Jag njuter så länge jag varar ERIK STÅHL

Inledning Ettusenett, ettusentvå, ettusentre Mitt huvud går på tomgång och tanken på att skriva en inledning på något som ännu inte har avslutats är främmande, men samtidigt oerhört spännande. Klockan är två på nattens mörkaste timmar och sommarvärmen gör att jag inte kan somna. Det är bara jag och en gnistrande stjärnhimmel vaken. Jag sveper in mig i en filt och sätter mig på min lilla plätt till altan och blickar upp mot stjärnorna. De målar vackert upp ett skådespel av bilder på himlavalvet, jag tänder lite ljus och häller upp en kopp te. Tittar i kontemplation ut i mörkret och 5

funderar på hur jag kom hit, vilken väg jag tagit och vilka hinder som gäckat mig. Hur mitt personliga mörker och ljus ser ut. Jag sätter mina läppar mot den nu svala koppen och sörplar försiktigt i mig en klunk te. Känner explosionen av smaker längs tungan, nyanser av skogsbär. Jag blundar och försöker minnas tillbaka. Mitt liv har varit fullt av smaker som jag nu måste tolka och minnas. Jag försöker bevara, begrunda och bejaka. Jag hör hur den förmanande och pondusbefläckade rösten inom mig talar. Den påminner mig om att jag faktiskt ingått ett förbund med rädslans axelmakter att aldrig någonsin tänka tillbaka på det här. Att inte begrunda och agitera mig själv i onödan. Idag känner jag mig till freds över hur min situation blivit och hur pusselbitar successivt filats till för att passa in i ramen. Det är trots allt det jag fått arbeta och utgå ifrån. Stämmer inte pusselbiten överens med de kringliggande bitarna filar man till och retuscherar. Allt för att gå vidare, utan att för den sakens skull rationalisera eller förneka hindret i fråga. Här ska inte förnekas, här ska inte suddas ut. Jag vill konservera, minnas och inmundiga varenda 6

tillbakablick med en sådan respekt och vördnad som den förtjänar. Är den här resan värd sitt pris? Kommer jag gå ur som vinnare eller som bitter förlorare? Det är bara mitt eget jag som kan utgöra skillnad. Känslan av att jag spelar en fotbollsmatch jag aldrig kommer att vinna infinner sig. Ändå är jag först på bollen vid avspark, varje gång. Korkat och dumdristigt? Kanske. Lämnar altanen för en stund och förpassar mig till den svarta flygeln som pryder mitt vardagsrum. Här samlar jag mina tankar kring den blivande bokens motiv och mening. För vem skriver jag? Vem vill lyssna på vad jag har att säga? Är mina ord relevanta eller ens rationella? Frågorna är många. Jag hoppas att när jag skrivit färdigt har jag fått svar på, om inte samtliga, så åtminstone ett par av dem. Jag börjar med att skriva en inledning. Någon anser att det är fel väg att gå. Inledningen ska spegla boken, och för att skriva en bra inledning måste man ha skrivit färdigt boken. Jag försöker förgäves förklara att jag tidigare i livet alltid bara fått en inledning. Jag har fått ett provsvar, ett 7

symptom och en förklaring att så här ligger det till. Jag har blivit tvungen att acceptera premisserna och sedan försökt göra det bästa av situationen. Jag har försökt hålla huvudet ovanför vattenytan. Jag vill att den här boken ska vara på samma vis, spontan men ändå präglad. Via litterära beskrivningar och nedplitade tankar förmedla de känslostormar jag en gång i tiden upplevde och tvingades hantera. Jag sitter framför vad som i mina ögon är världens finaste instrument och möbel. Jag lägger mina händer på dess benvita tangenter och pressar försiktigt men ändå bestämt ner tangenterna som tillsammans bildar ett enkelt C-ackord. Jag hör frekvensernas svängningar, det pulserar i öronen. Håller ner pedalen och släpper taget om tangenterna. Låter tonerna klinga ut. Jag vet precis vilka tangenter jag ska pressa ner för att skrapa på ytan till det behagliga och lugna. Den musikaliska kunskapsnyckeln är en saltstänkt produkt av hårt slitage, mycket vilja och vardagsflykt. Det tar en lång stund innan tonerna lämnat mitt vardagsrum och förflyktigats, men känslan förblir intakt. Jag upprepar, upprepar och upprepar. För 8