärda genom bättre kontroll av det avfall som tas emot, samt genom genomtänkt val av utrustning och teknik. Det finns fungerande teknik för biologisk avfallsbehandling, men det gäller att vara eftertänksam vid projektering och upphandling. Biologisk avfallsbehandling associeras med all rätt med luktproblem. I nedbrytningsprocesserna bildas luktämnen och det är svårt att undvika att dessa släpps ut. Genom olika åtgärder går det att minska ned emissionerna av luktämnen till en viss grad, men inte totalt. Därför bör anläggningar för biologisk behandling lokaliseras med eftertanke, och inte nära bostadsbebyggelse. I BUS har inte ekonomi, sociala aspekter eller arbetsmiljö studerats mer ingående. Det är dock viktigt att ta med dessa aspekter vid planeringen av nya system och vid utveckling av befintliga system.

6 4 I samband med rötning och kompostering har ibland framförts synpunkter om det är avfallsbehandling som producerar gödselmedel eller gödselmedelsframställning som samtidigt behandlar avfall. Det kan synas vara samma sak, men det är en skillnad om det främsta syftet är att bli av med avfallet eller att framställa ett gödselmedel. Här penetreras inte denna fråga närmare, men det bör påpekas att man måste ta hänsyn till båda aspekterna då man planerar system för biologisk avfallshantering/gödselmedelsframställning. Även om det finns problem med biologisk behandling idag så är inte lösningen att backa tillbaka till förbränning eller deponering. Biologisk behandling uppfyller den grundläggande förväntningarna och målsättningarna, nämligen att leda till näringsämnesåterföring, men det krävs fortsatt teknisk utveckling i alla led från konsument till gödselanvändare. Statsmakterna vill ha en ökad biologisk avfallshantering. Frågan är då vem som äger problemet. Hittills har de flesta initiativ kommit från kommunalt håll eftersom man har ansvar för behandling av hushållsavfall och liknande. Förutom kommunerna finns andra aktörer som berörs av frågan: - de som genererar avfall, t.ex. hushåll, fastighetsägare, restauranger och andra verksamheter. - avnämarna av kompost och biogödsel: lantbrukarna och markentreprenörer. - avnämare av biogas: energibolag, gasindustri, bensinbolag och liknande berörda. Det är viktigt att systemen för biologisk avfallsbehandling byggs ut med samtliga aktörer involverade i planerings- och uppbyggnadsarbetet. Det finns också flera exempel där sådan samverkan ägt rum. I början av 1980-talet gjordes en stor driftuppföljning av anläggningar för separering/ kompostering och förbränning (se kapitel 5 Tidigare erfarenheter). Denna ledde till att de flesta anläggningar för separering och kompostering som hade byggts efterhand lades ned. Däremot utvecklades förbränning. Tekniken för förbränning utvecklades och emissionerna minskade för de flesta emissioner med %. Även kapaciteten för förbränning har successivt byggts ut. Biologisk avfallshantering har en utvecklingspotential idag, precis som avfallsförbränning hade BUS har visat att biologisk avfallsbehandling är miljömässigt vettigt och tekniskt möjligt. Det som fordras för att initiera en sådan utveckling är att någon klart känner sig som problemägare och driver utvecklingen. BUS-projektet har i stora delar varit en hopsummering av kända kunskaper om biogasoch komposteringsanläggningar. I arbetet har då kommit fram olika behov av fortsatt utveckling och forskning. Några av de forsknings- och utvecklingsbehov som identifierats är:

7 5 - Arbetsmiljö - Ekonomin i ett helhetsperspektiv - Sociala aspekter - Mätning av emissioner från moderna komposteringsanläggningar - Utveckling av styr- och kontrollsystem för rötning - Utveckling av styr och kontrollsystem för kompostering - Driftoptimering av kompostering - Uppföljning av driftdatainsamling - Mer kunskap om vilka avfallsslag/material som ger positiva och negativa effekter på rötnings- och komposteringsprocess - Metoder för att karaktärisera inkommande avfall on-line - Förståelse för biologiska processer - Avsättning av kompost och biogödsel - Luktproblem

8 6 Innehållsförteckning 1 Inledning Bakgrund Mål med syntesprojektet Översikt av BUS Syfte och mål Översikt av delprojekten i BUS BUS 1. Utvärdering av storskaliga system för kompostering och rötning av organiskt avfall BUS 2. Emissioner från system med rötning och uppgradering av biogas BUS 3. Databas för datainsamling BUS 4. Insamling av bioavfall från flerfamiljshus BUS 5. Tips för arbete med kvalitetssäkring av källsorterat bioavfall BUS 6. Sammanställning av erfarenheter av att använda biogödsel i odling BUS 7. Smittspridning via kompost och biogödsel från behandling av organiskt avfall BUS 8. Organiska föroreningar i kompost och biogödsel BUS 9. Emission från kompostering Sammanställning av resultat syntes Insamling av bioavfall: teknik, ekonomi, information, människan (BUS 1, 4, 5) Kvalitetssäkring av bioavfall vid källan och anläggningen (BUS 5) Rötning: drift, miljö (BUS 1, 2) Biogas: uppgradering (BUS 1, 2) Användning av biogas Kompostering: drift, miljö (BUS 1, 9) Drift Miljö (emissioner) Användning av biogödsel och kompost: miljö och nytta (BUS 6, 7, 8) Biogödslets nytta vid odling Miljöpåverkan Översikt av miljöaspekter - systemaspekter Utvärdering av BUS-projektet Arbetsmetod Styrgruppen Samarbete Norge Sverige Samordning med LIP-utvärdering Uppnått resultat jämfört med uppställda mål Tidigare erfarenheter Slutsatser och diskussion Slutsatser Bakgrund till biologisk behandling... 31

9 Miljönytta Teknik Luktproblem Ekonomi, sociala aspekter, arbetsmiljö, m.m Identifiering av fortsatt FoU-behov Diskussion Hur ska problemen med biologisk avfallshantering lösas Avfallsbehandling eller gödselmedelsframställning Ökad biologisk behandling vem äger frågan Utvecklingspotential Bilaga 1. Nomenklatur och ordförklaringar... 38

10 8 1 Inledning 1.1 Bakgrund Sedan 1970-talet har det varit en strävan i Sverige att utveckla avfallshanteringen mot ökat nyttiggörande av avfallet. Utvecklingen har kantats av både framgångar och motgångar. Till framgångarna hör att mängden avfall som deponeras utan förbehandling successivt har minskat. Till motgångarna hör att ny teknik inte alltid fungerat tillfredsställande. Statsmakterna har utnyttjat olika styrmedel för att utveckla avfallshanteringen. Från början på 1970-talet var de huvudsakliga styrmedlen ekonomiska bidrag till behandlingsanläggningar, samt krav i tillstånden enligt dåvarande miljöskydsslagen. Efterhand har nya styrmedel utvecklats såsom producentansvar, avfallsskatt och förbud att deponera utsorterat brännbart avfall och organiskt avfall. Implementeringen av EUdirektiven om deponering och förbränning i förordningen om deponering av avfall (2001:512) respektive förordningen om förbränning av avfall (2002:1060) av avfall har också påverkat utvecklingen. Den svenska riksdagen har också i miljömålsarbetet formulerat att 35 % av matavfallet ska behandlas biologiskt från år Utvecklingen har varit liknande i Norge, där man började med kompostering av källsorterat hushållsavfall tidigare än Sverige. Statens forurensningstilsyn varslade redan 1992 om deponeringsförbud av våtorganiskt avfall, vilket senare infördes 2001 då EU:s deponeringsdirektiv implementerades i Forskrift om deponering av avfall av 21.mars Detta har medfört att kommuner som inte har tillgång till förbränningsanläggning har infört källsortering och kompostering av det våtorganiska avfallet för att kunna fortsätta deponera restavfallet. Lagstiftning och andra styrmedel har lett till att biologisk behandling genom rötning och kompostering har fått ökad betydelse sedan början av 1990-talet. I Sverige har ca 800 miljoner kronor investerats i biogasanläggningar och närmare 200 miljoner kronor i komposteringsanläggningar. Det finns idag i Sverige 11 rötningsanläggningar för avfall och 22 mer avancerade komposteringsanläggningar som behandlar källsorterat hushållsavfall. Etableringen har sedan 1997 stöttats av statsmakterna genom det statliga finansieringsstödet till kommunernas lokala investeringsprogram, s.k. LIP-bidrag. Även i Norge har biologisk avfallshantering byggts ut under senare år. Det finns för närvarande ingen uppdaterad översikt av antalet komposterings- och biogasanläggningar som behandlar källsorterat matavfall från hushåll i Norge. En översikt från NRF visar att det rör sig om talet storskaliga anläggningar. År 2003 hade 67 % av befolkningen i Norge källsortering av matavfall i hushållet

11 9 Uppbyggnaden av biologisk behandling har varit förenad med stora tekniska utmaningar och inneburit mycket utvecklingsarbete. Driftstörningar har varit vanliga. Många anläggningar, särskilt komposteringsanläggningar har haft luktproblem. Biologisk avfallshantering kan därför fortfarande sägas vara i ett utvecklingsskede och behovet av robusta och driftstabila system som fungerar för alla typer av organiskt material och som uppfyller stränga kvalitetskrav för produkterna är stort. Under har drivits ett svensk-norskt projekt för uppföljning och utvärdering av storskaliga system för kompostering och rötning av källsorterat bioavfall. Projektet benämns BUS (Biologisk avfallsbehandling - utvärdering av system). Avsikten har varit att utvärdera storskaliga system för kompostering och rötning med biogasframställning. Finansiärer av BUS har varit RVF (Renhållningsverksföreningen), Reforsk, Statens Energimyndighet genom Svenska Biogasföreningen, NRF (Norsk renholdsverksforening) genom ORIO-programmet, Naturvårdsverket och VA-Forsk. Budgeten har varit 4,8 Mkr. Koordinator och huvudprojektledare har varit RVF. Till projektet har varit knutet en styrgrupp med uppgifterna att a) övervaka att projektet igångsätts och avslutas enligt uppställda planer avseende projektets omfattning, tidplan och kvalité, b) att besluta om hur projektresultat skall redovisas, och c) att besluta om hur tilldelade medel för projektet skall användas. I styrgruppen har representanter för finansiärerna, anläggningsägare, forskare suttit. Styrgruppen har bestått av följande personer: Kaj Andersson, ordförande, Kretsloppskontoret Göteborg Bengt Andersson, Malmö Stad, VA-Forsk Karin Eken Södergård, NSR Hanna Hellström/Leif Nilsson, projektledare, RVF Owe Jönsson, Svenskt Gastekniskt Centrum Anders Kihl, Ragnsells (REFORSK) Simon Lundeberg, Naturvårdsverket Henrik Lystad, NRF, Norsk renholdsverks-forening Per-Erik Persson, VAFAB Jan-Olov Sundqvist, IVL Sigurd Tvedt, Renovasjonsselskapet for Kristiansandsregionen, RKR Weine Wiqvist, RVF BUS har omfattat flera delprojekt med olika Utförare: 1. Grundläggande utvärdering och uppföljning av rötnings- och komposteringsanläggningar. Utförare: SWECO 2. Emissioner från biogasanläggningar. Utförare: SwedPower AB 3. Framtagning av databas för datainsamling: Utförare: Maersk Data 4. Insamlingssystem för organiskt avfall från flerfamiljshus. Utförare: MEPEX Konsult

12 10 5. Rutiner för kvalitetskontroll: Utförare: RVF:s expertgrupp för källsortering av bioavfall 6. Användning av biogödsel: Utförare: Verna Konsult 7. Smittskydd: Utförare: Smittskyddsinstitutet 8. Kartläggning av organiska föroreningar: Utförare: Jordforsk i samarbete med Aquateam 9. Emissioner från kompostering: Utförare: SINTEF i samarbete med GLT- Avfall och Jordforsk 10. Syntes av BUS-projektet. Utförare: IVL Svenska Miljöinstitutet AB i samarbete med BUS styrgrupp. Från varje delprojekt har publicerats en rapport (som RVF-Rapport, NV-Rapport och/eller STEM-rapport). 1.2 Mål med syntesprojektet Målet med föreliggande delprojekt är att göra en syntes av de övriga delprojekten i BUS, innebärande att göra en övergripande sammanfattning av övriga delprojekt, att dra generella slutsatser på övergripande nivå, samt att identifiera framtida forsknings- och utvecklingsbehov utifrån resultaten. Med syntes menas här man fokuserar på sådan information och slutsatser som inte kan dras ur enskilda delprojekt, utan måste baseras på kombination av flera delprojekt.

13 11 2 Översikt av BUS 2.1 Syfte och mål Syftet med BUS har enligt förutsättningarna varit att utvärdera storskaliga system för kompostering och rötning med biogasframställning samt att få till stånd ett uppföljningsprogram. Syftet har varit att säkra dessa biologiska behandlingssystem åt aktörer i insamlings- och behandlingsledet, distributörer och slutanvändare av kompost/biogödsel och biogas, myndigheter samt åt branschorganisationer. Med säkra dessa biologiska behandlingssystem ovan menas att processerna blir förutsägbara, styrbara och driftstabila samt att det finns varaktig avsättning för gas och behandlat material (kompost och biogödsel) så att biologisk behandling kan utgöra en länk i ett hållbart samhälle. Målen med BUS har varit att: Utvärderingen av befintliga system ska leda till att drifterfarenheter finns samlade och tillgängliga så att nya system som står i begrepp att byggas i Norge och Sverige eller för export, kan konstrueras och byggas på ett säkert och tillförlitligt sätt utifrån lokala förhållanden. System för insamling av driftdata ska utvecklas. Kanaler för snabb kunskapsspridning från programmet ska etableras. Kontakt med utländska anläggningar och motsvarande utvärderings- och uppföljningsprogram ska vara etablerad. Den personal som arbetar inom system för biologisk avfallsbehandling ska besitta en större kunskap än idag om hur deras egna och andras system är uppbyggda och fungerar. Rådande forsknings- och utvecklingsbehov ska vara definierade. BUS:s långsiktiga mål har varit att befintliga system för biologiskt avfall ska: - ha stabila processer där okontrollerbara driftstörningar, avbrott eller acceptabla emissioner inte förekommer. - ha en acceptabel arbetsmiljö. - samla in driftdata som möjliggör jämförelser mellan olika anläggningar. - ha en stabil avsättning av biogas och producerat jordförbättringsmedel.

14 Översikt av delprojekten i BUS Delprojekten har startats upp successivt. Det första delprojektet (BUS 1 driftuppföljning) startades i början av När resultaten från BUS 1 började finnas tillgängliga formulerades nya delprojekt för att täcka problem och kunskapsluckor som identifierats bl.a. i samband med BUS 1-arbetet. De övriga delprojekten genomfördes i princip under hösten 2004 och vintern Det var från början en medveten inriktning att hela systemet från hushåll till användning av produkter skulle täckas. Såsom framgår av projektlistan täcks också hela kedjan in. Då prioriteringar av projektförslag diskuterades fokuserade styrgruppen på projektidéer som rörde främst teknik och yttre miljö, eftersom de flesta oklarheter och problem var förknippade därmed. Ekonomiska aspekter prioriterades inte i delprojekten, mycket beroende på att styrgruppen befarade att anläggningarnas vilja att medverka i undersökningen skulle minska om alltför ingående ekonomiska data efterfrågades, samt att flera anläggningar var i uppstarts- eller ombyggnadsskede så att det var svårt att samla in relevanta ekonomiska uppgifter. Sociala aspekter har berörts ytligt i visa delprojekt. Någon djupare analys av sociala aspekter har inte gjorts. Vid val av delprojekt bortprioriterades även arbetsmiljöaspekter. Styrgruppen bedömde det behövdes mer kartläggning kring exempelvis smittrisker, gasläckage och inventering av anläggningar innan lämpliga arbetsmiljöprojekt kan startas upp. I Norge har nu, efter BUS, ett arbetsmiljöprojekt som berör biologisk avfallshantering startas upp av NFR. En översikt av delprojekten ges i det följande BUS 1. Utvärdering av storskaliga system för kompostering och rötning av organiskt avfall BUS 1 har varit det största och viktigaste delprojektet. Arbetet har främst omfattat en driftuppföljning av 16 st biogasanläggningar, 13 st gasuppgraderingsanläggningar samt 10 komposteringsanläggningar (varav 4 st norska anläggningar). Driftuppföljningen gjordes med hjälp av enkät till och besök på anläggningarna. I driftuppföljningen har tagits fram uppgifter om exempelvis mekanisk och processmässig driftstabilitet för olika anläggningstyper, prestanda för anläggningar, anläggningsutformningens inverkan på miljöpåverkan. Under projektets gång utökades utvärderingen till att också omfatta en enkätundersökning inriktad mot källsortering och insamling av avfall i de kommuner som lämnar avfall för behandling i de aktuella anläggningarna. Denna del av projektet omfattade 36

15 13 svenska kommuner, 12 norska kommuner samt 2 norska avfallsbolag (som representerar 13 kommuner). I projektet har också gjorts en utvärdering av miljöeffekter av kompostering och rötning BUS 1 samordnades med ett NV-projekt för LIP-utvärdering av biologiska behandlingsanläggningar. Därför innehåller delprojektet vissa delar som egentligen ligger utanför det egentliga BUS-projektet BUS 2. Emissioner från system med rötning och uppgradering av biogas I BUS 2 har gjorts genomförts en utvärdering och test av olika instrument och metoder att mäta emissioner från rötning och uppgradering av biogas. Vidare har i projektet genom mätningar gjorts en uppskattning om storleksordningen på emissionerna och var de sker. Man har också redovisat flera möjligheter att minska emissionerna BUS 3. Databas för datainsamling I BUS 3 har utvecklats en databas där driftdata från anläggningar ska kunna göras. Driftdatabasen har börjat användas av RVF BUS 4. Insamling av bioavfall från flerfamiljshus BUS 4 omfattar en studie av erfarenheter från insamling av bioavfall i flerfamiljshus. Tidigare har många kommuner erfarit att kvaliteten på bioavfall från flerfamiljshus är lägre än på bioavfall som samlats in från enfamiljshus. I projektet samlades erfarenheter in genom möten, studiebesök, telefonintervjuer och litteraturgenomgång. Man kom fram till att det finns en potential för insamling av bioavfall av god kvalitet, men det krävs särskilda informations- och motivationsinsatser BUS 5. Tips för arbete med kvalitetssäkring av källsorterat bioavfall I BUS 5 har gjorts en inventering av goda exempel på hur kvaliteten kan förbättras vid insamling av bioavfall. Syften med kvalitetssäkring av bioavfall är att säkerställa avsättningen av de producerade produkterna: kompost, biogödsel och biogas. Kvaliteten på slutprodukten avgörs till stor del på hur bra hushållen och företagen sorterar vid källan, men även på faktorer som att hämtningen sker på rätt sätt, och att anläggningen behandlar bioavfallet på rätt sätt BUS 6. Sammanställning av erfarenheter av att använda biogödsel i odling I BUS 6 har gjorts en sammanställning av erfarenheter från att använda biogödsel i odling. I projektet har gjorts en litteratursammanställning där fältförsök från Sverige

16 14 sammanställts. Vidare har intervjuer gjorts med lantbrukare, biogasanläggningar, och organisationer BUS 7. Smittspridning via kompost och biogödsel från behandling av organiskt avfall I BUS 7 har gjorts en litteratursammanställning av kunskapsläget gällande de smittrisker som berör människan vid användning av produkter från kompostering och rötning. Man har också gjort en diskussion om riskhantering. Man kommer fram till att olika smittämnen (patogener) kan potentiellt sett förekomma i organiskt avfall. Olika åtgärder för att minska riskerna diskuteras i rapporten BUS 8. Organiska föroreningar i kompost och biogödsel BUS 8 diskuterar vilka typer av organiska föroreningar som kan förekomma i bioavfall, kompost och biogödsel. Även inverkan av organiska ämnen i strukturmaterial beaktas BUS 9. Emission från kompostering I BUS 9 har gjorts en litteratursammanställning rörande emissioner från kompostering. De viktigaste emissionerna är: - till luft: CH 4, NH 3 och N 2 O, som främst uppkommer i själva komposteringsprocessen. - till vatten (lakvatten från kompost): metaller, N, P och organisk nedbrytbar substans - lukt kan uppstå i de flesta delar av anläggningen - mikroorganismer kan förekomma från mottagning, förbehandling och kompostering I projektet har också gjorts en genomgång hur emissionerna kan begränsas.

17 15 3 Sammanställning av resultat syntes 3.1 Insamling av bioavfall: teknik, ekonomi, information, människan (BUS 1, 4, 5) Insamling av bioavfall har berörts i flera av BUS-projekten (BUS 1, 4, 5). Det tekniska insamlingssystemet kan sägas börja inne i köket hos avfallsalstrarna och slutar vid mottagningen vid anläggningen. Av delprojekten BUS 1, 4, 5 framgår att det finns en rad olika tekniska lösningar för de olika delarna i insamlingssystemet, t.ex. - Uppsamling i hemmen i papperspåse, plastpåse, stärkelsepåse (i bland kallad biopåse) - Yttre uppsamling i soprum eller utomhus. Uppsamlingen kan ske i täta kärl, ventilerade kärl, papperssäckar, m.m.. Ett nytt system som börjat användas är behållare under mark med sopnedkast eller liknande ovan marken. - Det finns system som baseras på samhantering med andra fraktioner, t.ex. i färgade plastpåsar ("optibag"), som sedan separeras optiskt. Det finns också system där bioavfallet hanteras som särskild fraktion. Det finns också system med flerfackskärl där flera olika fraktioner samlas upp i olika fack i samma kärl.. - Hämtning med enfacksfordon eller flerfacksfordon. I främst BUS 4 och BUS 5, samt delvis i BUS 1, ges mer detaljerade beskrivningar av förekommande insamlingssystem. Resultaten i de tre delprojekten som berör insamling visar att det inte finns något system som kan rekommenderas framför andra system. De flesta system fungerar om de implementeras på rätt sätt. Insamling av bioavfall i flerfamiljshus har ofta varit förknippade med låg insamlingsgrad och hög föroreningsgrad. I BUS 4 görs en genomgång av erfarenheter från insamling i flerfamiljshus. Resultatet visar att det går att uppnå bra insamling med hög insamlingsgrad och låg föroreningsgrad. Valet av uppsamlings- och insamlingsteknik verkar vara av mindre betydelse än själva kommunikationen med människorna och den pedagogiska presentationen och utformningen av systemen. Alla tre delprojekten visar på att kommunikation med användarna är en viktig del i insamlingssystemet. Kommunikationen får inte vara enkelriktad utan måste vara dubbelriktad. Information ges av kommunen till människorna/avfallsalstrarna, men dessa måste få vara med och utveckla systemet. Sedan är också återföring av uppnådda

18 16 resultat ytterligare en viktig del. De bästa insamlingsresultaten har man uppnått i kommuner där man gjort hembesök och haft informationsmöten. Ett väl fungerande insamlingssystem måste vara pedagogiskt utformat. Människans kontakt med insamlingssystemet börjar i köket där matavfall och annat bioavfall samlas upp. Det har t.ex. framkommit att uppsamling i plastpåsar kan ge högre andel av felsorterad plast än uppsamling i papperspåsar eller stärkelsepåsar gör. Likaså bör man se själva insamlingssystemet som en möjlighet att framföra information, exempelvis tryckta påsar, skyltar vid insamlingskärl, etc. Kvalitetssäkring är också viktig att tänka på, se även avsnitt 3.2 i det följande. Kontroll av sortering i samband med hämtning är en viktig del i kvalitetssäkringen. Det är därför en fördel om insamlingssystemet är utformat så att kontroll lätt kan göras. Särskild insamling av bioavfall leder till höga insamlingskostnader. I BUS 1 anges från tre kommuner att merkostnaden för att samla in bioavfall separat är ungefär kr per år och hushåll. Till detta kommer informationskostnaden, som i uppstartningsskedet kan vara kr/hushåll. I Naturvårdsverket Rapport 5177 (Ett ekologiskt hållbart omhändertagande av avfall) anges 100 kr/hushåll,år (ca 1000 kr/ton) för flerfamiljshus och 170 kr/hushåll,år (ca 1700 kr/ton) för enfamiljshus. Det kan diskuteras om särskild insamling av bioavfall leder till ökat transportarbete, och därmed ökad miljöpåverkan. Enligt BUS 1 visar erfarenheter från några kommuner att transportarbetet både kan minska och öka, eller vara lika som med insamling av bara en fraktion, beroende på hur själva insamlingssystemet ändras. Om man exempelvis går över till 14-dagarshämtning från 7-dagarshämtning kan transportarbetet minska. Om man i stället har 14-dagarshämtning både före och efter kan transportarbetet öka. Ändringen i transportarbete kan även påverka hur insamlingskostnaden ändras, se föregående stycke. Insamling av bioavfall är också förknippat med luktproblem. Enligt BUS 1 verkar det som att uppsamling i papperspåsar har gett fler luktklagomål än plastpåsar. Delvis kan detta bero på att papperspåsarna hanteras fel. Det synes också självklart att även behandlingsanläggningen ska vara med att utforma insamlingssystemet. Enligt BUS 1 är det dock i en kommun där så inte skett, utan där kommunen byggt upp insamlingssystemet utan hänsyn till behandlingsanläggningens önskemål.

19 Kvalitetssäkring av bioavfall vid källan och anläggningen (BUS 5) I BUS 5 anges att kvalitetssäkringen syftar till att man får ett bioavfall som innehåller så lite felsorterat som möjligt, främst för att - Få en slutprodukt (kompost, biogödsel) som är ren från kemiska och mekaniska föroreningar och som går att avsätta. - Undvika få med sådana komponenter i avfallet som kan ställa till problem i behandlingsprocessen. - Få med de avfallskomponenter som ger önskad slutprodukt/produkter bästa egenskaper, t.ex. gasutbyte och näringsvärde. Kvalitetssäkringsarbetet bör genomföras på flera ställen i hanteringskedjan: 1. Kontroll av avfallet vid källan, exempelvis visuell stickprovskontroll vid hämtningen 2. Kontroll av avfallet vid mottagning vid anläggningen, t.ex. att plockanalyser görs av stickprovsmässigt valda inleveranser. 3. Kontroll av färdiga produkter före utleverans av kompost och biogödsel.. I kvalitetsarbetet är det också viktigt att resultaten återförs till hushållen, både till enskilda hushåll som sorterar fel, och till hushållen som kollektiv så att de förstår att renheten på bioavfallet är viktigt. Det finns flera sätt att göra hushållen uppmärksamma på vikten att sortera rätt: - I första hand bör man genom återkontakt påpeka vikten av att sortera rätt. Det finns exempelvis möjligheter med automatiserade brev som initieras av hämtningspersonalen. - Förorenat bioavfall kan klassas om till restavfall eller motsvarande. Vid upprepad förorening kan detta leda till taxehöjning. Rapporten från BUS 5 ger mer tips om kvalitetssäkring. 3.3 Rötning: drift, miljö (BUS 1, 2) Enligt BUS 1 kan man dela in biogasanläggningarna i tre huvudtyper: Anläggningar av typen gödselrötningsanläggningar utformade för pumpbart avfall från industri (t.ex. slakterier) och jordbruk. Vissa anläggningar tar mot mindre mängder hushållsavfall. Avfallet är förbehandlat när det kommer till anläggningen och har lågt föroreningsinnehåll. Anläggningarna karaktäriseras av enkel teknik och hög kapacitet. Komplexa anläggningar avsedda att ta emot och behandla hushållsavfall och annat fast avfall. Denna typ innehåller tekniskt mer komplexa system och kräver förbehandling av avfallet på plats i form av finfördelning och utsortering av icke rötbart material.

20 18 Enkla, små anläggningar avsedda att ta emot och behandla hushållsavfall andra fasta avfall. Tekniken som valts är dock enkel och kapaciteten är låg, normalt av storleksordningen ton/år. Denna typ av anläggning har framförts som ett enkelt, billigt system för mindre kommuner. Utvärderingen i BUS 1 visar att de typer av driftproblem som förekommer är: "Gödselrötningsanläggningarna" har ofta mekaniska problem med omrörare. Vidare har man svårigheter att styra processen, t.ex. så att s.k. surjäsning inte kommer till stånd. Komplexa anläggningar för hushållsavfall befinner sig än så länge i ett utvecklingsskede, och det finns bara begränsad drifterfarenhet. Man har i förekommande fall ofta haft mekaniska problem i förbehandlingssteget. Enkla, små anläggningar för hushållsavfall är byggda "små, enkla, billiga" och så gott som alla har haft svåra driftproblem. Olika ombyggnader sker idag vid samtliga anläggningar. Gasutbytet varierar beroende på anläggningens prestanda och på vilka avfall som tas emot. I de undersökta anläggningarna varierade utbytet av metan från 320 till 860 Nm 3 per ton inkommande organiskt material (mätt som VS). Utrötningsgraden (nedbrytningsgraden) i utgående rötrest/kompost varierade mellan 53 och 77 %. BUS 1 redovisar mer ingående information om driftproblem och prestanda för de olika typerna av biogasanläggningar. Styrgruppens analys av driftproblemen är enligt följande. Driftproblemen beror ofta på att "fel avfall" kommer in i anläggningen. Så länge som rätt avfall kommer in fungerar anläggningarna bra. En del av driftproblemen beror också på att man gjort felaktiga val av utrustning i projekteringsskedet, exempelvis att man valt för klen utrustning, och att man valt utrustning som inte är gjord för materialet ifråga. Problemen med "fel avfall" kan lösas genom information till avfallslämnarna och genom ett fungerande kvalitetssäkringssystem för insamlingen. Problemen med felaktiga utrustningsval kan åtgärdas genom bättre erfarenhetsåterföring och framför allt genom att få projektörerna att inse att avfall är ett svårhanterligt material. Vissa utsläpp förekommer från själva biogasanläggningen. Miljöaspekter vid biogasanläggningar har diskuterats i BUS 1 och BUS 2. Där har framkommit att utsläpp av metan kan ske från vissa särskilda ställen i anläggningen, t.ex. utmatning av biogödsel och efterföljande lagring. Att observera är att även lustgasutsläppen (N 2 O) är av betydelse. Lustgas förekommer i relativt låga koncentrationer men är en aggressiv växthusgas. 1 kg lustgas motsvarar 310 kg koldioxid, och 1 kg metan motsvarar 23 kg kol-

21 19 dioxid. Detta gör enligt BUS 2 att klimatpåverkan från lustgasutsläppen vid vissa utsläppspunkter är av samma betydelse som klimatpåverkan från metanutsläppen (sett över hela anläggningen bedöms dock metanemissionerna dominera). De mätningar som gjorts inom BUS 2 visar att metanförlusterna i en väldimensionerad och välskött anläggning ligger på 0,5 1 % av producerad metan. Det bör finnas en potential att reducera dessa emissioner. Utsläpp av luktämnen är i första hand kopplade till processventilation från hygieniseringstankar och biogödseltankar. 3.4 Biogas: uppgradering (BUS 1, 2) Uppgradering av gas syftar till att avskilja koldioxid från biogasen, så att i det närmaste ren metangas återstår. Den uppgraderade gasen kan sedan användas för fordonsdrift eller föras in i naturgasnätet, där sådant finns. Det är inte nödvändigt med uppgradering om gasen används för fjärrvärmeproduktion. Det finns varierande erfarenheter från gasuppgradering. Tidigt byggda anläggningar har enligt BUS 1 ibland visat på driftproblem och stora emissioner. Nyare anläggningar med nyare teknik visar bättre resultat. Problemen i de tidigare anläggningarna orsakades i huvudsak av feldimensionering i kombination med felaktigt val av maskinell utrustning, t.ex. torkutrustning och kompressorer. Vid driftutvärderingen i BUS 1 framkom att anläggningarna bara utnyttjat en del av sin kapacitet. Den vanligaste anledningen verkar vara att biogas inte producerats i tillräcklig mängd i den tillhörande biogasanläggningen. Miljöpåverkan vid gasuppgradering beror på metanutsläpp till luft, främst av kvarvarande metan i restgasen. Några äldre anläggningar har visat på mycket stora metanutsläpp, medan nyare anläggningar har betydligt lägre. BUS 2 redovisar att utsläppen idag är 1 4 % av inkommande rågas, men att detta bör kunna gå att reducera i framtida anläggningar. Aktiv läcksökning är en viktig metod att kunna åtgärda metanemissionerna. I BUS 2 ges exempel på olika åtgärder för att minska ned på läckagen. 3.5 Användning av biogas Miljöaspekter vid användning av biogas är redovisade i BUS 1. Följande möjligheter finns: - En del av biogasen används alltid internt för uppvärmning av avfall som hygieniseras och för annat internt värmebehov. - Biogas kan användas för produktion av fjärrvärme, t.ex. genom att biogasen förbränns i en panna vid anläggningen värmet tillvaratas genom värmeväxling mot befintligt fjärrvärmenät (returledningen)

22 20 - Biogasen uppgraderas och används som fordonsbränsle - Biogas kan uppgraderas och ledas in på naturgasnätet. Detta sker inte idag vid någon av de studerade anläggningarna, men det finns exempel från VA-branschen. - Biogasen kan även användas till produktion av el och värme i gasmotorer eller mindre gasturbiner. Inte vid någon av de befintliga anläggningarna sker detta idag enligt BUS 1. Användning av biogas som energikälla leder till besparingar av andra bränslen. Om biogasen används som fordonsbränsle ersätts fossil dieselolja eller bensin. Om biogas används för fjärrvärmeproduktion ersätts vanligen biobränsle (men det kan vara olika i olika kommuner beroende på fjärrvärmesystemet i fråga) i detta avseende håller styrgruppen inte med BUS 1 som anger att fossila bränslen sparas då biogas används i fjärrvärmeproduktion i verkligheten används olja i fjärrvärmenäten endast vid spetslast medan biogasen i kommer att användas som baslast och där konkurrera med exempelvis biobränslen och avfallsförbränning. I BUS 1 görs en genomgång av miljöaspekterna vid olika användningar. Man visar på att biogasanvändningen leder till minskade utsläpp av fossil koldioxid och av kväveoxider. 3.6 Kompostering: drift, miljö (BUS 1, 9) Drift Komposteringsanläggningar har främst behandlats i BUS 1. I BUS 9 har gjorts en sammanställning av emissioner från kompostering. I BUS 1 har gjorts en uppdelning av komposteringsanläggningar i tre olika typer (anm.: styrgruppen har ändrat lite på de definitioner som ges i BUS 1): Öppen kompostering utan styrd luftning. Denna typ representerar mycket enkel teknik där luftningen sker genom manuell vändning av materialet; huvudsakligen avses här strängkompostering med kompostvändare. Statisk kompostering med styrd luftning. Även denna typ är av enklare utformning men med styrd lufttillsats. Processen är öppen (strängkompostering) eller sluten (membrankompostering). Dynamisk, sluten kompostering med styrd luftning. Denna typ av kompostering sker med mer komplex teknisk utformning. Processen sker slutet med automatisk omrörning och styrd luftinblåsning, och representeras av automatisk boxkompostering med styrd luftning. De komposteringsanläggningar som undersökts i BUS 1 uppvisar med något undantag mycket god mekanisk driftstabilitet. De få problem som man erfarit avser till stor del

23 21 materialhantering i automatiserade system, d.v.s. liknande problem som vid biogasanläggningar såsom svårigheter med matning eller omrörning av materialet, igensättningar, o.s.v. De flesta problemen bedöms kunna lösas genom intrimning och justering av systemet i fråga. Naturligtvis ökar riskerna för maskinella problem ju mer maskinintensiv teknik som används. BUS 1 anger att en tidigare, automatiserad boxkomposteringsanläggning i Göteborg fick läggas ned och byggas om till enklare teknik på grund av stora driftproblem med maskinintensiv teknik. Enligt företrädare för Göteborg (Kaj Andersson, Kretsloppskontoret) var det egentliga problemet inte beroende på maskinintensiv teknik utan på att det var fel utrustningsval som gjorts det var en anläggning för slamkompostering som byggdes, men bioavfall från hushåll som behandlades. I de anläggningar som undersöktes var nedbrytningsgraden 2 i utgående kompost %. Mängden producerad kompost var kg per ton hushållsavfall i denna mängd ingår också tillsatt strukturmaterial som varierar mellan 180 och 530 kg per ton avfall. I BUS 1 diskuteras olika principer för processtyrning av kompostering. Stabilitetstester (tester på mognadsgrad) utförs på färdig kompost vilka ger god och ändamålsenlig praktisk information för driften (dvs för att uppnå stabil kompost), men är ett ganska grovt mått för processtyrning. Stabilitetstester ger inte tillräcklig information för att avgöra nedbrytningsgraden i komposten. Hur väl själva komposteringsprocessen, dvs den aeroba nedbrytningen, egentligen fungerar är således i de flesta fall svårt att med säkerhet uttala sig om i dagsläget (trots att stabil kompost fungerar). I BUS 1 föreslås att nedbrytningsgrad [(VS in VS ut )/ VS in ] per tidsenhet är förmodligen det mest tillförlitliga måttet på effektiviteten hos en komposteringsprocess, och att detta värde skulle således kunna fungera som en referenspunkt för process- och energioptimering. Vid BUS-seminariet 27 april 2005 framfördes också möjligheten att styra processen genom att analysera frånluften. Processkontrollen vid komposteringsanläggningarna är enligt BUS 1 således i dagsläget funktionell ur rent praktisk driftsynpunkt, men otillräcklig ur processhänseende. Det bedöms också att man generellt har dålig kunskap om och dålig förståelse för de biologiska processerna. 2 Nedbrytningsgraden mäts som mängd organiskt material i komposten som brutits ned per mängd ursprungligt organiskt material i avfallet.

24 22 Automatiserade, slutna processer av boxkompostering är dyrast, men har enligt BUS 1 sannolikt bäst förutsättningar att åstadkomma den mest effektiva komposteringsprocessen (d.v.s. aerob nedbrytning). Om man jämför de angivna processtiderna för olika metoder är det dock tveksamt om effektiviteten mätt som snabbhet i komposteringsprocessen kan motivera den större investeringen. Det är snarare potentiella miljövinster i form av mindre emissioner till luft (inklusive lukt) som utgör den stora vinsten med en automatiserad och helt sluten anläggning. Erfarenheten från många anläggningar i Mellaneuropa är att drifttillgängligheten vid automatiserade anläggningar är låg, vilket också verkar bekräftas av den nu ombyggda anläggningen i Göteborg. Strängkompostering med vändare bedöms enligt BUS 1 ha mindre goda förutsättningar att uppnå goda aeroba förhållanden. I många fall finns det risk för att en del av nedbrytningen sker anaerobt i denna typ av anläggning, med ökad miljöpåverkan i form av bland annat emissioner till luft från komposten. Bland annat en norsk undersökning har bekräftat detta. Mer data om prestanda och drift finns i BUS 1. Styrgruppen har i detta sammanhang diskuterat fördelar och nackdelar med enkel och med avancerad teknik. För att reducera emissioner och säkra hygieniseringen av komposten bör man eftersträva mer avancerad teknik (exempelvis sluten kompostering och rening av frånluften). Emellertid kan enkel teknik vara motiverad under ett inledningsskede då komposteringssystemet byggs upp. Man kan successivt utveckla insamlingen och få bättre kunskaper om mängder och avfallskvaliteter, innan man bygger fast sig i en större anläggning Miljö (emissioner) Miljöpåverkan från komposteringsanläggningar är av flera olika typer: lukt, gasformiga emissioner, emissioner av mikroorganismer och vattenemissioner (lakvatten från kompost). Luktproblematiken är det mest spridda och omtalade problemet. Enligt BUS 1 rapporterar de flesta anläggningar att de luktar vid normal drift. Anläggningens utformning och grad av slutenhet har stor betydelse när det gäller lukt till omgivningen varför öppna processer naturligtvis är sämre i detta avseende och slutna har större förutsättningar att ge en luktfri miljö för omkringboende. När det gäller dålig lukt från själva processen är problemet i de flesta fall orsakat av en dåligt fungerande komposteringsprocess. Strängkomposteringsanläggningar med vändning anger också flest luktproblem från processen.

25 23 I BUS 9 har gjort djupare sammanställning av emissioner från kompostering. Man visar där att emissioner av mikroorganismer kan förväntas från alla delar i anläggningen. Från själva komposteringsprocessen sker sedan gasformiga utsläpp av koldioxid, metan, ammoniak och lustgas. Koldioxiden från kompostering betraktas normalt som biogent koldioxid som inte belastar klimatpåverkan, medan metan och lustgas är växthusgaser. Emissionerna beror mycket på typ av anläggning, en sluten anläggning har mindre emissioner än en öppen. Vid öppen kompostering uppkommer en stor del av emissionerna i samband med vändning av komposten. Man kan alltså säga att mer utvecklad teknik ger mindre emissioner. Litteraturgenomgången i BUS 9 visar att följande storleksordningar på emissioner har rapporterats vid olika undersökningar: - Metanemissionerna ligger kring 0,01 11 kg/ton avfall (0,2 230 kg CO 2 -ekvivalenter per ton avfall) - Lustgasemissionerna kring 0,001 0,4 kg/ton avfall (0,3 120 kg CO 2 -ekvivalenter per ton avfall). Man kan alltså säga att lustgasemissionerna är av samma betydelse som metanutsläppen. - Ammoniakutsläppen anges till 0,02-1,2 kg/ton avfall. 3.7 Användning av biogödsel och kompost: miljö och nytta (BUS 6, 7, 8) Användning av biogödsel har berörts i främst BUS 6. Vidare har i BUS 7 och BUS 8 behandlats smittspridning resp organiska föroreningar i kompost och biogödsel Biogödslets nytta vid odling Nyttan med biogödsel och kompost kan ses i olika tidsperspektiv. I det längre tidsperspektivet är exempelvis hållbar recirkulation av näringsämnen viktig. I det kortare tidsperspektivet är mer den direkta påverkan på skördeutbytet viktig. I BUS har endast de mer kortsiktiga aspekterna beaktats. I BUS 6 har gjorts en genomgång av "nyttan" med biogödsel. Odlingsförsök som har gjorts visar stora skillnader i uppnådda resultat. Där biogödsel testats i odling har skördeutbytet legat på % utbytet vid motsvarande mängd mineralgödsel vid odling av spannmål de flesta av värdena verkar ligga kring 100 %. Detta visar att biogödselns innehåll av totalkväve i de flesta fall verkar kunna utnyttjas i samma grad som mineralgödsel. Spridningen i resultat visar att det kan vara flera andra parametrar som spelar roll, t.ex. jorden egenskaper. Lantbrukarnas inställning till biogödsel är av stor vikt för avsättningsmöjligheterna. I BUS 6 gjordes intervjuer med bl.a. lantbrukare. Resultaten av intervjuerna visar att de

26 24 tillfrågade lantbrukarna var positiva till biogödsel. Lantbrukarna uppger att man i praktiken räknar med att få ut ungefär % av ammoniumkvävet i biogödslet. Lantbrukarna uppger också att de normalt har god kommunikation med anläggningarna Miljöpåverkan Miljönytta Biogödsel och kompost anses ha flera fördelar när de används som jordförbättringsmedel. De innehåller näringsämnen som fosfor, kväve och kalium, som leder till minskad användning av handelsgödselmedel. Det organiska materialet ger en rad andra fördelar i odlingen, exempelvis bättre vattenhållningsförmåga, ökad motståndskraft mot sjukdomar, värmehållningsförmåga, etc, som leder till ökat skördeutbyte. Miljönyttan av kompost och biogödsel är utförligt diskuterad i en Jordforsk-rapport 3. I Jordforskrapporten kvantifieras även nyttan i ekonomiska termer. I huvudsak all biogödsel från biogasanläggningarna återförs till jordbruket, vilket är i enlighet med statsmakternas vision om återföring av växtnäringsämnen. Man kan däremot diskutera användningen av kompost. Kompost gör en reell nytta då kompostens näringsämnen och mullinnehåll utnyttjas. Det gör den exempelvis om komposten används i trädgårdar eller i jordbruket (idag används dock i princip ingen kompost i jordbruket). Då ersätter komposten handelsgödsel och trädgårdstorv och utgör en del av ett långsiktigt hållbart kretslopp av näringsämnen. Däremot kan man ifrågasätta nyttan av andra mer passiva ändamål såsom anläggningsjord vid skjutbanor, golfbanor och liknande Gas- och vattenemissioner vid användning Efter leverans till lantbruket sker lagring av biogödsel vanligen i öppna behållare. Det gör att lagringen kan ge upphov till utsläpp av metan, både kvarvarande löst metan i biogödslet, och nytt metan som bildas om nedbrytningsprocessen inte avstannat Smittspridning Smittspridning vid användning av biogödsel och kompost är ofta diskuterat. Smittspridningsfrågorna har utretts i BUS 7. Där påpekas att exempels är slakteriavfall och gödsel vanligen smittbärande. Även trädgårdsavfall och parkavfall kan innehålla smittämnen, 3 Henrik Lystad, Kristin Magnussen, Arne Grønlund, Jan Netland og Øistein Vethe, Samfunnsøkonomisk nytte ved anvendelse av produkter fra biologisk nedbrytbart avfall i jord. Jordforsk rapport nr. 4/03. Kan beställas hos Jordforsk: eller som pdf.fil

27 25 t.ex. avföring från djur. Vid kompostering och rötning stabiliseras organiskt material samtidigt som hygienisering uppnås om temperaturen är tillräckligt hög. Rätt temperatur under tillräckligt lång tid bedöms vara av störst betydelse för avdödningen av smittämnen. I biogasanläggningar för gödsel och slakteriavfall krävs hygienisering vid +70 C under 1 timme, vilket kraftigt reducerar förekomsten av smittämnen. Även om pastörisering föregår huvudprocessen kan slutprodukten vara känslig för återinfektion och återväxt, vilket innebär att bakterier tillväxer i materialet även från låga halter. Det är därför av största vikt att efterföljande hantering, transport och eventuell lagring sker på ett hygieniskt säkert sätt. För kompostering anges temperatur och tidsförhållanden bland annat i Naturvårdsverkets allmänna råd. En täckning av komposten minskar risken för exponeringen av människor och djur och ger en jämnare temperaturfördelning och därmed en säkrare hygienisering av produkten. Kompostering i det termofila temperaturområdet (>50 C) ger vanligen en hygieniskt säker produkt. Selektion av ingående material, processkrav samt restriktioner på hantering och användning av produkterna är åtgärder genom vilka riskerna för smittspridning idag begränsas med hjälp av lagstiftning, regelverk och frivilliga åtaganden. Avsikten är att hålla förekomsten av smittämnen på en nivå där användningen av kompost och biogödsel inte medför en ökad förekomst av sjukdomsfall i samhället. Naturligtvis kan något i processen gå fel och det är också möjligt att detta inte observeras genom befintligt kontrollsystem. Att patogener därigenom kan hamna i miljön vid användning av kompost och biogödsel kan alltså inte uteslutas, men sannolikheten för förekomst av betydande halter av patogener måste bedömas vara låg. Vid sidan om god kontroll av hela hanteringskedjan, exempelvis genom certifieringssystemet, vore det för framtiden önskvärt att bedömningsparametrarna för kompost och biogödsel vidareutvecklas Organiska föroreningar i kompost och biogödsel Litteraturgenomgången i BUS 8 visar att en rad olika organiska föroreningar (organiska miljögifter) kan finnas i inkommande avfall. Exempelvis är halterna i park- och trädgårdsavfall högre i stadsmiljö än i lantmiljö. Organiska ämnen kan också förekomma i strukturmaterial som används. Det är också en klar tendens att innehållet av många organiska föroreningar är högre i biogödsel än i kompost, troligen beroende på att flera olika föroreningar kan brytas ned under komposteringsprocessen men inte under rötningsprocessen. Baserat på det som kommit fram i BUS 8 bedöms koncentrationsnivåerna vara så låga att de endast i mycket liten grad ökar risken för human exponering av organiska föroreningar. Med dagens kunskap om effekter av organiska föroreningar i jord kommer inte bruket av kompost eller biogödsel att medföra negativa effekter på jordlevande mikroorganismer.