1(7) SWEDISH ENVIRONMENTAL PROTECTION AGENCY YTTRANDE 2013-01-23 Ärendenr: NV-00653-13 Förvaltningsrätten i Stockholm 115 76 STOCKHOLM Yttrande i mål nr 1128-13 angående skyddsjakt av varg; fråga om inhibition Naturvårdsverket har förelagts att yttra sig i ovanstående mål. Utöver det som framgår av Naturvårdsverkets överklagade beslut NV-00027-13 framför Naturvårdverket följande synpunkter. Vårt yttrande följer den uppställning som Svenska Rovdjursföreningen har valt i sitt överklagande. Naturvårdsverkets ställningstagande När det gäller frågan om organisationers talerätt hänvisar Naturvårdsverket till det yttrande som vi har lämnat till Kammarrätten i Stockholm i mål nr 4390-12 och 4396-12 (se nedan). Naturvårdsverket anser att ingenting har framkommit som föranleder att det överklagade beslutet ska ändras eller upphävas och att det fortfarande föreligger förutsättningar för att bevilja skyddsjakt efter vargtiken i enlighet med Naturvårdsverkets beslut NV-00027-13 Utveckling av Naturvårdsverkets ställningstagande Bakgrund Den genetiskt viktiga vargtiken påträffades i området runt Junsele under våren 2012 och i oktober månad visade det sig att hon bildat par med en varghane. Området, som utgör Vilhelmina södra samebys (samebyn) vinterbetesmarker, ligger inom renskötselområdet och har utpekats som riksintresse för rennäringen. I förarbetena till den svenska rovdjurspolitiken (prop. 2000/01:57 Sammanhållen rovdjurspolitik) framhöll regeringen att rennäringen är den näring som drabbas BESÖK: STOCKHOLM VALHALLAVÄGEN 195 Ö STERSUND FORSKARENS VÄG 5, HUS UB POST: 106 48 STOCKHOLM TEL: 010-698 10 00 FAX: 010-698 10 99 E-POST: REGISTRATOR@ NATURVARDSVERKET. SE INTERNET: WWW. NATURVARDSVERKET. SE
NATURVÅRDSVERKET 2(7) hårdast av skador på grund av förekomsten av rovdjur och att renskötselområdet intar en särställning så till vida att samtliga av de stora rovdjuren har naturliga utbredningsområden som sträcker sig över detta. Regeringen uttalade att målet för vargstammens utbredning ska vara att stammen på naturlig väg sprider sig över landet, men att dess förekomst i renskötselområdet i huvudsak begränsas till de områden utanför renskötselns åretruntmarker där den gör minst skada. Vidare bedömde regeringen att regelbundna föryngringar i stora delar av renskötselområdet inte torde vara möjlig att förena med modern renskötsel men att det utanför åretruntmarkerna bör vara möjligt med enstaka föryngringar i områden där det sällan finns renar eller där förutsättningarna för att vidta skadeförebyggande åtgärder är gynnsamma. I syfte att åstadkomma en lösning så att det genetiskt viktiga vargparet kunde få vistas i berörda samebyar under vintern 2012/13 och förhoppningsvis få valpar under våren 2013, gav regeringen i beslut den 8 november 2012 (M2012/2959/Nm) uppdraget till Naturvårdsverket att, efter samråd med Sametinget, Viltskadecenter vid Sveriges lantbruksuniversitet samt länsstyrelserna i Västernorrlands län, Västerbottens län och Jämtlands län, överlägga med berörda samebyar om ekonomiskt rimliga åtgärder för att minimera risken för skador på renskötseln. Överläggningar mellan berörda parter skedde vid ett flertal tillfällen under november och december 2012. Den 20 november 2012 och den 13 december 2012 avslog Naturvårdsverket samebyns ansökan om skyddsjakt efter de aktuella vargarna med hänvisning till vargtikens genetiskt viktiga värde för den svenska vargstammen och att förutsättningar för andra lämpliga lösningar då fanns i form av ekonomisk kompensation för förebyggande åtgärder. Dessutom bedömdes skadebilden inte i det läget vara allvarlig då endast ett fåtal angrepp av varg på ren dokumenterats. Skadebilden och bilden av omständigheterna för skador i övrigt förändrades påtagligt därefter och Naturvårdsverket beviljade därför den 11 januari 2013 skyddsjakt efter vargparet (NV-00027-13). Beslutet fattades med stöd av 23 a och 23 b jaktförordningen (1987:905) med anledning av att myndigheterna inte kunde förutse lämpliga lösningar för att bevara vargparet i området. Svenska Rovdjursföreningens överklagande 1. Frågan om Svenska Rovdjursföreningens behörighet att överklaga Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt efter varg Rovdjursföreningen hävdar att föreningen har talerätt i ärendet och därmed har rätt att överklaga Naturvårdsverkets beslut. Föreningen hänvisar bl.a. till Högsta förvaltningsdomstolens beslut om meddelande av prövningstillstånd i mål 7943-11. Vad gäller Högsta förvaltningsdomstolens beslut i ovan nämnda mål har Naturvårdverket den 2 oktober 2012 yttrat sig till Kammarrätten i Stockholm i mål nr 4390-12 och 4396-12 (yttrandet biläggs detta yttrande). Frågan i det ärendet rör miljöorganisationers talerätt mot myndighetsbeslut som rör jakt efter
NATURVÅRDSVERKET 3(7) arter som är skyddade enligt rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992. Naturvårdsverket hänvisar i detta ärende till vad vi har framfört i vårt yttrande till kammarrätten och konstaterar att frågan för närvarande ligger för avgörande hos Kammarrätten i Stockholm. Förvaltningsrätten har förelagt Naturvårdsverket att yttra sig över ett protokoll från Svenska Rovdjursföreningen där det bland annat framgår vem som får teckna föreningens firma (aktbilaga 5) och över föreningens stadgar (aktbilaga 7). Vi ser ingen anledning att ifrågasätta att föreningens ändamål och uppgifter omfattar frågan i detta mål. 3.1 Svenska Rovdjursföreningen yrkar på att förvaltningsrätten underkänner Naturvårdsverkets argument om att lagstiftningen är uppfylld i den del som gäller 23 a jaktförordningen om det inte finns någon annan lämplig lösning Andra lösningar flytt av renar Samebyn började flytta renar till området under hösten 2012. De spårningsinsatser som genomfördes innan flytten av renarna påbörjades visade att vargarna hade bildat sitt revir väster om Ångermanälven. Vid tidpunkten var det dock på grund av bristande spårsnö inte möjligt att avgöra exakt var vargarnas revir slutligen hade etablerats. Samebyn flyttade renarna öster om Ångermanälven till de marker som var tillgängliga inom samebyns vinterbetesmarker. Avsikten var att försöka undvika att renar och vargar vistas i samma område. När det väl blev goda snöförhållanden och förutsättningarna för spårning förbättrades kunde det konstateras att vargarnas revir även sträckte sig öster om Ångermanälven in i det område till vilket samebyn flyttat sina renar. Några ersättningsmarker för samebyn dit renarna skulle kunna flyttas finns inte att tillgå eftersom andra närliggande samebyar utnyttjar sina vinterbetesmarker. I normala fall hade renarna vandrat från väster in i området. Samebyn skulle inte ha genomfört den stora flyttinsatsen mot det östliga läget om inte vargarna hade etablerat revir väster om Ångermanälven. Vargreviret är över 80 000 hektar stort och det finns renar inom merparten av reviret. Totalt betar 4 000-5 000 renar i området. Andra lösningar följ vargtikens nuvarande situation och beteende Den aktuella vargtiken har vid tre tidigare tillfällen flyttats från renskötselområdet. Hon har flyttats till Uppsala, Örebro och Västra Götalands län. Trots dessa långa avstånd från renskötselområdet har hon varje gång återvänt dit. De två senaste gångerna tog hon sig tillbaka till området runt Junsele. Skandinaviska vargprojektets (Skandulv), bedömning är att vargtiken har en stark vilja att vara i området. Det förhållandet att varghanen har skjutits bedöms inte förändra hennes beteende och val av revir. De spårningsinsatser som har genomförts efter den 11 januari 2013 då hanen sköts, har visat att tiken gjort kraftiga revirmarkeringar som tyder på att hon har för avsikt att stanna i området. Spårningsinsatserna har även visat att tiken uppehåller sig merparten av
NATURVÅRDSVERKET 4(7) tiden bland renarna. Vidare har efter det att hanen sköts påträffats ytterligare rivna renar tiken har dessutom gjort flera misslyckade jaktförsök. Tiken har inte ändrat beteende och skadebilden kvarstår. Andra lösningar omfattande bevakning Sammanlagt med personal från samebyn och personal från länsstyrelserna i Västerbottens och Västernorrlands län har det varit 7-8 personer som har arbetat med bevakning av renarna och att försöka skilja vargarna från renarna under dygnets ljusa timmar. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har samordnat och organiserat detta arbete. Samebyn har avsatt alla sina personella resurser för detta ändamål vilket har fått konsekvenser för det ordinarie renskötselarbetet som t.ex. att hålla renhjordarna samlade. Angreppen och vargarnas jaktförsök har emellertid skett under natten och bevakningsinsatserna kan inte genomföras dygnet runt och kan svårligen ske i mörker. Området är kuperat och bevuxet med tät skog. Bevakning nattetid med hjälp av skoter i området skulle därför kunna medföra olyckor för en skoterförare. Sedan det framstod att vargarnas revir även låg öster om Ångermanälven blev det tydligt att ökad bevakning dagtid inte hade minskat risken för angreppen som skedde nattetid. Dessutom är tillgången till kunnig personal med lokalkännedom för att bevaka renarna begränsad. Att hägna in ett så stort antal renar och stödutfodra dem hela vintersäsongen är inte möjligt. Det skulle både vara förenat med stora kostnader och en mycket stor arbetsinsats. Renarna måste dessutom successivt tillvänjas och avvänjas fodret. 3.2 Svenska Rovdjursföreningen yrkar på att förvaltningsrätten underkänner Naturvårdsverkets argument om att lagstiftningen är uppfyllt i den del som gäller 23 a jaktförordningen om det inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde Naturvårdsverkets konstaterar att situationen för den svenska vargstammens bevarandestatus har förbättrats genom att antalet avkommor till genetiskt viktiga vargar har reproducerat sig under våren 2012 i stor utsträckning. Till exempel har den så kallade Galvenhanen, en invandrad varg med finskt-ryskt ursprung, fått ytterligare en kull valpar under våren 2012. Dessa omständigheter leder till att Naturvårdsverket bedömer att enstaka individer med högt genetiskt värde inte har en avgörande betydelse på lång sikt för den svenska vargstammens väg mot gynnsam bevarandestatus. 3.3 Svenska Rovdjursföreningen yrkar på att förvaltningsrätten underkänner Naturvårdsverkets argument om att lagstiftningen är uppfyllt i den del som gäller 23 a jaktförordningen om att förhindra allvarlig skada Fram till dess att Naturvårdsverket beslutade om skyddsjakt hade ett 10-tal renar konstaterats döda. På grund av snöbrist var det under en period i december 2012
NATURVÅRDSVERKET 5(7) omöjligt att spåra vargparet varför alla eventuella skador inte kunde dokumenteras. Förutom de konstaterade döda renarna dokumenterades ytterligare flera misslyckade jaktförsök. Detta skapar oro i renhjorden och renarna skingras. Vinterbetet är renskötselns flaskhals vilket innebär att tillgången på vinterbete ytterst styr storleken på renhjorden. Kvaliteten och kvantiteten av vinterbetet är av avgörande betydelse för renhjordens överlevnad och reproduktion. Bristande fodertillgång vintertid kan leda till att vajorna inte blir dräktiga och resultera i fosterresorptioner och kastningar eller i svaga, underviktiga kalvar som inte har någon reell möjlighet att överleva (se Rehbinder Claes, Renen och rensjukdomar, 1999 s. 47). Denna känslighet för renhjorden ökar ju längre in på vinterbetessäsongen man kommer. Risken för skador ökar därmed. Det genomfördes ett fältarbete i december 2012 och i januari 2013 med att samla renarna. Den splittring av renhjordarna som uppstod har lett till att fler viltolyckor med ren har inträffat i området. Polismyndigheten i Västerbottens län har rapporterat en markant ökning av antalet kollisioner mellan renar och motorfordon i Vilhelmina norra och södra samebyar denna vinter jämfört med i fjol. Vilhelmina södra sameby har uppgett till Länsstyrelsen i Västerbottens län att detta är en indirekt effekt av vargarnas närvaro i och med att renskötarna inte har tid att hålla renarna borta från vägarna och att man har behövt flytta renar till ett område som genomkorsas av en trafikerad väg. Hittills har ca 60 stycken renar trafikdödats i området. Samebyns vinterbeteshjord består av avelsdjur/livdjur sedan renslakten har avslutats. De renar som finns kvar i samebyn är därmed av ett större ekonomiskt värde än de renar som går till slakt eftersom avelsdjuren/livdjuren förväntas vara i reproduktion under flera år. 3.4 Svenska Rovdjursföreningen yrkar på att förvaltningsrätten underkänner Naturvårdsverkets argument om att lagstiftningen är uppfyllt i den del som gäller 23 b jaktförordningen om att det finns en stor sannolikhet för att allvarlig skada kommer att uppstå, får beslut om skyddsjakt fattas även om någon skada inte har inträffat En sådan prognos som Svenska Rovdjursföreningen anser att Naturvårdsverket borde ha gjort är inte möjlig att göra med hänsyn till den samlade skadebilden som uppstått. Det är inte fråga om enbart ett antal rivna renar utan det rör sig också om den störning som vargarna förorsakar inom renhjorden. Störningens negativa effekter ökar under vinterbetessäsongen på grund av renarnas ökande känslighet för störning som anförts under avsnitt 3.3, med betydande ekonomiska skador på egendom på kort och lång sikt som följd. Ingen av vargarna var försedda med sändarhalsband. Naturvårdsverket planerade inledningsvis när regeringsuppdraget om ekonomisk kompensation till berörda samebyar beslutades att förse varghanen med ett sändarhalsband. Detta kunde dock inte genomföras på grund av bristfälliga snöförhållanden. Det är Naturvårdsverkets uppfattning att skador inte helt och hållet hade kunnat undvikas ens om hanen hade varit märkt och halsbandet hade sänt täta
NATURVÅRDSVERKET 6(7) positionsangivelser. Mot bakgrund av den skadebild som uppstått fram till dess att Naturvårdsverket fattade sitt beslut om skyddsjakt fann Naturvårdverket inte skäl att bedöma att situationen skulle ha utvecklats i en annan riktning, dvs. att skadebilden i området skulle upphöra. Skäl fanns därför att fatta beslut om skyddsjakt enligt 23 a och 23 b jaktförordningen. Med beaktande av detta och nuvarande förhållanden anser Naturvårdsverket att det är angeläget att skyddsjakten efter vargtiken snarast kan återupptas. Om domstolen finner det otydligt om hur renskötsel bedrivs och behöver ytterligare information kan kontakt tas med Tomas Nejne, ordförande för Vilhelmina södra sameby. Beslut om detta yttrande har fattats av ställföreträdande generaldirektören Eva Smith. Vid den slutliga handläggningen har i övrigt deltagit chefsjuristen Kerstin Cederlöf, viltsamordnaren Ruona Burman, vilthandläggaren Göte Hamplin, juristen Malin Hollberg Malm och avdelningschefen Lena Callermo, den sistnämnda föredragande. För Naturvårdsverket Eva Smith Lena Callermo Bilaga: Naturvårdsverkets yttrande i Kammarrättens i Stockholm mål nr 4390-12 och 4396-12 Kopia till: Vilhelmina södra sameby Vilhelmina norra sameby Voernese sameby Länsstyrelsen i Västerbottens län Länsstyrelsen i Västernorrlands län Svenska Samernas Riksförbund Sametinget Viltskadecenter
NATURVÅRDSVERKET 7(7) Skandulv