vi måste prata om allt

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "vi måste prata om allt"

Per Lindgren
för 8 år sedan
Visningar:

2 vi måste prata om allt Copyright Thomas Di Leva och Klas Ekman 2013 Transkribering av Anna Maria Broström och Elsa Jensen Omslagsdesign: Sofie Di Leva Omslagsfoto: AB Spaceflowers arkiv isbn Tryck: Wallén Grafiska, Nørhaven

3 Thomas Di Leva VI MÅSTE PRATA OM ALLT TELEGRAM

4 Prolog De stora killarna på gatan sa att vi skulle gå bort till storstenen för att titta på indianerna som skulle finnas där. Egentligen var det min storebror Marco som brukade leka med killarna, men av någon anledning var han inte med den här dagen. Stenen låg säkert två och en halv kilometer bort från mitt hem i Gamla stan i Gävle, och det var långt för en treåring. Men jag ville se indianerna. Vägen gick mot Söder i Gävle, och vidare bort till ett koloniområde. Där fanns den stora stenen, mitt på en äng som var omgiven av träd vars runda löv lät vackert när det blåste. Det kändes jättespännande att komma dit, men när vi var framme så försvann Marcos kompisar spårlöst och jag stod där helt ensam. Jag väntade på att de skulle komma fram igen, men de stora killarna var borta, och jag insåg att det gällde att ta sig hem på egen hand. Men jag kunde inte vägen. Situationen var oerhört skrämmande. Långt senare kände jag samma utsatthet efter att ha varit ute och simmat tillsammans med delfiner utanför Hawaii. De simmade längre och längre ut, och jag var så hänförd att jag inte tänkte på vare sig tid eller avstånd. Efter en och en halv till två timmar tittade jag tillbaka, och märkte att stranden inte längre gick att se. Jag var mitt ute på öppet hav. Genom cyklopet gick det inte att se havsbotten; allt var blått, som om himmel och hav smält ihop. Upplevelsen var densamma som när jag var tre, för den här gången kände jag mig nästan lika utlämnad. I huvudet hörde jag you re on your own, men i hjärtat visste jag att det inte var sant. Och det kände jag 11

5 faktiskt ganska snabbt redan som treåring, för när jag började gå tillbaka till huset och mamma och pappa hade jag känslan av att vara ledd av något större, något som ledde mig rätt. Samtidigt kände jag starkt att jag inte fick se mig om, och inte heller åt sidan. Det gällde att inte låta sig fångas in av någonting från något annat håll, utan jag var tvungen att vandra framåt dit jag skulle och hålla sikte och fokusera på målet. Det var något av en andlig upplevelse, och när jag efter någon timme återsåg ett par byggnadsarbetare som vi passerat på vägen till storstenen var det så skönt, för jag insåg att kraften fört mig rätt och att jag skulle få se mamma igen. Det är typiskt att detta är ett av mina starkaste minnen från den tidiga barndomen, för hela mitt liv har det varit som att jag blivit ledd av en allomfattande högre kraft. Redan dagen efter att jag föddes kunde man läsa i tidningen att märkliga ljussken synts på himlen över Gävle och Uppsala, och starka symboliska händelser har ofta ett viktigt syfte. För mig har det här ljusskenet på himlavalvet alltid signalerat en förutbestämd vilja. De gånger jag försökt göra något annat än att följa mitt hjärtas dröm, som till exempel när jag försökte vända min musikaliska karriär ryggen och började plugga på Komvux, så har det alltid slutat med att jag blivit sjuk eller tappat min inre kompass. Jag har alltså aldrig fått titta bakåt eller åt andra håll, bara rakt fram, mot mina drömmars mål. Ibland har jag helst velat slippa att vara Thomas Di Leva och känt mig fångad i en roll som periodvis varit svår att hantera. Ibland har jag känt mig inträngd i en alldeles för liten låda, och när jag ser mig själv på teve inser jag att Thomas Di Leva inte är en person som exempelvis rockkritiker tror att de kan prata italiensk fotboll med i en bar. Men är det något jag kämpat för under min karriär så är det rätten till att alla ska få ledas av sin egen inre röst och uttrycka sig så som man vill utan att kvävas av meningslösa uppfattningar om hur man ska vara, tänka och klä sig. Jag tycker att man ska gå ut på stan med en blomkruka på huvudet, om man nu känner för det. Annars är man ju bara ett lik. 12

6 För att läsa den spännande fortsättningen Beställ boken hos Bengans

Relevanta dokument

Illustrationer: Hugo Karlsson, Ateljé Inuti Projektledare: Elinor Brunnberg. Mälardalens högskola Text: Kim Talman, Jeanette Åkerström Kördel, Elinor

JONNY VILL VARA ENSAM Om trötta föräldrar och karusellen med professionella Illustrationer: Hugo Karlsson, Ateljé Inuti Projektledare: Elinor Brunnberg. Mälardalens högskola Text: Kim Talman, Jeanette