Om betydelsen av minoriteters storlek för ett fullgott medborgarskap i tvåspråkiga kommuner

Om betydelsen av minoriteters storlek för ett fullgott medborgarskap i tvåspråkiga kommuner PL Linnéa Henriksson Offentlig förvaltning Åbo Akademi linnea.henriksson@abo.fi 19.11.2007 1

Om bakgrunden till föreliggande text Sedan hösten 2003 har jag, vid sidan av allt möjligt annat, arbetat med hur Finlands tvåspråkighet påverkar förvaltningen och dess utfall i kommuner. Det har dels handlat om en utvärdering av ett projekt som syftade till att kommuner skulle införa så kallade språkförbindelser (jfr servicegarantier, Citizens Charters), för att underlätta uppföljningen av den nya språklagen. Det här ynglade av sig i några projekt om hur tvåspråkiga kommuner sedda som språkmiljöer fungerar. Min biinsats i dessa språkmiljöprojekt kom, på grund av personbyten och andra trivialiteter, småningom att växa till huvudinsats, vilket slutligen resulterade i att det är jag som skrivit en populär rapport om några sådana språkmiljöer, som nu saknar kanske fem sidor på slutet (av ca 150). Egentligen var det tänkt att mitt konferenspapper skulle bestå av rapportens avslutande kapitel. Efter kritisk genomläsning med nordiska glasögon konstaterade jag dock att kapitlet innehåller för mycket av referenser dels, till tidigare kapitel och dels, till outtalade finländska förhållanden, för att vara riktigt intressant. Därför beslöt jag att försöka plocka några delar som är av allmängiltigt och allmänbildande intresse - och antagligen samtidigt de delar där den samlade erfarenheten i arbetsgruppen vid konferensen har goda möjligheter att komma med väsentliga bidrag för mitt fortsatta arbete. Det är nämligen sannolikt att jag kommer att skriva min doktorsavhandling om samma tematik. Mina konkreta behov är därför följande: 1) Eftersom den rapport som skrivits huvudsakligen är riktad till mindre vetenskapligt orienterad publik, innehåller den just inga vetenskapliga referenser, och därmed är jag i ärlighetens namn inte särskilt inläst på till exempel medborgarskaps- eller demokratiteorier. Eftersom rapporten är materialdriven har det hittills heller aldrig varit aktuellt. Goda infallsvinklar när det gäller att söka mer teoretiska och allmängiltiga perspektiv på materialet är därför välkomna. 2) Att omvandla det populära till vetenskap är bara en del av utmaningen. Den betydligt större utmaningen är att skapa en teoretisk referensram kring medborgarskap och politiskt beslutsfattande i tvåspråkiga kommuner, som kunde inplacera tematiken i ett mer allmängiltigt sammanhang. Det stora frågetecknet med projektet är nämligen dess intresse utanför den finlandssvenska ankdammen, och det borde pareras med en vettig referensram. För mig personligen är det givetvis intressant att studera vilka implikationer Finlands tvåspråkighet får, eftersom jag ägnat en stor del av mitt (privata) liv åt att skapa möjligheter för att det svenska språket skall överleva i Finland. Men jag måste ju rimligtvis kunna övertyga också resten av världen om att det här är värt att studera vetenskapligt. Därtill är alla andra idéer och associationer varmt välkomna! (Ovan skrev jag att jag plockat ihop några delar. Jag har också plockat ihop det statistiska material som här visas. För närvarande finns det data som presenteras i ett antal olika filer och därför är någon mer spännande genomgång av statistiken ännu inte möjlig. Av samma anledning varierar också exempelkommunerna, även om det beskattar systematiken.) 2

Inledning Förekomsten av två språk på en ort påverkar både invånarnas uppfattning om demokrati, service och samhällsliv i gemen liksom också beslutsfattandet. Även kommuners olika karakteristika (absolut/relativ storlek, geografi, institutioner etc.) både påverkar och påverkas av invånarnas/beslutfattarnas syn på elementen i dessa så kallade språkmiljöer. Vissa av de tvåspråkiga orterna brottas med långdragna språkrelaterade konflikter, medan finsk- och svenskspråkiga på andra orter i Finland lever jämsides i frid och sämja. Eftersom utgångsläget nationellt sett borde vara det samma kan man här skönja en del intressanta frågeställningar. Förutom att konfliktnivån varierar, så varierar även nivån på den service som ges på respektive språk och kontaktmönster mellan språkgrupperna. Med utgångspunkt i projekten Språkmiljö i Borgå och Karleby samt Språkmiljö i Hangö, Kristinestad och Pargas, vars avsikt har varit att skapa ett systematiskt kunskapsunderlag över lokala språkmiljöer, skall några av dessa omständigheter belysas i denna framställning. Språkmiljöprojekten avsåg att besvara bland annat frågorna: Går det att leva vardagslivet fullt ut på båda språken på en tvåspråkig ort? Upplever finsk- och svenskspråkiga kommunens beslutsfattande på samma sätt? Vad anser finsk- och svenskspråkiga kommuninvånare om varandra? Kartläggningen gjordes för att peka ut starka och svaga sidor hos den lokala språkmiljön, med uttrycklig avsikt att identifiera sådana omständigheter det går att göra något åt. Kunskapsunderlaget kan användas till exempel när kommunen ser över hur väl den uppfyller Språklagens (423/2003) krav. Språkmiljö används som ett samlande begrepp för att beskriva de många olika aspekterna av att två språkgrupper lever sida vid sida på en ort. I föreliggande framställning studeras betydelsen av språkgruppernas storlek för hur språkmiljöer ser ut och fungerar. Inledningsvis presenteras Finlands tvåspråkiga kommunfält. Därefter görs en kort beskrivning av varför medborgarskapet egentligen inte borde påverkas av modersmål. Genom att studera olika dimensioner av medborgarskap på tvåspråkiga orter belyses frågan om betydelsen av språkgruppens storlek. Avslutningsvis förs en diskussion om hur man skall se på denna fråga. Finlands tvåspråkiga kommunfält Två av grunderna för den språkliga verkligheten i Finland är grundlagen och språklagen. Grundlagen (731/1999) konstaterar att Finland har två nationalspråk, finska och svenska, och ger uttryck för principen om jämlikhet mellan den finsk- och svenskspråkiga befolkningen. Varken grundlagen eller någon annan lagstiftning beskriver alltså svenskspråkiga som en språklig minoritet, utan som en befolkningsgrupp vars behov skall tillgodoses enligt samma principer som den finskspråkiga befolkningen. Språklagen (423/2003) utgår från den lokala situationen. En kommun kan vara enspråkig eller tvåspråkig. 1 1 För en bra genomgång av språkligt relaterad lagstiftning, i både Finland och Sverige, se kapitel 3 De språkliga rättigheterna av Kristian Myntti i Bäck et al. (2005): Svenskt och finskt i kommunerna, Förvaltningshögskolan, Göteborg. 3

Kommunens språk bestäms av Statsrådet, i enlighet med officiell befolkningsstatistik, för perioder om tio år. För att en kommun ska kategoriseras som tvåspråkig ska minst åtta procent, alternativt 3000 personer, av kommunens invånare ange minoritetsspråket som modersmål. En kommun, där minoriteten är mindre än det stadgade, kan på förslag av kommunfullmäktige anhålla om att kategoriseras som tvåspråkig. Enligt språklagen skall varje tvåspråkig myndighet betjäna allmänheten på båda språken. I språklagen definieras i detalj vad som avses med begreppet tvåspråkiga myndigheter: förutom varje tvåspråkig kommuns kommunala myndigheter omfattar begreppet samtliga statliga centralförvaltningsmyndigheter samt vidare andra myndigheter, vilkas ämbetsdistrikt omfattar kommuner som har olika språk eller minst en tvåspråkig kommun. Livet på tvåspråkiga orter innebär att två språk hela tiden stöts och blöts mot varandra. Det aktualiserar frågor som sällan uppstår på enspråkiga orter. Minoritetens (oberoende av om den är svensk eller finsk) storlek och utveckling liksom ortens läge och historia spelar en klar roll. Problemen är av olika art på orter där det finns en klar språkmajoritet och på orter där språkfördelningen är jämn. På orter där minoriteten är liten, handlar språkrelaterade frågor ofta om direkt tillgång till service på eget språk, medan utmaningarna på orter där språkfördelningen är jämn snarare rör språkgruppernas uppfattning om likvärdig behandling samt om ortens beslutsfattande och förvaltning och möjligheten att leva livet fullt ut på eget språk. Den normala beskrivningen av tvåspråkigheten i finländska kommuner tar inte hänsyn till minoritetens storlek. Det normala, när man i Finland presenterar det tvåspråkiga kommunfältet, är att man berättar att av 416 kommuner är 19 kommuner enspråkigt svenska, varav tre finns på fastlandet och de övriga på Åland. De tvåspråkiga kommunerna är 43 till antalet, varav 21 kommuner har finsk majoritet och 22 kommuner har svensk majoritet. De övriga kommunerna är enspråkigt finska. De tvåspråkiga kommunerna uppvisar dock en stor variation beträffande både andel och antal finskoch svenskspråkiga liksom kommunens storlek. Man behöver inte särskilt mycket fantasi för att inse att verkligheten i form av tillgång till service på eget språk, inflytande etc. - i de tvåspråkiga kommunerna med finsk majoritet ser mycket olika ut, beroende på om man är bosatt i Hangö, där andelen svenskspråkiga är 44 procent och totalbefolkningen ca 9.700 personer jämfört med om man är bosatt i Finby, där andelen svenskspråkiga är 10,6 procent men antalet invånare är 743, eller ytterligare om man är bosatt i Vanda, där andelen svenskspråkiga är 3,1 procent men antalet är knappt 6000 personer, eftersom totalbefolkningen uppgår till 190.000 personer 2. Variationen inom de tvåspråkiga kommunerna med svensk majoritet är något mindre, men skapar likaväl olika utfall för invånarna. Indelningen i en- och tvåspråkiga kommuner enligt kommunens språk eller majoritet är således, trots de fyra kategorierna, ett trubbigt instrument. Eftersom variationen inom de tvåspråkiga kommunerna är stor, är denna indelning otillräcklig för att göra en närmare beskrivning över språkmiljöerna och deras effekter för kommuninvånarna i dessa kommuner. För att bättre kunna ta hänsyn till variationen görs här därför en annan indelning, som tar hänsyn till minoritetssituation. Olika minoritetssituationer ger alltså olika utfall för kommuninvånaren. Rosabeth Moss Kanter har i en uppmärksammad studie av kvinnor och män i företag beskrivit betydelsen av en minoritets storlek, i både absoluta och relativa tal (Moss Kanter 1977). I korthet går Moss Kanters resonemang 2 Källan för alla uppgifter om invånarantal och andel, liksom kommunernas fördelning i en- och tvåspråkiga kommuner, är Statistikcentralen, per den 31.12.2006. 4

ut på att en liten minoritet (upp till ca 15 procent av ett sammanhang) kämpar för att alls uppmärksammas, medan en större minoritet (ca 15-33 procent) har fullvärdigt inflytande på sin agenda. Enligt Moss Kanter utgör en tredjedel ett slags kritisk gräns. Om en minoritet (kvinnor/män, etnisk grupp, religiös grupp) utgör under en tredjedel av ett sammanhang, så koncentrerar den sig på att vara minoritet. Om andelen överstiger en tredjedel så känner sig minoriteten trygg, och det kan förekomma fraktioner och grupperingar inom gruppen. Gruppen talar inte längre med en röst. Om gränsen igen överstiger 40 procent, så upphör minoriteten att vara minoritet. Då råder balans mellan grupperna. Om man applicerar samma perspektiv på de tvåspråkiga kommunerna i Finland innebär det att - när andelen svenskspråkiga är liten, så handlar de svenskspråkigas förhållande till kommunen och språkmiljön överlag om att göra sig hörd och få tillgång till service på modersmålet över huvudtaget. De största hoten mot minoriteten handlar här om att inte alls uppmärksammas vid resurstilldelning, att inte alls få sina språkliga rättigheter tillgodosedda. Finskspråkiga (=majoriteten) kan vara tanklösa eller oinsatta, ibland oförstående, men är sällan direkt missunnsamma eller illvilligt inställda. - när andelen svenskspråkiga är större än en tredjedel känner sig minoriteten trygg. Minoriteten är tillräckligt stor för att tas på allvar, även om den fortfarande utgör en minoritet. Här förändras dock förhållandet till språkmajoriteten; en större minoritet betyder också självklart (behov av) större resurser, vilket inte alltid är lätt. De språkrelaterade konflikterna är sannolikt mest frekventa i kommuner där denna situation råder. - när andelen svenskspråkiga ligger mellan 40 och 60 procent råder språkbalans. I detta läge är den mindre gruppen inte längre någon minoritet. Det omvända gäller i valda delar även när det handlar om finskspråkiga i minoritet: - när andelen finskspråkiga är riktigt liten, är dessa ofta naturaliserade och verkar acceptera frånvaron av finskt vardagsliv. Det finns dock också små finska minoriteter som känner sig påtrampade och förbisedda av den svenskspråkiga majoriteten. - när andelen finskspråkiga växer, och andelen rör sig mellan ca 15 och 40-45 procent, har den finska minoriteten, på samma sätt som motsvarande svenska, helt berättigade krav på finsk service. Det är inte självfallet att dessa krav och behov lokalt uppfylls bättre, än motsvarande svenskspråkiga krav i samma situation. Finskspråkiga i minoritet tenderar dock att uppfatta minoritetssituationen som besvärligare, än svenskspråkiga i minoritet. Det senare beror givetvis på att det inte går att dra fullständigt allmängiltiga slutsatser om den språkliga verkligheten i de finländska kommunerna enbart på basis av andel och antal svenskrespektive finskspråkiga. För även om svenskspråkiga i vissa kommuner i Finland utgör en klar majoritet, är de svenskspråkiga nationellt sett få (5,5 procent år 2006, men man brukar tala om 6 procent). Och, omvänt, även om finskspråkiga lokalt sett kan utgöra en liten minoritet, så tillhör de den nationella majoriteten. För finskspråkiga innebär en lokal minoritetssituation en mindre begränsning av möjligheterna att använda sitt modersmål i olika situationer, än för svenskspråkiga. Allt detta påverkar människornas bild av verkligheten, och därmed de krav och förväntningar de har på omvärlden. Svenskspråkiga bär således med sig sin kollektiva minoritetsuppfattning även på orter där svenskan är i majoritet, vilket kan ta uttryck som (överdriven) försiktighet, slutenhet och avoghet mot det finska. På orter där andelen finskspråkiga vuxit mycket under senare tid, kan samma fenomen ge upphov till onödigt kraftiga försvarsreaktioner lokalt. Och å den andra sidan, en finskspråkig lokal 5

minoritet kan, präglad av sin nationella majoritetsuppfattning, ställa oproportionerliga krav lokalt. Missnöjet över att svenskspråkiga innehar definitionsmakten kan leda till situationer där allting som på något sätt kan förknippas med det svenska per se är illa. Bland de problem som kan uppstå på tvåspråkiga orter finns: - tendenser att språkmajoriteten, oberoende av språk, anser att allt är bra och att minoritetens behov beaktas i tillräcklig utsträckning och därmed inte inser att det finns problem. Problem negligeras sällan av ren elakhet men överlag tycks det vara svårt att sätta in sig i en situation där bristen på kunskaper i ett språk skapar problem i vardagen. Då är det lätt att avfärda alla önskemål om förbättrad service med att de hör till kategorin obefogat gnällande. Intressant nog är detta fenomen nästan lika utbrett på orter med stark svenskspråkig majoritet, även om man kunde tro att den nationella minoriteten som lokal majoritet skulle ha större förståelse för minoriteters behov. - tendenser att alla politiska frågor får språkpolitiska aspekter, speciellt i situationer där svenskspråkiga har defintionsmakten; där politiska ideologier, språkförhållanden och normala demokratiska maktanspråk blandas i ibland ohanterliga kombinationer, så att alla frågor får en språkpolitisk prägel. Beroende på andelen svenskspråkiga på orten tar tendensen sig lite olika uttryck. Om den svenskspråkiga andelen är liten kan svenskspråkiga och svenskspråkiga beslutsfattare få stämpel som gnällspikar, eftersom man regelbundet är tvungna att påminna om behovet av svenska i servicesammanhang (och vice versa, på orter med liten finsk minoritet kan gnällspikarna vara finskspråkiga). På orter där språkfördelningen är jämn, eller där svenskan är i majoritet verkar språkrelationerna lida mer och konfliktnivån bli högre, än om den svenska minoriteten är liten. Den här tendensen verkar vara särskilt stark på tvåspråkiga orter där Svenska folkpartiet har ett stort inflytande. Svenska folkpartiet i politisk majoritetsställning verkar också sticka mer i ögonen och leda till mer konflikter än andra partier i motsvarande position. - tendenser till att språkrelaterade frågor och konflikter personifieras och kommer att beskyllas en eller flera utvalda personer, så att man resonerar enligt logiken att om bara Andersson/Virtanen förstod att hålla käft eller lämna sina uppdrag, så skulle allt bli bra. - tendenser till krav på millimeterrättvisa; där det är viktigt att alla synliga tecken på tvåspråkigheten är precis lika, där sakliga olikheter i någon fråga kan växa ur sina proportioner och börja betraktas som ojämlikhetsfrågor. Det finns således skillnader mellan svenska och finska lokala minoriteter och vilka följder dessa situationer får. Det är dock värt att åter påpeka att dessa skillnader uppstår i praktiken, bland annat som en följd av skillnader i minoritetsmedvetenhet. Juridiken är språkneutral. Ovan nämndes att minoritetens storlek, både absolut och relativt sett, spelar en roll. På orter där svenskspråkiga är i klar minoritet handlar det tvåspråkiga livet om kampen för överlevnad, för att se till att basbehov blir tillgodosedda och att svenskspråkiga får den svenska service de faktiskt har rätt till. I dessa situationer är ortens storlek ofta avgörande för hur tillgången till svensk service faktiskt ser ut: i Helsingfors, Esbo, Vanda och Åbo är andelen svenskspråkiga mindre än 10 procent. Trots detta finns det (relativt väl utbyggda) system för svensk service på dessa orter, eftersom antalet svenskspråkiga är tillräckligt många för att göra anspråk på och bilda tillräcklig massa för egna institutioner. I till exempel Helsingfors är andelen svenskspråkiga 6,1 procent, men uppgår till ca 35.000 personer och i Åbo är andelen 5,2 procent och antalet drygt 9.000 personer. Med andra ord är antalet svenskspråkiga i dessa städer större än totalbefolkningen i många mindre kommuner. Och, å andra sidan, i Finby är andelen svenskspråkiga större än i dessa ovan nämnda kommuner 6

(10,6 procent), men antalet är bara 79, vilket gör att det är färre speciella system som skapats för detta antal personer. 3 I ljuset av ovan beskrivna tänkbara olikheter i minoritetssituationer uppstår, för orterna med jämn språkfördelning, frågan om när en minoritet är en minoritet. På så kallade språkbalansorter råder jämn språkfördelning (språkgruppernas andelar inom gaffeln 40-60 procent). På dessa orter utgör ingen av språkgrupperna en egentlig minoritet. Ändå kan man i konkreta fall urskilja skiktningar, bland framför allt finskspråkiga, där faktorer som inflyttning och anknytning till orten, samt språken som används inom familjen, är av stor betydelse. En grupp som inte är en minoritet kan de facto bete sig som en sådan. Och å andra sidan, var gränsen går för när en grupp blir en minoritet (det vill säga minskar i storlek) är också intressant. Det finns fall som i dagsläget befinner sig vid den kritiska gränsen om man ser till de svenskspråkigas andel av befolkningen, men där de svenskspråkiga är så välrepresenterade i förvaltningen och politiken, att de inte nödvändigtvis ser sig som en minoritet. En mer ingående sammanställning över olika språkmiljöer i tvåspråkiga kommuner i Finland presenteras i bilaga 1, där både andel av respektive språk samt kommunens storleksklass ingår. Medborgarskap i tvåspråkiga kommuner Utan att föra någon ingående diskussion om olika definitioner av medborgarskap eller lokalt medborgarskap, fastställs här att medborgarskap i denna text inbegriper en personlig, en social och en politisk dimension samt en välfärdsdimension, som här primärt utgår från service. Medborgarskapsdiskussioner utgår ofta från indelningar liknande T.S Marshalls klassiska medborgarskapsteori, där medborgarskap inbegriper en uppsättning medborgerliga rättigheter av tre olika slag; civila, politiska och sociala, som alla vilar på en underliggande princip om jämlikhet (Marshall 1991). När forskningsobjektet är finländska kommuner, sedda som språkmiljöer, borde medborgarskapsfrågan vara oproblematisk som utgångspunkt, eftersom de medborgerliga rättigheterna är de samma både för finsk- och svenskspråkiga. I Finland borde medborgarskapet inte påverkas av ens modersmål, eftersom finsk- och svenskspråkiga enligt lag har samma rättigheter, har samma ursprungsförhållande i Finland, delar samma nationella kontext och har jämställda sociala förutsättningar. Att både det lokala och det nationella medborgarskapet påverkas av modersmålet är ändå fallet, och delvis beror det på att finsk- och svenskspråkiga inte fullständigt delar samma kultur och på att finsk- och svenskspråkiga har olika geografiska utgångspunkter. Skillnaderna i medborgarskapet syns framför allt på kommunal nivå, vilket i förlängningen givetvis får effekter även på nationell nivå. En utgångspunkt för denna text är därmed det faktum att 3 Finby är en av tio kommuner som kommer att bilda en ny Salo stad den 01.01.2009. Som kommun- och servicestrukturreformen just nu ser ut att utfalla innebär det här den enda direkta svenska domänförlusten, i bemärkelsen att en tvåspråkig kommun blir enspråkigt finsk. Domänförlusternas antal och storlek varierar givetvis beroende på hur man uppställer kriterierna för sådana. 7

praktiken inte lever upp till lagens bokstav. En annan utgångspunkt är att man kan tala om grad av uppfyllelse av medborgerliga rättigheter, särskilt gällande de politiska och sociala rättigheterna. Att det finns skillnader i språkgruppers medborgarskap, och att studiet av dessa skillnader underlättas av att minoritetsperspektivet tas i betraktande påvisas i följande avsnitt. Medborgarskapets dimensioner i språkmiljöer Språkmiljö är ett samlande begrepp för de många olika aspekterna av att två språkgrupper lever sida vid sida på en ort. I det följande skall några aspekter på medborgarskap i olika tvåspråkiga miljöer beskrivas. Urvalet av kommuner som kan illustrera de olika aspekterna på medborgarskap begränsas i detta sammanhang i första hand till de kommuner där Språkbarometern genomförts. Bland dessa är kommunerna valda så att de olika nivåerna av minoritetssituation kan belysas. Urvalet begränsas dock ytterligare av att tillgången till materialet från alla kommuner inte är omedelbar. För detta ändamål torde urvalet dock vara tillräckligt, till och med hyggligt representativt. (Kommuner med liten finsk minoritet saknas i Språkbarometern, och saknas därför även här. I detta urval ingår inte heller de mest konfliktdrabbade orterna, även om någon av dem ingår i Språkbarometern, eftersom de utgör ett slags undantag.) För en närmare beskrivning av Språkbarometern och de kommuner som ingår i denna framställning, se bilagorna 2 och 3. Tabell 1: Översiktligt presentation över kommunerna som ingår i denna framställning minoritetstyp svensk minoritet andel svenska invånarantal totalt finsk minoritet andel svenska andel finska invånarantal totalt liten minoritet Åbo 5,2 175500 (Pedersöre) 90,5 9 10500 minoritet Karleby 17,3 36500 Ekenäs 81,4 16 15000 trygg minoritet Borgå 32,2 47500 Kimito 64,8 35 3200 språkbalans Hangö 44,0 9700 Pargas 54,0 45 12000 (I tabellen presenteras andel svenskspråkiga, eftersom Statistikcentralen anger andel svenskspråkiga. Andel finskspråkiga i den näst sista kolumnen är således en beräkning, eller kommunernas egen uppgift. Av dessa kommuner har Karleby, Borgå, Hangö och Pargas ingått i Språkmiljöprojektet. Pedersöre ingår inte i denna framställning, men exemplifierar att denna typ av kommuner finns.) Med andra ord, i denna framställning ingår uppgifter om den svenska minoriteten i Åbo, Karleby, Borgå och Hangö samt den finska minoriteten i Pargas, Kimito och Ekenäs (samt eventuellt Pedersöre i något enstaka fall). I framställningen ingår också uppgifter om den finska majoriteten i Borgå och Hangö samt den svenska majoriteten i Pargas. Medborgarskapet i språkmiljöer skall beskrivas genom fyra olika dimensioner, av vilka välfärdsdimensionen är den första. 8

Välfärdsdimensionen När kommuninvånaren medborgaren utgår från vad som är viktigt på tvåspråkiga orter är tillgång till service på eget språk ofta den första frågan som dyker upp. Servicefrågan är också den av medborgarskapsdimensionerna som kommuninvånarna mest frekvent kommer i beröring med. Kommunal och statlig service är också det område av medborgarskapets dimensioner som är mest grundligt styrt lagstiftningsvägen, med andra ord råder i princip inga oklarheter gällande hur och när man har rätt till service på eget språk. I praktiken är det dock många som inte alls känner till grund- och språklagens, för att inte tala om speciallagstiftningens, stadganden. Ännu närmare verkstadsgolvet är kommunal service i allmänhet avhängig av just den person som vid ett visst tillfälle råkar vara involverad, och därmed blir det också en logistikfråga för att service på eget språk skall tillgodoses bör personer med rätt kombination av språk- och yrkeskunskaper finnas tillhanda. Sannolikheten för att så sker är givetvis större, ju större urvalet av (språkkunniga) personer med viss sorts yrkeskunskap är. En av Språkbarometerns frågor handlar om huruvida invånarna i allmänhet får kommunal service på modersmålet (se diagram 2). Diagram 2: Får du i allmänhet kommunal service på ditt modersmål? 70 60 50 40 30 20 10 alltid oftast varierar sällan aldrig 0 Åbo min 5,2 Karleby min 17,3 Borgå min 32,2 Pargas maj 54 Kimito fi min 35 Ekenäs fi min 16 Kommunerna i diagrammet ovan är ordnade efter andel svenskspråkiga invånare. (Ortnamnet bifogas fi om den finska språkgruppen avses, min eller maj står för lokal minoritet/majoritet och därefter bifogas språkgruppens andel i procent.) Därför konstaterar man att andelen svenskspråkiga personer som uppger att de alltid eller oftast får kommunal service på modersmålet ökar med andelen svenskspråkiga i kommunerna. I Kimito och Ekenäs är det den finska minoritetens uppfattning som presenteras, och även här är andelen som får service på modersmålet (finska) större i Kimito, där andelen finskspråkiga är större (35 procent), än i Ekenäs (16 procent). Språkbarometern innehåller också en fråga där respondenterna ombeds ta ställning till språkanvändningen (användningen av och betjäningen på modersmålet) liksom även vitsordet för både service och språklig service på vissa konkreta områden (hälsovård, äldrevård, dagvård, 9

tekniska sektorn, räddningstjänst, nödnummer, polis, sjukhus etc.). I dessa områden ingår både kommunala och statliga förvaltningar, där man på ett allmänt plan kan säga att de statliga instansernas service på svenska sällan är något att hurra över. På basis av vitsorden kan man konstatera att svenskspråkiga nästan undantagslöst bedömer servicens kvalitet som bättre än den språkliga servicen. Bland de kommunala områdena finns också en variation i språkanvändningen som hänger ihop med befolkningsgruppens historia på orten. Äldrevården är ett område som på många orter, där den finska befolkningen är inflyttad vid senare datum (efter krigstiden), är betydligt bättre utbyggd på svenska, eftersom efterfrågan funnits bland svenskspråkiga. Den första tumregeln lyder alltså att ju större minoriteten är, desto större är möjligheten att få kommunal service på modersmålet. Granskningen av välfärdsdimensionen ger också vid handen att det finns ett klart samband mellan att försöka få kommunal service på modersmålet, och att få det. Ett av de vanligaste motargumenten vid försök att påtala bristen på svensk service är nämligen att finlandssvenskarna talar ju ändå alltid finska. Eftersom detta rycker undan legitimiteten för krav på täckande svensk service, är det något som ältas fram och tillbaka i en mängd olika sammanhang, där förespråkare för det svenska regelbundet manar till mer frekvent användning av svenska också i situationer där förväntningarna om att få det kanske är små. I motsats till vad många tror, handlar fenomenet finlandssvenskar som talar finska i servicesammanhang, trots att de borde vara solidariska och upprätthålla efterfrågan på svensk service genom att alltid tala svenska knappast om något särdrag hos just finlandssvenskar. Med olika styrka brukar man hävda att det är skam, underlägsenhetskänslor, jantelag eller icke-förväntan om få service på svenska som framkallar just detta beteende. Den mest grundläggande förklaringen är förstås att det ofta är betydligt lättare, snabbare och smidigare att tala finska, kanske eftersom människan i grunden anses vara lat? Här bjuder faktiskt Moss Kanter också på en annan rimlig förklaring. Till ett av särdragen för en liten minoritet hör nämligen, enligt Moss Kanter, att minoritetens medlemmar blir betraktade som representanter för minoriteten. När det gäller förhållandet mellan kvinnor och män innebär det att en ensam kvinna eller en liten grupp kvinnor blir betraktade som just kvinnor och oberoende av om deras prestationer är goda eller sämre, så går det att förklara med faktumet att de är utförda av en kvinna etc. Gällande finlandssvenskar som inte använder sig av svenska i servicesammanhang handlar samma fenomen om att man inte alltid orkar möta den andra språkgruppens samlade föreställningar, eller fördomar, om vad man är och inte är, bara för att man har svenska som modersmål. Sambandet mellan att försöka få och att få kommunal service på modersmålet är dock starkt och även här följer andelen som försöker få och får service språkgruppens andel på orten. I diagram 3 nedan ligger andelen som får service på svenska kring 30 procent i Karleby, i Borgå är andelen 60 procent, och i Pargas, där svenskspråkiga har en knapp majoritet är andelen som får service på modersmålet ca 95 procent. Bland finskspråkiga är andelen som får service på modersmålet över 90 procent i Borgå och i Pargas, med 65 respektive 45 procent finskspråkiga invånare. Även i Ekenäs, som är en av de största svenskspråkiga orterna i Finland, där andelen finskspråkiga är ca 16 procent, är andelen med tillgång till service på modersmålet över 70 procent. Här faller kurvan således långsammare för finskspråkiga, vilket givetvis är en följd av att finskspråkiga nationellt sett är i en förkrossande majoritet. 10

Diagram 3: Får du i allmänhet kommunal service på ditt modersmål samt försöker du i allmänhet få kommunal service? 100 90 80 70 60 50 40 30 får service försöker få service 20 10 0 Karleby min 17,2 Borgå min 32,2 Pargas maj 54 Borgå fi maj 65 Pargas fi min 45 Ekenäs fi min 16 Att tillgången till service på modersmålet är god är dock inte en garanti för att man uppfattar att den kommunala servicen är likvärdig till båda språkgrupperna. Det finns inget starkt samband mellan tillgång till service på eget språk och uppfattningen om likvärdig service. Likvärdig service mäter således inte primärt tillfredsställelsen med och kvaliteten på den språkliga servicen, utan snarare en mer diffus uppfattning om tillfredsställelse / missnöje med kommunens service och ännu mer tycks det uttrycka hur man uppfattar att språkgruppen behandlas och hör hemma på orten. Här är det således i högsta grad relevant att finskspråkiga på nästan alla tvåspråkiga orter har en kortare historia på orten än svenskspråkiga. Finskspråkiga är således, som grupp, inte lika förankrade på orten och uppfattar inte att de är en del av ortens historieskrivning. Den politiska dimensionen Att (uppfattning om) tillgång till service på en ort följer språkgruppernas andel är inte speciellt konstigt, inte heller det faktum att tillgången till svensk service är mer beroende av en stor andel svenskspråkiga, än tillgången till service på finska. Den nationella språkbilden slår igen. Därför är det något intressant att det faktiskt finns aspekter på medborgarskap där den nationella språkbilden inte slår igenom. Den politiska dimensionen är något fattigt avhandlad i Språkbarometern. En av versionerna innehåller en fråga om intresse för politik, den andra en fråga om huruvida man uppfattar att ens önskemål tas i betraktande av politiker samt huruvida man förstår politik mer eller mindre än andra. Frågans formulering gör det vanskligt att tolka den (mer än vem?). Slutsatsen av denna och andra undersökningar är dock, något grovhugget, å ena sidan att finskspråkiga i allmänhet har ett bättre politiskt självförtroende än svenskspråkiga och å den andra sidan att svenskspråkiga oftare har erfarenhet av kommunala uppdrag och oftare känner politiker personligen. 11

Den enda jämförbara frågan som berör en politisk dimension direkt är således huruvida man anser att ens språkgrupp är tillräckligt representerad i fullmäktige (se diagram 4). Resultaten av frågan blir en illustration av att svensk definitionsmakt fortfarande råder på vissa orter, liksom av att den nationella språkbilden inte påverkar alla områden. Bland svenskspråkiga i Hangö, Pargas och Ekenäs anser över 70 procent, i Pargas hela 87 procent, att språkgruppens representation i fullmäktige är tillräcklig. Här är det värt att hålla i minnet att Hangö och Pargas är orter där språkfördelningen är jämn, så att Hangö har en knapp finsk och Pargas en knapp svensk majoritet. Ekenäs har en överväldigande svensk majoritet. Därför är det lite spännande att andelen finskspråkiga i Hangö, som är tillfredsställda med den språkliga fullmäktigerepresentationen, är bara drygt 50 procent trots den finska majoritetssituationen. Ännu mer spännande är det att andelen som anser att fullmäktige-representationen är otillräcklig är större i Pargas än i Ekenäs, trots att andelen finskspråkiga utgör nästan häften av befolkningen i Pargas, men bara 16 procent i Ekenäs. Diagram 4: Har din språkgrupp en tillräcklig representation i fullmäktige? tillräcklig otillräcklig 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 Hangö min 44 Pargas maj 54 Ekenäs maj 81,4 Hangö fi maj 54 Pargas fi min 45 Ekenäs fi min 16 Här är det alltså inte minoritetens andel som spelar en roll. Däremot spelar förhållandet mellan kommunens och fullmäktiges språkliga sammansättning en roll. Med andra ord förväntar man sig uppenbarligen att språkgruppens representation i fullmäktige skall följa språkgruppens andel på orten. I tabell 5 nedan presenteras kommunens respektive fullmäktiges språkliga sammansättning. Här framgår att det finns en överrepresentation av svenskspråkiga på alla orterna, och att denna är störst i Pargas, vilket torde förklara (en del av) missnöjet på samma ort. 12

Tabell 5. Kommunens respektive fullmäktiges språkliga sammansättning kommunens språkliga sammansättning fullmäktiges språkliga sammansättning, 2005 2008 svenska finska svenska finska tvåspråkiga Hangö 44 54 49 31 20 Pargas 54 45 63 29 9 Ekenäs 81 16 90 10 (Källa: Statistikcentralen respektive justitieministeriets webbtjänst www.vaalit.fi, 23.10.2006. Procent. För Ekenäs del är uppgiften om fullmäktiges språkliga sammansättning en uppskattning. I de övriga kommunerna baserar sig uppgiften om fullmäktiges språkliga sammansättning på vad fullmäktigeledamöterna själva angivit vid den formella kandidatnomineringen.) Underrepresentationen av språklig representation i fullmäktige är givetvis inte ägnad att förbättra språkgruppens syn på kommunen som språkmiljö (och samvarierar med uppfattningen om hur kommunen lever upp till kravet om likvärdig service till båda språkgrupperna). Att underrepresentationen ändå är ett faktum beror bland annat på att det finländska valsystemet bygger på personval, vilket ger välkända personer med stark lokal förankring ett försprång. Språkbarometern visar också, det redan från tidigare kända faktumet, att svenskspråkiga på orterna som nämns i tabell 5, liksom på de flesta tvåspråkiga orter överlag (eventuellt med undantag av de stora tvåspråkiga städerna Esbo, Helsingfors, Vanda och Åbo) är mer lokalt förankrade än finskspråkiga. De svenskspråkigas större lokala förankring gör valresultaten logiska och är därmed en av orsakerna till att svenskspråkiga kan inneha definitionsmakten på en ort även långt efter att orten fått finsk majoritet. Den personliga och den sociala dimensionen Man kan förstås ställa sig frågan om inte alla skillnader i medborgarskapsdimensionernas utfall för de olika språkgrupperna ändå, sist och slutligen, är en fråga om något så enkelt som språkkunskaper. Och ja, i viss utsträckning är det kanske så. Diagram 6: Jag behärskar det andra inhemska språket 45 40 35 30 25 20 15 10 5 0 Åbo Karleby Borgå Kimito fi Ekenäs fi min 5,2 min 17,3 min 32,2 min 35 min 16 fullständigt bra tillfredsställande nöjaktigt behjälpligt inte alls 13

I rätt lång utsträckning följer även minoritetens språkkunskaper minoritetens storlek på orten. I Åbo är andelen svenskspråkiga med fullständiga kunskaper i finska större än i Karleby och Borgå, liksom finskspråkigas kunskaper i svenska är bättre i Ekenäs än i Kimito. Här spelar dock befolkningens utbildningsnivå också en roll. Bland finskspråkiga är det dock inte bara en fråga om tillräckliga språkkunskaper. I till exempel Pargas har finskspråkiga en högre utbildning än på många andra orter och relativt goda språkkunskaper. Pargas är ändå ett exempel på att förankringen på orten och kontakterna till det svenska spelar en avgörande roll för synen på språkmiljön. I Språkbarometern ingår en fråga om i vilken utsträckning man använder respektive språk på olika livsområden. De livsområden som ingår omfattar allt från barndomshem, nuvarande hem, skolgång, arbete och vänner till föreningsliv, media, affärer och kollektivtrafik. Om denna fråga kan man på ett allmänt plan konstatera att finskspråkiga lever en större del av sitt liv på finska (än svenskspråkiga på svenska) också på orter med svensk majoritet. En indelning av denna fråga enligt hur många av dessa livsområden som fungerar på modersmålet, resulterar i en tredelning där personer kan anses leva ett finskt, tvåspråkigt eller svenskt liv. Finskspråkiga personer som lever ett svenskt liv innebär att de ofta lever med en svenskspråkig partner, har ett företrädelsevis svenskt umgänge och arbetsliv etc. Med andra ord har denna grupp betydligt fler kontakter till det svenska och är följaktligen oftast mer förankrad på orten. Att utökade kontakter till det svenska får följder för hur man ser på olika aspekter av språkmiljöer skall exemplifieras genom att presentera profilen över finskspråkiga i Pargas, med avseende på deras språkanvändning på olika livsområden (se diagram 7). Diagram 7: Uppfattning om olika aspekter av språkmiljöer, enligt språkanvändning på olika livsområden, för finskspråkiga i Pargas 120 finskspråkiga 100 80 80 96 100 goda språkrelationer hög samhörighet med svenskspråkiga 60 67 tillräcklig språklig 54 50 40 47 46 40 20 27 24 14 11 0 8 lever på svenska lever på finska lever tvåspråkigt fmg-representation fritidsutbudet lika på båda språken försöker få service på finska (lever på svenska N=37, tvåspråkigt N=31, på finska N=69) Ju fler svenska livsområden finskspråkiga har, desto oftare anser man att relationerna mellan språkgrupperna är goda, att samhörigheten med svenskspråkiga är hög, att den språkliga 14

representationen i fullmäktige är tillräcklig samt att fritidsutbudet är lika gott på båda språken och i desto mindre utsträckning försöker man få service på finska. Personer som lever sitt liv nästan uteslutande på finska uppfattar i mindre utsträckning att språkrelationerna är goda, känner mindre ofta samhörighet med svenskspråkiga, uppfattar sällan fullmäktigerepresentationen som god och ser inte fritidsutbudet som lika välutvecklat på båda språken. De flesta av dessa aspekter utfaller på samma sätt på alla orter. Om samhörigheten mellan språkgrupperna kan sägas att svenskspråkiga i allmänhet är mer benägna att känna samhörighet. Vidare känner finskspråkiga högre samhörighet med andra finskspråkiga i landet, än på orten, medan svenskspråkigas lokala samhörighetskänsla är större än den nationella, dock nästan alltid högre på alla plan än hos finskspråkiga. Fritidsutbudet är inte jämlikt i Pargas, och även på de andra orterna där denna fråga testats finns antagligen objektiva skillnader. Anmärkningsvärt är ändå att svenskspråkiga oftare anser att utbudet är lika bra på båda språken, än finskspråkiga. Det innebär att svenskspråkiga i högre utsträckning uppfattar att det utbud som finns är tvåspråkigt och öppet för alla, medan finskspråkiga uppfattar att detta samma utbud är svenskspråkigt och har således en högre tröskel att söka sig till de sammanhangen. Språkkunskaper i sig räcker således inte för att förklara medborgarskapsdimensionernas olika utfall. Här är det också värt att betona att ett fullgott medborgarskap således inte bara ett frågetecken för svenskspråkiga i minoritet, utan också kan vara det för finskspråkiga i minoritet. Det är i sig ett faktum som ganska sällan diskuteras öppet. Språkmiljöer versus andra miljöer För att lägga in minoriteter i språkmiljöer i ett sammanhang, borde man kunna relatera denna minoritetssituation till andra. Hur unik är en språklig minoritet/språklig gruppindelning, i jämförelse med andra skeva gruppsituationer som kan finnas i ett lokalsamhälle? Finns det paralleller i litteraturen, som rör relationer som är baserade på ålder, klass, religion eller politiska partier? Vilka andra situationer kunde vara jämförbara med att det finns folk som talar finska och svenska i samma kommun förutom situationer där det finns språkliga minoriteter, som inte har lika väl utbyggda rättigheter? Minoritetsfrågor i samband med invandring är väl undersökta, men bygger i vissa avseenden på andra premisser. Man kan tänka sig att språkmiljöers dimensioner, eller med andra ord medborgarskapets dimensioner, har olika unikhetsgrad. Med andra ord är det en nivåfråga ( i vilken utsträckning är språkmiljöer i Finland unika?), som kunde förtjänas att spjälkas upp; människor talar och använder olika språk utbud av institutioner, som ser olika ut och tolkas olika makten i samhället är baserad på språk unikt, starkt kopplat till folks person kanske unikt - men skiljer det sig från en situation där det finns ett utbud av aktiviteter för unga, men inte för gamla? är Sfp-dominans / svensk dominans annorlunda än centereller socialdemokratisk dominans? osv. 15

Slutligen, vad spelar det för roll? Konklusionen av föreliggande text är således att medborgarskapet i tvåspråkiga kommuner påverkas av språkbilden samt språkgruppens andel och antal lokalt och nationellt och att det ger effekter för språkanvändning, service, syn på förvaltningen och beslutsfattande och i förlängningen på medborgarskap överlag. Medborgarskapet påverkas också av kommunens läge, omgivning och valmöjligheter, liksom av uppmärksamhetsstrukturer media och tidigare samarbetsmönster vilket har betydelse men här förbigås med blotta omnämnandet. Sedan kan man fråga sig vad det spelar för roll. Vad spelar det för roll att man vet att en språkgrupps andel och en rad andra faktorer påverkar synen på omgivningen? Man kan diskutera betydelsen av fynden ut åtminstone tre olika synvinklar. Det faktum att man vet att olika språkgruppers tillgång till service varierar på olika typer av orter kan spela en utvärderande roll. Framställningen ovan beskriver medborgarnas situation i tvåspråkiga kommuner och den är därmed ett slags kvitto på hur väl medborgerliga rättigheter tryggas, det vill säga hur väl grundlagen och annan lagstiftning iakttas och uppfylls. Det faktum att man vet att språkgruppers storlek både relativt och absolut spelar en roll för hur deras medborgerliga rättigheter tryggas spelar en förklarande roll. Framställningens fynd kan förklara den föreliggande situationen på många orter. På en del orter förekommer språkligt färgade konflikter, som för många invånare ter sig obegripliga. Vetskapen om att många av dessa konflikter har strukturell grund kunde göra situationen lättare för inblandade parter. I Finland genomgår man nu århundradets förvaltningsreform, genom kommun- och servicestrukturreformen. Framställningens fynd kan också förklara motiven för och konfliktstråken i beslutsfattandet i en hel del föreliggande kommunsamarbetsfrågor, även om den frågan aldrig behandlas här. Det faktum att man vet att språkgruppers storlek både relativt och absolut spelar en roll för hur deras medborgerliga rättigheter tryggas borde också spela en normativ roll: Om man utgick ifrån att tillgodose båda språkgruppernas intressen vid förvaltningsreformer, så borde denna kunskap användas som grund för hur nya regionindelningar i till exempel de förestående reformerna av polisdistrikten och tingsrätterna skall göras. Framställningen visar varför bevarandet/förbättrandet av tillgång till svensk service förutsätter lösningar där det svenska inflytandet på området uppnår en tillräckligt stor del av helheten. Reformer, som fortsättningsvis vill tillgodose svensk service måste bygga in svenskan i strukturerna, annars är risken att svenskan marginaliseras stor. Att basera svensk service på god vilja fungerar så länge den goda vilja syns och materialiseras, men är ett riskabelt projekt, eftersom det är avhängigt av enskilda människor och deras resurser. I praktiken är det dock helt andra hänsynstaganden som styr dessa statliga förvaltningsreformer. Närmast drivs de av uppfattning om att större enheter är mer effektiva, och ger bättre utkomst genom möjligheterna till kunskapsmässig specialisering. 16

Referenser Bäck, Granqvist, Sandberg & Sundback (2005): Svenskt och finskt i kommunerna, Förvaltningshögskolan, Göteborg Marshall, TH (1991): Medborgarskap och klass, sidorna 21-89 i Ideer om reformism, Tidens förlag, Stockholm Moss Kanter, Rosabeth (1997): Men and Women of the Corporation, Basic Books, New York Grundlagen (731/1999) Språklagen (423/2003) 17

Bilaga 1 Sammanställning över olika språkmiljöer i tvåspråkiga kommuner i Finland. Språkmiljöprojektkommunerna är märkta med fetstil. Tvåspråkig kommun med finsk majoritet (N=21) Svenskspråkiga färre än Svenskspråkiga fler än 33 procent 33, men färre än 50 procent Tvåspråkig kommun med svensk majoritet (N=22) Svenskspråkiga fler än 50, men färre än 66 procent Svenskspråkiga fler än 66 procent Svenskspråkig kommun (N=19) Lappträsk 32,9 L Hangö 44,0 M Kimito 64,8 L Pedersöre 90,5 M Korsnäs 94,6 L Borgå 32,2 S Grankulla 38,8 M Pernå 59,3 L Nykarleby 90,0 M Larsmo 92,9 L Kaskö 30,1 L Sibbo 38,3 M Karis 59,3 M Malax 88,7 M Närpes 90,5 M Vasa 24,8 S Lovisa 38,3 M Ingå 58,0 L Västanfjärd 87,7 L Kyrkslätt 19,1 S Pojo 37,6 L Kristinestad 57,0 M Houtskär 87,0 L 16 kommuner på Åland: Strömfors 18,9 L Sjundeå 33,6 M Jakobstad 56,3 M Vörå- 85,5 L Maxmo Karleby 17,3 S Pargas 54,0 M Kronoby 84,5 M Mörskom 11,4 L Oravais 83,8 L Hammarland 95,9 L Finby 10,6 L Ekenäs 81,4 M Saltvik 95,4 L Pyttis 10,3 L Liljendal 77,0 L Esbo 8,5 S Korpo 74,8 L Mariehamn 89,2 M Helsingfors 6,1 S Dragsfjärd 74,6 L Brändö 86,2 L Språkbalansorter Åbo 5,2 S Korsholm 71,0 M Lojo 4,1 S Iniö 70,4 L Vanda 3,1 S Nagu 70,2 L (Källa: Statistikcentralen, per 31.12.2006. Siffrorna anger andel svenskspråkiga i kommunen. S står för stor kommun, över 20.000 invånare; M för medelstor kommun, 5.500-19.999 invånare och L för liten kommun, under 5.500 invånare. De finskspråkiga kommunerna (N=354) räknas inte upp i tabellen, ej heller de 16 kommunerna på Åland, eftersom deras situation avviker från temat.) 18

Bilaga 2 Om materialen Språkbarometern är en enkätundersökning som kartlägger språkanvändning, språkförhållanden och språklig service, för att på sikt förbättra kommunernas språkliga beredskap. Med hjälp av Språkbarometern kan man också i viss utsträckning granska om det finns skillnader i hur svensk- och finskspråkiga ser på den kommunala servicen, hur man uppfattar utbudet av fritidssysselsättning på det egna språket och hur man uppfattar de demokratiska beslutsprocesserna och sina egna möjligheter att påverka politiskt. Analyserna ger möjlighet att identifiera livsområden som svensk- och finskspråkiga ser olika på och att jämföra de båda språkgruppernas förankring i lokalsamhället. Språkbarometern har utförts år 2004 och 2006 och skall utföras ånyo år 2008. Språkbarometern genomfördes så att man från varje stad slumpmässigt utvalde 250 svensk- och 250 finskspråkiga invånare i åldern 18 80 år ur befolkningsregistret. Kommunerna som ingår i Språkbarometern, de språkgrupper som ingår i enkäterna samt vilket årtal detta skett. Kommunerna som är märkta med fetstil ingår i någon utsträckning i denna text, och för den kursiverade kommunen har tillgång funnits endast till en del av materialet. invånare 31.12.2005 majoritet minoritet år Ekenäs 14 566 sv 82 % fi 16 % 2006, fi 2004 Hangö 9 827 fi 54 % sv 44 % 2006 Kristinestad 7 662 sv 57 % fi 42 % 2006 Pargas 12 063 sv 54 % fi 45 % 2006 Borgå 46 982 fi 65 % sv 33 % 2004 Jakobstad 19 521 sv 56 % fi 42 % 2004 Esbo 231 704 sv 9 % 2004 Karleby 36 267 sv 17 % 2004 Lappträsk 2 937 sv 33 % 2004 Lojo 36 585 sv 4 % 2004 Åbo 174 868 sv 5 % 2004 Kimito 3 293 fi 35 % 2004 Korsholm 17 369 fi 28 % 2004 Pernå 3 925 fi 39 % 2004 (Källa för invånarantal är Statistikcentralen. Invånarandelarna summerar inte till 100, eftersom de inte innehåller personer med andra språk som modersmål, än finska och svenska.) För Språkbarometerns utförande ansvarar Institutet för finlandssvensk samhällsforskning samt Institutet för jämförande nordisk politik och förvaltning vid Åbo Akademi i samarbete med Finlands kommunförbund, Svenska kulturfonden och berörda städer. För språkmiljöprojektet ansvarar Institutet för jämförande nordisk politik och förvaltning vid Åbo Akademi. En del av kommunerna (Borgå, Karleby och Kristinestad) var dessutom undersökningskommuner inom ramen för det tioåriga forskningsprogrammet KommunFinland 2004, som koordinerades av Finlands Kommunförbund. Inom detta forskningsprogram har man bland annat gjort en medborgarundersökning (kallas KUTU), som upprepats åren 1996 och 2000; man har undersökt kommunala beslutsfattare (kallas VILU) åren 1995, 1999 och 2003; och man har undersökt föreningar (kallas EKU) år 2002. Även om dessa inte innehåller direkta frågor om språkliga relationer, kan man med hjälp av materialen granska om det finns skillnader i hur svensk- och finskspråkiga ser på den kommunala servicen, hur de uppfattar de demokratiska beslutsprocesserna och hur de deltar i föreningslivet. Analyserna ger möjlighet att identifiera livsområden som svensk- och finskspråkiga ser olika på och att jämföra de båda språkgruppernas förankring i lokalsamhället. 19

Bilaga 3 Språkmiljöorterna Hangö och Pargas liksom Borgå och Karleby ingår i det språkmiljöprojekt som avrapporterats annanstans. I denna framställning ingår även Åbo, Ekenäs och Kimito, varför även dessa kort presenteras här. Hangö ligger längst ner i söder, på udden, ett uttryck som också används i stadens marknadsföring. Hangö är den enda av dessa tre orter som har finskspråkig majoritet. Hangö hade svenskspråkig majoritet fram till år 1980, då befolkningens språkliga fördelning var 50-50. År 1990 var andelen svenskspråkiga 48 procent och år 2005 är andelen 46 procent. Hangö är en kommun med 9.800 invånare, med en liten befolkningsminskning totalt och där inflyttningen är primärt finskspråkig. Den finska inflyttningen till Hangö tog fart i samband med att stora industrier byggdes upp och även idag är det Hangös ställning som industriort som drar till sig finsk befolkning. En del av de idag så viktiga industriområdena på Hangöudd tillkom genom att delar av Bromarf kommun inkorporerades med Hangö år 1977, när Bromarf kommun slogs ihop med Tenala kommun. Hangö upplever sig som en tvåspråkig ort, där befolkningen talar båda språken. Skärgårdsstaden är historiskt sett svenskspråkig och utifrån uppfattas Hangö eventuellt till och med som en mer svenskspråkig ort än den i verkligheten är. Tvåspråkigheten i Hangö upplevs dock som odramatisk. Hangö har fastlandsgräns endast mot Ekenäs, som är en väldigt starkt svenskspråkig stad. Detta innebär att Hangös geografiska omland är väldigt svenskspråkigt, eftersom mer finskspråkiga orter ligger längre bort och därmed ganska långt borta med tanke på daglig kontakt. Detta har säkert bidragit till att upprätthålla det svenska språkets starka ställning i Hangö. Hangö utgör ett exempel på när ett språk är starkt lokalt men litet regionalt, på flera sätt. Hangös fullmäktige har 35 ledamöter, som fördelar sig så att Centern och Gröna har 1 ledamot var, Samlingspartiet har 3, Vänsterförbundet 4, Socialdemokraterna 12 och Svenska folkpartiet utgör den största gruppen med 14 ledamöter. Ekenäs kringgärdar Hangö. Ekenäs är den största svenskspråkiga orten i södra Finland, där 82 procent av 14.500 personer har svenska som modersmål. Andelen finskspråkiga är ca 16 procent. Befolkningsmängden totalt sett är stabil eller ökande, det finns en inflyttning av å den ena sidan barnfamiljer och å den andra sidan pensionärer. Ekenäs är geografiskt utbredd med en omfattande skärgård och är ett resultat av flera kommunsammanslagningar; med Ekenäs landskommun och Snappertuna år 1977 samt med Tenala och Bromarf år 1992. Omlandet är tvåspråkigt i de flesta riktningar, finskt i nordväst. Ekenäs är (självutnämnd) huvudort i subregionen Västra Nyland, med lång historia och hög svansföring. Ekenäs är mycket svenskdominerad ort, där finskspråkiga behöver använda svenska för att få fullgod betjäning. Pargas är en skärgårdskommun som ligger ca 25 km från Åbo. Närheten till Åbo gör att Pargas på flera punkter skiljer sig från Hangö. Närheten till Åbo skapar dels skillnader i språklig omgivning, men också skillnader i arbetstillfällen. Pargas invånarantal ökar, är ca 12.100 i detta nu. I Pargas är 54 procent av befolkningen svenskspråkig, medan 45 procent är finskspråkig. Den finskspråkiga befolkningen var 25 procent år 1940, 33 procent år 1960 och 38 procent år 1980. Den finskspråkiga befolkningen har således sakta vuxit till sig, men på senare tid har tillväxttakten varit långsammare än man under vissa perioder väntat. Pargas drar till sig även svenskspråkiga inflyttare. Omlandet består dels av den åboländska skärgården (grannkommunerna Nagu, Kimito och Dragsfjärd), som primärt är svenskspråkig. Det övriga omlandet präglas av att vägförbindelsen går genom St Karins, mot Åbo, där det finska språket är helt dominerande. Åbo har dock i och med bland annat Åbo Akademi vissa starkt svenska miljöer. Åbo har tre universitet och ett antal yrkeshögskolor, vilket uppenbarligen är en delorsak till att utbildningsnivån i Pargas är markant högre än på de andra språkmiljöorterna. Pargas är också ett exempel på när ett språk är starkt lokalt men litet regionalt. Pargas fullmäktige har följande mandatfördelning; Vänsterförbundet och Gröna har 2 ledamöter var, Centern har 3, Samlingspartiet 4, Socialdemokraterna 7 och Svenska folkpartiet 17 av platserna. 20