RP 294/2014 rd. förverkligandet av de språkliga rättigheterna Den föreslagna lagen är en kortfattad allmän

Transkript

1 RP 294/2014 rd Regeringens proposition till riksdagen med förslag till teckenspråkslag PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL I denna proposition föreslås att det stiftas Den föreslagna lagen syftar till att främja en teckenspråkslag. förverkligandet av de språkliga rättigheterna Den föreslagna lagen är en kortfattad allmän lag. De materiella bestämmelserna om heterna ska i sin verksamhet främja dessa för dem som använder teckenspråk. Myndig- de språkliga rättigheterna för dem som använder teckenspråk ska fortsättningsvis ingå i få information på sitt eget språk. teckenspråkigas möjligheter att använda och lagstiftningen för de olika förvaltningsområdena. myndigheternas medvetenhet om tecken- Avsikten är att den föreslagna lagen ökar Med teckenspråk avses i den föreslagna lagen det finska och det finlandssvenska teck- språk- och kulturgrupp. språken och om de teckenspråkiga som en enspråket. Lagen avses träda i kraft under våren

2 2 RP 294/2014 rd INNEHÅLL PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL...1 INNEHÅLL...2 ALLMÄN MOTIVERING INLEDNING NULÄGE Lagstiftning och praxis...4 Grundlagens Lagstiftningen på olika förvaltningsområden...5 Småbarnspedagogik och undervisning...7 Utbildning, forskning och språkvård...10 Tolkning och översättning...12 Informationstillgång Den internationella utvecklingen och lagstiftningen utomlands och i EU...21 Internationella avtal och Europeiska unionen...21 Lagstiftningen i övriga nordiska länder...24 Lagstiftningen i vissa andra stater Bedömning av nuläget...26 Medvetenhet om teckenspråken...26 Småbarnspedagogik och undervisning...27 Utbildning, forskning och språkvård...29 Tolkning och översättning...30 Informationstillgång...32 Teckenspråkiga biblioteks- och kulturtjänster...33 Det finlandssvenska teckenspråket...35 Barnets rätt till eget språk PROPOSITIONENS MÅL OCH VIKTIGASTE FÖRSLAG Mål Alternativ för genomförandet De viktigaste förslagen PROPOSITIONENS KONSEKVENSER Ekonomiska konsekvenser Konsekvenser för myndighetsverksamheten Samhälleliga konsekvenser BEREDNING AV ÄRENDET Beredningsskeden och beredningsmaterial Remissyttranden och hur de har beaktats...42 DETALJMOTIVERING MOTIVERING TILL LAGFÖRSLAGET Teckenspråkslag IKRAFTTRÄDANDE FÖRHÅLLANDE TILL GRUNDLAGEN OCH LAGSTIFTNINGSORDNING...52 LAGFÖRSLAG...55

3 RP 294/2014 rd 3 ALLMÄN MOTIVERING 1 Inledning I Finland används två nationella teckenspråk: det finska och det finlandssvenska teckenspråket. Enligt uppskattning av Finlands Dövas Förbund rf och Finlandssvenska teckenspråkiga rf finns det cirka döva och personer med nedsatt hörsel som använder teckenspråk i Finland. Det har uppskattats att antalet hörande som använder teckenspråk uppgår till cirka Enligt föreningarnas bedömning uppgår antalet personer som använder det finlandssvenska teckenspråket till cirka 300, av vilka 150 är döva. Dessutom omfattar Finlands Dövblinda rf:s tjänster cirka 800 dövblinda. En person kan uppge såväl det finska som det finlandssvenska teckenspråket som sitt modersmål i befolkningsregistret, vilket i praktiken dock sällan är fallet. Genom invandringen används också andra teckenspråk i Finland vid sidan om de nationella teckenspråken. Av dessa språk är det ryska teckenspråket mest utbrett. År 1995 fogades en bestämmelse om de språkliga rättigheterna för dem som använder teckenspråk till bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna. Teckenspråkets rättsliga ställning har utretts två gånger av arbetsgrupper tillsatta av justitieministeriet. Arbetsgruppsbetänkanden har lämnats år 1996 och År 2010 publicerades det språkpolitiska programmet för teckenspråken i Finland, som utarbetades av Finlands Dövas Förbund rf och Forskningscentralen för de inhemska språken (nuvarande Institutet för de inhemska språken). Syftet med programmet är att stärka det finska och det finlandssvenska teckenspråkets ställning. Programmet riktar uppmärksamhet på behovet av att utveckla teckenspråken och ger talrika rekommendationer till åtgärder, som lagstiftare, myndigheter och andra aktörer kunde vidta. Ett av programmets mål är en separat teckenspråkslag. I statsminister Jyrki Katainens regeringsprogram nämns teckenspråk i flera sammanhang. Enligt regeringsprogrammet fästs särskilt uppmärksamhet vid samiskans, romanins och teckenspråkets ställning då de nationella språkresurserna utvecklas. Dessutom utvecklas social- och hälsovårdstjänster på teckenspråk och tolkningstjänster ordnades av Folkpensionsanstalten (FPA). Förverkligande av de teckenspråkigas rättigheter intensifieras och möjligheterna att stifta en teckenspråkslag utreds. En ytterligare målsättning är att under denna regeringsperiod ratificera FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Innehållet i konventionen har beaktats i beredningen av denna proposition. År 2012 inledde justitieministeriet en utredning om behovet av att stifta en separat teckenspråkslag. På basis av en preliminär utredning av Finlands Dövas Förbund rf utarbetade ministeriet en bedömningspromemoria, där olika alternativ för att främja de språkliga rättigheterna för teckenspråkiga granskades. Som tänkbara åtgärder föreslogs, att antingen sättet på vilket nuvarande lagstiftning fungerar och tillämpas skulle förbättras, eller att gällande lagstiftning skulle utvecklas eller att det stiftas en separat teckenspråkslag. Ett sammandrag (Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 36/2013) har sammanställts av de remissyttranden som inkommit om bedömningspromemorian. Många som gav utlåtande understödde, att en separat teckenspråklag stiftas samt att gällande lagstiftning granskas och utvecklas. I utlåtandena föreslogs att en separat teckenspråkslag till sin karaktär kunde vara en kortfattad allmän lag, som skulle stärka beaktandet av de teckenspråkigas rättigheter inom olika förvaltningsområden. På basis av de utlåtanden som gavs, tillsatte justitieministeriet i oktober 2013 en arbetsgrupp för att bereda en kortfattad allmän teckenspråkslag samt även granska speciallagstiftningen för teckenspråken. Målet var

4 4 RP 294/2014 rd att stifta en teckenspråkslag under pågående valperiod. Riksdagens grundlagsutskott har ansett att det är viktigt att regeringens proposition med förslag till teckenspråkslag föreläggs riksdagen ännu under denna valperiod (GrUU 1/2014 rd, s. 4/I). 2 Nuläge 2.1 Lagstiftning och praxis Grundlagens 17 En central bestämmelse med tanke på tryggandet av kulturella och språkliga rättigheter är grundlagens (731/1999) 17, som innehåller bestämmelser om rätten till eget språk och egen kultur. Enligt 1 mom. i paragrafen är Finlands nationalspråk finska och svenska. I enlighet med 2 mom. i paragrafen ska var och ens rätt tryggas att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk. Det allmänna ska tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. Enligt 17 3 mom. i grundlagen har samerna såsom urfolk samt romerna och andra grupper rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Bestämmelser om samernas rätt att använda samiska hos myndigheterna utfärdas genom lag. Rättigheterna för dem som använder teckenspråk samt dem som på grund av handikapp behöver tolknings- och översättningshjälp ska tryggas genom lag. I regeringens proposition om ändring av grundlagarnas stadganden om de grundläggande fri- och rättigheterna konstateras att inledningen av 3 mom. i paragrafen innehåller en kollektiv rättighet även för andra språkgrupper än den finsk- och svenskspråkiga, att upprätthålla och utveckla det egna språket och den egna kulturen. Bestämmelsen avses inte begränsa sig endast till att trygga minoriteternas språkliga rättigheter utan också minoriteternas kulturformer. I propositionen konstateras att det i Finland, vid sidan av andra språkliga minoriteter, finns cirka döva som använder teckenspråk och att teckenspråk som språkligt system kan jämställas med talade språk. I regeringsformen ingår i förslaget ett omnämnande av att rättigheterna för dem som använder teckenspråk tryggas i lag (RP 309/1993 rd, s ). De "övriga grupper" som avses i 17 3 mom. i grundlagen är främst nationella och etniska minoriteter. Även de som använder teckenspråk skyddas som en språkgrupp, eftersom slutdelen av paragrafen innehåller ett särskilt omnämnande om att trygga rättigheterna för dem som använder teckenspråk genom lag. Därtill beaktar bestämmelserna de personer som behöver tolknings- och översättningshjälp på grund av en funktionsnedsättning. Ordalydelsen i paragrafen anger inte klart vem som avses med "dem som använder teckenspråk". Det är dock klart att tillämpningsområdet för bestämmelsen gäller den språk- och kulturgrupp som använder teckenspråk. Följaktligen kan den kärngrupp som avses i bestämmelsen anses bestå av döva och svårt hörselskadade, som använder teckenspråk som modersmål eller som förstaspråk. Bestämmelsen sträcker sig dock de facto längre. Man har inte velat begränsa den till vissa objektiva kriterier. Därför kan det anses att de grupper som avses i bestämmelsen getts en så kallad kollektiv autonomi att själva definiera den egna gruppens medlemmar. Till dem som använder teckenspråk hör också dövblinda eller synhörselskadade personer. Dövblindhet är en kombination av funktionshinder i hörseln och synen. Begreppet dövblinda hänvisar till dövblinda och svårt synhörselskadade. Dövblindhet begränsar personens möjligheter att klara sig och till fullo delta i samhället, och förutsätter därför samhälleligt stöd för särskilda tjänster, anpassning till omgivningen och/eller tillgång till tekniska hjälpmedel. En del av de dövblinda har teckenspråk som modersmål, medan en del är finsk- eller svenskspråkiga, vars hörsel försämrats efter att de lärt sig språket. I lagstiftningen används vid sidan om begreppet dövblind även begreppet synhörselskadad person. Detta begrepp används bland annat i lagen om tolkningstjänst för handikappade personer (133/2010). Dövblinda personer är inte nödvändigtvis helt döva eller helt blinda. Största delen av dövblinda personer ser eller hör åtminstone litet, och en

5 RP 294/2014 rd 5 del kan ha kvar litet av båda sinnena. Därför är termen synhörselskadad ofta mera beskrivande. I den här propositionen används dock begreppet dövblind. Efter revideringen av de grundläggande frioch rättigheterna har teckenspråksgemenskapens språkmedvetenhet ökat. Enligt det språkpolitiska programmet för teckenspråken i Finland är även de hörande familjemedlemmar teckenspråkiga, som föds i familjer som använder teckenspråk som modersmål (som förstaspråk). Vanligtvis tillägnat sig även hörande familjemedlemmar den teckenspråkiga kulturen i hemmet, men betydelsen av teckenspråket och den anknutna kulturen för deras identitet har tidigare inte alltid beaktats. Enligt bestämmelsen anses personer som behöver tolknings- eller översättningshjälp på grund av en funktionsnedsättning dock inte vara en språk- eller kulturgrupp, även om de får skydd med stöd av bestämmelsen. De språkliga rättigheterna är kopplade till de kulturella rättigheterna, dels eftersom språket är en väsentlig del av kulturen och ofta en förutsättning för att den bevaras, dels för att de ofta gäller undervisningsspråket eller undervisning i språk inom undervisningsväsendet. I detta sammanhang avses med kultur alla de kulturella omständigheter som är typiska för den aktuella språkgruppen. Bestämmelsen gäller dock inte direkt språken inom undervisningsväsendet. Den garanterar enbart rätten att bevara det egna språket och den egna kulturen för de språk- och kulturgrupper som nämns i bestämmelsen. Bestämmelsen ska följaktligen tolkas som en allmän skyddsbestämmelse för minoriteter, som i kombination med 22 i grundlagen ålägger det allmänna att tillåta och stöda utvecklingen av språket och kulturen för de grupper som avses i paragrafen. Enligt 22 i grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Grundlagens 17 3 mom. innehåller ett grundlagsenligt uppdrag för lagstiftaren, att genom lag trygga rättigheterna för dem som använder teckenspråk. Bestämmelsen ålägger det allmänna att vidta aktiva åtgärder för att trygga möjligheterna för teckenspråkiga att använda sitt språk och utveckla sin kultur. Med trygga avses i detta sammanhang i första hand att säkerställa vissa omständigheter. Det handlar främst om att stifta lagar med stöd av vilka de som använder teckenspråk har möjligheter att i praktiken använda sitt språk. Målet är till exempel att tillhandahålla tolkningstjänster åt dem som använder teckenspråk. I ett bredare perspektiv kan det också handla om ekonomisk eller annan styrning, som syftar till att förbättra teckenspråkets och de teckenspråkigas ställning. Också andra bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna har beröringspunkter med de språkliga rättigheterna för dem som använder teckenspråk. Dessa bestämmelser behandlas närmare i kapitel 8, Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordningen. Lagstiftningen på olika förvaltningsområden I lagstiftningen på olika förvaltningsområden finns flera bestämmelser som gäller de språkliga rättigheterna för dem som använder teckenspråk. Genom lagen om likabehandling (21/2004), som trädde i kraft i februari 2004, verkställdes Europarådets direktiv 2000/43/EG om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (nedan diskrimineringsdirektivet), rådets direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (nedan arbetsdiskrimineringsdirektivet) samt rådets direktiv 2004/113/EG om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster. Syftet med lagen om likabehandling är att främja och trygga likabehandling samt att effektivera rättsskyddet för den som utsatts för diskriminering i sådana diskrimineringssituationer som hör till lagens tillämpningsområde. Lagen tillämpas på såväl offentlig som privat verksamhet inom dess tillämpningsområde. Lagen om likabehandling förbjuder diskriminering i arbetslivet och i utbildningen bland annat på grund av språk. Enligt 6 i lagen om likabehandling får ingen diskrimineras på grund av ålder, etniskt eller natio-

6 6 RP 294/2014 rd nellt ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd, funktionshinder, sexuell läggning eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. I lagen avses med diskriminering direkt eller indirekt diskriminering, trakasserier eller anvisningar och uppmaningar till diskriminering. På basis av nuvarande regeringsprogram bereds en ny lagstiftning om likabehandling, som effektivt garanterar likabehandling oberoende av diskrimineringsgrund. Tillsynen stärks och förvaltningen effektiveras för att verkställa lagen. Regeringens proposition om en totalreform av lagen om likabehandling har överlämnats till riksdagen i februari 2014 och avsikten är att den nya diskrimineringslagen träder i kraft i början av I propositionen föreslås bland annat att definitionen av diskriminering och bestämmelserna om berättigad särbehandling preciseras. Det föreslås också att vägran till rimliga anpassningar ska anges som diskriminering. Skyldigheten till rimlig anpassning utvidgas, för att förverkliga likabehandlingen av personer med funktionsnedsättning. Avsikten är att bestämmelser om rimliga anpassningar ska finnas i 15 i diskrimineringslagen. Myndigheter, utbildningsanordnare, arbetsgivare och de som tillhandahåller varor eller tjänster ska göra sådana ändamålsenliga och rimliga anpassningar som behövs i varje enskilt fall, för att möjliggöra för personer med funktionsnedsättning att på lika villkor som andra uträtta ärenden hos myndigheter, få utbildning och arbete, få varor och tjänster som finns för allmänheten samt klara av sina arbetsuppgifter och avancera i arbetet. Med rimliga anpassningar avses enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning nödvändiga och ändamålsenliga arrangemang, som inte innebär orimliga eller oskäliga besvär, i situationer då anpassning behövs för att säkerställa att en enskild person med funktionsnedsättning på lika villkor som andra kan få eller använda alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Enligt förslaget måste det finnas ett behov av anpassning i varje enskild situation. Behov av en åtgärd uppstår till exempel när en tjänst inte utan anpassning är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning på samma sätt som för andra. Behovet av anpassningar blir ofta i praktiken synligt då personer med funktionsnedsättning själva eller till exempel deras assistenter begär anpassning då de anser att sådan behövs. Den föreslagna regleringen kräver inte att omständigheterna under vilken exempelvis viss service ges, efter att rimliga anpassningar har gjorts, måste vara exakt likadan för personer med funktionsnedsättning som för andra kunder. Det väsentliga är, att service tack vare anpassningarna blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning (RP 19/2014 rd, s. 84). Enligt förslaget handlar anpassningarna ofta om att i olika servicesituationer beakta personens funktionsnedsättning. I förslaget nämns tolkning till teckenspråk via videomobil som ett exempel (RP 19/2014 rd, s. 47), det vill säga distanstolkning via en mobil apparat. Språklagen (423/2003) är en allmän lag som innehåller bestämmelser om rätten att använda nationalspråken, finska och svenska vid domstolar och hos andra myndigheter samt om myndigheternas skyldighet att tillhandahålla tjänster på dessa språk. Samiska språklagen (1086/2003) innehåller bestämmelser om rätten att använda det samiska språket hos myndigheterna. Lagen tillämpas inom samernas hembygdområde. Språklagen innehåller inte bestämmelser om rätten att använda teckenspråk hos myndigheterna. Den innehåller emellertid hänvisningar till speciallagstiftning som innehåller språkbestämmelser och till lagstiftning som gäller andra språk. Enligt 9 i språklagen finns bestämmelser om rätten att hos myndigheterna använda andra språk än finska, svenska och samiska i lagstiftningen om rättegång, förvaltningsförfarande och förvaltningsprocess, i lagstiftningen om utbildning, i hälsovårds- och socialvårdslagstiftningen samt i annan lagstiftning om olika förvaltningsområden. I regeringens proposition med förslag till språklag konstateras det att Enligt 17 3 mom. i grundlagen skall rättigheterna för dem som använder teckenspråk samt dem som på grund av handikapp behöver tolknings- och översättningshjälp tryggas genom lag. Närmare lagstiftning om detta har ännu

7 RP 294/2014 rd 7 inte utfärdats, och följaktligen har ingen hänvisning om teckenspråk kunnat tas in i den föreslagna språklagen (RP 92/2002, s. 72). Riksdagens grundlagsutskott fäste vikt vid ärendet och konstaterade i sitt betänkande att utskottet skyndar på beredningen av denna lagstiftning (GruB 9/2002 rd). Ärendet behandlades också i språkkommitténs betänkande (Kommittébetänkande 2001:3). I språklagen lyfts teckenspråken till samma nivå som vårt lands övriga språk vad gäller uppföljningen av språkförhållandena. Enligt 37 i språklagen ska statsrådet varje valperiod lämna riksdagen en berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen och om hur de språkliga rättigheterna förverkligats, samt vid behov även om andra språkförhållanden. I berättelsen behandlas utöver finska och svenska åtminstone samiska, romani och teckenspråk samt vid behov landets språkförhållanden i allmänhet. Statsrådets förordning om verkställigheten av språklagen (433/2004) innehåller de viktigaste bestämmelserna om berättelsen. Språkförhållandena för teckenspråkiga har behandlats i statsrådets berättelser om tilllämpningen av språklagstiftningen från åren 2006, 2009 och Berättelserna har beretts vid justitieministeriet och teckenspråksgemenskapen har hörts i samband med beredningen. Det finska och det finlandssvenska teckenspråket nämns särskilt i medborgarskapslagen (359/2003). Enligt 13 1 mom. 6 punkten i medborgarskapslagen är en allmän förutsättning för att bevilja medborgarskap att personen har nöjaktig förmåga att i tal och skrift använda finska eller svenska eller i stället har motsvarande kunskaper i finskt eller finlandssvenskt teckenspråk (språkkriteriet). Riksdagens grundlagsutskott ansåg att förslaget till medborgarskapslag försatte dem som använder teckenspråk i annan ställning än andra personer som söker medborgarskap, då det i förslaget förutsattes att de hade kunskaper i två olika språk, teckenspråket och skriven finska eller svenska. Utskottet föreslog att språkkriteriet ändras på så sätt att nöjaktiga kunskaper i det finska eller det finlandssvenska teckenspråket blir en alternativ förutsättning för nöjaktiga muntliga och skriftliga kunskaper i finska eller svenska (GruB 8/2010 rd). De som använder teckenspråk är en språkoch kulturgrupp. Med tanke på kulturtjänster är upphovsrättslagens (404/1961) 17 viktig. Den innehåller bestämmelser om framställning av litterära verk för personer med funktionsnedsättning. Enligt paragrafens tredje moment bestäms genom förordning av statsrådet om de inrättningar som har rätt att framställa exemplar av utgivna verk på teckenspråk för döva och hörselskadade, som inte kan ta del av böcker på sedvanligt sätt, för utlåning eller försäljning eller för att användas till överföring på annat sätt än genom utsändning i radio eller television. Enligt 7 a i upphovsrättsförordningen (574/1995) har Finlands Dövas Förbund rf rätt att framställa exemplar av verk för döva och hörselskadade enligt 17 3 mom. i upphovsrättslagen. Småbarnspedagogik och undervisning Lagstiftningen om småbarnspedagogik och undervisning är särskilt viktig med tanke på rättigheterna för dem som använder teckenspråk. Lagen om service och stöd på grund av handikapp (380/1987, nedan handikappservicelagen), är central med tanke på döva barns språkinlärning och kommunikation inom familjen. I lagens 8 finns bestämmelser om skyldigheten att ordna anpassningsträning för handikappade. Anpassningsträning kan också ges till en nära anhörig eller till den som har omsorg om den handikappade eller annars står honom eller henne nära. Innehållet i anpassningsträningen preciseras i förordningen om service och stöd på grund av handikapp (759/1987). Enligt 15 omfattar anpassningsträning rådgivning, handledning och träning för att främja social funktionsförmåga hos den handikappade och personer i hans eller hennes nära omgivning. Anpassningsträningen kan vara individuell eller ske i grupp och kan vid behov även vara återkommande. Tjänsten är anslagsbunden. Enligt 3 2 mom. i handikappservicelagen ska kommunen beakta klientens individuella hjälpbehov då service och stöd anordnas. Den handikappades servicebehov ska utredas

8 8 RP 294/2014 rd och en serviceplan ska utarbetas beträffande alla tjänster och stödåtgärder som ingår i lagen (3 a ). När en hörselskada diagnostiseras hos ett barn, inleds rehabiliteringshandledning för barnets familj. Vid sidan om handikappservicelagen innehåller hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) bestämmelser om rehabiliteringshandledning. I 2 a i lagen om barndagvård (36/1973, nedan dagvårdslagen) finns bestämmelser om att målet för dagvården är att stöda dagvårdsbarnens hem i deras uppgift att fostra barnen samt tillsammans med hemmen främja en balanserad utveckling av barnets personlighet. I enlighet med barnets ålder och individuella behov ska dagvården, med beaktande av det allmänna kulturarvet, främja barnets fysiska, sociala och emotionella utveckling samt stöda barnets estetiska, intellektuella, etiska och religiösa fostran. Lagens 11 föreskriver att kommun ska sörja för att dagvård står till buds på barnets modersmål, då detta är finska, svenska eller samiska. Enligt 7 a i dagvårdslagen ska för samordning av rehabiliteringen av barn som är i behov av särskild vård och fostran utarbetas en rehabiliteringsplan för barnet i samarbete med barnets föräldrar och vid behov med socialvården, hälso- och sjukvården och skolväsendet inom kommunen. Enligt 1 a i förordningen om barndagvård (239/1973) omfattar de mål för fostran av dagvårdsbarn som avses i dagvårdslagen även stödjande av det egna språket och den egna kulturen i fråga om finsk- och svenskspråkiga barn samt samers, romers och olika invandrargruppers barn. Teckenspråk nämns inte i nuvarande lagstiftningen om dagvård. Enligt statsminister Jyrki Katainens regeringsprogram ska en lag om småbarnspedagogik stiftas. Lagberedningen, förvaltningen och styrningen av småbarnspedagogiken och dagvårdstjänsterna överfördes från social- och hälsovårdsministeriet till undervisnings- och kulturministeriet Arbetsgruppen för översyn av lagstiftningen inom småbarnspedagogik, tillsatt av undervisnings- och kulturministeriet, arbetade under perioden Arbetsgruppen beredde ett lagförslag om småbarnspedagogik och behandlade i sin rapport eventuella behov av att ändra bestämmelserna om småbarnspedagogik för barn som hör till olika språk- och kulturgrupper (Mot en lagstiftning inom småbarnspedagogik: Undervisnings- och kulturministeriets arbetsgruppspromemorior och utredningar 2014:11). Enligt arbetsgruppens förslag till 4 3 mom. i lagen om småbarnspedagogik ska kommunen se till att småbarnspedagogik ordnas på finska, svenska eller samiska enligt behovet i kommunen. I tvåspråkiga kommuner och i samkommuner som omfattar tvåspråkiga eller både finsk- och svenskspråkiga kommuner ska småbarnspedagogik ordnas på kommunernas och samkommunernas bägge språk. Småbarnspedagogik kan ordnas på teckenspråk, romani eller på ett annat språk. Med tanke på småbarnspedagogik har också lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000) varit viktig. Där föreskrivs att klientens individuella behov, modersmål och kulturella bakgrund ska beaktas när socialvård lämnas (4 2 mom.) och där betonas (8 och 10 ) klientens egna utgångspunkter och synpunkter samt barnets intresse. Även socialvårdslagen (710/1982) innehåller bestämmelser som är av vikt för småbarnspedagogik. Enligt 4 a i lagen om barndagvård tillämpas på behörighetsvillkoren för personal inom barndagvården lagen om behörighetsvillkoren för yrkesutbildad personal inom socialvården (272/2005) samt de bestämmelser som utfärdats med stöd av den, sådana de lyder den 1 januari Kommunen ska dessutom enligt 2 mom. i den utsträckning som motsvarar behovet inom barndagvården ha tillgång till tjänster av en specialbarnträdgårdslärare. Det finns bestämmelser om teckenspråk i lagstiftningen om den grundläggande utbildningen och andra stadiets utbildning. Enligt 10 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning (628/1998) är skolans undervisningsspråk och det språk som används i undervisning som ordnas på annan plats än i skolan antingen finska eller svenska. Undervisningsspråket kan också vara samiska, romani eller teckenspråk. Enligt 10 2 mom. ska hörselskadade vid behov få undervisning också på teckenspråk.

9 RP 294/2014 rd 9 I detaljmotiveringen i regeringens proposition om 10 i lagen om grundläggande utbildning konstateras bland annat följande: Utöver den egentliga undervisningen ska också andra tjänster i anslutning till undervisningen tillhandahållas på undervisningsspråket. --- I 2 mom. i paragrafen inkluderas dessutom en bestämmelse om att använda teckenspråk som undervisningsspråk. Bestämmelsen är ny. Avsikten är att skyldigheten fastställs på basis av graden av elevernas hörselskada. Åtminstone de döva som lärt sig teckenspråk som förstaspråk ska ges undervisning på teckenspråk (RP 86/1997 rd). Motsvarande skyldighet för gymnasie- och yrkesutbildningen finns inte. Regeringens proposition med förslag till lag om grundläggande utbildning ger rum åt utbildningsanordnarna att bedöma behovet av undervisning på teckenspråk på basis av graden av hörselskada hos eleven. Likaså har utbildningsanordnaren och rektorn till uppgift att bedöma den lärares språkkunskaper som ger undervisning på teckenspråk (Kuurojen ja viittomakielisten oppilaiden lukumäärä ja opetusjärjestelyt: Selvitys lukuvuoden tilanteesta. Utbildningsstyrelsens rapporter och utredningar 2014:11, s ). Det finns bestämmelser om modersmålsundervisning i 12 i lagen om grundläggande utbildning. Enligt 1 mom. i paragrafen ges, utgående från studerandens undervisningsspråk, undervisning i modersmålet på finska, svenska eller samiska. Enligt det andra momentet kan i modersmålsundervisningen enligt studerandens val också undervisas i romani, teckenspråk eller ett annat språk som är studerandens modersmål. Teckenspråk lades till i paragrafen i samband med den reform som trädde i kraft i början av år I detaljmotiveringen av paragrafen i regeringens proposition konstateras att de språk som nämns i 2 mom. kan undervisas i stället för eller också utöver ett språk som nämns i 1 mom., varvid det under de lektioner som enligt timfördelningen reserverats för modersmålet kan undervisas två olika språk (RP 86/1997 rd). Enligt 8 5 mom. i statsrådets förordning om riksomfattande mål för utbildningen enligt lagen om grundläggande utbildning och om timfördelning i den grundläggande utbildningen (422/2012) ges undervisningen i teckenspråk under de timmar som reserverats för modersmål och litteratur samt andra språk. Enligt 6 1 mom. i gymnasielagen (629/1998) är i gymnasieutbildningen läroanstaltens undervisningsspråk antingen finska eller svenska, men undervisningsspråket kan också vara samiska, romani eller teckenspråk. Enligt 8 1 mom. i gymnasielagen meddelas undervisning i modersmålet utgående från studerandens undervisningsspråk i finska, svenska eller samiska. Enligt det andra momentet i bestämmelsen kan i modersmålsundervisningen enligt studerandens val också undervisas i romani, teckenspråk eller ett annat språk som är studerandens modersmål. Enligt 6 1 mom. i lagen om anordnande av studentexamen (672/2005) får i studentexamen ingå endast ett prov i samma ämne. Provet i modersmålet kan vara ett prov som bygger på lärokursen i finska eller svenska som andraspråk, om examinandens eget modersmål inte är finska, svenska eller samiska eller om examinanden använder teckenspråk som sitt modersmål eller förstaspråk. Enligt 11 1 mom. i lagen om yrkesutbildning (630/1998) är läroanstaltens undervisningsspråk antingen finska eller svenska och finska och svenska i en tvåspråkig läroanstalt. Undervisningsspråket kan också vara samiska, romani eller teckenspråk. Enligt 12 3 mom. i lagen meddelas undervisning i modersmålet utgående från studerandens undervisningsspråk i finska, svenska eller samiska. I modersmålsundervisningen kan enligt studerandens val också undervisas i romani, teckenspråk eller ett annat språk som är studerandens modersmål. I de grunder för läroplanen som Utbildningsstyrelsen godkänt har för alla utbildningsstadier fastställts mål för och innehåll i lärokursen teckenspråk som modersmål och i lärokursen finska eller svenska för teckenspråkiga. Exempelvis i Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2004 har de språkliga rättigheterna för dem som använder teckenspråk beaktats. Som läroämnen ingår i läroplanen dels teckenspråk som modersmål dels finska eller svenska som andra språk. Målen, det centrala innehållet

10 10 RP 294/2014 rd och kriterierna för slutbedömningen har fastställts för varje läroämne. Statsrådet fattade ett beslut om de allmänna landsomfattande målen för och timfördelningen i undervisningen enligt lagen om grundläggande utbildning. I förordningen fastställs mål för förskoleundervisningen, den grundläggande utbildningen, påbyggnadsundervisningen samt den utbildning som förbereder för den grundläggande utbildningen och vuxenutbildningen. Utifrån statsrådets förordning har Utbildningsstyrelsen börjat bereda grunder för en läroplan för förskoleundervisningen, den grundläggande utbildningen och påbyggnadsutbildningen. Som en del av detta beredningsarbete tillsattes en arbetsgrupp för att bereda ett förslag om kvoten för teckenspråket och litteraturen samt därtill hörande stödmaterialet. Förslaget är strukturerat enligt helheter som består av årskurserna 1 2, 3 6 och 7 9. Grunder för läroplanen för förskoleundervisningen, den grundläggande utbildningen och påbyggnadsundervisningen kommer att färdigställas före slutet av år Enligt de nya grunderna för läroplanen ska de lokala läroplaner som utarbetats godkännas på så sätt att det är möjligt att övergå till undervisning enligt dessa från och med det läsår som börjar Reformeringen av de landsomfattande målen för och timfördelningen i gymnasieutbildningen påbörjades i en arbetsgrupp tillsatt av undervisnings- och kulturministeriet, vars mandat upphörde I enlighet med Forskning och utbildning förnyas läroplanerna så att de kan tas i bruk från Målet för tolkningstjänsten är att främja möjligheterna för teckenspråkiga att fungera som jämbördiga medlemmar i samhället. För möjligheterna att studera är tolkningstjänsterna mycket viktiga. I 31 i lagen om grundläggande utbildning finns bestämmelser om tolkningstjänster i den grundläggande utbildningen. I 6 3 mom. i lagen om tolkningstjänst för handikappade personer (133/2010) stadgas skilt om studietolkning, för studier efter den grundläggande utbildningen. Studiemöjligheterna för dem som använder teckenspråk kan också främjas genom att förbättra tillgängligheten i studiemiljön. Utbildning, forskning och språkvård I lagen om Institutet för de inhemska språken (1403/2011) har institutets uppgifter omdefinierats på så sätt att också de funktioner som gäller minoritetsspråk, med undantag för nämnderna för de samiska språken, teckenspråken och romani, överförts till universiteten. Lagen trädde i kraft i början av år Enligt 3 2 mom. i lagen har Institutet för de inhemska språken till uppgift att samordna språkvården av de samiska språken, teckenspråken och romani. Enligt 4 i lagen finns det i anslutning till institutet språknämnder för finska språket, svenska språket, samiska språket, teckenspråk och för romani som har till uppgift att inom sitt respektive område ge rekommendationer av allmän eller principiell karaktär när det gäller språkbruket. Statsrådets förordning om Institutet för de inhemska språken (1566/2011) innehåller bestämmelser om antalet medlemmar i språknämnderna och valet av medlemmar. I lagen om Institutet för de inhemska språken tas bägge finländska teckenspråk i beaktande. Såväl det finska som det finlandssvenska teckenspråket är representerade i den nuvarande nämnden för teckenspråk. Teckenspråkscentret inledde sin verksamhet vid Jyväskylä universitet i början av år Centret bedriver forskning i det finska teckenspråket och ger utbildning som gäller teckenspråk, vilket är en fortsättning på det år 1992 inledda undervisnings- och forskningsarbete vid Jyväskylä universitet, som gäller det finska teckenspråket samt på den teckenspråkiga klasslärarutbildning som började år Den verksamhet som bedrivs av teckenspråkscentret grundar sig på en riksomfattande specialuppgift, som undervisningsministeriet beviljat Jyväskylä universitet. Teckenspråkscentret huvudsakliga uppgift är att i samarbete med övriga aktörer inom området genomföra, utveckla och samordna den högsta forskningen och utbildningen i det finska teckenspråket i Finland. Centrets verksamhet finansieras med basfinansiering och komplet-

11 RP 294/2014 rd 11 terande finansiering av undervisningsministeriet. Undervisnings- och kulturministeriet har anvisat tidsbegränsad finansiering för undervisning och forskning i teckenspråk under avtalsperioden Jyväskylä universitet har gett klasslärarutbildning på teckenspråk och vid universitetet är det möjligt att studera det finska teckenspråket som huvudämne. Jyväskylä universitet erbjuder grundläggande studier i det finska teckenspråket även vid det öppna universitetet. Vart tredje år har 8 9 personer valts till klasslärarutbildningen på teckenspråk och antalet utexaminerade teckenspråkiga klasslärare uppgår till 12. Det finns inte information om antalet studeranden som utexamineras till ämneslärare. I samband med den lagändring som gällde Institutet för de inhemska språken överfördes inte tjänsten som forskare i teckenspråk till Jyväskylä universitet, utan till Finlands Dövas Förbund. För denna tjänst ansöks årligen finansiering hos utbildnings- och kulturministeriet. I sitt betänkande om lagändringen konstaterade riksdagens kulturutskott att överföringen av verksamheten till Jyväskylä universitet vid behov ska prövas på nytt. I sitt förslag till uttalande förutsätter riksdagen att regeringen följer upp effekterna av lagändringen på forskningen i och språkvården av samiska, romani och teckenspråken och vid behov vidtar åtgärder som tryggar bevarande av dessa minoritetsspråk. I fråga om teckenspråk bör i samband med andra språkpolitiska åtgärder och beredningen av en eventuell teckenspråkslag särskilt ges akt på att om de arrangemang som vidtagits i samband med denna lagstiftning är lämpliga och i förekommande fall vidtas åtgärder som tryggar teckenspråkens ställning och utveckling (KuUB 4/2011 rd). Detta uttalande är viktigt särskilt med tanke på det finlandssvenska teckenspråket, vars situation granskas i kapitel 2.3, Det finlandssvenska teckenspråket. Utbildningen av teckenspråkstolkar flyttades till yrkeshögskolorna Examensbeteckningarna för tolkar ändrades i början av år Enligt 3 i statsrådets förordning om yrkeshögskolor (352/2003, ändrad genom 546/2013) är de examina som avläggs vid en yrkeshögskola antingen yrkeshögskoleexamina eller högre yrkeshögskoleexamina. Yrkeshögskoleexamina är grundexamina vid yrkeshögskolorna. I bilagan till förordningen finns en förteckning över de examina som avläggs vid yrkeshögskola och de examensbenämningar som fogas till dem. Till yrkeshögskoleexamina inom det humanistiska området hör benämningen tolk (YH), vars omfattning är 240 studiepoäng vad gäller utbildning i teckenspråk och tolkning. I praktiken är utbildningen fyraårig. Följaktligen hör också till högre yrkeshögskoleexamina inom det humanistiska området benämningen tolk (högre YH). Dessa tilläggsstudier omfattar 90 studiepoäng. Tolkutbildning i teckenspråk ges vid yrkeshögskolan Diakonia och Humanistiska yrkeshögskolan i Åbo, Helsingfors och Kuopio. Under de senaste åren har antalet nybörjarplatser i utbildningen uppgått till och antalet utexaminerade till knappt 60 per år. Vid bägge yrkeshögskolor har det också varit möjligt att avlägga övre högskoleexamen, vars tidigare examensbenämning var teckenspråkstolk (högre YH). Av en person som söker in till utbildning som leder till högre yrkeshögskoleexamen har det förutsatts lämplig högskoleexamen och dessutom minst tre års arbetserfarenhet. Tolkutbildning i det finlandssvenska teckenspråket har inte ordnats sedan början av 1990-talet. Examensstrukturen för yrkesundervisning utvidgades 2001 med en grundexamen i teckenspråkshandledning, som leder till en examen som teckenspråkshandledare. Det finns bestämmelser om denna examen i undervisningsministeriets förordning om yrkesinriktade grundexamina (216/2001). De yrkesinriktade grundexamina omfattar 120 studieveckor. Teckenspråkshandledarna studerar det finska teckenspråket och arbetet, handledningen och stödet i den teckenspråkiga kulturmiljön, samt kommunikation och växelverkan. De är också sakkunniga i handledning som gäller andra kommunikativa stödmetoder, utöver att de har kunskaper i teckenspråk. Utbildning till teckenspråkshandledare ordnas av Åbo kristliga institut (Åbo), institutet Pohjois-Savon opisto (Kuopio) och institutet Rovala-Opisto (Rovaniemi). För de utexaminerade har sysselsättningsgraden i

12 12 RP 294/2014 rd regel varit hög. En del arbetar dock inte med de teckenspråkiga. Examen omfattar inte studier i det finlandssvenska teckenspråket, och det har inte varit möjligt att avlägga examen på finlandssvenskt teckenspråk. Utbildningsstyrelsen har förnyat grunderna för examen inom den grundläggande yrkesutbildningen. De reviderade grunderna för examen i teckenspråkshandledning har tilllämpats i den grundläggande utbildningen sedan För att främja säkerheten för minderåriga, patienter och klienter har det från år 2012 gjorts vissa begränsningar beträffande val av studenter inom vissa utbildningsområden (den så kallade SORAlagstiftningen). Utifrån ändringarna av lagstiftningen har Utbildningsstyrelsen i ett beslut (38/011/2011) också ändrat grunderna för grundexamen inom teckenspråkshandledning. Ytterst få studerande med teckenspråk som modersmål genomgår utbildningen som leder till grundexamen i teckenspråkshandledning eller till teckenspråkstolktutbildning som leder till yrkeshögskoleexamen. Verksamhetssituationen för teckenspråkstolkarna har ändrats i hög grad under de senaste åren, sedan ansvaret att ordna tolktjänster överförts från kommunerna till FPA. Förutsättningen för att kunna bestämma omfånget av en tillräcklig tolkutbildning är pålitliga uppgifter om behovet av tolkar på arbetsmarknadens och om sysselsättningsmöjligheterna i branschen. En förutsättning för att utveckla tolkningsverksamheten och tolkutbildningen är en omfattande uppföljning och statistikföring av antalet personer som anlitar tjänsterna och antalet verksamma tolkar inom området. För närvarande är det inte möjligt att avlägga allmän språkexamen på teckenspråk. Ett officiellt intyg över teckenspråkskunskaper behövs i flera yrken. Döva har inte heller möjlighet att visa sina språkkunskaper då de söker medborgarskap. Enligt 2 i lagen om allmänna språkexamina (964/2004) svarar Utbildningsstyrelsen för systemet med allmänna språkexamina, systemets utveckling och tillsynen över det. År 2012 utförde Utbildningsstyrelsen en utredning om möjligheter att inkludera det finska teckenspråket i de allmänna språkexamina (Utbildningsstyrelsens rapporter och utredningar 2012:9). I språkexamen för statsförvaltningen förutsätts att personen visar muntliga färdigheter i språket genom att tala, vilket hindrar döva från att avlägga provet och försvårar och blir till och med ett hinder för att bli antagen till tjänsten. Tolkning och översättning Det finns bestämmelser om tolkning och översättning i flera olika lagar. Med tanke på de språkliga rättigheterna för teckenspråkiga är förvaltningslagens (434/2003) 26 en central bestämmelse. Enligt 1 mom. ska en myndighet ordna tolkning och översättning i ett ärende som kan inledas av en myndighet, om: 1) en part som använder romani eller teckenspråk eller något annat språk inte behärskar finska eller svenska, som ska användas vid myndigheten, eller 2) en part på grund av handikapp eller sjukdom inte kan göra sig förstådd. Enligt paragrafens 2 mom. kan ärendet tolkas eller översättas till ett språk som parten kan konstateras förstå tillräckligt väl, med hänsyn till ärendets art. Att ordna tolkning eller översättning förutsätter följaktligen inte att det ordnas på partens modersmål. Enligt bestämmelsens 3 mom. kan myndigheten för utredning av ett ärende eller för att trygga en parts rättigheter ordna tolkning och översättning också i andra ärenden än de som avses i 1 mom. Förvaltningslagens 26 gäller myndigheternas skyldighet att ordna tolkning och översättning vid ärenden som kan inledas på initiativ av en myndighet. Enligt detaljmotiveringen till bestämmelsen har parten rätt till den tolkning och översättning som myndigheten ordnar. Tolkning och översättning som ordnas på tjänstens vägnar är avgiftsfri för parten. För att tolkning eller översättning ordnas av en myndighet förutsätts partsställning i ärendet och att det handlar om ett ärende som kan inledas på initiativ av en myndighet. De ärenden som avses i bestämmelsen är vanligen sådana där det är fråga om behandling av ett yrkande som framförts av en myndighet och som gäller en part. I allmänhet innebär ett sådant ärende att en

13 RP 294/2014 rd 13 allmän fördel tillgodoses och att det samtidigt skapas en förpliktelse för en part. Också ärenden som gäller återkrav av en beviljad förmån blir anhängiga på en myndighets initiativ, även om erhållandet av förmånen baserar sig på en ansökan av parten. Bestämmelsens ordalydelse täcker också sådana ärenden som utöver att de kan inledas på en myndighets initiativ också kan inledas av en part. Det kan till exempel vara fråga om att ge socialhjälp till någon som är i uppenbart behov av sådan. Vid beredningen av förvaltningslagen övervägdes möjligheten att vidga tolkningsoch översättningsskyldigheten att allmänt omfatta ärenden som inleds på en parts initiativ. Enligt regeringens proposition till förvaltningslag kan en så omfattande skyldighet dock inte ges till myndigheterna av praktiska skäl. Det främsta problemet var bristen på tillgång till tolkar, särskilt i teckenspråk och sällsynta språk. Det kan inte anses finnas realistiska möjligheter att inom ramen för de tolknings- och översättningstjänster som för närvarande står till buds uppfylla en allmän skyldighet att skaffa tolknings- och översättningshjälp (RP 72/2002 rd, s. 83). I detaljmotiveringarna till förvaltningslagens 26 konstateras, att enligt bestämmelsens 2 mom. 1 punkten skall rätten till tolkning och översättning för det första gälla personer som använder romani och personer som använder teckenspråk, som utöver samerna hör till sådana minoritetsgrupper i det finländska samhället som avses i 17 3 mom. grundlagen. I synnerhet de som använder teckenspråk blir i allmänhet i sina kontakter med myndigheterna tvungna att använda tolk eller biträde, eftersom det inte finns förutsättningar för att använda ett ersättande talspråk. Enligt förslaget skulle myndighetens skyldighet att ordna tolkning och skaffa översättning dock endast gälla i de situationer då en i bestämmelsen avsedd part, som använder romani eller teckenspråk eller något annat språk, inte behärskar det språk, finska eller svenska, som ska användas hos myndigheten. Om parten dock kan konstateras klara av att sköta sitt ärende på det språk som ska användas hos myndigheten, behöver myndigheten inte vidta åtgärder för att uppfylla tolknings- eller översättningsskyldigheten. Därtill konstateras det i motiveringarna att tolkning kommer i fråga vid muntlig behandling av ett ärende. Myndigheten ska se till att parten med hjälp av tolkningen förstår myndigheten och att han eller hon har tillräckliga förutsättningar att bevaka sina intressen. Bestämmelsen förutsätter således inte att varje ord eller gest tolkas, såvida det inte bör anses vara nödvändigt med hänsyn till ärendets art och begripligheten. Tolkningen ska dock i regel vara i den mån heltäckande på det sättet att den inte äventyrar partens rättsliga ställning. Myndigheten ska ordna tolkningen så att den inte fördröjer behandlingen mer än nödvändigt och inte vållar parten oskäligt extra arbete (RP 72/2002 rd, s. 84). Enligt 26 3 mom. i förvaltningslagen kan myndigheten ordna tolkning och översättning också i andra ärenden än de som inleds av en myndighet. Syftet med undantagsbestämmelsen är att allmänt styra myndigheterna vid prövningen i situationer som faller utanför den egentliga tolknings- och översättningsplikten. I bestämmelsen fästs uppmärksamhet dels på effektiviteten i förvaltningen och dels på partens rättsliga ställning. För att främja effektiviteten är det nödvändigt att ordna tolkning och skaffa översättning, om ärendet inte annars går att utreda. För att ärendet ska kunna avgöras kan det krävas att det skaffas utredning också av andra personer än sådana som är parter enligt lagen. Då kan det också bli aktuellt att överväga att ordna tolkning och översättning. Behovet av tolkning och översättning ska bedömas i synnerhet med avseende på den allmänna fördel som hänför sig till ärendet. Utgångspunkten ska vara att i ärenden som inletts på en parts initiativ är det parten som ordnar tolkning och skaffar översättning på egen bekostnad. Frågan om att ordna tolkning och skaffa översättning i ärenden som inleds på en parts initiativ kräver alltid bedömning från fall till fall. I ärenden som inleds på en parts initiativ accentueras betydelsen av tillgång till avgiftsfri tolkning och översättning i synnerhet när det är frågan om ett ärende som gäller en persons grundläggande utkomst (RP 72/2002 rd, s ).

14 14 RP 294/2014 rd I ett avgörande av riksdagens justitieombudsman från den 25 november 2011 (Dnr 1461/4/10) som gäller bemötandet av en synskadad i polisens verksamhet prövas bestämmelsen i 26 i förvaltningslagen. I avgörandet konstateras att regleringen om tolknings- och översättningsskyldigheten i förvaltningslagen kan bli aktuell endast om ärendet är av viss typ, det vill säga sådant att det kan inledas på initiativ av en myndighet. Denna reglering i förvaltningslagen sträcker sig som sådan inte till ett sådant ärende som hör till polisens tillståndsförvaltning, som kan inledas endast på initiativ av en part. Denna begränsning är ett medvetet val av lagstiftaren, vilket framgår av motiveringarna till den berörda bestämmelsen. Också i sådana ärenden kan myndigheten dock utifrån en enskild prövning ge service som är bättre än den minimiservice som förutsätts i förvaltningslagen. I avgörandet konstateras att det finns starka grunder för positiv särbehandling av personer med sensoriska funktionsnedsättningar även vid förvaltningsförfarandet. Myndigheternas medverkan på eget initiativ i de olika faserna av förfarandet är av största vikt för att de facto uppnå den likabehandling som tryggats som en grundläggande fri- och rättighet i förvaltningsförfarandet, även för personer med sensoriska funktionsnedsättningar. Också förvaltningslagen, som konkretiserar god förvaltning som tryggats som en grundläggande fri- och rättighet, betonar att uppmärksamhet ska riktas mot behov framför allt hos särskilda grupper då dessa sköter administrativa ärenden och mot klientens faktiska möjlighet att själv klara av att sköta ärendet. En myndighet ska ordna sitt praktiska klientarbete på så sätt att det finns nödvändig beredskap för att identifiera och sköta sådana situationer på ett individuellt sätt. Lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000, nedan klientlagen) är central inom social- och hälsovården. Enligt 2 kap. 4 i lagen har en klient rätt till socialvård av god kvalitet och gott bemötande utan diskriminering från den som lämnar socialvård. Klienten ska bemötas så att hans eller hennes människovärde inte kränks och så att hans eller hennes övertygelse och integritet respekteras. När socialvård lämnas ska klientens önskemål, åsikt, fördel och individuella behov samt modersmål och kulturella bakgrund beaktas. Enligt 5 i klientlagen ska socialvårdspersonalen redogöra för klienten hans eller hennes rättigheter och skyldigheter samt olika alternativ och deras verkningar liksom också andra omständigheter som är av betydelse i klientens ärende. Redogörningen ska ges så att klienten tillräckligt förstår dess innehåll och betydelse. Om socialvårdspersonalen inte behärskar det språk som klienten använder eller om klienten på grund av en sinnesdefekt eller ett talfel eller av någon annan orsak inte kan göra sig förstådd, ska i mån av möjlighet tolkning ordnas och en tolk skaffas. Är det fråga om ett ärende som kan väckas av en myndighet, ska tolkning och översättning skötas på det sätt som bestäms i 26 förvaltningslagen (434/2003). I 2 kap. 3 i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992, nedan patientlagen) finns det bestämmelser om rätten till god hälso- och sjukvård samt gott bemötande. Enligt paragrafens första moment har var och en som varaktigt bor i Finland utan diskriminering och inom gränserna för de resurser som vid respektive tidpunkt står till hälso- och sjukvårdens förfogande rätt till sådan hälso- och sjukvård som hans eller hennes hälsotillstånd förutsätter. Varje patient har rätt till hälso- och sjukvård av god kvalitet. Vården ska ordnas och patienten bemötas så att hans människovärde inte kränks och att hans övertygelse och integritet respekteras. Patientens modersmål och individuella behov samt egen kultur ska i mån av möjlighet beaktas i vården och bemötandet. Patientlagens 5 innehåller bestämmelser om patientens rätt till information. En patient har rätt att få upplysning om sitt hälsotillstånd, vårdens och behandlingens betydelse, olika vård- och behandlingsalternativ och deras verkningar samt om andra omständigheter som hänför sig till vården och behandlingen och som har betydelse då beslut fattas om hur patienten skall vårdas. Upplysning ska dock inte ges mot patientens vilja eller om det är uppenbart att den kunde medföra allvarlig fara för patientens liv eller hälsa. En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ska ge upplysningar på ett sådant sätt

15 RP 294/2014 rd 15 att patienten i tillräcklig utsträckning förstår innebörden av dem. Om en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården inte behärskar det språk som patienten använder eller om patienten på grund av hörsel-, syn- eller talskada inte kan göra sig förstådd, ska tolk anlitas i mån av möjlighet. Bestämmelsen om skyldigheten att ordna tolkning eller skaffa en tolk i klientlagen och patientlagen är inte absolut tvingande, utan den begränsas av dess ordalydelse i mån av möjlighet. I sista hand har en person dock möjlighet att få tolkning med stöd av lagen om tolkningstjänst för handikappade personer (133/2010). En motsvarande bestämmelse med samma avsikt att beakta en klients individuella behov ingår också i lagen om klientsamarbete inom rehabiliteringen (497/2003, 9 4 mom.). Enligt förslaget i slutrapporten av arbetsgruppen för en reform av social- och hälsovårdslagstiftningen (Social- och hälsovårdsministeriets rapporter 2012:21) ska klienten, med beaktande av det egna ärendets natur och de anknutna förhållandena, ha möjlighet att bilda sig en tillräcklig uppfattning om innehållet i och betydelsen av de åtgärder som hör till skötseln av det egna ärendet. Detta avses gälla situationer där socialvårdspersonalen inte behärskar det språk som klienten använder eller om klienten på grund av sensoriska funktionsnedsättningar eller en talskada inte kan bli förstådd. Målet med förslaget var att i viss mån stärka ovan beskrivna reglering i klientlagen. Utkastet till en ny socialvårdslag innehåller ingen ny skyldighet för kommunerna att ordna socialservice på teckenspråk, utan enligt utkastet skulle kommunernas skyldighet, på samma sätt som i den nuvarande klientlagen, främst gälla att se till att personen i tillräcklig grad förstått innehållet och betydelsen av sitt ärende. Lagutkastet innehåller också en hänvisning till Folkpensionsanstalten skyldighet att enligt lagen om tolkningstjänst för handikappade personer i sista hand ordna tolkningstjänst för hörsel- och synhörselskadade samt talskadade personer. I utkastet till lag om anordnande av socialoch hälsovård konstateras att grundlagens bestämmelse om rättigheterna för dem som använder teckenspråk ska tryggas genom lag. Därtill hänvisas till lagen om tolkningstjänst för handikappade personer som den lag som i sista hand tryggar tolkningstjänster för teckenspråkiga. Avsikten är att socialskyddslagen och lagen om ordnande av social- och hälsovården, vilka är under beredning, skall träda i kraft år Enligt 31 i lagen om grundläggande utbildning (628/1998) har handikappade elever och andra elever i behov av särskilt stöd rätt att avgiftsfritt bland att annat få de tolkningsoch biträdestjänster som är en förutsättning för att de ska kunna delta i undervisningen. Enligt motiveringarna till lagen avses med tolkningstjänster individuella tjänster som ges på teckenspråk eller med andra kommunikationsmetoder till eleverna. I syfte att garantera rättsskyddet innehåller många lagar om polisen och domstolsväsendet bestämmelser om tolkning och översättning. Enligt 4 kap mom. i förundersökningslagen (805/2011, ändrad genom 770/2013) har andra än finsk-, svensk- eller samiskspråkiga rätt att vid förundersökning använda det språk de förstår och kan tala tillräckligt bra och teckenspråkiga rätt att använda teckenspråk. Förundersökningsmyndigheten ska utreda om parten behöver tolkning och se till att parten får den tolkning som han eller hon behöver. Som tolk får anlitas en redbar och annars för detta uppdrag lämplig person som har den skicklighet som krävs för uppdraget. Förundersökningsmyndigheten ska utse en ny tolk för uppdraget, om en parts rättsskydd kräver det. Förundersökningsmyndigheten kan utse en ny tolk för uppdraget också när det finns andra vägande skäl. Enligt 4 kap mom. i lagen ska handlingar eller delar av handlingar som ingår i förundersökningsmaterialet och är väsentliga med tanke på saken inom skälig tid skriftligt översättas till det språk som avses i 12 och som en part använder, om översättningen behövs för att bevaka partens rättigheter. Riksdagens lagutskott fäste uppmärksamhet på teckenspråkets ställning i samband med revideringen av förundersökningslagen och tvångsmedelslagen år Utskottet ansåg att det var befogat att i 12 4 mom. in-

16 16 RP 294/2014 rd föra en särskild bestämmelse om rätten för teckenspråkiga att använda teckenspråk vid förundersökning. Därtill konstaterade utskottet att bestämmelsen om översättningsskyldighet i 13 1 mom. gäller alla språk som en part enligt 12 har rätt att använda, inklusive teckenspråk (LaUB 44/2010 rd). Kap. 6 a i lagen om rättegång i brottmål (1997/689) har ändrats genom de ändringar som trädde i kraft den 1 december 2013 (769/2013). Enligt 6 a kap. 2 3 mom. i lagen har en svarande och en målsägande i ett brottmål där åklagaren utför åtal, om han eller hon inte är finsk-, svensk- eller samiskspråkig, rätt att få gratis tolkning vid behandlingen av brottmålet. Domstolen ska på tjänstens vägnar se till att svaranden och målsäganden får den tolkning som han eller hon behöver. Domstolen ska se till att tolkning ordnas också när en part är teckenspråkig eller när tolkning behövs på grund av att en part har en syn-, hörsel- eller talskada. Om domstolen anser att det är lämpligt, kan tolkning ordnas genom videokonferens eller någon annan lämplig dataförmedling där de som deltar i sammanträdet har sådan kontakt att de kan tala med och se varandra, eller per telefon, Enligt 6 a kap. 6 i lagen får som tolk eller översättare anlitas en redbar och annars för detta uppdrag lämplig person som har den skicklighet som krävs för uppdraget. Domstolen ska utse en ny tolk för uppdraget, om en parts rättsskydd kräver det. Av detaljmotiveringen i regeringens proposition om lagen om rättegång i brottmål framgår det att den tidigare lagen inte innehöll en bestämmelse om rätten till tolkning för teckenspråkiga eller personer som lider av en syn-, hörsel- eller en talskada. Paragrafen hade dock tolkats extensivt på så sätt att paragrafen även innefattar rätten till avgiftsfri tolkning för dessa personer. För tydlighetens skull föreslogs det att en bestämmelse om att en domstol ska se till att tolkning ordnas också när en part är teckenspråkig eller när tolkning behövs på grund av att en part har en syn-, hörsel- eller talskada läggs till i paragrafen (RP 63/2013 rd, s. 22). I brottmål är rätten till tolkning stark. Däremot är utgångspunkten i rättegångsbalken (4/1734), som gäller behandling av civilmål, att parter som önskar få tolkning eller en översättning själv ska skaffa och bekosta den, om inte domstolen med beaktande av sakens art bestämmer något annat (4 kap. 2 3 mom. i rättegångsbalken). Bestämmelsen grundar sig på tanken om att rättsskyddet i tvistemål eller ansökningsärenden inte äventyras på samma sätt som i brottmål eller förvaltningsärenden, och att tvister mellan privatpersoner och juridiska personer ska avgöras på deras egen bekostnad, även om ärendet förs till domstol. Det finns en bestämmelse om tolkning för förvaltningsprocessen i förvaltningsprocesslagens (586/1996) 77. Enligt dess första moment ska myndigheten ordna tolkning och översättning om en person inte behärskar det språk som enligt språklagen ska användas vid myndigheten eller om han eller hon på grund av hörsel-, syn- eller talskada inte kan göra sig förstådd och 1) den myndighet som har behandlat ärendet i ett tidigare behandlingsskede har varit skyldig att ordna tolkning eller skaffa översättning enligt 26 1 mom. förvaltningslagen eller någon annan bestämmelse, 2) den myndighet som behandlar rättskipningsärendet är första instans i ett ärende som har inletts av en myndighet, eller 3) en person ska höras muntligen. Enligt bestämmelsens andra moment kan myndigheten av särskilda skäl ordna tolkning och skaffa översättning också i andra fall. Paragrafen innehåller också en bestämmelse om jäv hos en tolk eller översättare. Som tolk eller översättare får inte användas en person som står i ett sådant förhållande till en part eller ärendet att hans eller hennes tillförlitlighet till följd av det kan äventyras (77 3 mom.). I utsökningsbalkens (705/2007) 3 kap. 112 finns det bestämmelser om att utöver vad som annars föreskrivs om rätt till tolkning, ska utsökningsmyndigheten enligt tillbudsstående möjligheter sörja för tolkning, om en part eller någon annan som enligt denna lag ska höras, på grund av sitt språk eller syn-, hörsel- eller talskada inte kan bli förstådd och tolkning behövs för att utreda saken eller för att trygga den berörda personens rätt. Kostnaderna för tolkningen ska bäras av staten. Enligt 4 kap. 4 i fängelselagen (767/2005) ska en fånge utan dröjsmål efter

17 RP 294/2014 rd 17 ankomsten till fängelset informeras om förhållandena i det samt om fångarnas rättigheter och skyldigheter. Informationen ska vara tillgänglig på de mest använda språken enligt behoven hos de fångar som är i fängelset. Fångar som använder teckenspråk eller som behöver tolkhjälp på grund av funktionshinder ska ges behövlig hjälp med tolkning och översättning. Enligt 2 kap. 3 i häktningslagen (768/2005) ska en häktad utan dröjsmål efter ankomsten till fängelset informeras om förhållandena i det samt om de häktades rättigheter och skyldigheter. Informationen ska vara tillgänglig på de mest använda språken enligt behoven hos de häktade som är i fängelset. Fångar som använder teckenspråk eller som behöver tolkhjälp på grund av funktionshinder ska ges behövlig hjälp med tolkning och översättning. Enligt 2 kap. 3 i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen (841/2006) ska en frihetsberövad utan dröjsmål efter ankomsten till en förvaringslokal informeras om förhållandena i den samt om de frihetsberövades rättigheter och skyldigheter. Informationen ska vara tillgänglig på de mest använda språken enligt behoven hos de frihetsberövade som befinner sig i förvaringslokalen. Frihetsberövade som använder teckenspråk eller som behöver tolkhjälp på grund av funktionshinder ska ges behövlig hjälp med tolkning och översättning. Inom justitieförvaltningen gäller också bestämmelser i rättshjälpslagen (257/2002). Enligt 4 i lagen befriar beviljandet av rättshjälp mottagaren av förmånen från skyldigheten att betala bland annat arvode och ersättning för sådan hjälp med tolkning och översättning som mottagaren av förmånen har behövt vid behandlingen av saken. Enligt 18 i rättshjälpslagen bestämmer, i ett ärende som behandlas i domstol, den domstol som behandlar huvudsaken det arvode och den ersättning som av statens medel ska betalas till ett privat biträde, ett vittne och, om rättshjälpstagaren inte annars enligt lag har rätt till kostnadsfri tolkhjälp, en tolk samt de ersättningar som ska betalas till rättshjälpstagaren. Lagen om tolkningstjänst för handikappade personer (133/2010, nedan lagen om tolkningstjänst) trädde i kraft den 1 september Lagen om tolkningstjänst innehåller bestämmelser om rätten till den tolkningstjänst som ordnas av Folkpensionsanstalten för personer med funktionsnedsättning som bor i Finland. Till sin karaktär är lagen om tolkningstjänst subsidiär, det vill säga att tjänster ordnas enligt denna lag om personen inte får tillräckliga och lämpliga tjänster med stöd av en annan lag. Tolkningstjänst kan ändå ordnas, om den tjänst som tillhandahålls med stöd av en annan lag dröjer eller om det föreligger någon annan grundad anledning att erbjuda tjänsten (3 ). Rätt till tolkningstjänst har synhörselskadade, hörselskadade eller talskadade som på grund av sin funktionsnedsättning behöver tolkning för att kunna arbeta, studera, uträtta ärenden, vara samhälleligt delaktiga, för hobbyn eller rekreation. En ytterligare förutsättning för rätt till tolkningstjänst är att den handikappade kan uttrycka sin egen vilja med hjälp av tolkning och använda sig av någon fungerande kommunikationsmetod (5 ). Utifrån 6 1 mom. i lagen ska tolkningstjänsten ordnas så att synhörselskadade kan få minst 360 och hörsel- eller talskadade minst 180 tolkningstimmar per kalenderår. Enligt paragrafens andra moment ska tolkningstjänst ordnas i större utsträckning än vad som föreskrivs i 1 mom., om det är motiverat med beaktande av klientens individuella behov. Tolkningstjänst i anknytning till studier ska ordnas i den utsträckning som den handikappade absolut behöver för att klara av studier efter den grundläggande utbildningen (6 3 mom.). Det antal timmar som föreskrivs i lagen om tolkningstjänst tryggar en minimivolym på tolkningstjänsten och det är möjligt att få extra timmar enligt de individuella behoven. Extra timmar har getts på ett flexibelt sätt. Rättspraxis har inte bildats. I sitt utlåtande om lagen om tolkningstjänst konstaterade riksdagens grundlagsutskott att det är väsentligt att tolkningstjänster ska ordnas i större omfattning än det föreskrivna minimiantalet timmar om detta är motiverat med beaktande av klientens individuella behov. Den föreslagna bestämmelsen om de tolknings-

18 18 RP 294/2014 rd tjänster som ska ordnas utifrån individuella behov innehåller inte rättsnormer för att bedöma nödvändigheten. Särskilt med tanke på 17 3 mom. i grundlagen vore det lämpligt att lagen innehöll närmare bestämmelser om de typer av omständigheter som ska beaktas i bedömningen (GrUU 31/2009 rd). Enligt lagen om tolkningstjänst kan Folkpensionsanstalten ordna tolkningstjänst antingen genom att själv producera den eller genom att skaffa den av andra serviceproducenter. Folkpensionsanstalten ska ordna tolkningstjänsten på det sätt som helhetsekonomiskt är mest fördelaktigt med beaktande av klienternas individuella behov. När tolkningstjänst ordnas ska serviceanvändarens önskemål, åsikter, fördel och individuella behov samt modersmål och kulturella bakgrund beaktas (10 ). Social- och hälsovårdsministeriet ansvarar för att följa upp verkställandet av lagen och utveckla tolkningstjänsten. Enligt lagen om tolkningstjänst ansvarar Folkpensionsanstalten för att ordna tolkningstjänsten och ersätta de kostnader som hänför sig till tjänsten (9 ). Tolkningstjänsten omfattar att ordna tolkning och bekosta nödvändiga sidokostnader som orsakas av detta. Tolkningstjänsten är avgiftsfri för användaren. Syftet med lagen om tolkningstjänst är att främja möjligheterna att för personer med funktionsnedsättning fungera som jämbördiga medlemmar i samhället. Följaktligen tryggas också förverkligandet av de språkliga rättigheterna. Informationstillgång En central lag med tanke på befolkningens informationstillgång är lagen om varningsmeddelanden (466/2012), som trädde i kraft Lagen om varningsmeddelanden tillämpas på varningsmeddelanden som myndigheterna utfärdar för förmedling i radio och television. Enligt 2 i lagen om varningsmeddelanden är ett varningsmeddelande ett meddelande som den behöriga myndigheten utfärdar i syfte att varna för farliga händelser och ge förhållningsregler. Lagens 5 innehåller en förteckning över de behöriga myndigheterna. Enligt 3 i lagen om varningsmeddelanden får ett varningsmeddelande utfärdas om det är nödvändigt för att varna allmänheten när en farlig händelse inträffat, som kan innebära fara för människors liv eller hälsa eller omfattande skada eller att egendom förstörs. Ett varningsmeddelande får också utfärdas när den farliga situation som gett upphov till utfärdandet av ett varningsmeddelande är över. Enligt 4 i lagen förmedlas varningsmeddelanden till allmänheten i radio. Varningsmeddelanden får dessutom förmedlas i television, om den utfärdande myndigheten beslutar det. Bestämmelser om skyldigheten för utövare av televisions- eller radioverksamhet att förmedla meddelanden från myndigheterna finns i 15 a i lagen om televisions- och radioverksamhet (744/1998) och i 7 2 mom. 7 punkten i lagen om Rundradion Ab (1380/1993). Enligt 7 i lagen om varningsmeddelanden ska myndigheterna översända sina varningsmeddelanden till Nödcentralsverket, som utan dröjsmål ska förmedla varningsmeddelandena till Rundradion Ab. Det finns bestämmelser om de språk som ska användas i varningar till allmänheten i 6 i lagen om varningsmeddelanden. Varningsmeddelanden ska i enlighet med 32 i språklagen (423/2003) utfärdas på både finska och svenska. Om en sådan farlig händelse som avses i 3 1 mom. har inträffat eller fått följder inom det som enligt 4 i sametingslagen (974/1995) är samernas hembygdsområde, ska varningsmeddelandet dessutom utfärdas på samiska inom det området. Vid beredningen av lagen om varningsmeddelanden konstaterade riksdagens förvaltningsutskott att det också är viktigt att beakta behoven hos teckenspråkiga då kriskommunikation utvecklas. Vad gäller tillgängligheten i informationen om faror och nödsituationer i Finland finns det hinder för teckenspråkiga döva. Utskottet ansåg att det var viktigt att börja utreda åtgärder för att ge varningsmeddelanden på ett sätt som når teckenspråkiga döva. Därtill ansåg utskottet att det var befogat att i större utsträckning utreda möjligheterna att ta i bruk ett system med textmeddelande och andra tekniska lösningar för att förbättra tillgängligheten i kris-

19 RP 294/2014 rd 19 kommunikationen (FvUB 12/2012 rd, s. 3/II 4). Det finns bestämmelser om utbudet av teckenspråkiga program i lagen om Rundradion Ab (1993/1380). Enligt 7 1 mom. i lagen är Rundradions uppgift att tillhandahålla ett mångsidigt och omfattande allmännyttigt televisions- och radioprogramutbud med tillhörande special- och tilläggstjänster för alla på lika villkor. Enligt bestämmelsens andra moment ska den programverksamhet som bedrivs särskilt behandla den finskspråkiga och svenskspråkiga befolkningen på lika grunder i programverksamheten samt tillhandahålla tjänster på samiska, romani och teckenspråk och i tillämpliga delar även för andra språkgrupper i landet (4 punkten) och stödja tolerans och kulturell mångfald samt sörja för programutbud även för minoriteter och specialgrupper (5 punkten). Lagen fastställer inte vilka teckenspråk som omfattas av programproduktionen. Enligt 6 1 mom. 3 punkten i lagen (635/2005) ankommer det på Rundradions förvaltningsråd att se till och övervaka att uppgifter som hör till den programverksamhet som bedrivs i allmännyttigt syfte blir fullgjorda. Enligt det andra momentet i bestämmelsen ska förvaltningsrådet dessutom årligen före utgången av april lämna riksdagen en berättelse om hur den allmännyttiga verksamheten enligt 7 har genomförts och hur det har fullgjort sina styrnings- och tillsynsuppgifter under föregående kalenderår. Lagen om televisions- och radioverksamhet (744/1998) reviderades i augusti Den reviderade lagens 19 a (ändrad genom 733/2010) innehåller bestämmelser om synoch hörselskadades tillgång till programutbud. Enligt paragrafens första moment ska televisionsprogram på finska eller svenska förses med textning och andra program ska förses med referat eller med en tjänst där texten i ett textat program omvandlas till ljud (ljud- och textningstjänst). Enligt det andra momentet i paragrafen ska ljud- och textningstjänsten införas i de allmännyttiga programutbud som avses i lagen om Rundradion. Kommunikationsverket följer upp genomförandet av ljud- och textningstjänster och presenterar årligen resultaten av tjänsterna inom ramen för kommunikationsministeriets uppföljningsgrupp för tillgängliga kommunikationstjänster. Enligt riksdagens grundlagsutskott fanns det särskilt vägande skäl för skyldigheten att foga en ljud- och textningstjänst till olika televisionsprogram, eftersom målet var att trygga rättigheterna för dem som använder teckenspråk och dem som behöver tolkningsoch översättningshjälp på grund av en funktionsnedsättning (GrUU 27/2010 rd). När riksdagens kommunikationsutskott behandlade berättelsen av Rundradions förvaltningsråd från år 2011 och 2012 fäste det vikt vid denna lagändring, som förpliktar Rundradion att stegvis öka omfattningen av programtextningen till 100 procent före år Utskottet betonade behovet av textning av barnprogram och även tolkning till teckenspråk, så att hörselskadade behandlas på ett jämlikt sätt i förhållande till andra barn (KoUB 11/2013 rd). Kommunikationsutskottet hade fäst vikt vid de hörselskadade barnens ställning också år 2012, då utskottet behandlade berättelsen som Rundradions förvaltningsråd gav till riksdagen om bolagets verksamhet år 2009 och Vid detta tillfälle konstaterade utskottet att bland annat invandrare och åldringar, vid sidan om döva och hörselskadade, har nytta av textning av inhemska program. Utskottet underströk de teckenspråkiga dövas behov av flera programtjänster på teckenspråk och mer tolkning till teckenspråk samt även större behov av ett lättfattligt programutbud. Det vore särskilt viktigt att beakta behovet hos hörselskadade barn som inte ännu kan läsa textning (KoUB 1/2012 rd). Betydelsen av textning och tolkning för hörselskadade har framkommit även i andra ställningstaganden av kommunikationsutskottet (t.ex. KoUB 8/2012 rd). I sitt utlåtande om det kommunikationspolitiska programmet för elektroniska medier fäste riksdagens kulturutskott vikt vid att textningsskyldigheten stöder möjligheten för döva och hörselskadade barn att följa programmen (KuUU 12/2012 rd). Det har stadgats att Rundradions uttryckliga skyldighet är att producera tjänster på teckenspråk. Kommunikationsministeriet har bland annat i två utredningar (Textning, referat och tolkning av TV-program) år 2009 och

20 20 RP 294/2014 rd 2012 följt upp hur skyldigheten uppfyllts. Enligt utredningarna har antalet textade program vid Rundradion ökat. Förutom de sedvanliga programmen på finskt teckenspråk (Yles nyheter på teckenspråk, Viikko viitottuna) började Rundradion hösten 2012 sända också på teckenspråk riksdagens frågetimme. I snitt följer tittare varje dag de teckenspråkiga nyheterna som Rundradion sänder. I samband med val tolkas Rundradions stora valdebatt till finskt teckenspråk. Rundradions text-tv har permanenta sidor för döva och personer med nedsatt hörsel (från och med sidan 550). Därtill utvecklas Rundradions utbud på Internet ständigt. Yle Nyheters webbsidor innehåller notiser och långa intervjuer på det finska teckenspråket. Också programutbudet för barn har utvecklats. Från början av mars 2014 har Rundradion och Finlands Dövas Förbund rf tillsammans producerat teckenspråkiga sagor. I Yle Arenan visas förutom teckenspråkiga sagor också andra barnprogram med tolkning till det finska teckenspråket. Ibland visar kanalen Yle Fem teckenspråkiga program av SVT på det teckenspråk som används i Sverige. Enligt 2 i statsrådets förordning om stöd för tidningspressen (389/2008, ändrad genom 646/2012) syftar stödet för tidningspressen till att understödja tidningar och nätpublikationer som ges ut på bland annat svenska, samiska, karelska eller romani eller på teckenspråk. Syftet är att på detta sätt främja yttrandefriheten samt mångsidigheten och mångfalden i informationsförmedlingen. Enligt 5 i förordningen (538/2011) kan understöd beviljas för understödjande av en sådan tidning eller nätpublikation som ges ut på svenska, samiska, karelska, romani eller på teckenspråk. Därtill delar kommunikationsministeriet årligen ut verksamhetsstöd till bolag inom kommunikationsbranschen i enlighet med statsunderstödslagen (688/2001). Under innevarande år uppgår det stöd som ska delas ut till euro. Bland annat Finlands Dövas Förbund rf har fått stöd för att ordna en kurs i webbkommunikation. Statsunderstödet får täcka högst 50 procent av de sammanlagda kostnaderna för projektet. En förutsättning för att tillgodose den grundläggande fri- och rättighet som gäller informationstillgång förutsätter att kommunikationstjänsterna är tillgängliga för alla. I december 2010 publicerade kommunikationsministeriet åtgärdsprogrammet För ett tillgängligt informationssamhälle åtgärdsprogram Målet med de åtgärdsriktlinjer som presenteras i programmet är bland annat att klarlägga hur insatserna för bättre e-tillgänglighet ska samordnas, ge medborgarna bättre färdigheter för informationssamhället och skapa bättre offentliga tjänster, öka antalet kanaler för kommunikationen och e-tjänster, utveckla användaregenskaperna hos maskinvara, programvara och hjälpmedel, bidra till bättre webbtillgänglighet och begripligare webbinnehåll, understöda forskning och utveckling för större e- tillgänglighet samt förbättra tillgängligheten vid offentlig upphandling. Den uppföljningsgrupp för tillgängliga kommunikationstjänster som kommunikationsministeriet tillsatte i december 2012 har till uppgift att främja åtgärder som strävar efter en teknologineutral kommunikation via flera kanaler och att sörja för att tillgänglighetsfrågor beaktas på ett omfattande sätt i kommunikationspolitiken. Uppföljningsgruppens mandatperiod sträcker sig till och den sammanträder tre gånger om året. Två underarbetsgrupper som lyder under uppföljningsgruppen har bildats. De har i uppgift att kartlägga tillgänglighetsindikatorer och förbereda en handbok om e- tillgänglighet. Nivån på tillgängligheten på den offentliga förvaltningens webbplatser varierar. Finansministeriets projekt för den offentliga förvaltningens ICT (JulkiICT) har till syfte att främja utvecklingen av den offentliga förvaltningens webbplatser. År 2012 har ett förslag till direktiv getts av Europaparlamentet och rådet om kundservice på nationella webbplatser. Direktivet innehåller ett brett spektrum av tjänster som gäller olika aktörer, förutom staten även kommunerna. Finansministeriet är den instans som ansvarar för att direktivet genomförs. I regel innehåller den offentliga förvaltningens webbplatser information i ett format som kan läsas med hjälpmedel. Eventuella problem beror i allmänhet på struktureringen av informationen och en djungel av länkar. Organisationerna har nöd-