Regimheterogenitet som begrepp, mått och fenomen

Transkript

1 Regimheterogenitet som begrepp, mått och fenomen Thomas Denk, Åbo Akademi Daniel Silander, Linnéuniversitetet Abstrakt I vilken utsträckning är politiska regimer enhetliga i sin institutionella uppbyggnad? Även om forskning om politiska regimer har varit framgångsrik och utvecklat nya inriktningar om hybridregimer har frågor om institutionell variation inom politiska regimer inte uppmärksammats. Istället har studier ägnats åt institutionell variation mellan politiska regimer. Genom att introducera begreppet regimheterogenitet, som avser graden av institutionell variation inom politiska regimer, och två metoder för att mäta regimheterogenitet analyserar denna artikel den institutionella variationen hos politiska regimer. Vad som framkommer av analyserna är att regimheterogeniteten varierar mellan olika stater. Det finns stater vars politiska regim har homogen uppbyggnad, samtidigt finns en betydande andel av regimer som uppvisar institutionell variation i sin politiska regim. Sammantaget framträder regimheterogenitet som en grundläggande och självständig dimension hos politiska regimer, som ger ökad förståelse om politiska regimers uppbyggnad. Till seminariedeltagare I den här texten introduceras ett begrepp regimheterogenitet för att studera institutionell variation inom politiska regimer. Texten presenterar också två sätt att mäta begreppet och en del deskriptiva analyser av regimheterogenitet. Texten utgör grunden för en tidskriftsartikel som ska skickas in under våren till tidskriften Studies in Comparative International Development. 1

2 Introduktion Studiet av politiska regimer är ett centralt forskningsområde inom statsvetenskap. Frågor om hur de politiska spelreglerna är utformade i samhällen har varit grundläggande inom komparativ politik. Framför allt är det två inriktningar som har varit framträdande (Snyder 2007). Den ena har fokuserat på konstitutionella eller institutionella likheter och skillnader mellan stater (e.g. Brooker 2000; Finer 1970; Friedrich & Brzezinski 1956; Lijphart 1999; Linz 2000; Shapiro 1972). Den andra har uppmärksammat institutionell förändring i form av demokratisering, dess förlopp och förutsättningar (e.g. Dahl 1971; Diamond 1999; Hadenius 1992; Haerpfer et al 2009; Huntington 1991; Linz & Stepan 1996; Potter et. al. 1997; Teorell 2010). Studierna i dessa inriktningar har varit framgångsrika och utvecklat omfattande kunskap om politiska regimers uppbyggnad och förändring. Samtidigt har nya inriktningar inom forskningsområdet utvecklats för att studera nya former av politiska regimer. Bland annat har en ny inriktning utvecklats som handlar om hybridregimer. Dessa regimer kombinerar demokratiska och auktoritära institutioner, vilket medför att de betraktas som en mellanliggande kategori av politiska regimer mellan demokratiska och icke-demokratiska regimer (Diamond 2002; Levitsky & Way 2002; Morlino 2008; 2009; Smith 2005). Även om forskningsområdet har varit framgångsrik och utvecklat nya inriktningar finns det en grundläggande fråga som ännu inte har uppmärksamts: I vilken utsträckning är politiska regimer enhetliga i sin institutionella uppbyggnad? Traditionell regimforskning har sällan uppmärksammat institutionell variation inom politiska regimer. Utifrån ett antagande om att politiska regimer är homogena i sin institutionella uppbyggnad har deras fokus nästan uteslutande varit på variationer mellan politiska regimer. Forskning om hybridregimer har förvisso identifierat institutionella variationer inom politiska regimer, men har utgått från att institutionell variation endast finns inom en regimtyp. Huruvida det förekommer institutionell variation inom politiska regimer har därför inte uppmärksammats. Syftet med denna artikel är att ge bidrag som ökar förståelsen om politiska regimers uppbyggnad och deras institutionella variation. För att uppnå detta syfte kommer tre uppgifter att utföras. För det första kommer studien att introducera begrepp regimheterogenitet, som avser graden av institutionell variation inom politiska regimer. För det andra kommer studien att presentera två metoder för att mäta regimheterogenitet utifrån underlag från Freedom House. För det tredje kommer studien att tillämpa metoderna för att analysera i vilken utsträckning som politiska regimer är heterogena i sin institutionella uppbyggnad. Resultatet 2

3 av studiens empiriska analyser visar att det finns skillnader mellan staters regimheterogenitet. Det finns stater vars politiska regim har enhetlig institutionell uppbyggnad, samtidigt finns det en betydande andel av stater som har institutionell variation i sin politiska regim. Regimheterogenitet framträder som en grundläggande dimension hos politiska regimer, inte enbart begreppsligt, utan också empiriskt. Utifrån dessa resultat formulerar studien ett antal frågor och uppgifter för kommande forskning om regimheterogenitet. Sammantaget kommer studien att utveckla och utmana såväl det traditionella antagandet att politiska regimer är homogena i sin institutionella uppbyggnad som antagandet att institutionell variation endast återfinns hos mellanliggande regimtyper (hybridregimer). Regimheterogenitet som begrepp Regimheterogenitet avser grad av institutionell variation inom politiska regimer. Vad begreppet uppmärksammar är att det inom politiska regimer kan finnas olikheter i de politiska institutionernas uppbyggnad. Till exempel kan politiska regimer domineras av demokratiska institutioner, men samtidigt innehålla totalitära institutioner. På motsvarande sätt kan totalitära institutioner vara framträdande i politiska regimer, som även har demokratiska institutioner. De politiska regimer som inte har kombination av politiska institutioner betraktas som homogena regimer, medan politiska regimer som har hög grad av institutionell variation anses vara heterogena regimer. Regimheterogenitet bygger på begreppet politisk regim, vilket avser de spelregler som finns för det politiska samhällslivet. Begreppet regimheterogenitet är uppbyggd av två komponenter: a) politiska regimer och b) grad av institutionell variation. Den första komponenten bygger på den diskussion som återfinns hos David Easton (1965:193). Enligt Easton består politiska regimer av tre delar, som tillsammans formar de politiska strukturerna och processerna. Den första beståndsdelen är regimvärden, vilka anger övergripande värden som de politiska relationerna och processerna i sin utformning strävar efter att förverkliga. I politiska system finns det en uppsättning av regimvärden som strukturerar de politiska relationerna och processerna. Bland den mångfald av värden som kan vara regimvärden återfinns politisk jämlikhet, parlamentarism, maktdelning, federalism, rättsäkerhet, proportionalitet, majoritetsstyre, effektivitet och stabilitet. Vilka värden som utgör regimvärden varierar mellan samhällen och kan förklara varför det politiska livet ser olika ut i länder, även om de i andra aspekter är lika varandra (Easton 1965: ). Den andra beståndsdelen i politiska regimer är regimnormer. Dessa normer preciserar vilka politiska 3

4 handlingar och processer som förväntas utföras av aktörerna. Regimnormerna preciserar också vilka handlingar och processer som anses vara förenliga med regimvärdena. Sammantaget anger regimnormer hur aktörer förväntas agera i politiska sammanhang (Easton 1965: ). Den tredje delen som återfinns i politiska regimer är politiska rollstrukturer. I politiska processer intar aktörer olika roller. Vad som utmärker dessa roller är att det finns förväntningar på vilka handlingar som aktörerna ska utföra, men också hur rollerna förhåller sig till varandra. Rollernas förväntningar och position i förhållande till andra roller är relaterad till regimnormer. Beroende på regimnormerna formas förväntningarna på vilka handlingar som rollerna ska utföra, vilket också får betydelse för rollernas relation till varandra. Genom att fördela ansvar, makt och resurser mellan rollerna skapas relationer som är stabila och grundläggande för de politiska processerna. Dessa strukturer formas utifrån strävan att förverkliga regimvärden och regimnormer. Detta innebär att länder tenderar att utforma politiska rollstrukturer på olika sätt beroende på vilka regimvärden och regimnormer som de strävar efter att tillämpa (Easton 1965: ). Vad Easton benämner för politiska rollstrukturer motsvarar vad som i andra arbeten och ansatser kallas för politiska institutioner. Vad som avses med politiska institutioner är uppsättningar av regler för handlingar och relationer som är relaterade till skapandet av politik (politiska system). Dessa regler föreskriver vem som förväntas delta i det politiska livet och hur dessa aktörer förväntas delta i det politiska livet. På detta sätt anges begränsningar för politiska handlingar och relationer, vilket formar de politiska processer och strukturer som utgör politiska system (jfr Offe 2006). Framträdande typologier om politiska regimer baseras på antagandet att politiska regimer har institutioner som formas av gemensamma regimvärden och regimnormer (e.g. Dahl 1971; Linz 2000; Linz & Stepan 1996). Till exempel att demokratiska värden och normer formar de politiska institutionerna till demokratiska institutioner. Med den andra komponenten i begreppet regimheterogenitet utmanas detta antagande. Komponenten öppnar för möjligheten att politiska regimer i varierande utsträckning kombinerar olika typer av politiska institutioner. Utifrån resonemanget hos Easton förväntas de politiska institutionerna formas av regimvärden och regimnormer. Kombineras enhetliga regimvärden och regimnormer förväntas även de politiska institutionerna vara enhetliga i sin utformning. Om däremot olika värden och regimer kombineras förväntas detta ge upphov till politiska institutioner som varierar i sin institutionella uppbyggnad. Dessa olikartade institutioner förväntas mötas i olika 4

5 sammanhang och formar dess handlingsmöjligheter. Det är i denna institutionella intersektion som regimheterogenitetens betydelse och innebörd framträder. Kritik av hybridforskningen Idén om att politiska regimer kan bestå av olikartade institutioner är inte ny. Inte minst har forskning om hybridregimer uppmärksammat att olika institutioner kan kombineras. Det finns dock tre viktiga skillnader mellan regimheterogenitet och hybridregim. För det första tenderar studier om politiska hybridregimer ersätta det traditionella antagandet om enhetliga regimer med ett annat antagande, som hävdar att institutionell variation enbart finns i politiska regimer som är delvis fria. Begreppet regimheterogenitet bygger inte på detta antagande, utan öppnar för möjligheten att institutionell variation kan förekomma i alla former av politiska regimer. Däremot är det möjligt att delvis fria regimer har större grad av institutionell variation än andra regimtyper, men det utesluter inte att andra regimtyper också har institutionell variation eller att delvis fria regimer är begränsad i sin institutionella variation. För det andra har forskning om hybridregimer fokuserat dels på institutioner som är relaterade till valprocesser, dels på kombinationen av demokratiska och auktoritära institutioner. Regimheterogenitet avser istället politiska institutioner, vilket kommer av att begreppet bygger på politisk regim, och hur dessa är utformade oavsett om de är demokratiska eller auktoritära. Begreppet bygger därför inte på antagandet att institutionell variation enbart skapas när demokratiska och auktoritära institutioner kombineras. För det tredje har hybridregim betraktas som en mellanliggande typ av regim på en dimension där demokratisk och ickedemokratiska regim utgör de andra typerna av politisk regim. Med regimheterogenitet introduceras ett nytt begreppsligt perspektiv. Regimheterogenitet betraktas som en självständig dimension i förhållande till regimtyp. Med detta kan alla regimtyper vara mer eller mindre heterogena i sin institutionella uppbyggnad. Att mäta regimheterogenitet Den andra uppgiften för att uppnå syftet med denna artikel är att presentera en metod för att empiriskt mäta regimheterogenitet. Med denna uppgift ges möjligheter att empiriskt undersöka förekomsten av regimheterogenitet i politiska system. I detta avsnitt kommer ett förslag till att mäta regimheterogenitet att presenteras. Detta förslag bygger på att underlag från Freedom House Index (FHI) används på ett nytt sätt. Uppgiften kommer att utföras i fyra steg. I det första steget kommer urvalet av FHI att motiveras. Därefter kommer uppbyggnaden av FHI presenteras. I det tredje steget presenteras två metoder att mäta regimheterogenitet 5

6 utifrån FHI. Avslutningsvis kommer begränsningar med att mäta regimheterogenitet med FHI att diskuteras. Urval av index Det finns numera en mångfald av index som syftar till att mäta politiska regimer. De mest framträdande av dessa index är konstruerade för att mäta demokrati eller demokratisering. Vad som förenar dem är att de ger ett sammanhållet mått på graden eller förekomsten av demokrati. Kvantitativa mått på politiska regimer är emellertid en relativ sen företeelse inom samhällsvetenskaplig forskning. De första indexen utvecklades under den senare delen av 1960-talet. Ett av de första försöken till att mäta graden av demokrati återfinns i boken Polyarchy Participation and Opposition (1971) av Robert Dahl. Utifrån ett index som uppmärksammar 57 aspekter klassificeras 114 länder utifrån möjligheterna att delta i politiska val och politisk opposition (Dahl 1971: ). Sedan 1970 har såväl antalet som användningen av kvantitativa index ökat markant. Det finns numera en mångfald av olika index som syftar till att mäta politiska regimer (Alvares et al. 1996; Bollen 1980; 2001; Coppedge & Reinicke 1991; Gasiorowski 1996; Hadenius 1992). De index som främst används är Freedom House Index (FHI), Polity och Vanhanen. De är uppbyggda utifrån olika dimensioner och aspekter, vilket ger innehållsliga skillnader mellan indexen som påverkar deras relevans för studier av regimheterogenitet (Munck 2009). Indexet som har utvecklats av Tatu Vanhanen bygger på den begreppsliga diskussion som Dahl (1971) har utvecklat. Enligt Dahl kan demokratisering analyseras utifrån två dimensioner: graden av politisk konkurrens och graden av politisk inklusion. Dessa två dimensioner operationaliserar Vanhanen på ett enkelt sätt. Graden av inklusion operationaliseras som deltagande (P), vilket beräknas som valdeltagande (antal röstande i senaste val som andel av total befolkning). Graden av politisk konkurrens (C) beräknas som den andel av rösterna som det största partiet får i valet subtraherat från 100. Därefter multipliceras de både indikatorerna med varandra och divideras därefter med 100 för att få en skala som varierar mellan 0 och 100, vilket ger följande grundformel: ((P*C)/100). Denna formel innebär att länder med högt valdeltagande och som inte domineras av ett parti ges höga värden, medan länder med lågt valdeltagande eller som domineras av ett parti ges låga värden (Vanhanen 1997; 2003). Det är ett relativt enkelt index som Vanhanen har utvecklat, som har en del begränsningar när det gäller att studera politiska regimers uppbyggnad. Inte minst är indexet starkt koncentrerad 6

7 till förhållanden relaterade till valresultat och mäter inte omständigheter utanför valprocesser. Dessutom är indexet inte känsligt för hur valprocesser genomförs. Det index som Vanhanen har konstruerat lämpar sig därför inte för att studera regimheterogenitet. För det första avser indexet förhållanden som är koncentrerade till ett institutionellt sammanhang: valprocesser. Det är inte tillräckligt att enbart undersöka ett sammanhang för att få en bild av regimheterogenitet, eftersom politisk regim avser mer sammantagna egenskaper för politiska system. För det andra indikerar indexet snarare beteende inom processer valdeltagande och röstningsmönster än institutionella förhållanden. Som framgick av det föregående avsnittet avser regimheterogenitet att politiska regimer inom sig är olikartade i sin institutionella uppbyggnad. Detta kan förvisso påverka hur aktörer agerar i processer, men regimheterogenitet kan inte avläsas av aktörernas beteende. Ett alternativt index är Polity, som uppdateras regelbundet i nya upplagor (Marshall & Jagger 2001). Detta index har sin begreppsliga grund i arbeten som skrevs av Henry Eckstein och Ted Gurr på 1970-talet (Eckstein & Gurr 1975). Utifrån dessa diskussioner konstrueras indexet för att indikera institutionalisering av demokrati, vilket preciseras med tre dimensioner: politisk konkurrens och opposition, rekrytering till exekutiva uppdrag och exekutiva uppdrags oberoende. Arbetet med att bedöma länders politiska regim vägleds av fem aspekter: a) reglering av deltagande, b) konkurrens i deltagande, c) öppenhet i rekrytering av exekutiva uppdrag, d) konkurrens i rekrytering av exekutiva uppdrag respektive e) reglering av exekutiva uppdrag. Utifrån bedömning av dessa aspekter viktas och summeras situationen i länder till en skala med 11 nivåer, där värdet 0 indikerar ingen institutionalisering av demokrati och värdet 10 indikerar fullständig institutionalisering av demokrati. Denna bedömning finns tillgänglig för alla erkända stater med befolkning över invånare. För denna grupp av stater innehåller indexets databas årliga uppgifter från år 1800, vilket ger en omfattande databas som används regelbundet för jämförande och historiska analyser. I jämförelse med indexet som Vanhanen utvecklat uppmärksammar Polity flera aspekter och mer institutionella förhållanden. Detta gör Polity mer lämpligt för att kunna studera och analysera regimheterogenitet. Det som dock begränsar användandet av Polity för att studera regimheterogenitet är att de institutioner som indexet mäter är koncentrerade till ett fåtal delar av politiska regimers uppbyggnad. Det handlar i stor utsträckning om institutioner relaterade till exekutiva uppdrag och rekrytering. Flera grundläggande aspekter av politiska regimer 7

8 lämnas därmed utanför indexet. Därtill begränsas också indexet av dess inriktning på formella förhållanden, vilket inte alltid motsvarar de faktiska. Det tredje indexet är Freedom House Index, som sedan 1972 årligen uppdateras och omfattar alla erkända länder. Dessutom brukar indexet omfatta ett antal utvalda områden som är autonoma eller vars status är omstridda. Indexet används för att studera demokrati eller demokratisering, men är egentligen utformad utifrån ett övergripande frihetsbegrepp. Översiktligt undersöker indexet förekomsten av politiska respektive civila fri- och rättigheter i länder. Utifrån förekomsten av dessa friheter ges länder olika värden mellan 1 (fria) och 7 (ofria) på de två dimensionerna. Dessa dimensioner sammanslås till ett sammanfattande omdöme om länderna, som utifrån deras genomsnittliga värde kategoriserar dem som fria (1,0-2,5), delvis fria (3,0-5,0) och ofria länder (5,5-7,0). Detta ger en enkel och översiktlig indelning av länderna, vilket troligen har främjat användandet av indexet (Gastil 1990). Av de tre index som är mest framträdande i komparativ forskning om politiska regimer har FHI de mest utvecklade förutsättningarna för att studera regimheterogenitet. För det första ger FHI möjligheter att studera förhållande i samtliga länder som är internationellt erkända. Förvisso finns det underlag som kommer att användas endast tillgängligt för ett fåtal år (sedan 2006), men det är tillräckligt för att ge en bild av samtida regimheterogenitet i världens erkända länder. Detta ger möjlighet att studera regimheterogenitet i olika kontextuella sammanhang, vilket är en viktig ingång för komparativa studier. För det andra ger FHI information om institutionella förhållanden utifrån såväl formella som informella aspekter, vilket är en förutsättning för studier av politisk regim. För det tredje består FHI av information om institutionella förhållanden i olika sammanhang inom respektive regim, vilket ger möjligheter att belysa aspekter av politiska regimers uppbyggnad. Det är en förutsättning för att studera regimheterogenitet att indexet har information om hur olika institutioner är uppbyggda, men också om institutioner som ingår i olika delar av politiska regimer. För det fjärde omfattar FHI flera institutioner inom olika sammanhang och baseras inte som alternativa index på en eller fåtal institutioner. Indexet har även en operativ uppbyggnad som underlättar kvantitativa analyser av heterogeniteten mellan olika uppsättningar av institutioner inom länderna. Detta ger en ännu bättre möjlighet att jämföra institutioners uppbyggnad inom politiska regimer. 8

9 Uppbyggnad av FHI För år 2009 omfattade undersökningen 193 länder och 16 utvalda områden, vilka antingen är relaterade områden eller omstrida områden. FHI omfattar därmed alla internationellt erkända stater. För varje stat och utvalt område som ingår i undersökningen har underlag insamlats om ekonomiska, kulturella, politiska och sociala förhållanden. Insamlingen och analyserna av underlaget görs av en analysgrupp, som består av analytiker anställda vid organisationens huvudkontor och externt anlitade områdesexperter. Arbetet som analysgruppen gör redovisas i rapporter som översiktligt beskriver situationen i respektive land eller område. Med underlaget och rapporterna som grund bedömer sedan analysgruppen förekomsten av frioch rättigheter. Denna bedömning görs genom att analysgruppen besvarar en uppsättning av frågor. Av dessa handlar 10 frågor om politiska fri- och rättigheter, medan 15 frågor rör civila fri- och rättigheter. Frågorna är ordnande i tre respektive fyra grupper av frågor. De tre första grupperna berör politiska fri- och rättigheter: valprocesser, politisk pluralism och deltagande, samt politisk funktionalitet. De återstående grupperna är relaterade till civila fri- och rättigheter, vilka handlar om yttrande- och åsiktsfrihet, organisationsfrihet, lagbundenhet, samt personlig autonomi och individuella rättigheter. I tabell A1 (appendix) presenteras dessa grupper av frågor, vilka analysgruppen besvarar genom att ange i vilken utsträckning som frioch rättigheter förekommer i respektive aspekt. Gruppen använder en skala med fem nivåer som uttrycker olika grader av förekomst av fri- och rättigheter, där värde noll innebär att frioch rättigheter inte förekommer samt där värde fyra anger att fri- och rättigheter förekommer utan begränsningar. Övriga nivåer används för att uttrycka att fri- och rättigheter förekommer med olika grad av begränsningar. Efter att analysgruppen har bedömt förekomsten av fri- och rättigheter summeras värdet för respektive grupp av frågor. Det innebär att stater kan få värden mellan 0 och 40 när det gäller politiska fri- och rättigheter, medan värdena för civila fri- och rättigheter kan varierar mellan 0 och 60. Eftersom antalet frågor för de två grupperna är olika blir också deras intervall olika, vilket försvårar jämförelsen mellan dem och möjligheten att få ett sammantaget mått. Olikheten hanteras genom att värden på de två indexen överförs till nya index, som varierar mellan värdena ett och sju. I tabell 1 presenteras hur intervall på de ursprungliga indexen motsvarar värden på de nya indexen. 9

10 Tabell 1: Överförning av grundvärde till indexvärde Index för politiska fri- och rättigheter Index för civila fri- och rättigheter Grundvärde Indexvärde Grundvärde Indexvärde Med överförningen av grundvärden till indexvärden skapas två index som syftar till att återge förekomsten av politiska och civila fri- och rättigheter. Länder där politiska respektive civila fri- och rättigheter förekommer i stor utsträckning ges låga indexvärden utifrån att de har höga grundvärden, medan länder där fri- och rättigheter förekommer i begränsad omfattning ges höga indexvärden eftersom de har låga grundvärden. Detta ger betydande information om politiska regimers utformning, men det ger inte möjlighet att bedöma den sammantagna situationen i länderna eller områdena. För att få en sammantagen bedömning skapas ytterligare ett index utifrån de två indexvärdena. Detta index beräknas genom att summan på de två indexvärden adderas och därefter divideras med två, vilket då skapar ett genomsnittligt indexvärde. Med detta genomsnittliga indexvärde som grund indelas sedan länderna i tre grupper. Fria länder har genomsnittliga värden mellan 1,0 och 2,5. Det indikerar att fri- och rättigheter förekommer i stor utsträckning i dessa länder. I delvis fria länder förekommer begränsningar av fri- och rättigheter. Detta kommer till uttryck i genomsnittliga värden mellan 3,0 och 5,0. Ofria länder har genomsnittliga värden mellan 5,5 och 7,0. Dessa värden indikerar att fri- och rättigheter i länderna är ytterst begränsad eller förekommer endast som undantag. Sammantaget skapar detta en grund för indelning av länder och områden utifrån förekomsten av politiska och civila fri- och rättigheter, vilket presenteras i tabell 2. Tabell 2: Principer för indelning av länder och områden Indelning av land eller område Genomsnittligt värde på indexvärden Fria länder 1,0 2,5 Delvis fria länder 3,0 5,0 Ofria länder 5,5 7,0 10

11 Att mäta regimheterogenitet med FHI När FHI används för att indikera politisk regim beräknas (aritmetiskt) medelvärde på olika dimensioner och index. Detta ger ett så kallat lägesmått på var ländernas värden befinner sig utmed indexets skala. Om länderna har låga värden på de två indexen om politiska och civila rättigheter ges ett lågt medelvärde, vilket tolkas som om landet är demokratiserat och därmed har en demokratisk regim. För att beräkna regimheterogenitet behövs mått som indikerar den institutionella variationen inom länders politiska regim. Istället för att summera och beräkna medelvärde, beräknas ett spridningsmått för respektive land som benämns standardavvikelse. Detta mått kan användas för att ge indikation på olikheten hos de komponenter (värden) som ingår i beräkningen av medelvärdet. Som kommer att framgå av kommande illustrationer anger standardavvikelse den genomsnittliga (typiska) avvikelsen från medelvärdet. Spridningsmått anger därmed graden av heterogenitet när det gäller en egenskap hos analysenheterna (Aczel 1999:23-28). Vanligen används standardavvikelsen för att beräkna olikheten mellan analysenheter. Till exempel för att besvara frågor om hur stora skillnader i valdeltagande det finns mellan kommuner eller hur graden av demokrati varierar mellan länder. Måttet ger dock även möjligheter till att analysera skillnader inom analysenheter, vilket regimheterogenitet handlar om. Möjligheten att beräkna skillnader inom enheter kommer därför at användas för att beräkna regimheterogenitet. Regimheterogenitet baserad på gradskillnader Det finns (minst) två sätt som regimheterogenitet kan mätas utifrån FHI med standardavvikelse. Det första sättet beräknar standardavvikelse med de värden som länderna har på de dimensioner som presenterades i tabell 1. Dessa sju dimensioner varierar mellan olika värden, eftersom antalet underliggande frågor är olika. Fyra av dimensionerna varierar mellan värdena 0 och 16, medan tre av dimensionerna varierar mellan 0 och 12. För att kunna beräkna regimheterogenitet utifrån dessa dimensioner förutsätts därför att dimensionerna standardiseras på sådant sätt att de varierar mellan samma värden. Detta görs enkelt genom att dimensionernas värden divideras med det maximala värdet och därefter multipliceras med 100. Dimensionerna kommer då att variera mellan värden 0 och 100, vilket uttrycker i vilken utsträckning som respektive dimension är liberaliserad (fri). Värdet 100 indikerar att dimensionen är fullständig liberaliserad, medan värdet 0 indikerar att dimensionerna är fullständigt ickeliberaliserad (ofri). Studier av politisk regim kan beräkna ländernas medelvärde på dimensionerna för att indikera vilken politisk regim (regimtyp) som återfinns i 11

12 respektive land. För att studera regimheterogenitet beräknas istället vilken standardavvikelse som respektive land har på dimensionerna. I tabell 3 ges en illustration av hur regimheterogenitet kan beräknas utifrån de sju dimensioner som ingår i FHI. Regimheterogenitet har beräknats för tre länder. Det första landet är Bolivia, som enligt FHI är ett delvis fritt land. Detta är ett av de länder som har högst grad av standardavvikelse (21,0), vilket tolkas som om landet i jämförelse med andra länder har mest framträdande regimheterogenitet. Som framgår av tabellen har landet relativt höga värden på fyra dimensioner (A, B, D och E), men samtidigt har landet lägre värden på tre dimensioner (C, F och G). Denna kombination av värden på de sju dimensionerna formar landets regimheterogenitet. Som ett andra exempel på regimheterogenitet kan Sverige användas. Sverige har högsta värden på samtliga dimensioner. Utöver att landet anses vara demokratiskt innebär detta också att landet har den lägsta möjliga standardavvikelsen. Sverige tillhör därmed den grupp av länder som utmärks av fullständig regimhomogenitet. Att Sverige har låg regimheterogenitet beror inte på landets demokratiska regim, utan på sammansättningen av den politiska regimen. Som framgår av det tredje exemplet kan även länder med ickedemokratiska regimer utmärkas av låg regimheterogenitet. Nordkorea är ett av de länder som har lägst värden på de sju dimensionerna, vilket indikerar en ickedemokratisk regim. Landet har genomgående låga värden på dimensionerna. På sex av de sju dimensionerna har landet värdet noll, vilket indikerar fullständig avsaknad av fri- och rättigheter. På den sjunde dimensionen har landet också ytterst lågt värde. Denna kombination av värden medför att landet har låg standardavvikelse, vilket indikerar regimhomogenitet. Tabell 3: Exempel på regimheterogenitet Regimdimensioner Land A B C D E F G Medelvärde Standardavvikelse Bolivia 91,7 75,0 41,7 87,5 83,3 43,8 56,3 68,5 21,0 Sverige 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 0,0 Nordkorea 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 12,5 1,8 4,7 Exempel ,1 53,5 Exempel ,9 53,5 En fråga som följer av de tre exemplen i tabell 3 är vilka värden på standardavvikelsen som motsvarar hög respektive låg regimheterogenitet. För att få perspektiv på ländernas standardavvikelse presenteras i tabell 3 två exempel som har den högsta standardavvikelsen 12

13 som är möjlig utifrån hur de sju dimensionerna är konstruerade. I det första exemplet har tre dimensioner värdet 0 och fyra dimensioner har värdet 100. På detta sätt kombineras de lägsta och högsta värdena på dimensionerna. En annan kombination som också ger den högsta standardavvikelsen återfinns i det andra exemplet. I detta exempel är det fyra dimensioner som har det lägsta värdet och tre dimensioner som har det högsta värdet, vilket är den omvända kombinationen i förhållande till det första exemplet. Som framgår av tabellen ger dessa två kombinationer olika medelvärden (57,1 respektive 42,9), men standardavvikelsen är den samma (53,5). Eftersom kombinationerna har den högsta variationen av värden innebär det att deras standardavvikelse är den högsta. Sammantaget innebär detta att när regimheterogenitet analyseras med ländernas standardavvikelse på de sju dimensionerna kan värdet variera mellan 0 och 53,5. Om ländernas standardavvikelse divideras med det högsta värdet ges en indikation i vilken utsträckning som länderna har regimheterogenitet. För Bolivia skulle denna procedur innebära att landet har en regimheterogenitet som motsvarar drygt 39 procent av det högsta värdet. Regimheterogenitet baserad på kategoriska skillnader Det andra sättet att beräkna regimheterogenitet utifrån FHI har likheter med det första. Underlaget består av ländernas värden på de sju dimensionerna, som standardiseras till intervall mellan 0 och 100 för att kunna jämföras. Dessutom används även standardavvikelse för att beräkna graden av regimheterogenitet. Till skillnad från den första metoden beräknas standardavvikelsen inte med de värden som länderna har på dimensionerna, utan på de kategorier som länderna har på dimensionerna. Genom att relatera värden på dimensionerna till de gränsvärden som Freedom House använder för att kategorisera länder kan kritiska värden identifieras för dimensionerna. Dessa värden anger gränserna för att länderna ska anses vara fri, delvis fri och ofri på respektive dimension. I tabell 4 presenteras dessa kritiska gränsvärden för dimensionerna och de värden hos FHI som dessa motsvarar. Värden hos FHI har anpassats till det intervall som gäller för dimensionerna, men det finns en skillnad. I den ursprungliga indelningen finns intervall mellan kategorierna. Detta är möjligt eftersom FHI inte kan anta värden som ligger i intervallen mellan kategorierna. Denna möjlighet finns inte med dimensionerna och deras intervall. Det har medfört att det högre värdet för delvis fria länder och det högre värdet för ofria länder är ungefär fem enheter högre i indelningen för dimensionerna än de motsvarande värdena hos FHI. Det har gjorts för att inte överskatta graden av liberaliseringen i dimensionerna, vilket andra alternativa indelningar kan medföra. 13

14 Tabell 4: Kritiska värden för kategorisering av regimdimensioner Typ av politisk regim Kritiska värden Motsvarande värden hos FHI Fria länder/egenskaper (3) 100,00 78,57 2,5 1,0 Delvis fria länder/egenskaper (2) 78,56 42,85 5,0 3,0 Ofria länder/egenskaper (1) 42,84 0,00 7,0 5,5 För att kunna beräkna regimheterogenitet som standardavvikelse förutsätts att de tre kategorierna omvandlas till numeriska värden. Det görs enkelt genom att koda kategorierna enligt följande: fria egenskaper = 3, delvis fria egenskaper = 2, samt ofria egenskaper = 1. Med denna kodning är det möjligt att beräkna medelvärde och standardavvikelse för ländernas egenskaper på de sju regimdimensionerna. I tabell 5 tillämpas denna möjlighet för att beräkna regimheterogeniteten hos tre länder. Det första landet är återigen Bolivia, som är ett exempel på hög grad av regimheterogenitet. Landet har fria egenskaper på tre dimensioner, delvis fria egenskaper på tre dimensioner och ofria egenskaper på en dimension. Uttryckt som medelvärde motsvarar denna kombination 2,29, samtidigt som landets standardavvikelse på de sju dimensionerna uppgår till 0,76. Det andra fallet som presenteras i tabellen är Sverige, som illustrerar en demokratisk regim som har regimhomogenitet. Landet har fria egenskaper på samtliga dimensioner, vilket resulterar i det högsta medelvärdet och den lägsta standardavvikelsen. Samma låga standardavvikelse återfinns även hos Nordkorea, som har ofria egenskaper på samtliga dimensioner. Landet har därmed en ickedemokratisk regim och regimhomogenitet. Tabell 5: Exempel på regimheterogenitet Regimdimensioner Land A B C D E F G Medelvärde Standardavvikelse Bolivia ,23 0,76 Sverige ,00 0,00 Nordkorea ,00 0,00 Exempel ,86 1,07 Exempel ,14 1,07 14

15 I tabell 5 har också två exempel inkluderats som illustrerar kombinationer som maximerar standardavvikelsen och hur regimheterogenitet i sin mest utmärkande form kommer till uttryck. I det första exemplet har fyra dimensioner ofria egenskaper och tre dimensioner har fria egenskaper. Denna kombination resulterar i en standardavvikelse om 1,07. Samma standardavvikelse återfinns i det andra exemplet, som kombinerar fyra dimensioner med fria egenskaper och tre dimensioner med ofria egenskaper. Dessa två exempel identifierar det maximala värdet för standardavvikelsen till 1,07. Om ländernas standardavvikelse relateras till detta värde ges en indikation på huruvida länders regimheterogenitet är hög eller låg. Till exempel motsvarar Bolivias standardavvikelse drygt 71 procent av det maximala värdet (0,76/1,07), vilket indikerar en hög grad av regimheterogenitet. Jämförelse av metoderna Sammantaget finns det två metoder att mäta regimheterogenitet utifrån FHI. Båda metoderna ger information om regimheterogenitet och kommer därför att tillämpas i nästa kapitel för att studera regimheterogenitet i erkända länder. Den ena metoden bygger på gradskillnader inom politiska regimer, medan den andra metoden baseras på dimensioners olikheter i typ av egenskap (kategoriska skillnader). Den första metoden ger möjlighet att med precision identifiera olikheter inom politiska regimer. Samtidigt kan metoden innebära att gradskillnader som har begränsad institutionell betydelse inte kan urskiljas från motsvarande gradskillnader som har institutionell betydelse. Den andra metoden identifierar skillnader på ett mer övergripande sätt. Den ger ingen indikation på olikheter inom kategorier, samtidigt som begränsade skillnader kan identifieras som olikhet i typ om värdena ligger på olika sidor av kritiska gränsvärden. Till exempel, ett värde på 42,7 och ett värde på 42,9 skulle med den första metoden uppfattas som relativt lika, eftersom avståndet är minimalt, men med den andra metoden skulle skillnaden identifieras som en olikhet i typ, då det enda värdet motsvarar ofria egenskaper och det andra ligger inom intervallet för delvis fria egenskaper (jfr tabell 4). Kritik mot FHI De två föreslagna metoderna att beräkna regimheterogenitet förenas i att de baseras på underlag från FHI. Detta ger möjligheter, inte minst att studera regimheterogenitet i alla erkända länder. Det ger också möjligheter att analysera olika aspekter av politiska regimer och hur den institutionella uppbyggnaden varierar mellan aspekterna. Detta ger förutsättningar för att komparativt studera regimheterogenitet. Vad som också följer med FHI är en del 15

16 begränsningar, som delvis har uppmärksammats i kritiska studier av indexet. Framför allt finns det fyra begränsningar som följer med indexet. För det första kan FHI kritiseras utifrån begreppslogiska kriterier. De aspekter som indexet indikerar är inte utvecklade utifrån grundläggande begrepp om politisk regim. Det ger indexet inte den systematiska uppbyggnad som skulle vara mest önskvärd. Som en följd av detta är kan de dimensioner som ingå i indexet uppfattas som godtyckligt utvalda eller utformade. Dessutom inkluderar indexet aspekter som inte relateras till varandra mer systematiskt, vilket medför att indexet kan framstå som mer eller mindre sammansmältning av indikatorer. De aspekter och dimensioner som FHI indikerar är relevanta för studier av regimheterogenitet, men indexets relevans skulle vara betydligt starkare om det fanns en grundläggande systematik av indexets uppbyggnad som grundade sig på begreppet politisk regim. För det andra har FHI kritiserats för utformningen av indexets indikatorer. Förvisso bygger indexet på flera indikatorer och insikten att indikatorerna måste anpassas till ländernas olikheter när det gäller sammanhang och förhållanden. Däremot är det oklart vilka kriterier som tillämpas när länderna tilldelas olika värden. Det är därför svårt att få information och pröva kodningen av länderna. Dessutom är det oklart vilket underlag som kodningen bygger på eftersom angivelsen av källor är bristfällig. Dessa brister följer med när underlaget används för att mäta regimheterogenitet. Det har framför allt inverkan på reliabiliteten hos de empiriska analyserna. Bristerna i dokumentationen och transparensen medför att det inte finns möjligheter att hantera eller justera för den bristfälliga reliabiliteten. För det tredje har kritik riktas mot FHI när det gäller hur indexet summerar de underliggande indikatorerna till sammanhållna mått. Mångfalden av olika mått är påtaglig hos FHI. Antalet mått är i sig inte problematiskt, utan vad som är problematiskt är att måtten inte relateras till varandra utifrån övergripande begrepp. Det saknas teoretisk motivation varför måtten sammanförs med enkel addition. Dessutom innebär enkel addition att de olika måtten ges samma vikt (betydelse) för indexen. Marginella företeelser ges samma betydelse som grundläggande företeelser i politiska regimer. Det skulle vara metodologiskt möjligt att testa metoden som FHI använder och utveckla alternativa, men när grundläggande uppgifter om måtten saknas är det inte praktiskt möjligt att genomföra dessa test. Förvisso kommer de empiriska analyserna inte att använda de sammantagna indexen som underlag, men likväl 16

17 kommer analyserna att bygga på underlag som består av summerade mått med brister i sin uppbyggnad och konstruktion. För det fjärde begränsas FHI till att bedöma politiska institutioner utifrån ett perspektiv. Syftet med FHI är att ge bedömningar om förekomsten av frihet i ett antal aspekter. Frihet avser the opportunity to act spontaneously in a variety of fields outside the control of the government and other centers of potential domination (referens). Perspektivet handlar därmed om relevanta egenskaper hos politiska regimer, men politiska regimers institutionella uppbyggnad kan analyseras även utifrån andra perspektiv. Exempel på alternativa begrepp som förekommer i diskussionen är jämlikhet (Dahl 1998; 1989) och symmetri (Eckstein & Gurr 1975). Att studera regimheterogenitet utifrån FHI innebär därför att institutioners variation i förhållande till frihet analyseras. Empiriska analyser: regimheterogenitet som empiriskt fenomen Ett första steg att beskriva regimheterogeniteten på global nivå återges i tabell 6. Vad tabellen presenterar är lägesmått (median och medelvärde) och spridningsmått (standardavvikelse) för de indikatorer på regimheterogenitet som utvecklades i det föregående avsnittet. Vad som framkommer av tabellen är att regimheterogeniteten i genomsnitt är måttlig i världens erkända stater. Det gäller framför allt när regimheterogenitet baseras på gradskillnader. Regimheterogeniteten blir mer framträdande när måtten baseras på kategoriska skillnader. Det samma gäller skillnaderna mellan länderna, vilket framgår vid jämförelse av standardavvikelsen. Det finns mer framträdande skillnader mellan länder när regimheterogenitet mäts som kategoriska skillnader än som gradskillnader. Tabell 6: Regimheterogenitet 2009 Mått på regimheterogenitet Median Medelvärde Standardavvikelse Gradskillnader 10,87 10,68 5,20 Kategoriska skillnader 37,80 30,16 24,56 17

18 Det finns länder som är homogena i sin institutionella uppbyggnad (se tabell A2 i appendix). 1 Dessa länder har politiska regimer som inom sig har institutioner som är relativt lika i sin uppbyggnad. I denna grupp återfinns stabila demokratier som Finland, Norge och Sverige tillsammans med ett antal mikrostater (Island, Liechtenstein, Luxembourg och San Marino). 2 Dessa länder har det lägsta värdet (noll) på båda indikatorerna. Det finns ytterligare stabila demokratier som har låga värden, som indikerar att de har relativt homogena regimer. Exempel på dessa är Belgien, Chile, Frankrike, Irland, Kanada, Nederländerna, Nya Zeeland, Portugal, Schweiz, Tyskland och Österrike. Det är dock inte enbart stabila demokratier som har homogena regimer, utan regimhomogenitet återfinns även i länder med ickedemokratiska regimer. Till exempel har Iran, Nordkorea, Somalia, Turkmenistan och Uzbekistan ytterst låga värden på båda indikatorerna för regimheterogenitet. Samtidigt som flera länder utmärks av regimhomogenitet finns det länder som i större utsträckning utmärks av regimheterogenitet. I tabell 7 presenteras de tio länder som har högst värden på de två indikatorerna. När regimheterogenitet mäts som gradskillnader är det fem länder som har värden över 20: Fiji, Tonga, Bolivia, Jamaica och Ecuador. Bolivia och Ecuador återfinns även bland de länder som har högst värden när regimheterogenitet mäts utifrån kategoriska skillnader. Utöver Bolivia, Ecuador och Paraguay är det dock olika länder med störst regimheterogenitet som identifieras med de två indikatorerna. När regimheterogenitet undersöks som kategoriska skillnader återfinns den största institutionella variationen i Ukraina, Bolivia, Ecuador, Mexiko och Burkina Faso. 1 Appendix finns tillgänglig hos författarna tillsammans med en studiens databas. 2 Med uttrycket mikrostat avses stat som har en befolkning som understiger en miljon invånare (Anckar 2008). 18

19 Tabell 7: Länder med störst regimheterogenitet 2009 Heterogenitet som gradskillnader Nivå Heterogenitet som kategoriska skillnader Nivå Fiji 23 Ukraina 79 Tonga 22 Bolivia 76 Bolivia 21 Ecuador 76 Jamaica 20 Mexiko 76 Ecuador 20 Burkina Faso 76 Guinea-Bissau 19 Paraguay 69 El Salvador 19 Niger 69 Paraguay 19 Kenya 69 Niger 19 East Timor 58 Mali 19 Filippinerna 58 Ländergrupper Ett annat sätt att få översikt över länders regimheterogenitet är att undersöka om länderna kan indelas i olika grupper utifrån deras regimheterogenitet. I syfte att undersöka förekomsten av ländergrupper har en så kallad klusteranalys genomförts. Med klusteranalys identifieras grupper av enheter utifrån deras värden på variabler (Hair et al. 2006). I det aktuella fallet utgör världens erkända länder analysens enheter, vilka grupperas utifrån deras värden på måtten för regimheterogenitet. Grupperna av länderna identifieras på sådant sätt att skillnaderna inom grupperna minimeras, medan skillnaderna mellan grupperna maximeras. Det innebär att utfallet av klusteranalysen är en indelning av länderna utifrån deras regimheterogenitet i grupper, vilka består av länder som är så lika som möjligt inom gruppen och så olika som möjligt mellan grupperna. Om regimheterogenitet mäts som gradskillnader kan länderna utifrån klusteranalysen indelas i tre grupper. I den första gruppen återfinns de länder som har relativ hög grad av regimheterogenitet. Som framgår av tabell 8 ingår 47 länder i denna grupp och medelvärdet för gruppens länder uppgår till drygt 17 indexenheter. Den andra gruppen är en mellangrupp och omfattar flest länder. Ungefär hälften av de undersökta länderna (93 länder) ingår i denna grupp, som har ett medelvärde motsvarande 11 indexenheter. Avslutningsvis bildar 53 länder med låg grad av regimheterogenitet den tredje gruppen i indelningen. Dessa länder har den lägsta omfattningen av regimheterogenitet. Medelvärdet för denna grupp uppgår till fyra indexvärden. Som också framgår av tabellen reducerar indelningen drygt 92 procent av variationen mellan länderna när det gäller grad av regimheterogenitet, vilket innebär att 19

20 ländernas regimheterogenitet i stor utsträckning följer indelningen. Det är dock viktigt att uppmärksamma att indelningen bygger på den relativa skillnaden mellan länderna. Tabell 8: Tre grupper av regimheterogenitet gradskillnader Grupp Medelvärde Standardavvikelse Andel länder Antal länder Hög heterogenitet 17,37 1,81 24,4% 47 Medel 11,05 2,13 48,2% 93 heterogenitet Låg heterogenitet 4,12 2,04 27,5% 53 Eta = 0,921 (sign = 0,000) 193 Om däremot regimheterogenitet analyseras som kategoriska skillnader blir indelningen en annan, vilket presenteras i tabell 9. Istället för tre grupper består indelningen nu av fyra grupper. Den första gruppen bildas av åtta länder som har mycket hög regimheterogenitet. Medelvärdet för denna grupp är över 73 indexenheter. Fler länder placeras i den andra gruppen, som omfattar 69 länder. Dessa länder har relativt hög regimheterogenitet, vilket kommer till uttryck i att deras medelvärde uppgår till drygt 52 indexvärden. Den tredje gruppen utgörs av de länder vars regimheterogenitet är medelstor. Det innebär att länderna ligger relativt nära medelvärdet för alla länder, vilket också motsvarar medelvärdet för gruppens länder. Denna grupp följs inte av en grupp med låg regimheterogenitet, eftersom en motsvarande grupp saknas i den aktuella indelningen. Istället ingår 72 länder i en grupp som saknar regimheterogenitet. Deras politiska regimer har enligt indexet ingen institutionell variation inom sig, utan uppvisar fullständig regimhomogenitet. Denna fjärde grupp utgör den största gruppen i indelningen. Sammantaget innebär även denna indelning med fyra grupper att ländernas skillnader i regimheterogenitet i stor utsträckning följer indelningens grupper. När indelningen prövas med eta-analys framkommer nämligen att mer än 99 procent av variationen mellan fallen reduceras med indelningen. 20

21 Tabell 9: Fyra grupper av regimheterogenitet kategoriska skillnader Grupp Medelvärde Standardavvikelse Andel länder Antal länder Mycket hög heterogenitet 73,51 3,87 4,1 % 8 Hög heterogenitet 51,74 2,71 35,8% 69 Medel heterogenitet 37,80 0,00 22,8% 44 Ingen heterogenitet 0,00 0,00 37,3% 72 Eta = 0,997 (sign = 0,000) 193 En fråga som följer av de två indelningarna är huruvida det finns samband mellan ländernas grupptillhörighet. Frågan handlar om bilden av ländernas regimheterogenitet varierar beroende på vilken indelning och därmed mått som tillämpas. I tabell 10 har därför de två indelningarna kombinerats. Resultatet av denna kombination är att det finns ett mönster mellan de två alternativen. När sambandet mellan de två indelningarna prövas framkommer detta mönster i form av relativt starka sambandsvärden. Oavsett om tau-c eller gamma används indikeras samband mellan hur länderna grupperas i de två indelningarna. De länder som tillhör gruppen med låg heterogenitet i den första indelningen tenderar att tillhöra gruppen med ingen heterogenitet i den andra indelningen. På motsvarande sätt tillhör länder med hög heterogenitet i den första indelningen även gruppen med hög eller mycket hög heterogenitet i det andra alternativet. Samtidigt som detta mönster kan konstateras finns det också avvikelser, vilket även framkommer av tabell 10. Mest utmärkande avvikelse är de fåtal fall som har låg heterogenitet i den första indelningen, men hög heterogenitet i den andra. Till denna avvikelse kommer också en grupp av länder som enligt den andra indelningen har ingen heterogenitet, men som enligt den första indelningen tillhör gruppen med medelstor regimheterogenitet. Även om det finns avvikelser är det generella mönstret att det finns samband mellan hur länderna grupperas i de två indelningarna. 21

22 Tabell 10: Kombination av gruppindelning (andel i procent) Ingen heterogenitet Medel heterogenitet Hög heterogenitet Mycket hög heterogenitet Låg heterogenitet 24,9 1,6 1,0 0,0 Medel heterogenitet 12,4 16,6 19,2 0,0 Hög heterogenitet 0,0 4,7 15,5 4,1 Gamma = 0,881 (sign = 0,000) Tau-C = 0,637 (sign = 0,000) På motsvarande sätt som det finns likheter mellan hur länderna grupperas i de två indelningarna, finns det också samband mellan ländernas värden på de två indexen. För illustrera detta samband presenterar figur 1 hur ländernas värden fördelas på de två indexen. Vad som framkommer av figuren är att fördelningen på indexen antar olika former, men att det samtidigt finns ett mönster mellan dem. Länder som har högt värde på det ena indexet tenderar att också ha högt värde på det andra indexet, samtidigt som länder som har lågt värde på det ena indexet generellt har lågt värde på det andra. Detta samband indikeras också när en bivariat korrelationsanalys genomförs. Oavsett om sambandet analyseras som linjär korrelation (r = 0,75; signifikans = 0,000) eller som rangordningsmönster (rho = 0,75; signifikans = 0,000) blir utfallet ett starkt positivt samband mellan ländernas indexvärden. Även om det finns avvikelse från detta mönster finns det en likhet mellan hur länderna ges värden på de två indexen. Vilket index som används kan dock vara av betydelse för hur enskilda länder framställs, men som framgår av diskussionen kring tabell 6 har det också betydelse för hur regimheterogenitet beskrivs på global nivå. Även fördelningsmönstret är olika. Gradskillnader har ett kontinuerligt mönster inom ett avgränsat intervall, medan fördelningen utifrån kategoriska skillnader antar ett mer asymmetriskt trappstegsliknande mönster inom ett större intervall, vilket är viktigt att uppmärksamma när de två indexen ska användas eller analyseras. 22