Hur gör genusvetare?

GÖTEBORGS UNIVERSITET Institutionen för genusvetenskap Hur gör genusvetare? Metodologi, metoder och ämnesfokus i genusvetenskapliga C-uppsatser D-uppsats i Genusvetenskap Vt 2005 Författare: Kerstin Alnebratt Handledare: Ulla M Holm

ABSTRACT Genusvetenskap är ett relativt nytt ämne i den akademiska världen. Ämnet har en tradition av tvärvetenskap/mångvetenskap, och är vetenskapskritiskt till sin karaktär. Syftet med föreliggande uppsats är att undersöka hur genusvetare, i det här fallet studenter på C-nivå, i sitt konkreta arbete med att skriva uppsats, väljer ämnen och hanterar den metodologiska diskussionen i teori och praktik. Förutom ämnesval, undersöker uppsatsen, metodval och studenternas förhållningssätt till metodologiska frågor. I en genomgång av litteraturlistorna från de olika genusvetenskapliga institutionerna, undersöker uppsatsen också vilket fokus, metod- och metodologiundervisningen har. Uppsatsen visar att genusvetarstudenter i första hand är intresserade av hur kön/genus skapas och förstås i olika sammanhang. Inte sällan väljer de att undersöka detta i vardagliga miljöer. Det finns också ett intresse för kvinnors livsvillkor, för jämställdhetsarbete och för frågor av politisk/ideologisk art. I de undersökta uppsatserna finns i de flesta fall en stark koppling till genusvetenskaplig teoribildning, däremot är kopplingen till den genusvetenskapliga metodologidiskussionen inte vanligt förekommande. Också rent metodikinriktade resonemang är svagt underbyggda i många uppsatser. Slutsatsen är därför att det krävs ytterligare studier om vad det faktiskt är genusvetare gör. Därutöver ifrågasätts om inte de genusvetenskapliga institutionerna också borde fundera över hur metodkurserna ska utformas för att bättre hjälpa studenterna att hantera och använda de teoretiska kunskaper som de tillägnat sig. Sökord: genusvetenskaplig metod, metodologi, C-uppsatser 2

HUR GÖR GENUSVETARE?...1 Abstract...2 Inledning...4 Kunskapssyn...5 Syfte och frågeställning...9 Metod och avgränsningar...10 Metoddiskursen...14 Metodik...14 Metodologi...15 Sammanfattning...22 Resultatredovisning...26 Ämnesval...26 Metodval...29 Metodreferenser...31 Teorikoppling...32 Reflexivitet...34 Handlingsorientering...35 Sammanfattning...37 Reflektioner...38 Referenser...40 Bilagor...1 Bilaga 1...1 Bilaga 2...3 Bilaga 3...2 3

INLEDNING När jag arbetade med min C-uppsats i genusvetenskap visste jag precis vad jag ville åstadkomma. Jag ville undersöka Ellen Keys idéer. Jag visste egentligen också precis hur jag tänkte göra, men jag visste inte vad den metoden kallades, eller om det ens kunde kallas en metod. I arbetet med uppsatsen läste jag avhandlingar om Ellen Key och hennes idéer och kom på den smarta idén att jag i dessa borde hitta min metod. Bland annat gick jag igenom Ronny Ambjörnssons avhandling från 1974 inte ett ord om metod. Så jag frågade min handledare om det var mig det var fel på eller om det var mitt statvetenskapliga arv som spökade. Hon trodde på det senare. Sen sa hon, med glimten i ögat, du skriver text om text om text, det har idéhistoriker gjort i alla tider. Döm om min förvåning när jag vid oppositionstillfället fick höra att mitt medvetna val av metod var en av uppsatsens tillgångar. Denna upplevelse fick mig att fundera över vad metod egentligen är, vad det har för betydelse i olika ämnen och vad det betyder att genusvetenskap är ett ämne med rötter i så många olika ämnen. Genusvetenskap är ett nytt ämne med starka inslag av tvärvetenskap. Lärarna som undervisar i ämnet kommer från skilda traditionella discipliner med allt vad det medför i form av inriktning, metodologi och praktiker. Det som förenar är ett vetenskapskritiskt förhållningssätt med inriktning på genus. Detta ger studenterna en stor bredd i utbildningen. Man får möjlighet att närma sig samhället och forskningen från många olika håll. Problematiskt blir det först när man själv ska genomföra undersökningar i form av uppsatsarbeten. Metodkurserna präglas i hög grad av vetenskapskritik med tonvikten på epistemologi. För studenter med erfarenhet från andra ämnen blir det möjligt att få insikt i den genusvetenskapliga kritiken mot traditionell forskning. För studenter utan tidigare akademiska studier blir svårigheterna större. Min akademiska erfarenhet, innan jag kom till genusvetenskapen, var alltså statsvetenskap och sociolog. Detta präglar mitt sätt att närma mig genusvetenskapen som ämne jag är främst intresserad av samhällsvetenskap men också i hur jag ser på metodfrågor. När det gäller metodfrågor är jag främst präglad av statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Redan på min första metodkurs där, som ligger så långt tillbaka som 1984, fick vi som studenter ta del av diskussionen om kvalitativ kontra kvantitativ forskning. Jag minns fortfarande de deviser som fick prägla motsättningen dessa förhållningssätt emellan: If you can t count it, it doesn t count If you can count it, it ain t it Det rådde inget tvivel om på vilken sida min institution stod, vi drillades i kvantitativa metoder och statistisk analys. När jag tjugo år senare återkommer för att slutföra de uppsatser som aldrig blev 4

klara, känner jag igen förvånansvärt mycket. Dessbättre är den svårgenomträngliga norska metodhandboken av Ottar Hellevik ersatt med den pedagogiskt upplagda och lättillgängliga Metodpraktikan (Esaiasson et al 2003). Parallellt läser jag alltså genusvetenskap och kan inte låta bli att jämföra statsvetenskapen med sin metodmedvetenhet och genusvetenskapen med sin vetenskapskritiska hållning. I statsvetenskapen lär jag mig ett hantverk, i genusvetenskapen får jag brottas med epistemiska och metodologiska frågor. När jag berättar att jag läser statsvetenskap förstår alla i min omgivning vad jag gör. När jag säger att det är genusvetenskap som jag studerar får jag allt som oftast frågor till svar. Min bild är att studenterna i multidisciplinära, tvärvetenskapliga och neodisciplinära ämnen som genusvetenskap ofta läser mer metodologi än metod. Undervisningen tenderar att hamna på en epistemisk nivå. Ämnets tvärvetenskapliga/mångvetenskapliga, och vetenskapskritiska karaktär och det faktum att de flesta lärare kommer från skilda traditionella discipliner sätter studenten på prov. Detta gäller inte minst i metodfrågor där lärarnas olika traditioner när det gäller metodtänkande/praktik emanerar från olika ämnesdiscipliner. I den bästa av världar utvecklar studenten en förmåga att förstå och hantera ett brett spektrum av verktyg, utifrån ett gemensamt synsätt. I värsta fall riskerar studenten att gå vilse bland epistemiska och metodologiska diskussioner utan att känna den tradition mot vilken kritiken riktas. För de studenter som har erfarenhet av andra ämnen kan dessa diskussioner mätas mot den tidigare erfarenheten. För studenter vars första ämne är genusvetenskap riskerar många av de vetenskapskritiska diskussionerna att bli hängande i luften. Kunskapssyn Metodpraktikan, (Esaiasson et al 2003) som jag tidigare nämnde, är en prisbelönt metodhandbok som utarbetats av lärare vid statsvetenskapliga institutionen i Göteborg. Där slår författarna fast att god forskning ska vara värderingsfri. Det viktigaste kravet för att uppnå detta är hög genomskinlighet i forskningsprocessen, inte minst för att åstadkomma forskaroberoende. Själva valet av forskningsproblem är det tillfälle när forskarens egna värderingar är en viktig faktor, vilket författarna finner naturligt. Att dessa värderingar skulle komma att påverka slutresultatet, ser inte författarna som en överhängande fara eftersom de menar att det finns en så stor spännvidd av värderingar i det kollektiv som forskarsamhället utgör. De mest tydliga exemplen på bristfällig värderingsfrihet tror vi finns i värderingshomogena forskningsmiljöer (Esaiasson et al, 2003:24-25). Det är inte helt orimligt att anta att genusvetenskap skulle kunna vara en sådan värdringshomogen forskningsmiljö som avses. För mig representerar detta den traditionella akademiska synen på kunskap och forskning. Därtill kan läggas synen att forskning är kumulativ i den meningen att varje forskares uppgift är att öka den 5

gemensamma kunskapsmassan. Tanken om att kunskap läggs som byggstenar på varandra är problematisk. Thomas Kuhn har ifrågasatt detta synsätt genom att istället tala om paradigm. Han beskriver ett paradigm som [the] entire constellation of belief, values, techniques, and so on shared by the members of a given community (Fenow &Cook 1991:48). Ett paradigm kan alltså förstås som ett övergripande teoriperspektiv, inom vars ramar man arbetar med gemensam teoretisk och metodologisk struktur. Inom ramen för paradigmet söker forskare att förfina sina metoder och utveckla teorier. Så småningom kommer man till ett skede då mycken ny kunskap inte längre kan förklaras inom ramen för paradigmet. Det kan då uppstå konkurrerande paradigm, eller leda till att det gamla paradigmet helt enkelt överges. Det bör därför noteras att det bara är inom ramen för ett rådande paradigm som vetenskap kan sägas vara kumulativ. Nya discipliner, som till exempel genusvetenskapen bär ett tydligt paradigmkritiskt inslag. Alessandra Tanesini ställer i boken An Introduktion to Feminist Epistemologies (1999) frågan how do we tell the good bias from the bad bias (Tanesini, 1999:86). Tanesini problematiserar den traditionella bilden av god vetenskap som förknippad med värdeneutralitet. I den mening värderingar ska/kan finnas med i traditionell vetenskap är det i the context of discovery alltså när hypotesen formuleras. I det andra ledet av vetenskapen the context of justification där hypoteserna ska prövas och bevisas antas värdeneutralitet föreligga. För att detta ska kunna ske krävs regler och beprövade metoder. Genom metodologisk medvetenhet kan subjektiva influenser undvikas. Så småningom kommer hon dock fram till en distinktion där dålig vetenskap ofta anses komma från bruket av ovanliga vetenskapliga praktiker. Detta som en motsats till science as usual (Tanesini, 1999:82). Den metodologiska genomskinlighet som traditionell vetenskap eftersträvar måste också följas av en epistemisk genomskinlighet. Genom epistemisk tydlighet kan feministiska värderingar vara ett sätt att förbättra standarden för forskningen genom att bland annat tillföra en medvetenhet om varför vissa antaganden blir lättare att göra än andra och vilka alternativa antaganden som kan göras istället. Marjorie L. DeVault, Liberating Method Feminism and Social Research (1999), menar att de flesta samhällsvetare ser metoder som praktiker vilka ger distinkta vägar till att förstå världen. Kanske är det därför som feministisk metod ofta förstås som en hur-gör-man -manual. Feminist methodologists have genarally resisted this cookbook or how-to conception. (Devault, 1999:21) Hon hänvisar till Sandra Harding och hävdar att det inte är feministernas metoder utan deras metodologi, eller tankar om metod, som är viktiga. För genusvetarstudenten blir detta först applicerbart när man har tillgång till, och översikt över, förekommande metoder och hur dessa tillämpas. Tankar om metod blir oanvändbara om man inte känner metoderna som sådana. För den som läst Metodpraktikan får Hardings kritik av objektivitetsbegreppet mening och innehåll. 6

Liksom ståndpunktsfeministernas brottande med den situerade kunskapens privilegierade ställning. Utan tidigare erfarenhet av vetenskapliga metoder är dessa epistemiska diskussioner svåra att hantera i det konkreta uppsatsskrivandet. Efter att ha läst Shulamit Reinharz klassiska metodbok Feminist Methods in Social Research (1991) där hon går igenom metoder som genusvetare använt och hur, är det lätt att förstå varför det kan bli så. Hennes slutsats är nämligen att feministiska forskares val av metoder är varierande och sökande. Hon menar att det beror på att man är (eller åtminstone var, när boken skrevs 1991) inne i en period av Feminist Culture Building, or Feminist Renaissance, and that we will be self-correcting (Reinharz, 1991:269). Boken, som är något av ett standardverk, har snart 15 år på nacken. Av intresse för denna uppsats är att undersöka hur denna self-correcting, som hon ser framför sig, gestaltat sig i svensk genusvetenskaplig forskning. I artikeln Critical Interdisciplinarity, Women s Studies, and Cross-Cultural Insight (2001) argumenterar Marjorie Pryse för att tvärvetenskapliga metoder ger en intellektuell flexibilitet som underlättar för cross-cultural förståelse. Dessa insikter är nödvändiga för att kunna analysera klass, ras, kön, sexualitet och de över- och underordningar som dessa kategorier kan inordnas i. Pryse talar om interdisciplinarity som ett konceptualiserande av utrymmet mellan de traditionella disciplinerna. Ett utrymme som genusvetare kan se som en klyfta mellan kvinnliga och ickedominanta mäns perspektiv och de antaganden, modeller, teorier, kanon och frågor som den traditionella vetenskapen utvecklat (Pryse, 2001:4). Just denna klyfta mellan traditionell vetenskap och underordnade gruppers perspektiv har feministiskt inspirerad forskning visat på under de senaste 25 åren. Pryse menar vidare att det ligger en epistemisk utmaning i att producera vetenskap som inte passar den akademiska institutionsstrukturen (Pryse, 2001:5). Hon menar att kritik blir en de facto-metodologi för feminister vilket ger en nödvändig, men inte tillräcklig, metod för utvecklingen av en feministisk epistemologi. Hon ställer, med hjälp av Sneja Gunew, den intressanta frågan from what position do feminists construct a new body of both knowledge and theory? (Pryse, 2001:7). Författarna till Metodpraktikan ställer i första kapitlet frågan: Vad är forskning?. Som grundantagande anger de som en ontisk utgångspunkt att det finns en objektiv verklighet som är oberoende av våra subjektiva medvetanden. De anger dessutom ett epistemisk antagande om att det genom observationer går att erhålla meningsfull kunskap om denna objektiva verklighet (Esaiasson et al, 2003:17). För mig finns det flera brister i dessa svar. Ett av problemen med den objektiva verkligheten resonerar de själva om. De menar nämligen att empirins betydelse för forskningen idag hotas av vad de kallar perspektivismen. Det vi då tänker på är de vetenskapens dödgrävare som hävdar att forskare med olika vetenskapsteoretiskt eller ideologiskt perspektiv har 7

svårt att komma fram till samma forskningsresultat. (Esaiasson et al, 2003:21). Författarna menar att detta beror på ett missförstånd. Deras uppfattning är att perspektivisterna även om de inte alltid säger det klart ut ställer andra forskningsfrågor. Att forskare då kommer till olika resultat har författarna stor förståelse för. Det är intressant att de uppfattar att perspektivisterna inte alltid är tydliga med att de ställer andra frågor. Alessandra Tanesini visar i An Introduction to Feminist Epistomologies (1999) hur det som här kallas perspektivism kan leda till att man synliggör dolda perspektiv. Hon hävdar att all vetenskap är värdeladdad, och att detta inte behöver vara fel. Grundproblemet är, som tidigare nämndes, how do we tell the good bias from the bad bias (Tanesini, 1999: 86). Hon utgår från vetenskapskritiker som menar att vetenskapen visserligen är en fundamental källa till kunskap, men att den är fylld med genusantaganden och har en västerländsk utgångspunkt. Och att detta måste synliggöras. När det gäller frågan om man genom observationer kan skaffa sig meningsfull kunskap om denna objektiva verklighet är problemet i mångt och mycket det samma. Metodpraktikan slår fast att forskning är empirisk i betydelsen att den genomför systematiska och hederliga undersökningar (Esaiasson et al, 2003:22). Med detta menas att såväl vid val av vad som ska undersökas, som vid val av förklaringsfaktorer ska utgångspunkten vara slumpmässighet eller gjord med forskningsstrategiska kriterier. Risken är annars att man väljer fall för att bekräfta en tes istället för att faktiskt pröva tesen. Ovanstående är naturligtvis svårt att invända emot. Samtidigt är det intressant att fundera över vad som inte står här. Här kan vi till exempel återkomma till Tanesinis kritik. Hon visar hur androcentrism och etnocentrism influerar vilka frågor som blir vetenskapligt ställda, men också hur svaren på frågorna kommer att se ut. Genom att använda metaforer om till exempel manlig aktivitet och kvinnlig passivitet påverkas de hypoteser som ställs upp. Etnocentrism och androcentrism kan också leda till att tänkbara förklaringar inte blir uppmärksammade för att vissa bevis inte noteras. Detta kan bland annat bero på att man inte har förmågan att förstå, eller har tillträde till ett annans köns arenor. Vetenskap är alltå beroende av en social kontext (Tanesini, 1999:67-68). Med tanke på vad som sägs om hederliga undersökningar kan det också vara på sin plats att problematisera frågan med hur dessa undersökningar genomförs. Tanisini pekar på hur också verktygen inom forskningen är socialt konstituerade. The values that constitute tools often are internal to science, they include precision and stability of results (Tanesini, 1999:90). Om verktygen i sig innehåller androcentriska eller etnocentriska antaganden, eller omedvetenhet, borde ju tilltron till verktyget minska. Man kan då ställa frågan vad dessa verktyg mäter. Ta den årligen 8

återkommande SOM-undersökningen 1 som exempel, ett högt respekterat verktyg i samhällsvetenskaplig forskning. Men bara de frågor som forskarna ställer i enkäterna får svar. I valet av frågor kan vi inte vara säkra på att värdeneutralitet föreligger eller vilka antaganden som ligger till grund för de ställda frågorna, inte heller vid uppställandet av de hypoteser som verktyget ska hjälpa oss att pröva. Förmodligen är det också möjligt att finna att de korstabuleringar, som utgör prövningen av hypoteserna, inte är fria från forskarens subjektiva möjlighet att formulera tänkbara förklaringar. I min genomgång av den kunskapssyn som präglar denna uppsats har Metodpraktikan fått tjäna som exempel på det traditionella synsättet. Att jag valt att låta denna metodhandbok få så stort utrymme beror på två saker. För det första finns här en tydlighet som gör det lätt att förhålla sig till den. För det andra har jag själv som student i statsvetenskap haft stor glädje och nytta av denna pedagogiskt upplagda metodhandbok. När det handlar om att beskriva det vetenskapliga hantverket, för- och nackdelar med olika metoder har jag bara gott att säga om denna bok. Under de metodkurser jag läst inom ramen för ämnet genusvetenskap, har jag haft Metodpraktikan som måttstock, mot vilken jag prövat den genusvetenskapliga kritiken mot traditionella forskningsansatser. Syfte och frågeställning Mitt intresse handlar ytterst om hur den self-correcting, som Reinharz ser framför sig, gestaltar sig i svensk genusvetenskap. För att kunna undersöka detta är det också nödvändigt att ha med sig Sneja Gunews fråga om from what position do feminists construct a new body of both knowledge and theory?. Ett sätt att närma sig vad self-correcting inneburit för svensk genusvetenskap är att ta reda på vad genusvetarstudenterna gör av sina nyvunna kunskaper. Hur använder de den undervisning och den litteratur de kunnat tillgodogöra sig under kurserna. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur genusvetare, i det här fallet studenter på C-nivå, i sitt konkreta arbete med c-uppsatserna, väljer ämnen och hanterar den metodologiska diskussionen i teori och praktik. För att operationalisera mitt syfte måste konkreta frågor ställas. Vilka ämnen behandlar studenterna? Vilka metoder använder studenterna? På vilket sätt förhåller sig de valda metoderna till den genusvetenskapliga metodologidiskussionen? 1 SOM står för Samhälle Opinion Massmedia och är ett institut vid Göteborgs Universitet som bla genomför attitydundersökningar 9

För att operationalisera den sista frågan måste den genusvetenskapliga metodologidiskurs som studenterna möter under kurserna analyseras. Detta kommer att göras i kapitel 2. Metod och avgränsningar I min uppsats kommer jag att analysera C-uppsatser i genusvetenskap. Det är ämnesval, metodval och de metodologiska diskussionerna i uppsatserna jag kommer att undersöka. Eftersom jag inte vill hamna i en situation är jag riskerar att bedöma uppsatserna kommer jag inte att diskutera om det är relevanta metoder eller hur väl studenterna lyckas i sina undersökningar. Jag behöver en metod som gör det möjligt att på ett precist och stringent sätt ta mig an den variationsrikedom jag förväntar mig finna vad gäller använda metoder och ämnen. I mitt arbete kommer jag därför att använda variabeltänkande (Esaiasson et al 2003:45ff). Anledningarna till detta är flera. Först och främst behöver jag ett verktyg som hjälper mig att hantera en större mängd analysenheter, det vill säga C-uppsatserna som min uppsats bygger på. Jag behöver också en metod som ger mig möjlighet att systematiskt sortera och stratifiera dessa i olika kategorier. Jag kommer att kvantifiera mitt material. Det är förekomsten av metoder, ämnen och diskussioner jag är intresserad av. Som vi såg i föregående kapitel finns dock även i den här typen av undersökningar ett betydande utrymme för forskarens egna tolkningar. När jag ska kategorisera uppsatserna är det min tolkning som blir rådande. Kravet som ställs på kvantitativa, statistiska undersökningar är att en annan forskare skulle kunna genomföra forskningen med samma resultat som följd (Esaiasson et al, 2003:23). Detta är måhända inte ett så stort problem när det är en enkätundersökning med förtryckta alternativ som ska kodas. Det blir dock ett större problem när det är omfattande texter, som C-uppsatser, som ska analyseras. Även vid en kvantitativ innehållsanalys av tidningsartiklar kan detta bli problem. 2 I mitt arbete med denna uppsats ställs jag omedelbart inför detta dilemma. För att minska det problem som detta utgör väljer jag att ha en stor genomskinlighet när det gäller hur jag har valt att koda materialet. Detta för att öka möjligheten för läsaren att bedöma mina resultat och förstå de slutsatser jag kommer att dra. I inledningsfasen av arbetet utarbetade jag en kodbok med tillhörande kodningsblankett. När denna testades i praktiken visade det sig vara ett alltför trubbigt instrument. Jag övergick istället till en 2 I Metodpraktikan beskrivs ett exempel där jag menar att det finns ett betydande utrymme för kodaren att tolka. Det är nyhetsprograms bevakning av om världen som ska undersökas och en variabel ska mäta vilka ämnesområden som tas upp. Värdena som denna variabel kan anta är (i) krig/konflikt, (ii) militärt, (iii) terrorism, (iiii) Utan att kunna denna undersökning i detalj, måste det ändå vara fullt möjligt att olika personer gör olika bedömningar om vad som är krigsinslag och vad som ska betecknas som ett militärt inslag. I våra dagar då dessutom många länder talar om kriget mot terrorismen blir kategoriseringen än svårare. (Esaiasson et al :228) 10

blankett med mer öppna frågor. Eftersom analysenheterna var så pass få möjliggjorde det ändå en systematisk granskning av materialet utifrån de frågor jag ställt upp. De öppna kodblanketterna kunde jag sedan använda för att ordna materialet tematiskt och i kluster. Reinharz beskriver liknade sätt att använda en kombination av kvalitativa och kvantitativa metoder för att ta sig an sitt material (Reinharz, 1992:200). Denna metod medger dock inga avancerade statistiska analyser. Detta beror främst på att materialet är så pass litet, det rör sig sammantaget om 27 uppsatser, samtidigt är det omfångsrikt, varje uppsats är drygt 30 sidor. Dessutom är frågorna jag ställer till materialet komplicerade i så motto att det vid kodning finns ett, inte obetydligt, utrymme för tolkningar. För att operationalisera min sista fråga På vilket sätt förhåller sig de valda metoderna till den genusvetenskapliga metodologidiskussionen? krävs en genomgång av den metod och metodologilitteratur som används vid de olika institutionerna. I kapitel 2 kommer denna litteratur att beskrivas. Först därefter blir det möjligt att ringa in de krav som kan sägas utgöra signifikanta drag i den genusvetenskapliga undervisningen. Dessa krav kommer sedan att göras om till variabler i min analys av uppsatserna. Denna del av uppsatsen är kvalitativ. Det är min tolkning av den genusvetenskapliga metod- och metodologilitteratur, som används vid de olika institutionerna, som kommer att utgöra grunden för den vidare undersökningen. Eftersom jag är medveten om att det finns stora möjligheter till egna tolkningar kommer jag också att lägga vikt vid genomskinlighet i hur jag väljer mina variabler. URVAL Genusvetenskap på A-, B- och C-nivå ges vid tio universitet och högskolor i landet. 3 I ett första skede har jag, via e-post, bett dessa institutioner om godkända c-uppsatser från deras senaste C- kurs. Jag har fått material från Stockholm, Södertörn, Umeå, Linköping och Göteborg. På Uppsala Universitets hemsida finns uppsatserna utlagda. Av de tre uppsatser som finns där visade sig bara en vara möjlig att skriva ut. Vid förfrågan fick jag besked att de andra två snart skulle vara tillgängliga. Så har dock inte skett. Från Örebro fick jag beskedet att man bara haft två uppsatser uppe till behandling, och detta vid två olika terminer. I det skedet gjorde jag bedömningen att en uppsats ändå inte var representativ för en institution. Med den efterklokes insikt var det ett dumt ställningstagande. Från Karlstad fick jag beskedet att uppsatserna gick att beställa från biblioteket. Tidsbrist är alltid en D-uppsats värsta fiende och av detta skäl gjordes inte denna beställning, vilket blir ett problem för uppsatsens giltighet. Malmö och Lund fick jag aldrig någon respons ifrån. 3 I Blekinge och Luleå kan man läsa kurser på temat Genus och teknik, också Växjö har genuskurser. 11

Jag har således uppsatser från sex av landets tio institutioner, dock med reservation för att det fattas två uppsatser från Uppsala. Sammantaget blir detta 27 uppsatser. Dessa uppsatser är gjorda under senast genomförda c-kurs, vilket innebär att det är en ögonblicksbild av vad som intresserar c- studenter. Jag menar dock att det med detta underlag är möjligt att göra analyser och dra försiktiga slutsatser utifrån dessa. C-uppsatser finns tillgängliga via bibliotek och därmed finns inget anonymitetskrav i denna studie. Som jag påpekat tidigare har denna uppsats inte på något sätt som syfte att uttala sig om kvaliteten på de enskilda uppsatserna. Uppsatserna kommer att beskrivas utifrån de frågor jag ställer till materialet. För att öka genomskinligheten i undersökningen kommer jag att ibland att exemplifiera med citat ur uppsatserna. Dessa exempel tjänar som bilder för att öka genomskinligheten i min tolkning och är inte att betrakta som källor. För att uppnå någon form av anonymitet för de studenter, vars uppsatser här, utan deras vetskap, blir föremål för intresse, kommer jag inte att ge någon källhänvisning i dessa fall. För förteckning över samtliga i undersökningen ingående uppsatser, se bilaga. Det bör också påpekas att min egen C-uppsats finns bland de undersökta. Jag har låtit den vara med i materialet av två skäl. Dels vill jag inte ytterligare öka bortfallet av analysenheter i ett redan litet underlag, dels var det ett sätt för mig att pröva mitt analysinstrument. Om jag inte lyckas koda min egen uppsats så att jag själv känner igen den, är det troligt att jag heller inte lyckas fånga de andra uppsatserna på ett rimligt sätt. När det gäller genomgången av den metodologiska litteratur som används vid de olika institutionerna så har jag använt mig av litteraturlistor från samtliga tio institutioner. Dessa har jag hämtat från respektive institutions hemsidor. VALIDITET Som beskrivits ovan är jag medveten om att validitetsproblem kan uppkomma. För att säkerställa att jag faktiskt undersöker det jag påstår mig undersöka är det, bland annat, viktigt med en god överensstämmelse mellan de teoretiska definitioner jag måste göra och vilka operationella indikatorer jag väljer. Kärnpunkten blir hur jag utformar min klassificeringsmodell. Ett problem i detta arbete är materialets omfattning. Litteraturlistorna från landets genusvetenskapliga institutioner är mycket omfattande. Inom ramen för denna uppsats är det inte möjligt att läsa allt på det analytiska sätt som vore önskvärt. Det blir därför nödvändigt att fokusera på texter som används vid flera institutioner och att mer överskådligt jämföra med de institutioner som avviker. Spännvidden i materialet är också stor, att fånga alla krav som reses på genusvetenskaplig forskning är därför heller inte möjligt. Jag kommer att tvingas fokusera på krav som är frekventa och som diskuteras av flera skribenter. 12

Detta är i första hand en kvantitativ undersökning, men den har flera inslag som jag menar har en kvalitativ karaktär. Det gäller såväl beskrivningen av metodologidiskursen, som kodningen av uppsatserna. I Metodpraktikan, som för övrigt menar att motsättningen mellan kvalitativ och kvantitativ metod är förlegad, beskrivs behovet av genomskinlighet i forskningsprocessen. De menar att i kvalitativa undersökningar, där det blir svårt att skilja mellan forskaren och det analysinstrumentet han eller hon använder, behövs största möjliga öppenhet och att man som forskare har en skyldighet att få andra forskare att se det man själv har sett (Esaiasson et al, 2003:23) för att åstadkomma det forskaroberoende som man menar präglar god forskning. Jag kommer som beskrivits ovan att försöka följa det rådet. TERMER I Sverige är den mest använda termen för detta forskningsfält genusvetenskap. Tidigare har namn som kvinnoforskning använts. I den internationella litteraturen talar man ofta om feministisk forskning. Jag har valt att inte renodla dessa termer utan använder dem som synonyma för varandra. 13

METODDISKURSEN Detta kapitel kommer att ägnas åt en genomgång av den litteratur som möter genusvetarstudenterna under metodkurser och i anslutning till uppsatsarbete. För att få en så heltäckande bild som möjligt har jag också valt att ta med litteratur som används på B-kurserna, eftersom kurserna på C-kurserna bygger vidare på kunskaper som studenterna tidigare tillgodogjort sig. Redan inledningsvis kan konstateras att litteraturen sönderfaller i två delar. Den ena delen tar upp metodik, medan den andra tar upp metodologiska frågor. Metodologilitteraturen hänger naturligtvis nära samman med epistemologi och genusvetenskaplig teorilitteratur. Det är inte alltid lätt att dra en tydlig gräns mellan vad som är vad. Jag nämner detta eftersom det med all säkerhet kan finnas invändningar mot det urval av litteratur som jag gör. För sammanställda litteraturlistor, se bilaga 2. Metodik Grovt kan denna del delas in i tre kategorier. a) Den första kategorin är rena uppsatshandböcker. Vetenskapligt skrivande kreativa genvägar av Karin Widerberg används vid universiteten i Lund och Uppsala. Uppsala använder också, liksom Karlstad, Från tanke till text av Jarric och Josephsons. I Karlstad läser man dessutom Schötts Studentens skrivhandbok, vilket också studenterna på Stockholms Universitet gör. Vid Universitetet i Göteborg läser studenterna Siv Strömquists Uppsatshandboken, medan man i Umeå använder Forskning och skrivande av Booth et al. Dessa böcker är exempel på litteratur som mer handlar om skrivprocessen, uppsatsens form och vilka krav som ställs. Karin Widerberg sammanfattar i förordet till Vetenskapligt skrivande kreativa genvägar (2003), vad jag uppfattar som syftet med dessa böcker. Hon skriver: Boken är skriven direkt till dig och är tänkt att fungera som en arbetsbok. (Widerberg, 2003:5) Denna kategori av litteratur ger inte stöd för analysen, men väl för hur resultatet ska framställas och uppsatsprocessen som sådan. b) Nästa kategori handlar, således, om forskningsmetodik och naturligtvis finns det en flytande gräns mellan dessa kategorier. Hit räknar jag dock böcker som på ett tydligare sätt fokuserar den vetenskapliga processen och de undersökningsmetoder som används. I flera av dessa böcker säger författarna i förordet att de känt behov av en sådan här bok, men det inte fanns någon, varför de skrev en själv. Runa Patel och Ulla Tebelius skriver till exempel i inledningen till Grundbok i forskningsmetodik [Vi] beslöt att själva skriva det undervisningsmaterial som skall kunna hjälpa de studerande att få struktur på och förståelse för forskningens villkor (Patel & Tebelius, 1987:7). På 14

liknande sätt utrycker sig Karin Widerberg i sin bok Kvalitativ forskning i praktiken (2002). Karin Widerbergs olika böcker förekommer för övrigt vid fem genusvetenskapliga institutioner. I denna kategori böcker ges en mer fördjupad insikt i olika vetenskapliga metoder. Patel och Tebelius, som är beteendevetare, beskriver metoder och hur de används inom detta forskningsfält. Holme och Solvang har skrivit Forskningsmetodik om kvalitativa och kvantitativa metoder. (1991, 1997) Boken beskrivs som en introduktionsbok i samhällsvetenskaplig metodlära och ligger också den nära till hands för sociologer och beteendevetare. Författarna ägnar tid åt att beskriva hur kvantitativa och kvalitativa ansatser kan komplettera och förstärka varandra. Samtidigt poängteras att för att kunna genomföra en eller annan kombination av dessa två huvudsakliga tillvägagångssätt krävs en skolning i metod. Det gäller att lära sig både kvalitativa och kvantitativa metoder - först då kan vi veta vilka begränsningar och möjligheter som ligger i respektive angreppssätt. (Holme & Solvang, 1991,1997: 87) Jag stöter dessutom på devisen If you can t count it, it doesn t count igen. Här finns en källa: O R Holsti, fortsättningen, If you can count it, it ain t it, hittar jag dock inte källan till. Vi skulle kunna kalla dessa böcker metodhandböcker och det är även här en flytande gräns mot nästa kategori som än mer närmar sig det vetenskapliga hantverket. c) Till denna tredje kategori räknar jag litteratur som tar upp olika vetenskapliga tekniker. Här är spännvidden stor, men det finns en tydlig övervikt åt det kvalitativa hållet. På flera institutioner får studenterna fördjupa sig i intervjuteknik. I Stockholm och Göteborg ingår Steinar Kvales Den kvalitativa forskningsintervjun i kursen, medan studenterna i Linköping och Karlstad läser Merriams Att göra bra intervjuer, ur Fallstudien som forskningsmetod. Diskursanalysens möjligheter ägnas också uppmärksamhet. I Stockholm, Linköping och Malmö används Winther & Phillips Diskursanalys som teori och metod. I Göteborg läses Mening, materialitet, makt - introduktion till diskursanalys av Neumann. Diskursanalysen som metod ingår också i en del annan mer övergripande litteratur. Så är fallet med till exempel Bergström & Boreus Textens mening och makt, som ingår i kurserna vid universiteten i Göteborg och Karlstad. I övrigt förekommer ett varierat utbud av böcker om humanvetenskapliga metoder som bildanalys, metodövningar i historia ur ett genusperspektiv, lyrikanalys, hur man gör studier i fält och om oral history, och om hur man gör enkäter. Metodologi Så gott som samtliga institutioner har ett betydande inslag av metodologisk litteratur i sina metodkurser. Fyra institutioner introducerar metodologin genom böcker av mer allmän vetenskapshistorisk/teoretisk karaktär. I Umeå läser studenterna Giljes och Grimens Samhällsvetenskaperna förutsättningar, medan de i Malmö läser Social Science in Question, av 15

Mark J Smith. I Örebro ges denna introduktion genom Thuréns Vetenskapsteori för nybörjare, och på Södertörns Högskola används Molanders Vetenskapsteoretiska grunder: historia och begrepp. Den mest frekvent förekommande skribenten är Sandra Harding som förekommer med en mängd olika artiklar och böcker. Hon läses i Umeå, Göteborg, Stockholm, Malmö och på Södertörn. I övrigt är den mest använda boken är Feminist Methods in Social Research (1992) av Shulamit Reinharz. I såväl Uppsala som Stockholm, Lund och Malmö används denna bok, ibland redan på B- kursen. I Göteborg dyker den upp på D-kursen. Det mesta av litteraturen har också en koppling till samhällsorienterad forskning. I Linköping har man ingen särskild metodkurs på C-nivå, istället läser man en kurs som heter Strukturer aktörer. Genusforskningens teorier, begrepp och metoder, 5 poäng på hemsidan beskrivs hur man på denna delkurs får lära sig hur konventionella metoder kan användas i kombination med genusteoretiska perspektiv för att därigenom få en bredare kunskap om och förståelse av samhälle och samhällsförändringar (www.liu.se). Enligt litteraturlistan läses dock ingen egentlig metodlitteratur. Under temat Genus vetenskap eller politik läser studenterna dock Emily Martin, Nina Lykke och ett kapitel i Sturken och Cartwrights Scientific looking, looking att science. På Södertörn får studenterna bland annat läsa Gender studies, terms and debates, Cranny-Francis et al och Social criticism without philosophy av Fraser och Nicholson. Som redan tidigare nämnts är Reinharz metodbok en exposé över metoder som genusvetare använt och hur de använder dem. Spännvidden är stor och sträcker sig från kvalitativa metoder som oral history och etnografiska undersökningar till surveystudier och psykologiska experiment. I bokens avslutande kapitel sammanfattar hon den feministiska forskningen i tio punkter. Hon slår bland annat fast att feminism är ett perspektiv, inte en metod, och att feministisk forskning innefattar en pågående kritik av ickefeministisk forskning. De metoder som feministiska forskare använder är inte annorlunda än andra forskares, men de används med ett perspektiv som är baserat på feministisk teoribildning. Dessutom utmärks de av ett annat sätt att forskningsetiskt problematisera syn på forskaren och forskningsobjekten och relationen dem emellan (Reinharz, 1991:240). Som framgick av genomgången av metodiklitteraturen är det ett stort fokus på kvalitativa metoder. Reinharz redogör vidare för varför feministiska forskare ofta kritiserar kvantitativa undersökningar. En anledning är att man ofta sett statistik som en del av den patriarkala strukturens monolitiska definition av hårddata. Hon refererar till ett flertal feministiska forskare som direkt avvisar den här typen av forskning, och som menar att feministisk forskning är kvalitativ. En mer nyanserad kritik bygger på temat som man ropar får man svar, med vilket menas att resultaten i till exempel surveyundersökningar är beroende av hur frågorna formuleras. Detta är betydelsefullt, inte minst, i relation till kunskap om hur språket i sig bär upp genusföreställningar på en diskursiv nivå. 16

Därutöver finns det feministisk kritik mot hur surveyundersökningar använts på ett sätt som förstärkt stereotypa könsuppfattningar och förminskat problemet med kvinnors utsatthet (Reinharz, 1992:86ff). I den traditionella forskarvärlden har ofta den här typen av undersökningar ansetts som the most rigorous and scientifically sound (Reinharz, 1992:76). Reinharz visar på feministiska forskare som med framgång använt kvantitativa metoder. Hon menar att det finns en allmänt spridd uppfattning om att surveyundersökningar är objektiva verktyg. Kanske just därför har en del feministiska forskare använt metoden för att den i sig skapar legitimitet för forskningen. En annan argumentationslinje är på temat ge igen med samma mynt - det krävs kvantitativa bevis för att motsäga sexistiska kvantitativa undersökningar. The better quality research that we do, the more likely that the research will influence others and ultimately help in achieving their goals (Reinharz, 1992:79). Ett område där surveyundersökningar framhålls som intressanta, är attitydundersökningar. Statistiska vaneundersökningar ger bara halva sanningen, för att förstå meningen bakom måste man söka samband med attityder. "Attitudinal surveys that utilize carefully differentiated case vignettes can help feminist researchers understand the specific reasoning underlying particular attitudes. (Reinharz, 1992:86) För att fånga dessa case vignettes skulle Reinharz diskussion om multiple methods (Reinharz, 1992:197ff) kunna vara intressanta. Genom att designa sin undersökning med såväl kvalitativa som kvantitativa delar kan forskaren dels skapa förståelse på flera plan, dels öka sin möjlighet att ställa relevanta frågor. Vid en genomgång av metodologi- och metodiklitteraturen på genusvetenskapliga grundkurser möts studenten, som vi konstaterat tidigare, av en stor övervikt av kvalitativt inriktad litteratur. Studenterna i Uppsala får reflektera över detta genom att läsa Ann Oakley. Hon har i en artikel i Women s Studies International Forum, Science, gender and women s liberation: an argument against postmodernism (1998:2:133-146) försökt fånga några orsaker till den genusvetenskapliga förkärleken för kvalitativa metoder. Hon menar att den andra vågens feminister ärvde, och reagerade mot, en vetenskap som inte var intresserad av kvinnor som social grupp. Det var en vetenskap som präglades av logisk positivism med fokus på kvantifiering, objektifiering och kontroll. Oakley menar att motsättningen mellan feminism och vetenskap går långt tillbaka och att den involverar de dialektiska relationerna mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap, diskussionen om vilken status kunskap har och olika metodologiska traditioner. Hon avslutar sin kortfattade historiska exposé med orden: Science thus acquired its modern character as a major cultural agent in transmitting oppressive fictions about women s bodies and minds (Oakley, 1998:2:134) 17

I Lund läser studenterna också Mary Margaret Fenow och Judith A. Cook. Deras Beyond Methodology feminist scholarship as lived reasearch (1991), är en antologi där några namn som återfinns på litteraturlistor från andra institutioner medverkar. Patricia Hill Collins möter studenterna i Uppsala och Göteborg, Uppsalastudenterna läser även Lis Stanley. Johanna Esseveld, som medverkar i Fenow och Cooks antologi, läses också i Umeå. I Malmö läser studenterna Hesse- Biber & Yasier: Feminist Perspectivs on Social Research. Denna bok, liksom i The second wave. A Reader in Feminist Theory av Linda Nicholson (red), som läses i Uppsala, Lund och Karlstad, och Sandra Harding (red) The Feminist Standpoint Theory Reader, som används i Göteborg, är samtliga böcker där olika medförfattare kommer till tals. Här möter studenterna epistemiska frågor och ståndpunktsteoretiker som Hill Collins, Hartsock, hook, Jaggar, Mies med flera. Fenow och Cook har ägnat sig åt studier av feministisk epistemologi och metodologi. I olika undersökningar har de visat hur feministiska forskares arbeten i olika discipliner är påverkade av kritiken av det sätt fältet studerat kvinnor och genusrelationer på. De har bland annat undersökt sociologisk forskning som publicerats under en nioårsperiod och menar sig ha identified several underlying assumptions in the literature on feminist methods (Fenow & Cook, 1991:2). Ett antal av dessa underliggande antaganden har de samlat i fyra punkter som de menar är signifikanta för genusvetenskaplig forskning. Punkterna är reflexivitet, handlingsorientering, uppmärksamhet på hur forskningen påverkar och slutligen vad de kallar use of the situation-at-hand (Fenow & Cook, 1991:2) Låt oss titta närmare på dessa punkter och jämföra dem med de nio punkter som Reinharz menar utmärker genusvetenskaplig forskning. REFLEXIVITETENS BETYDELSE Fenow och Cook menar att feministiska epistemiker tar traditionen att reflektera över den egna forskningsprocessen ett steg längre än vad som gjorts tidigare. De gör det genom att använda reflexiviteten till att skaffa sig insikt om vilka förgivettaganden om genusrelationer som präglar undersökningens genomförande. De pekar på Kathryn Pyne Addelson, som medverkar i boken, och som argumenterar för att misogyn forskning är irrationell. Feministisk forskning kan däremot, genom att visa hur metafysiska antaganden och sociala ordningar påverkar forskaren, åstadkomma en mer rationell och fruktbar kunskapsproduktion. Som vi konstaterade tidigare tillhör Sandra Harding de mest lästa feministiska epistemikerna på genusvetenskapliga grundkurser. Hon närmar sig reflexiviteten genom att problematisera objektiviteten. Antag att ett samhälle är stratifierat utifrån genus och ras. Om forskarsamhället i denna kultur systematiskt utesluter kvinnor och svarta är det föga troligt att sexism och rasism kommer att identifieras av forskare som medvetet eller inte - själva drar fördelar av rasism/etnocentrism och sexism/androcentrism. Våra erfarenheter präglar vårt sätt att se och 18

uppfatta. Därav kan man säga att det finns en sociologisk relativism. Däremot vänder sig feministiska ståndpunktsteoretiker, som Harding, mot epistemologisk relativism. Det är inte lika sant som det är falskt att bara män kan köra bil. Att hävda det ena eller det andra är inte komplementärt utan i konflikt med varandra. Det här är kärnan i nytänkandet när det gäller objektivism. Den situerade kunskapssynen problematiserar både subjektet och objektet. Allt objektivt vetande är partiskt. Det ställer krav på forskaren att reflektera över sin egen kontext och vad som sker i mötet mellan subjekt och objekt. Ingen människa befinner sig i ett kontextlöst sammanhang, vi har alla en levd erfarenhet varifrån vi startar vårt seende och som präglar hur vi ser. Vi kan därför inte nå objektiviteten genom att utelämna den kontext som sociala faktorer ger när vi forskar. Istället måste vi starta forskningen från en explicit plats, till exempel just denna levda erfarenhet. Underordnade grupper har med sin situerade kunskap fördelar, men på intet vis utesluts dominanta grupper från förmågan att åstadkomma god forskning. Tvärtom, genom stark reflexivitet över hur de själva är socialt situerade som kunskapssubjekt, kan även dominanta grupper göra bättre kunskap. Så kan strong objectivity skapas. Till reflexivitetens betydelse hör också frågor kopplade till medvetandehöjning. Detta är ett begrepp som användes under framförallt 1970-talets kvinnorörelse, men som här kommer igen i en akademisk tappning. Fenow och Cook menar att det finns flera sätt för feministiska forskare att använda medvetandehöjning. Det första sättet handlar om att uppmärksamma hur forskningen höjer medvetenheten hos forskaren själv. Det kan också handla om att välja ämnen för undersökningar för att höja medvetenheten hos utsatta kvinnor. Att ge arbetet tillbaka till informanterna för kommentarer i syfte att öka ömsesidigheten i utbytet av forskningen. Medvetandehöjning som process kan studeras. Man kan också använda metoder, som i sig höjer medvetenheten hos såväl subjekt som objekt. Hill Collins outsider-within -erfarenhet nämns som ett exempel på hur medvetenheten om att ha en marginaliserad position kan ge en privilegierad position för kunskapsproduktion. (Fenow och Cook, 1991:3) När Reinharz kommenterar forskarens självreflexivitet gör hon det i ett kapitel om handlingsinriktad forskning. Hon menar att lärande måste ske på tre nivåer i alla forskningsprojekt. Den första nivån handlar att om att lära om sig själv som forskare. By including this perspective, I find a strong connection between the activism of feminist action research, and the self-reflexive nature of much feminist research that does not label itself as activist (Reinharz, 1992:196). De två andra nivåerna handlar om ämnet som studeras och hur forskningen genomförs. För Reinharz behöver inte all feministisk forskning ha ett aktivistperspektiv. 19

HANDLINGSORIENTERAD FORSKNING Fenow och Cook uttrycker, på ett tydligare sätt än Reinharz, att feministisk forskning är handlingsorienterad. De menar att feministiska forskares vilja, att deras arbete ska leda till handling, märks på syfte, ämnesval, teoretisk koppling, val av metod, syn på den mänskliga naturen och på hur forskarens roll definieras. Enligt författarna är det vanligaste uttrycket för handlingsinriktad forskning i feministiska kretsar att den ska leda till frigörelse. För Maria Mies, som medverkar i boken, leder detta till det radikala ställningstagandet att såväl intentionen med, som metoderna för, feministisk forskning skall följa kvinnorörelsens politiska mål och att forskningen skall vara fullt ut integrerad i social och politisk handling som leder till kvinnors emancipation. (Fenow & Cook, 1991:6) En mer moderat hållning kan man se hos dem som menar att särskild uppmärksamhet måste ägnas åt vilken påverkan på olika policies som forskning om kvinnor kan leda till. Ett sätt att låta forskningen närma sig policyskapande är genom etablerandet av forskningscentra. Hur dessa är relaterade till svensk forskningsmiljö är svårt att utröna och kanske heller inte så relevant för genusvetarstudentens uppsatsskrivande. Däremot kan den handlingsorientering som ligger i att beskriva och studera ämnen relaterade till kvinnors liv ligga, något närmare denna uppsats forskningsfokus. Till sådana forskningsfrågor räknar Fenow och Cook bland annat studier om mäns våld mot kvinnor, pornografi och kvinnors hälsa. Genom att studera dessa och liknande ämnen ur ett feministiskt perspektiv menar författarna att det kan leda till policyförändringar på samma sätt som feministiska forskare, genom att kritisera könsmärkt statistik, kunnat förändra kvinnors situation. (Fenow & Cook, 1991:7) Att feministisk forskning handlar om en vilja att åstadkomma social förändring är också Reinharz övertygad om. Explicit policy recommendations are typical in feminist research (Reinharz, 1992:251). Hon ägnar ett kapitel i sin bok åt att ta upp detta tema. Inledningsvis hänvisar hon till ett citat där Sandra Harding menar att nyttan av feministiskt lärande ska användas och att feminismen inte bara ser undersökningen som en mekanisk observation, utan som en politisk intervention och moralisk upplysning (Reinharz, 1992:175). Reinharz visar i detta kapitel hur olika forskare genom sina metoder och sina ämnesval på ett medvetet sätt kommit att förändra kvinnors verklighet. Som vi konstaterade i slutet av förra avsnittet ser dock Reinharz förändringsorienterad forskning som ett sätt att bedriva feministisk forskning. Samtidigt avslutar hon kapitlet med en brasklapp; i så motto att feminism per definition är förändrande, så har all feministisk forskning förändrande inslag. (Reinharz, 1992:196) 20