Inledning Konstbiennalen har blivit ett begrepp, delvis via reklamaffischer men också via debatter i media. Men hur är det med konstbiennalen i sig? Vilka har tagit del av den? Har den nått ut till massorna, eller är det endast människor väl orienterade i kulturvärlden som tagit sig dit? Frågor och farhågor som dessa fick oss att djupdyka i konstvärldens allra heligaste... Bakgrund Biennalen, som återkommer vartannat år, är världen över ett väl använt medel för att visa samtidskonst. Sedan år 2001 finns det en biennal även i Göteborg. Den internationella konstbiennalen manifesterar den glokalitet konstvärlden idag erfar. Konstbiennalen är ett fristående projekt finansierat av kulturförvaltningen. Det hela började när kulturnämnden ombad kulturförvaltningen år 98 att se hur det var fatt med konsten i Göteborg. Halvdant, visade det sig. Konsten behövde få större utrymme i stan. Synas mer och skattas högre. Därav togs initiativet till att starta upp en internationell konstbiennal. Göteborgs andra internationella konstbiennal löpte mellan den 24 maj - 24 augusti 2003. 27 konstnärer från diverse länder ställde ut. De deltagande konstnärerna valdes ut av curatorn och konstnären Carl Michael von Hausswolff. Gemensamt har de att de motsvarar dennes önskemål om direkthet, motstånd och verklighet. Against all evens är utställningen som enligt utsago inte ansträngt sig för att stryka medhårs. Tvärtom. Titeln är tänkt som motsats till uttrycket Against all odds, mot det jämnsläta och uddlösa, uppger Hausswolff. I ett av sina statement uttrycker han farhågan att utställningen ska drunkna i populistiska och hierarkiska töcken. Konstbiennalen är detta år på jakt efter verkligheten, åtminstone att få komma i kontakt med den. Diverse mål har nämnts. Bland dessa är målet att främja stadens kvalitativa konstliv, men även att öka medborgarnas kulturella kompetens. En önskan om att bredda publiken har uttryckts. Ett av de tydligt utformade målen för biennalen var att den skulle nå ut till folket: Den samtida konsten kan tyckas kräva en del av sin publik - men förhoppningen är att alla ska kunna ta del av den och göra sin egen tolkning. Frågeställning: Har målet att nå ut till en bred besökarkrets realiserats?
Tillvägagångssätt Förutom att ta del av vad konstbiennalen själv publicerat har vi orienterat oss i de debatter som förts i media. Detta för att få en bild av den verklighet projektet genomförts inom. För att få (minst) en annan bild har vi kontaktat folk. Vår första idé var att genomföra intervjuer med ansvariga för utställningen, samt med folk som jobbade på golvet. Vi tänkte att åtminstone de sistnämnda garanterat haft kontakt med besökarna, och deras reaktioner. Sedan för att få en idé om huruvida allmänheten känner till biennalen frågade vi folk på stan. En 7 minuter lång film producerades, resultatet av två dagars inspelningsarbete och en stunds redigerande. Vi försökte förgäves kontakta projektets curator, Carl Michael von Hausswolff. I stället intervjuade vi projektledaren, Cecilia Borgström-Fälth och marknadsansvariga Åsa Nohlström. Vi kikade även i konstbiennalens gästbok. Officiella uttalanden tenderar ju ha viss effekt på människors karriär. I en gästbok kan man ta av sig masken och skriva anonymt, om man så behagar. Tanken spirar. Vad har KB gjort för att nå ut? Vi frågade Åsa Nohlström, marknadsansvarig på konstbiennalen. Medier som webb, tidningar samt reklamaffischering har används. Åsa betonade speciellt konstbiennalens egna tidning,against all evens. Denna var så informativ, att endast ett fåtal investerat i själva boken om Göteborgs andra internationella konstbiennal. Det har även arrangerats öppna seminarier, debatter och föreläsningar i anknytning till biennalen. Motivet har varit att öka förståelsen av, och kunskapen om, samtida konst. Responsen var stor, med fullsatta seminarier. För biennalen har skapat debatt! Detta kan ju, förutom för åsiktsventileringens skull, även fungera som medel för att få ytterligare publicitet. Och görs det inte strategiskt, kan det ändå mycket väl ha den effekten. För att bottna bland alla spekulationer slår vi upp i Göteborgs stads Kulturpolitiska strategi - version 1.0: Inslag i press och övriga media är ofta avgörande om man ska nå en publik eller ej. Detta är någonting projektledningen verkar vara väl medveten om. Eller som Åsa Nohlström radikalt uttrycker det: all reklam är bra reklam. Cecilia Borgström-Fälth håller inte riktigt med, och menar på att om fokus i debatten hålls till en enda konstnär är detta är inte bra. Alla verk bör beaktas. Lite om finansiering och budget... Den totala budgeten för biennalen var 5,4 miljoner, varav omkring hälften var statligt betalda. Hur mycket det är finns det dock olika uppgifter om. Resten finansierades av olika sponsorer. All sponsring har dock inte varit ekonomisk. Omkring 400 000 kr var budgeten för marknadsföringen. Dessa pengar gick framförallt till hemsida, annonsering, katalog, t-shirts, klistermärken och pressutskick. En stor summa gick till distribution av konstbiennalens tidning, bl.a. följde den med som bilaga till Göteborgs Nöjesguide. Konstbiennalen i ett sammanhang Ett av de övergripande mål stadgade inom lokal kulturpolitisk strategi, är att kulturverksamhet som engagerar barn och ungdom ska prioriteras. Konstbiennalen var dock inte för barn, den målgruppen valdes bort från allra första början. Sedan verkar det som om arrangörerna kom på detta glapp under projektets gång, och anlitade en keramiker, Afsaneh Monermi, för barnverksamhet. Detta var dock inte inräknat i biennalens budget, 100 kg lera finansierades av keramikexperten. Verksamheten förlades till i Trädgården. Kretsen är sluten, kan man tycka. Tja, frågar man Cecilia Borgström-Fälth, projektledare, så är biennalen inte till för de stora
massorna. Inte alls faktiskt. Snarare har den det pedagogiska syftet att visa samtida konst. Ett syfte som fullföljts i praktiken. Men enligt en av värdarna på utställningen har besökarkretsen ändå breddats. Lite spretigare har den blivit, med fler besökande ungdomar exempelvis. Överlag är Cecilia nöjd med besökarantalet. I Göteborg drog biennalen till sig 25 700 besökande. Om man ser till Uddevalla besökte runt 100 000 biennalen, en markant skillnad. Förklaringen kan man finna i prisskillnaden, utställningen i Uddevalla var gratis. Men priset kan väl inte vara det enda, vill vi tro. Vi frågar oss därför vilken betydelse valet av plats har för besökarna. Kanske är konsthallen som institution en mur i sig? Denna fundering stötte vi på framför allt på när vi var ute på gatan och hörde oss för om konstbiennalen. Som en herre vi videofilmat uttrycker det: Njae... det är höga trappor, liksom. Det bär ju emot då. En avsevärd mängd människor har trott vi syftat på fotoutställningen på Gustav Adolfs torg, Jorden sedd från himlen. En reaktion som sått ett frö hos Cecilia Borgström-Fälth:...vi kanske borde värdera det lite högre nästa gång, att komma ut från konsthallarna och träffa folk där de är. Åsa Nohlström verkar vara inne på samma linje:...att placera den på konstinstitutioner problematiserar det här med att bredda publiken. Det är i varje fall mina personliga tankar. Reaktioner Vår informant sätter lite nyans på den bottenlösa tillvaro vi som informationssökare befinner oss i. Huruvida utställningen nått ut till samtliga grupper representerade bland besökarna kan denna kommentar få sätta färg på: Var är tavlorna? Krasst, men lyckligtvis talar den inte för samtliga besökare. Respons har getts och tankar har spirat, också. Fint! Var en kommentar, medan andra beklagade sig över hur skattepengarna används. Slutsats och reflektion Vad vi fann var att målsättningen vi fastnat vid, idén om konst för alla, inte delades av de ansvariga för biennalen. Vi har inget intresse av att nå ut till de som vanligtvis brukar gå på konstutställningar. Cecilia Borgström-Fälth Till vår förvåning. För vill man åt verkligheten rimmar det illa att exkludera folk överhuvudtaget. Målet verkar egentligen inte ha med själva biennalen i sig att göra, utan snarare den ram den verkar inom/genom. Det vill säga Kulturförvaltningen. Målformuleringen hör hemma i den lokalpolitiska strategi som utarbetats för Göteborgsregionen. Var den då blott ett medel att överensstämma med strategin, och därmed legitimera finansiering av projektet? kan man undra. Trots ambitionen att flytta ut konstverk ur hallarna, så verkar biennalen 2003 inte våga sig så mycket längre ut än konsthallens trapp. För att komma ut till verkligheten måste man kanske ta ytterligare ett steg. Ner från trappan. Men visst har ansvariga ansträngt sig för att nå ut! En välplanerad aktivitetsplan har fullföljts, och på kontoret är de nöjda. Men vart tog publiken vägen? Kontrasten mellan verkligheter är slående: man jämför lätt en nöjd projektledare med en frågande potentiell publik. Vad gäller den lyckade tidskriften kan vi avslöja att en avsevärd mängd bilagor, faktiskt en hel container, gick till återvinning. Vi har dessvärre ingen information om vad pappret återvinns som, om detta får ni spekulera fritt. Kanske kan denna tidnings öde spegla huruvida biennalen verkligen rodde i hamn eller inte.
KÄLLFÖRTECKNING & KONTAKTLISTA www.biennal.goteborg.se Konstbiennalens tidning Against all evens rapport Konstbiennalen Against all evens, Maria Öhman KVs LIA II Kulturpolitisk strategi för Göteborgs stad, version 1:0 Carl Michael von Hausswolffs officiella uttalanden, statement 1 & 2 Cecilia Borgström-Fälth, cecilia.nohlstrom-falth@kultur.se Åsa Nohlström, asa.nohlstrom@kultur.goteborg.se enkätfilmsproducent Lasse Persson, lasse.persson03@kulturverkstan.net