Utvärdering och fortsättning av det språkpolitiska programmet för teckenspråken i Finland

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 1 Översättning ska korrigeras efter förbundsmöte Det teckenspråkiga språnget Utvärdering och fortsättning av det språkpolitiska programmet för teckenspråken i Finland 2010 2015 1.Utvärdering: hur ska huvudmålen uppnås? I det språkpolitiska programmet för teckenspråken i Finland 2010 2015 (härefter SptF) framställs centrala rekommendationer och mål som kan sammanfattas i följande punkter: 1. Stifta en teckenspråkslag 2. Tillsätta en delegation för teckenspråksärenden 3. Säkerställa basservice på teckenspråk 4. Forskning i teckenspråk 5. Implementera FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning I det språkpolitiska programmet ställdes också samman 36 mer detaljerade målhelheter, som behöver lyftas fram för att förverkligas under programperioden. I efterhand kan man naturligtvis avgöra om någon del av programmets mål är så omfattande att det är omöjligt att ens hinna påbörja under perioden. En viss svaghet i programmet kan också sägas vara att det inte fastställts vilka instanser som ansvarar för målen i synnerhet i de fall en fråga berör olika myndigheters ansvarsområden, då kan det lätt bli så att man får vänta på bättre tider. När det gäller stiftandet av en teckenspråkslag ska justitieministeriet ha ett stort tack för att det axlat och burit ansvaret för processen till slut. Teckenspråkslagen (359/2015) trädde i kraft 1.5.2015, och fast lagen inte innehåller detaljerad reglering om tillsättandet av en delegation för teckenspråksärenden och liknande ting, kan lagens betydelse inte underskattas. Teckenspråkslagen fastställer myndigheters skyldighet att främja teckenspråksanvändares rätt att använda sitt eget språk och få information på sitt eget språk, vilket gör den till ett verktyg för

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 2 det fortsatta arbetet att säkerställa basservice på teckenspråk och forskning i teckenspråk på permanent basis. Särskilt nu, när Finland också fått en ny diskrimineringslag (1325/2014) och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning till slut har ratificerats, kan alla teckenspråkiga med ett starkare stöd kräva att deras språkliga rättigheter uppfylls. I detta kapitel granskas hur dessa huvudmålhar uppfyllts från 2010 och framåt. Därefter samlas riktlinjer om vad arbetet med språkpolitisk intressebevakning fortsättningsvis kan inriktas på under de närmaste åren. Till sist framställs nya mål för den omedelbara framtiden och erbjuds konkreta verktyg för samarbete och förhandlingar. Förhoppningsvis är detta en hjälp för både de teckenspråkiga själva och myndigheternas serviceplanering. 1.1 Teckenspråkslagen Huvudmålet i SptF var stiftandet av en teckenspråkslag, vår egen språklag: I grundlagen ingår en förpliktelse att beakta teckenspråken och teckenspråksanvändarnas rättigheter på lagstiftningens olika delområden. Denna förpliktelse observeras inte tillräckligt väl. Det bör stiftas en egen språklag för att trygga teckenspråkigas språkliga rättigheter bland annat på följande områden: a) Teckenspråkiga barns språkliga rättigheter: Utvecklingen av teckenspråkiga barns språkliga och kulturella identitet bör stödjas redan i ett tidigt skede. Möjligheterna till dagvård på barnens eget språk bör tryggas. Anslag bör beviljas för att etablera teckenspråkiga språkbon. b) Undervisning för teckenspråkiga: Teckenspråkigas rätt till undervisning på sitt modersmål bör tryggas. Förutsättningarna för att grunda en teckenspråkig skola bör utredas, liksom hur många ambulerande teckenspråkiga lärare det behövs för att sköta undervisningen av barn i glesbygden. Oavsett graden av hörsel och oavsett vilka hörhjälpmedel som används bör alla döva, dövblinda och hörselskadade barn och barn som använder kokleaimplantat eller andra hjälpmedel få stöd för sin kunskapsutveckling och sociala utveckling på ett sätt som motsvarar deras begåvning och på det språk eller med den metod som bäst passar dem.

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 3 c) Teckenspråkigas tillgång till information: Myndigheterna bör i sin information och övriga kommunikation svara för att användare av finskt och finlandssvenskt teckenspråk får tillgång till information på sitt eget språk till vissa delar bör detta säkras i lag. Efter offentliggörandet av det språkpolitiska programmet tillsatte justitieministeriet omgående en ny arbetsgrupp för att utreda de teckenspråkigas språkliga rättigheter den tidigare granskningen av teckenspråkigas rättigheter var från 1996. Betänkandet publicerades våren 2011: Teckenspråkigas språkliga rättigheter (Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden, OMML 24/2011). Arbetsgruppens hade som utgångspunkt den tidigare arbetsgruppens betänkande som kartlade teckenspråkets ställning. Särskilt ville man utreda hur rekommendationerna från 1996 hade omsatts i praktiken. Arbetsgruppens arbete styrdes av en inriktning på basservice och mänskliga rättigheter. Med en blick på tillgodoseendet av de teckenspråkigas språkliga rättigheter behandlades som centrala frågor småbarnsfostran, undervisning, utbildning, forskning och kultur, tolkning samt tillgång till information. Dessutom behandlades det finlandssvenska teckenspråket och de döva invandrarnas situation. En del av rekommendationerna i betänkandet från 1996 har inte alls följts. Arbetsgruppen upptäckte att rättigheterna och tjänsterna som teckenspråkiga getts oftast erbjudits på basis av bestämmelser kopplade till dövheten, inte till rättigheter som en språk- och kulturgrupp. Enligt arbetsgruppens syn är det centrala för det första att myndigheternas medvetenhet om teckenspråket och dess betydelse för språk- och kulturgemenskapen och för det andra att teckenspråksgemenskapen deltar i beslutsfattande som rör den. Dessutom klargjordes under arbetet ett behov av samarbete över gränserna mellan olika delar av förvaltningen. Ett sätt att säkra ett tillräckligt informationsutbyte och samarbete skulle vara att hos justitieministeriet inrätta en delegation som handhade språkliga ärenden, där frågor som berörde teckenspråk skulle kunna ha en särskild roll. Regeringsprogrammet som statsminister Jyrki Katainen offentliggjorde i juni 2011 innehöll fem specifika utvecklingsförslag som rör teckenspråk. De hade som mål att utveckla skyddet av de teckenspråkigas rättigheter och att utreda möjligheten att stifta en teckenspråkslag. Ett annat mål var att utveckla de tolkningstjänster

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 4 som både den teckenspråkiga social- och hälsoservicen och Folkpensionsanstalten (Fpa) ordnar. Ett mål som rör alla minoritetsspråk är att lägga upp en nationell språkstrategi som definierar målen och tillvägagångssätten i syfte att göra den nationella språkresursen mångsidigare. Vid utvecklandet av den nationella språkresursen ska särskild uppmärksamhet fästas vid samiskans, romanins och teckenspråkets ställning. Av målen förverkligades det första: tillgodoseendet av de teckenspråkigas rättigheter tog sin början på undervisningsstyrelsens område (se punkt x.x) och utredningen som lade grunden för teckenspråkslagen inleddes. Justitieministeriets promemoria som kartlade behovet av en teckenspråkslag blev klar i början av 2013 och mot slutet av år 2013 tillsatte justitieministeriet en arbetsgrupp som skulle bereda regeringens proposition till en teckenspråkslag. I sitt betänkande beskrev arbetsgruppen utvecklingsåtgärder men gjorde också ett ställningstagande om de åtgärder den ansåg mest brådskande, men som inte kunde direkt påverkas av en snäv ramlag. Den delegation för teckenspråksärenden som framställdes som ett krav i SptF kunde inte ingå i teckenspråkslagen, men redan innan lagen trädde i kraft inrättade justitieministeriet som ett utvecklings- och reformprojekt en samarbetsgrupp för teckenspråksfrågor under tiden 16.3.2015 31.12.2016. Teckenspråkslagen (359/2015) trädde i kraft 1.5.2015. Teckenspråkslagens symboliska betydelse för teckenspråksgemenskapen är stor. Nu är åläggandet som ges i grundlagen klargjort och arbetet för att få de språkliga rättigheterna tillgodosedda kan fortsättas. Teckenspråkslagen har översatts till finskt och finlandssvenskt teckenspråk, och det är en av de första lagarna översatta till teckenspråk som lagts in i databasen Finlex. Regeringens proposition (RP 294/2014) innehåller breda allmänna och detaljerade motiveringar till teckenspråkigas rättigheter. Propositionen innehåller också avsnitt om utvecklingsmål som identifierades under lagberedningen. Ett internationellt unikt framsteg är definitionen i teckenspråkslagens 1 1 mom. av en teckenspråksanvändare som en person som har teckenspråk som eget språk. Den inkluderar även hörande personer med teckenspråk som modersmål (s.k. coda) och erkänner det mångbottnade i deras språkliga och kulturella identitet. I

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 5 lagens 2 formuleras som ett mål att främja att teckenspråksanvändarnas språkliga rättigheter tillgodoses. I teckenspråkslagens 3 fastställs myndigheternas främjandeplikt. När lagen antogs gav riksdagen ett svar som går att hänvisa till i uppföljningen av åtgärder i samband med denna skyldighet (RSv 346/2014 rd). Teckenspråkslagens 4 innehåller hänvisningar till gällande lagstiftning. Särskilt hänvisningen till lagarna som rör patienter och klienter är problematisk, menar Finlands Dövas Förbund, eftersom dessa lagar i praktiken har visat sig vara synnerligen svaga. När detta skrivs pågår beredningen av lagen om nyordningen av hälsovården och landskapen. Dövförbundet har i sin strävan att påverka framhållit att teckenspråkslagen i reformen inte kan åsidosättas, utan att användning av teckenspråk måste regleras i de paragrafer som berör språk i samband med service och kommunikation. Till exempel nämns inte i lagen med skydd av vilken förordning ett dövt barn kan få ett språk (jfr Islands teckenspråkslag). Den innehåller heller inte några nya eller direkta individuella rättigheter, dessa fastställs fortfarande i annan lagstiftning. Till exempel borde ett dövt barns rätt till teckenspråk skrivas in i handikapplagstiftningen i samband med revideringen av speciallagstiftningen. Bland målen i SptF fanns en förhoppning att de teckenspråkigas rättigheter till exempel när det gäller undervisning och information föreskrivs mer exakt i teckenspråkslagen eller att föreskrifterna i teckenspråkslagen automatiskt leder till följdenliga ändringar i speciallagstiftningen. Samtidigt framgick i samband med beredningen av teckenspråkslagen att statens ekonomi har stora svårigheter, vilket fördröjt och ibland helt förhindrat att ändringar i speciallagstiftningen görs. I synnerhet kommunerna har man inte velat ålägga nya förpliktelser. Å andra sidan är det oftast inte fråga om nya förpliktelser, då rättigheten till grundskoleutbildning för exempelvis teckenspråkiga döva barn kan anses garanterad i grundskolelagen om bara kommunen kunde och ville tolka lagen så att sådan undervisning ordnas. Teckenspråkslagen är ett bra verktyg för att främja teckenspråksanvändning bland annat i samhällsservicen, men till sin natur är en allmän ramlag inte en tillräcklig lösning. För främjandeplikten som ålagts myndigheter i lagen saknas en laglig

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 6 övervakningsmekanism, vilket medför att teckenspråksgemenskapen själv måste utveckla sätt att öka myndigheternas medvetenhet om teckenspråkigheten. 1.2 Tillsättandet av en delegation för teckenspråksärenden Det andra huvudmålet i SptF, tillsättandet av en delegation för teckenspråksärenden, motiverades i korthet på följande sätt: Staten bör tillsätta en delegation för teckenspråksärenden för att övervaka hur teckenspråkigas språkliga rättigheter förverkligas i lagstiftningen. Möjligheterna att använda teckenspråk i det dagliga livet bör tryggas. I samband med stiftandet av teckenspråkslagen inrättades inte någon ny övervakningsmekanism. Justitieministeriet tillsatte dock våren 2015 en samarbetsgrupp för teckenspråksfrågor, till vilken kallades både representanter för teckenspråksgemenskapen och representanter för olika ministerier. En uppgift för arbetsgruppen var att följa upp hur teckenspråkslagen verkställs. Statsrådet tillsatte 17.3.2016 för tiden 1.4.2016 31.3.2020 en fjärde delegation för språkärenden. För första gången ingick däri en representant för teckenspråken (Kaisa Alanne). I maj grundade en grupp riksdagsledamöter Riksdagens nätverk för teckenspråken. Nätverket är öppet för såväl riksdagsledamöter som riksdagsanställda. Nätverkets syfte är att sprida kunskap om teckenspråken och bruket av teckenspråk, förbättra teckenspråksanvändarnas ställning i samhället och främja lagstiftning och informationsspridning som rör teckenspråk. För att främja målet kan nätverket ordna evenemang i riksdagen, såväl föreläsningar som studiebesök, i samarbete med organisationer på fältet. Nätverket kan som experter utnyttja representanter för de organisationer och förbund som representerar teckenspråksanvändarna. 1.3 Trygga basservice för de teckenspråkiga Det svåraste under programperioden för SptF var att främja det tredje stora målet: tryggandet av de teckenspråkigas basservice. Detta mål är synnerligen brett, då olika uppgifter inom många delar av förvaltningen ingår:

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 7 Staten och kommunerna bör säkerställa att teckenspråkiga får tillgång till information och tjänster på sitt eget språk exempelvis hos myndigheter och inom äldreomsorgen. Tillgången på tolktjänster och en fortlöpande utveckling av tolkningens kvalitet bör tryggas. I SptF beskrevs de teckenspråkigas behov i detalj specificerat efter livets alla skeden. Det framhölls att barn har rätt att få ett fungerande språk, barnavårdstjänster och småbarnspedagogik, därefter undervisning, fortsatt utbildning och ett yrkesliv. Behov som rör tjänster inom social- och hälsovård och dylikt behandlades i ett särskilt kapitel. Under programperioden sattes många projekt i gång som rörde digitaliseringen av den offentliga servicen. Viss elektronisk service och myndighetsinformation på nätet har ökat. Denna utvecklingstrend beskrivs närmare i kapitel xx. Barns rätt till ett språk har diskuterats i olika sammanhang under hela programperioden och därefter, särskilt i revideringen av handikapplagstiftningen (av den s.k. Valas-arbetsgruppen). Med hänsyn till utvärderingen av språkutvecklingen inom barnavårdstjänsten har man utvecklat redskap vid Jyväskylä universitet för att utvärdera särskilt teckenspråkiga barn. Utredningar som rör utbildningsstyrelsens område och andra utvecklingsprojekt beskrivs närmare i kapitel xx. Det mest oroande under programperioden var den bristande användningen av teckenspråk i social- och hälsovårdstjänster. Vårdsektorns basservice var också den som regelmässigt användes mest av var också när det gäller teckenspråksanvändare, inte minst med tanke på verksamhetens storlek. I de flesta kommuner och städer tillhandahålls ingen service alls på teckenspråk. Fpa:s tolkningstjänst är i praktiken oftast (fortfarande) det man tar till i första hand, då social- och hälsotjänsterna bör tillhandahålla åtminstone tolkning. Så sker dock inte alltid. Särskilt på området hälsovård och service för seniorer saknar klienter som är teckenspråksanvändare service av god kvalitet på sitt eget språk, det vill säga service från personer som själva kan teckna (alltså icke-tolkförmedlad service). Vårdreformen behandlas vidare i kapitel xx. 1.4 Forskning i teckenspråk

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 8 Forskning och språkvård på teckenspråk har huvudmål som i SptF hänger ihop med permanent finansiering och språkskydd, detta ska framhållas: En permanent och tillräcklig finansiering av forskning och språkvård som gäller finskt och finlandssvenskt teckenspråk bör tryggas med offentliga medel. Detta gör det samtidigt möjligt att utveckla bland annat undervisningens kvalitet. Också de språkliga förhållandena för teckenspråken bör undersökas vetenskapligt och utvärderas så att språkskyddsåtgärder kan inriktas på rätt sätt. Forskning och språkvård på teckenspråk flyttades 2012 från Forskningscentralen för de inhemska språken till Finlands Dövas Förbund. Som ett expertorgan är Språknämnden för finländska teckenspråk (före 2015 teckenspråksnämnden) kopplad till språkinstitutet för de inhemska språken. Nämndens uppgift är att ge principiella eller övergripande rekommendationer för bruket av finskt och finlandssvenskt teckenspråk. I uppdraget ingår att främja och utföra forskningsarbete, och det är en synnerlig utmaning på basis av nuvarande finansiering, då nämndarbetet för två språk (varav det enda är starkt hotat) är tidskrävande. Riksdagens kulturutskott vill i sitt förslag till utlåtande att regeringen bevakar hur lagändringen påverkar forskningen och språkvården då det gäller de samiska språken, romani och teckenspråken och i förekommande fall vidtar åtgärder för att trygga dessa minoritetsspråk. I fråga om teckenspråk bör i samband med andra språkpolitiska åtgärder och beredningen av en eventuell teckenspråkslag särskilt ges akt på om de arrangemang som vidtagits i samband med denna lagstiftning är lämpliga och i förekommande fall vidtas åtgärder som tryggar teckenspråkens ställning och utveckling. (KuUB 4/2011 rd). Det har dock inte satts i gång några åtgärder och ytterligare utredningar. Enligt vår bedömning har forskarens status placerad i ett förbund försvagats jämfört med forskare som verkar med bas i ett universitet eller vid Språkinstitutet. Upprättandet av nya nätverk och projekt har mött hinder. En extra ansvarspåläggande faktor är finlandssvenska teckenspråket, som nu med rätta jämställts med det finska teckenspråket, vars hotade natur kräver mycket annorlunda åtgärder och arbete i nya slags nätverk. Det ändrade uppdraget har inte noterats i finansieringen. En mer detaljerad inblick i forskning och språkvård för teckenspråk ges i kapitel xx.

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 9 1.5 Implementeringen av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning Jämte andra handikapporganisationer i Finland deltar teckenspråksgemenskapen i arbetet för att påverka och snabba på ratificeringen av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning SptF innehåller en förhoppning om hur konventionen ska förverkligas i Finland: Myndigheterna inom de olika förvaltningsområdena bör förbinda sig att genomföra de reformer som FN-konventionen förutsätter och som främjar teckenspråkigas ställning. Tillräckliga resurser bör reserveras för reformarbetet. Teckenspråkiga döva och hörselskadade bör kallas in som sakkunniga i beredningen av alla lagar som berör språkliga rättigheter. Finska statens åtgärder för att revidera speciallagstiftningen medför en fördröjning av ratificeringen av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Ratificeringen gjordes i juni 2016. På detta område har flera handikapporganisationer utarbetat anvisningar för sina medlemmar. Materialet från Finlands Dövas Förbund, som styr förbundets fortsatta arbete med förmånsbevakning finns att läsa här: xxx. FORTSATTA ÅTGÄRDER Stödja en delegation för teckenspråksärenden och en samarbetsgrupp för teckenspråksfrågor samt fortsätta samarbetet med Riksdagens nätverk för teckenspråken. Systematiskt följa ändringarna i speciallagstiftningen kopplade till teckenspråkslagen o Revideringen av handikappservicelagen (familjeutbildning) o Möjliga ändringar i lagen om småbarnspedagogik och grundskolelagen o Ordnande av social- och hälsovård / på vilket språk service ges och lokalt arbete för att påverka utvecklingen av landskapens service Med framförhållning följa andra åtgärder relaterade till teckenspråkslagen, bl.a. information riktad till teckenspråkssamhället och myndigheter

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 10 Utvärdera hur nödvändig den egna övervakningen är samtidigt som samarbetet med flera samhällsinstanser fortsätter 2 RIKTLINJER FÖR FRAMTIDA MÅLSÄTTNING I årsboken 2015 för Finlands Dövas Förbund rf beskrivs de aktuella utmaningarna: Kännedomen om de egna språkliga rättigheterna varierar bland teckenspråkiga och myndigheterna kan inte heller alltid nödvändigtvis ordna med rätt slags service. Får en äldre döv teckenspråkig service på serviceboendet? Har dagisbarnet någon i personalen som kan teckenspråk? Kan grundskolläraren teckenspråk? Reder en teckenspråkig åldring sig med diabetesvården? Stiftandet av teckenspråkslagen har väckt hopp om att servicen för teckenspråksanvändare och tillgången på information ska utvecklas. Dessutom borde FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning leda till positiva effekter. Det sker dock inte automatiskt, så arbetet för att öka myndigheternas medvetenhet är mycket viktigt. Till dess att teckenspråksanvändarna blir verkligt delaktiga i utvecklingsprojekt som rör dem är det ännu en bit väg kvar. Dessutom behövs en enhetlig praxis i tillämpningen och verkställandet av speciallagstiftningen. När en sådan upprättas kan man tyvärr befara att de språkliga följderna inte uppmärksammas, utan att ekonomiska åtstramningar tillåts styra, med följd att utvecklande åtgärder inte genomförs. 2.1 Fortsatt arbete på grundval av hållningen i teckenspråkslagens beredningsgrupp I betänkandet från arbetsgruppen som beredde teckenspråkslagen (42/2014) och den där ingående regeringspropositionen till teckenspråkslag (RP 294/2014 rd) finns en övergripande beskrivning av nuläget och utvecklingsbehoven inom olika delar av förvaltningen. Behoven kan ordnas som följer: Finlandssvenska teckenspråket och språkets hotade ställning (se också punkt xx). Jämte teckenspråkslagen behov av förbättring i hur den nuvarande lagstiftningen fungerar och tillämpas samt utveckling av lagar inom olika

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 11 delar av förvaltningen. Teckenspråksanvändare bör uppmärksammas som en språk- och kulturgrupp i all pågående lagberedning. Främjande av bruk av teckenspråk i all service inom social- och hälsovård, till exempel så att döva barns rätt att få ett språk stärks mer än nu i handikapplagstiftningen. De övriga utvecklingsbehoven i speciallagstiftningen och hur den tillämpas som arbetsgruppen lyfte fram som viktigast med avseende på teckenspråksanvändares språkliga rättigheter faller under undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsansvar (särskilt småbarnspedagogik och undervisning), men vissa utvecklingsbehov rör alla myndigheter (informationstillgång och tolkningstjänster). Naturligtvis är det en förutsättning för utvecklingen av myndigheternas verksamhet att medvetenheten och kunskapen om teckenspråk och dövhet ökar. Det betonas också i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. När ny lagstiftning tas i bruk är det viktigt att myndigheter ges kunskap och utbildning. 2.2 Fortsättning av påbörjade samarbetsprojekt De mål som uppställdes i det språkpolitiska programmet för teckenspråken i Finland 2010 2015 sågs för det första från myndigheternas lagstiftningsperspektiv och för det andra hand utgående från de teckenspråkiga individerna i olika skeden av livet. Det vanligaste hindret för goda lösningar är närmast okunskapen hos myndigheter och bristen på entydiga föreskrifter. Det finns inga juridiska hinder för att sköta ärenden och ge service på ett klientnära sätt. Nu går det lättare än tidigare för den teckenspråkiga gemenskapen att avgöra hur deras språkliga och kulturella rättigheter förverkligas i praktiken. Gemenskapen kan därmed mer noggrant precisera individuella behov som medlemmar av en språk- och kulturgrupp. Detta mot bakgrund av den långa förändringsprocessen kring identiteten, när gruppen först identifierade sig som dövstumma eller döva, sedan som teckenspråkiga. Den teckenspråkiga gemenskapen i dag är mer varierande, och som det tydligaste exemplet på det kan nämnas erkännandet och acceptansen av det finlandssvenska teckenspråket som ytterligare ett nationellt teckenspråk. Den alltid existerande

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 12 grupp som använder teckenspråk som ett modersmål, de hörande så kallade codabarnen, håller på att få en starkare ställning. Också behoven och rättigheterna för dövblinda som använder teckenspråket taktilt och personer med syn- och hörselnedsättning blir allt oftare föremål för undersökningar och diskussioner i planläggning av service. En försonligare inställning kan märkas inom gemenskapen till de konflikter som tidigare väcktes av kokleaimplantaten, och det kan noteras att i synnerhet unga (första generationens) användare av hörselimplantat visar ett växande intresse att lära sig teckenspråk. Det finns en viss oro inför framtiden. Teckenspråksgemenskapens åldersstruktur är sned en tydlig återspegling av folkhälsoproblemen under andra världskriget. Den tro på teknologins allsmäktighet som kokleaimplantaten medfört och den enspråkighetens etos som växt fram i Finland har minskat förståelsen för att de dövas och gravt hörselskadades (hörselnedsattas) teckenspråk är ett naturligt och oundgängligt modersmål eller ett andraspråk som kan användas jämsides med det talade språket. Gemenskapens medlemmar identifierar sig starkt med det döva eller hörselskadade barnets situation, eftersom de har egna, smärtsamma erfarenheter av vad utestängningen från det sociala samspelet kan innebära i formandet av en människas identitet. Modersmålets betydelse förstås mot bakgrund av denna upplevelse och därifrån växer också krav på rätten till ett eget språk. I språkutvecklingen och språkomgivningen ska man kunna värna om språket och skapa förutsättningar för barnen att få stöd i sin framväxande identitet. Samhället utsätts i dag för ett historiskt stort förändringstryck genom den planerade reformen av landskapsförvaltningen och social- och hälsovården. Samtidigt flyttas också en stor del av all kundservice till internet, som tjänster som utförs elektroniskt (digitaliseras). Detta väcker frågor: på vad sätt kan teckenspråksgemskapens medlemmar genuint delta i beslutsfattande som berör dem och i serviceplanering på landskapsnivå? Hur säkerställer man att dessa ändringar på makronivå inte skapar ett för stort svalg, dels mellan personer med och utan funktionsnedsättning, dels mellan det dominerande språket och språkminoriteterna? Begreppet språng lanserades när statsminister Sipilä presenterade sitt regeringsprogram. För att förbättra ekonomin och sysselsättningen ska Finland ta

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 13 ett produktivitetssprång. När de elektroniska tjänsterna reformeras ska vi göra ett digitalt språng. Hur skulle det vara med ett språng på teckenspråk nu om någonsin är tiden mogen! När man från myndighetshåll fastställt de teckenspråkigas behov och är i färd med att bygga en servicestruktur som inkluderar teckenspråk, så skulle de teckenspråkiga till slut kunna ta språnget mot likvärdighet! 2.2.1 Den mångfaldiga teckenspråksgemenskapen I det språkpolitiska programmet för teckenspråken i Finland benämns det finlandssvenska teckenspråkets användare som en särskild grupp inom den teckenspråkiga språk- och kulturgruppen. Nu när teckenspråkslagen uttryckligen har jämställt det finlandssvenska med det finska teckenspråket har en diskussion satt i gång inom gemenskapen om denna nya situation. Eftersom situationen är ny beskrivs här närmare den finlandssvenska minoriteten inom minoriteten. På motsvarande sätt håller situationen för de hörande teckenspråksanvändarna (coda) på att förändras i teckenspråkslagen. I lagen slås fast att en teckenspråksanvändare är en person som har teckenspråket som sitt eget språk. Bruk av språket är inte knutet till en hörselskada, och Finlands teckenspråkslag kan gott vara världens första lag som erkänner och accepterar teckenspråk som ett modersmål eller andraspråk också för hörande. Teckenspråkslagen har inte medfört någon ändring i döva invandrares ställning. Invandrare och asylsökande, som har som att bli kvar i Finland och skaffa sig de språkkunskaper de behöver här, är ännu en grupp vars problem ännu delvis är olösta. Det finlandssvenska teckenspråket Arbetsgruppen som beredde teckenspråkslagen riktade uppmärksamheten mot bevarandet av det finlandssvenska teckenspråket. Dess ställning har försvårats bland annat av att en del av de finlandssvenska döva har bytt språk till finskt teckenspråk eller flyttat till Sverige på grund av avsaknaden av undervisning och annan service. Därför är antalet användare av språket mindre än tidigare.

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 14 Användarna av det finlandssvenska teckenspråket har i stort sett ingen möjlighet alls att få grundskoleundervisning på sitt eget språk. Ett annat problem är att det för närvarande inte finns någon instans som ansvarar för forskning om språket. I praktiken är också det centrala problemet tolkning: vi har inte tillräckligt många tolkar på finlandssvenskt teckenspråk, och det utbildas inte fler. De finlandssvenska teckenspråksanvändarna får ofta förlita sig till tolkning på finskt teckenspråk. År 2012 togs det finlandssvenska teckenspråket med på listan av språk som uppfyller kriterierna från UNESCO för hotade språk. Där antas användarna av finlandssvenskt teckenspråk vara sammanlagt kring 300. Det konstateras att språket är allvarligt hotat. I en utredning som gjordes 2014-15 av Finlandssvenska Teckenspråkiga rf, Mitt eget språk vår kultur, uppdagades att språkanvändarna var ännu färre än man dittills antagit. I målgruppen finns ca 110 personer, av vilka 80 bor i Finland och 20 i Sverige. I utredningen föreslås som en fortsatt åtgärd att ett heltäckande återupplivningsprogram sätts i gång, där behov på olika områden i livet skulle kunna uppmärksammas: 1. forskning i finlandssvenskt teckenspråk, inklusive utarbetning av ordbok och läromaterial 2. utveckling av tolkning på finlandssvenskt teckenspråk 3. ökade möjligheter att använda finlandssvenskt teckenspråk på olika platser inom språkgemenskapen, men även basservice och samhällsinformation. Mest betydelsefullt för forskningsarbetet inom finlandssvenskt teckenspråk var att medverka i de treåriga projekten Korpus och SignWiki, som drevs i ett samarbete mellan Finlands Dövas Förbund och Humanistiska yrkeshögskolan (Humak) 2013 15, med Kone som huvudfinansiär. Korpusarbetet fick finansiering också från FIN-CLARIN. År 2016 flyttade huvudansvaret för upprätthållandet av webbplatsen SignWiki till dövförbundet. Som en del av Korpusprojektet skapades ett nytt verktyg för forskning och undervisning i finländskt teckenspråk. Det var den första öppet tillgängliga materialbanken språkvetenskapligt kodad finskt teckenspråk (2,5 timmar, ca 16

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 15 000 teckenspråksexempel). Korpusen finns sparad i Kielipankki, Språkbanken i Finland, som upprätthålls av CSC, IT-centret för vetenskap. Samtidigt utarbetade projektet SignWiki medborgarordböcker genom frivilliga arbetsinsatser från språkbrukare. Webbplatsen som startades i september 2013 har fått en plats i språkgemenskapen. På det finska teckenspråkets sidor (http://finsl.signwiki.org) finns över 3700 tecknade sidor och därunder ca 7000 tecknade videor. Det är över 40 personer som tecknar och de olika sidorna har betittats ca 990 000 gånger, med vardagsuttryck och sport som de populäraste kategorierna. Beskrivningen av det finlandssvenska teckenspråkets teckenförråd i en ordbok (http://finssl.signwiki.org) har stärkt den lilla språkgemenskapen. Fast arbetet utförts av en mindre grupp frivilligarbetare består samlingen redan av 680 tecknade sidor och ca 1000 tecknade videor. De som tecknar är 5 personer och sidorna har betittats ca 138 000 gånger. Tecknen för veckodagar och månader hör till de mest betittade. Också justitieministeriet summerade i en utredning helhetssituationen för det finlandssvenska teckenspråket, och föreslog som den viktigaste fortsatta åtgärden ett särskilt revitaliseringsprogram som bör igångsättas snarast möjligt. Det har ännu inte skett, men undervisnings- och kulturministeriet har medgivit extra anslag till Humanistiska yrkeshögskolan (Humak) för planläggning av en utbildning för lärare i finlandssvenskt teckenspråk. Utbildningsprojektet Lev i vårt språk LIVS ordnade under åren 2015 2017 kurser i finlandssvenskt teckenspråk. Då var syftet att säkra att man i framtiden skulle kunna utbilda teckenspråkstolkar också för de finlandssvenska teckenspråksanvändarnas behov. Hörande teckenspråksanvändare (coda) Justitieministeriet gjorde följande uttalande 9.4.2015 när teckenspråkslagen trädde i kraft: Den nya lagen binder inte definitionen av den som använder teckenspråk till en persons hörselskada. Kärngruppen av dem som använder teckenspråk består av döva och svårt hörselskadade personer, som använder teckenspråk som modersmål. Teckenspråket ska dock anses vara en persons modersmål även då

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 16 åtminstone någondera av föräldrarna eller någon av de äldre syskonen är teckenspråkig och teckenspråk har använts med barnet sedan födseln. Denna tolkning bör ses som ett framsteg jämfört med den tidigare synen på teckenspråksbruk som påtvingat av personens hörselskada. Behovet av en balanserad utveckling av ens eget modersmål är bekant inom teckenspråksgemenskapen, då det på senare år allt oftare hänt att coda-barnens familjer behövt vägledning i anslutning till grundskolans lärokurs Teckenspråk som modersmål. För döva och teckenspråkiga elevers del gjordes en utredning 2013 14 om grundskoleundervisningen. I den var antalet hörande elever med teckenspråkiga föräldrar mycket lågt, varav drogs slutsatsen att man i skolan inte kan urskilja coda-elever bland andra elever. Samtidigt slogs fast att alla teckenspråkiga elevers möjlighet att få modersmålsundervisning på teckenspråk var svag. Utbildningsstyrelsen och Finlands Dövas Förbund rf och vissa andra aktörer har tillsammans färdigställt handboken Teckenspråkiga elever i grundskolan. Där beskrivs också coda-elever. Utbildningsstyrelsen har utgett också annat stödmaterial genom webbtjänsten edu.fi, till exempel FD Laura Kantos artikel Teckenspråkiga elevers parallell- och flerspråkighet. Hösten 2016 startade utbildningsstyrelsen produktion av läromaterial på teckenspråk. Finlands Dövas Förbund rf har i många sammanhang framfört sin kritik mot att grundskolelagen är föråldrad i fråga om undervisning för personer med hörselnedsättning. I dövundervisningen har en stor strukturförändring skett och eleverna finns utspridda. På samma gång har språkmedvetenheten ökat bland de teckenspråkiga och behovet att få stöd till coda-barnens tvåspråkighet har lyfts fram. Av dessa skäl borde grundskolelagen revideras så att de nutida skolförhållanden och coda-barnens situation kan uppmärksammas bättre än nu. Undervisnings- och kulturministeriet meddelande 1.6.2016 i ett svar till riksdagsledamoten Mäkisalo-Ropponens skriftliga spörsmål 241/2016 rd, att Undervisnings- och kulturministeriet utreder tillsammans med Finlands Dövas Förbund antalet sådana hörande barn i familjer som använder teckenspråk som har behov av undervisning i teckenspråk. Ministeriet följer situationen och drar slutsatser om nödvändiga åtgärder när utredningsarbetet är klart. I november 2016 lämnade Mäkisalo-Ropponen in en åtgärdsmotion för behandling i riksdagen

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 17 om säkrandet av undervisning i teckenspråk för elever som har normal hörsel och är barn till teckenspråkiga föräldrar (AM 60/2016 rd). Invandrare Döva invandrare som flyttat till Finland utgör en utmaning i språkligt hänseende eftersom gruppen är synnerligen heterogen: vissa asylsökande invandrare har inte i sitt hemland fått studera eller ens lära sig ett teckenspråk, medan andra har en flerspråkig bakgrund och hög utbildning. Om gruppens sammansättning finns inte några statistiska uppgifter, eftersom en del av dem inte blivit integrerade i någon teckenspråkig gemenskap. Döva asylsökande är en särskilt utmanande grupp. Den överraskande stora mängden asylsökande hösten 2015 framhävde behovet av omsorg om dövas och teckenspråksanvändande asylsökandes ställning. Eftersom det krävs språklig specialkompetens i arbetet med den gruppen framställdes i ett förslag till migrationsverket att döva asylsökande skulle placeras i ett och samma mottagningscenter. Saken har gått fram långsammare än vad som hoppats och ordnandet av teckenspråkstolkning för målgruppen har medfört stora svårigheter. Frågan om personer som fått uppehållstillstånd har rätt till tolkningstjänst ordnad av Fpa är fortfarande oklar. I praktiken kan det behövas s.k. relätolkning eller tolkning mellan flera språk. 2.2.2 Att värna om och säkerställa språkutvecklingen och språkmiljön Barn som föds döva eller med svår hörselnedsättning har inte möjlighet att lära sig ett talat språk från sin omgivning genom hörseln. Då hörselskadan oftast är lokal, är barnets kognitiva förmåga i utgångsläget detsamma som ett hörande barns. Barnets medfödda språkförmåga och språkutvecklingens tidigaste skeden är väsentliga, liksom att man får tillägna sig ett modersmål och senare lära sig andra språk. Just nu är det emellertid svårt att bli teckenspråkig i Finland. Barns rätt att få ett språk

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 18 NULÄGET. Bara ca 5 % av de döva eller svårt hörselnedsatta barnen föds i familjer som redan använder teckenspråk, alltså familjer där någon eller båda föräldrarna är döva, har en hörselnedsättning eller dylikt. För hörande föräldrar är teckenspråk ett främmande språk, och att lära sig det är jämförbart med att lära sig andra främmande språk. Just nu får närmast alla döva eller svårt hörselnedsatta barn genom hälsovården kokleaimplantat inopererade i innerörat. Hörselträningen har hörselbaserad kommunikation och förståelse av talat språk som mål. Men alla barn kan inte tillgodogöra sig hörselhjälpmedel i så hög grad att de hjälper dem till tillräckliga färdigheter i det talade språket. Vissa barn behöver för en säkrad språkutveckling ett teckenspråk som förstaspråk eller teckenkommunikation vid sidan av tal. Barnets väl måste också uppmärksammas i situationer där implantat av något skäl inte gjorts. Ett fungerande språk och mångsidiga interaktionsmöjligheter stöder barnets psykiska, sociala och kognitiva utveckling och är livsviktiga för utvecklingen av barnets identitet. Varje barn behöver ett språk, och det språket, som fungerar som bas när man lär sig andra språk, kan lika gärna vara ett teckenspråk. Årligen finns i Finland ungefär 20 familjer som behöver lära sig teckenspråk. I allmänhet får de ca 80 100 timmar per kalenderår av sådan undervisning via socialförvaltningen. Det rör sig alltså inte om en ekonomiskt stor summa. UTVECKLINGSBEHOV. Alla föräldrar till hörselskadade barn får emellertid inte undervisning i teckenspråk fast de ansöker om det. Enligt deras erfarenhet är den information hälsovården ger ensidig eftersom den fokuserar på hörselförmågan och inlärning av talat språk. Det ges alltför lite information om tvåspråkighet eller nyttan av både teckenspråk och talat språk och möjligheten därtill, och ibland stöds inte ens bruket av tecken som stöd för tal. Aktörer inom hälsovården är inte alltid experter på barns språkutveckling eller hur barns språkmiljö kan stödjas. Utvärderingen av barns språkliga behov kan inte vara en uppgift bara för medicinsk rehabilitering, eftersom det inte handlar om sjukvård. Föräldrar måste få mesta möjliga information och stöd när de fattar beslut som påverkar barnets hela liv. Bristen på fungerande språkfärdigheter har långsiktiga effekter på alla stadier av livet: hemma, i barndagvården, i skolan, när det gäller fritidssysselsättningar osv.

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 19 Vissa döva barn som behöver teckenspråk känner sig utestängda till och med i sin egen familj på grund av avsaknaden av ett gemensamt språk. Arbetsgruppen som beredde teckenspråkslagen fäste i sitt betänkande (42/2014) särskild vikt vid teckenspråksanvändande barns rätt till teckenspråk. Möjligheten att lära sig teckenspråk måste säkerställas för hörande föräldrar till teckenspråkiga barn, så att språket kan användas i familjen ända från början av barnets språkutveckling. Eftersom ju teckenspråkslagen inte innehåller något specifikt ställningstagande till hur teckenspråkiga barns rättigheter ska tryggas måste den ovan beskrivna härvan av problem utredas i en revidering av handikapplagen och uppmärksammas även i en revidering av social- och hälsovårdstjänsterna. Saken kan ses också ur ekonomisk synvinkel: i ju tidigare skede språkutveckling möjliggörs ju mindre olika slags särskilt stöd och rehabilitering kommer att behövas i förskola och skola. Framför allt handlar det om rättigheter som barn och funktionsnedsatta har, och som Finland också utfäst sig att följa genom ratificerandet av FN:s konventioner om dessa saker. Småbarnspedagogik NULÄGET. Familjer som tagit kontakt med Finlands Dövas Förbund berättar att de mött liknande upplevelser som vuxna: man förstår inte och tillgodoser inte behovet av service på teckenspråk. Teckenspråk nämns inte uttryckligen i lagstiftningen som i dag styr dagbarnvården (från 1.8.2015 lagen om småbarnspedagogik). Utbildningsstyrelsens föreskrift Grunderna för planen för småbarnspedagogik styr småbarnspedagogiken i daghem, familjedagvård och annan småbarnspedagogik. Där står att teckenspråkiga barn ges förskoleundervisning på teckenspråk. Dessutom slås följande fast som rör språk- och kulturgrupper: Småbarnspedagogisk verksamhet för teckenspråkiga barn kan genomföras antingen i en separat grupp för teckenspråkiga eller i en blandad grupp, som består av teckenspråkiga barn och barn som använder talat språk. Teckenspråket kan vara barnets modersmål, första språk eller andra språk. Barnen som använder teckenspråk kan vara döva, hörselskadade eller hörande. Målet för

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 20 småbarnspedagogiken för teckenspråkiga barn är att stödja och stärka barnens språkliga och kulturella identiteter genom att ge dem möjlighet att använda och tillägna sig det finlandssvenska eller finska teckenspråket i samarbete med vårdnadshavarna. Målet är också att förbättra barnens förmåga att komma till rätta i olika språkmiljöer samt stärka teckenförrådet och kunskaperna i det finlandssvenska eller finska teckenspråket. UTVECKLINGSBEHOV. Varje kommun som anordnar småbarnspedagogik gör enligt de nationella motiveringarna en lokal förordning om hur denna organiseras. De lokala pedagogiska planerna ska träda i kraft i augusti 2017. Enligt denna nya ordning för småbarnspedagogiken ska teckenspråkiga barn fångas upp bättre än hittills också teckenspråkiga hörande barn! Grundskolan NULÄGET. På uppdrag av undervisnings- och kulturministeriet utredde utbildningsstyrelsen antalet döva och teckenspråkiga elever och hur deras grundskoleundervisning ordnas läsåret 2013 2014. Dessa elevers situation har inte tidigare klargjorts ur språklig synvinkel. För första gången granskades också hur lärande och skolstöd verkställdes för teckenspråkiga elevers vidkommande. Utredningen avslöjade att ändringen av specialundervisningen inneburit en minskning av teckenspråkiga lärandemiljöer dvs. skolor för hörselskadade. Läsåret 2013 14 kvarstod tre skolor där det fanns fler än fem elever som använde teckenspråk. Ett försök att öka medvetenheten hos myndigheter och inom teckenspråkssamhället om utbildningsfrågor är utbildningsstyrelsens handbok Teckenspråkiga elever i grundskolan. Utbildningsstyrelsen inledde också 2016 en produktion av teckenspråkiga läromedel (i små upplagor). UTVECKLINGSBEHOV. Kommunens skyldighet att erbjuda undervisning på teckenspråk regleras fortfarande på basis av graden av hörselskada. Kommunen kan också göra en bedömning av huruvida undervisning på teckenspråk behövs. Nästan inga elever med teckenspråk som modersmål har fått undervisning på teckenspråk, vilket äventyrar deras lärande och språkutveckling. VALTERI, det

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 21 nationella centrumet för lärande och handledning, erbjuder handledning till närskolor, men på grund av kommunernas ekonomiska svårigheter når inte detta stöd alla elever som behöver teckenspråk för att delta i undervisningen. Antalet teckenspråkiga elever är enligt utredningen ca 100, men de tvåspråkiga elevernas antal är ännu oklart. Särskilt alla de teckenspråkiga hörande eleverna har skolorna inte lyckats hitta. Som ett åtgärdsförslag lyfts fram till exempel pilotprojekt med språkboverksamhet. Då Nationella centret för utbildningsutvärdering (Karvi) gjorde en utvärdering (2016) av barn i årskurserna 7 9 med teckenspråk som modersmål framkom att det bara är i tre högstadier man undervisar i teckenspråk som modersmål. Enligt utvärderingen deltog 19 elever i allmän- och specialundervisning. Bristerna uppdagades när det gällde antalet undervisningstimmar, lärarnas utbildning och utnyttjande av videoinspelning i undervisningen. Enligt den information Finlands Dövas Förbund fått har det varit svårt att hitta behöriga lärare för teckenspråk som modersmål, beroende på bristfällig information och också på att antalet veckotimmar som erbjuds är ofta mycket litet (1 2 timmar/vecka). Genom Finlands Dövas Förbunds ungdomsutskott har det framkommit att det inte erbjuds studiehandledning för teckenspråksanvändande ungdomar. Studievägledarnas förståelse för hörselskadans inverkan på yrkesval och fortsatta studier är otillräckligt, enligt ungdomarnas uppfattning. Utöver SptF har också arbetsgruppen som beredde teckenspråkslagen åt justitieministeriet lyft fram bruket av teckenspråk i undervisningen. Dessutom har arbetsgruppen betonat att hörande barn till teckenspråkiga föräldrar har behov av att lära sig teckenspråk. Vissa särskilda frågor som rör denna lagstiftning på skolområdet och tillämpandet av den i praktiken väntar ännu på sin lösning. Mer precist förutsätter FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning(artikel 24) att myndigheter skärskådar lagstiftning och åtgärder på utbildningsområdet inom de närmaste åren. 2.2.3 Teckenspråkiga som en del av samhället driva vind för våg eller styra skutan?

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 22 På samhällsservice- och myndighetshåll verkar det råda en hel del oklarhet om vad som är tjänster som utförs på teckenspråk, som översatts till teckenspråk och vad de har för betydelse i jämförelse med tjänster som förmedlas via teckenspråkstolkning. För en teckenspråkig person har den skillnaden stor betydelse! Det har att göra med riktigheten i den information som utbyts, och dessutom med till exempel patientsäkerhet och självbestämmanderätt. Med tjänster utförda på teckenspråk menar vi sådan klienttjänst där den instans som producerar tjänsten har teckenspråkiga anställda med teckenspråk som modersmål (döva eller hörande) för att möta klienter som är teckenspråkiga. Också anställda som lärt sig teckenspråk som ett andraspråk kan uppnå en flytande färdighet på teckenspråk och även ha den kompetens och kännedom om den teckenspråkiga kulturen som kan behövas. Som tjänster översatta till teckenspråk kan framhållas som goda exempel de översättningar av lagtext och annan information som finns på myndigheters webbsidor. De är omsorgsfullt gjorda och [x] särskild vikt har lagts vid översättningens kvalitet ur såväl språklig, kulturell som teknisk synvinkel. I vissa situationer kan det också finnas behov av översättning till teckenspråk av enskilda dokument. Tjänster som sköts genom tolkning är i realiteten inte att tillgodose en språklig rättighet, eftersom det inte helt motsvarar en tjänst som produceras på teckenspråk. En teckenspråkig tolk översätter tal till teckenspråk eller teckenspråk till tal samtidigt, och det är omöjligt att förbereda sig på ett fullkomligt tillräckligt sätt för tolkningen. Misstag kan lätt ske och vissa delar av innehållet kan råka falla bort. Teckenspråkstolkning är en av de serviceformer som i Finland beviljas på grund av ett handikapp. Det är ett gott exempel på vad som benämns rimlig anpassning, en åtgärd som tillfälligt motverkar hinder för medverkan och ökar klientens likvärdighet till exempel i klientsituationer, utbildning o.s.v. xxx Figur 1. Service åt teckenspråksanvändande döva Som framgår av ovanstående figur är ett skriftligt meddelande för en teckenspråkig ett sekundärt sätt att få information eller uträtta ärenden. Det

Finlands Dövas Förbund rf/ Förbundsmötet 17.6.2017 Bilaga 5 23 händer att döva, till följd av en brokig skolbakgrund, har en rätt varierande läsoch skrivförmåga. Ur språklig rättighetssynvinkel och även enligt teckenspråkslagen är det synnerligen viktigt att respektera teckenspråkigas modersmål och göra det möjligt att använda det. Det är ovidkommande att åberopa att personen kan ett annat språk. Det är inte alltid heller rätt att hänvisa till de teckenspråkigas ringa antal alla språk är i utgångsläget lika mycket värda, oavsett hur många som talar det. Eftersom teckenspråksanvändarnas läs- och skrivfärdigheter i finska och svenska varierar stort lyftes förra året fram ett behov att få dokument översatta till teckenspråk. I servicesituationer dokumenteras det ingenstans, det som teckenspråkstolken snabbt tolkar, så behöver man återvända är man ofta helt beroende av minnet (det är inte alltid möjligt att föra anteckningar). Ibland fås ett skriftligt beslut först i efterhand. En del klienter behöver hjälp från en tjänsteman också för att fylla i blanketter. Särskilt är praktiken på TE-byråer oroande; ett extremt exempel sägs vara att en klient inte kunnat anmäla sig som arbetssökande på egen hand, eftersom hen inte kunnat använda nättjänsten och den finska språkförmågan räckte inte för att fylla i blanketten. Tjänstemannen vägrade skriva in information utgående från något som tecknas. Informationstillgång och digitalisering NULÄGET. Arbetsgruppen som beredde teckenspråkslagen lyfte i sitt betänkande (42/2014) fram som en framtidsutmaning att utveckla informationstillgången på teckenspråk. Myndigheters information på teckenspråk har visat sig finnas och produceras i varierande grad. Till exempel hade krismeddelanden då inte utvecklats så att teckenspråkiga skulle kunna få tillräcklig information på teckenspråk. Information som offentlig service och myndigheter producerar på teckenspråk har under perioden med SptF ökat något. När det inte finns någon förpliktigande lagstiftning eller något samhällsfördrag om att offentliga sektorn ska tillhandahålla information på teckenspråk så svarar varje del av förvaltning bara