Maffians bankir. Svindlande nära sanningen

Maffians bankir Svindlande nära sanningen

Innehåll Prolog Sid 4 Kapitel 12 Sid 89 Kapitel 24 Sid 185 Kapitel 36 Sid 271 Kapitel 1 Sid 6 Kapitel 13 Sid 96 Kapitel 25 Sid 190 Kapitel 37 Sid 276 Kapitel 2 Sid 9 Kapitel 14 Sid 103 Kapitel 26 Sid 195 Kapitel 38 Sid 286 Kapitel 3 Sid 10 Kapitel 15 Sid 109 Kapitel 27 Sid 204 Kapitel 39 Sid 291 Kapitel 4 Sid 13 Kapitel 16 Sid 115 Kapitel 28 Sid 214 Kapitel 40 Sid 298 Kapitel 5 Sid 24 Kapitel 17 Sid 122 Kapitel 29 Sid 221 Kapitel 41 Sid 304 Kapitel 6 Sid 34 Kapitel 18 Sid 132 Kapitel 30 Sid 231 Kapitel 42 Sid 308 Kapitel 7 Sid 44 Kapitel 19 Sid 142 Kapitel 31 Sid 239 Kapitel 43 Sid 309 Kapitel 8 Sid 54 Kapitel 20 Sid 154 Kapitel 32 Sid 244 Kapitel 44 Sid 315 Kapitel 9 Sid 61 Kapitel 21 Sid 162 Kapitel 33 Sid 256 Kapitel 45 Sid 317 Kapitel 10 Sid 67 Kapitel 22 Sid 169 Kapitel 34 Sid 262 Epilog Sid 318 Kapitel 11 Sid 79 Kapitel 23 Sid 179 Kapitel 35 Sid 265 Lund i maj 2015 Torgny Jönsson

Prolog Trots att klockan sedan länge passerat midnatt vägrade bankandet i väggarna och skrålandet att upphöra. Ibbe, vi vet att du är här! Svara, din jävla motherfucker, mammaknullare, horunge! Svara ditt as, jag ska knulla din mamma, din syster, din moster alla du känner! Så fort jag får tag i dig ska du få kuk, din fitta, golbög, din mammaknullare! Hamrandet med armbågar mot plåtdörrarna startade i ena änden av korridoren och fortplantades med ljudets hastighet. Snart bankades det i varenda dörr och ilskan över golbögen Ibbe som var orsaken till massisoleringen nådde snart sitt crescendo. Alla vrålade i tron att Ibbe skulle höra för att vrida sig i ångest. Golbögar ska ligga vakna för att se bilderna av hur familjen, inklusive husdjuren, rövknullas på alla upptänkliga sätt. Ingen tillåts sova med ett så belastat samvete. Hamrandet överröstade under någon minut skriken för att till slut ebba ut och innan tystnaden slutligen lägrade sig över den slitna avdelningen. Det fanns en självklar förklaring till varför kiosken krängde mängder av Apolivas öronproppar varje vecka. Jag stirrade ut genom det gallerförsedda fönstret där gardinerna hängde sönderslitna på trekvart och tillät det halogenblå skenet från strålkastarna utanför att lysa upp det mesta av cellen. Skitigt, sönderrepat och nedklottrat. Tanken på vad handfatet med skitränder i hörnet använts till tvingade mig att svälja tungt. Ytterligare en våg av oväsen sköljde genom de oisolerade väggarna och det överåriga ventilationssystemet fungerade som det högtalarsystem där all jordens vrede vällde ut. Riktat mot den satans Ibbe, som sannolikt slapp höra eländet och förmodligen sov gott på någon skyddsavdelning. 4

Ännu en gång förbannade jag att jag tackat nej till sömnmedicinen och inte hade några öronproppar till hands. Sedan avbröts jag plötsligt i tankarna av funderingarna kring dem jag lämnat bakom mig. Utan att varken förklara eller ursäkta, utan en möjlighet att ta farväl. Min resa kan å ena sidan betraktas utifrån. Som när solen värmer och strålar över drivhuset fyllt av prunkande grönska, omgivet av tuktade buxbomshäckar, väldoftande rosor och dignande fruktträd. Å andra sidan kan samma resa skildras inifrån, i ett hermetiskt tillslutet glashus med genomträngande stank av förmultnad jord och förruttnelse. Perspektiven skiftar. Härifrån syns bara stålgrå skyar och hörs regnets oupphörliga smatter mot glaset. Utsidans ogästvänliga upprördhet överträffas bara av insidans ständiga påminnelse om kretsgången där allt liv långsamt bryts ner. Det var där och då jag beslöt mig för att skriva ner min historia. Oavsett vart själva skrivandet skulle ta mig. 5

Kapitel 1 Skegrie utanför Malmö, 9 juli 1971 Kanske hade inte valet av kontor fallit på det mest ändamålsenliga. Ett rum utan varken plats för kontorsbord eller exponeringsmontrar och där det inte ens fanns utrymmer för ett pentry. Med vår strikt begränsade budget var lösningen idealisk och hade trots allt gett oss en egen ingång med en väl synlig skylt hängande över dörren. Vi hade dessutom, tros att vi var två små sjuåriga killar, haft turen att få en generös fastighetsägare som aldrig bråkat om det spring och dörrslammer som följt av den närmast lavinartade tillströmningen av kunder och samlare. Trots de få kvadratmetrarna rådde en militärisk ordning. Zumsteins franskt inbundna filatelibiblar stod med sina gröna läderryggar vackert uppradade årgångsvis och delade hylla med album, förstoringsglas och tandningsmätare. I vanlig ordning och i god tid slog jag mig ner vid det runda mahognyfanerade bord där alla lyckade affärer under den senaste månaden hade avlöst varandra. Öppnade jag en halvljummen Zingo och svepte raskt några klunkar medan jag sneglade på klockan. Nio, ganska exakt en timme kvar till öppningsdags. Som alltid först och med en sjusovare till kompanjon fanns inget annat val än att ta tag i högarna av genomskinliga kuvert som nu hotade att översvämma bordet. Vår leverantör, agenturen i England som varannan vecka skickade försändelserna med frimärken, gjorde sig säkert förmögna på affärerna med vår lilla rörelse. Men det spelade verkligen ingen roll. Vår affärsplan byggde på en strategi med marginaler som var varje detaljhandlares våta dröm. Om vi hade försökt att notera verksamheten och göra den publik skulle sannolikt alla marketmakers ha slagits om rätten att få introducera oss på börsen. Medan den livliga kommersen var framsidan, var det monotona sorteringsarbetet den tveklösa baksidan. En ytterligare klunk ur Zingon, ett knapptryck på bandspelarens play och Papa Joe med the Sweet strömmade ut i lokalen. Kanske skulle det snart finnas ekonomiskt utrymme att rekrytera personal till sorteringen, samtidigt som det skulle innebära att i någon mån mista kontrollen. Bara tanken på att inte längre ha full koll sände en pilsnabb ilning av obehag genom kroppen. Eventuellt kunde jag engagera min undersysselsatta tvillingsyster i ett extraknäck. Även om hon förefallit helt ointresserad varje gång jag plockat fram och börjat peta i högarna med album. Utan tvång eller påflugenhet hade vi på mindre än en månad etablerat en verksamhet som på alla plan visat sig tillgodose våra frimärkskunders behov. Vi var först, störst och helt ensamma på 6

marknaden. Frimärkssamlare vallfärdade till oss för att ta chansen att byta ut föräldrarnas gamla, luggslitna märken mot våra färgstarka motivmärken från världens alla hörn. Vem ville inte byta bort ett urlakat frimärke med silhuetten av en sedan länge bortgången 1800- tals monark mot en fantastisk serie märken med bilder på samtliga slutspelslag från fotbolls-vm i Mexico City 1970. Eller varför inte några blekta skillingbancomärken mot en serie om femtio frimärken med världens mest kända hundraser. Hela vägen från det exotiska Burma. Naturligtvis hade den illasinnade kunnat anklaga mig och min kompanjon för bondfångeri, men det vore att värdera vår affärsverksamhet alltför snävt. Medan de äldre och oansenliga frimärkena betingade betydande kommersiella värden återgäldade vi mångfaldigt i estetik. På mindre än en månad hade vår verksamhet gjort tydliga avtryck där tidigare trista och glåmiga samlingar hade moderniserats och restaurerats i takt med att försändelserna från England distribuerats till våra kunder. Album som under decennier gömts under damm eller förpassats till bokhyllans mest bortglömda delar hade av ivriga små kunder tagits till våra lokaler för vår värdering och expertutlåtande. Där var Zumsteins årliga kataloger oumbärliga, vars värderingar låg till grund för vår egen redovisning, noga nedtecknad märke för märke. En ytterligare fördel i vår verksamhet var vårt absoluta oberoende av banker då vi endast i undantagsfall ägnade oss åt kontantaffärer. Här handlade det om att byta frimärken och inget annat. Högst tvivelaktigt hade vi valt att kalla oss klubb och fokuserat på de betydligt mer lönsamma bytesaffärerna. Med van hand öppnade jag ett av kuverten och tömde det varsamt med pincettens hjälp. Gigantiska märken i Stars & stripes färger föll ut där alla de amerikanska astronauterna stod avbildade med stolta leenden. Utgivna av bananrepubliken Bali. Jag kan fortfarande minnas hur det vattnades i munnen vid tanken på hur den blivande lyckliga ägaren till rymdserien tveklöst skulle tvingas plikta med ett antal svenska märken av sent 1800- tal som betalning. För att inte tappa tempo och koncentration tvingades jag släppa tankarna på Balimärkena. Framför mig låg fortfarande dryga hundratalet kuvert att gå igen igenom och sortera innan öppningsdags. Engelsmännen hade verkligen överträffat alla mina förväntningar och för ett tag kändes det som om innehållet i varje kuvert var bättre än det föregående och att allt de skickat var bytbart. Kanske försvann jag in i min egen värld för en liten stund, så som bara vi filatelister kan när vi låter oss helt uppslukas av våra frimärken. I vart fall hörde jag inte min kompanjon Uffes 7

ljudlösa knackning och upptäckte honom inte förrän han kommit en bit in i rummet. Jag visste inte att vi skulle ha öppet idag, ursäktade han sig och körde fingrarna genom sin okammade frisyr. Klar att vi ska, svarade jag lätt irriterat och stängde av bandspelaren. Varför skulle vi ha stängt? Ahh, men du fyller ju år idag, jag trodde att du ville göra något annat. Sticka och bada till exempel. Jag fyller inte år förrän imorgon, men vi ska ha öppet då också. Kolla bara på allt som kom från England i morse, skitbra grejor. Förresten ska jag inte fira det förrän på lördag, det vet du, du är ju bjuden, avslutade jag fortsatt irriterat över att min kompanjon inte förstod värdet på skatten som låg utspridd över bordet. Föga kunde jag väl då, hängiven mitt nya och framgångsrika entreprenörskap, ana att hela traktens frimärkssamlande föräldraskara skulle samlas utanför mina föräldrars dörr för att återkräva de dyrbara märken som deras förvillade avkommor lockats att byta bort. 8

Kapitel 2 Electrolux huvudkontor på Lilla Essingen våren 1985 Genom den halvöppna dörren såg jag styrelseordföranden Hans Werthén promenera förbi, tätt åtföljd av Reefat El-Sayed. En av svenskt näringslivs höjdare med mannen bakom den klarast lysande kometen Fermenta i stramt koppel. För en sekund reflekterade jag över det faktum att jag just nu befann mig i näringslivets absoluta finrum. Männen vid andra sidan av det välpolerade konferensbordet tog ingen notis om sällskapet som passerade, utan övervägde istället under tystnad innehållet i mitt utspel. Jag lät blicken vandra mellan de tre som förskansat sig bak Ramlösaflaskor och det välfyllda fatet med kanelsnäckor. Vid tjugotvå års ålder satt jag med några av landets mest rutinerade förhandlare mittemot mig, ett gäng vana att styra med järnhand och som skulle ta varje chans att utnyttja sitt erfarenhetsmässiga övertag. Ingenting i deras minspel förrådde heller deras eventuella intresse av det affärsförslag som jag just presenterat. Det här är onekligen intressant, brummade den tidigare SAAB chefen Kurt Milekowski medan han böjde sig fram mot kakfatet. Det kanske ligger något utanför vårt verksamhetsområde, replikerade Elektrolux tekniska chef Uno Werner. Men vi är trots det intresserade, avbröt koncernchefen Gösta Bystedt honom. Innan jag åter tog till orda sneglade jag mot de två som satt vid varsin sida om mig, forskaren Rolf Stenbacka och hans alltid penninghungrande bror. Oavsett vad ni kommer fram till omfattas en eventuell uppgörelse endast av 49 procent i bolaget som äger nyttjanderätten till det blivande patentet. En utveckling av patentet kommer medföra mycket stora kostnader, kontrade Milekowski. Det här ligger faktiskt långt utanför vår kompetens och verksamhet, fortsatte Werner. Låt oss först utvärdera produkten och dess möjligheter. Sannolikt kommer själva utvecklingsarbetet kosta åtskilliga miljoner, avslutade Bystedt. Två månader senare hackade det till telexmaskinen på mitt kontor och bara minuter senare stod jag med ett Letter of Intent i min hand. Undertecknat av Gösta Bystedt på Elektrolux kontor i Manilla, deklarerande avsikten att förvärva dom 49 procent av aktierna i mitt bolag som jag tidigare hade erbjudit honom. 9

Kapitel 3 Västra Ingelstad den 14 maj 1989 Låt mig dö, för helvete låt mig dö, tyna bort, raderas ut och bara försvinna. Brottstycken ur meningar, varvade med ångestfyllda bilder ägde och regerade min själ, inte bara den här dagen och den här morgonen. Inget hat kunde mätas med det förakt jag kände inför bilden av mig själv. Så långt tillbaka jag kunde minnas hade alla dagar och morgnar sett likadana ut. Särskilt när de emoniska rösterna och paniken lyckats rubba mina sinnen och våldfört sig på mitt förstånd. Först vid snoozens fjärde ilskna påminnelse tog jag mig samman och knöt händerna så hårt att knogarna vitnade. Ångestens kramper höll mig i ett järngrepp och hopkrupen av smärta kravlade jag ur sängen för att ta mig mot badrummet. Attacker av frossa och vågor av kyla sköljde över mig där jag stod, bredbent med händerna på varsin sida av det spegelblankt vita handfatet. Varje våg av kramper pressade upp och fyllde svalget med blodfärgat slem och röd saliv. Trots pinan och den fysiska smärta som tankarna framkallat, den vitglödgade svetslåga som brann i mellangärdet, besatt jag fortfarande kraft nog att förbanna mig själv. Det här är för fan inte mitt liv, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. När ångesten nådde sin kulmen hängde jag fastklamrad över helvetesaltaret, den vitglänsande porslinsvasken. Vems förbannade skitliv lever jag och vem fan lever mitt?. Ostrukturerade frågor och osammanhängande tankar, blandat med allt hätskare förebråelser förstärkte det blinda och ändlösa infernot. De mörkröda blodstrimmorna bildade rännilar i tydlig kontrast mot det vita porslinet, alltmedan tvångstankarna framkallade än tätare krampanfall. Söndertrasad sneglade jag upp och såg mig förskräckt i spegeln. Blodsprängda ögon i ett härjat ansikte stirrade tillbaka. Den skarpa belysningen reflekterades av svettpärlorna i pannan och trots att jag inte grät rann tårar längs kinderna. Ännu en morgon hade rädslan och ångesten visat sig oövervinnerlig, rädslan inför att misslyckas och den ständigt närvarande ångesten över alla tanklösa vägval. I absolut utmattning sjönk jag samman och satte mig på badrumsmattan. Med händerna djupt begravda i ansiktet ansträngde jag mig för att förstå för vem jag kämpade och vad jag i så fall slogs för. Samtidigt som jag med hjälp av handens avigsida torkade svetten ur pannan. Vad i helvete var det jag försökte bevisa och vem försökte jag överbevisa? 10

I takt med att alla halvsanningar och lögner hunnit ikapp hade de långsiktiga målen blivit allt otydligare. Närmast utsuddade saknade de nu helt sina ursprungliga konturer. Dagarna hade istället övergått i en alltmer utdragen och plågsam kamp för överlevnad. Hur skulle min sambo reagera när hon fick veta det egentliga utseendet på min förvanskade värld? Var det för henne och vårt förhållande som jag kämpade? Handlade allt om att upprätthålla den förljugna bild jag skapat och hur viktigt var det egentligen att hon uppfattade mig som så förbannat framgångsrik och smart? Vilka reaktioner kunde jag förvänta mig om jag plötsligt la korten på bordet och förklarade det verkliga läget? Vad skulle det innebära att inför henne redovisa alla riskerna som jag tagit och berätta att jag i själva verket balanserade på randen till konkurs? Hur mycket skulle jag behöva plikta om jag slet av mig den satans masken och inte längre gjorde anspråk på rollen som oöverträffad? Tankarna förde mig bakåt i tiden. Oavslutade studier, oavslutad militärtjänstgöring och till hälften genomförda affärer. Kritiskt såg jag mitt liv kantas av historier som generöst kunde beskrivas som ofullbordade. I min egen värld hade jag istället med brutalitet och hänsynslöshet utvecklat cutting corners till konst. Sittande på den mjuka, exklusiva och svindyra badrumsmattan insåg jag nu pinat att jag aldrig avslutat något av egentligt värde. Den kärleksfulla uppväxten, den tveklösa studietalangen och förmågan att socialt smälta in i alla sammanhang, var medfödda gåvor. Allt hade offrats på mekanismen som drivit mig att söka de snabba och enkla lösningarna. Bittert och fylld av självförakt tvingades jag samtidigt inse att min vackra sambos reaktion i allt väsentligt saknade betydelse. Om jag beslöt att tvärt kasta in handduken och lät allt gå åt helvete var det istället omvärldens repressalier som stod att frukta. Banker, företag och privatpersoner skulle rasa, hundratals människor påverkades på olika sätt och ingen skulle tillåta mig att skadeslös kliva av karusellen. Konsekvenserna skulle bli förödande om jag ens lyckades överleva. Innan jag reste mig för att gå in i duschen knäppte jag händerna och slöt ögonen, Gud jag ber dig, hjälp mig. Hjälp mig att hitta lösningar ut ur det här helvetet, utan att skada fler människor. Jag stod länge i duschen med handflatorna mot den iskalla kaklade väggen medan brännhett vatten forsade längs ryggraden. Det ceremoniella spyendet hade ännu en morgon lyckats göra mig hel och väckt mina instinkter till liv. Det skakade liv i mitt intellekt som tidigt definierats av insikten om mänsklighetens 11

ständiga jakt på tillfredsställelse av alla sina begär. Ett intellekt som utvecklats under otaliga timmars kartläggning och utforskning för att sedan klara exploatera och slå mynt av den lägsta av drifter girighet. När jag några minuter efter åtta lämnade den gulputsade patriciervillan syntes inga spår av den ångest som hemsökt mig mindre än timmen tidigare. Istället var jag samlad inför ännu en dag av kamp och ovisshet. För ett ögonblick stannade jag till och betraktade de förbipasserande, flitiga och strävsamma. Förmodligen på väg till sina ärofyllda och hedervärda arbeten. Med ett stråk av avundsamhet frigjorde jag mig från tankarna vred om nyckeln i tändningslåset. 12

Kapitel 4 Det ihållande högtrycket låg orubbligt parkerat över södra Sverige och med knappa två veckor till midsommar dränktes Malmö i dagligt solsken. Kompromisslöst bet sig termometrarnas kvicksilverpelare fast vid trettiogradersstrecket. Trots att semestrarna för flertalet ännu inte startat var det som om solen rensat staden på dess invånare och bemannat samtliga strandremsor och golfbanor. Värmeböljan hade fått sjukskrivningstalen att skena, komptimmar att tas i anspråk och fäder utnyttjade den pappaledighet som egentligen reserverats för kommande olympiska spel. De stora torgen och gågatan låg öde och på ett nästintill spöklikt sätt hade all trafik övergett de centrala delarna av Malmö. Jag lämnade favoritbutiken Engelska Herr på Djäknegatan med som så ofta några skjortor och tröjor mer än vad jag behövde. Väderleken gav mig den perfekta ursäkten eftersom hettan krävde mängder av klädbyten. Att garderoben redan var överbelamrad bekymrade mig inte det minsta då jag sedan länge mist kontrollen över min närmast sjukliga skjortmani. Inga tecken tydde heller på att större väderomslag var att vänta. I varje fall inte enligt de hyllade meteorologer som genom vädrets förtjänst upphöjts till superhjältar. Åter på gatan kavlade jag upp ärmarna och kastade en snabb blick mot klockan som just passerat två. Den kompakta värmen vällde över mig och jeansen smetade fast och satt tajt som en kroppsmålning. Bilen hade i vanlig ordning felparkerats några kvarter bort, snett utanför den grådaskiga tingsrättsbyggnaden på Kalendegatan. Det var tveklöst en överdrift att beskriva bilen som parkerad. Jag råkade oftast bara precis ställa ifrån mig den där det kändes som mest bekvämt. Efter att ha korsat Djäknegatan vid Silverbergshuset stannade jag till vid skyltfönstret utanför Englunds Antik. När den några år tidigare legat på Södra Förstadsgatan hade jag varit en trogen kund hos den lilla men välsorterade antikvitetsaffären. Bekvämt eftersom det var i gatuplanet av fastigheten där jag fortfarande bodde. Efter flytten hade jag enbart hastat förbi, men efter att nu slängt en nyfiken blick genom fönstret beslöt jag att avlägga en visit. En behaglig svalka med en doft av möbelpolish och äldre böcker sköljde över mig som en sommarbris när jag kom innanför dörren. Jag såg mig omkring och konstaterade en aning besviket att ingen ur ägarparet fanns där. Istället hälsade jag förstrött mot en äldre oansenlig och grålätt kvinna som stod upptagen vid disken med något slags pappersarbete. Halvvägs in i butiken gjorde jag mitt första stopp och stannade jag till vid en magnifik bordslampa med vackert driven silverskärm. Inte tacky, mer skönt stilren. 13

Visst är den utsökt? Den retoriska frågan kom från ingenstans och fick mig att rycka till av förvåning. Kvinnan vid disken hade ljudlöst som en mus smugit sig upp bakom mig och väntade med ett forskande leende på mitt svar. Absolut, är skärmen i silver, frågade jag överrumplat. Just det och foten är i brons. Stilen är Jugend, men det visste du kanske, svarade kvinnan med fortsatt granskande blick. Den är otroligt häftig men priset är väl därefter, svarade jag med ett stråk av dämpad entusiasm. Helt billig är den ju inte, jag tror att vi begär trettiosjutusen för den, fortsatte hon nästan beklagande. Jag kände det nästan på mig men jag tittade mest in av nyfikenhet. Sist jag handlade hos er låg ni borta på Södra Förstadsgatan, i samma hus som jag bor. Kvinnan veckade fundersamt pannan för att nästan omedelbart spricka upp i ett leende. Just det, nu kommer jag ihåg dig. Det var ju du som köpte den antika släden, eller hur? Jo det var jag, jag har faktiskt en massa prylar därhemma som kommer från er. Men idag tänkte jag mest se mig omkring. Varsågod, vem vet, du kanske hittar något, avslutade hon och lämnade mig för att återgå till pappershanteringen vid disken. Lättnaden över att ha blivit igenkänd var på något sätt befriande. Nu slapp jag både köptvånget och besväret att ha en vakande expedit hängande över mig. Istället gavs carte blanche att botanisera fritt och rota runt bland antikviteterna. Snedklaffssekretärer och chiffonjéer med fantastiska intarsior stod uppradade längs ena väggen. Påkostade och utsmyckade möbler från en tid då hantverk var konst och som skulle kosta en smärre förmögenhet att nyproducera. En takkrona i brons där varje arm pryddes av försilvrade miniatyrsoldater fick mig att imponerat stirra upp mot taket. Praktfull eller hur, sa kvinnan vid disken som nu fångat mina tankar och blinkade glatt med sina blå ögon. Eller hur, den hade gärna fått hänga hemma hos mig, svarade jag med ett snett leende. Gör mig bara en tjänst, berätta inte vad den kostar. På väg ut ur butiken slängde jag några förströdda blickar mot tavlorna som hängde snett bakom den väl tilltagna glasmonter som samtidigt fungerade som disk. Tunga oljor i pråliga guldramar, ett par halvhyfsade havsbrott och tre motbjudande blomsterstilleben. Ingenting jag varken ville ha eller kunde tänka mig på väggarna därhemma. 14

Strax till vänster om de mediokra oljorna var några mindre och opretentiöst inramade kopparstick upphängda. Jag tyckte mig ha sett ett av motiven, men ändå inte. Storleken var något mindre än ett A4-ark, färgerna i det närmaste urblekta och inramningen den enklast möjliga. Någonstans, väl gömt i det inre tyckte jag mig känna igen tavlan, men ändå inte. Någonting avvek och överensstämde inte med mina egna minnesbilder. Efter att kort ha sneglat mot klockan upptäckte jag att dryga timmen försvunnit till absolut ingen nytta alls. Jag tackade för mig och slängde samtidigt en sista längtansfylld blick mot takkronan. Därefter gav jag mig åter ut i den skoningslösa hettan och gick i skydd av de skuggande fasaderna bort mot bilen. Först sedan jag kommit fram, klivit in och satt nyckeln i tändningslåset slog det mig. Med uppspärrade ögon stirrade jag ut genom framrutan med oseende blick. Efter att helt ha förlorat kontrollen drämde jag näven hårt i ratten och skakade vildsint på huvudet samtidigt som jag skrek rakt ut: Vad fan det är ju, nej det kan det inte vara, det är för helvete helt omöjligt! Jag vräkte upp dörren vid förarsidan utan att ägna minsta tanke åt den gröna Volvo som i sista sekund lyckades väja. Dessutom gav jag fullständigt fan i den långa harang av svordomar som volvoägaren lät avfyra genom den till hälften nedrullade rutan. Jag sprang tillbaks utan att varken känna eller påverkas av den tryckande värmen och bokstavligen slet upp dörren till antikaffären. Med den plötsliga och överfallsliknande återkomsten lyckades jag nära nog skrämma slag på det åldrade biträdet. Jaså, du ångrade dig, lyckades hon flämtande haspla ur sig med en utdragen suck av lättnad efter att ha känt igen mig. Det hänger ett kopparstick därborta som jag fastnade för, svarade jag och klev med bestämda steg fram för att resolut haka ner det. Innan den vettskrämda kvinnan ens hunnit reagera stog jag åter framme vid disken. Nu med kopparsticket i handen. Hur mycket vill ni ha för det här? Vi begär femhundra för det, men som gammal kund kan du få det för fyrahundra, svarade hon ansträngt efter att endast hjälpligt ha återhämtat sig från chocken. Jag fiskade snabbt fram en femhundring ur fickan och slängde den på disken. Tack så mycket, det är jämnt. Nästa gång kan du kanske ge mig ett schyst pris på lampan istället, sa jag med mitt sneda rovdjursleende. Bry dig inte om att slå in den, jag tar den som den är. Med samma hastighet som jag återvänt försvann jag åter ut ur butiken. När jag klev in i bilen och vred om nyckeln drog jag samtidigt upp luftkonditioneringen till maxkyla. Jag 15

studerade noggrant det blekta och urlakade kopparsticket innan jag vände upp baksidan. Med lägenhetsnyckeln som verktyg bände jag försiktigt upp de fyra metallclips som höll bakstyckets gulnade pappbit på plats. Efter att ha avlägsnat det lyfte jag själva arket, kopparsticket, ur ramen. Där, i nederkanten fann det jag sökte. Dold av en enkel passepartout fanns texten som avslöjade namnet på såväl motivet som konstnären, Madonna med steglits av Raffaello da Urbino. Trots den kväljande hettan kända jag hårstråna resa sig på armarna och hjärtat slå allt snabbare. Det var som fan, väste jag tyst för mig själv. Upptäckten fick tankarna att planlöst irra runt i skallen, fortfarande osäker över om den nyvunna vetskapen var verklig eller en illusion framkallad av hettan därute. Jag nöp mig hårt i armen, jo nog fan var det jag såg framför mig verkligt. Trots skrala konstkunskaper visste jag mycket väl vem Rafael var, en av de stora renässansmästarna. Enligt en del den främste, större än såväl Michelangelo och Da Vinci. Fortfarande förvirrad och omtumlad tog jag mig till slut samman och rotade fram mobilen som i uppståndelsen trillat ned mellan sätena. Det inlagda kortnumret gick till kontoret där jag visste att Fredrik Jansson, redovisningsansvarig i alla mina bolag, var den som förmodligen skulle svara. Jag har sprungit på en grej som kommer ta resten av dan. Kan du hälsa Lundman att jag kommer in i morgonbitti istället, sa jag bestämt utan att förvänta mig varken någon kommentar eller svar. Framför mig såg jag Fredrik, fullt upptagen vid datorn med att försöka få sin nittiofjärde patiens för dagen att gå ut. Mitt antagande stämde och mycket riktigt klarades samtalet med min frånvarande ekonomichef av på något mindre än tio sekunder. Under den korta tid det tog att köra till Stadsbiblioteket kretsade alla tankar kring tavlan, inte på det oansenliga kopparstick som nu låg uppbrutet på passagerarsätet. Istället tänkte jag på min egen tavla, den jag köpt tio år tidigare, utan kunskap och helt ovetande om vad jag blivit ägare till. Av en ren händelse hade jag befunnit mig hos en konsthandlare på Regementsgatan när en tysktalande man med fårat ansikten som skvallrat om ett mödosamt liv dykt upp. Med sig hade mannen haft ett parti om tolv tavlor som han erbjudit till försäljning. Medan konsthandlaren bestämt tackat nej hade jag bett att få titta för att till slut ha köpt hela bunten. Den gången för en spottstyver och helt aningslös om vad det var jag fått i mina händer. Ännu en i en lång rad liknande affärer som undantagslöst slutat i svidande förluster. När jag flyttat in i huset tillsammans med Louise var tavlan med madonnan den enda av de tolv som jag valt att hänga upp på väggen. Dryga metern hög och sjuttio centimeter bred beslöt jag 16

den gången att hänga upp den precis som den var oinramad. I pannåns bakstycke lät jag dra i två rejält dimensionerade skruvar mellan vilka jag surrat en kraftig ståltråd. Poppelpannån som tavlan målats på var tung och vägde närmare femton kilo. Den hade sedan hängt kvar i patriciervillans matsal ända fram tills vi lämnat huset. Efter en tillfällig separation från Louise, några år bakåt i tiden, hade jag valt att flytta tillbaka till Malmö. Allt sedan dess hade tavlan tillsammans med en del annan konst cirkulerat och förvarats hos olika banker. Ofta använd som säkerhet i samband med mina äventyrliga skalbolagsaffärer. Just för tillfället var den i vanlig ordning pantsatt tillsammans med några av de övriga målningarna. Dessbättre var jag helt förvissad om att den nuvarande pantsättningen inte skulle medföra några större problem. Jag hade åtskilliga gånger beundrat och betraktat målningen med madonnan och de två barnen. Utan att vara expert hade jag faktiskt fascinerats över kvalitén och vid mer än ett tillfälle frågat mig vem som kunde ligga bakom verket. Vid mina täta besök i London och Paris hade jag ägnat dagar åt att strosa runt på National Gallery och Louvren. Trots alla erfarenheter som jag skaffat mig hade den gåtfulla målningen av madonnan, jesusbarnet och Johannes döparen lämnat ett alltjämt outplånligt intryck. I samma ögonblick som jag parkerade och klev ur bilen vid Stadsbiblioteket beslöt jag att omedelbart dämpa mig och försöka skruva ner alla förväntningar. Sannolikheten för att min hastigt påflugna entusiasm och optimism ännu en gång var på väg att leda mig rakt in i en av alla de återvändsgränder som jag på senare tid vandrat in i var helt enkelt allt för stor. Timmarna bland facklitteraturen på bibliotekets konstavdelning flög iväg sedan jag förlorat mig i sida efter sida och klockan hann bli åtta innan jag klev innanför dörren till lägenheten på Södra Förstadsgatan. I litteraturen om Rafael lyckades jag finna såväl målningen som motivet. Liksom bilden av originalet, hämtad från Rafaels och Andrea del Sortos sal på Uffizimuseét i Florens. Jag hade därefter ägnat en längre stund åt historiska beskrivningar och berättelserna kring Rafaels verk. Jag borde naturligtvis ha låtit mig nedslås av det faktum att tavlan redan fanns. Tydligt beskriven som originalet och hängande på en av Uffizipalatsets väggar. Men någonting fick mig att trots det utestänga varje känsla av besvikelse. Min tavla var, i likhet med originalet, målad på en pannå som av utseendet att döma mycket väl skulle kunna vara femhundra år. Samtida med den tavla som redan visat sig hänga på Uffizierna. Måtten på min tavla var troligen desamma som originalets och kvalitén var med en lekmans ögon förstklassig. Någonting inombords vägrade ge vika och höll envist fast vid att min tavla mycket väl kunde vara en replica, en av Rafael egenhändigt målad kopia av sitt eget verk. I lika 17

hög grad ett original som den målning som så ingående beskrivits i litteraturen. Trots min optimism kunde jag dock inte i min vildaste fantasi tänka mig vad målningen skulle komma att föra med sig. Upprymd och full av entusiasm slängde jag ifrån mig kassarna från Engelska Herr precis innanför dörren. Hallå, är du hemma, ropade jag i samma sekund som jag såg Louise skor strax till vänster om dörrmattan. Jag är här, svarade hon skarpt. Rösten kom från det mellersta av de tre stora rum med utsikt mot gågatan. Jag sparkade av mig skorna och gick fram till dörröppningen. Rummet låg insvept i dunkel och lystes bara upp av den höga skärmlampan på ett av sideborden. Louise satt uppkrupen i den djupa gula soffan. Hennes mörka långa lockar var nedsläppta och avtecknade sig i silhuett mot lampans sken. Trots värmen satt hon med benen djupt instuckna under den tjocka röda tygpläden och hade barrikaderat sig med kuddar på båda sidor om sig. Jag tog ett steg in i rummet och närmade mig henne, men i samma ögonblick som jag öppnade munnen för att börja berätta om tavlan spände hon ilsket ögonen i mig och fräste till. Jag vill veta vad fan du håller på med, vad är det egentligen för affärer du sysslar med? Hon gav mig en iskall blick samtidigt som jag upptäckte att hon gråtit. Ränder av tårar speglades i skenet av lampan. Vad menar du, vad då för affärer? Vem är det den här gången som pratat skit om mig? Trots att jag fattat precis vad hon menat valde jag anfall som bästa försvar. Du försök inte, svarade hon och kämpade för att hålla tårarna tillbaka. Jag vet och Lars har berättat för mig att allt som du sysslar med är skit, fusk och fiffel. Bara så du vet håller Skatteverket på med en jätteutredning om dig! Och sluta prata skit om Lars, det han berättade sa han bara precis för att skydda mig. Menar du att din satans djävla kusin, som chef på Skatteverket, skulle bryta sin tystnadsplikt bara för att skydda dig?! Du är ta mig fan inte riktigt klok! I ett utbrott av raseri anklagade jag henne för att ännu en gång ha lyssnat till den illasinnade skattefogdens lögner och påhitt. En ilska som knappast blev mindre av att jag redan vid första mötet med det förbannade fogdekräket Lars Hedlund känt ett spontant och bottenlöst förakt. Han vill inte att jag ska råka illa ut på grund av dig, fattar du, fräste hon fränt och syrligt. Jag bet mig hårt i tungan, tog ett djupt andetag och slog mig ner på fotpallen mitt emot henne. Lyssna nu på mig. Det svinet har hatat mig sen första gången vi sågs. Det är hans jobb att 18

ställa till djävelskap och lägga hinder i vägen för folk. Förutom det är han det mest avundsjuka kräk till nolla jag någonsin träffat. Jag sträckte sakta ut min arm och tog tag i hennes hand medan hon fortfarande snyftade och skakade av ilska. Louise, vi vet vad vi håller på med och jag har full kontroll över allt som händer i mina bolag. Jag har advokater och revisorer som jag betalar miljoner till för att gå igenom och kolla precis allt. Förstår du inte hur fruktansvärt illa den djävla loosern mår i sin avundsjuka lilla skitvärld. Bara att behöva se dig och mig lyckliga har förvandlat hans skitliv till ett helvete. Han är dessutom sorten som skulle gå över lik för att se det ta slut mellan oss. Jag reste sig långsamt från pallen och slog mig ner bredvid henne. Hela tiden på min vakt och klar över att nästa utbrott kunde komma när som helst. Med ena handen torkade jag försiktigt tårarna från hennes kinder, lade armen över hennes axlar och drog henne sakta intill mig. Varsamt förde jag undan en av de mörka lockar som trillat ner över hennes ansikte och kysste hennes kind. Sältan från hennes tårar sved mot läpparna. Känns det bättre nu, frågade jag efter en längre stund av tystnad då jag försökte fånga hennes blick utan att lyckas. Lite, svarade hon snyftande men behöll blicken motsträvigt nedsänkt mot golvet. Vill du att jag ska sätta på lite te, frågade jag och smekte hennes kind. Mm, ja tack, pep hon nästan ynkligt. Jag reste sig ur soffan. På väg mot köket sträckte jag ut handen och greppade mobilen som jag slängt ifrån mig på hallbordet. Väl ute i köket tog jag fram den minsta kastrullen och kranade den halvfull. Så snart jag ställt den på spisen tog jag upp mobilen och slog numret. Lundman! I bakgrunden hördes Aktuellts vinjett och jag förstod att min advokat och vapendragare sannolikt befann sig hemma i sitt vardagsrum. Har du tid Hans Erik, kan vi ses en kort stund på kontoret. Jag har precis fått en del riktigt usla nyheter, riktigt djävla usla. Mer vill jag inte ta över telefon, avslutade jag viskande. Inga problem, jag kan vara där om en halvtimme. Vi ses där, svarade jag och avslutade samtalet. Otåligt väntande på att vattnet skulle koka funderade jag över det som Louise precis berättat. Hon hade i stort sett haft rätt i allt hon sagt och förmodligen var kusinens anklagelser tilltagna i underkant. Lars beslut att berätta för Louise var ett mycket illavarslande tecken som tveklöst var stabilt och solitt underbyggt. Det gav en otäckt krypande obehagskänsla, samtidigt som jag tyckte att det tog en helvetes tid för vattnet att koka. Spisdjävel! I ren ilska förbannade jag mig 19

över att jag ännu en gång lät mig stressas, men klarade inte av att bara avfärda det jag hört som ovidkommande nonsens. Tillbaka i rummet där Louise satt placerade jag hennes tekopp strax till vänster om den tända lampan. Slog mig ner på fotpallen mittemot henne och nu mötte hon åtminstone min blick, om än misstänksamt. Det nyligen uppkomna krisläget framtvingade ännu en av mina otaliga nödlögner. Jag hann inte få iväg alla mail innan jag stack från kontoret. Jag måste dra dit en sväng, är det okej för dig? Hon drog på svaret medan jag kände hennes skärskådande blick. Åk dit om du måste, jag börjar tidigt imorgon så jag lägger mig snart, sa hon med ett ansträngt leende. Jag reste mig långsamt och gick mot ytterdörren. Den krypande olustkänslan hade vuxit sig allt starkare för att nu likt ett gift nu ha spritt sig i kroppen. Dryga halvtimmen hade gått sedan samtalet med Hans Erik Lundman när jag med sedvanlig vårdslöshet parkerade BMW-jeepen utanför kontoret på Ribersborgsvägen 14. Från gatan kunde jag se hur det lyste i Lundmans rum. Han fanns redan på plats, som alltid punktlig. Kontoret som två år tidigare varit levande, fullt av entusiasm och framtidstro, låg nu närmast öde och övergivet. Min vårdslösa hantering av personal, löner och tidplaner hade i rasande takt tömt arbetsstolar och släckt förhoppningar. De få som återstod av den ursprungliga styrkan hängde envetet kvar av endera två skäl. Antingen därför att de satsat sina sista besparingar i mina vidlyftiga projekt. Eller så levde de i den verklighetsfrämmande och vansinniga förhoppningen om att skeppet i den tolfte timmens sista skälvande minuter mirakulöst skulle undkomma det brådstörtande djupet. Från utsidan illustrerades verksamheten rättvist av den enda krukväxten i fönsterraden En överlevande julros vars sista röda kronblad sedan länge torkat ut och fallit ned. Återstod gjorde tre glest sittande blad och en döende stjälk som med falnande stolthet reste sig ur den snustorra blomsterjorden. Normalt obekymrad gav jag antagligen ett ansträngt och spänt intryck när jag äntrade advokat Lundmans kontorsrum. Efter ett nervöst hej sjönk jag ner mittemot advokaten i den nedsuttna svarta besöksstol från IKEA, där jag redan tidigare tillbringat hundratals timmar. Informationen från Louise hade skakat om mig rejält och i ett slag väckt all inneboende oro till liv. Nu hade jag bett Lundman komma för att försäkra sig om att det jag hört var inbillning, att läget var under 20