Bulletinen. TEMA: Ordning & reda Grattis alla grusvägshållare! Extra vinterpengar! nu har vi en dammbindnings-doktor! PRESSTOPP!

Transkript

1 Bulletinen Riksförbundet Enskilda Vägars medlemstidning Nr TEMA: Ordning & reda Grattis alla grusvägshållare! nu har vi en dammbindnings-doktor! PRESSTOPP! Extra vinterpengar! 1 Bulletinen Nr

2 I den härliga vårsolens glans!!! Det får vi verkligen hoppas att den gör, glänser! Vi har ju nu förhoppningsvis i större delen av landet börjat njuta av de längre dagarna och inte fullt så kalla nätterna. Vi har ju lämnat en för många av våra medlemmar dyr vinter bakom oss. Framför allt i landets sydöstra delar dammade det redan i januari ur många tomma samfällighetsbörsar. Vi hade en tuff vinter och trodde väl att det var en engångsföreteelse och att skulle bli lite mer av normal vinter. Men inte så, oktobersnön som brukar ligga på sin höjd ett par dar och knappt vara lönt att ploga bort, den tinar ändå, blev nu kvar och fylldes på i november, för att sen ge en rekorddyr vinter. Västkusten som brukar domineras av regn och vindar blev nu som det fagraste alplandskap. Tillflykten på Bokenäset kunde inte nyttjas som tidigare vintrar, nu fick bilen lämnas nere vid bondens lada för snöpulsning upp till skottningen. Andra delar av landet upplevde en i stort sett vanlig vinter. Ingen rättvisa! Rättvisan saknade också den kassör i en Skåneförening som ringde för att avreagera sig och för att höra vilka möjligheter till stöd som finns i den uppkomna situationen. Han hade varit i kontakt med kommunen för att höra om vilja och möjligheter till stöd. Svaret från kommunen blev att den upplevde sig i samma situation. För 2010 års vinterkostnader hade kommunen budgeterat 885 tkr. Summeringen var nu klar och notan 2010 slutade på 11 mkr, mer än tiofaldigade kostnader jämfört med budget. Stora omprioriteringar och senareläggningar förväntades. Trist, men nu kommer kollegans clou. Kommunens oväntade kostnader som kan hanteras får alla kommunens medborgare, även de enskilda väghållarna, solidariskt bidra till, men samfällighetens kostnader får de boende utmed just de vägarna stå för själva, utan möjlighet att omprioritera och senarelägga. Ingen rättvisa! Dessutom kan vi förvänta oss en besvärlig tjällossning i vägar som normala vintrar inte ens tjälar. Ingen rättvisa! Vi har tagit upp ämnet med regeringen och Trafikverket. Vi hoppas att svaret inte blir som i fjol vår: Ni hade så billiga vintrar i början på 2000-talet så era medlemmar har pengar i kassorna. Det här blev gnälligt. Men ofrånkomligt är det en tuff situation för många väghållare. Det är klart att vi fixar det här också, men vissa lösningar är kanske smidigare än andra och drabbar lite mindre känslolöst. Vi ser fram emot att alla goda krafter drar åt samma håll så vi får bästa möjliga lösning! Ha en skön vår! REV Bulletinen utges av Riksförbundet Enskilda Vägar Adress: Riddargatan STOCKHOLM Telefon: Fax: E-post: kansliet@revriks.se Postgiro: Bankgiro: REV Bulletinen utkommer med 4 nr per år. Citera gärna Bulletinen - men ange källan. Ansvarig utgivare: Sven Ivarsson Produktion: Elanders Sverige AB Form och original: Ola Johansson/Elanders Sverige AB Annonser: Kansliet REV tar inget ansvar för annonsörernas utlovade förpliktelser m m. Kansliet har telefontid: Måndagar-onsdagar, fredagar Torsdagar Lunchstängt På kansliet f inns Maria Sundström, kanslichef , Leif Kronkvist, vägingenjör , Solweig Hultén, administratör Nils Blohm, lantmätare Birgit Westlund, kassaförvaltare, torsdagar Valda funktionärer Ordinarie: Sven Ivarsson, ordförande, Kolviks vsf, O län Bengt Nydahl, vice ordf, advokat, Bustamons vsf, Z län Sture Källgården, lantmätare, Evalundsvägens vsf, AB län Mikael Näslund, företagare, Älvåsenvägarnas sff, X län Margareta Vikgren, ekonom, Vidja VF, AB län Kristina Åberg, administratör, Söderåsens sff, AB län Christer Ångström, jurist, Kärrbackastrands sff, S län Suppleanter: Jan Ellström, ingenjör Uno Jakobsson, advokat Jan Johansson, företagare Lotta Thisell, företagare Revisorer: Åke T Carlestam Ulf Crona Revisorssuppleanter: Anders Gejke Berndt Wiklander Valberedning: Curt Carleteg, sammankallande Inger Strömberg Bengt Larsson Omslagsfoto: Christer Ångström Foto där inget annat anges: Kansliets personal Riksförbundet Enskilda Vägar grundades 1968 och har som uppgift att företräda de enskilda väghållarnas intressen. Förbundet bistår medlemsorganisationerna med råd och anvisningar i juridiska, ekonomiska, väg- och lantmäteritekniska frågor, bedriver opinionsbildning och arrangerar utbildningar. Verksamheten fi nansieras i huvudsak med medlemsavgifter. I medlemsavgiften ingår ett för väghållare heltäckande försäkringspaket. Sven Ivarsson REVs ordförande 2 Bulletinen Nr

3 Innehåll VÄGHÅLLNING Grattis alla grusvägshållare! nu har vi en dammbindnings-doktor! 22 Skenande vinterväghållningskostnader 25 Tjällossningstider 25 Dikesrensning eller dikning? 16 ORDNING & REDA 4 Bredsandsängen och Enköpings kommun 7 Gränsdragning svårast mot kommunerna 8 Vad händer med våra broar och andra konstbyggnader? 14 Missnöjet växer i Sundsvall 16 REVs förbundsstämma Hur agerar kommunen vid gränsdragningsfrågor REV-NYTT REVs förbundsstämma 1-2 oktober REV i Riksdagen 10 Ny medarbetare på REV 10 REV på VTIs transportforum REV har träffat Catharina Elmsäter-Svärd 26 REVs organisation 29 Extra Vinterpengar! ÖVRIGA ARTIKLAR 9 Tack Åsa och Leif! 18 Förening fick vägbron minnesmärkt 21 Vårens utbildningstillfällen 23 Så här funkar det i Gladökvarns vägförening 29 En varningens flagg 23

4 TEMA Ordning & reda Bredsandsängen och Hej, Jag sitter som kassör i vår samfällighet i Enköping (Bredsandsängens SFF), där vi är 27 fastigheter. Ett nytt större område byggs i närheten till oss, som kommer att innehålla betydligt fl er fastigheter. Senaste styrelsemötet tog jag på mig att kolla upp kring möjligheten att få kommunen att ta ansvaret för drift och underhåll av våra bostadsområdesvägar. Dels så ansvarar kommunen för grannområdet strax innan vårt område (kommunal mark) och dels så börjar vi bli så många fastigheter och vi ligger bara 5 km utanför stadens centrum. Jag såg i senaste numret att det fi nns ett Gränsdragningsprojekt. Anledningen att jag vill ta upp frågan är att det tar ganska mycket tid och kraft, för att inte nämna pengar, för styrelsen att jobba med frågorna kring väg och underhåll. Dels är vi numera ett stort bostadsområde och dels så betalar vi ganska mycket i kommunal skatt och jag funderar om var gränsen går för kommunalt ansvar? Jag hoppas ni kan hjälpa mig/oss att bena ut hur vi kan gå vidare med detta till vår kommun. Vi är nöjda med er insats, så ingen kritik därvid, men däremot börjar det bli svårt att säga att vi är en enskild väg när våra områden börjar bli så pass stora. Tack för hjälpen på förhand! Med vänliga hälsningar Johnnie Håkansson Ovanstående brev kom till REV efter vår artikel i förra Bulletinen. Johnnie från Enköping redovisar en fråga som vi får ifrån allt fler oroliga/oförstående medlemmar. Han tar upp frågan om boende på landsbygd, inom områden som förtätas och där enskild skötsel av vägen efterhand ter sig orimlig. Han är inte ensam. På annan plats i tidningen belyser två andra medlemmar frågor om bättre anpassning av väghållningsansvaret till övriga samhällsförändringar och oro över sin kommuns beslut att återlämna vägansvaret för en enskild väg. Att många kommuner efter kanske flera års verksamhet som förlustentreprenörer, i tider av ekonomisk kris ser över sina åtaganden för att eliminera kostnader, som man inte är tvungen att bära får kanske respekteras. Men rimligen får då respektive kommun ta konsekvenserna av sina tidigare beslut. Här har kommuninvånarna bibringats uppfattningen att kommunen varit väghållare, tidigare organisation har fått förfalla och någon hänsyn till ändrade förhållanden har inte behövt tas. Då borde det vara ett moraliskt ansvar att hjälpa igång en ny organisation med varsamhet och respekt. Kommunen bör naturligtvis ta kostnaderna för lantmäteriförrättning och därmed förenade kostnader. Resurser bör också avsättas från kommunen för kompetensuppbyggnad av den nya organisationen och dess styrelse. Skälig tid måste medges för övergång tillbaka till enskilt huvudmannaskap. För planområden, som Bredsandsängen med grannar, bör naturligtvis huvudregeln i PBL vara huvudregel. För detaljplan bör huvudmannaskapet för allmänplatsmark vara kommunalt, om det inte är uppenbart olämpligt. Hur stort kan åtagandet för enskilda bli innan kommunal vägskötsel skall övervägas? Vi kommer att ta upp frågan igen både i Trafikverkets pågående utredning, men också på politisk nivå. Rådande förhållanden är inte acceptabla. Vi frågar KOmmunaLrådet Under mellantiden ber vi kommunalrådet Urban Wahlberg (C), förste vice ordförande i kommunstyrelsen i Enköping kommentera brevet från sin medborgare i kommunen och besvara följande frågor. 4 Bulletinen Nr

5 Ordning & Reda TEMA Enköpings kommun Hur ser ni generellt på frågan och det som våra medlemmar upplever som problem? Sköter Enköpings kommun vägar i föreningars eller samfälligheters ställe? Överväger kommunen i så fall att ändra på sin policy och sina detaljplaner i det här avseendet inom överskådlig tid? Det utgår i dag ett, om än litet, statsbidrag till vägföreningarna som inte skulle utgå till kommunen om huvudmannaskapet i detaljplan blir kommunalt. Detta bidrag är i dag ifrågasatt. Skulle det påverka er inställning om bidraget försvinner? Kommunalrådets svar: Jag är själv medlem i en vägförening och är därför medveten om att detta är en fråga som verkligen påverkar människor i deras vardag. Därför är det viktigt med tydlig information. Enköping har sen 2005 ett principbeslut som gör gällande att allmän platsmark som i huvudsak är till för de boende i nya bostadsområden ägs och sköts av de boende. Under 2010 förtydligades beslutet och nu är inriktningen att kommunen ska vara huvudman för allmän platsmark inom Enköpings tätort. Vi står även för huvudmannaskapet för allmänplatsmark i områden som utvecklas på kommunal mark eller där annan kommunal service ska tillhandahållas inom ett område, exempelvis förskola. När andra exploatörer är drivande part i processen och också markägare lämnar vi huvudmannaskapet till dem, då i form av nybildade vägföreningar eller samfälligheter enligt anläggningslagen. Viktigt är att de familjer som sedermera köper fastigheter och blir medlemmar i samfälligheten är väl informerade om vart ansvaret för drift och underhåll, och därmed också kostnaderna, för vägarna vilar. Tyvärr kommer det alltid att uppstå olika uppfattningar om vad som ska räknas till tätort och vad som ligger utanför. I gränslandet tvingas kommunen alltid till en bedömning från fall till fall. Huruvida ett eventuellt indraget statligt stöd skulle påverka vår inställning är ju väldigt svårt att svara på i dagsläget. Helt klart är ju att vi skulle bli tvungna att utvärdera den direkta påverkan av ett sådant förslag på föreningar och samfälligheter i Enköping och väga in det i framtida kommunala beslut. Urban Wahlberg forts på nästa sida Bulletinen Nr

6 TEMA Ordning & reda Vi tackar för svaret och konstaterar att Enköping har i alla fall en vägstrategi, ett principiellt förhållningssätt, något som vi önskar att alla kommuner hade. Men det är inte svårt att förstå de kommuninvånare som bor i ett område som exploaterats av annan än kommunen och därför ska ta ansvaret för den del av infrastrukturen som gäller vägar eller annan allmänplatsmark. Kommunen svarar för en så gemensam anläggning som vattenoch avloppsförsörjning men inte för vägarna. Om kommunen exploaterat då tar kommunen det hela. Vad säger Johnnie om svaret? Jag förstår att det funnits ett avtal vad gäller vilka områden där drift och underhåll ska skötas av samfälligheter. I vårt fall är det så att området ca 100m från oss (Mariedal) är kommunal mark och därmed sköts allt av kommunen. Området har ungefär lika många fastigheter som vår samfällighet. Vi har samma kommunala skatt som detta område men inte samma service. Kommunen tillhandahåller V/A och service som sophämtning etc. åt oss. Kommunen har också ansvar för en å som går igenom vårt område. Vi är 27 fastigheter och det nya området under uppbyggnad (Bredsandsterrassen) kommer att bli betydligt större. Under 2010 förtydligades beslutet och nu är inriktningen att kommunen ska vara huvudman för allmän platsmark inom Enköpings tätort. Men det är kommunen som avgör vad som är tätbebyggt område så då blir det risk för godtycke prövning från fall till fall utan den tydliga strategin. Något som vi upplever i dag. När förhållandena ändras måste väl principbeslut omprövas? Vårt område ligger inte längre ifrån stadskärnan än andra kommunala områden. Områden som alla ligger i kommunens intresse, då det är många inflyttade familjer från andra orter, som därmed bidrar med mycket pengar i den kommunala kassan. När andra exploatörer är drivande part i processen och också markägare lämnar vi huvudmannaskapet till dem, då i form av nybildade vägföreningar eller samfälligheter enligt anläggningslagen. Det borde inte ha någon betydelse om markägaren väljer att sälja mark, eller att kommunen driver processen. Vi är kommunala skattebetalare och vi bor i stora detaljplanerade villaområden som i detta fall inte längre kan klassas som något annat än tätort. När området byggdes för snart 6 år sedan, kanske man med viss tvekan, skulle kunna säga att det var ett enskilt område. Men nu är det definitivt inte längre fallet. Detta ursprungliga principbeslut från 2005 gällde då, men dels så är det en princip som går att diskutera och dels så har förutsättningarna förändrats i och med att området exploateras än mer. Kommunen går ut med mycket reklam att flytta till Enköping. Var byggs det? Jo, i våra områden. Därför borde inte kommunen längre lägga ansvaret för infrastruktur på enskilda medborgare. Kommunen tjänar mycket pengar på oss nya skattebetalare i kommunen, så jag anser inte att ett gammalt principbeslut ska ligga i vägen för vad som är kommunalt ansvar. Kommunen har mark i angränsning till vår mark, så detta känns mer som om de vill klara sig undan kostnaden. Vår väg är inte mer än ca meter och är asfalterad. Kommunen ansvarar för underhåll av vägnätet i grannområdet och vägen till och förbi vårt område. Så sett till detta så är det en droppe i ämbaret för kommunen. För oss enskilda medborgare, så innebär det en extra skatt om 2 400: - per år och fastighet, pengar som kunde användas till andra förbättringar i området, som t.ex. ett miljövänligt bevattningssystem. Nu blir det mycket pengar till snöröjning och annat underhåll och inte minst en fondering för asfaltering inom några år. Vi har i och för sig säkert de ekonomiska förutsättningarna för att klara detta själva, det är inte det som är problemet. Men när förutsättningarna förändras, måste också principer kunna förändras är min fasta ståndpunkt. Kommunen kan inte längre luta sig tillbaka på ett 6 år gammalt principbeslut när förhållandena förändrats så radikalt. Hoppas vi kan få ytterligare stöttning i ärendet. Jag var ganska säker på att kommunen inte skulle ändra sig i första läget. Därför vill jag driva processen vidare, då situationen ser annorlunda ut nu. Johnnie Håkansson När förhållandena ändras måste väl principbeslut omprövas? Det är inte svårt att inse frustrationen hos de boende i Bredsandsängen. Man bor i ett trivsamt område i en som det upplevs i övrigt, välskött kommun och så skall man behöva reta upp sig på en så fullständigt omotiverad rättvisa. Å andra sidan så har vi också medlemmar som tackat nej till kommunalt övertagande eller begärt att få ta över statliga vägar. Underhållet genom allmän försorg har upplevts som otillfredsställande med potthål på sommaren och dålig plogning vintertid. Skötselnivån vid enskild förvaltning har vid standardjämförelse gjort att man bitit i det sura äpplet, tagit kostnaderna och skött vägarna själv! Det verkar ju av kommunalrådets svar som att man har en strategi efter hand som områdena förtätas går kommunen in och tar över ansvaret. Men om det då också skall upplevas som rättvisa så måste man vara beredd att göra behövliga omprövningar och kommunicera sitt tänkande och handlande med de medborgare som man ålagt att i en samfällighetsförening under viss tid framåt i kommunens ställe sköta en allmän nytta. De boende har inte bett om enskilt huvudmannaskap! De flesta samfällighetsföreningar bemannar dessutom sina styrelser med lekmän som har grannarnas förtroende. Även i detta fall har föreningen en i och för sig kompetent styrelse, men inga väghållningsspecialister. Men ni har REVs stöd! Vi ser fram emot att tillsammans med våra övriga medlemmar följa Enköpings och andra kommuners framtida hantering av dessa frågor. Text: Sven Ivarsson 6 Bulletinen Nr

7 Gränsdragning svårast mot kommunerna Som vi tidigare rapporterat om deltar REV i den av Trafikverket startade utredningen om vem som ska vara huvudman för våra vägar; staten, kommunen eller enskilda fastighetsägare. Staten har ju genom dåvarande Vägverket under några år drivit ett antal ärenden om överförande av statliga vägar till enskilda. Besluten, som fattades av Vägverket själva, resulterade dock i så många överklaganden till regeringen att Vägverket till slut fick beskedet att innan nya ärenden aktualiseras, klara då ut vilka kriterier som ska gälla och hur vi hittar för parterna förståeliga och acceptabla lösningar. Därför den av Trafikverket nu inledda pilotstudien i Mullsjö, Värnamo och Växjö. Men här finns ju en part till, kommunerna, och väghållningen i våra tätorter. Frågan om statlig eller enskild väg på landsbygden regleras i väglagen (VL). Motsvarande regelverk för planlagda områden är plan- och bygglagen, (PBL). Där framgår att för område med detaljplan skall kommunen svara för (vara huvudman för) allmänplatsmark, till exempel vägar om det inte finns särskilda skäl för att enskilda skall vara huvudman. För att förstå händelseutvecklingen behöver vi titta i historieboken på tiden före PBL. Då hade vi Byggnadslagen och Byggnadsstadgan och vi hade stadsplaner och byggnadsplaner dagens detaljplaner. Då gällde att inom stadsplan skulle staden (kommunen) sköta gatorna, inom område med byggnadsplan bildades en vägförening enligt lagen om enskilda vägar (EVL) och så fick de boende inom området ta ansvar för de gemensamma vägarna. Inom många landsortskommuner fanns bara byggnadsplaner, inga stadsplaner kommunen hade ingen stad. I samband med 70-talets storkommunreform blev flera landsortskommuner med sina tätorter, köpingar, municipalsamhällen etc. inkorporerade i närmsta stad. Eftersom kommunalskatten blev densamma i den tidigare staden och de utanför liggande tätorterna beslöt vissa av de nya storkommunerna att sköta vägarna även i de gamla byggnadsplanområdena. För dessa beslut fanns alltså inget juridiskt krav på kommunerna, det var helt politiska majoritetsbeslut. I de fall det inom planområdet fanns vägar som var berättigade till statsbidrag så blev en av vägföreningens sista beslut och åtgärder att utfärda fullmakt till den dåvarande vägförvaltningen att kommunen hade rätt att för deras räkning utkvittera statsbidraget. Därefter insomnade vägföreningen, kommunen skötte ju vägarna, ingen uttaxering behövde göras, varför då hålla stämma och välja styrelse. Det mest generösa exemplet svarar nog Gotlands kommun för, som tog över ansvaret inte bara för tätorterna med byggnadsplaner, man beslöt ta över ansvaret för alla enskilda vägar med längd överstigande 100 meter. MEN, som andra kommuner, man ändrade inte i Ordning & Reda TEMA planerna till kommunalt huvudmannaskap, man lät i stället föreningarna och i vissa fall vägsamfälligheterna somna in. Så långt historieboken. Problemen är två i dag. Dels konstaterar nu vissa kommuner att det blir dyrt att svara för den här väghållningen enligt gamla beslut och man har ju faktiskt ingen skyldighet att fortsätta med att vara förlustentreprenör. Dels fortsätter vissa kommuner att hitta särskilda skäl när man upprättar och genomför nya detaljplaner, alltså beslutar man om enskilt huvudmannaskap även om det till slut handlar om stadsliknande samhällen. I brev till REV redovisar tre av våra medlemmar sina erfarenheter och synpunkter på sina kommuners agerande. Johnnie Håkansson från Enköping trycker för sina medlemmar på en fråga som vi får ifrån allt fler oroliga/oförstående medlemmar. Alf Svensson för Skepparps sff i Simrishamn efterlyser bättre anpassning av väghållningsansvaret till övriga samhällsförändringar. Torsten Björklund för fastighetsägare i Juniskär, Sundsvalls kommun uttrycker deras oro över kommunens beslut att återlämna vägansvaret för Nätvägen i Kvissleby. Ett problem som tillspetsades ytterligare av att det fanns inte lantmätarkapacitet tillgänglig vare sig i Sundsvall eller i Härnösand för att bilda gemensamhetsanläggningen innan överlämnandedatum! Hur går vi vidare? Många kommuner tar ett stort ansvar i dessa frågor, andra inget alls. Dessutom är trenden oroväckande. Vad säger ansvarig chef, Gunilla Glasare på SKL, Sveriges kommuner och Landsting? Svaret blir kort och koncist: SKL delar uppfattningen att fördelning av väghållaransvar har en lång och snårig historik och i många fall Gunilla Glasare har samhällsutvecklingen gjort den alltmer svårförklarad. SKL deltar i arbetet med förstudien då vi ofta har problem med gränsdragningsfrågor gentemot staten. Förstudien får utvisa om det finns anledning att gå vidare med frågeställningarna. Vi tackar för svaret och ser framtiden an med lagom blandning av förväntan och bävan! Text: Sven Ivarsson Foto: skl.se Bulletinen Nr

8 TEMA Ordning & reda Vad händer med våra broar och andra konstbyggnader? Frågan är förvisso berättigad för alla som väntat på att dåvarande Vägverket och nuvarande Trafikverket skulle presentera en helhetslösning för hur medfinansiering och teknisk support ska konstrueras så att föreningar som har ålagts att hantera broar, pumpanläggningar, bryggor och dammar ges rimliga förutsättningar att hantera detta. Bakgrund Redan i regeringens proposition Enskild eller allmän väg som kom i juli 2001, fastslogs att dåvarande Vägverket bör ha ansvaret för den bärande konstruktionen i broar på det statsbidragsberättigade enskilda vägnätet och att ansvaret för driften av vägbanan bör vara den enskilda väghållarens. Brofrågan har därefter på regeringens uppdrag utretts ytterligare av Vägverket. I den transportpolitiska proposition, som därefter kom, fanns ingen lösning av brofrågan. Vägverket har därefter fortsatt med sitt uppdrag att titta på de ekonomiska konsekvenserna av att åtgärda eftersatt underhåll på de enskilda broarna. Vägverkets broinspektioner har i vart fall visat på att ett stort antal broar är i behov av omfattande reparationer inom en treårsperiod. En fortsatt tidsutdräkt med att skapa ett hållbart regelverk för hur bl.a. en godtagbar medfinansiering ska utformas innebär ett ytterligare växande reparationsbehov. Det kan inte uteslutas att denna väntan kan resultera i att vissa broar blir trafikfarliga. Avstängning alternativt begränsning av de laster som får transporteras på broarna kan få allvarliga ekonomiska konsekvenser för såväl boende som för näringsliv. Sammantaget kan konstateras att, utan att gräva ytterligare i denna trafikpolitiska långbänk, det brådskar med att lösa frågan hur medfinansiering, teknisk support m.m. ska konstrueras för de föreningar som har broar eller andra konstbyggnader inom sitt vägnät. Det kan också konstateras att såväl REV som Trafikverket är överens om att reparationsbehovet av broarna inom det enskilda vägnätet är stort. Det framgår bl.a. av Trafikverkets anslagsäskande. Var står REV? REV:s krav är att staten tar ett ökat teknik- och medfinansieringsansvar för stora ekonomiskt krävande konstbyggnader såsom broar, pumpanläggningar, bryggor och dammar. Inriktningen ska också vara att staten tar huvudansvaret för finanseringen, nivån bör uppgå till lägst 90% av investeringssumman. Därutöver bör det finnas någon form av betunganderegel som tar hänsyn till föreningens/delägarnas ekonomiska bärkraft. Vidare ska staten i samråd med väghållaren sköta såväl upphandling som genomförande av investeringen och slutligen ansvara för den löpande trafikbesiktningen och trafikklassificeringen. Vad händer nu? Trafikverkets nya organisation har efter sammanslagningen nu börjat sätta sig. Nya chefer har utsetts och REV har därmed kunnat bygga upp nya kontaktnät. Det innebär att vi åter har kunnat börja driva brofrågan. Flera möten har den senaste månaden ägt rum dels på tjänstemannanivå dels har delar av REV:s styrelse träffat stf GD Lena Erixon samt avdelningschef Catrine Carlsson. Utöver brofrågan som givetvis kom upp så diskuterades bl.a. Trafikverkets syn på enskild väghållning utifrån framtida resurser, råd och stöd till enskilda väghållare samt framtida samverkan. REV har också informerat Infrastrukturministern och Alliansens Trafikkommitté hur läget upplevs för närvarande. Utan att gå händelserna i förväg kan konstateras att de diskussioner som nu förs med Trafikverket på olika nivåer inger vissa förhoppningar om att vi ska kunna komma fram till rimliga lösningar vad gäller medfinansiering av kostsamma projekt. Från REV:s sida är förhoppningen att det under 2011 ska kunna arbetas fram ett färdigt förslag på hur dessa projekt ska hanteras i framtiden. Låt oss hoppas att vi vid 2011 års förbundsstämma kan presentera ett färdigt förslag där Trafikverket och Regeringen i Budget för 2012 tagit höjd för åtminstone en start av akuta reinvesteringar och reparationer. Text & foto: Christer Ångström 8 Bulletinen Nr

9 REV i Riksdagen! Foto: Bengt Allfors Onsdagen den 26 januari hade delar av REV:s styrelse möjlighet att besöka Riksdagen och delar av Trafikutskottet. Det var Alliansens ledamöter av TU som bjudit in REV och med ordföranden Sven Ivarsson i spetsen representerades REV också av ledamöterna Bengt Nydahl och Christer Ångström samt suppleanten Uno Jakobsson. Mötet var mycket givande och närvarande ledamöter av TU visade alla ett mycket stort intresse för både frågor gällande enskild väghållning och REV som organisation. Sven Ivarsson och Christer Ångström passade på tillfället att belysa problemställningen kring konstbyggnader för enskilda väghållare och särskilt den tickande kostnadsbomb som eftersatt underhåll av broar utgör (se mer härom i en annan artikel i detta nummer). Bengt Nydahl informerade om REV:s deltagande i Trafikverkets projekt om gränsdragningsfrågor mellan statlig, kommunal och enskild väghållning och Uno Jakobsson fick tillfälle att berätta om den kursverksamhet som förbundet bedriver för sina medlemmar. Härutöver fick ledamöterna en föredragning om REV:s verksamhet och de frågor som ständigt är aktuella för enskilda väghållare, bl.a. momshanteringen. Jan-Evert Rådhström (M) och Annelie Enochson (KD) tackade för besöket och tillade att kontakterna med REV är betydelsefulla för utskottets ledamöter. Vi kan bara säga att det är ömsesidigt! Vi hoppas snart också få tillfälle att träffa övriga partier, som är representerade i utskottet. Text: Uno Jakobsson Tack Åsa! Tack Leif! Fd. Infrastrukturminister Åsa Torstensson Fd. Statssekreterare Leif Zetterberg Efter valet 2006 dyker en dam upp som infrastrukturminister. Åsa Torstensson från Strömstad, centerpartist, vem är det? Ung också! Helt otippat! Som statssekreterare ett något mer känt namn, Leif Zetterberg, bland annat från LRF, men också från Övergrans vägsamfällighet. Men Åsa tog för sig. Var helt plötsligt i blåsigt centrum för frågor om både flygplatser, Förbifart Stockholm och snabbtåg. Det senare fläktade till ordentligt i Borås: Vad ska göteborgarna göra i Borås? Fast om det blåste och fläktade kring Åsa så var det oftast full storm omkring Leif. Enligt skröna på Näringsdepartementet så undvek tjänstemännen att hamna i samma hiss som Leif. Gjorde man det så hade man fått tre nya arbetsuppgifter när man gick ur hissen. Det vi minns av dem är i alla fall de insatser som dessa två gjorde för den enskilda väghållningen i Sverige. Det anslag som legat i stort oförändrat runt 650 mkr i flera år återställdes nästan, genom att under mandatperioden höjas till drygt miljarden och gavs en annan status genom att namnändras till statlig medfinansiering. Vi brukar säga att Åsa, Leif och mandatperiodens trafikutskott satte tillbaka de enskilda vägarna på kartan. Avslutningsvis ska vi inte glömma det civilkurage som Åsa visade genom att delta på våra förbundsstämmor och ta kontakterna och ordväxlingarna med våra medlemmar. Genom sitt glada humör, kvicka kommentarer och smittande skratt fick hon ibland kritiken att övergå till glada skrattsalvor. Vi tackar, önskar båda lycka till och välkommen åter i vilket sammanhang det nu blir! RIKSFÖRBUNDET ENSKILDA VÄGAR genom Sven Ivarsson, förbundsordförande Foto: Henrik Hansson Bulletinen Nr

10 REV NYTT Ny medarbetare på REV. Jag heter Nils Blohm och arbetar sedan årsskiftet på REV:s kansli. Jag ska bistå REV med lantmätarkompetens och jag kommer att ersätta Sture Källgården, som går i pension. Jag har tidigare arbetat som förrättningslantmätare under många år, varav de första 27 åren inom det statliga lantmäteriet. Orter jag arbetat i är Växjö, Köping, Västerås, Sala och Södertälje. Där kom jag i kontakt med många vägfrågor eftersom det är ett krav att titta på utfartsfrågor när en fastighet nybildas. Som ett exempel var jag förrättningsman vid ombildning enligt den gamla lagstiftningen (EVL) av en av landets största vägföreningar. Sedan år 2000 har jag varit chef för den kommunala lantmäterimyndigheten i Huddinge. Där ansvarade jag i ombildningen av alla vägföreningar som hade taxeringsvärdet som fördelningsgrund. I Huddinge har jag även fått insyn i planläggning för att omvandla fritidsområden till permanentbostadsområden. Då är det viktigt att kommunen har antagit en policy för om vägar och allmänna platser ska skötas av kommunen eller av vägföreningar (enskilt eller kommunalt huvudmannaskap). Jag och min fru bor i en skogsbacke på landet i södra kanten av Södertälje kommun. Vi har fyra utflugna barn, varav ett har övertagit gården som min fastighet är avstyckad från. Det är en gåva att få se sina barnbarn växa upp. Vår utfart till allmän väg sköts av Hölö Västra Samfällighetsförening som förvaltar flera gemensamhetsanläggningar med totalt ca 2 mil väg och ca 170 fastigheter. På REV kommer jag att bistå föreningar med rådgivning per mail eller telefon fyra dagar i veckan (ej torsdagar). Jag kommer också att delta i REV:s övriga verksamhet och arbeta i olika projekt. Styrelser och ansvariga för vägföreningar är välkomna med frågor, gärna per mail eller telefon. Nils Blohm REV har deltagit på VTIs Transportforum 2011 Denna konferens ägde rum den januari och REV var på plats med en monter. Det var över 1800 deltagare och ett 50-tal utställare. Denna konferens har genom åren utvecklats till nordens största årliga konferens för transportsektorn där forskare och transportsektorns många aktörer möts för kunskapsutbyte och kontaktskapande. Ett 80-tal seminarier hölls med ämnen från trängselskatter till återanvändning av asfalt. Med REVs närvaro har vi även kunnat starta en diskussion om det enskilda vägnätet och dess betydelse. Vi skapade många nya kontakter med såväl företagsrepresentanter som företrädare för kommuner och riksdagen, som kan gynna de enskilda väghållarna. Inför nästa års konferens jobbar vi med att få in enskild väghållning i programmet. Text: Maria Sundström Transportforums mässhall där REVs monter syns i bakgrunden. REVs ordförande, Sven Ivarsson passar på att växla några ord med näringsminister Catarina Elmsäter-Svärd om de höga kostnaderna för vinterväghållningen. 10 Bulletinen Nr

11 VÄGHÅLLNING Grattis alla grusvägshållare! nu har vi en dammbindnings-doktor som vet allt och lite till om dammbindningsmedel! Låt oss gratulera Karin Edvardsson till hennes akademiska avhandling som högtidligt heter: Evaluation of dust Suppressants for Gravel Roads: Methods Development and Efficiency Studies! En avhandling som framlagts till offentlig granskning för avläggande av teknologie doktorsexamen. Allt detta skedde i april 2010 på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Disputationen handlade om trafikgenererat damm på grusvägar och effektiviteten av olika dammbindningsmedel och olika metoder av dessa. Bakgrund Den minnesgode läsaren kommer säkert ihåg att vårt grusvägnät i Sverige inte är av obetydlig längd. Många av våra grusvägar kommer med stor sannolikhet att även i framtiden vara försedda med slitlager av grus. Säkert har många av er färdats på en grusväg som mer eller mindre dammar. Dammet kan upplevas som både hälsovådligt och som en risk ur trafiksäkerhetssynpunkt. För boende i närområdet kan det också upplevas som en olägenhet med damm från grusvägen. För väghållaren är det naturligtvis också en olägenhet att just de fina partiklarna försvinner och endast grovt material blir kvar på körbanan. I och med att fina partiklar försvinner uppstår behovet att påföra nytt material vilket naturligtvis är kostsamt. För att nu råda bot på denna materialflykt måste vi dammbinda våra grusvägar. Vad finns nu för olika typer av dammbindningsmedel att använda för väghållaren? Ja, Karin har i sin avhandling naturligtvis använt sig av de tradionella medlen såsom Kalciumklorid och Magnesium klorid, lignosulfonat och bitumenemulsion. Men även så udda produkter såsom stärkelse, socker och vegetabiliskt fett har hon undersökt. För att få en signifikativ studie har prov genomförts såväl i fält såsom i laboratoriemiljö. Väghållaren vill naturligtvis gärna köpa en produkt som är billig, beständig under en längre tid, har god förmåga att fungera trots relativt hög fordonstrafik samt förmågan att inte tvättas bort av nederbörd. Att produkten också är mindre miljöfarlig ger självklart ett extra plus. Finns nu denna produkt och hur fungerar produkterna i fält? Bulletinen Nr

12 VÄGHÅLLNING Fyra olika provsträckor användes, med Umeå i norr och däremellan Hagfors samt Rättvik och Halmstad i söder. Sträckorna var 1,5 km långa och användes för studien i tre säsonger. Vad är det som binder dammet? Grovt kan man indela dammbindningsmedel i två helt olika sätt att binda dammet, det ena är att materialet har fuktabsorberande egenskaper och det andra är att limma eller snarare klibba samman kornen i grusmaterialet. Tyvärr är det så att vad man än väljer för produkt så är resultatet starkt tidsbegränsat. I värsta fall krävs minst en årlig giva och om man har otur kan det krävas flera givor. Vi har i Sverige en lång tradition att använda Kalciumklorid, därefter kommer Magnesiumklorid som god tvåa, följt av lignosulfonat och bitumenemulsion. Nackdelen med klorider är att de på grund av att de är mycket lättlösliga i vatten, vandrar nedåt i vägkroppen. Påföljden blir att effektiviteten att binda dammet avtar. Hur är det med skador på grundvatten i samband med användandet av klorider frågar naturligtvis vän av ordning. I vart fall känner inte vare sig Karin eller undertecknad till några allvarliga skador. Nackdelen med lignosulfonat är att den är mycket vattenlöslig och tenderar därför att urlakas vid kraftig nederbörd viket indikerar att produkten kanske är mer lämplig i ett torrt klimat. Rapsolja användes också i försöken och fungerade väl men till en alltför hög kostnad för att vara ett rimligt alternativ. Stärkelse prövades också vilket Karin betonar som intressant men en produkt som är svår att få fram i den form som krävs för att dammbinda en grusväg i nuläget i Sverige. Lång försöksperiod Efter att alla fyra försökssträckor försetts med olika sorts dammbindningsmedel studerade Karin sträckorna mycket noggrant både via visuella mätningar och även med en skräddarsydd partikelmätutrustning. Dammbindningsmedlens livslängd och effektivitet studerades. Optimal finjordhalt mättes och dess förmåga att försvinna genom dammning eller urlakning. Resultaten visar Generellt visade resultatet att samtliga medel binder dammet tillfredställande. Med undantag för socker. En bov i dramat är regn som generellt lätt tvättar bort dammbindningsmedlet vid nederbörd. Karin konstaterar att kloriderna har längre livslängd än lignosulfonat. Studien visar också att om man använder saltlösning i stället för flingor kan saltgivan minskas med ungefär hälften vilket naturligtvis är bra. Dock kräver hanteringen av saltlösning en blandningsenhet och tank vilket inte finns att tillgå för alla väghållare på rimligt avstånd. Karin hävdar att bara på det statliga vägnätet skulle Trafikverket kunna spara 15 miljoner per år genom att använda saltlösning. 12 Bulletinen Nr

13 VäghåLLning problem med damm i närområdet Boende i närområdet kan naturligtvis uppleva damm som ett problem. Som så mycket annat har vi att rätta oss efter EU direktiv även när det gäller damm. De försök och mätningar som Karin gjort visar att inga gränsvärden har överskridits längs provsträckorna. Min fråga blir då naturligtvis, vad tror du om resultaten med dammpartiklar om inte vägen dammbinds? Förmodligen skulle gränsvärdena överskridas vilket kan bli ett problem inte bara för de boende utan även för väghållaren. slitlagergrusets sammansättning är ViKtig För att en dammbindning skall lyckas är det naturligtvis av största vikt att sammansättningen av grusslitlagret är korrekt. Optimal finjordhalt skall ligga på 15% för lignosulfonat och 10-16% för salt betonar Karin. Hur vet vi om slitlagret är ok? Jo, genom att ta prover på slitlagergruset och analysera detta i laboratorium får vi vet om gruset är lämpligt. Det är inte så kostsamt och väl värt pengarna. Karin nämner just risken men sandpuckel i slitlagergruset vilket får till följd att materialet inte binds samman tillräckligt. Bästa dammbindningsmedlet Karins avhandling visar att saltlösning är den mest effektiva metoden. Minus är tyvärr blandningsförfarandet som kan vara svårt för den lille enskilde väghållaren. Här vill undertecknad puffa för att gå ihop med era grannföreningar och undersöka om det går att få rimliga priser vid större beställningar. Så vitt jag erfar har i vart fall de större entreprenörerna typ Svevia, NCC PEAB och Skanska resurser för att leverera saltlake. Karin betonar att det naturligtvis finns väghållare som använt lignosulfonater i flera år med goda resultat. Förmodligen med ett slitlager med hög finjordhalt. Bitumenemulsion används i stor omfattning på det enskilda vägnätet på Gotland. Vad finns runt hörnet? Ja, Karin tror mycket på stärkelse vilket också visade goda resultat från studien. Dock är det i nuläget svårt att få fram denna produkt för större skala. Här vill Karin gärna fortsätta och studera denna produkt. Läs mer För den som vill fördjupa sig mer finns hela Karins avhandling i fulltext på KTHs webbsida med adress: (sök på Karin Edvardsson) Text: Leif Kronkvist Karin Edvardsson LITE FAKTA Salt för dammbindning, kalciumklorid eller magnesiumklorid ca 20 viktprocent mer av magnesiumkloriden måste användas jämfört med Kalciumklorid för att erhålla samma effekt. Salt sprids antingen som fl ingor eller som saltlake. Bitumenemulsion år förenklat en asfaltprodukt blandat med vatten Lignosulfonat kallas även sulfi tlut eller lignin även denna produkt blandas med vaten Foto: Anna Hägglund Bulletinen Nr

14 TEMA Ordning & reda Missnöjet växer i Sundsvall; stor frustration hos enskilda väghållare Advokat Uno Jacobsson håller föredrag inför Sundsvalls fastighetsägare och väghållare Som tidigare rapporterats i REV-Bulletinen har Sundsvalls kommun beslutat att upphöra med sin frivilligt påtagna väghållning utanför detaljplanerade områden lett till oreda och frustration hos fastighetsägare och väghållare. På ett möte i Sundsvall på torsdagskvällen den 27 januari tog representanter för REV emot många enskilda väghållares berättelser och lyssnade på deras frustration över den oreda som följt på kommunens beslut och den icke fungerande dialogen med de som egentligen har till uppgift att tjäna sina invånare kommunens tjänstemän. Väghållning på kommunens vis För att förstå bakgrunden till den uppkomna situationen får vi backa 40 år i tiden, när den stora kommunsammanslagningen ägde rum i landet. Sundsvall, liksom många andra städer, som tog över små landsortskommuner, beslöt samtidigt att också frivilligt påta sig väghållningen i byggnadsplaneområden i vilka det redan fanns fungerande enskild väghållning. I Sundsvalls fall togs även väghållningen över i områden som ej var planlagda. Sedan gick åren, kommun tog hand om de bidrag som Staten genom vägverket betalade ut och skötte därtill väghållningen, tyvärr inte alla gånger med tillfredsställande resultat. På många håll eftersattes nödvändigt underhåll inom vägområde och anordningar, som belysningsanläggningar. De vägföreningar och vägsamfälligheter, som hade haft en välfungerande verksamhet under 1960-talet somnade in; det fanns ju ingen mening att hålla möten och välja styrelse när kommunen utan kostnad skötte allting. Många av de enskilda fastighetsägarna längs dessa enskilda vägar hade ingen aning om att de bodde längs en enskild väg när kommunen helt plötsligt gjorde helt om i början av 2000-talet och förklarade att skötseln av de enskilda vägarna skulle upphöra och återlämnas till de enskilda väghållarna. Tyvärr kan konstateras att kommunen skött denna återlämningsprocess riktigt uselt, vilket de utsända från REV fick erfara på mötet. 14 Bulletinen Nr

15 Ordning & Reda TEMA Rapport från mötet REV:s Väg- och Trafiktekniker, Leif Kronkvist, inledde mötet inför de nära 50 deltagarna, alla representerande enskilda väghållare inom Sundsvalls kommunen. REV:s verksamhet och fördelarna med ett medlemskap belystes på ett förtjänstfullt sätt. Därefter informerade styrelseledamoten Mikael Näslund och suppleanten Uno Jakobsson om bl.a. fördelarna med en ordnad förvaltning, vikten av ha både ett aktuellt anläggningsbeslut och uppdaterade andelstal och hur skogstransporter skall hanteras. Efter en välbehövlig bensträckare och kaffetår, så fick vi från REV höra den ena historien värre än den andra. Försvunnen belysning och vem tar ansvaret för bron? Kent Söder, representerande Plantvägens vägsamfällighet, beskrev sin egen och övriga fastighetsägares stora förvåning, när kommunen inte bara tog sin hand ifrån väghållningen, utan också monterade ned och tog med sig belysningsanläggningen, som hade tjänat bostadsområdet i nära 50 år. Någon gemensam besiktning skedde inte heller inför återlämnandet och när fastighetsägarna samlade ihop vad som fanns kvar av föreningshandlingar insåg de att det saknades både korrekta andelstal och uppgifter vilka fastigheter som egentligen skall delta i förvaltningen. Och då är det ju inte så lätt att komma igång med väghållningen igen. Men, Kent kunde berätta att stölden av belysningsanläggningen blivit polissak och att föreningen nu kommit på fötter, efter att en ny styrelse valts. Vad som hägrar härnäst är förmodligen både en omständlig och kostsam lantmäteriförrättning för att få de verktyg som krävs för att på rätt sätt framgent kunna förvalta vägen. Om kommunen frivilligt kommer återställa den olovligt nedtagna belysningsanläggningen återstår dock att se. Från Kvarsätts vägsamfällighet berättades om oro för att kommunen inte vill ta ansvar för en bro som leder till föreningens vägnät, men som ligger utanför båtnadsområdet. I detta fall har kommunen i vart fall initierat en lantmäteriförrättning, men det bör ju kunna ifrågasättas om det kan finnas båtnad för fastigheterna inom vägsamfällighetens område att ta ansvar för en konstbyggnad utanför området? Vore det inte enklare för alla parter att det allmänna ansvarar för sådana tekniskt komplicerade och underhållskrävande anläggningar som en bro oftast utgör och den enskilda väghållarens uppgift blir att göra det som vi enskilda väghållare är bäst på kostnadseffektiv förvaltning av det finmaskiga vägnätet?! Om kommunen frivilligt kommer återställa den olovligt nedtagna belysningsanläggningen återstår dock att se. Vem plogar? Övriga deltagare på mötet redovisade skilda erfarenheter, alla med den gemensamma nämnaren att kommunens återlämnande av väghållningen inte alls fungerat. I något fall stod man inför en vintersäsong utan någon bildad förening, utan kontrakt med vinterväghållningsentreprenör och därtill utan möjlighet att kontraktera någon, eftersom föreningen ju ännu inte var rättsligt bildad. Så fortsatte kvällen med olika berättelser och REV:s representanter antecknade så att pennorna glödde. REV:s uppfattning Det kommunala självstyret är en hörnsten i det svenska samhällsbygget och skall så förbli. Självklart skall en kommun genom sitt fullmäktige själv få avgöra hur planläggning skall ske inom kommunens geografiska område och vilken servicenivå som skall erbjudas invånarna. Något krav från statens sida att kommunen skall sköta väghållning utanför stadsplanelagt område (detaljplan med kommunalt huvudmannaskap) finns som bekant inte. Det är dock uppenbart att i Sundsvalls fall så har både information om konsekvenserna av beslutet att avsluta den frivilligt påtagna väghållningen som genomförandet av beslutet varit otillräcklig och lett snett. Enligt REV:s uppfattning borde kommunen ha Ordnat med erforderliga omförrättningar, så att både antalet deltagande fastigheter och respektive andelstal är uppdaterade och fungerande inför återlämnandet av väghållningen Genomfört en gemensam besiktning med de nyvalda styrelserna i respektive förening för att identifiera eventuella åtgärdsbehov inför återlämnandet Utfört erforderliga åtgärder inom vägområde och belysningsanläggningar så att anläggningarna vid återlämnandet håller ett ur samfärdseln godtagbart skick REV hjälper till När medlemmar är i nöd, så skall förbundet ställa upp. I det här fallet, när det är så många väghållare som har problem med en och samma motpart Sundsvalls kommun finns det anledning att försöka ta ett samlat grepp. Efter att vi nu samlat information och erfarenheter från de olika väghållarna, får vi kanalisera detta till ett möte med den politiska ledningen i kommunen. I dagarna kommer således ansvariga kommunalråd kontaktas. Redovisning av ett förhoppningsvis fruktbart möte sker i kommande nummer av Bulletinen. Text: Uno Jakobsson Bulletinen Nr

16 TEMA Ordning & reda REVs förbundsstämma 1-2 oktober 2011 Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd är inbjuden för att öppna Riksförbundet Enskilda Vägars, REV, Kongress med Stämma lördagen den 1 oktober- söndagen den 2 oktober på Conventum i Örebro efter att landshövdingen Rose-Marie Frebran hälsat välkommen till Örebro län. Ordning och Reda blir tema! Det gammaldags begreppet står för att vi i REV helt enkelt vill ha bättre ordning och reda i samhällets hantering av Sveriges längsta vägnät. Fem ministrar, olika departement och mängder av verk och myndigheter styr och ställer med de enskilda vägarna, förklarar projektledaren Lars Gunnar Tannerfors. De har också makt och myndighet över anslagen till våra föreningar. Det vet vi från REV:s omfattande enkät till de viktigaste samhällsorganen. Tydliga beslutsvägar, enklare regler och höjda anslag, det är vad vi önskar nu! Kongressen med tillhörande Stämma i Örebro är till för våra medlemmar runt om i Sverige. Vi skall se till, att alla frågor som gäller Dig och föreningen blir ställda till de inbjudna beslutsfattarna! Det framhåller Sven Ivarsson, förbundsordförande. Samhällets förvaltning av infrastrukturen däribland våra enskilda vägar genomgår nu en av de största omvandlingarna i modern tid. REV vill spegla vad som händer och hur vi kan verka på bästa sätt för våra enskilda vägar. Stämman ska handla mycket om ordning och reda, men vi ska också roa oss tillsammans! Så vik den 1-2 oktober i almanackan! Hjärtligt välkommen till en nyttig, spännande och rolig helg! Rose-Marie Frebran Chatarina Elmsäter-Svärd Foto: Sandra Baqirjazid Anna-Karin Hatt 16 Bulletinen Nr

17 Ordning & Reda TEMA Paneldebatt: Kan Eskil skapa ordning på torpet? Fem olika ministrar och ett otal verk och myndigheter blandar sig nu i skötseln av våra enskilda vägar. Det framgår bland annat av REV-enkäten hos några av de viktigaste samhällsorganen förra året. Är det Landsbygdsminister Eskil Erlandsson, som nu ska bringa ordning och reda i allt krångel och all administration av de enskilda vägarna? Erlandsson är själv en landsbygdens son med omvittnat ordningssinne och känsla för det småskaliga vägnätet. Han har heligt utlovat förenklingar i regelverken, som idag gör det svårt att leva och bo i bygderna. Som grädde på moset sitter han på en stinn penningpung från EU med 37 miljarder till utveckling av landsbygden fram till Den kakan måste REV få ta en rejäl bit av! Eskil Erlandsson Attefall dyker upp Kanske ska vi därför ansöka om anslag via Jordbruksverket, som har sin minister i just Eskil Erlandsson, Vi behöver bara påminna ministern om vad han bedyrat: Jag vill skapa förutsättningar för fler jobb på landsbygden, öka möjligheterna att driva företag och göra det mer attraktivt att bo i hela landet och. fortsätta att regel-förändra! Men vill vi ha del av Jordbruksverkets EU-slantar måste vi gå via Länsstyrelserna, som är förmedlande länk. Länsstyrelserna står dock under ledarskap av en annan minister, nämligen Civil- och bostadsminister Stefan Attefall. Då kommer nya regler in i bilden. Regionförbunden tar över För oss i REV har det länge varit naturligt att gå till Länsstyrelserna med en del av våra problem. Tyvärr finns där sedan en tid tillbaka en mycket begränsad kunskap om vägar. Allt har flyttats över till kommunernas nya Regionförbund. Det som överraskar oss mest är att Regionförbund är en samling av a l l a kommunerna inom länet. Magnus Persson från Örebro Regionförbund skulle göra en strålande insats på REVs stämma, om han vill klargöra Regionförbundets ställning och befogenheter. Han har lång erfarenhet av infrastruktur och har bland annat varit statssekreterare inom Näringsdepartementet. Kan bli jättelyft Vi som idag vill prata enskilda vägar med Näringsdepartementet, har nu t r e ministrar att tala med. Näringsminister Maud Olofsson, centerpartiets ledare, är chef för hela departementet. Mest betydelsefull är infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M), som hittills gjort det mesta rätt. Hon kan naturligtvis ta ett totalansvar för de enskilda vägarna. Med den helhetssyn hon skaffat sig och med hela Trafikverket bakom ryggen, skulle det bli ett jättelyft. Hatt vill växa Minister numro 2 inom Näring är regionminister Anna-Karin Hatt (C). Hon har inlett sin så kallade tillväxtturné i landet. Så här säger hon: Mitt mål är att människor i hela landet ska kunna växa av egen kraft. Alla regioner kan också bidra till vårt lands tillväxt. Parallellt på turnén ska minister Hatt för Centerpartiets räkning diskutera var och hur tillväxt och utveckling skapas i hela Sverige. Arbetet går under rubriken: På väg till Åre. Det sker inför Centerpartiets Stämma, som hålls i Åre i september. Vi får hoppas att partiet kommer fram på vägen till Åre i höst. Behovet av de enskilda vägarna borde i alla händelser vara en hjärtefråga för minister Hatt också. Het Stordebatt Många frågor pockar på svar efter REVs enkät. REV utlovar en het och spännande Stordebatt på förbundsstämman i Örebro. Bulletinen Nr

18 Förening lyckades få vägbro byggnadsminnesmärkt Den gamla vägbron över Nissan i Båraryds socken i Gislaveds kommun har nu blivit ett kulturhistoriskt minnesmärke. Eldsjälarna i Båraryd-Hagelstorps samfällighetsförening har därmed inte bara lyckats bevara den rivningshotade bron utan även få den byggnadsminnesmärkt. Vi vill gärna att våra medlemmar hör av sig till REVs kansli om de har något intressant projekt på gång eller någon annan intressant händelse att informera om. I höstas fick vi ett trevligt brev från Lars-Olov Magnusson som är ordförande i Båraryd-Hagelstorps sff i Hestra. Han skrev bland annat om en gammal bro. Så, sagt och gjort, undertecknad åkte ner till Småland en kulen novemberdag och fick en trevlig träff med styrelsen och naturligtvis fick jag hela historien om bron berättad för mig. På bilresan ner föreställde jag mig en gammal stenvalvsbro som föreningen ville visa, men det skulle visa sig vara något helt annat. Nämligen en bro byggd i betong! Faktiskt hela 96 år gammal! hur det hela BörJade Nissastigen, i dag riksväg 26, var förr en viktig handelsväg där bland annat handelsmän fraktade sina varor. Längs vägen finns spår av stenåldern till nutid, såsom gamla bosättningar, gravar och broar, kvarnar och naturligtvis dåtidens gästgiverier. Helt klart går det inte att få fram hur gammal vägförbindelsen Båraryd mot Gnosjö över Hagelstorp är. Redan i protokoll från extra sockenstämma i Källeryd år 1856 finns behovet av bro omnämnt. Troligtvis är detta en gammal vägförbindelse som tidigare förutom för lokal samfärdsel användes som förbindelse med såväl Nissastigen söderut och vidare söderut mot Kind i Västergötland och ner mot Göteborg. Redan 1914 uppfördes en av de första betongbalkbroarna som byggdes i landet just här över Nissans utlopp vid Båraryd. Överbyggnaden är försedd med poster, indragna balkliv och ursparingar i betongbarriärernas utsidor. Först 1998 ersattes bron av en ny bro, men den gamla är bevarad till eftervärlden. Dåvarande Skånska Cementgjuteriet, som förresten grundades 1887, byggde redan från början betongbroar. Balkbroar av betong med uppdragna balkar var ganska vanliga under 1910-talet, men uppfördes mer sällan efter talet. Hela konstruktionen ger ett intryck av robusthet och styrka, då bron var tänkt att kunna användas för transporter av tunga stridsvagnar i händelse av krig. Konstruktionen utgörs av huvudbalkarna och ett antal tvärbalkar under brobaneplattan av betong, allt sammangjutet till ett bärverk som ligger fritt upplagt på landfästena. Osäkerheten kring betongens motståndskraft mot vattnets erosion gjorde att landfästenas nedre kant för säkerhets skull kläddes med sten som fogades dekorativt. färgad BetOng inget nytt Brons synliga betongytor har en svag vackert gulaktig färgton, vilket beror på att några få procent gulaktig pigment har tillsatts i betongen. Detta har fått till följd att bron har ett sandstensliknande utseende. I slutet på 1990-talet lämnade dåvarande vattendomstolen tillstånd till väghållaren Vägverket att anlägga en ny bro ca 2 km uppströms från Nybron. Tillstånd för att riva ut befintlig bro omfattade också tillstånd att schakta bort befintliga tillfartsbankar. Arbetena skulle enligt domen vara utförda inom tre år från det att domen vunnit laga kraft. Domen överklagades inte utan vann laga kraft fyra veckor senare. 18 Bulletinen Nr

19 Bild från samfällighetens arkiv. här skall rivas Nu var det sålunda fritt fram för Vägverket att riva ut bron, men det skulle visa sig att så inte blev fallet. Så snart vattendomen vunnit laga kraft kallade lantmäteriet till sammanträde med ärende: Anläggningsförrättning för ordnande av enskild väghållning på väg som dras in från allmänt underhåll. Här skulle sålunda ett stycke allmän väg övergå till att bli enskild. Inför kallelse till anläggningsförrättningen skrev lantmäteriet att, om tillräcklig majoritet för övertagande av broansvaret skedde så fanns således möjligheter att bevara bron. Vägverket var således med på noterna, då ett överlämnande av befintlig bro med största sannolikhet skulle bli billigare för staten än att riva ut den. BrOn räddas Det som räddade bron var dels några eldsjälar under ledning av Lars-Olov Magnusson, som var en av fastighetsägarna i närheten av bron, samt sist men inte minst ett undantag i vattenlagen mot utrivning om det från allmän eller enskild synpunkt framstår som angeläget att anläggningen finns kvar. Detta förutsätter emellertid att ansvaret för anläggningen kan överföras till någon som är berättigad att överta ansvaret för anläggningen och som dessutom åtagit sig det. En gemensamhetanläggning inrättades med fyra sektioner som kom att förvaltas av Båraryd-Hagesltorps sff. För övertagandet av det vattenrättsliga ansvaret erhöll fören- ingen två engångsbidrag, det första från Vägverket på kr och det andra från Gislaveds kommun på kr. Dessa medel förvaltas väl av föreningen för att kunna tas i anspråk vid framtida underhållsbehov. BYggnadsminnesförKLarad Eftersom flera av herrarna i relsen dels besatt kunskap om stystort intresse för hembygden började de inse brons kulturhistoriska värde. Kontakt togs med Länsstyrelsen som till viss del var med på noterna. I vart fall ansåg man på Länsstyrelsen att brons kulturhistoriska värde fanns dokumenterad bland annat i den intressanta dokumentationen VÅRA BROAR EN KULTURSKATT av Ahlberg/ Spade (2001). Därför fann man inte någon anledning att brobyggnation och ett nedärvt byggnadsminnesmärka bron, det räckte så att säga att bron var omnämnd i nämnda bok som kulturhistoriskt intressant. Bulletinen Nr

20 Föreningens tre eldsjälar Wåge Johansson, Lars-Olov Magnusson, REVs Leif Kronkvist samt Gösta Hermansson. skam den som ger sig Ibland tar beslut tid! För att säkerställa brons framtida bevarande gjordes från styrelsen en skriftlig framställan till Länsstyrelsen vid halvårsskiftet Länsstyrelsen beslutade i september 2010 att Nybron skulle byggnadsminnesförklaras. LandshöVdingen inviger Den 12 september 2010 inviger den nytillträdde landshövdingen Minoo Akhtarzand under överinseende av bland annat Lars-Olov Magnusson, Wåge Johansson, Gösta Hermansson samt tillresta journalister och förklarar bron byggnadsminnesmärkt. Bron anses ha ett mycket stort kulturhistoriskt värde. Den vittnar om en tid av ofred, där man i olika sammanhang kalkylerade med risken för krig och därmed viktiga tunga transporter. Föreningens representanter har äntligen fått valuta för alla års nedlagda arbete för att få sin bro bevarad inför framtiden. Text: Leif Kronkvist LITE FAKTA Vad kostade då denna gedigna bro att bygga år 1914? Ja, någon uppgift på vad Skånska Cementgjuteriet fakturerade dåvarande chefen för östra väg och vattenbyggnadsdistriktet har jag inte kunnat ta del av. Dock fi nns ett kostnadsförslag som slutar på, ja, håll i er nu, hela kr. Då ingår naturligtvis kostnad för kontrollant och som det heter, 15 % oförutsett! Det motsvarar kr i dagens penningvärde. Bron används i dag enbart för gång och cykeltrafi k på inrådan av teknisk expertis från Trafi kverket. I undantagsfall kan dock styrelsen i en staka fall upplåta den för viss tung trafi k. 20 Bulletinen Nr