VATTENKONFERENS I VÄSTERÅS 2008 Från mark till vatten Hur mår våra vatten? Dokumentation
Arrangörer: Vattenkonferensen i Västerås 2008 Jordbruksverket, Vattenmyndigheterna, Greppa Näringen, Hydrotekniska sällskapet, Länsstyrelsen i Västmanlands län och Västerås stad Innehåll Bakgrund och inledning 3 Moderator Eva Tejle Ekbjörn och Landhövding Mats Svegfors välkomnade TEMA Vatten Nationellt och Internationellt Baltic Sea Action Plan och svensk vattenvård 4 Lars Erik Liljelund, GD, Naturvårdsverket Vad händer inom jordbruket och hur kan det påverka vattenvården? 5 Mats Persson, GD, Jordbruksverket TEMA Kartläggning Kartläggning av vattenförekomster och nästa steg i vattenförvaltningen 6 Lennart Sorby, Vattenvårdsdirektör, Vattenmyndigheten för Norra Östersjöns vattendistrikt TEMA Åtgärder och Samverkan Vad kan Jordbruksverket göra för att stötta åtgärdsarbetet? 7 Carl Johan Lidén, Jordbruksverket Hur kan LRF och den enskilde lantbrukaren bidra i åtgärdsarbetet? 9 Lars-Göran Pettersson, ordförande, LRF Från vattendragsgrupp till åtgärdsplan mot övergödning 10 Rune Hallgren, LRF Johanna Alkan-Olsson, LUCSUS TEMA Fosfor och Östersjön Varför Blommar Östersjön? 12 Sif Johansson, Naturvårdsverket Vad kan vi göra för att minska fosforförlusterna från åkermark? 14 Martin Larsson, Vattenmyndigheten Norra Östersjön Greppa fosforn bra för odling och vatten 15 Janne Linder, Jordbruksverket TEMA Dricksvatten Vad krävs för att även i framtiden få fram ett bra dricksvatten åt alla? 16 Anders Finnson, vice VD Svenskt Vatten Slutdiskussion 17 Text och layout: Monica Kling Foto där inte annat anges: Monica Kling
Bakgrund och Inledning Hur mår våra vatten? hjälpa till med tolkningarna. Dokumenten för alla vattendistrikt kommer att finnas tillgängliga på Vattenmyndighetens hemsida allteftersom de blir klara. Sen följer en tid av samråd och samverkan mellan olika intressenter för att både diskutera klassningarna och få till stånd åtgärdsprogram för varje avrinningsområde. Statusklassningarna kan hittas på: www.viss.lst.se Konferensens moderator Eva Tejle Ekbjörn, LRF, inledde med att betona vikten av samverkan, vilket varit den röda tråd som löpt genom de tre vattenkonferenserna. Målet för dagen var att lyfta fram betydelsen av samverkan mellan olika vattenintressenter, där det fortfarande finns mycket att göra enligt flera talare. Men beredvilligheten är stor att både samverka och ta ansvar. Under dagen fick vi ta del av exempel på framgångsrikt samverkansarbete inom ett avrinningsområde och hur bönder och forskare tillsammans försöker hitta bra bedömningsgrunder för riskområden i jordbruket och ge förslag till effektiva åtgärder utifrån lantbrukarnas kunskaper. Vattenkonferensen i Västerås den 30 januari 2008 var det tredje vattenmötet som arrangerats av Jordbruksverket, Vattenmyndigheterna och Greppa Näringen i samarbete med kommuner, länsstyrelser och andra intressenter. Konferenserna är en del av det arbete som pågår med att genomföra EU:s ramdirektiv för vatten, vilket syftar till att alla vatten ska ha god status senast 2015. Processen i arbetet med vattenförvaltningen är inne i en fas med kartläggning och statusklassning av vattenförekomster, vilket de fem vattenmyndigheterna tar fram som underlag till kommande åtgärdsplaner. I Norra Östersjöns vattendistrikt var arbetet klart och konferensdeltagarna kunde få ett rykande färskt exemplar av rapporten med statusklassningar av vattnen i distriktet. Kartor fanns också uppklistrade i foajén och representanter från länsstyrelserna var på plats för att Landshövding Mats Svegfors, som också är ordförande för Norra Östersjöns vattendelegation, välkomsttalade och tryckte på att kunskapen om våra vattenförekomster är något som byggs upp successivt, och det måste vi ta hänsyn till. De klassningsdokument och åtgärdsprogram som tas fram måste hållas levande och ändras allt eftersom erfarenheter och kunskaper växer. Han betonade att vi får räkna med att effekterna kan dröja, även om vi gör mycket nu - och att det gäller att arbeta för att minska gapet mellan de kunskaper vi har och de åtgärder vi faktiskt gör. Konferensen gav många inblickar i tillståndet både för våra vatten och för jordbruket - om hur det ser ut och varför. Hur arbetet med vattenförvaltningen fortskrider på olika nivåer belystes och vi fick ta del av förslag till bra åtgärder. Den tredje vattenkonferensen blev ett möte fullmatat med information som gav en bra bild av nuläget och vad som väntar framöver. De 260 deltagarna fick uppleva en dag fylld av fakta om mark och vatten. Vatten är ingen vara vilken som helst utan ett arv som måste skyddas, bevaras och behandlas som ett sådant /Vattendirektivet 3
TEMA Vatten Nationellt och Internationellt Baltic Sea Action Plan och svensk vattenvård Diskussioner har sedan förts om fördelningen av betinget mellan staterna där Sverige och Finland har varit drivande för att det skulle bli en överenskommelse. Än så länge är fördelningen preliminär och arbetet fortsätter för att slutgiltiga siffror ska kunna ges både för kvoterna och för nivåerna i sig. Under 2008 kommer ett bättre underlag att tas fram. För Sveriges del handlar det troligen om en minskad tillförsel om 290 ton fosfor och drygt 20 000 ton kväve. Främst fokuserar BSAP på jordbruk och avlopp, där länderna ska ta fram åtgärdsprogram till 2010, och ha genomfört dem till 2016. Avsikten är att de mest kostnadseffektiva åtgärderna ska prioriteras. Svensk vattenvård anpassas idag till flera internationella överenskommelser och program. Förutom EU:s Vattendirektiv och Marina direktiv pågår arbetet med Baltic Sea Action Plan (BSAP), som gäller överenskommelsen mellan Östersjöländerna. Målsättningen för BSAP är att nå en nära naturlig status för Östersjön till 2021. Generaldirektör Lars-Erik Liljelund vid Naturvårdsverket gav en inblick i arbetet med programmet. Fokus för Baltic Sea Action Plan ligger på övergödning, farliga ämnen, biodiversitet och sjöfartsfrågor. Målsättningen för programmet Övergödning är ett klart vatten, vilket innebär ett ökat siktdjup jämfört med dagens. Närsaltkoncentrationerna och algblomningarna ska ligga nära naturliga nivåer och utbredningen av växter och djur, liksom syreförhållandena, ska vara naturliga. Ambitionen är högt ställd, och med tanke på att vi har en miljöskuld sedan 30-40-talet är frågan om det går att överföra Östersjön till ett naturligt tillstånd, sa Lars-Erik Liljelund. För BSAP har frågan varit hur mycket utsläppen måste minska och hur det ska fördelas på staterna. Genom en datormodell, BALTIC-NEST, som är framtagen i ett Mistra-program av svenska, finska och danska forskare, har man kommit fram till vad varje havsbassäng tål, hur stor belastningen varit hittills och vilka reduktioner som är nödvändiga. Inom jordbruket ses stora djurbesättningar alltmer som punktkällor till utsläpp. En reviderad direktivdel finns som innebär en utökad prövning av tillstånd för de riktigt stora djurbesättningarna, liksom förenklade tillstånd och generella regler för jordbruksföretag med mer än 100 djurenheter. Nitratdirektivet ska genomföras i länderna och gödselspridningen begränsas till 170 kg kväve och 25 kg fosfor per hektar och år. Länderna ska jobba med en hot spots-lista för att identifiera risker för stora utsläpp och göra en gemensam skrivelse till EU om jordbrukspolitiken sett i relation till Östersjöns känslighet. När det gäller avloppsvatten riktar man sig till kommunala anläggningar där kraven höjs och närmar sig den svenska standarden även i övriga EU-länder. Nya krav kommer att ställas på mindre tätorter och avloppsrening i glesbygd, där 70 procent av fosforn och 30 procent av kvävet ska renas. Man har också enats om att införa fosfatfria tvättmedel för hushållsbruk. Naturvårdsverket har på regeringens uppdrag även börjat utreda möjligheten att komplettera åtgärderna med någon form av restaurering av öppna Östersjön, vilket görs tillsammans med projektet Baltic 2020. Inga beslut är dock fattade om att göra restaureringsåtgärder. Till den 31 juli 2009 ska Naturvårdsverket redovisa åtgärdsförslag för att klara den svenska delen av BSAP och i april 2008 ska en första bedömning, med konsekvensbeskrivning vara klar. 4
TEMA Vatten Nationellt och Internationellt Vad händer inom jordbruket och hur kan det påverka vattenvården? Jordbruket har en betydande roll för om vi kommer att klara målen för vattenvården. Produktionsutvecklingen, som alltmer styrs av den globala marknaden, påverkar incitamenten för både odlingsinriktning och miljöåtgärder. Jordbruksverkets Generaldirektör Mats Persson gav en bild av den senaste utvecklingen och blickade även framåt. För jordbrukets produktionsutveckling är det två förändringar den senaste tiden som haft eller kommer att få stort genomslag. En är frikopplingen av jordbruksstöden, vilket innebär att stöden inte är kopplade till en viss produktion. Som en följd har spannmålsodlingen minskat med 12 procent och vallodlingen ökat med 17 procent mellan 2004 och 2007. Den andra förändringen är det senaste årets kraftiga prisökningar på spannmål. Vi har de högsta priserna på 25 år och prognoser fram till 2014 andas optimism för både spannmåls- och mjölkpriser. Bristen på spannmål, som ligger bakom prisutvecklingen har i sin tur lett till att trädeskravet inom EU har slopats. Nötköttsproduktionen är mer osäker, dels på grund av att det är brist på kalvar och dels för att det påverkas av många andra faktorer i världen. Grisproduktionen förväntas minska på grund av försämrad lönsamhet. Hur påverkas då produktionen? Bedömningen är att spannmålsodlingen kommer att öka, och Mälardalen har då den största potentialen. Förändringen av mjölk- och nötköttsproduktionen går långsammare, främst på grund av kalvbristen, men mjölkproducenterna är generellt positiva till att bygga ut produktionen. Bevarandet av betesmarkerna är ett bekymmer, där stödnivån legat still och anslutningen till programmet minskat kraftigt de senaste åren. Utvecklingen påverkas också av ökade priser på insatsvaror, vilket till exempel har drabbat grisproduktionen. Strukturomvandlingar är att vänta, framför allt i bördiga områden där företag i allt högre grad går samman. Miljön och våra vatten påverkas förstås av utvecklingen. Den EU-gemensamma jordbrukspolitiken CAP får allt mindre inflytande och marknaden allt mer. Vi kan vara på väg bort från att stora arealer ligger i träda, vilket kan innebära att utsläppen från jordbruksmarken ökar. De stigande priserna kan också medföra en ökad intensitet, om det inte hålls tillbaka av att priset på insatsmedlen också ökar. Det påverkar också förlusterna. Mats Persson betonade att det dock inte finns någon återvändo - arbetet med att minska utsläppen måste fortsätta, även om det inom jordbruket redan gjorts mycket för att begränsa utsläppen. Man har ökat lagringskapaciteten för stallgödsel och det finns regler för djurtäthet samt en god anslutning till miljöstöden. Kunskapsläget har höjts och vi har Greppa Näringen som ett bra exempel på hur man kan visa på god lönsamhet av att minska användningen av handelsgödsel och bekämpningsmedel. EU:s lagstiftning får också en allt större betydelse, och eftersom vi har en gemensam marknad för jordbruksprodukter är det bra att ha en gemensam nivå när det gäller miljöhänsyn. 5
TEMA Kartläggning Kartläggning av vattenförekomster och nästa steg i vattenförvaltningen ute för samråd med alla aktörer och är öppen för kommentarer från alla intressenter. Översikter och samrådshandlingar finns på www. vattenmyndigheterna.se och kartmaterialet på www.viss.lst.se En del av arbetet med vattenförvaltningen är kartläggning och statusklassning av alla vattenförekomster. För Norra Östersjöns vattendistrikt var den rapport som visar nulägesbilden av vattenförekomsterna klar till konferensen. Vattenvårdsdirektör Lennart Sorby berättade om hur arbetet fortskrider. De fem Vattenmyndigheterna ansvarar för arbetet med kartläggningen, som genomförs ute på länsstyrelserna. Målet är att allt vatten ska ha god status 2015 - vilket blir svårt att klara, enligt Lennart Sorbys bedömning. Men beslut kan också fattas om undantag eller kraftigt modifierade vatten med en lägre ambitionsnivå. Bakom färgläggningen eller klassningen av vattnen finns ett antal bedömningar som kemisk status och kvantitet för grundvatten och status för makrofyter, växtplankton, påväxtalger, bottenfauna och fisk för ytvatten. Grönt och blått betyder god eller hög status, allt annat är vatten som behöver någon form av åtgärd. Det har också gjorts riskkartor där områden med störst risk att inte nå god status pekas ut. I Norra Östersjöns avrinningsområde är det för ytvatten många områden som inte når målet. I den översikt av väsentliga frågor, som också utarbetats, lyfts övergödningen och de fysiska störningarna fram. Översikten och finns Det som händer nu är att data måste kvalitetssäkras. Ny information behöver byggas upp på områden där det är svagt. Förslag till åtgärder och kvalitetsnormer för god ekologisk och kemisk status för ytvatten och grundvatten, liksom förvaltningsplaner ska tas fram. Kraftigt modifierade vatten och undantag ska föreslås och detta ska kommuniceras, vilket är Vattenmyndigheternas ansvar. Under 2008 ska förslag till åtgärdsprogram läggas fram, med ett gemensamt upplägg för de fem Vattenmyndigheterna. Programmen riktar sig till kommuner och myndigheter som ska omsätta dem. Vattenförvaltningen ska också arbeta med kostnadseffektivitet och kostnadstäckning. Lennart Sorby presenterade här ett nytt sätt att tänka och menade att eftersom alla vatten ska ha god status, så har de som inte har god status inte heller kostnadstäckning. Alltså en omvänd diskussion mot den som brukar föras. Det behövs med andra ord en prispolitik på vatten och det behöver göras kostnadsberäkningar så att kostnaden för rent vatten sätts in i rätta proportioner och sammanhang. I Danmark har man exempelvis gjort en kalkyl för vad som behöver göras i ett avrinningsområde i det fallet bland annat att anlägga gröna zoner längs vattnen och räknat på vad som skulle bli kostnadseffektivt. För att nå god vattenstatus skulle vattenkostnaden öka från 0,5 procent av produktionsvärdet i området till 0,6 procent. Liknande beräkningar behöver även göras i Sverige EU räknar med att hela vattenpolitiken, inklusive Marina direktivet, ska ha klara ramar 2010. Men arbetet med att förbättra vattenmiljöer med problem kommer att löpa åtminstone till 2027. 6
TEMA Åtgärder och Samverkan Vad kan Jordbruksverket göra för att stötta åtgärdsarbetet? Samverkan i både planerings- och åtgärdsarbetet är avgörande för om vi kommer lyckas med att säkerställa god status i våra vatten. Jordbruksverket har inte haft en så stor del i arbetet med Vattendirektivet hittills, men förväntar sig en större roll framöver. Carl Johan Lidén berättade vad Jordbruksverket gör. Jordbruksverket fick 2007 i uppdrag att delta i arbetet med EU:s Vattendirektiv. Jordbrukets positiva och negativa miljöeffekter ska då beaktas och arbetet ska utgå från miljömålen, främst Ingen övergödning, Giftfri miljö och Myllrande våtmarker. Hittills har arbetet med Ingen övergödning varit framgångsrikt. Det nuvarande målet är att minska kvävebelastningen med 7 500 ton till 2010 och det finns goda förhoppningar att klara det. Under samma period ska fosforbelastningen minska med 20 procent från alla sektorer. I jordbruket har fosforeffektiviteten blivit högre och tillförseln genom gödsel har minskat, så bedömningen är att jordbruket kommer att ligga nära målet 2010. För anlagda våtmarker är målet 12 000 hektar till 2010 varav bara drygt hälften har anlagts och man försöker nu få till stånd större våtmarker. Det kommer dock att bli svårt att nå målet. Ett flertal åtgärder pågår inom området och det händer hela tiden nya saker. Jordbruksverket har tagit fram en vägledning till lagstiftningen Gödsel och miljö för att visa hur lagen kan tillämpas. Genomförandet av nitratdirektivet är Jordbruksverkets ansvar och det har hittills gått bra. Sverige har inte, som flera andra länder, hamnat inför domstolen. Kommissionen kräver dock nya regler och vi kan bli tvungna att precisera lagstiftningen på området under året. Miljöersättningarna är en viktig del i arbetet. Stödet till fånggrödor och vårplöjning hade en 100-procentig anslutning 2007 och för skyddszoner vid vattendrag och sjöar överträffades målet med råge. En del är dock åtaganden sedan tidigare och anslutningen kan komma att ändras på grund av sänkta ersättningsnivåer. Det nya stödet 7
TEMA Åtgärder och Samverkan miljöskyddsåtgärder innebär bland annat att anslutna jordbrukare ska göra växtnäringsbalanser. Anslutningen har dock hittills varit låg. Kunskapsutveckling är viktig och forskningen om både fosfor och växtskydd behöver öka. Stiftelsen Lantbruksforskning, SLF, har fått 13 miljoner kronor i anslag till fosforforskning och Greppa Näringen kommer att utökas till att också handla om klimat och växtföljder. Jordbruksverket ska ta fram nya åtgärdsprogram för miljömålen 2011-2016, där delmålen för Ingen övergödning kommer att styras av Baltic Sea Action Plan. Just nu pågår en utvärdering av landsbygdsprogrammet på SLU och under 2008 ska en halvtidsutvärdering göras, som bland annat ska visa om några ändringar i miljöersättningarna behövs. Vad som bör göras för program med dålig anslutning kan då komma upp och behovet av politiska åtgärder för att minska miljöeffekterna av det slopade trädeskravet diskuteras nu inom EU. Målet för Giftfri miljö är att riskindikatorerna ska minska till 2010, vilket gick bra fram till 2005 men sedan har utvecklingen vänt. De ökade spannmålspriserna är något som kan medföra ökad odlingsintensitet vilket ytterligare ökar riskerna. Jordbruksverket har jobbat med frågan sedan 50- talet och en rad åtgärder har införts, exempelvis obligatorisk utbildning av sprutförare och frivillig test av sprutor, där 30-40 procent testas idag. Stödet för miljöskyddsåtgärder är främst inriktat på växtskydd och kravet är att man ska ha biobädd, testa sin spruta, använda sprutfria kantzoner och dokumentera behovet av bekämpning innan man sprutar. Greppa Växtskyddet ingår nu i Greppa Näringen och är en fortsättning på programmet Säkert växtskydd. LRF har huvudrollen i arbetet som inriktas på åtgärder för att minska riskerna. Ett nytt mål för ekologisk odling har satts upp som innebär att 20 procent av jordbruksmarken ska vara ekologiskt odlad 2010. Det skulle hjälpa till att minska användningen av växtskyddsmedel, men i nuläget är det långt kvar till målet. Beslut om ett EU-direktiv för hållbar användning av växtskyddsmedel väntas komma i höst. Det innebär bland annat krav på nationella handlingsprogram, liknande det vi har i Sverige. Nya krav blir obligatorisk utbildning inte bara av sprutförare, utan också av rådgivare och försäljare. Spruttester blir obligatoriskt och vattenskyddande åtgärder pekas ut. En svensk handlingsplan ska upprättas för 2010-2013 och anpassas till det nya direktivet. Vattendirektivets behov ska också beaktas och handlingsplanen ska vara klar i augusti 2008. Hur kunskapsbehovet ska tillgodoses blir en svår fråga, eftersom det inte satsas så mycket forskningsmedel på området. Klimatförändringen påverkar också. Om 75 år kan vi ha ett vinterklimat liknande det i norra Frankrike och vi får ökad nederbörd under höst, vinter och vår, samt torrare somrar framför allt i östra och sydöstra Sverige. Jordbruksverkets vattenenhet har startat ett projekt för att få ut information om effekterna av klimatförändringen till jordbrukarna. Klimat- och sårbarhetsutredningen har varit ute på remiss och utmynnat i ett 60-tal förslag, varav några berör jordbruket. En kartläggning av framtida behov av bevattning och markavvattning, samt av statusen på befintliga dräneringssystem och invallningar ska genomföras. Våtmarker ska framöver även inriktas på att ha en vattenreglerande effekt. Carl Johan Lidén betonade vikten av samverkan vid de konkreta planer och åtgärder som nu kommer. Vattenmyndigheten vill till exempel ha en åtgärdskatalog över möjliga insatser inom jordbruket och förbättringar av vattenstatusen i jordbrukslandskapet. Ett sådant dokument måste vara levande och kunna förändras hela tiden, menade han. Det bör också vara regionalt anpassat och inte bara handla om jordbruket. 8
TEMA Åtgärder och Samverkan Hur kan LRF och den enskilde lantbrukaren bidra i åtgärdsarbetet? gjort miljöinvesteringar i miljardklassen. Samtidigt har jordbruket en tuff internationell konkurrens. Därför måste vi granska kostnaderna noga för nya åtgärder för exempelvis vattenvård. Kostnaden för en ny åtgärd måste vägas mot miljönyttan, sa Lars-Göran Pettersson. Lantbruket och LRF samarbetar ofta konkret med myndigheter och kommuner i vattenfrågorna och det finns en god samverkansvana inom näringen. Att beredskapen är stor för att medverka inom Vattendirektivet visade det stora antal lantbrukare som deltog i konferensen. LRF-ordföranden Lars-Göran Pettersson gav jordbrukets syn på frågorna. Att jorden och skogen är resurser som behöver användas för att vi ska få ett långsiktigt hållbart samhälle var LRF:s kärnbudskap. Vattenvård har lantbrukarna jobbat systematiskt med sedan 1980-talet. Gödselbrunnarna har byggts ut, antalet djur har anpassats till spridningsarealen, marken hålls bevuxen under vintern, vallarna plöjs senare på hösten och gödselbehållarna hålls täckta för att minska ammoniakavgången. När Sverige gick med i EU kom också miljöersättningarna och med dem fånggrödor, vårbearbetning, skyddszoner och våtmarker. Inte minst fånggrödorna har bidragit till att minska växtnäringsläckaget. Mycket i miljö- och vattenvårdsarbetet handlar om utbildning och rådgivning. Greppa näringen där LRF ingår som en part är ett unikt projekt och har sedan starten inneburit över 20 000 hembesök. För LRF är det tydligt att Greppa näringen bör och ska vara en naturlig del i genomförandet av Vattendirektivet. Läckaget av både kväve och fosfor har minskat de senaste åren och är från början lågt jämfört med andra EU-länder. Lantbrukarna har genom åren Vad gör då LRF och lantbrukarna för att medverka till Vattendirektivets införande? Hittills har de anställt 10 regionala Vattendirektivsamordnare och utbildat 350 jord- och skogsbrukare i tvådagarskurser. De deltar aktivt vid bildandet av vattenråd och har just infört ett nytt ambitiöst studiematerial om direktivet och vattenfrågorna. De lanserar också tillsammans med ett studieförbund ett system för vattendragsvandringar och vattendialoger. Vi tror också att kvaliteten i direktivsarbetet höjs genom att vi ifrågasätter och pekar på brister. Inför arbetet vill LRF uppmana Vattenmyndigheterna att lägga möda på att berätta hur de har gjort statusklassningen och gärna då åka ut i bygderna, särskilt där det inte finns något vattenråd. De varnar också för att myndigheten ska bygga åtgärdsplanerna tillsammans med konsulter och sedan försöka förankra dem hos bönderna. Det gäller att inte blanda ihop delaktighet med förankring. Till Miljödepartementet och Naturvårdsverket kom önskemål om en nationell referensgrupp där det kan föras kvalificerade diskussioner med olika aktörer. Ett sådant saknas idag för den nya vattenförvaltningen. Lantbrukarna oroar sig också för att Sverige ska göra normer av biologiska kvalitetsfaktorer, medan andra länder kanske nöjer sig med de kemiska. Det skulle störa vårt engagemang, menade Lars-Göran Pettersson. Bönderna har stor erfarenhet av att praktiskt genomföra åtgärder för vattenvård. De har också en god känsla för vattnet, eftersom man ofta har bott vid det i hela sitt liv. Och bönderna vill bidra, men för att lyckas behöver de goda villkor mer morötter och mindre piskor. 9
TEMA Åtgärder och Samverkan Från vattendragsgrupp till åtgärdsplan mot övergödning Ett exempel på när samverkan fungerar bra presenterades av forskaren Johanna Alkan- Olsson från Lunds universitet och lantbrukaren Rune Hallgren, LRF. De berättade om ett pilotprojekt som visar hur man praktiskt kan samverka lokalt inom ett avrinningsområde, för att få till stånd en åtgärdsplan och en god vattenstatus. Projektet genomfördes i ett område på ostkusten och åtgärdsplanen gäller Edsviken, Kaggebofjärden, Bredvassaviken och dess tillrinningsområden. Deltagandet har varit brett och lantbrukare, övriga boende, forskare, rådgivare, kommuner och myndigheter har samverkat. Arbetet har pågått under flera år och inneburit en stor mängd möten. Genomförandet har skett i sex steg: 1. Hur ser det ut och varför? 2. Hur vill vi att det ska se ut? 3. Hur mycket måste vi rena? 4. Hur kan vi nå målen? 5. Vilka hinder finns på vägen? 6. Beslut om den lokalt förankrade åtgärdsplanen. För att ta reda på hur situationen i området var genomfördes modelleringar där lantbrukarna förutom att göra markkarteringar bidrog med information om fosforhalter, jordarter, grödfördelningar och djurantal. I området är det enbart lantbruk och enskilda boende som är källorna och det mesta av näringstransporten till Kaggebofjärden kommer från jordbruket. Vilken vattenkvalitet ville deltagarna då ha? Det handlade om att inte få onaturliga algblomningar, ett bra fiske, inga döda syrefria bottnar, ett rikt fågelliv och att det ska vara bra att bada i havet. För sötvatten lades ett bra dricksvatten till som mål. För att bestämma hur mycket rening som behövs överfördes önskemålen till ett diagram och översattes till en siffra på vilken kväve- och fosforstatus man ville nå. Arbetet riktades mycket mot algblomningarna och man var angelägen om att inte få för lite kväve i förhållande till fosfor. Till exempel visades det att en av sjöarna i området behövde en fosforreduktion med 17 procent. Att bestämma hur mycket tillförseln till havet, via Kaggebofjärden, behövde minska var svårare eftersom det är ett stort utbyte av fosfor mellan viken och Östersjön. I Kaggebofjärden kommer 90 procent av fosforn från havet och 10 procent från land. Det är alltså omöjligt att minska utsläppen så att det blir en god status, men man beslutade att göra ett försök att påverka situationen. Målet blev satt till att försöka reducera fosforn med 30 procent och kvävet med 10 procent. 10
TEMA Åtgärder och Samverkan För att bestämma sig för åtgärder använde man sig av modelleringar, vilket gav en siffra på vad den ena eller andra åtgärden betyder. Hela tiden har sambandet mellan åtgärd och effekt diskuterats. Skyddszoner ger till exempel en god effekt till låg kostnad räknat på dagens ersättning och även om stödet skulle öka blir den åtgärden ändå billigast, menade Rune Hallgren. I projektet räknades det på fyra olika åtgärdspaket: maximala åtgärder, koncentration av åtgärderna till kusten, det som deltagarna hade sagt att de var beredda att göra och en geografisk optimering av det förslaget. Man enades om det som deltagarna var beredda att göra, utan geografisk optimering, och sammantaget nåddes en 30-procentig fosforreduktion. En frustrerande faktor var att olika stödnivåer, eller stöd överhuvudtaget, gällde för lantbrukare inom samma avrinningsområde beroende på var länsgränsen gick. I Östergötlands län finns inget stöd för fånggrödor, varför den åtgärden inte genomfördes där. Det diskuterades också om skyddszonerna alltid måste vara minst sex meter. Kan de kanske anpassas efter fältutseendet? Ersättningen för skyddszoner ansågs vara för låg och måste höjas om det alls ska bli skyddszoner. Den lokala åtgärdsplanen är nu formulerad och överlämnad för övervägande och beslut på högre nivå. För lantbrukets del vill man fortsätta samarbetet med länsstyrelsen, rådgivare och även lantbrukare emellan. En stark synpunkt är att förordningar behöver anpassas efter lokala förhållanden, till exempel skulle datum för åtgärder kunna föras ner till en lägre nivå. Stöden bör också styras dit de behövs bäst, vilket borde vara kustområdena. I den tidigaste fasen av projektet gav Greppa Näringen enskild rådgivning till lantbrukarna. Den senare delen vill projektledningen definiera som ett kollektivt Greppa Näringen och Johanna Alkan-Olsson betonade att det är en effektiv metod. Deltagarna i samverkansprojektet har uppskattat att arbeta på detta sätt. Man har lärt sig mycket och ökat sin förståelse för andras situation. Och man har dessutom haft roligt! Deltagarna i projektet vill gärna ha synpunkter på både åtgärdsplan och arbetssätt. En sammanfattning av projektet finns som ett offentligt dokument på Östergötlands länsstyrelses hemsida. Vad behövs för en framgångsrik vattenförvaltning? Anpassning av regler till avrinningsområdena Anpassning av bidragsnivån till kostnaden för genomförandet Bidrag för kollektiva åtgärder både för avlopp och för våtmarker Bättre samverkan mellan myndigheter Anpassning av åtgärder till lokala klimatförhållanden Ett system som kan ta till vara den lokala åsikten Dialog mellan myndigheten och den som ska genomföra åtgärden Att långsiktiga system skapas Diskussion om hur samarbetet kan gå till mellan myndigheter och lokala intressenter Att lokala idéer tas emot av dem som arbetar på högre nivåer Goda råd för en framgångsrik lokal samverkan Använd redan existerande nätverk Identifiera eldsjälar som kan vara drivande - LRF har en viktig roll här Definiera tydligt mandat och ansvar för samverkan Definiera de olika deltagarnas roller Tydliggör målet. Det måste finnas en tydlig slutpunkt Var noga med inbjudningarna och under skatta inte vikten av ett telefonsamtal Dokumentera vad som presenteras och diskuterats på mötena, så de som inte var med kan hoppa in senare Mat, kakor och viss ersättning är viktigt - det måste till nåt slags smörjmedel Ge den lokala åtgärdsplanen lokal status och definiera innehållet 11
TEMA Fosfor och Östersjön Varför blommar Östersjön? djurplankton minskat och växtplankton ökat. För hundra år sedan var förhållandet det omvända. Så övergödningen hänger både ihop med hur vi hanterar fisket (en uppifrån och ner-effekt) och hur mycket näring vi släpper ut (en nerifrån och upp-effekt). Östersjöns algblomningar har fått mycket uppmärksamhet den senaste tiden och diskussionens vågor har gått höga om vad som är viktigast kväve eller fosfor. Varför det inte blir bättre trots att utsläppen minskat är också en fråga som kan ställas. Sif Johansson från Naturvårdsverket redde ut begreppen. Det speciella med Östersjön är att den har en ganska begränsad havsyta med tillrinning från ett väldigt stort landområde. Den är inte en insjö men har ett väldigt litet utlopp, vilket gör att det vi släpper ut stannar kvar väldigt länge. Befolkningen är också koncentrerad till de södra delarna, så om man ska beskriva hur Östersjön mår beror det helt på vilken del av havet man avser. Det är stora skillnader mellan olika havsbassänger och vikar. Över tiden har Östersjön förändrats väldigt mycket. För hundra år sedan tillförde cyanobakteriernas blomningar cirka 50 ton kväve per år; idag handlar det om drygt 300 ton. De syrefria bottnarnas yta har ökat från 10 000 km 2 till i medeltal 40 000 km 2, och ibland 60 000 km 2 beroende på om vi fått inflöden med saltare vatten eller inte. Det har alltså skett väldigt mycket, vilket beror på att närsaltutsläppen ökat. När det gäller övergödningen kan vi dock inte bara prata om kväve och fosfor utan det handlar om en hel näringsväv, där allt hänger ihop och även fisket påverkar. Tillförseln av närsalter och överfisket har lett till ett regimskifte där torsken minskat och skarpsillen ökat, där mängden Balansen mellan kväve och fosfor styr i hög grad utvecklingen. Koncentrationen av näring på vintern är basen för kommande års produktion av växtplankton och det är fosforhalten som är mest betydelsefull, eller rättare sagt kvoten mellan kväve och fosfor. Växtplankton behöver 16-17 gånger så mycket kväve som fosfor och vårblomningarna styrs av hur mycket kväve som finns. I marina miljöer är det ofta kvävemängden som styr algblomningen helt och hållet, men Östersjön är inte som andra marina miljöer. Till skillnad från Nordsjön finns det här mer fosfor än vad som går åt vid vårblomningen. Fosforn blir kvar till sommaren och används då av blågrönalgerna som tar sitt kväve från luften. Ökad tillförsel av näring från land leder till en ökning av både växtplankton och cyanobakterier. På våren produceras det mest växtplankton som sedimenterar. Till en början är det inget problem eftersom det blir näring till bottenlevande djur men när det blir för mycket blir det problem. Då konsumeras syret och bottnarna blir syrefattiga. Då frigörs fosforn från sedimenten och stiger upp till högre lager i vattenmassan, som redan har en hög fosforhalt. En del kväve avgår som kvävgas på grund av de syrefria förhållandena. Med höga fosforhalter gynnas cyanobakterierna och på så sätt får vi också in mer kväve i vattenmassan. Vi har alltså en extern tillförsel, men även en intern cirkulation av kväve och fosfor i Östersjön. Vad har vi då för val om vi ska minska övergödningsproblemen i Östersjön? Vi kan, ska och bör minska tillförseln, men vi kan också fundera på om det går att göra något åt bottnarna och den interna cirkulationen, sa Sif Johansson och berättade att Naturvårdsverket har en utlysning av anslag till forskare och ingenjörer, för att få in förslag om åtgärder som kan göras ute i havsmiljön. 12
TEMA Fosfor och Östersjön Vi vet alltså hur det ser ut och varför. När det gäller hur vi vill att det ska se ut har siktdjupet blivit en måttstock. I Finska viken har det minskat från tio till fem meter sedan början av 1900-talet. Genom Baltic Sea Action Plan har Östersjöländerna enats om att försöka nå sex meters siktdjup till 2021, och från det räknat ut hur mycket utsläppen måste minska i varje havsbassäng. I Bottenhavet och Bottenviken behövs ingen minskning och i Kattegatt och danska farvattnen krävs ingen fosforreduktion, eftersom det inte är problem med algblomningar där. Fördelningen av minskningskvoter mellan länderna är det svåra. Det finns nu en preliminär överenskommelse med kvoter efter hur mycket varje land släppte ut mellan 1997 och 2003. Det pågår även en uppdatering och en reviderad plan kommer. Ett hinder i sammanhanget är att det kommer att ta tid innan vi ser effekter av minskningarna, och frågan är hur lång tid det tar. Från uträkningar som finns är det lättare att se hur lång tid det tar från att vi gjort allt som behövs tills halva målet är nått. Då handlar det om 30 år för kvävet och 60 år för fosforn, vilket beror på den interna cykeln. Sif Johansson betonade dock att det finns hopp. Om höggradig rening i alla reningsverk och fosfatfria tvättmedel skulle införas så halveras utsläppen. Gör vi sen alla möjliga effektiva åtgärder inom jordbruket, skulle det bara vara en fjärdedel kvar. Om vi däremot fortsätter som förut kan vi vänta oss en fördubbling av tillförseln. Så för att rädda Östersjön behövs en helhetssyn på havsmiljön där fiskefrågorna ingår. Det krävs gemensamma insatser på alla nivåer och att alla gör sitt jobb. Det krävs också samverkan mellan olika åtgärder. Tillförseln måste minska både från luften och från land. Vi behöver en ändrad fiskeförvaltning så att inte en positiv utveckling motverkas. Satsningar på restaurering av kustområden kan behövas, så att filterförmågan ökar. Och alla vägar ska förstås hållas öppna för att hitta lösningar till ett friskare Östersjön. 350 300 250 ton N per year 200 150 100 50 0 Pristine Today Figuren ovan till vänster visar fosforbelastningen i de olika havsbassängerna runt Sverige. Till höger syns algblomningen och hur den har förändrats på 100 år. Nedan visas utbredningen av syrefria bottnar för 100 år sedan och idag. Källa: Sif Johansson, Naturvårdsverket Extension of hypoxic bottoms km2 50,000 40,000 30,000 20,000 10,000 0 Pristine Today 13
TEMA Fosfor och Östersjön Vad kan vi göra för att minska fosforförlusterna från åkermark? Diffust läckage från jordbruksmark är den största källan till fosforbelastningen i vatten och står för nära hälften av den mänskligt påverkbara delen. Om utsläppen ska minska är åtgärder inom jordbruket ofrånkomliga. Vi måste börja agera, ansåg Martin Larsson från Vattenmyndigheten Norra Östersjön, och gav exempel på effektiva åtgärder. Den största tillförseln av fosfor kommer från Bohuslän med närområden, men om utsläppen divideras med tillrinningsområdets yta är det från Vänerslätten, Östgötaslätten, Svealands slättbygder och fragment i Skåne och på Västkusten som de största mängderna kommer. Fosforförlusterna blir störst där lerjordar dominerar medan mest kväve läcker från sydvästra Sverige, där lätta jordar och en hög avrinning är påverkande faktorer. Fosforförlusterna har minskat från 1 020 ton 1995 till 940 ton 2005, en minskning med 8-9 procent. Orsakerna är främst förändrad odling och långliggande trädor, men minskad gödsling och areal liksom skyddszoner har också haft betydelse Det svenska betinget inom Baltic Sea Action Plan är enligt den preliminära kvoten att minska fosforutsläppen med 290 ton. Om alla sektorer ska minska lika mycket innebär det 130 ton för jordbrukets del. Det finns ett antal möjliga åtgärder att ta till, men Martin Larsson ville lyfta fram tre åtgärder som skulle kunna genomföras redan nu och som har en stor potential. Sedimentationsdammar, vilka fungerar som små våtmarker intill fälten, är en av dem. Anläggningen kan liknas vid ett brett dike med en sedimentationsdamm först, och därefter ett vegetationsfilter som fångar upp sediment som rivs upp vid höga flöden. Fördelarna med sedimentationsdammar är att de minskar fosforn effektivare än vad större våtmarker gör. Det krävs en liten yta i förhållande till avrinningsområdet och de fungerar bra även på lerjordar; en 44-procentig reduktion har till exempel uppmätts i områden med mellanlera. De är lätta att fysiskt placera och har positiva sidoeffekter, som retention av växtskyddsmedel och ökad biologisk mångfald. Nackdelen är att de kräver underhåll genom att de måste grävas ur med jämna mellanrum; ju högre effektivitet desto oftare. De fångar bara partikulär fosfor och har ganska liten effekt på kvävet. Spridning av stallgödsel vid rätt tidpunkt är nästa metod som ger bra effekt. Här behövs en utökad lagringskapacitet liksom utbildning och information, där Greppa näringen gör en stor insats. Ett fungerande kontroll och sanktionssystem är viktigt för att få bort de värsta missödena och en idé fördes fram om att det borde krävas utbildning och licens för att få sprida stallgödsel, liksom det gör för växtskyddsmedel. Den tredje åtgärden är skyddszoner på rätt ställe. Ibland kan risken för ytvattenavrinning vara större på andra ställen än vid vattendragen. Martin Larsson tog den egna gården som exempel där skyddszonerna vid vattendragen inte betyder så mycket eftersom marken inte lutar där. Däremot innebär lutningen mot en kopplingsbrunn att vatten och fosfor lätt kan rinna ut den vägen, och sen i raka rör ut till ån. Rätt placerade skyddszoner kan alltså betyda mycket. Kostnadseffektiviteten för åtgärderna är god jämfört med att installera markbädd och infiltration till enskilda avlopp. Potentialen för de tre metoderna är en minskning på 100 ton. För det krävs att 2 700 sedimentationsdammar anläggs, vilket på sikt skulle kunna bli betydligt fler. De tre åtgärderna ser ut att kunna leda till väsentliga minskningar av fosforförlusten från jordbruksmark. 14
TEMA Fosfor och Östersjön Greppa fosforn bra för odling och vatten gödseln sprids är faktorer man också behöver ta reda på. Många diskussioner har förts om metoder för att hitta riskområden, och hittills har man gjort odlingsinventeringar och vattenprovtagningar på olika ställen i avrinningsområdet. Pilotprojektet Greppa fosforn genomförs för att testa möjliga åtgärder tillsammans med lantbrukare. Ambitionen med projektet är att väva ihop det senaste inom forskningen med lantbrukarnas kunskaper för att komma igång med genomförbara och effektiva åtgärder. Projektledaren Janne Linder från Jordbruksverket berättade om verksamheten. Syftet med projektet, som är ett resultat av Aktionsplanen för Havsmiljön, är att utveckla ett arbetssätt som effektivt kan minska fosforförlusterna, samt praktiskt prova kända åtgärder. Arbetet görs i tre steg; först identifieras riskområden, därefter ska åtgärder hittas och tillämpas i praktiken och till sist ska det hela utvärderas. De områden som används är de svenska typområdena där mätningar av fosforförluster gjorts sedan 10 år tillbaka. Områdena i Västmanland, Halland och Östergötland ingår i projektet och där har flödesproportionell provtagning installerats. Mätningarna är till för att se effekter av de åtgärder som kommer att testas. Arbetet började med att engagera de lantbrukare som är verksamma inom avrinningsområdena. Det hela är helt beroende av lantbrukarnas välvilja eftersom det bara är de som känner bra till områdena och de som kan genomföra de åtgärder som ska provas. För att identifiera riskområden skaffas information om fosforhalt, jordart, närhet till vatten och om det finns risk för ytavrinning. Hur och när marken bearbetas, liksom hur och när Under 2008 ska det genomföras en systematisk kartering över vattenflödena och jordprover ska tas ut. Mer information kommer att samlas in från lantbrukarna och en amatörpilot ska anlitas under vårbruket så att fotografering kan genomföras för att se om det finns spår av vattenflöden på markytan. Under de tre åren som projektet genomförs kommer inte en fullständig problemidentifikation hinnas med, men man försöker ändå komma igång med en del åtgärder. I Östergötland kommer det även att drivas ett Formas-projekt i SLU:s regi. Inledningsvis används ingen modellering utan man jobbar manuellt med informationsinsamling och försöker dra slutsatser. Den data som samlas in kan senare användas till att prova de modeller som finns. Modellen med fosforindex, som tagits fram vid SLU, kommer till exempel att testas. Åtgärderna är de gamla vanliga : Markvård, jordbearbetning, marktäckning, begränsad markfosfor, gödslingsteknik och att fånga upp fosforn på olika sätt. Det man specifikt ska göra i projektet är att anpassa åtgärderna till den enskilda platsen och använda alla tillgängliga medel för att få dem genomförda. Det går förstås inte att tvinga lantbrukare att göra dyrbara åtgärder, utan man får resonera och kanske hitta finansiering. Avsikten är att också försöka komma igång med några tekniska lösningar, till exempel olika typer av filter, och det blir kanske även några sedimentationsdammar. Janne Linder betonade att i ett arbete av det här slaget är dialogen med lantbrukarna helt avgörande för att lyckas, och det är viktigt att bygga upp ett förtroende. Det går inte att först ta del av lantbrukarens kunskaper och erfarenheter, gemensamt komma fram till lösningar och sen slå tillbaka med pålagor. Man måste fortsätta att samråda och hitta både lösningar och finansiering. Samhället och lantbruket har samma intresse av att hitta effektiva och rationella åtgärder och av att genomföra dem där de gör mest nytta. 15
TEMA Dricksvatten Vad krävs för att även i framtiden få fram ett bra dricksvatten åt alla? som exempel två projekt där Vattenverken samverkat med företagare, till exempel LRF, kommuner och myndigheter för att lyfta vattenfrågan och behovet av vattenskydd. Dricksvatten av bra kvalitet är centralt i Vattendirektivet, och många av begränsningarna syftar just på det. Nitratkvävehalten får inte överstiga 50 mg/l och rester av bekämpningsmedel ska hållas under 0,1 µg/l. Att vattenskyddet behöver uppmärksamhet betonade Anders Finnson, vice VD vid Svenskt Vatten. Att vatten är ett livsmedel, som vi inte bara kan ta för givet är något som vi svenskar kanske behöver påminnas om. Anders Finnson berättade att medlemmarna i Svenskt Vatten levererar 180 kg vatten per person och dygn och några levererar 2 000 3 000 ton per dygn, vilket gör dem till Sveriges viktigaste livsmedelsproducenter. Vad krävs då för att få ett bra dricksvatten? I svenska vattenverk sker reningen av råvattnet i fyra steg; flockning, ett snabbt sandfilter, ett långsamt sandfilter och sist ett steg med desinfektion. Vi har 299 ytvattenverk som fungerar så idag och de försörjer halva Sveriges befolkning, 100 vattenverk har konstgjort grundvatten där ytvatten pumpas till ett grundvattenområde, och så finns det 1 700 grundvattentäkter. För att skydda dricksvattnet behöver just behovet av ett långsiktigt skydd uppmärksammas. Man behöver underlätta för samarbete och förankring inför åtgärder. Man behöver också förenkla för kommunernas förtroendevalda att ha en diskussion inom kommunen, för att sedan samverka med omvärlden. Anders Finnson beskrev Klimateffekten är aktuell också när det gäller skydd av dricksvatten. I klimat- och sårbarhetsutredningens betänkande är en av slutsatserna att sjöar och vattendrag får högre halter av näringsämnen och humus. Risken för översvämningar på förorenad mark ökar också. Det blir alltså tuffare att göra ett bra dricksvatten och reningen måste i ett sådant läge förbättras. Svenskt Vatten har tagit fram två underlagsrapporter om hur vi ska klara dagvattenhanteringen respektive dricksvattenförsörjningen. I sitt remissvar till Klimat- och sårbarhetsutredningen har de tryckt på några viktiga punkter: De vill att Livsmedelsverket ska ta ett samlat ansvar för råvattentäkterna fram till kranen; Vi bör få myndighetskrav på råvattenkvalitet och det behövs en snabbare process för att inrätta skydd av vattentäkter. Det arbetet bör det vara obligatoriskt för kommunerna att starta. Slutligen anser de att vattenförekomster ska kunna anges som riksintresse. Det finns en bra grund att stå på för dricksvattenskyddet i Sverige eftersom alla riksdagspartier är eniga om de nationella miljökvalitetsmålen. Grundvattenformationer ska ha ett långsiktigt skydd senast 2010 och ytvattentäkterna ska ha skyddsbestämmelser senast 2009. En grund i Vattendirektivet är att vi ska ha så bra vattenkvalitet i Europa att vi kan minska nivån på den vattenrening som krävs. Vi ska alltså klara oss med det vi har och inte behöva gå på tuffare åtgärder. Under året ska förslagen till åtgärder för att uppfylla Vattendirektivet tas fram. VA-verken har god kunskap om råvattentäkter och recipienter och en lång tradition att arbeta med hela avrinningsområden. Svenskt Vatten har varit runt och träffat omkring 300 kommunpolitiker och då framfört att kommunerna bör ordna hearingar om vattendirektivet i kommunfullmäktige, gärna tillsammans med lantbruket, för att diskutera vilka åtgärder som krävs för att Vattendirektivets krav ska tillgodoses. 16
Slutdiskussion Foto: Åke Bengtsson Inlägg från deltagarna I den avslutande diskussionen lyftes samverkan och information fram som väsentliga hörnstenar för att lyckas i vattenvårdsarbetet. Särskilt viktigt är det att de som ska göra åtgärderna finns med i processen från början. Att använda sig av ett uppifrån-och-ner perspektiv skapar bara aggressioner, men får man vara med från början går det bra, sa Eva Tejle Ekbjörn, i sin avslutande kommentar. De sista orden gick till deltagarna och här är några frågor som lyftes: En part som saknats både på konferensen och i diskussionen om utsläppen till havet är skogsbruket. Att få med dem på tåget är viktigt. Export av Greppa Näringen är ett resultat av kontakter över Östersjön, men mer kontakter på fler nivåer skulle behövas mellan Östersjöstaterna för att snabba upp processerna. Varför tar inte Jordbruksverket, Naturvårdsverket, Vattenmyndigheten och departementen mer kontakt med kollegerna i de övriga EU-ländernas motsvarigheter? Något som behöver lyftas mer är den fysiska påverkan, som uppkommer av att man dikar, rensar, gräver, kulverterar, rätar ut, avvattnar, etc. I klassningarna är det viktiga faktorer som också påverkar och ibland kan det vara större problem än fosfor och kväve. Våtmarksanläggning i relation till förfoganderätten togs upp. En våtmark ligger under lång tid och för att gå in i ett åtagande vill man vara säker på att ha en fortsatt förfoganderätt över marken efter 20 år, så att den inte automatiskt får ett biotopskydd. Det är en viktig fråga för att få lantbrukare att vilja anlägga våtmarker. Bönder brukar säga att de har gårdarna till låns och förvaltar dem till sina barn. En mjölkbonde gör av med stora mängder vatten och är förstås väldigt rädd om vattnet. Men man får komma ihåg att det tidigare utgått bidrag för att på alla sätt rationalisera jordbruket för att få fram billig mat. Så det gäller att samhället ställer upp när det kommer nya direktiv. Det behövs morötter för att få med bönderna i det åtgärdsarbete som behövs. Inom Helcom finns det nu en speciell arbetsgrupp som jobbar med jordbruket och farliga ämnen. Gruppen leds av en jordbruksexpert och länderna kommer att representeras av personer med god kunskap om jordbruk. Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka / Albert Einstein 17