Förlorare i välfärdssamhället Afrikaner med funktionshinder Av Kitimbwa Sabuni Diskriminering ses av många forskare som den enskilt viktigaste anledningen bakom att så många invandrare efter många år i Europa fortsätter att leva i utanförskap och social marginalisering, motsatsen till integration. Detta gäller förstås även i Sverige. Man känner ganska väl till diskrimineringens mekanismer när det gäller enskilda grunder såsom, kön, etnisk härkomst, religion, funktionshinder och så vidare. Men vad händer om en grupp i samhället är drabbade av dubbel utsatthet? Hur tar sig förtrycket uttryck mot människor som kan diskrimineras både efter etnisk härkomst och efter ett eller flera funktionshinder? Afrosvenskarnas riksförbunds genomförde under 2005 en undersökning som riktade in sig på funktionshindrade afrikaner eftersom vi konstaterade att det där finns en kunskapslucka. Ingen hade tidigare gjort en studie med intersektionalistiskt perspektiv som belyser situationen för just den gruppen i Sverige. I studien presenterades sju personer med bakgrund i olika afrikanska länder. Guled 28 år, David 46 år, Ahmed 48, Asli 63, Adamu 17, Mohamed 36 och Mariam 33. Deras funktionshinder var rörelsenedsättningar, hörselnedsättningar, autism och psykisk sjukdom. I de flesta fallen var de inte födda med funktionshindren utan hade fått dem till följd av skador de tillfogats. I deras berättelser identifierade författarna återkommande teman som utvecklades till nio faktorer och det är dessa faktorer och deras relation till varandra som sågs som de mest avgörande för funktionshindrades afrikaners integration i Sverige. Funktionshindret Informanternas mest akuta problem i livet var deras funktionshinder eller deras psykiska sinnestillstånd uppgav dem. Men många menade att de känner sig mer funktionshindrade i Sverige än i sina hemländer. I sina hemländer bodde de i små samhällen nära familjen och var produktiva och respekterade medlemmar i gemenskapen. I Sverige är de fångna i lägenheter utan hissar, isolerade fysiskt från andra genom att de inte kan förflytta sig eller komma in i lokaler som inte är handikappanpassade. Deras sociala liv är starkt kringskuret eftersom de antingen saknar familj och i de fall en sådan finns så är familjemedlemmarna mycket frånvarande tidsmässigt på jobbet eller i skolan Migration 1
Migration kan ske på två sätt, antingen genom flykt eller genom utvandring vilket ger väldigt olika förutsättningar. Utvandring är till skillnad från flykt planerad vilket medför att handikappet spelar en annan roll. Genom planering kan man då kompensera för sitt funktionshinder. Vid flykt har människor med funktionshinder, ett mycket svårare utgångsläge. Vi konstaterar att afrikanerna som kommit till Sverige de senaste åren, vilket är dem flesta, för det mesta flytt i all hast från väpnade konflikter, medan de som kom på åttiotalet lämnade sina hemländer efter mer övervägande och oftast av politiska skäl. Mötet med svensk välfärd I Sverige där handikapprörelsen är stark är möjligheterna till service och ekonomiskt stöd från samhället goda men det är en oskriven lag att den som behöver hjälp måste påtala sina behov. Det är inte lätt för en flykting, som kanske har andra mer akuta problem att lösa, att börja ställa krav och ta initiativ. Bara Lagen om stöd och service till funktionshindrade innehåller tio olika typer av insatser som man måste lära sig. I Sverige vill läkarna ställa frågor till patienten medan afrikaner ofta är mer vana vid läkare som på egen hand ställer diagnosen utan att förhöra sig närmare med patienten. Men det som i Sverige ses som hövligt och god läkarsed uppfattas av afrikanska funktionshindrade mest som plågsamt. Jag orkar inte träffa svenska läkare mer. De ställer så många frågor. Förstår de inte att det är jobbigt att prata om sina fel på kroppen? undrade Guled från undersökningen. Diskriminering Den större delen av diskrimineringen upprätthålls genom den i välfärdssamhällena etablerade praxis som går ut på att begränsa sociala utgifter och tjänster. På så sätt uppstår en form av indirekt diskriminering mot de behövande som inte är kompetenta och starka nog att själva känna till och kräva sina rättigheter vilket funktionshindrade afrikaner av olika skäl inte är. I Sverige finns också en myt om det sociala Afrika. Den går ut på att man i Sverige bara har kärnfamiljen men att i Afrika tar alla hand om varandra. När samhällets funktionärer har de här föreställningarna om afrikaner och låter dem påverka tolkningen av den svenska lagen så det blir det olika utslag, då diskriminerar man Det psykologiska tillståndet Känslor och trauman man har med sig från hemlandet parat med en ofta lång och oviss väntan på uppehållstillstånd ger ett ogynnsamt utgångsläge för att etablera sig i Sverige och sår frön 2
till att det psykiska tillståndet försämras. Det nya samhället och den nya kulturen kan vara svår att avkoda och ensamheten stärker bara på känslorna av desorientering och utanförskap. Det är därför föga förvånande att funktionshindrade afrikaner i Sverige ofta mår dåligt psykiskt. Asli och Mariam hade båda läkarutlåtanden som visar på psykisk ohälsa. Även Guled och Mohamed uppgav att de mådde dåligt. Den psykiska ohälsan är dokumenterat högre bland afrikaner i Sverige än hos befolkningen i övrig. Resurser Som funktionshindrad och afrikan är det svårt att få arbete idag i Sverige och eftersom de flesta av våra intervjupersoner aldrig fått fotfäste på den svenska arbetsmarknaden eller i sjukförsäkringssystemet är de dömda till att leva på socialbidrag. Att bara kalla dem låginkomsttagare är otillräckligt eftersom den benämningen knappast fångar det förtvivlade i den ekonomiska situation många av dem befinner sig i. Mohamed får 1 800 kronor i månaden från Socialförvaltningen att leva på och det ska bland annat räcka till hans hyra på 1 000 kronor i månaden för ett rum han delar med tre andra. En mer träffande beskrivning av honom vore att säga att han är fattig. En socialsekreterare sa åt honom att du har ju släkt, vänd dig till dem. Men hela Mohameds släkt är kvar i Somalia och de är beroende av honom för sin försörjning. De små resurserna afrikaner generellt har i Sverige begränsar deras handlingsutrymme och försvårar för deras integration. Kultur Man menar ibland att det finns komponenter i afrikansk kultur som försvårar för funktionshindrad såsom att de skäms för funktionshindrade som göms och undan och inte ges möjlighet att utvecklas som personer. Afrosvenskarnas studie ger istället en blandad bild. Vi konstaterar att det visserligen finns överbeskyddande attityder från omgivningen och även direkt nedlåtande attityder mot funktionshindrade. Men en av informanternas, Davids, egen erfarenhet i Somalia är att han inom familjen sågs som en fullvärdig människa. Utanför familjekretsen kunde däremot människor agera mycket kränkande, framförallt genom ett överbeskyddande sätt. Afrika består av 52 länder och om det finns mönster gemensamma i behandlingen av funktionshindrade beror det nog mer på att länderna har misär och fattigdom gemensamt och det i sig styr hur väl man behandlar personer med funktionshinder. Könet 3
Typiskt nog är det kvinnliga perspektivet underrepresenterat även i vår studie, men de två deltagande kvinnorna i studien uppger båda att de är väldigt isolerade. I många afrikanska länder är det av hävd mannen som företräder familjen utåt. För afrikanska kvinnor kan det därför vara extra svårt att som funktionshindrad själv kliva fram och ställa krav. I dessa kulturer blir det också mannen som såsom representant utåt har det större sociala nätverket. Kvinnans nätverk utsträcker sig till släktingar och andra kvinnor som bor nära hemmet. I Sverige saknas dessa sociala strukturer vilket gör att kvinnorna i ännu högre grad utlämnas åt sin ensamhet. I ett äktenskap är det enklare om mannen blir funktionshindrad än om det drabbar kvinnan. Kvinnor förväntas ändå ta hand om sina män en svensk socialsekreterare berättar att hon ser afrikanska kvinnor som offrar sig för sina funktionshindrade män. De tar hand om mannen på egen hand och far illa av det psykiskt. Nätverk I studien visade det sig tydligt att nätverket varit en avgörande framgångsfaktor. De av våra informanter som mest framgångsrikt etablerat sig i det svenska samhället är de som byggt upp goda kontakter med etniska svenskar som instruerat och lotsat dem i igenom välfärdsystemet. Men tyvärr är funktionshindrade afrikaner en ganska isolerad grupp där funktionshindret inte bara stänger ute människor från majoritetssamhället utan även från kontakter med andra afrikaner. Det visar sig att även de afrikanska organisationerna och handikapprörelsen har misslyckats med att integrera afrikaner med funktionshinder. Slutord Genomgående för våra integrationsfaktorer är att de problem vi visar på egentligen kan ses som institutionell diskriminering i olika skepnader. Det är hela tiden samma mekanismer, beskrivna under rubriken Diskriminering, som är i spel. Redan migrationen, som för de flesta afrikaner innebär flykt med långa asylsansökningsperioder, är en process där man blir utesluten från samhället. Man kommer inte ut på arbetsmarknaden och man utestängs från alla former av rehabilitering innan uppehållstillstånd beviljats, vilket kan ta flera år. Till och med när man beviljats uppehållstillstånd utestängs man från rehabiliteringen om uppehållstillståndet är tidsbegränsat. Mötet med det svenska välfärdssystemet präglas av en institutionell diskriminering som i kort kan beskrivas så att handläggarna förväntar sig ofta mot bättre vetande att afrikaner ska vara lika insatta som svenskar och kunna ta initiativ för att tillgodogöra sig sina medborgerliga rättigheter. När afrikanerna av naturliga skäl inte klarar av detta får de sämre vård, rehabilitering och samhällsservice och det blir en besparing 4
för kommuner och landsting. Studien visade också hur funktionshindrade afrikaner strukturellt utesluts från viktiga nätverk som handikapp- och etniska organisationer. Att vara funktionshindrad afrikan och dessutom kvinna är grund för ytterligare diskriminering. Även forskarvärlden deltar i den institutionella diskrimineringen av funktionshindrade afrikaner. Genom att använda generaliserande resonemang om kulturella skillnader legitimerar forskarna strukturella skillnader mellan grupper. Man förnekar samhällets misslyckande och lägger över skulden på den utsatta individen och kulturen den har. Om flera människor engagerar sig i de här frågorna vinner vi dock inflytande. Som medborgare borde vi fråga oss vad för slags land vi vill leva i. Bekänner vi oss till demokratin och att alla och envar har samma friheter och rättigheter måste också samhället vara organiserat så att detta utsträcker sig till alla. Annars förfuskas demokratin och det är i längden ett hot mot oss alla. Här har invandrarorganisationerna en central roll att spela. Dels som mänskliga rättighetsaktivister eftersom det är ett aktivt civilt samhälles roll att bevaka staten så att mänskliga rättigheterna inte bara blir en pappersprodukt utan leder till något i den konkreta verkligheten. Sedan är det helt naturligt att det afrikanska föreningslivet är inkluderande mot alla afrikaner. Om det är nätverk funktionshindrade afrikaner behöver för stöd att ta sig in i det svenska samhället kan det afrikanska föreningslivet utgöra det nätverket. Av Kitimbwa Sabuni, Samordnare för Afrosvenskarnas riksförbund 5