THEDE PALM: Finand på egna vägar Ambassadören Max Jacobson har i en bok "Egna vägar" (1968) skrivit om finändsk poitik efter andra Järdskriget. I höstas gav han ut "Den finändska paradoxen. Linjer i Finands Mtrikespoitik 1953-1965" (Norstedts) i iversättning frånfinskan av Henrik von Bonsdorff. Där återkommer devis samma probem som i "Egna vägar". Författaren har ovanigaförutsättningar att behanda dem. Han kom som tidningsman och pressattache in på dipomatbanan och sutade som ~mbassadör i Stockhom. Som chefför dtr. poitiska avdeningen i Utrikesdepartementet i Hesingfors stod IUJn president Kekkonen nära. I den nya boken, somfi dr Thede Pam äst, iayserar Jacobson presidentens sätt att eda denfinändska utrikespoitiken dren efter Stains död. Att en och annan bedömning är överraskande och inbjuder tifrågor gör inte boken mindre äsvärd. Ordet paradox betyder något motsägesefut, något som är överraskande och inte stämmer med vad man har rätt att vänta. För att få veta vad som menas med den finändska paradoxen måste materiaet sökas i ett ta av president Kekkonen i Washington i oktober 1961. Där förkarade han att det vaniga är, att om i ett gränsand mean öst och väst det östiga infytandet växer, minskar det västiga och vice versa. Finand är ett gränsand. Men, sade han, ju större förtroende Finand som god granne kunde vinna i Sovjetunionen, desto bättre kunde dess samarbete med änderna i väster bi. Skue däremot något missförstånd uppstå i Finands förhåande ti Sovjetunionen, måste den finändska statsedningen dämpa ned sin verksamhet mot väst. Att eda finändsk utrikespoitik, en fascinerande uppgift, innebar att arbeta för att denna tingens oväntade och motsägesefua ordning skue bestå. Max Jacobsons väskrivna och vädokumenterade bok behandar president Kekkonens handäggning av utrikesfrågorna från sitt ämbetstiträde 1956 fram ti 1963, då Jacobson ämnade Hesingfors och därmed sin direkta insyn i utrikesdepartementet och fyttade ti New Y ork som ambassadör vid FN. Hur Urho Kekkonen sett på sina skydigheter som andets president har inte varit någon hemighet. Om inte förr förkarade han det sjäv i boken "Ekudden" (1981, recenserad i Svensk Tidskrift 1981, sid 496 ff), den sista han givit ut i sin krafts dagar. Mycket kort kan sägas, att enigt honom ska presidenten, åt viken författningen anförtror ansvaret för andets utrikespoitik, se ti att den stora grannen i öster atid ska j
' 100 ha fut förtroende för Finands regering. Ingenting som företages av denna får skada det goda förhåandet änderna emean. Förhåandet - det är vad som byggts upp efter krigssutet och som stabiiserades genom 1948 års VSB-fördrag om vänskap, samarbete och bistånd mean Sovjetunionen och Finand. Fördraget söts på tio år men har sedan dess förängts och gäer fortfarande. Erfarenheterna från en tid, då samförståndet mean de två grannänderna hö på att utveckas ti vad det nu är, ansåg sig Kekkonen en gång kunna sammanfatta ti en doktrin om den finändska paradoxen. Jacobson antyder på ett stäe i sin bok, att det inte går att i förväg faststäa en utrikespoitisk doktrin som ett handingsschema för en regering. Tvärtom är sättet på viket oika återkommande situationer handäggs, det som kan få bida grund för en doktrin. Han har säkert rätt. Förmodigen vore det nyttigt för aa utrikesministrar att de vid sitt titräde tänkte sig in i detta. Från Paasikivi ti Kekkonen Urho Kekkonen var en erfaren poitiker och kraftig statsminister då han titrädde som president och ansvarig för Finand inför omvärden. Men också han fick snart erfara hur det kändes att vara nyäring. President Paasikivis håning gentemot Sovjetunionen hade av gammat varit undfaande och hänsynstagande. Den förkarades av hans egen äggning men också av krigen och nederagen och nödvändigheten för Finand att finna ett sätt att övereva. När Paasikivi avgick i böjjan av 1956 hade han yckats. Han stod högt i kurs i Moskva, där man itade på honom. Men bedömningen av honom bara några år tidigare hade varit en het annan. Hertta Kuusinen kaade honom sovjetfientig. I ryska tidningar påstods att han gjort vad han kunnat för att försvåra reationerna ti Sovjetunionen och att han försökt ''rädda krigsför brytarna undan straff.'' Det var inte i Finand som orsakerna ti dessa angrepp borde sökas. Uppenbarigen fanns krafter i den sovjetiska statsedningen som utnyttjade de staintrogna kommunisterna i Hesingfors Stain hade accepterat Finand och ingea hade vågat säga emot honom. Men hu dog 1953 och andra meningar började göra sig gäande offentigt. Sannoikt v det ingen orimig gissning att Moot~ inte var någon finandsvän. Troig~ hade han stöd av Maenkov. Mea Chrustjev stod dem emot och det v han som vid den 20. partikongressen februari 1956 avsöjade Stain, ett avgö rande bevis på att han vunnit en makta kamp i Krem. Denna maktkamp kund aväsas i behandingen av Finand. Paasi. kivis stjärna fördunkades inte ängre och Kekkonens steg. Denne som hade Paasikivis stöd i presidentvaet 1956, mötte inget som hest motstånd f.. Moskva. Som bakgrund för vad som sedan håt de är det viktigt att komma ihåg, att K konen var en omstridd presidentkan dat i sitt eget and och att han sutige~~ vades med obetydig majoritet. Mot hade han sociademokraterna, b vika Väinö Tanner - som adrig fö Kekkonen att denne fungerat som gare i krigsansvarighetsprocessen snart skue återfå ett sådant infyt att han våren 1957 sog ut Fagerh
101 som partiordförande. Detta edde sedan ti en spittring av partiet. Partisekreteraren Väinö Leskinen, som uppehö goda förbindeser med de svenska sociademokraterna, föjde Tanner. När Jacobson beskriver Tanner gör han det genom att säga, att denne med sin resning inte hörde ti dem "som gav sig av ti Canossa." Uttrycket kommer itet oväntat om man inte vet, att det just var om Leskinen det brukade sägas att han begav sig ti Canossa: ängre fram, på 60- taet, skaffade han sig inbjudan ti Moskva och bev där tagen ti nåder. Nattfrostens tid Efter fera försök under sina första år att få fram arbetsdugiga regeringar uppöste presidenten riksdagen och nya va hös i jui 1958. Kommunisterna gick framåt och vänsterpartierna fick en majoritet på 2 röster. Detta resuterade i sin tur efter mycken vånda i Fagerhoms tredje regering, i viken sociademokraterna och agrarerna, atså Kekkonens gama parti, tick vardera fem patser och samingspartiet, högern, fick tre. Band de sociademokratiska ministrarna återfanns LeskiDen. Nu hade mitt under regeringsförhandingama en artike pubicerats i Izvestija, i viken det frågades om agrarerna - äs Kekkonen - gjort sut på sina krafter och inte kunde ge sitt and en demokratisk regering utan vände sig ti Leskinenanhängarna, som beskyddades av den reaktionära pressen i väst. Samtidigt bjöd Sovjetunionens ambassadör i Hesingfors ett anta agrarpoitiker på unch och sade dem, att om vissa namngivna personer, band dem T ann er och Les- kinen, utsågs ti medemmar i en regering, skue detta i Moskva betraktas som en ovänig handing. Trots at bidade Fagerhom sin regering och Kekkonen - ännu i sin första presidentperiod och vad med några få rösters övervikt - kunde inte hindra att dess sammansättning bev som den bev. Den ryska reaktionen kom sakta men säkert. Ambassadören reste hem och ingen kom i hans stäe. Handesförhandingar, som skue håits, bev inte av, eftersom ryssarna inte städe upp. Industrikontrakt ti betydande värden bev iggande utan att undertecknas. Detta var den tid som brukar kaas nattfrosten. Ingenting sades, men från finändskt hå måste något göras. Regeringen bröts upp inifrån av agrarerna. Formet gick det ti så att utrikesminister Johannes Viroainen, agrar, framtvingade regeringens avgång. Jacobson går inte in på frågan hur mycket presidenten stod bakom. Många trodde att han gjorde så. Men det rådde en hätsk stämning mot presidenten på fera hå, och detta gör att omdömen om honom bör fäas med försiktighet. Två år senare inför Kekkonens omva, viket var önskvärt för att gå ryssarna ti mötes, städes en opoitisk och stark kandidat upp emot honom. Då kom pötsigt, medan presidenten var på officiet besök i USA, en rysk begäran att poitiska, och underförstått miitära, överäggningar enigt VSB-pakten skue tagas upp på grund av det kritiska äget. Eftersom äget i sjäva verket var tämigen ugnt, kom denna begäran överraskande och hotande. Presidenten uppträdde kabodigt och for ut ti Sibirien, där Chrustjev befann
102 sig, och avvärjde där aa vidare överäggningar. Vid en unch, som han gav för Kekkonen, prisade Chrustjev denne och rådde aa rättsinnade medborgare i Finand att rösta på honom i det kommande vaet. Kekkonens motkandidat drog sig tibaka och Kekkonen vades med stor majoritet. Det var ju han som avvärjt faran från öster. Samtidigt är det kanske inte att undra på att ett rykte kom i svang, att Kekkonen i Moskva åtit " bestäa" den hotande vädjan ti pakten. Jacobson förnekar bestämt att det gått ti så, och Kekkonen sjäv är ha reagerat hårt på insinuationen. Den är verkigen otroig. Men ikafut kom det i sak onödiga kravet på överäggningar " som bestät". Vem eer vika som tagit initiativet är okänt. Resutatet av påtryckningarna Både nattfrosten och notkrisen - som begäran om överäggningar kaades - kan egentigen ses som en enda kris, tikommen för att få bort en ur sovjetisk synpunkt oämpig regering och för att säkra den sittande presidentens återva. Att denna framprovocerade kris innebar sovjetryska påtryckningar på Finand är ju uppenbart. Men det märkiga är - och det är därför historien återberättats här - att i presidentens kretsar fick ingen och får tydigen fortfarande ingen erkänna att det förekommit några påtryckningar. Detta kan man också kaa en paradox. Jacobson vidhåer den åsikt han då sökte ancera. Han skriver att den amerikanska ambassadören haft en "enkespårigt dogmatisk uppfattning om Sovjetunionens poitik": han menade att Fagerhoros regering fait på grund av sov jetisk påtryckning. En annan ytterighet återfanns enigt Jacobson i finändska kretsar: där gjordes gäande, att rege- ringen Fagerhom fö sönder på grund av ett intrigspe under Kekkonens edning och att utrikespoitiken använts som vapen i en inrikespoitisk makt kamp. Jacobson sjäv beskrev då och återger nu sin syn på vad som hänt: "Regeringens sönderfa berodde på de inre meningsskijaktigheter som Sovjetunionens uppenbara missnöje hade förorsakat och som gäde frågan, hur våra reationer ti Sovjetunionen borde skötas." Max Jacobson erkänner sjäv att inte många gick på hans inje. Än så eegan formueringar kunde inte döja verkight ten. Från Moskva hade sagts att vi personer inte var acceptaba i en fi. ändsk regering. Trots detta togs en eer två av dem med i Fagerhoms regerin& från regeringsbidarens synpunkt for. modigen som en hederssak. Presidentea hade avrått sitt eget parti från att gå ma i en sådan regering, men man yssnade inte på honom. Sovjetunionen fryste di ned de poitiska och ekonomiska förbindeserna med Finand, med resutat a regeringen gav vika. Det är svårt att for. stå att detta kan kaas något annat å påtryckningar i samband med regerinpbidning, atså en inbandning i Finands innersta förhåanden. Att Kekkonen sjäv förstod detta höjt över varje tvive. Han måste då dragit den sutsatsen, att i fortsättnin&a skue Finands utrikespoitik edas m så fast hand, att påtryckningar av det sag adrig mer skue kunna förekomma. Detta bev den poitik som uttrycks 1 " paradoxdoktrinen". Att han yckades
103 med denna poitik bör snarast räknas honom ti heder. Det är adees onödigt att minska denna genom att göra gäande, att han inte skue ha begripit vad påtryckningar från Moskva innebar och i fortsättningen skue kunna innebära. Samma resonemang måste också ha egat bakom Kekkonens vid fera tifäen gjorda uttaanden, att man i Finand borde så att säga förutse Sovjetunionens önskningar, vika såedes adrig borde behöva framstäas i former som skue kunna kaas påtryckningar. Kekkonens överraskande försag om en kärnvapenfri zon i Norden, en zon städ under stormakternas kontro, bör förkaras som ett sådant förutseende av vad som skue kunna komma. Men mest skymtar man Kekkonens resonemang i hans förkaringar av vad Finands "speciea" neutraitetspoitik innebär, en neutraitet som i vaije fa inte innebar aiansfrihet i fred, eftersom omfattningen av neutraiteten var och är beroende av VSB-pakten. Många poitiker har haft svårt att förstå sig på denna neutraitet - senast N A TO s överbefähavare i Europa, genera Bernard Rogers. Max Jacobson har agt ner mycken omsorg om att i sin bok beskriva innehået i den finändska neutraitetspoitiken. Också för den sku är boken vä värd att äsas. Kanske kvarstår ett och annat frågetecken i detta sammanhang. Säkert är emeertid, att äsaren får en bid av hur Finands utrikespoitik under president Kekkonens edning envetet strävade efter att förkara och hävda de finändska kraven på frihet och sjävständighet i aa möjiga ägen.