Tillämpningen av regelverket för lämpligt arbete

Transkript

1 Tillämpningen av regelverket för lämpligt arbete Delrapport med utgångspunkt från intervjuer med handläggare

2 Sidan 2 (25)

3 I regleringsbrevet för 2005 gav regeringen IAF i uppgift att redovisa en uppföljning av tillämpningen av regelverket för lämpligt arbete. IAF har valt att belysa uppdraget ur olika synvinklar och denna rapport behandlar hur arbetsförmedlare i sitt dagliga arbete tillämpar sagda regelverk. Denna rapport utgör en del i IAF:s redovisning till regeringen. Rapporten har utarbetats inom IAF av Anita Larsson, Esat Aydin, Carita Nyyssölä och Martin Östberg. Ansvarig chef är Bo Lundgren. Sidan 3 (25)

4 Sidan 4 (25)

5 Innehåll Sammanfattning... 7 Inledning... 9 Syfte Tillvägagångssätt/Metod Urvalet Intervjutillfällena Allmänt Frågor Dokumentation Arbetsförmedlingens tillämpning av regelverket Den nya föreskriften Handläggarnas förhållningssätt De inledande 100 dagarna Efter 100 dagar Bedömning avseende olika sökandegrupper Slutsatser Sidan 5 (25)

6 Sidan 6 (25)

7 Sammanfattning Delrapporten är föranledd av regeringens uppdrag till IAF, i regleringsbrevet för år 2005, att redovisa en uppföljning av tillämpningen av regelverket för lämpligt arbete. Uppdraget är formulerad mot bakgrund av IAF:s ändringar i föreskriften om lämpligt arbete som trädde i kraft i september Syftet med rapporten är att undersöka om och i så fall hur föreskriften om lämpligt arbete har påverkat handläggarna i deras tolkning och tillämning av gällande regelverk. För genomförandet av själva undersökningen har en kvalitativ metod i form av gruppintervjuer valts. Ett urval av vilka som ska delta i dessa intervjuer har gjorts. I ett första steg har IAF valt ut tio län som ska ingå i undersökningen. I nästa steg har ett urval av enskilda handläggare gjorts, vilket har överlåtits på representanter från respektive länsarbetsnämnd. Närmare 130 handläggare har intervjuats, med en spridning på mellan handläggare per län. Undersökningen tyder på att den nya föreskriften har fått ett visst genomslag bland handläggarna på arbetsförmedlingen. Detta märks i en striktare tillämpning av regelverket, även om den inte enbart kan tillskrivas den nya föreskriften. Handläggarna förklarar den striktare hållningen delvis med den ökade vikt som läggs vid kontrollfunktionen inom arbetsförmedlingens verksamhet. För att illustrera detta pekar handläggarna bland annat på den uppmärksamhet som kontrollfunktionen har fått i det offentliga rummet. Intervjuresultaten visar också att den striktare tillämpningen inte nödvändigtvis följer intentionerna i regelverket avseende likabehandling och enhetlighet. Handläggarnas uppfattning är att utrymmet för egna bedömningar, som fortfarande finns i den nya föreskriften, leder till alltför stora skillnader mellan olika län, kontor och enskilda handläggare. IAF drar mot bakgrund av detta slutsatsen att handläggarna visserligen är bekanta med föreskriften och dess intentioner. Emellertid har de i praktiken svårt att få de teoretiska intentionerna att stämma överens med sina egna, personliga, värderingar. Sidan 7 (25)

8 Sidan 8 (25)

9 Inledning Den 1 september 2004 trädde Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringens (IAF) föreskrifter om lämpligt arbete (IAFFS 2004:3) i kraft. Inspektionen fann i sin översyn av den tidigare föreskriften (AMSFS 2001:10) om lämpligt arbete anledning till en revidering. Revideringen ifråga föranleddes dels av ny lagstiftning på området och dels av en uttalad vilja att understryka arbetslöshetsförsäkringens roll som en omställningsförsäkring, vilket ska klargöras genom tydligare föreskrifter. Genom en ändring i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring infördes en ny 9a från och med den 5 februari I nämnda lagrum anges bland annat att en sökande under de 100 första dagarna i en ersättningsperiod får begränsa sig till att söka lämpliga arbeten inom sitt yrke och i närområdet. I förarbetena till lagen (prop. 1999/2000:139 sid ) framgår att syftet med denna begränsning är att den arbetssökande under den aktuella perioden ska ges ett visst rådrum att anpassa sig till den nya situationen. Vidare anges att den sökande därefter skall vidga sitt sökområde såväl yrkesmässigt som geografiskt. Dessutom har det tidigare begreppet lokal bundenhet ändrats till geografiskt begränsat sökområde. Numera finns en preciserad definition som anger det begränsade området till en daglig frånvaro från hemmet om högst 12 timmar. Skrivningen om geografiskt begränsat sökområde under en avvecklingsperiod, som fanns i den tidigare föreskriften och som rörde sig om sökanden med bisyssla alternativt kommunala uppdrag eller jordbruksverksamhet, upphävs. Sökande som begränsar sitt sökområde av familjeskäl ska, enligt den nya föreskriften, under en skälig övergångsperiod ges möjlighet att verka för att grunderna för annans beroende av hans eller hennes dagliga närvaro kan tillgodoses på annat sätt. Den sökande förutsätts för övrigt, efter en första omställningsperiod, vidga sitt sökande efter arbete till att omfatta hela arbetsmarknaden. Finns det hinder mot en sådan utvidgning av arbetssökandet på grund av att den sökande t ex måste avveckla en bisyssla, ska han/hon vidta åtgärder som medför att hindret inte kvarstår vid omställningsperiodens utgång. Ändringarna i föreskriften tillkom för att bidra till en mer rättssäker och likformig hantering av arbetslöshetsförsäk- Sidan 9 (25)

10 ringen samt en förkortning av den sökandes period med arbetslöshet. Syfte Syftet med föreliggande rapport är att undersöka om och i så fall hur föreskriften om lämpligt arbete har påverkat handläggarna i deras tolkning och tillämpning av gällande regelverk. För att underlätta genomförandet av undersökningen har det bedömts som lämpligt att formulera ett antal frågor: Har den nya föreskriften fått något märkbart genomslag enligt handläggarna? Har handläggarnas förhållningssätt, gentemot de arbetssökande, förändrats som ett resultat av den nya föreskriften? Vilka faktorer påverkar handläggarna i deras tilllämpning av föreskriften? Tillvägagångssätt/Metod En kvalitativ metod i form av gruppintervjuer har valts vid genomförandet av denna undersökning. Valet av gruppintervjuer som metod motiveras bland annat av att de förväntas ge bättre förutsättningar att få en mera korrekt bild av handläggarnas resonemang. Fördelen består till stor del av möjligheten till bättre kontroll i situationer där respondenter besvarar en direkt fråga. Exempelvis kan den som intervjuar förtydliga frågan om det framkommer att respondenterna inte uppfattat den på det sätt som varit avsett, en fördel som t ex ett eventuellt enkätsvar inte skulle ge. Gruppintervjuer gör det vidare praktiskt möjligt att inhämta information från ett större antal respondenter än vad individuella intervjuer skulle ha gett. Ytterligare en fördel med intervjuer i gruppform är den samtalsdynamik som därmed skapas. Ett samtal som förs relativt informellt inom en grupp skapar förutsättningar för en bredare diskussion som leder till större öppenhet bland samtalsdeltagarna. Det önskvärda resultatet av ett sådant samtal är att det ska utmynna i utförligare information. Sidan 10 (25)

11 Generellt har intervjuundersökningar en stor brist i jämförelse med andra kvalitativa datainsamlingsmetoder. De är nämligen förhållandevis resurs- och tidskrävande. Det är därför avgörande att intervjuerna planeras noggrant, och att urvalet av intervjuobjekt sker med stor omsorg. Ett problem med gruppintervjuer är även risken att frågorna som ställs blir ledande. Mängden information från intervjuerna kan utgöra ytterligare en svårighet. Svaret på en specifik fråga kan i många fall bli omfattande, ostrukturerad och därmed svåröverskådlig. Det kan således i själva intervjusituationen bli omöjligt för frågeställarna att observera allt som framkommer. Denna brist kan emellertid motverkas genom att informationen dokumenteras på ett sådant sätt att frågeställarna ges möjlighet att i efterhand återkomma till svaren för en förnyad observation. Det är också viktigt att undvika att egna värderingar påverkar sammanställningen av intervjuerna. Urvalet Urvalet har i praktiken skett i två steg. I steg ett har IAF valt ut tio län 1 från vilka de handläggare som intervjuats kommer. Dessa län har valts ut med avsikt att dels åstadkomma en geografisk spridning över landet, dels med hänsyn till faktorn att ha såväl storstadslän som landsbygdslän representerade i urvalet. En uttalad strävan har även varit att få en bredd i urvalet avseende en del andra faktorer, som t ex att det ska omfatta län med hög såväl som låg frekvens av underrättelser till arbetslöshetskassorna, län med skillnader i arbetslöshetsnivå samt karaktären på arbetsmarknaden. I steg två har handläggare valts ut på länsnivå. Urvalet av handläggarna har överlåtits på representanter från respektive länsarbetsnämnd. I detta sammanhang har IAF haft som önskemål att berörda handläggare ska representera olika kontor och arbetsgrupper i samma län. Hur detta urval sedan skett i realiteten har varierat kraftigt från län till län, något som IAF har varit medveten om och försökt ta hänsyn till vid själva intervjuerna. Närmare 130 handläggare har intervjuats, med en spridning på mellan handläggare i varje län. IAF har gjort bedömningen att detta antal ger goda möjligheter 1 Länen är, Dalarna, Gävleborg, Kalmar, Skåne, Stockholm, Södermanland, Uppsala, Värmland, Västerbotten och Örebro. Sidan 11 (25)

12 att skapa en generell bild av tillämpningen av regelverket kring lämpligt arbete. Intervjutillfällena Allmänt I varje län har handläggarna delats i två grupper. Detta innebär att varje grupp har bestått av mellan 5-10 handläggare. Frågeställarna har utgjorts av 3-4 medarbetare från IAF. Frågor Ett behov av att fokusera diskussionerna vid själva intervjutillfällena har förutsetts. Detta uppnås genom ett antal stödfrågor 2 som tagits fram utifrån det generella syftet samt de övergripande frågor som undersökningen avser att belysa. Undersökningen har haft som avsikt att beskriva handläggarnas tankesätt kring frågor som rör begreppet lämpligt arbete. Av den anledningen har det varit nödvändigt att formulera allmänna och öppna frågor. Det vill säga frågor utan fasta eller enkla svarsalternativ, för att på så sätt lämna utrymme åt samt möjlighet till att fånga upp handläggarnas attityder genom att observera deras resonemang. De frågeställningar som har varit centrala kan delas in i tre delar: Den första delen berör den allmänna kännedomen om föreskriften och hur handläggarna använder den i det dagliga arbetet. IAF har här haft för avsikt att särskilt utröna i vilken mån de nya föreskrifterna uppmärksammats inom länsarbetsnämnderna, samt om de har lett till några interna diskussioner vid olika arbetsförmedlingskontor rörande begreppet lämpligt arbete som sådant. För IAF:s vidkommande har det också varit intressant att undersöka om föreskriften underlättat arbetet för handläggarna på något sätt, samt att finna om den på någon specifik punkt anses blivit tydligare/otydligare. Del två går in på handläggarnas förhållningssätt gentemot de arbetssökande och om detta har förändrats sedan de nya föreskrifterna infördes. IAF har här särskilt velat belysa huruvida förhållningssättet förändrats efter 2 Se bilaga 1. Sidan 12 (25)

13 att den sökande passerat 100 ersättningsdagar samt att utröna om det numera är lättare att arbeta utifrån föreskriften med t ex anvisningar eller tillämningen av 12- timmarsregeln. Här har IAF även ställt frågor om det fortfarande finns punkter i föreskriften som brukar leda till diskussioner med de arbetssökande och vad dessa i så fall består av. Del tre avser att utröna vilka bedömningsgrunder som är vägledande för handläggarna vid tillämpningen av föreskriften, d v s huruvida handläggarna gör skillnad på olika kategorier av arbetssökande när man tillämpar föreskriften. IAF är särskilt intresserade av att se om åtskillnad görs på sökande beroende på ålder och familjesituation samt att se om skillnad görs beroende på typ av arbetslöshet d v s deltids-/heltids- eller säsongsarbetslösa. Dokumentation Dokumentationen har i huvudsak bestått av ljudupptagningar, kompletterade med löpande manuella minnesanteckningar från intervjutillfällena. Utifrån dessa ljudupptagningar och manuella anteckningar har sedan en sammanställning av den relevanta informationen från varje län gjorts. Under denna process har de intervjuade handläggarna avidentifierats, något som de informerats om inför varje intervjutillfälle. Efter den avslutade sammanställningen har minnesanteckningar och ljudupptagningar makulerats. Sidan 13 (25)

14 Arbetsförmedlingens tillämpning av regelverket En genomgång av resultaten från intervjuerna ger följande bild av hur föreskriften om lämpligt arbete uppmärksammats samt hur den används i handläggarnas dagliga arbete. Med andra ord på vilket sätt föreskriften har påverkat handläggarnas tolkning och tillämpning av regelverket kring lämpligt arbete. Den nya föreskriften Förändringen i föreskriften är känd bland majoriteten av de handläggare som har deltagit i intervjuerna. Det finns dock individuella handläggare som inte har hört talas om förändringen och inte heller hade sett föreskriften innan. Ifråga om de arbetssökandes kännedom och kunskap om föreskriften och förändringarna i den förekommer varierande uppfattningar. Medan vissa handläggare påstår att de arbetssökande känner till nyheten om den förändrade föreskriften anser en annan grupp handläggare att de arbetssökande i regel inte är bekanta med föreskriften alls. Handläggarna anser att i den mån de arbetssökande känner till föreskriften så handlar det om att Arbetsförmedlingen har blivit tydligare och tillämpar regelverket mera strikt. Information om gällande regler, inte enbart om föreskriften om lämpligt arbete, lämnas vid flera arbetsförmedlingar i form av en så kallad basinformation 3. Det finns dock exempel på kontor där de arbetssökande inte kallas till den här typen av informationsträffar. I stället lämnas skriftlig information ut. Basinformation vänder sig i allmänhet till grupper av nya arbetssökande. Handläggarna upplever att det är svårare att nå ut med den här typen av ny information till arbetssökande som har varit inskrivna länge. Information lämnas i viss mån även vid personliga sammanträffanden med enskilda arbetssökande, t ex i samband med återbesök. Handläggarna är av den uppfattningen att oavsett hur information lämnas så finns det alltid en osäkerhet kring i vilken mån de arbetssökande 3 Basinformation är benämningen på den typ av introduktionsinformation som flera arbetsförmedlingar håller för grupper av arbetssökande som skrivs in vid arbetsförmedlingen. Sidan 14 (25)

15 tar den till sig eller inte. Det saknas systematiska metoder för uppföljning av detta. Några kontor i ett av länen har dock ett kunskapstest för att försäkra sig om att informationen faktiskt har nått fram. Begreppet lämpligt arbete brukar leda till diskussioner bland handläggarna. Även i denna fråga förekommer det emellertid skillnader mellan de olika länen men också inom länen samt i viss utsträckning mellan handläggare och handläggargrupper inom samma kontor. Det vanligaste är att diskussionen förs på lokal nivå, vid ett enskilt kontor och bland en specifik grupp handläggare. Det förekommer naturligtvis också skillnader ifråga om hur frekventa den här typen av diskussioner är. På vissa kontor diskuteras frågan om lämpligt arbete ofta och i systematiskt återkommande former medan det på andra kontor hör till undantagen. Diskussionerna har i regel sin upprinnelse i enskilda ärenden. Med andra ord är det ofta individuella arbetssökande med sina specifika livssituationer, vilka upplevs som svåra för en enskild handläggare att bedöma och ta ställning till, som kräver diskussion med kollegor. En typisk diskussion utgår från kravet i regelverket om att som arbetssökande bredda sitt geografiska sökområde, det vill säga att vara beredd att söka och tacka ja till ett eventuellt erbjudet arbete över hela landet. Ett annat exempel på den här typen av diskussioner handlar om de skäl som förs fram av arbetssökande till att vilja begränsa sina sökaktiviteter. Det gäller exempelvis interna familjeförhållanden såsom barn och gamla föräldrar eller en bundenhet till orten på grund av hus eller makes/makas arbetsförhållanden. Diskussioner av den här karaktären syftar inte enbart till att klargöra begreppet lämpligt arbete för handläggarna själva. I förlängningen underlättar ett klargörande även för den arbetssökande att förstå vad som är att betrakta som ett lämpligt arbete. En handläggare som själv är på det klara med innebörden i begreppet upplever inga svårigheter att informera den arbetssökande om lämpligt arbete och vid behov skriva en underrättelse till arbetslöshetskassan. I det inledande stadiet utnyttjar handläggarna basinformationen för att göra de sökande införstådda med vad som är ett lämpligt arbete. I nästa steg förs detta in i de individuella handlingsplanerna, där det rent konkret for- Sidan 15 (25)

16 muleras såväl vilka typer av arbeten som är att anse som lämpliga för den enskilde arbetssökande som inom vilket geografiskt område denne förväntas söka de aktuella arbetena. Även anvisningar används som ett instrument för att göra de arbetssökande medveten om vad som är ett lämpligt arbete. Också här framträder en bild av de markanta skillnader som förekommer mellan olika län, kontor och handläggare. Flertalet av de intervjuade handläggarna uppger att anvisningar ofta används för att understryka att ett visst arbete är lämpligt att söka. Även om den generella uppfattningen bland dem är att det egentligen kunde och borde anvisas betydligt oftare. Samtidigt kommer det fram att det på vissa håll inte anvisas särskilt aktivt, utan de arbetssökande bedöms vara självgående. I ett extremfall påstår handläggarna att det i länet har funnits en kultur eller policy att inte jobba med anvisningar 4. Det främsta skälet till att handläggarna inte anvisar i den utsträckning som de borde är bristen på tid eller resurser. Handläggarna är av den uppfattningen att alltför många arbetssökande per handläggare gör det omöjligt att använda anvisningsinstrumentet som det är tänkt. Det blir också orealistiskt att tro att handläggarna ska kunna följa upp de anvisningar som trots allt görs. För övrigt förs det fram, som en förklaring/försvar till den uttalat låga benägenheten att använda anvisningsinstrumentet, att anvisningar inte bara upplevs som problematiska av handläggarna utan även av arbetsgivarna. Arbetssättet med anvisningar resulterar nämligen i att många arbetsgivare får alldeles för många sökande per jobb som annonseras ut. Handläggarna misstänker att detta beror på att de arbetssökande ofta skickar in ansökningar enbart för att de är tvungna, för att de har blivit anvisade jobbet ifråga, vilket väcker frågor om kvaliteten på de anvisningar som görs. Bland handläggarna råder vidare en misstanke om att många kollegor anvisar för anvisningens skull och inte tänker närmare på vem de anvisar till vilket jobb. 4 Detta och kommande citat är redigerade i syfte att undvika ett språkbruk som är alltför präglad av talspråk. Anledningen till att inga källor anges till citaten är att personerna bakom dessa ska vara anonyma. Sidan 16 (25)

17 Ifråga om den nya föreskriftens tydlighet eller otydlighet varierar också uppfattningarna. En del handläggare upplever att de språkliga och redaktionella förändringarna har förenklat föreskriften och gjort den mera lättillgänglig. Trots denna uppfattning upplever flera handläggare fortfarande att det finns många otydliga, svårtolkade, passager i föreskriften. Det anmärks framförallt på det utrymme för egna bedömningar som fortfarande finns kvar. Egna bedömningar upplevs som besvärande och som de i särklass främsta orsakerna till de olika tolkningarna vid olika kontor, vilket i praktiken sägs leda till olika tillämpningar av gällande regelverk. En extrem ståndpunkt som förs fram är att varken föreskriften om lämpligt arbete eller några andra regelverk egentligen underlättar det dagliga arbetet för handläggarna. Typiska uttryck och begrepp som upplevs som svåra att ta ställning till i praktiken är rimlig tid att undanröja hinder, skäliga kostnader eller skälig övergångsperiod vid familjeskäl. Handläggarnas förhållningssätt Den centrala diskussionen här utgår från möjligheten för den arbetssökande att kunna begränsa sina sökaktiviteter under de första 100 ersättningsdagarna. Närmare bestämt rör diskussionen handläggarnas förhållningssätt gällande tolkning och tillämning av regelverket och hur den har påverkats av förändringarna i föreskriften. De inledande 100 dagarna Under 100 dagar har sökanden möjligheten att begränsa sig yrkesmässigt och geografiskt. Med andra ord har de arbetssökande rätten att under den här perioden enbart söka arbeten som faller inom det egna yrkesområdet samt inom det geografiska närområdet. Det begränsade geografiska närområdet innebär att den arbetssökande behöver vara beredd att vara borta från hemmet under högst 12 timmar under en arbetsdag. Enligt AMS anvisningar är förutsättningarna för den arbetssökande att begränsa sig på detta sätt att det finns lämpliga arbeten att söka inom det geografiska närområdet och inom det egna yrket. Detta medför ytterligare ett moment av bedömning med uppenbara risker för olika bedömningar. Trots möjligheten att kunna begränsa sig under den inledande ersättningsperioden framträder bilden av att många handläggare redan vid det första mötet med den arbetssökande informerar om grundregeln med hela Sve- Sidan 17 (25)

18 rige som sökområde. Samtidigt visar intervjuerna att informationen om grundregeln inte alltid leder till att handläggarna tillämpar detta i praktiken. Många handläggare uppvisar en benägenhet att inte problematisera begränsningsmöjligheterna. Med andra ord är det få handläggare som faktiskt undersöker om det finns lämpliga arbeten att söka inom de sökandes egna yrken och inom det geografiska närområdet. Dock förstärks bilden av stora skillnader mellan länen också på denna punkt. Det förekommer exempel på län där det i praktiken alltid tas i beaktande huruvida det finns lämpliga arbeten att söka eller inte. Dessa län utmärks i regel av att de har en arbetsmarknad, vilken i sig begränsar tillgången på lämpliga arbeten i närområdet. Det rör sig om län där det t ex är brist även på arbeten med höga kvalifikationskrav. Ett resultat av detta blir att den arbetssökande redan från början förväntas söka arbete över hela landet eller att bredda sig yrkesmässigt. Det vill säga att exempelvis inom gällande pendlingsavstånd även söka arbeten som han/hon upplever som okvalificerade. Handläggarnas förhållningssätt till pendlingsavstånd kompliceras ofta av deras personliga inställning 12 timmarsregeln. Många upplever den som problematisk och uppger att den leder till svåra diskussioner med arbetssökande. Handläggarna anser också att viljan att pendla varierar mellan olika yrkeskategorier. Högutbildade individer med kvalificerade yrken uppvisar vanligtvis en större vilja att söka arbete inom hela 12 timmars pendlingsområde medan andra kategorier av arbetssökande är mindre benägna till det. Handläggarnas uppfattning om pendlingsbenägenhet får återverkningar på deras inställning och vilja till att anvisa olika yrkeskategorier till arbeten inom hela 12 timmarsområdet. T ex väljer många handläggare, enligt egen utsago, att inte anvisa en undersköterska till ett arbete som kräver en längre restid medan en sjuksköterska troligen får en sådan anvisning. Motiveringen till detta är en bedömning att det ofta finns tillräckligt med sökande till mindre kvalificerade tjänster på den lokala arbetsmarknaden. Vidare finns olika förklaringar till varför regeln inte tilllämpas så som det är tänkt. En vanlig förklaring är t ex att arbetsgivarna är ovilliga att anställa folk som pendlar, eftersom sådana arbetstagare slutar så fort de får jobb på hemorten. Andra förklaringar som förs fram är obefintliga eller dåliga allmänna kommunikationer, för Sidan 18 (25)

19 höga pendlingskostnader eller dagistider som inte stämmer överens med res- och arbetstiderna. Dessutom tar handläggarna även upp begränsningar i det tekniska systemet, AIS, som skäl till att inte kunna tillämpa regeln strikt. Det handlar om att systemet enbart tillåter att det skrivs in ett fåtal orter och yrken vilket i sin tur begränsar möjligheterna till matchning vid anvisningar. Det finns också exempel på enskilda handläggare som väljer att tolka regeln efter eget huvud. Den typiska motiveringen för en sådan handläggare är att det är omänskligt med 12 timmars bortavaro från hemmet för en småbarnsförälder. Den här kategorin handläggare tenderar också att i stor utsträckning låta de arbetssökande själva bestämma vilket/vilka yrken de ska söka samt inom vilka geografiska områden detta ska ske. Efter 100 dagar Möjligheten att begränsa sig upphör efter de 100 första ersättningsdagarna. Den arbetssökande kan dock fortfarande ha godtagbara, särskilda, skäl till att vilja begränsa sitt sökande geografiskt och yrkesmässigt. I den praktiska hanteringen av ett ärende innebär detta att handläggaren, efter de inledande 100 ersättningsdagarna, aktivt ska ta upp frågan om breddning av sökaktiviteter. Skillnaderna i hur reglerna tolkas och tillämpas understryks här ytterligare. Enskilda handläggare i vissa län uppger exempelvis att arbetssökande kallas in för information och en ny diskussion om förutsättningarna för att söka ett lämpligt arbete efter de inledande 100 ersättningsdagarna. Andra handläggare uppger att de har klargjort reglerna redan från början och anser det inte nödvändigt att aktualisera frågan på nytt i detta stadium. För den här kategorin handläggare gäller alltså utvidgat sökområde från dag ett. Istället för att vidta några speciella åtgärder efter 100 dagar görs detta kontinuerligt i samband med uppföljningen av handlingsplanen. Diskussionen om breddning handlar i detta läge vanligtvis om vad som är viktigast för den arbetssökande. Är det viktigare att få ett jobb inom sitt yrkesområde eller att få stanna kvar på den egna orten? När den arbetssökande väl har tagit ställning i denna fråga fortsätter diskussionen. De arbetssökande som väljer att stanna kvar på den egna orten men som breddar sig yrkesmässigt, upplevs inte Sidan 19 (25)

20 som problematiska av handläggarna. Det som leder till bekymmer är de arbetssökande som uppger att de är villiga att bredda sig men som, när det blir aktuellt med t ex en anvisning, för fram skäl till att fortfarande vilja begränsa sig geografiskt. När en sådan situation uppstår ska handläggaren ta ställning till om de framförda skälen till begränsning är godtagbara. Bedömningen av de skäl som godtas skiljer sig märkbart mellan olika län, kontor och handläggare. Den vanligaste orsaken till att den sökande vill begränsa sig är familjeskäl, såsom barn, makes/makas arbete, gemensam vårdnad, gamla föräldrar eller bostad på orten. Även om handläggarna kan tänka sig att acceptera skäl som makes/makas arbete eller bostad på orten är det framförallt barn som oftast godtas som legitimt skäl till begränsning. Dock skall begränsningarna, oavsett skäl, enbart gälla under en skälig övergångstid. Handläggarnas bedömning och ställningstaganden ska för övrigt alltid utgå från regeln att den arbetssökande aktivt ska agera för att lösa sin situation. Ett stort bekymmer för enskilda handläggare är därvid dels att bedöma vad som är skälig övergångstid och dels hur de ska definiera aktivt agerande. Det här utrymmet för egna bedömningar leder uppenbarligen till skillnader i tolkning och tilllämpning av föreskriften. Skillnader förekommer bland annat i handläggarnas olika sätt att tillämpa regeln om geografisk breddning efter 100 dagar. Här förekommer exempel på län och handläggare som använder sig av en successiv utökning av det geografiska sökområdet. Med andra ord så kräver dessa handläggare inte en drastisk breddning av det geografiska sökområdet. Istället väljer de att låta den här processen ta en längre tid och anser att de på så sätt ökar förståelsen för det hela hos de arbetssökande. Det finns samtidigt exempel på län där inga egentliga krav på geografisk breddning av sökområde ställs. Motiveringarna för detta skiljer sig åt. Som exempel kan nämnas storstadslänen där handläggarna resonerar som så att de arbetssökande har större möjligheter att få ett arbete i närområdet. Ett typiskt resonemang är att även om de skulle söka jobb på annat håll så kommer de inte att få det. I dessa län ställer handläggarna desto större krav på att arbetssökande ska vara beredda att ta försörjningsjobb. Det vill säga jobb som den arbetssökande själv kan uppfatta som okvalificerad men som Sidan 20 (25)

21 han/hon ändå får acceptera i väntan på att arbete med önskad inriktning ska dyka upp. Bedömning avseende olika sökandegrupper Föreskriften om lämpligt arbete ska tillämpas så korrekt att arbetssökande i likartade situationer behandlas lika över hela landet. Likabehandlingen av de arbetssökande är en viktig förutsättning för bibehållen rättssäkerhet och legitimitet i arbetslöshetsförsäkringen. Huruvida tillämpningen av föreskriften alltid lever upp till principen om likabehandling av olika arbetssökande är tveksamt mot bakgrund av skillnader som råder mellan olika län, kontor och handläggare. De flesta handläggarna svarar rent spontant att ingen distinktion görs mellan olika grupper av arbetssökande. I det fortsatta samtalet framträder dock en inställning bland handläggarna som stämmer överens med den redan beskrivna bilden av skillnader som förekommer. Handläggarnas uttalanden visar att det görs skillnad på olika grupper, såsom mellan äldre/yngre, ensamstående/barnfamiljer, olika yrkeskategorier, deltids- /heltidsanställda, högutbildade/lågutbildade etc. Förekommande skillnader är ofta av en sådan art att de saknar grund i regelverket. Dessa skillnader kommer till uttryck t ex genom att nyutbildade arbetssökande, ofta yngre med relativt hög utbildning, i större utsträckning anvisas till lediga arbeten över hela landet. I motsats till arbetssökande som har varit inskrivna länge, ofta äldre, och som bedöms ha låga utbildningsnivåer eller utbildningar som har hunnit bli inaktuella med tiden, vilka följaktligen inte anvisas till lediga arbeten enligt samma mönster. Tendensen att vara mindre krävande i bedömningar som gäller äldre arbetssökande motiveras ofta enbart med att de just är gamla. De anses därför inte ha några större chanser till att få ett arbete, även om de anvisas till arbeten på andra orter. En återkommande motivering är även att de är stadgade på hemorten med hus och make/maka, vilket gör att det upplevs som svårt av handläggarna att kräva att de ska vara beredda att pendla inom hela 12 timmarsområdet eller rentav att veckopendla eller flytta. Sidan 21 (25)

22 Arbetssökande med säsongs- eller deltidsanställningar är ytterligare en grupp som hanteras olika beroende på län, kontor och handläggare. Den vanligaste bedömningen avseende säsongsanställda är att det i allmänhet är svårt att visa att det finns andra jobb som är lämpliga att anvisa till. Ett återkommande argument är att den här gruppen består av arbetssökande som är så specialiserade att de inte kan något annat. I övrigt gör flera handläggare gällande att den här gruppens rätt att erhålla arbetslöshetsersättning under säsongsuppehållen historiskt aldrig har varit ifrågasatt. Detta gör att det upplevs som svårt att tillämpa reglerna mer strikt. Det är även ganska tydligt att säsongs- och deltidsarbetslösa är en grupp som lågprioriteras när det gäller arbetsförmedlingens insatser. I många fall uppger handläggarna detta uttryckligen. Nedprioriteringen görs till förmån för hel- och långtidsarbetslösa samt ungdomar. Som det främsta skälet därtill anges den rådande arbetsmarknadssituationen, d v s att det inte finns några lämpliga jobb att anvisa till. Mot denna bakgrund anser många handläggare att det är bättre att ha en deltidsanställning än ingen anställning alls, vilket i grunden påverkar deras inställning till hur de bedömer den här typen av ärenden. Det finns dock exempel på kontor och handläggare som aktivt arbetar med den här gruppen arbetssökande. Uppfattningen bland berörda handläggare är att det i de fall där arbetsförmedlingen ställer krav ofta händer att den deltidsarbetslöse väljer att tacka för sig när han/hon faktiskt anvisas till ett konkret arbete eller på något annat sätt förväntas agera aktivt för att lösa sin situation. Sidan 22 (25)

23 Slutsatser Mot bakgrund av avgivna svar kan IAF konstatera att den nya föreskriften har fått ett visst genomslag bland handläggarna på arbetsförmedlingen. Majoriteten av handläggarna känner till den nya föreskriften och anser sig tillämpa den striktare i jämförelse med tidigare. Deras resonemang tyder också mycket riktigt på att tillämpningen av regelverket är striktare idag. Den striktare hållningen kan dock inte enbart förklaras av den nya föreskriften. Handläggarna menar att detta även beror på den större dignitet kontrollfunktionen har fått inom arbetsförmedlingens verksamhet. Kontrollfunktionens ökade betydelse kommer till uttryck inte minst i den allmänna uppmärksamhet som den har fått i det offentliga rummet. Intervjuresultaten visar emellertid att den striktare tilllämpningen inte nödvändigtvis följer intentionerna i regelverket med avseende på likabehandling och enhetlighet. En direkt källa till detta är, enligt handläggarna själva, det utrymme till egna bedömningar som fortfarande kvarstår i den nya föreskriften. De största svårigheterna uppstår i samband med ställningstaganden avseende: Geografiskt sökområde Rimlig kostnad för pendling Begränsning av sökområde på grund av familjeskäl och den därmed sammanhängande bestämmelsen om skälig övergångsperiod Resultatet av handläggarnas individuella bedömningar blir att stora skillnader uppstår mellan olika län, kontor och enskilda handläggare. Skillnaderna ifråga är av den karaktären att de är färgade av handläggarnas personliga värderingar och ofta saknar grund i regelverket. Avslutningsvis kan IAF konstatera att handläggarna i allmänhet är väl bekanta med föreskriften om lämpligt arbete och har en klar uppfattning om intentionerna med den. Dock har de, i det dagliga arbetet, svårt att tillämpa intentionerna i föreskriften i det dagliga förmedlingsarbetet. Sidan 23 (25)

24 Bilaga 1 Delprojekt Lämpligt arbete Besök i länen och gruppsamtal med arbetsförmedlare LÄN:.. Allmänna frågor Hur väl känner ni till föreskriften och den förändring som skedde 1/9 2004? Tror ni att arbetssökande i gemen påverkas av förändringen 1/9 2004? Har ni inom Af-kontoret diskuterat runt begreppet lämpligt arbete och dess innebörd den senaste tiden? (Vad var det som diskuterades?) Tycker ni att den nya föreskriften blivit tydligare, har den underlättat ert arbete? (Vad har blivit tydligare? Vad är fortfarande svårt?) Anser ni att ert förhållningssätt blivit tydligare och förändrat gentemot den sökande (efter 1/9 2004)? (I vilka avseenden exemplifiera?) Vilka aktiva insatser gör ni för att få sökande införstådd med vad som är ett lämpligt arbete? (Diskuterar konkreta platser, anvisar, sökprofil, handlingsplan, uppföljning?) 12 timmars bortavaro från hemmet. (Hur ser man på tillämpningen?) I vilken utsträckning är det sökandes bedömning vad som är lämpligt arbete som styr? (När ifrågasätts den sökandens bedömning exemplifiera.) Kommer ni någon gång i konflikt med sökanden just runt begreppet lämpligt arbete? Finns sökande där man kan göra bedömningen att det inte finns några jobb som är lämpliga? Exemplifiera. Sidan 24 (25)

25 Efter 100 ersättningsdagar Vad händer när sökanden förbrukat 100 ersättningsdagar? (Görs en ny bedömning av lämpligt arbete, förändras handlingsplanen?) Hur tolkar ni familjeskäl för att begränsa sitt arbetssökande till dagpendling? (hushållsgemenskap, barn i behov av daglig tillsyn, make/makas behov av tillsyn) Hur ser ni på sökandens motiv att begränsa sitt sökområde efter de första 100 ersättningsdagarna Gör man samma bedömningsgrund för alla sökande? (Är man mer tolerant för vissa yrkesområden, äldre/yngre, barnfamiljer/ensamstående, hemmahörande på orten/inflyttade) Sidan 25 (25)