Välfärdens kostnader Socialdemokratin har byggt ett välfärdssystem (utbildning, hälso- och sjukvård, socialt skydd) med ambitionen att skydda människor mot livets all stötar. Självklart har systemets kostnader rasat i höjden! Välfärdens kostnader(exklusive utbildning), uttryckta som procent av landets BNP I dag slukar Sveriges välfärdskostnader (inklusive utbildning) en tredjedel av BNP. Det har med andra ord skett en del besparingar (neddragningar) sedan 1995. Trots detta går två tredjedelar av alla de skattemedel som vi gemensamt betalar in åt till välfärden. Inget annat land lägger ner lika mycket. Ett skäl till att systemet är så dyrt är ambitionen att ingen någonsin ska behöva fara illa oavsett skälen till bekymren. Du kommer väl ihåg uppståndelsen kring läkaren som sade (ungefär): Rökare är svårare att behandla och tar mycket längre tid på sig för att friskna till efter en operation, så jag kräver att mina patienter ska sluta röka innan de opereras. Han fick veta att han gick utanför sina befogenheter och kränkte människors integritet. Det kritikerna sade var (ungefär): Var och en av oss har rätt att missköta sig och att kräva att andra tar hand om de kostnader som följer! I det omhändertagande, stötskyddande samhället betalar vi alla för varandras dumheter! Det systemet bidrar inte till att människor tar ansvar för kostnaderna! Det blir allt svårare att dölja det växande kostnadstrycket på vårt välfärdssystem. Olika regeringar har dragit ner överallt där de vågat, på subventionerna till bostadssektorn och utgifterna för försvaret. De stora kvinnodominerade löntagargrupperna inom den offentliga sektorn har fått en svag löneutveckling. Neddragningar har gjorts i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. Indexeringen har tagits bort på ett antal bidrag och transfereringar... Innehållsförteckning 1 Så här ser det ut!... 2 2 Kan vi få ut mer välfärd per skattekrona?... 4 3 Kan vi minska efterfrågan på välfärdstjänster?... 5 4 Kan automatisering hjälpa os att spara?... 6 5 Kan pensionsåldern höjas?... 7 Lämna dina kommentarer här! De mailas till mig och jag lägger ut allt som bidrar till ämnet. 1
1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 1 - Så här ser det ut! 1900-talets andra hälft var en guldålder för svenskarna. Vi var relativt oskadda efter andra världskriget och hade en mycket produktiv åldersstruktur med en stor andel yrkesverksamma och få pensionärer. Den offentliga kassan kändes outtömlig. Vi hade råd med allt. Den guldåldern har tagit slut. Välfärdskostnaderna slukar redan två tredjedelar av alla skatteintäkter och kommer sluka än mer när andelen äldre växer. År 2035 kommer vi (enligt SKL) att ha en brist i välfärdens finansiering på 200 miljarder kronor. Samtidigt känner sig allt fler väljare svikna när (det skattefinansierade) samhället inte kan hålla de löften man ser sig ha fått. Stödet för missnöjespartierna växer. De partier som växte mest (procentuellt) under 2014 var Fi, MP, SD och V. Kostnadsökningen beror på främst två saker: Systemet har breddats genom att allt fler områden inkluderas i det vi anser att samhället ska skydda oss mot. Diagrammet nedan visar hur välfärdskostnadernas andel (exklusive utbildning) av vår totala BNP har växt enligt Lindert (jag har inte lyckats få fram fullt jämförbara siffror för senare år). Bilden är intressant av flera skäl: dels är tillväxttakten uppseendeväckande i sig själv dels visar den att kostnaderna vuxit mycket snabbare än i våra konkurrentländer. Välfärdskostnaderna (exklusive utbildning) i % av BNP Under de senaste 20 åren har utbildningskostnaderna varierat mellan 6,3 och 7,1 procent av BNP, så de förändrar inte bilden i stort. Jag kompletterar bilden genom att visa hur välfärdskostnaderna (fortfarande exklusive utbildning) har sänkts sedan 1995 (Ekonomifakta). Som du ser hänger diagrammet inte ihop med det föregående, och jag vet inte exakt vilka definitioner Lindert använde. 32,0 30,0 28,0 26,0 24,0 22,0 Sedan 90-talskrisen har vi faktiskt dragit ner på kostnaderna (i procent av BNP). De totala välfärdskostnaderna har minskat från drygt 38 till 34 procent av BNP sedan 1995 men är fortfarande en av de högsta i Europa. Det andra skälet till kostnadsökningarna är att andelen pensionärer växer. Inklusive den statliga pensionen kostar en person 80 och äldre flera gånger mer i skattemedel än en femton-åring och andelen 80 och över väntas fortsätta öka rejält som diagrammet nedan visar: 2
Enligt en framskrivning som SKL gjorde år 2010 skulle kommunalskatten redan inom 20 år behöva höjas med nästan lika mycket som en svensk familj lägger på sitt matkonto för att vi skulle kunna fortsätta på samma sätt som hittills. Skulle Din ekonomi klara det? Här kan du invända att det inte går att utgå från en enkel framskrivning eftersom gamla blir allt friskare och du har rätt! Många uppgifter kommer dessutom att automatiseras även bland välfärdstjänsterna. Ändå råder det inte någon tvekan om att välfärden kommer att bli allt svårare att finansiera. I dag anpassas kostnaderna genom ett lappande och lagande halvt i det fördolda. Se bara på hur kommunerna höjer kraven för att människor ska få hemtjänst eller särskilt boende. Så här ser utvecklingen ut: Antal individer med hemtjänst/särskilt boende 1960 2005 (1.000-tals individer) Allt färre erbjuds hjälp av samhället. Det beror inte bara på att vi blir allt friskare, utan också på kommunernas behov att spara pengar. Det finns faktiskt kommuner där närheten till anhöriga påverkar beslut om kommunal omsorg utan att de berörda anhöriga nödvändigtvis konsulteras. Enligt Socialstyrelsens årsrapport 2014 tvingas allt fler gamla med stora vårdbehov bo kvar i hemmet det finns inte tillräckligt många platser i vårdomsorgsboenden. Människors möjligheter att i framtiden färdas väl genom livet hänger på att vi ställer oss frågor som: För vilken sorts människa ska välfärden byggas? Vad menar vi med välfärd? Kan vi få ut mer välfärd per skattekrona? Kan vi minska efterfrågan på välfärdstjänster? Här tar jag upp de två sista frågorna, medan de två första behandlas i temat Välfärdens människosyn. Välfärdsstatens expansion, Lindert, Peter H. Befolkningshistorik och befolkningsprognos 2014 2100, SCB Stockholms Läns Äldrecentrum, 2006:9 3
2 Kan vi få ut mer välfärd per skattekrona? Välfärdssystemet lägger beslag på två tredjedelar av alla skatteintäkter, eller ca 1.250 miljarder om året. De återstående 600 miljarderna ska betala allt annat, offentlig förvaltning, försvar, rättsväsende, järnvägar och vägar, bistånd,... Välfärdens finansieringskris är därmed Sveriges finansieringskris. Vårt sätt att hantera utvecklingen kommer att bli ett verkligt test för vår demokratis hållbarhet. Det är svårt att rationalisera när det handlar om människors möten med människor. Den offentliga sektorns regelstyrda roll gör det dessutom svårare att bedriva den kreativa förstörelse som är en avgörande faktor i industrins utveckling. När bilen kom blev fabriker som tillverkade hästpiskor överflödiga en hel industri förstördes samtidigt som förändringen gjorde oss alla rikare. Det är svårt att se hur en parallell skulle kunna finnas inom vård och omsorg. Ja, det skulle kanske vara ett botemedel för Alzheimers. Anställda inom välfärdssektorn vill ha samma löneutveckling som de anställda inom tillverkningsindustrin. De senare har haft reallöneökningar runt två procent om året de senaste 20 åren och har betalat för detta med produktivitetsökningar på samma nivå. Inom välfärdssektorn har löneökningarna skett i ungefär samma takt men produktivitetsutvecklingen har legat under, snarare än över noll. Det gör att välfärden tar en ständigt växande andel av den totala ekonomin även vid oförändrade arbetsvolymer. Och arbetsvolymerna kommer att växa rejält. Här är det lätt att klaga på stelbenta byråkratier som inte hänger med i utvecklingen och därför blir allt dyrare. Glöm då bara inte att utan den byråkratiska regelstyrningen skulle vi inte ha en fungerande demokrati! Det är byråkraternas arbete som säkerställer att vi har likhet inför lagen, yttrandefrihet och fria val, ett rättssamhälle. Byråkraterna är lika viktiga som entreprenörerna. Det gäller bara att ha rollfördelningen klart för sig. Den offentliga och ofta service-inriktade verksamheten är svår att rationalisera inom de gällande (regelstyrda) ramarna. Det går att göra en hel del genom att släppa loss entreprenörer, men då krävs flera saker: Det måste vara möjligt att få betalt för att man riskerar sina egna pengar (och jobbar häcken av sig!) annars försvinner entreprenören och med henne/honom en viktig del av viljan till nytänkande. Här ställer vänsterns människosyn till det, man erkänner inte vilken roll vår natur spelar. Det måste finnas en systematisk uppföljning av vilken kvalitet entreprenörerna levererar, så att välfärdskraven uppfylls. Här är det exempelvis viktigt att det är vad friskolan levererar i form av kunniga och nyfikna elever som ska följas upp, inte vilka resurser som stoppas in i arbetet. Sedan är det eller borde åtminstone vara en självklarhet att offentliga verksamheter följs upp på samma sätt. Det måste finnas en systematisk uppföljning av vilka nyheter entreprenörerna tillför, så att de kan utnyttjas i den offentliga verksamheten. Om en friskola kan leverera elever som uppfyller alla kvalitetskrav med bara hälften så många vuxna borde alla andra skolor stå i kö för att lära sig att arbeta på samma sätt och friskolan ha en skyldighet att berätta hur man arbetar! Jag tror att vi kommer att misslyckas med att höja produktiviteten så mycket att det kompenserar för den löneutveckling som krävs för att vi över huvud taget ska kunna bemanna dagens stötskyddande välfärd. Vi ska inte ens drömma om att kunna hantera de snabbt ökande arbetsvolymerna inom nuvarande finansieringsramar. Nästa fråga blir om vi gör rätt saker. Det återkommer jag till i Välfärdens människosyn. Ekonomifakta, http://www.ekonomifakta.se/sv/fakta/offentlig-ekonomi/offentlig-sektor/offentliga-sektornsutgifter/ 4
3 Kan vi minska efterfrågan på välfärdstjänster? Dagens system fokuserar på att ta hand om dem som redan blivit sjuka. Vi är inte alls lika framgångsrika i det förebyggande arbetet. Det saknas helt enkelt tillräckligt goda skäl för individen att välja det långa perspektivet i sina livsval jag blir ju omhändertagen. Det saknas också tillräckligt starka incitament för pensionärer att fortsätta jobba och dessutom jobb att gå till. Vi vet alla att en klokare kost och mer motion påverkar hälsan positivt, liksom att rökning och alkohol förkortar livet och ökar välfärdskostnaderna med stora belopp. Vi är kanske inte riktigt lika medvetna om att en dålig social miljö är lika farlig för hälsan som ett livslångt rökande, men så är det. Folkhälsoinstitutet (numera Folkhälsomyndigheten) sade år 2006 i en rapport att om tio procent av alla pensionärer ökade sin sociala aktivitet skulle över 70.000 människor slippa bli dementa. Forskare vid Karolinska Institutet har visat på liknande samband mellan social miljö och hjärt-/kärl-sjukdomar. En dålig social miljö ökar risken för hjärt-/kärlsjukdom med 20 40 procent under en tioårsperiod. Den amerikanske forskaren John Cacioppo konstaterar att det finns ett tydligt samband mellan ökad ensamhet (sämre social miljö) och hjärt-/kärl-sjukdomar, Alzheimers, fetma, sömn, motståndskraft mot infektioner, alkoholism, depressioner och självmordstendenser. Så varför ändrar vi inte våra beteenden? Vi vet ju... Välfärdssystemet bygger på bilden av en människa som aldrig begär mer hjälp än hon/han behöver. Systemet säger: Du har rätt till!. Då behövs inga incitament, det gäller bara att ställa krav. Alldeles för många av oss ser därmed inte tillräckligt starka och direkta belöningar eller bestraffningar för de hälso- och kostnadspåverkande livsval vi gör. De val vi gör här och nu påverkar vår välfärd men effekterna i form av belöning/straff kommer först långt senare, och vårt genetiska arv kommer från varelser som prioriterade här och nu. Vårt välfärdssystem skyddar oss till och med mot konsekvenserna av att vi agerar oklokt. Välfärdssystemet behöver stöda kloka beteenden genom incitament här och nu och bestraffa brist på klokhet genom att inte omedelbart gå in och skydda individen mot konsekvenserna av denna brist på klokhet. Det är en svår balansgång som ofta undviks genom att bortse från det personliga ansvaret. Vi har ju råd! Det är just det vi inte har! Multisjuklighet och demens, Fratiglioni, Laura och von Strauss, Eva Sociala relationers betydelse för hälsa och sjukdom, Orth Gomér, Kristina Loneliness, Cacioppo, John T och Patrick, William 5
4 Kan automatisering hjälpa oss att spara? Nu är det dags för invändningar att hagla, invändningar av typen: Du kan väl inte bortse från teknisk och social utveckling på det sätt som du gör i dina framskrivningar? Jag kan bara instämma, det går inte att bortse från teknisk och social utveckling. Framskrivningar handlar om att förstå vart vi är på väg så att vi kan förebygga det vi vill undvika och sikta på det önskvärda. Automatisering skulle hjälpa om den kan bidra till lägre lönekostnader inom välfärden eller till högre skatteintäkter. Stiftelsen för Strategisk Forskning (Stefan Fölster) gav nyligen ut rapporten Vartannat jobb kan automatiseras inom 20 år. Tyvärr pekar Fölster på att det är svårt att automatisera många välfärdsjobb därför att de kräver talanger som kreativitet, konstnärlighet, social medvetenhet, förhandlingsförmåga, övertalningsförmåga och omsorg om andra. Fölster talar om att två miljoner individer skulle kunna bli övertaliga, om, och det är ett viktigt om, det inte samtidigt skapas nya sorts jobb inom näringslivet. Det låter omstörtande, men faktum är att vi varit med om något liknande under de senaste femtio åren: Jordbruket har praktiskt taget utplånats som källa till sysselsättning. Tolv procents andel av hela antalet sysselsatta har blivit två. Industrins andel har fallit från 30 till 12 procent. Den privata tjänstesektorn vuxit från 43 till 53 procent. Den offentliga sektorns andel har fördubblats, från 15 till 30 procent. Nya jobb har skapats men mer än hälften av de nya jobben är skattefinansierade, vilket knappast hjälper. Vi står mitt i en pågående omstrukturering och den kommer att fortsätta, inte minst på grund av konkurrenstrycket utifrån. Eftersom det är lönsamt att byta människor mot maskiner kommer det att fortsätta ske. Företagen kommer (allt annat lika) att tjäna mer, medan färre arbetar och betalar skatt. Sedan är det ju inte alls säkert att den internationella konkurrensen tillåter företagen att hålla samma priser, tjäna mer pengar. Vi behöver anpassa skattesystemet och arbetsrätten för att ha en chans till fler jobb. Se bara upp för dem som påstår att det här gör att vi måste centralisera (förstatliga) många beslut! Jag har aldrig hört talas om någon kultur som valt eller tvingats välja ett fullständigt centralstyre utan att detta fört landet tillbaka till att en liten elitgrupp tagit över och skott sig på undersåtarna. Vart annat jobb automatiseras inom 20 år, Fölster, Stefan Ekonomifakta 6
5 Kan pensionsåldern höjas? Den som föddes samma år som folkpensionen infördes (1913) kunde räkna med att leva i 57 år. Den lilla minoritet, runt 400.000 individer, som kunde fick lyfta en mager pension (från 65) gjorde det för det mesta under en mycket kort tid. Sedan dess har den förväntade livslängden vid födseln ökat med tre månader om året! I dag är vi 1,7 miljoner som lyfter en pension under mer än 20 år. Undra på att vi översvämmar välfärdssystemet! Varje årskull pensionärer kostar i runda tal 15 20 miljarder kronor i pensioner som de yrkesverksamma ska skrapa ihop. Mer specifikt, det är pengar som de privatanställda yrkesverksamma ska skrapa ihop. Så visst kommer vi att behöva höja pensionsåldern! En sådan höjning skulle också bidra till att bemanna en del av de nya jobb som skulle behövas för att hålla välfärdens finansiering i balans. Det låter som om vi skulle kunna äta kakan och ha den kvar! Sätt några årgångar pensionärer i arbete så ökar vi skatteintäkterna och minskar pensionskostnaderna! Det fungerar emellertid bara om de före detta pensionärerna kan hitta riktiga jobb i det privata näringslivet. Regeringen har skickat upp ett antal testballonger kring en höjning av pensionsåldern, för det mesta med ett negativt resultat. Ett vanligt argument är: Jag har betalat för min pension då ska ingen komma och ta ifrån mig den!. Nu är det ju inte så att varje årskull sparar ihop till sin egen pension! De 4,1 miljoner som arbetar i dag ska betala pension för dagens 1,7 miljoner pensionärer. Hur blir det år 2050 när 4,4 miljoner ska betala pensionerna för kanske 2,3 miljoner pensionärer? Så här förändras antalet 80 och över under perioden 1900 2100. Staplarna visar nettotillflödet av 80-åringar år för år ( nya 80-åringar minus alla 80+ som dött under året): Den första puckeln (1980-90) återspeglar hur allt fler barn överlevde sina första år i början av 1900-talet. Den stora puckeln 2020 2030 kommer när 40-talisterna fyller 80. I genomsnitt tillkommer 25.000 (i och för sig allt friskare) 80-åringar om året, men detta har inte riktigt trängt in hos de flesta av oss. Det finns inget riktigt krismedvetande och ett sådant kommer att krävas innan pensionsåldern kan höjas. En höjning av pensionsåldern med tre år beräknas i en ESO-rapport från 2009 öka antalet individer i arbetsför ålder med ca 350.000 personer och ge en årlig förbättring av finansieringen med 45 miljarder kronor. En höjning skulle både sänka välfärdskostnaderna rejält och tillföra arbetskraft som betalar skatt och arbetsgivaravgift men då måste jobben tillåtas komma. Arbetsgivare måste kunna tjäna pengar genom att anställa arbetskraft över 65 och sist, men absolut inte minst de berörda pensionärerna måste se fördelar med att fortsätta arbeta. Här behöver vi sannerligen anpassa våra värderingar och förväntningar och våra samhällssystem till den nya verkligheten! 7
SCB befolknings-statistik och prognoser. 8