Nytt ljus på okända slemmaskar en utvärdering av fältarbetet inom de svensk-norska artprojekten Kunskapen om slemmaskar, eller nemertiner som de också kallas, har länge varit bristfällig. De har ansetts vara ovanliga och svåra att påträffa. Men nu visar forskning inom de svenska och norska artprojekten att så inte är fallet. Med rätt inventeringsmetodik har de visat sig vara möjliga att hitta, och dessutom är de i många fall vanliga. Nu finns förutsättningar att gå vidare med en rad spännande frågeställningar, alltmedan antalet observationer av slemmaskar i artportalerna ökar. Slemmaskar, eller nemertiner, finns över hela världen. De flesta arterna påträffas i havet, men det finns också slemmaskar som lever i bräckt eller sött vatten eller på land i fuktiga miljöer. Slemmaskar beskrivs ofta som djur man i princip aldrig hittar; de anses vara ovanliga och/eller svåra att hitta. Det har förstås att göra med hur man letar. I både Sverige och Norge har man en lång historisk tradition av provtagningar i havet enligt följande metod: Ett redskap släpps ner till havsbottnen från en båt, och bottenmaterial tas upp på båten. Det grovsorteras (dvs. de stora djuren plockas ut) och sållas sedan för att bli av med grus, lera, sand och annat material. Kvar i sållet blir mindre djur, som konserveras i formalin för att artbestämmas senare. Djur med mjuka kroppar, i synnerhet mycket små sådana, trasas sönder av sållningen och ändrar utseende då formalin tränger m a l i n s t r a n d & o s k a r k i n d v a l l Fig. 1. Röd ålgräsmask Lineus ruber finns i svenska vatten från lågvattenlinjen ned till 30 meters djup, främst bland bandtång (ålgräs). Den är ett aktivt rovdjur som främst jagar havsborstmaskar. Dessa djur hittades genom att vända på stenar i lågvattenlinjen på en ö utanför Strömstad. Bilden är tagen direkt i fält där de påträffades. Strand, M. & Kindvall, O. 2015. Nytt ljus på okända slemmaskar en utvärdering av fältarbetet inom de svensk-norska artprojekten Fauna och Flora 110(2): 52 56. 52
Fig. 2 och 3. Vid insamlingar använder man sig av olika typer av bottenskrapor, i Sverige främst bergsskrapa (t.v.) och i Norge trekantsskrapa (ovan). Skraporna har olika utformning, tyngd och kapacitet. Sedan lägger man bottenmaterialet i baljor som täcks med stillastående vatten. Slemmaskarna kryper upp till ytan efterhand som syrehalten i bottenmaterialet sjunker. in i vävnaden. Från vetenskaplig synpunkt är det förstås viktigt att standardisera provtagningsmetodiken så att resultaten blir jämförbara, men standardisering innebär också avgränsningar. Vi kan lätt, men ofta helt felaktigt, tolka innehållet i en provtagningsserie som en faktisk återspegling av verkligheten snarare än vad det faktiskt är: ett resultat präglat av den metodik som använts. Denna metodik kan alltså leda till att slemmaskar uppfattas som ovanliga, eftersom de inte syns i den traditionella provtagningen. I den marina miljön gäller detta för många små mjuka djur, och där är också kunskapsluckorna fortfarande stora. Nakensnäckor, stjärnmaskar, slemmaskar (Fig. 1, 4, 5, 6 och 7), skedmaskar, sjögurkor och plattmaskar är exempel på djurgrupper som inte går att finna eller identifiera med traditionella tekniker där sållning och formalinfixering ingår. Därför blir resultatet felaktigt att de inte finns eller är ovanliga. Vad gäller specifikt för slemmaskar? Under åren 2006 2010 bidrog Svenska artprojektet till att Sveriges slemmaskar (nemertiner) utforskades och presenterades i Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Under åren 2011 2015 bidrar Norska artsprosjektet till att Norges slemmaskar utforskas. En vanlig metod för att hitta slemmaskar är att använda bottenskrapa. I Sverige används en s.k. bergsskrapa (Fig. 2), medan trekantsskrapa (Fig. 3) används i Norge. För att hitta slemmaskarna sparas bottenmaterialet i baljor som täcks med stillastående vatten. När syrehalten så småningom sjunker kryper djuren upp till ytan. De är då hela, levande och lätta att både hitta och studera. Metoden kallas allmänt för uppkryp. Det kan ta flera dygn för vissa arter krypa upp, så det kan alltså ta lite tid att hitta vissa slemmaskar. Det finns flera andra sätt att inventera slemmaskar på också, men beskrivningen ovan ger en ungefärlig bild av metodiken som använts vid de båda artprojektens insamlingsarbete. När arbetet med att utforska den norska slemmaskfaunan påbörjades var det svårt att sätta samman en pålitlig lista med i Norge vanligt förekommande arter. Än mindre fanns svaret i museernas gömmor. Den totala fyndlistan, som fick utgöra inledningen på projektet, innehöll 43 artnamn (ibland enbart släktesnamn), och av dessa var endast 22 giltiga. Ett flertal årg. 110:2, 2015 53
Rapporterade sökbara och tillgängliggjorda slemmaskfynd i Sverige-Norge. Rött: från Artportalen, ljusblått: från Artsobservasjoner (norska Artportalen), grönt: från analysportalen (från SHARK/SMHI), rosa: från GBIF. Det totala antalet arter som är rapporterade från regionen är omkring 50. Rött och ljusblått är i princip helt finansierade av norska resp. svenska artprojektet. av dem utgjordes dessutom av mycket tveksamma fynd (några kom från betydligt varmare vatten) med under målig dokumentation, och endast i ett museum kunde man finna slemmaskar i både samlingar och arkiv. Norsk slemmasklitteratur lyser också i stort sett med sin frånvaro, men det finns en publikation från 1903 On the nemerteans of Norway som under arbetets gång visade sig vara mycket användbar för artbestämning. En art som beskrevs i arbetet från 1903 är Micrura varicolor. Den är inte omnämnd sedan beskrivningstillfället men lätt att känna igen, och den har visat sig vara mycket vanligt förekommande i Norge. Andra arter som vi har påträffat vid flera tillfällen är t.ex. långsnöre Lineus longissimus, orange Fig. 4. Slemmasken Micrura varicolor är ofta ärtgrön när den lever på korallrev. Antal individer/habitat: Diagrammet visar att slemmaskar förekommer i många olika substrat. De enda observationerna med resultatet inga nemertiner, dvs. 0 fynd, är de som innehåller algen brunslick. I övrigt innehåller alla observerade lokaler slemmaskar! En del lokaler med brunslick innehåller också slemmaskar, men det är tydligt att närvaron av algen i uppkrypet påverkar djuren negativt. 54
Andel skrap där antalet individer uppgår till minst 1 slemmask: X-axeln visar antalet slemmaskindivider och Y-axeln visar sannolikheten att påträffa dem (utifrån underlagen som finns i rapporteringssystemen). Här framgår att det är betydligt större chans att faktiskt hitta en slemmask än att inte hitta en alls, vid den här typen av provtagning. Det är 80% chans att hitta åtminstone en slemmask, eller annorlunda formulerat, det är 4 gånger större chans att hitta en slemmask än att inte hitta en, med den metodik som ligger bakom rapporterade observationer. praktnemertin Nipponnemertes pulchra, rödvinsnemertin Micrura fasciolata och röd julklappsmask Tubulanus annulatus. Vad kan man då säga efter att ha letat efter slemmaskar i Sverige och Norge under sammanlagt ca 40 fältdagar fördelade över olika år, säsonger och platser? Lägg därtill blandade tekniker, olika typer av provtagningar och ett ganska dåligt kunskapsläge som generell utgångspunkt Kan man säga något alls, trots denna avsaknad av standardiserad metodik? Ja, faktiskt kan man det! En tydlig slutsats är att slemmaskar är vanliga. En sammanställning visar att det i den svenska Artportalen idag finns strax över 1 000 exemplar tillhörande sammanlagt 34 arter rapporterade från ett 50-tal olika lokaler. Ytterligare ett antal observationer finns rapporterade, där identifikationen stannar på en högre taxonomisk nivå. Svenska artprojektet står bakom insamlingen av nästan allt rapporterat material. I den norska portalen finns nu, efter genomfört artprojekt, knappt 1 000 exemplar av ett 30-tal arter rapporterade från ett 40-tal lokaler. Det finns skill- Fig. 5. Sjöpungsnemertin Gononemertes parasita lever innanför manteln på sjöpungar. Den knottriga strukturen är snabeln (proboscis) som är utvrängd. Fig. 6. Svartfläck Tetrastemma melanocephalum är lätt att känna igen på det mörka huvudet. Här ses huvudänden av flera individer. årg. 110:2, 2015 55
Mycket lite är känt om slemmaskars levnadssätt och vilka faktorer som påverkar deras utbredningsområden. Dessa båda diagram visar förekomst av slemmaskar sammanställt på två olika sätt. De baserar sig på rapporterade observationer och visar generellt att det finns slemmaskar i vitt skilda miljöer och på många olika djup. Fig. 7. En hittills obestämd art i släktet Amphiporus fångad utanför Norges kust. nader i artlistorna, och det kan ha olika förklaringar. Till exempel har insamlingsredskapen varit olika, men arterna kan också ha olika utbredningsområden om detta vet vi ingenting. Men nu, efter att artprojekten genomförts i de båda länderna, har vi betydligt bättre förutsättningar att gå vidare med den typen av frågor. Sedan år 2006, då det svenska arbetet med slemmaskar startade, har mycket utvecklats kring hanteringen av artdata. Artportalerna, som från början var tråkiga och tunga att använda på grund av sin låga funktionalitet (särskilt för marina evertebrater), fungerar idag alldeles utmärkt. GBIF har vuxit sig större och starkare, samtidigt som LifeWatch-produkter som Analysportalen gör det möjligt att både få tag i data och ställa samman dem för att besvara olika frågeställningar. Vi har nu tillgängliga data, och vi har verktyg att arbeta med. Man kan därför drista sig till att säga att förutsättningarna aldrig har varit bättre än nu för att generera ny kunskap om t.ex. slemmaskar djur som faktiskt varken är ovanliga eller svåra att hitta, när man letar ordentligt! n Malin Strand ArtDatabanken E-post: Malin.Strand@slu.se Oskar Kindvall ArtDatabanken E-post: Oskar.Kindvall@slu.se 56