Utvärdering av Barnahus Gävleborg

FoU rapport 2011:4 Utvärdering av Barnahus Gävleborg slutrapport Kaj Gustafsson

Utvärdering av Barnahus Gävleborg slutrapport Kaj Gustafsson Bilden på omslaget är en mandala gjord av Jonna Mattsson 7 år.

FoU Rapport 2011:4 FoU Välfärd Region Gävleborg Grafisk Form: Baringo reklam & kommunikation, Gävle Tryck: Backman Info, Gävle ISSN: 1654-8272

3 Förord Samverkan mellan de myndigheter som ansvarar för stöd och hjälp till utsatta barn är en förutsättning för att barnen ska få ett så gott omhändertagande som möjligt. Barnahus Gävleborg bedrivs sedan 2008 som ett 3-årigt samverkansprojekt mellan socialtjänsten i länets alla kommuner, polismyndigheten, åklagarmyndigheten och landstinget i Gävleborg. Man samverkar under ett gemensamt tak vid utredningar kring barn som misstänks vara utsatta för vålds- och fridsbrott eller sexuella övergrepp. Syftet är att anpassa förhör och undersökningar till barnen, att förbättra kvaliteten i utredningarna, öka kompetensen hos berörd personal samt förkorta utredningstiderna. Innan beslut fattas om att Barnahus Gävleborg ska bli ordinarie verksamhet ska projektet utvärderas. FoU Välfärd har haft uppdraget att genomföra utvärderingen och medel för denna har beviljats av länsstyrelsen. Utvärderingen har gjorts i två steg för att tidigt kunna identifiera framgångsfaktorer, problem och hinder i arbetet, för att kunna åtgärda dessa under projekttiden. En första delutvärdering presenterades 2010 och slututvärderingen presenteras i föreliggande rapport. Uppläggen av de båda utvärderingarna har diskuterats med barnahusets ledningsgrupp. Rapporten bygger på såväl kvalitativa som kvantitativa data: statistik och intervjuer med personal vid de olika samverkande myndigheterna. Samordnarna vid barnahuset har frikostigt delat med sig av sina erfarenheter av arbetet och också lämnat statistikunderlag. Intervjuer har gjorts med representanter för polismyndigheten, åklagarmyndigheten, socialtjänsten, barn- och ungdomspsykiatrin, sjukvården samt ett familjehem. Många konstruktiva förslag till förbättringar har lämnats under intervjuerna, vilka finns redovisade i rapporten. Ett stort tack till alla som bidragit med sina erfarenheter och synpunkter! Gävle i augusti 2011 Barbro Wåger Länssamordnare i alkohol- och narkotikaprevention Länsstyrelsen Gävleborg

4 Innehållsförteckning FÖRORD...3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING...4 SAMMANFATTNING...6 1. INLEDNING...8 Bakgrund...8 Barnahus Gävleborg...8 Målen för Barnahus Gävleborg... 9 Verksamhetens organisation... 9 Gången i ett barnahusärende...10 Samordnarnas roller och arbetssätt vid Barnahus Gävleborg... 11 Den första delutvärderingens inriktning och resultat...12 Inriktningen och ansatsen med denna utvärdering...13 En läsanvisning...13 2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR...14 3. UTVÄRDERINGENS METOD OCH GENOMFÖRANDE...15 Bearbetning och analys av befintlig statistik och dokumentation...15 Intervjuerna...15 Intervjuernas genomförande...15 Utgångspunkter vid analys och tolkning av materialet... 16 Metodreflektioner... 16 Etiska överväganden... 16 4. DET RÅDANDE KUNSKAPSLÄGET KRING BARNAHUS...17 Utvärdering av svensk försöksverksamhet med barnahus...17 Barnahusutredningen...17 Kritisk analys av myndigheters samverkan i barnahus...18 Barnen och föräldrars upplevelser av barnahus...19 5. REDOVISNING AV MATERIALET FRÅN INTERVJUERNA...20 Intervjuer med barnahusets samordnare...20 Intervjuer med poliser vid familjevåldsroteln...22 Barn- och ungdomssjukvården, Gävle sjukhus...25 Intervju med representant från barn- och ungdomspsykiatrin (BUP)...26 Intervju med en barnåklagare...28 Intervju med företrädare för ett familjehem...29 Intervjuer med socialsekreterare från socialtjänsten i Gävle, Sandviken och Hofors...30 Intervjuer med socialsekreterare från socialtjänsten i Hudiksvall, Bollnäs och Ovanåker...32 Socialtjänstens uppfattning om barnens upplevelser av Barnahus Gävleborg...34 Socialtjänstens syn på behovet av krisstöd och krisbearbetning...34 Socialtjänstens övriga förslag på utvecklingsarbete...35 6. UPPFÖLJNING AV STATISTIKEN VID BARNAHUS GÄVLEBORG...37 Frekvensen av samrådsmöten...37 Vilka barn och ungdomar besöker Barnahus Gävleborg?...38 Barnens kön, ålder och fördelning över brottstyper i nationell jämförelse... 39 7. ANALYS OCH DISKUSSION...41 Implementeringen av verksamheten vid Barnahus Gävleborg i länet...41

5 Utsagor i intervjuerna kring förutsättningarna för implementering... 43 Utredningars och rättsprocessens kvalitet...44 Sammanfattande slutsatser... 46 Professionernas samverkan och medverkan vid Barnahus Gävleborg...46 Barnen och ungdomarnas upplevelser av Barnahus Gävleborg...48 Om behovet av krisstöd och medicinsk undersökning... 49 8. AVSLUTANDE DISKUSSION...50 Framtida utmaningar och möjligheter...51 9. FÖRSLAG TILL OMRÅDEN FÖR UTVECKLINGSARBETE...53 Metodutveckling för att möta psykosociala och medicinska behov... 53 Den geografiska utmaningen... 53 Rådgivande samråd... 53 Övergripande styrning och ledning av Barnahus Gävleborg... 53 Metodutveckling för att förbättra de brottsutredande förutsättningarna... 53 Fortsatt medvetet arbete för att upprätthålla samverkanssymmetri... 54 Reaktionskedjan när barn utsätts för våld och andra övergrepp... 54 Barnahus Gävleborg en plattform för mobilisering av resurser... 54 Teknisk utveckling... 54 REFERENSER...55 BILAGA 1. ÖVERGRIPANDE INTERVJUGUIDE MED PROFESSIONELLA OCH FAMILJEHEMS- FÖRETRÄDARE...56 BILAGA 2. KARTA ÖVER GÄVLEBORGS LÄN...58 BILAGA 3. SAMMANSTÄLLNING AV STATISTIK VID BARNAHUS GÄVLEBORG 2009...59 BILAGA 4. SAMMANSTÄLLNING AV STATISTIK VID BARNAHUS GÄVLEBORG 2010...60

6 Sammanfattning Barnahus Gävleborg har bedrivits i projektform sedan hösten 2008. Syftet med denna utvärdering är att summera hur verksamheten och samarbetsformerna har utvecklats och implementerats i förhållande till verksamhetsmålen. Utvärderingen bygger på statistiska data samt djupintervjuer med operativ personal från barnahuset, socialtjänsten, polisen, åklagarkammaren i Gävle, barn- och ungdomspsykiatrin, barnkliniken vid Gävle sjukhus samt företrädare för ett jourfamiljehem. Barnahus Gävleborgs statistik gällande samrådsmöten, polisanmälningar, åtal samt hur de runt 160 barnen som registreras varje år fördelar sig över kön, ålder och brottstyper, ser relativt likartad ut under 2009 och 2010. Det grundläggande mönstret från delutvärderingen under 2009 kvarstår under 2010. Gävle och Sandviken som ligger geografiskt nära barnahuset och använder det i större utsträckning än framförallt kommunerna i Hälsingland. De största skillnaderna under 2010 är att betydligt fler barnförhör utförs på Barnahus Gävleborg samt att Hudiksvalls kommun som tidigare hade låga siffror aktualiserat avsevärt fler samrådsmöten. Under intervjuerna framkommer ett motstånd, framförallt från polisen i Hudiksvall, men också i viss utsträckning från polisen i Söderhamn att hålla barnförhör på barnahuset. Orsakerna som framförs är i första hand den tidsspillan resorna innebär men också att det kan vara påfrestande för vissa barn med långa resor. Utifrån resultatet av intervjuerna med de professionella och familjehemsföreträdare upplever barn och ungdomar, bortsett från resorna sammantaget, miljön och bemötandet på Barnahus Gävleborg på ett uteslutande positivt sätt. Resultaten från intervjuerna tyder på att samarbetet mellan professionerna utvecklats kontinuerligt sedan starten av verksamheten. Ett viktigt utvecklingsskede inträffade under hösten 2009 då en representant från barn- och ungdomspsykiatrin började medverka regelmässigt vid alla samrådsmöten. Detta har tillfört verksamheten ytterligare kvalitet och kompetens. De inblandade professionerna upplever sammantaget att det sker ett lärande över verksamhetsgränserna genom samrådsmöten och medhörandeförfarandet under barnförhören som ger ett bättre underlag för både brottsutredningen och den sociala utredningen. I detta sammanhang förekommer också i viss mån problematiserande resonemang inom socialtjänsten, att det kan innebära motsättningar mellan vad som anses vara bästa förutsättningarna för brottsutredningen respektive den sociala utredningen och planeringen runt familjen. Dessa situationer uppstår då brottsutredningen drar ut på tiden och socialtjänsten inte kan tala öppet med föräldrarna på grund av risken att förstöra den pågående brottsutredningen. Det verkar i nuläget råda ett relativt jämbördigt samarbete mellan professionerna, men det finns vissa signaler om att den brottsutredande verksamheten utgör normen för hur samarbetet mellan professionerna bör utformas. En analys av statistik gällande utredningstider samt lagföringsfrekvens när det gäller vålds- och sexualbrott mot barn under åren 2008-2010 visar att resultaten förbättrats avsevärt vid åklagarkammaren i Gävle sedan framförallt 2009. I vilken utsträckning detta är ett resultat av Barnahus Gävleborgs verksamhet kan inte denna utvärdering entydigt svara på. Man kan dock konstatera att de förbättrade resultaten uppnåtts parallellt med att Barnahus Gävleborg utvecklat sin verksamhet. Utvärderingens grundläggande slutsats är att projektverksamheten vid Barnahus Gävleborg utvecklats på ett i nationell jämförelse tillfredsställande sätt. Det bedöms värdefullt att fortsätta utvecklingen av verksamheten tillsammans med de övriga drygt 20 barnahusen i Sverige i samklang med den kunskapsutveckling som sker på nationell nivå. Rapporten avslutas med ett avsnitt med förslag på områden för utvecklingsarbete. De mest centrala behoven för utvecklingsarbete bedöms vara att inom ramen för Barnahus Gävleborg utveckla resurser och metoder för initialt krisstöd till barn och familjer samt samarbetsformer med övriga resurser i kommunerna som möjliggör en obruten vårdkedja över tid för den enskilde. Ett annat angeläget område är att utveckla arbetsformer och metoder för samarbetet mellan professionerna som i möjligaste mån motverkar de negativa konsekvenserna av de geografiska avstånden i Gävleborgs län.

Slutligen bör det vara av stor betydelse att Barnahus Gävleborg intar en framskjuten position med ansatsen att öka förutsättningarna för att barn som är utsatta för våld och andra övergrepp i Gävleborgs län uppmärksammas och får tillgång till det stöd de behöver. 7

8 1. Inledning Bakgrund Barn som misstänks ha blivit utsatta för brott är oftast föremål för flera utredningar. Åklagare och polis bedriver en utredning kring det misstänkta brottet och sociala myndigheter utreder med fokus på barnets och familjens behov av stöd och skydd. Ibland förekommer också medicinska, rättsmedicinska eller barnpsykiatriska utredningar. Det är mot bakgrund av att barnet befinner sig i en utsatt situation viktigt att de medverkande verksamheterna och professionerna samordnar sina insatser och samverkar så att det blir så skonsamt som möjligt för barnet. De första ansatserna till myndighetssamverkan i gemensamma lokaler kring barn som varit utsatta för brott växte fram i USA under 1980-talet i form av så kallade Children Advocacy Centers. I nuläget finns ca 600 sådana verksamheter i USA. Den huvudsakliga inriktningen vid dessa verksamheter är att genom myndighetssamverkan ge stöd åt barn som utsatts för sexuella övergrepp. Dessa verksamheter omfattas av en nationell medlemsorganisation, National Childrens Alliance (NCAC). Genom medlemskapet certifieras verksamheterna om de kan uppfylla vissa kriterier som fastställts av organisationen 1.. Idén att bygga upp barnahus kom till Europa först 1998 och då till Reykjavik på Island. Barnahuset som startades i Reykjavik var främst inriktat på barn som misstänktes varit utsatta för sexualbrott. I Sverige har det redan innan barnahusen etablerades funnits liknande verksamheter där de aktuella professionerna samverkar runt barn som varit utsatta för våld och sexuella övergrepp. Den mest kända är kanske Bamseteamet som startades 1998 och var en föregångare till barnahuset i Linköping. Med de isländska och amerikanska verksamheterna som utgångspunkt fick Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsen, hädanefter benämnda samverkansmyndigheterna, i uppdrag av regeringen att medverka till att barnahus etablerades i Sverige. Socialstyrelsen startade 2006 mot bakgrund av detta en försöksverksamhet med sex barnahus. De verksamheter som ingick i projektet var: Barnahuset i Göteborg, Barnahuset i Linköping, Kriscentrum för barn och unga i Malmö, Barncentrum i Stockholm, Stödcentrum för barn och unga i Sundsvall samt Barnahuset i Umeå 2.. I nuläget (våren 2011) finns det åtminstone 22 verksamheter av typen barnahus i Sverige. Barnahus Gävleborg Barnahus Gävleborg startade sin projektverksamhet 2008-11-05 på Nygatan i centrala Gävle. Barnahusets verksamhet utgörs av ett länsövergripande samarbete mellan åklagarmyndigheten, polismyndigheten, de tio kommunerna i Gävleborgs län och landstinget Gävleborg. Syftet med Barnahus Gävleborg formuleras enligt nedanstående i ett samverkansavtal som parterna upprättat: Barnahus Gävleborg ska erbjuda barn som misstänks vara utsatta för vålds- och fridsbrott i nära relationer eller sexualbrott oavsett relation ett omhändertagande som är anpassat till barnets behov där parterna samverkar i en gemensam lokal; Denna samverkansform inom ramen för Barnahus Gävleborg skall höja kvaliteten på de sociala, medicinska- samt på brottsutredningarna och därmed ge ett säkrare underlag för nödvändigt stöd samt innebära att fler brott mot barn lagförs 3. 1 2 3 Kriterierna för certifiering av NCAC är bl.a. att det vid barnahuset finns en barnvänlig miljö, ett multidisciplinärt team, utarbetade metoder för barnförhör, läkarundersökning, psykologisk hjälp m.m. Barnahuset i Linköping samt Kriscentrum för barn och unga i Malmö hade redan startats 2004 respektive 2005. Barnahus Gävleborgs samverkansavtal, s. 2.

9 En viktig utgångspunkt i verksamheten vid Barnahus Gävleborg är att samla de inblandade professionerna i en gemensam lokal med en barnanpassad miljö, dit barnet kan komma och utredas på ett så skonsamt sätt som möjligt i stället för att åka runt till flera instanser och upprepa sin berättelse. Målen för Barnahus Gävleborg 4 Det misstänkt utsatta barnet ska behandlas så skonsamt som möjligt bland annat genom att minska antalet kontakter med olika professioner. Barnet och familjen ska få tillgång till nödvändiga insatser utan dröjsmål. Barnet ska skyndsamt undersökas medicinskt och i så stor utsträckning som möjligt i Barnahusets lokaler. Myndigheterna ska genom gemensam metodutveckling höja kvaliteten i omhändertagandet av barn och föräldrar och i sina respektive utredningar. Brottsutredningarna ska kunna slutföras mer skyndsamt och med höjd kvalitet och fler brott mot barn ska lagföras. Socialtjänstens utredningar ska kunna slutföras mer skyndsamt och med högre kvalitet. Verksamheten ska bidra till att höja kompetensen inom ämnesområdet hos personal som i sina yrkesverksamheter kommer i kontakt med barn. Barnahuset verksamhet ska förbättra samrådsförfarandet och planeringen av utredningarna. Verksamhetens organisation På Barnahus Gävleborg arbetar två samordnare, en halvtidsanställd polis från Gävleborgspolisens familjevåldsrotel samt en heltidsanställd socionom från socialtjänsten i Gävle kommun. Barnahus Gävleborgs ledning utgörs av en ledningsgrupp med representanter från socialtjänsten i länets kommuner, polismyndigheten i Gävleborgs län, åklagarkammaren i Gävle samt landstinget. I samverkansavtalet regleras att ledningsgruppen ska sammanträda tre, fyra gånger per år samt besluta i övergripande frågor som rör ledning och samordning av verksamheten. Arbetsgruppen består av en polis, en åklagare, en representant från barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), en läkare från barnkliniken samt en socialsekreterare från varje kommun. Arbetsgruppen sammanträder fyra gånger per år och är tänkt att fungera som ett stöd vid utveckling och implementering av verksamheten. Arbetsgruppen utgör också ett forum för information och utbildning inom det aktuella området. Polisens utredare tillhör organisatoriskt en familjevåldsrotel som är länsövergripande och i nuläget omfattar totalt 12 poliser samt en civilanställd som utreder vålds-, frids- och sexualbrott mot barn. Dessa utredare är lokaliserade till polishusen på nedanstående orter: Gävle Sandviken Bollnäs Söderhamn Hudiksvall Polisen utreder oftast ärenden från det egna geografiska området. Exempelvis utreder polisen i Hudiksvall mestadels ärenden från norra Hälsingland 5 och polisen i Sandviken utreder ärenden från västra Gästrikland 6. Det händer dock att man arbetar över gränserna vid resursbrist, komplicerade ärenden eller av andra skäl. Vid åklagarkammaren i Gävle finns fem åklagare som utreder barnärenden i Gävleborgs län. De har ansvar veckovis för att delta vid samråd och barnförhör vid Barnahus Gävleborg. 4 5 6 Barnahus Gävleborgs samverkansavtal, s. 2. Norra Hälsingland: Hudiksvall, Ljusdal och Nordanstig. Västra Gästrikland: Sandviken, Hofors och Ockelbo.

10 När det gäller landstingets medverkan finns en särskild barnläkare vid Gävle Sjukhus utsedd som ansvarig för kontakterna med barnahuset. Denne läkare utför själv läkarundersökningar i barnahusärenden eller ombesörjer att andra läkare utför dessa. Vid BUP ansvarar en vårdkoordinator för att närvara vid samrådsmöten och övriga kontakter med barnahuset. Socialtjänsten i alla länets 10 kommuner omfattats av verksamheten vid Barnahus Gävleborg. Nedan illustreras Barnahus Gävleborgs organisation: Ledningsgrupp Polismyndigheten Arbetsgrupp Landsting BUP barnläkare Åklagarmyndigheten Barnahus Gävleborg Gävleborgs 10 kommuner Socialtjänsten Figur 1. Organisationsskiss för Barnahus Gävleborg Gången i ett barnahusärende Socialtjänsten får in anmälningar från förskolan, skolan, anhöriga och andra anmälare om att barn far illa. Om anmälan avser att barn under 18 år varit utsatta för vålds- och fridsbrott i nära relation eller sexualbrott oavsett relation till förövaren tillhör ärendet Barnahus Gävleborgs målgrupp och bör aktualiseras där. Socialtjänsten brukar i första skedet ringa för att rådgöra med barnahusets samordnare om de upplever att omständigheterna i ärendet är oklara. De kan också aktualisera ärendet direkt till ett samråd. De som medverkar vid ett samrådsmöte är barnahusets samordnare, åklagare, polis samt en vårdkoordinator från Barn- och ungdomspsykiatrin. Det finns två typer av samråd: Rådgivande samråd sker när socialtjänsten vill diskutera de uppgifter de har kring det misstänkta brottet och ännu inte har fattat beslut om de ska göra en polisanmälan. Diskussionen sker avidentifierat med fokus på att värdera de uppgifter och omständigheterna som råder för att bedöma om ett brott föreligger och polisanmälan bör göras; Planerande samråd sker när socialtjänsten har gjort en polisanmälan och syftar till att koordinera och planera tidpunkter för förhör, kontakter med föräldrar, eventuell läkarundersökning samt stödoch skyddsåtgärder för barnet och familjen. De praktiska omständigheter kring hur barnet ska hämtas till barnahuset, vem eller vilka som ska vara medföljare/trygghetspersoner klarläggs. Även frågan om barnets behov av särskild företrädare eller målsägarbiträde diskuteras. Då det är långa resavstånd i länet är det framförallt samråd som gäller ärenden från Gävle och Sandviken som sker fysiskt i barnahusets lokaler. Gällande ärenden från övriga kommuner brukar socialtjänsten och polisen medverka uppkopplade via videolänk från lokaler på hemorten som är utrustade med den nödvändiga tekniken. Ibland kan till och med tre parter vara uppkopplade samtidigt från olika lokaler via videolänk. Vid exempelvis ett ljusdalsärende, kan socialtjänsten sitta i Ljusdal, polisen i Hudiksvall samt barnahusets personal, åklagare och BUP-representanten i Barnahus Gävleborgs lokaler. Målsättningen med Barnahus Gävleborg är att så många barnförhör som möjligt ska ske i verksamhetens barnanpassade lokaler. Barn som ska till barnahuset för förhör och eventuellt läkarundersökas

11 brukar resa dit i sällskap med socialtjänsten och oftast någon trygghetsperson från förskolan eller skolan som känner barnet väl. Det händer också att barnet åker med en eller bägge av föräldrarna om detta är möjligt. Åklagaren, utredande polis, socialtjänst (om de inte kommer med barnet) samt i förekommande fall särskild företrädare/målsägarbiträde och eventuellt andra som ska vara medhörande under förhöret, kommer oftast lite tidigare än barnet till barnahuset. De brukar hålla ett sorts förmöte där de professionella diskuterar och utbyter information. När barnet anländer till barnahuset brukar det vara den utredande polisen som öppnar dörren och tar emot. Innan förhöret påbörjas är det vanligt att polisen ägnar 5-10 minuter till att småprata och etablera kontakt med barnet. Polisen informerar också om att förhöret spelas in på video och att det sitter några andra i ett annat rum och kan följa förhöret på en TV-skärm. Vid barnförhöret sitter barnet och polisen som ska hålla förhöret i ett för barnförhör anpassat rum som är litet och neutralt, utan att verka kalt. Förhöret spelas in på video. I ett medhörningsrum finns åklagare, företrädare för socialtjänsten, barnahusets samordnare från polisen samt ofta också barnets särskilda företrädare. Ibland medverkar också den misstänktes advokat. I medhörningsrummet kan förhöret följas på en TV-skärm. Samordnaren från polisen sköter kameran och den övriga tekniken vid inspelningen från medhörningsrummet. Tanken med medhörandet är bland annat att åklagaren skall kunna vara med och höra barnets berättelse för att direkt kunna utfärda direktiv till polisen kring den fortsatta brottsutredningen. För socialtjänstens del finns det naturligtvis ett stort värde att vara med och höra barnets berättelse samt få information kring vad som kommer att ske under den fortsatta brottsutredningen. Detta utgör ett bra underlag för bedömning av barnets och familjens behov av skydd och andra insatser. För barnets särskilda företrädare ges möjlighet att få en insyn i barnets situation och de omständigheter som råder. Någon gång under förhöret brukar utredande polis avbryta för en paus. Vid detta tillfälle tillfrågas de som följt förhöret i medhörningsrummet om de har reflektioner kring ytterligare frågor eller strategier som bör beaktas när förhöret återupptas. Samordnarnas roller och arbetssätt vid Barnahus Gävleborg De två samordnarna på Barnahus Gävleborg har olika professioner, socialarbetare (socionom) respektive polis. Vissa arbetsuppgifter som exempelvis att delta i samrådsmöten och att bedriva informationsarbete om barnahusets verksamhet är gemensamma. De har emellertid också skilda roller och uppgifter utifrån sina professioner gentemot samarbetspartners och brukare. Samordnarna har dock utvecklat ett så nära samarbete och en så god inblick i varandras kompetensområden, att de i stor utsträckning upplever sig kunna täcka upp för varandra vid behov. Kortfattat kan man säga att samordnaren från polisen sköter den huvudsakliga kontakten med rättsväsendet (polis och åklagare) samt det tekniska kring videoinspelning av förhör och videolänkade samråd. Samordnaren från polisen utför själv inga förhör med barn eller vittnen. Vid barnförhören ser hon till att åklagare, socialtjänstföreträdare och eventuellt andra personer som ska vara medhörande under förhöret, relativt omgående går in i medhörningsrummet för att inte barnet ska behöva konfronteras med så många personer när det anländer. I pausen under barnförhören försöker hon stimulera till reflektioner och frågor. På barnahuset finns en uppkoppling mot polisens datasystem. Samordnaren från polisen kollar varje dag polisens händelserapport och inkomna anmälningar som rör barn och ungdomar i barnahusets målgrupp. Vid förhör och samrådsmöten brukar hon vid behov serva med att hämta fram uppgifter som efterfrågas ur polisens datasystem. Samordnaren från polisen arbetar halvtid. Hon förlägger oftast sin arbetstid på förmiddagarna då små barn brukar förhöras. Barnen rör sig ofta mycket och behöver följas med kameran. Samordnaren från socialtjänsten fungerar som kontaktlänken in till socialtjänsten. Det är i stor utsträckning hon som för diskussioner och rådgivande samtal med personalen inom länets socialtjänst. Hon deltar aldrig som medhörande utan finns under förhören tillgänglig i barnahusets lokaler för att ta hand om och bemöta barn som väntar på att förhöras samt anhöriga och medföljare från exempelvis förskolan. När det är flera barn som kommer till barnahuset samtidigt, har samordnaren från social-

12 tjänsten en viktig uppgift i att ägna sig åt de andra barnen under tiden som polisen inriktar sig på att förhöra det första barnet. Hon försöker sysselsätta barnen med att modellera, rita, leka, fika eller se på film så de inte ska ha tråkigt och uppleva väntan som påfrestande. Målet är att barnen ska känna sig välkomna, lugna och trygga. Samordnaren från socialtjänsten ser det också som en viktig uppgift att fånga upp och samtala med medföljare från exempelvis förskolan, som annars lämnas ensamma när barnförhöret pågår och alla andra sitter inne i medhöranderummet. Den första delutvärderingens inriktning och resultat I den första delutvärderingen (Pevik Fasth, J. 2010) användes såväl kvantitativa som kvalitativa metoder. En representant från respektive samverkanspart intervjuades, två typer av webbenkäter skickades ut med fokus på professionernas samverkan samt barnahusets implementeringsprocess. Ett statistiskt material från barnahusets dokumentation av verksamheten analyserades också. Det övergripande syftet med delutvärderingen var: att beskriva och analysera Barnahus Gävleborgs verksamhet samt på ett tidigt stadium försöka identifiera de faktorer som främjade respektive hindrade att de samverkande parterna uppnår sina gemensamma målsättningar. Sammanfattningsvis visade delutvärderingens resultat att samtliga deltagande myndigheter upplevde att de inom sina verksamhetsområden gynnades av samverkan vid Barnahus Gävleborg och att det hade skapats en miljö präglad av större ömsesidig förståelse för de olika professionernas arbetsmetoder. Likaså att arbetet hade förenklats och att samverkan hade bidragit till myndighetsöverskridande kunskap. Den fysiska miljön vid barnahuset upplevdes också barnanpassad och betydligt bättre än de lokaler för barnförhör som polisen annars förfogar över. När det gäller implementeringen av verksamheten i länet framkom under delutvärderingen att barnahuset användes i olika utsträckning av länets tio kommuner. Det kunde konstateras att Gävle och Sandviken hade aktualiserat betydligt fler samrådsmöten och barn än övriga kommuner. I Hälsinglands kommuner var antalet aktualiserade samråd vid barnahuset överlag lågt. Det ojämna användandet av barnahuset diskuterades i termer av geografiska avstånd inom länet, resursbrist inom polis och socialtjänst samt att implementeringsprocessen av barnahusets arbetsmodell ännu inte slutförts, som de mest sannolika förklaringarna. Resultaten från delutvärderingen visade också ett behov av fortsatt informationsarbete inom skola, förskola och skolhälsovård för att barn som utsätts för våld och andra övergrepp i större utsträckning upptäcks. Resultatet från en enkätundersökning riktad till professionella som medverkat vid samrådsmöten, tydde också på att det verkade finnas en viss osäkerhet eller otydlighet gällande ledningsgruppens roll och funktion. Under delutvärderingen framkom också att det fanns ett behov av att utveckla resurser och metoder för att uppnå ett förbättrat krisstöd till barn och föräldrar som besöker Barnahus Gävleborg. Delutvärderingen mynnade ut i förslag till utvecklingsarbete enligt nedan: att upprätta strukturerade planer inom respektive samverkanspart för hur Barnahus Gävleborgs målsättningar bäst kan implementeras; att fler tvärprofessionella möten och aktiviteter för gemensam kompetens och metodutveckling ordnas som ett led i att gynna samverkan; att närmare undersöka BUP:s roll och möjligheter gällande resurser för krisstöd, behovet av gemensamma utbildningssatsningar i modeller för krisstöd samt möjligheterna för en samordning av krisstödsverksamheten i länet; att studera andra barnahusverksamheter som använder sig av rutinmässiga läkarundersökningar inför om man vid Barnahus Gävleborg också bör införa en sådan rutin. Delutvärderingen lämnade följande förslag på frågeställningar i den slutliga utvärderingen: att följa upp och analysera implementeringsprocessen av Barnahus Gävleborgs verksamhet i länets kommuner;

13 att studera barnahusets eventuella påverkan på den rättsliga processen när det gäller genomströmningstid från anmälan till lagföring/nedläggning samt andelen polisanmälningar som leder till lagföringar; att närmare undersöka behoven av information och handledning för förskole- och skolpersonal när det gäller att upptäcka och hantera situationen när barn är utsatta för våld eller andra övergrepp; att följa upp Barn- och ungdomspsykiatrins medverkan vid Barnahus Gävleborg; att studera målgruppens upplevelser av verksamheten vid Barnahus Gävleborg. För mer ingående läsning av delutvärderingens resultat, se Barnahus Gävleborg en första delrapport (Pevik Fasth, J. FoU-rapport 2010:1). Inriktningen och ansatsen med denna utvärdering Den slutliga utvärderingen av projektet Barnahus Gävleborg tar sitt avstamp i resultaten från delutvärderingen och har som huvudsaklig inriktning att följa upp hur verksamheten utvecklats och implementerats i länet i förhållande till verksamhetsmålen. I denna utvärdering finns också en strävan att undersöka verksamhetens eventuella effekter gällande utredningarnas och rättsprocessens kvalitet samt barnens och ungdomarnas upplevelse av verksamheten vid barnahuset. Utvärderingen har slutligen en ansats att identifiera eventuella områden för utvecklingsarbete inom barnahusets verksamhet. Utvärderingens metod är förutom en statistisk analys av barnahusets ärenden och verksamhet i stor utsträckning kvalitativ med djupintervjuer av professionella och företrädare för ett familjehem. Målsättningen med denna metodologiska inriktning är att på ett mer ingående sätt utforska de inblandade professionernas uppfattningar, tankar och resonemang kring verksamheten vid Barnahus Gävleborg. I utvärderingens uppdrag ligger också att skapa ett underlag för beslut om huruvida projektet Barnahus Gävleborg ska permanentas. En läsanvisning Rapporten är uppbyggd enligt följande: Inledningsvis i kapitel två beskrivs utvärderingens syfte och underliggande frågeställningar. I kapitel tre redovisas utvärderingens metod och genomförande och i kapitel fyra görs en genomgång av framförallt nationell forskning och utvärdering inom området barnahus. I kapitel fem redovisas resultatet från intervjuer med poliser, socialarbetare, åklagare, företrädare för ett jourfamiljehem, en representant från barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) samt en barnläkare. I kapitel sex görs en uppföljning och jämförelse av Barnahus Gävleborgs statistik kring bland annat samrådsmöten, registrerade barn, polisanmälningar och åtal under åren 2009-2010. I kapitel sju analyseras materialet från den statistiska uppföljningen och intervjuerna inom fyra analysområden med direkt bäring på utvärderingens frågeställningar. I kapitel åtta förs en avslutande diskussion med fokus på att besvara utvärderingens centrala frågeställningar och i vilken utsträckning verksamheten vid barnahuset svarar upp mot målen i samverkansavtalet. I det avslutande kapitel nio presenteras förslag på centrala områden för utvecklingsarbete och utvecklingsmöjligheter vid Barnahus Gävleborg.

14 2. Syfte och frågeställningar Syftet med slututvärderingen är: att summera hur verksamheten vid Barnahus Gävleborg efter två år utvecklats och implementerats i förhållande till de officiella målen i samverkansavtalet; att undersöka verksamhetens effekter gällande utredningarnas och rättsprocessens kvalitet; samt att beskriva barnens och ungdomarnas upplevelser av kontakten med Barnahus Gävleborg. De underliggande frågeställningarna är: 1. I vilken utsträckning är målen för verksamheten uppfyllda? 2. Hur ser verksamhetens statistik ut för 2010 i förhållande till 2009? 3. Hur fungerar de olika professionernas medverkan och samverkan i verksamheten vid Barnahus Gävleborg? 4. Hur fungerar ledning och styrning av verksamheten? 5. Har kvaliteten i de olika utredningarna samt rättsprocessen i stort påverkats av Barnahus Gävleborgs verksamhet? 6. Hur upplever barnen och ungdomarna miljön, bemötandet, verksamheten och lokaliseringen av Barnahus Gävleborg? 7. Vilka utvecklingsbehov och utvecklingsmöjligheter finns inom Barnahus Gävleborgs verksamhet?

15 3. Utvärderingens metod och genomförande Bearbetning och analys av befintlig statistik och dokumentation Statistiska data och övrig dokumentation från Barnahus Gävleborgs verksamhet liksom statistik från polisen, åklagarmyndigheten och brottsförebyggande rådets databas har insamlats, bearbetats och analyserats. De mått som studerats är tiden för genomströmning (utredningstiden) mellan polisanmälan och beslut om lagföring respektive nedläggning/avskrivning i vålds- och sexualbrottsärenden mot barn, samt i vilken utsträckning de aktuella brotten mot barn leder till lagföring (lagföringsfrekvensen). Statistik på kommunnivå från Brottsförebyggande rådet gällande anmälda vålds- och sexualbrott mot barn, har inhämtats för att jämföra antalet faktiskt anmälda brott med antalet ärenden som kommunerna anmält till samråd på barnahuset. Denna studie har även varit inriktad på att analysera vilka ärendetyper som i störst utsträckning handläggs utanför barnahusets verksamhet. Statistiken kring anmälda brott på kommunnivå utgör också ett underlag för analyser av reaktionskedjan och anmälningsbenägenheten i Gävleborgs kommuner. Intervjuerna Halvstrukturerade intervjuer har genomförts med samordnarna vid Barnahus Gävleborg samt representanter från de inblandade professionerna och ett jourfamiljehem. Nedan beskrivs urvalet av informanter från de olika verksamheterna och intervjuernas utförandeform: Samordnarna på Barnahus Gävleborg: Inledningsvis gjorde utredaren ett studiebesök på Barnahus Gävleborg och en första intervju med samordnarna. Vid ett senare tillfälle intervjuades samordnaren från socialtjänsten respektive polisen var och en för sig på barnahuset. Polisen: Merparten av poliserna på operativ nivå inom länets familjevåldsrotel från samtliga polisområden (Hudiksvall, Gävle, Sandviken, Bollnäs och Söderhamn) har intervjuats vid personliga sammanträffanden. Totalt intervjuades sju poliser. Kompletterande intervjuer genomfördes med ytterligare två poliser via telefon. Socialtjänsten: Då det av resursskäl inte har varit möjligt att intervjua representanter från socialtjänsten i alla tio kommunerna, har kommuner av olika storlek och geografiskt läge som använt barnahuset i varierande omfattning valts ut (Gävle, Hofors, Sandviken, Hudiksvall, Bollnäs och Ovanåker). Vid intervjuerna med socialtjänsten gjordes både gruppintervjuer ute i kommunerna och enskilda telefonintervjuer. Totalt intervjuades tretton socialsekreterare. Åklagarkammaren i Gävle: En av de fem barnåklagarna vid åklagarkammaren i Gävle har intervjuats vid ett personligt sammanträffande. Urvalet av den aktuella åklagaren gjordes mot bakgrund av att denne aktivt deltagit i utvecklingsarbetet vid barnahuset och bedömdes kunna bidra med mycket information. Landstinget Gävleborg: Det finns en särskilt utsedd barnläkare från Gävle sjukhus samt en vårdkoordinator från barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Gävleborgs läns Landsting som ansvarar för kontakterna med barnahuset. Barnläkaren och vårdkoordinatorn från BUP intervjuades på telefon. Företrädare för familjehem: En intervju vid ett personligt sammanträffande har genomförts med en man och en kvinna som driver ett jourfamiljehem i Gävletrakten där tiotalet barn som utretts på barnahuset varit placerade. Intervjuernas genomförande Intervjuerna har genomförts med stöd av en övergripande intervjuguide (Kvale, S. 1997) utarbetad utifrån utvärderingens syfte och frågeställningar. Intervjuerna har utförts med en strävan att ta tillvara

16 den aktuella professionens kunskaper och inblickar i Barnahus Gävleborgs verksamhet. Intervjuerna har spelats in och antingen skrivits ut i sin helhet eller sammanfattningsvis. Under bearbetning och analys av materialet från intervjuerna har kompletterande frågor ställts via e-post och telefonsamtal med informanterna. Utkast till texter från intervjuerna har via e-post kommunicerats med de intervjuade personerna, som fått tillfälle att delge sina kollegor materialet, samt att komma in med reflektioner och kommentarer. Utgångspunkter vid analys och tolkning av materialet Vid analys och tolkning av utvärderingens resultat har framförallt erfarenheter från den nationella forskningen kring barnahus använts som ett material för reflektion och jämförelser. Barnahus Gävleborgs verksamhet har också betraktats som en del i en större kontext som utgörs av bland annat polisens, åklagarkammarens, socialtjänstens, landstingets och andra verksamheter inom området. Metodreflektioner När det gäller denna utvärderings inriktning mot att utreda brukarnas upplevelse av Barnahus Gävleborg har flera överväganden gjorts av både praktisk och etisk natur. Ursprungligen fanns en idé om att distribuera en enkät till besökande barn/ungdomar med grundläggande frågor kring deras upplevelse av verksamheten vid barnahuset. Med anledning av en vakant samordnartjänst fanns endast en samordnarresurs från polisen på halvtid vid barnahuset under en stor del av utvärderingstiden. Detta gjorde att det inte var resursmässigt möjligt att distribuera enkäten till besökande barn och ungdomar samt bistå dem vid ifyllandet av den på ett tillfredsställande sätt. Att intervjua barn/ungdomar som besökt barnahuset valdes bort då det inte överensstämmer med den grundläggande strävan att minimera antalet personer som barnet behöver ha kontakt med. Mot bakgrund av ovanstående etiska och metodmässiga överväganden har i stället intervjuer genomförts med företrädare för ett familjehem där barn som besökt barnahuset blivit placerade. Även socialsekreterare som arbetar med barnahusets målgrupp har intervjuats med fokus på hur de anser att barn och ungdomar upplever verksamheten vid barnahuset. För att få en bild av hur barn och ungdomar från kommuner långt ifrån Gävle upplever resan till och från barnahuset, har socialsekreterare som varit med under sådana resor intervjuats. Intervjuerna med poliserna från familjevåldsroteln har också gett information om hur barnen verkar uppleva förhörssituationen på barnahuset. Etiska överväganden Utredarens strävan har varit att hantera uppgifter som handlar om barn och ungdomars upplevelse av Barnahus Gävleborg på ett sådant sätt att deras identitet skyddas. När det gäller utsagor från de professionella eller företrädare för familjehemmet som medverkat, har informanterna fått läsa texterna som skrivits utifrån intervjuerna och godkänt materialet för publicering.

17 4. Det rådande kunskapsläget kring barnahus Children Advocacy Centers har funnits i USA sedan 1980-talet. Trots detta har det gjorts få studier med fokus på verksamheternas effekter. Den mest omfattande studien (Cross, T.P. et.al. 2008) 7 genomfördes under åren 2001-2003 och omfattade 1500 barn på fyra orter med väletablerade och certifierade Children s Advocacy Centers och på fyra jämförelseorter utan sådana verksamheter. Sammantaget visade studien att på orter med ett Children Advocacy Center var polis och åklagare involverade i fler ärenden och arbetet koordinerades bättre. När det gäller de psykosociala insatserna kunde det konstateras att fler barn än på jämförelseorterna remitterades till det som i USA motsvarar barn- och ungdomspsykiatrin och att fler barn omhändertogs för vård utanför det egna hemmet. Föräldrarna var också nöjdare med bemötande och stöd än vid jämförelseorterna. Däremot kunde ingen ökning av lagföringsfrekvensen påvisas. Utvärdering av svensk försöksverksamhet med barnahus När det gäller svenska studier utförde Rättssociologen i Lund på uppdrag av samverkansmyndigheterna en studie av försöksverksamheten med barnahus under åren 2005-2007 (Åström, K. & Reimer, A. 2008). Studien som i fortsättningen benämns Rättssociologens utvärdering, omfattade sex orter med barnahus (Göteborg, Malmö, Sundsvall, Linköping, Stockholm city och Umeå) 8. I anslutning till denna utvärdering publicerade också Socialstyrelsen (2008) en slutrapport med resultatet från uppföljningen av försöksverksamheterna med barnahus 9. I de relativt samstämmiga slutsatserna i Rättssociologens rapport och Socialstyrelsens uppföljning av försöksverksamheten med barnahus, konstaterades att barnahusverksamheten bidragit till att barn som utsatts för grova brott får ett bättre omhändertagande, att samverkan mellan de inblandade professionerna fungerar, att fler barn förhörs och att fler förundersökningar inleds. Däremot kunde i likhet med den amerikanska studien ingen ökning av lagföringar påvisas. En tolkning av detta var att flera av barnahusverksamheterna som ingick i utvärderingen inte kommit i gång ordentligt. Utvärderingen visade också att det främst var barn i åldern 6-14 år som kom till barnahusen. De yngsta, framförallt de som inte utvecklat ett språk samt de äldre tonåringarna kom till barnahusen i betydligt mindre omfattning. Barnahusutredningen Barnahusutredningen (Kaldal, A. et.al. 2010) utfördes av Juridiska institutionen vid Stockholms universitet på uppdrag av samverkansmyndigheterna. Utredningens inriktning var att utvärdera myndighetssamverkan vid barnahus och jämföra förundersökningskvalitet och psykosociala insatser till barn på åtta orter med barnahus samt fyra orter utan barnahus. Materialet i utvärderingen omfattade ca 1000 barn som varit föremål för en brottsutredning, beskrivningar av myndighetssamverkan och organisation vid 22 barnahus samt resultatet från en enkätstudie riktad till barn och ungdomar som besökt barnahus. Barnahusutredningens centrala slutsats är att samverkan är nödvändig för att hjälpa brottsutsatta barn och att barnahusen är en lämplig form för detta samarbete. Det konstateras att en fungerande barna- 7 8 9 Studien utfördes av en forskargrupp vid University of new Hampshire (Crime Against Children Research Center). Studien redovisas i rapporten: Det blir nog bättre för barnen. Socialstyrelsen (2008). Barnahus försöksverksamhet med samverkan under gemensamt tak vid misstanke om brott mot barn. Denna uppföljning bygger på verksamhetsberättelser och annat skriftligt material som försöksverksamheterna redovisade samt resultatet från Rättssociologens utvärdering.

18 husverksamhet är bättre än ordinära barnutredningsformer hos polisen i minst två avseenden; dels utgör barnahusen en barnvänlig miljö där kompetensen finns samlad på ett ställe så att barnet slipper åka runt och upprepa sin berättelse, dels ger det tvärvetenskapliga samarbetet mellan professionerna en djupare och bredare kunskapsbas både teoretiskt och praktiskt i utredningsarbetet. Barnahusutredningen framhåller dock att brottsutredningar som utförs inom ramen för barnahus lider av samma brister som inom ordinarie polis- och åklagarverksamhet. Utvärderingen konstaterar att hur bra en utredning om brott mot barn fungerar handlar om kompetens och resurser, men också om organisation och engagemang. Barnahusorterna visade, i likhet med Rättssociologens utvärdering, ingen högre lagföringsfrekvens än jämförelseorterna, snarare lägre. Däremot visade utredningen att myndighetssamverkan är mer utvecklad på orter med barnahus och att fler barn får krisstöd. I Barnahusutredningen problematiseras några centrala och i det närmaste vedertagna principer vid barnahusen kring hur utredning av brott mot barn ska bedrivas. Detta görs mot bakgrund av att verksamheten vid barnahus inte tycks leda till högre lagföringsfrekvens. Bland annat ifrågasätts principen att barn bara skall förhöras en gång, trots att mycket tyder på att det krävs flera sammanträffanden med barnet för att bygga upp den tillit som krävs för att barnet ska kunna ge en i juridiskt avseende tillräckligt detaljerad berättelse av det aktuella brottet/brotten. Barnahusutredningen framför också risker med att vid barnahus ytterligare förstärka fokus på barnet som informationskälla och vill se ökade ansträngningar och samarbete mellan professionerna även när det gäller förhör med misstänkta. Ytterligare en aspekt som framförs av forskarna är att de ser en inneboende motsättning mellan brottsutredning och rehabilitering. De menar att en alltför psykosocialt inriktad och lekbetonad miljö med för många stimuli för de yngre barnen, kan vara kontraproduktiv för den brottsutredande verksamheten. De anser i detta sammanhang att barnahus med krisstödverksamhet eventuellt bör ha två åtskilda avdelningar, en neutralare för polisutredningen och en mer ombonad som barnet får komma till efteråt. Kritisk analys av myndigheters samverkan i barnahus Rättssociologen Susanna Johansson (2011) har studerat samverkan mellan myndigheter i barnahus. I avhandlingen Rätt, makt och institutionell förändring. En kritisk analys av myndigheters samverkan i barnahus, analyserar hon oavsiktliga följder av samverkan inom barnahusverksamheter. Susanna Johanssons centrala utgångspunkt i avhandlingen är att samverkan som organisationsform ofta relativt oproblematiserat betraktas som något positivt och lösningen på en mängd välfärdsproblem. Själv hävdar hon inte motsatsen, men menar att man måste vara medveten om att professioner kan påverkas när de får nya samarbetspartners. I avhandlingen belyser hon fenomenet samverkans mer dolda sida; den maktstrid som på gott och ont äger rum när flera myndigheter börjar arbeta tillsammans. Johansson framhåller att det finns ett inneboende dilemma i samverkan eftersom man ska samarbeta över gränserna, men ändå upprätthålla dessa gränser och sin egen professionella roll. Johansson menar att det i barnahusverksamheter blir tydligt att det är myndigheter med två helt olika synsätt som ska samverka. Polis och åklagare blickar bakåt och behöver utreda frågor om ett brott har begåtts och vem som var förövare, medan socialtjänsten blickar framåt och har barnets framtid som huvudmål. Johansson menar att de olika synsätten och utgångspunkterna skapar en spänning mellan vilket synsätt som ska få tolkningsföreträde. I sin analys av maktspelen mellan myndigheterna i barnahus, framför hon slutsatsen att det oftast är polis och åklagare som vinner maktkampen och får tolkningsföreträdet. Hon konstaterar att även om det är socialtjänsten som har huvudansvaret för barnets välmående och den sociala utredningen, så underordnar sig denna myndighet den straffrättsliga logiken utifrån vad som gynnar brottsutredningen. Socialtjänsten gör på detta vis avkall på sina egna prioriteringar och bedömningar. Det kan exempelvis handla om när i processen man informerar vårdnadshavare eller i vilken turordning de olika myndigheternas insatser ska ske.

19 Barnen och föräldrars upplevelser av barnahus I Johanssons utvärdering av försöksverksamheten med barnahus genomfördes 34 kvalitativa intervjuer med barn som besökt barnahus 10. Även 22 föräldrar intervjuades. De intervjuade barnen hade alla besökt barnahusen för första gången. Inte något av de intervjuade barnen hade erfarenhet av alla de tjänster som ett barnahus kan erbjuda. Sammantaget kan man konstatera att de allra flesta barnen och föräldrarna var nöjda med barnahuset och i stor utsträckning upplevde verksamheten som en bra miljö vid det akuta omhändertagandet. Barn och föräldrar framförde att de upplevde barnahusets miljö som lugn och trygg. Det uppskattades också att poliserna inte hade uniform. Möjligen tyckte några av tonåringarna att miljön var lite för barnslig. Personalen på barnahusen fick genomgående positiva omdömen. De beskrevs som jättesnälla och trevliga. Det enda negativa som framkom kring barnens upplevelser av barnahusen var att flera barn beskrev att det kändes obehagligt att det fanns en videokamera i förhörsrummet. Detta orsakade för vissa barn att de kände sig spända och hade svårt att släppa tanken på att de blev filmade under förhöret 11. De familjer och barn som fått tillgång till krisbearbetning eller andra stöd- och behandlingsinsatser var i allmänhet mycket positiva till detta. Föräldrarna som intervjuades var överlag positiva till att barnahusen sätter barnen i centrum, samtidigt uttryckte de ett behov av att själva bli sedda som enskilda individer med egna behov av stöd, vägledning och krisbehandling. Under intervjuerna med föräldrarna framkom i detta sammanhang att de kände sig osäkra på i vilken utsträckning de själva kunde få stöd. Under Barnahusutredningen (Kaldal, A. et.al. 2010) utfördes en enkätstudie med inriktning på att utreda barnens upplevelser av barnahusverksamheterna. Enkäten till alla befintliga barnahus innehöll frågor om barnens upplevelse av lokalerna, den information de fått, bemötandet samt deras upplevelse av besöket på barnahuset i sin helhet. Barnen tillfrågades också om de hade några goda råd att ge till andra barn som skulle besöka barnahus eller till personalen på barnahusen. Totalt inkom 111 svar från fem barnahus 12. De flesta barnahusen avstod alltså från att medverka i studien. Motiveringarna som framfördes var bland annat praktiska svårigheter att administrera enkäten, arbetsbelastning samt tveksamheter kring lämpligheten i att begära av medföljare att de skulle sitta kvar med barnet och fylla i enkäten. Personal vid de barnahus som medverkade berättade emellertid att barnen upplevt det bra att få sitta med förskolelärare eller lärare (som det oftast var frågan om) och reflektera kring sin upplevelse av barnahuset med hjälp av frågorna i enkäten. Barnen som svarade på enkäten var mellan 3-17 år, de flesta dock i åldersintervallet 9-13 år. Sammantaget kan man i likhet med resultatet från de kvalitativa intervjuerna i Rättssociologens utvärdering konstatera att de allra flesta barnen hade mycket positiva omdömen och intryck när det gäller bemötande, miljö och information i samband med besöket på det aktuella barnahuset. Några mått på detta är att endast 5 % av barnen uppgav att de upplevde otrygghet under förhören och 19 % att de kände sig ganska trygga. 81 % av barnen svarade att de kunnat och vågat berätta om sådant som kändes viktigt. 95 % svarade att de upplevde att de vuxna lyssnat på dem. På frågan om hur det kändes när de skulle gå hem från barnahuset, svarade 64 % att det kändes bra, 20 % mittemellan, och bara 6 % att det kändes dåligt. 10 Totalt intervjuades 12 barn, 8 flickor och 4 pojkar. De flesta var tonåringar utom två av barnen som var 8 respektive 12 år. 11 Noteras bör att även förhör som hålls med barn vid lokala polishus videofilmas. 12 Enkätsvaren kom från barnahusen i Örebro, Uppsala, Lund och Göteborg.