En solig dag mitt i sommaren satt Zackarina på stranden och frös så att tänderna skallrade. Här, ta på dig badrocken, sa pappa. Han frös också. De hade varit i vattnet i säkert en timma, för Zackarina ville lära sig simma, och då måste pappa vara med. Jag vill t träna mera, huttrade Zackarina. Ja, men först måste vi bli varma igen, sa pappa. Han drog på sig tröjan och sa att han skulle gå hem och hämta en termos med te och några skorpor. 199
Jag v väntar här, sa Zackarina. Pappa försvann bakom granarna, och i detsamma gled Sandvargen upp ur sanden, glitterglad i pälsen och med svansen i sväng. Bravo, sa han. Du kan ju nästan simma nu. Ja, men bara nästan, sa Zackarina. Hon kröp ihop intill vargen, som var varm som en öken och bättre än en badrock. Varför måste det vara så svårt att lära sig simma? När pappa höll i henne, då gick det bra. Men så fort han släppte sjönk hon. Det hjälpte inte att hon sparkade med benen och paddlade med armarna så mycket hon bara orkade. Hon sjönk i alla fall. Pappa sa att hon skulle slappna av, men det gick ju inte. Man kunde ju inte slappna av och hålla reda på simtagen samtidigt. Det är så orättvist, sa hon. Ja, jag vet, sa Sandvargen. Men jag är så här klok och vacker, det bara är så. Zackarina buffade till honom. Jag pratar om fiskarna, sa hon. 200 Fiskarna? sa Sandvargen. Vad är det för orättvist med dem? Att de kan simma, sa Zackarina. Och de behöver inte ens träna, de bara kan det ändå. Och fåglarna! 201
Hon pekade på måsarna som svävade så lätt mellan himmel och hav. De kan ju flyga, sa hon. Och det vill jag också kunna, och hoppa. Som en fågel? sa Sandvargen. Nä, som en känguru, sa Zackarina. De är världsbäst på hoppning. Sandvargen nickade och sa att nästan alla djur och småkryp var otroligt bra på något speciellt på att springa, klättra, kräla eller smyga. Och fladdermusen, som hörde så bra att den kunde flyga i mörker! Och fjärilar, som kunde lukta sig till varandra på flera mils håll, och örnen! Vilka ögon, vilken knivskarp blick! Zackarina suckade. Och jag då? sa hon. Jag kan ingenting. Ingenting som är så där speciellt. Men då sa Sandvargen att det kunde hon visst det. Han sa att människan var specialbra på minst två stycken saker. Vilka då två? sa Zackarina. Sandvargen öppnade munnen för att svara. Nej, förresten, stopp! Säg inget, sa Zackarina. Jag vill gissa. Och så satte hon i gång och grubblade. Vad kunde människan, som var så särskilt? Det kunde inte vara något med maskiner eller bilar, för det var liksom fusk. Det måste vara något som satt i själva kroppen. Busvissla, kanske? Men gissa då, sa Sandvargen. Ja, vänta, jag tänker, sa Zackarina. Ja! Rätt! ylade Sandvargen och hoppade upp. Va? sa Zackarina. Vad pratar Tjohooo! Rätt igen! tjöt Sandvargen och flaggade med svansen. Men vad sa jag? sa Zackarina. Tänka och prata, sa Sandvargen. Det är det som är människans specialare. Zackarina tänkte efter. Det kanske stämde. För till exempel fiskar kunde ju inte tala, och fåglar ja, hur var det med fåglarna? Kunde de tänka? Eller flög de ändå? Bara flaxade på, utan en enda tanke i sina fågelhuvuden? 202 203
Alltså, fåglarna, sa hon. Vet de någonting? Fattar de att de flyger? Sandvargen satte sig ner och log lyckligt. Det där, sa han, det var minsann ingen dålig tanke! Det var faktiskt en mycket intressant fråga. Vet fåglarna om att de flyger? Det var just den sortens frågor som han brukade hugga tag i när han ville träna tänkeriet. En sådan tanke kan man brottas med länge, sa han. Bryta och bända med den, peta sönder den i små bitar, och sätta ihop den igen. Zackarina kände sig rätt stolt över att ha hittat på en så knepig tanke. Och du då? sa hon. Har du något som man kan tänka sig? Sandvargen drog sig i morrhåren. Mja, vill man träna tänkeriet, sa han, så kan man ju alltid tänka sig varför. Varför? sa Zackarina. Varför vad då? Varför vad som helst, sa Sandvargen. En av mina favoriter är varför flugan. Det kan jag tänka på en vecka i sträck. 204 Han spetsade öronen. Det knakade av steg på stigen mellan granarna. Det var pappa som kom, med termos och skorpor. Sandvargen glimmade till och gled tyst ner i sanden igen. Hur är det? sa pappa. Har du blivit varmare nu? Zackarina sa att hon var jättevarm. Hon tyckte att de kunde träna simning på direkten och vänta med teet, och det gick pappa med på. De gick ut i vattnet, tills det nådde nästan ända upp till axlarna på Zackarina. Vinden var stilla, havet var blankt och platt. På rygg eller på mage? sa pappa. På rygg, sa Zackarina. Hon la sig bakåt i vattnet. Pappa höll i henne under nacken och ryggen. Och så simtagen, sa han. Uuuut och iiin med armarna, och så benen böj och ut och sparka ihop, och ett och två Tyst, vänta nu lite, jag måste tänka, sa Zackarina. 205
Hon vilade i havet, på pappas händer. Paddlade lite med fötterna, vickade lite långsamt på armarna. Vattnet susade i hennes öron. Högt där uppe höjde sig himlen, klar och blå. Varför? tänkte hon. Varför blå? Och det var då, och utan att hon ens märkte det, som pappa släppte taget.