Min del i IT-historien.

Min del i IT-historien. Jag heter Runar Lundman, föddes 1931 och bor på Dalstigen 3A i Huddinge. Bakgrund Mitt liv började på BB i Piteå. Enligt uppgift föddes jag vid 3-tiden på natten en dag i slutet av juli 1931. Mina föräldrar hette Judit och Leo Lundman och de gladdes mycket åt sin förstfödde, även om han var lite tanig och bara vägde ca 2,5 kg. Vi bodde i en liten by, som heter Selsborg, på södra sidan av Piteälven ungefär mitt emellan Piteå och Älvsbyn. Mamma var hemmafru och pappa arbetade, när jag föddes, på det stora sågverket i Munksund. Under de första åren av mitt liv fanns bara mamma, farmor och pappas syster hemma under veckorna, pappa bodde nere i Munksund, troligen i en barack som sågverket tillhandahöll. Familjen bestod under min uppväxttid förutom av föräldrarna även av farmor och pappas syster. Den senare drabbades vid 6 års ålder av hjärnhinneinflammation och stannade på den mentala nivån, varför farmor hade hand om henne. Min farfar och pappas yngste bror dog båda före slutet av första världskriget och pappas kvarvarande bror emigrerade till USA strax efter kriget. Pappa, farmor och min faster bodde kvar i mina farföräldrars gamla hem och pappa blev alltså familjeförsörjaren. När pappa och mamma gifte sig vid midsommar 1930, flyttade mamma naturligtvis in. Det gamla, lilla huset hade fått eller fick i det sammanhanget en tillbyggnad, där farmor och faster bodde. Genom åren växte familjen med ytterligare tre gossar, av vilka den yngste dog i början av det här året. När jag började skolan blev det i folkskolan på andra sidan älven i Arnemark. För att komma till skolan måste jag ta färjan över Piteälven och det visade sig ha den nackdelen, att jag inte kunde komma till skolan höst och vår i samband med isläggning/islossning. Isen bar inte under några dagar och efter första klass fick jag i stället gå i skolan i Sikfors, 5 km västerut och på samma sida av Piteälven som mitt hem. Skolan i Pite landskommun var sexårig men blev under min skoltid sjuårig. Skolbespisningen kom under mitt tredje skolår och innan dess hade vi med oss smörgåspaket att äta sittande ute i den stora, centrala hallen. Matbespisningen sköttes av tant Amanda och vi barn älskade hennes mat, framför allt havregrynsvällingen med härliga smörgåsar till. Året i första klass har inte avsatt så många spår i mitt minne, men att komma in i andra klass med den stränga fröken Emma och barn, som jag inte kände sedan tidigare, blev lite mer påtagligt. Jag ansågs vara duktig i skolan och hade inga problem med undervisningen, men jag råkade ut för en mycket obehaglig händelse för en 8-åring; fröken ville, att jag skulle visa hur man höll i en yxa, vilket jag ofta gjorde hemma för att hjälpa till med vedhanteringen. Jag greppade pekpinnen som jag normalt hanterade yxskaftet och fick höra, att så höll man inte en yxa! Mitt sätt att hantera yxan hade fungerat alldeles utmärkt hemma och den lille gossen blev alldeles tillintetgjord. I slutskedet av andra världskriget kom ett stort antal finska familjer, kvinnor, barn och äldre, till vår del av Norrbotten. Många skolor byggdes om till förläggningar och vi elever fick flytta ut till något ombyggt privathem. På den tiden hade många hus en sal, alltså ett ganska stort utrymme för fester och andra familjesammankomster. Dessa salar stod normalt oanvända, men anpassades nu på lämpligt sätt för skoländamål. I vår hemby hade flera sommarladugårdar också anpassats för att ta hand om de finska husdjuren, vi hade en sådan ladugård som närmaste granne. Vi och de finska 1

barnen fann snabbt varandra och lekte gärna tillsammans. Efter den normala skolgången hade vi våren efteråt en fortsättningskurs, för oss grabbar blev det en kurs i snickeri. Jag lyckades med bedriften att snickra ett skrivbord med hurts med en bokhylla på baksidan. Jag var omåttligt stolt över min möbel och använde den under hela den tid, som jag sedan bodde i föräldrahemmet. Framtiden Med folkskoltiden över var det dags att fundera över framtiden. Jag anmälde mig till en realskolekurs hos Hermods. Inledningsvis gick det ganska bra, men studiefliten var inte tillräcklig för att hålla rätt tempo. Vid jultid 1946 hade vi besök av en kusin till barnen hos en grannfamilj. Hon gick själv på den kommunala realskolan i Älvsbyn och tyckte, att jag skulle försöka komma in där på vårterminen. Jag trodde inte, att det skulle vara möjligt, men en besökande morbror tog fasta på hennes idé och tryckte på och bad mig prata med henne igen. Hon var en av de duktigaste eleverna och hade rektorns öra, vilket ledde till att jag kom in i kursen 1 4 på vårterminen. Skolan hade gått över till engelska som förstaspråk för det läsåret, min Hermodskurs hade tyska som förstaspråk och jag var alltså en termin efter. Medan mina kurskamrater läste engelska andra terminen fick jag använda motsvarande tid till att läsa in engelskan. Biologi- och geografilärarens hustru ställde upp som min lärare och jag tror, att skolan betalade henne. Det mesta gick mycket bra, så bra att en annan av kurskamraterna och jag bestämde oss för att försöka hoppa över andra klass och gå direkt till tredje, vi var nämligen ett år äldre än de övriga i klassen. Under sommaren läste vi på var sitt håll och strax före skolstarten fick vi tentera. De flesta ämnena gick bra, men matematiken var i mitt fall nära att stjälpa mitt hopp, dock klarade jag mig precis. Resten av skoltiden förlöpte normalt och när det var dags för realexamen, visade det sig att enbart matematiken var ett bekymmer för mig, men nu klarade jag mig med hyggligt betyg även där. Realexamen gav mig möjlighet att söka till gymnasiet i Luleå, vilket jag även gjorde med inriktning på latinlinjen och språk. Av någon anledning ändrade jag min ansökan till att gälla reallinjen, treårig, med specialmatematik, kemi och fysik. Det beslutet visade sig vara olyckligt. Mina grundkunskaper i matematik var helt enkelt inte tillräckliga, det fuktigare klimatet i Luleå och troligen även insikten om att jag inte skulle klara mig gjorde, att jag var sjuk en hel del under vårterminen och jag blev underkänd. I stället för att gå ett år till på gymnasiet, bestämde jag mig för att söka arbete och fundera vidare på min framtid. NJA, Norrbottens Järnverk AB, sökte en person, som kunde tyska och ville fungera som tolk till de tyska montörer, som skötte gasinstallationen vid det valsverk, som var under byggnad. Jag sökte och fick den tjänsten och hade en härlig tid med svenska och tyska montörer, som skulle samarbeta både med rör- och elinstallationer. Jag fick även en skrämmande inblick i hur djupt krigsskadorna satt mentalt; en acetylenslang brast för en av de svenska montörerna, det blev en smäll, när gasen tändes, och en ung, tysk montör i min ålder formligen flög ut ur monteringshallen och gömde sig bakom en jordvall i tron att det var ett flyganfall. Det tog flera timmar, innan han kunde förmå sig att lämna sitt skydd. Just det minnet är ett av de starkaste från den tiden. I samband med mönstringen till militärtjänst hade jag blivit uttagen till underofficersutbildning vid I19 i Boden. Jag var inte allt för intresserad av infanteritjänst under 18 månader och sökte under tiden på NJA efter alternativ och fann signalistutbildning vid KA4H i Härnösand som en mer 2

tilltalande karriär. Vid antagningsproven visade sig mitt rytmsinne tillräckligt för uppgiften men inte mycket mer. Personalofficeren, en mycket trevlig major, tyckte, att jag skulle satsa på en tjänst som telehantverkare i stället. Hans motivering var bl.a. att den utbildningen skulle ge mig större möjligheter i en kommande civil karriär. Kontraktstiden var 4½ år med mesta tiden med inriktning på yrket. Jag följde hans råd, vilket jag verkligen aldrig ångrat! När jag avslutade min tjänst 1½ år senare, den långa kontraktstiden hade kortats, så att den motsvarade värnpliktigas utbildning till underofficer, gick jag in och tackade honom för det goda råd, som han hade gett mig. När jag insåg, att militärlivet inte riktigt passade mig, erbjöds jag arbete på regementets televerkstad att arbeta med radar-, radio- och telefoniutrusning. Jag blev kvar från oktober 1953 till oktober 1954, men sedan skrev jag på måfå till AGA och SAAB och förklarade, att jag sökte arbete med inriktning på elektronik. Inom någon vecka fick jag svar från Hans Werthén på AGA, som undrade, om jag kunde komma till Lidingö på en månads provanställning. Jag fick tjänstledigt och åkte till AGA och ett arbete, som jag trivdes med. När månaden nästan var slut och jag inte fått något definitivt besked, gick jag på darrande ben in till Hans Werthén och frågade, om jag skulle få fortsatt anställning. Hans svar: Å fan, det trodde jag, att du förstått. Jag hade ett par underbara år på AGA:s TV-labb med färg-tv, resor till fabriker i Gävle och Lyngby i Danmark och arbete nära Werthén. Han var specialisten på kanalväljardelen men dålig på lödning, varför jag stod för en del av den praktiska utprovningen och skickades till våra fabriker för att visa hur lindning, lödning och provning av mottagarnas kanalväljare skulle gå till. Under tiden på Lidingö träffade jag den kvinna, som blev min första hustru och mina barns mor. Vi var båda engagerade i föreningsliv, ordförande i var sin klubb, och vi arbetade ofta tillsammans i aktiviteter för vårt Stockholmsdistrikt. Introduktion till dator-/datatekniken Under militärtjänsten blev jag mycket god vän med en av flottisterna, jag var gubevars skogsmatros, och vi höll kontakt även efter militärlivet. Han, Stellan Jönsson, arbetade hos LM Ericsson Driftkontroll AB, LMEDKB, med reläkalkylatorer. Sedan Werthén lämnat AGA, började jag söka nya arbetsuppgifter och gick bl.a. igenom ett anställningsprov hos IBM. Det var något med andan och företagets filosofi, som inte kändes rätt för mig, varför jag inte valde att gå över till dem. Jag nämnde något om detta till min gode vän och han föreslog, att jag skulle höra av mig till hans arbetsgivare, eftersom de just då sökte folk. Inom kort fann jag mig på en ny arbetsplats med helt nya arbetsuppgifter, servicetekniker ute hos kunder. De reläer, som jag dittills kommit i kontakt med, var några få i telefonsammanhang och nu rörde det sig om kanske tusentals sammankopplade till en enorm räknemaskin, som måste fungera för att kunderna skulle vara tillfreds. Någon egentlig kurs fanns inte, jag fick en relativt summarisk genomgång, några scheman och en maskin att öva på, den skulle senare ut till en kund. Jag har förstått, att många av mina arbetskamrater kom från Matematikmaskinnämnden och att de hade arbetat med BARK. LMEDKB:s reläkalkylator blev antagligen en kommersialisering av en nedskalad BARK. Med perspektiv på utvecklingen skulle jag vilja påstå, att reläkalkylatorn var före sin tid kommersiellt och en högst kompetent apparat. 3

Maskiner och tekniker Reläkalkylatorn Om jag först tar kapaciteten, så låter kanske 45 ms för en addition av två 6-siffriga tal, som en lång tid med dagens mått mätt, men det dröjde ett par år in på 60-talet, innan de elektroniska maskinerna kunde slå den på fingrarna, bortsett då från rena forskningsmaskiner. Multiplikation av två sexsiffriga tal tog 125 ms och var egentligen än mer imponerande. Division tog däremot lång tid, nu minns jag inte de siffrorna. Förklaringen till att en reläbaserad maskin kunde arbeta så snabbt, var säkerligen det faktum, att det var en parallellmaskin utom för divisionen, som skedde med iteration. Programmeringen skedde med sladdar på en stor kopplingspanel och man hade tillgång till alla fyra räknesätten samt val på värden av skilda slag, dels vid inmatning men även värden, som kom fram som resultat av beräkningarna. Relädelen bestod av ett antal sexsiffriga register, som kunde seriekopplas enligt önskemål och även användas för summering. Relädelarna monterades i Ericssons standardstativ med två siffror per rackenhet, tre rackenheter per sexsiffrigt tal. Vi använde den bi-kvinära talrepresentationen för att hålla nere antalet reläer. In- och utmatningen skedde via hålkort. LMEDKB var vid den tiden generalagenter för det brittiska företaget Power-Samas och de använde hålkort med 65-kolumner och runda hål i motsats till IBM:s, BTM:s och Bull:s 80-kolumners hålkort med rektangulära hål. I Power-Samas' maskinsortiment ingick även maskiner för 40-kolumners hålkort. LMEDKB:s reläkalkylator fanns även med 40-kolumners in/utenheter. De reläer, som vi använde, var standard Ericssonreläer och toleranserna från produktionen var inte snäva nog för vårt användningsområde, vi använde också en del ovanliga kontaktkombinationer. Vi hade en egen avdelning, som satte ihop våra reläer och gjorde en grundjustering. Varje servicetekniker utförde själv sluttrimningen av de kalkylatorer, som han skulle installera. Vänster lillfinger blev en utmärkt våg, kontakttrycket på silverkontakterna skulle vara 25 gram och för wolframkontakterna 40 gram. Trycket justerade man med ett bockningsverktyg. Under första tiden använde man relävågen flitigt, men efter injusteringen av lillfingret använde man relävågen enbart som referens då och då. Additions- och multiplikationsdelarna använde enbart vanliga reläer, medan divisonsdelen använde ett antal av Ericssons koordinatväljare. Att justera koordinatväljarna var bra mycket besvärligare än att justera vanliga reläer, dels hade vi fem stänger med två lägen vardera för siffrorna 0 9 och för varje position hade vi morrhår för de andra 0 9 och som sagt, operationerna utfördes på sexsiffriga tal. Indalsälvens Vattenregleringsföretag hade en specialanpassad räknedel för beräkning av vattenflödet i älven. Dioder i kopplingssladdarna gjorde programstyrningen ännu mer specifik än i standardmaskinerna. Televerket hade några specialmaskiner med 40-kolumners in/utenheter. Inläsningsenheterna använde fotodioder för detekteringen av blyertsmarkeringarna, de såg ut som en vanlig hålkortsläsare/stans utom att läsenheten med 40 x 12 tappar ersattes av en lamp/fotodiodkombination. Många äldre kommer säkert ihåg de små hålkorten man fick hem, när man ringt rikssamtal. Korten, ett per samtal, hade rött tryck och markeringar för periodantal och periodpris med blyerts, se vidare om Märkstansen senare i kapitlet. Kortläsare/-stans In/utenheten var en historia för sig. 80-kolumners maskinerna från konkurrenterna använde 80 borstar, som släpade över hålkorten och gjorde kontakt med en elektriskt ledande vals, när de gled ned i ett av hålkortets hål. En avkodare signalerade värdet för de påträffade hålen, korten lästes 4

parallellt/seriellt, parallellt avseende kolumn och seriellt beträffande position 0 9 plus överstansningar, två rader utöver 0-9. LMEDKB:s hålkortsläsare läste de 65 kolumnerna parallellt, kortet matades fram mot ett kortstopp och lyftes upp mot själva läsenheten, 65 x 12 tappar. När ett hål påträffades gick tappen ned, slöt en reläkontakt och en avkodare användes för att signalera hålets position och värde. Kortet sänktes ned och matades vidare till stansenheten, som låg direkt efter läsenheten. Även stansenheten var parallell, kortet gick fram mot ett kortstopp, lyftes upp och trycktes mot en eller flera stansknivar. Det fanns 65 x 12 stansknivar och 65 x 12 stansreläer. Kortmaskinen hade två stansboxar, en för detaljbanan och en för summakortsbanan. Detaljkorten matades från höger och summakorten från vänster med utmatningsfacken i mitten. Den hade tre utmatningsfack, ett för detaljkort, ett i mitten för detalj- plus summakort samt ett för enbart summakort. Via programpanelen kunde kunderna styra vilka faktorer de skilda kolumnerna för inoch utmatning skulle representera samt huruvida stansningen skulle ske i det aktuella detaljkortet, det som redan passerat läsenheten, eller i ett summakort från den andra kortbanan. Detaljkorten kunde exempelvis innehålla de dagliga tidkortsuppgifterna för en anställd och summakortet för denne anställde de samlade veckouppgifterna för densamme. Vid körningens slut kunde man även ta ut summakort för en hel avdelning eller motsvarande. Från programpanelen kunde man styra i vilket av utmatningsfacken, som korten skulle hamna och facköppningen sköttes av magneter, som öppnade ingången till rätt fack i rätt tid. Drivningen till hålkortsmaskinen kunde anpassas till räknedelens prestanda. Den elektriska motorn var kopplad till kortbanorna via en konkoppling, som man kunde påverka med en vev. När ett visst program skulle köras, lyssnade man på relädelens arbete, när beräkningsekvensen var över, upphörde reläklappret tills nästa kort kom in och beräkningen återupptogs. Man justerade med veven så att pausen var knappt hörbar, alltså dynamisk/manuell hastighetsreglering. Hålkortsmaskinen kunde som mest läsa och stansa 10 000 hålkort/timme och med ett enkelt program, säg multiplikation av antal x à-pris eller timmar x timpris, hann räknedelen gott och väl med sin del, innan hålkortet var framme vid stansstationen för stansning av resultatet. Det lät nästan som musik, när ljuden från relädel och hålkortsdel nästan gick in i varandra. För komplicerade beräkningar fick man sänka kortmaskinens hastighet, ibland ned till kanske bara något eller några hundra kort/timme. Innan jag började på LMEDKB fanns det en föregångare till den ovan nämnda kortenheten och den var verkligen något alldeles speciellt. Där den nyare kortenheten hade två separata kortbanor och separata stansboxar, hade föregångaren också två separata kortbanor med utmatningsfack i mitten, men summakorten stansades av samma stansbox som detaljkorten. Detaljkorten matades på vanligt sätt från infacket, via lässtationen till stansboxen och ut i utmatningsfacket. Summakorten hade en spännande väg; de skulle matas utefter den egna kortbanan, över utmatningsfacken in i detaljkortsbanans stansbox, placeras i rätt läge mot egna kortstopp, stansas, kortmatningen skulle ändra riktning och kortet skulle gå tillbaka över detaljkortsfacket och ut i summakortsfacket. För att åstadkomma detta trolleritrick i hög hastighet fanns en magisk mekanisk koppling, troligen med en eller flera elektromagneter någonstans. Även den här kortenheten skulle gå att köra med 10 000 kort/timme, dock blev kortkvaddarna många fler på grund av kollisioner mellan detalj- och summakort i eller kring stansbox eller utmatningsfack. Den enda av mina kunder, som hade en enhet av den här typen, var Skoghallsverken utanför 5

Karlstad. Normalt sköttes den mekaniska servicen av våra mekanikerkollegor, även om vi relätekniker fick göra enklare ingrepp från tid till annan. Vid ett av servicebesöken i Skoghall skulle jag gå igenom relädelen och en kollega från utvecklingsavdelningen skulle gå igenom kortenheten. Han kom snart fram till att han måste plocka ned den magiska kopplingen i bitar och byta ut någon del, som var sliten eller sönder. Han hade känt sig lite hängig och när han hunnit nästan halvvägs i nedplockning hade han så hög feber, att han helt enkelt inte kunde fortsätta; han blev tvungen att gå över till hotellet och bädda ned sig. Där stod jag med en icke-fungerande kortenhet, delvis i bitar, vilket var skrämmande, därför att jag aldrig ansett mig vara särskilt lyckad som mekaniker. För mig återstod inget annat att göra, än att fortsätta nedplockningen, byta den felande delen samt försöka få ihop maskinen utan allt för många bitar över. Mina underbara kollegor i Stockholm ledde mig via telefon på rätt väg och på något vis fick jag ihop kortenheten så att den fungerade hyggligt, jag tycks minnas att min kollega fick göra en del justeringar, när han kryat på sig lite. Märkstansen Den här maskinen kan man kanske kalla en tidig scanner. Den matades med hålkort som försetts med blyertsmarkeringar, dessa lästes och korten gick sedan till stansenheten, där man stansade den lästa informationen. Vidare bearbetning skedde senare i andra maskinenheter, kanske i en reläkalkylator, undantagandes Televerkets specialmaskiner, som jag nämnt tidigare. Lamp/fotodiodkombinationen blev under en tid lite av mitt skötebarn. Den kollega, som arbetat mest med maskinen, lämnade företaget. Under tiden på AGA hade jag lärt mig betydelsen av att elektronrör höll sig inom vissa toleranser, vi hade byggt några egna mätinstrument för trimning av TV-apparaterna och eftersom instrumenten skulle användas i produktionen, måste de olika individerna vara någorlunda lika varandra. När jag först nosade på den fotooptiska läsenheten, kom jag med en del frågor, som reläteknikerna inte kunde svara på, de var inte heller särskilt vana vid att arbeta med oscilloskop. Vi hade bekymmer med fyra detaljer i läsenheten, lamporna, plaststavarna, fotodioderna och rörförstärkarna. Lamporna var små och runda med något varierande ljusstyrka och här började vi med att göra ett urval baserat på subjektiv bedömning. Plaststavarna hade formen av ett rotmärke ( ) med förlängd överdel och ett ca 3 mm tvärsnitt, fotodioderna såg ut som vanliga elektronrör med en lins för ljusinsläpp och förstärkarrören var från början vanliga ECC33. In/utmatningsenheten hade 20 läskolumner med plaststavar med tre olika längder på överdelen, så att vi kunde förskjuta fotodioderna, så att varje diod hade sin plaststav; den avlästa informationen stansades i stansstationen i det just avlästa hålkortet. Vi försökte få plaststavarnas reflekterande ytor så jämna som möjligt och givetvis med de rätta vinklarna. Fotodioderna var egentligen inte tänkta för att detektera de mycket svaga ljusförändringar som uppträdde, när ett hålkort med en blyertsmarkering passerade den nedersta delen av rotmärket. När det gällde fotodioderna, kunde både glaset för ljusinsläppet och placeringen av den ljuskänsliga ytan variera stort mellan individerna i en sats. Rörförstärkarna var de lättaste att åtgärda, det började vid den tiden komma varianter av ECC33 med mycket snävare toleranser. Utsignalerna från förstärkarrören räckte för att driva stansmagneterna i stansboxen. Trots de förbättringar, som vi lyckades göra, var det fortfarande mycket viktigt, att den som gjorde blyertsmarkeringarna, var noga med markeringarnas läge inom fälten och använde lämpliga blyertspennor. Märkstansen fanns, om jag minns rätt, även i en variant för 65-kolumners hålkort, men vilka de användarna var, kan jag inte erinra mig. En märkstans exporterade vi till en ginfabrik i dåvarande Västberlin och jag fick åka ned för att installera den och instruera i handhavandet. 6

EMP:en Nästa maskin, som jag arbetade med kallades EMP, Electronic Multiplying Punch. Power-Samas hade tidigare haft en mekanisk multiplikationsmaskin, som med tiden blivit för långsam. De elakaste kunderna hävdade, att när de matat in ett kort i maskinen kunde de gå och dricka kaffe innan resultatet kom ut. EMP:en byggdes upp av små enheter med två dubbeltrioder, ECC33 eller 12AT7, och tillhörande komponenter och även här såg vi en förbättring, när rören med snävare toleranser blev tillgängliga. Maskinen var tänkt att ersätta reläkalkylatorn, men den var på flera punkter allt för osmidig för att kunna konkurrera. Överföringen från inläsningen till avkodningen skedde med fast placerade ståltrådar och så var även fallet med utmatningen till stansenheten. Varje jobb krävde sin egen speciella uppsättning av boxar för såväl in- som utmatning. På reläkalkylatorn flyttade man bara om respektive sladdar. Vi hade trots allt en del kunder för EMP:en, främst bland våra 40-kolumnerskunder. En av kunderna fanns i Finland, Myllykoski Paperitehdas OY, som låg i östra Finland. Vid en av resorna dit hade jag med mig en hel, ny uppsättning utprovade rör, eftersom den maskinen hade de äldre med vidare toleranser. Tullen i Finland kollade noga vid inresan liksom den svenska tullen vid återresan. Den mest spektakulära EMP-installationen var den hos Svenska Dagbladet, som skulle ha upp maskinen till sjunde våningen i den nybyggda fastigheten i Marieberg. EMP:en var så tung, att hissarna inte kunde ta den och det var mycket spännande att se den rätt stora klumpen hänga och dingla i änden på kranarmen på väg uppför husets utsida för att sedan lirkas in genom ett borttaget fönster. EMP:en försåg min familj med mycket och gott knäckebröd; Wasabröd i Filipstad var en av våra kunder. Vid servicebesöken där fick jag alltid med mig en kartong innehållande familjens favortknäcke plus prov på eventuella nya produkter. Ferranti Pegasus Med elektronrörens inträde som byggelement, kom så den första rena datamaskinen in i mitt liv, Ferranti Pegasus, termen dator hade ännu inte lanserats. I motsats till de tidigare maskinerna arbetade Pegasus med ett trumminne för såväl program som data. Skandiakoncernen hade beställt den och en kollega och jag skickades på kurs till England. Första tiden tillbringade vi i London på Portland Place för en teoretisk genomgång och sedan fick vi åka till Manchester och vara med om slutmontering och acceptanstest. På en engelsk Internetsida kan man läsa om Pegasus samt se två bilder. Kraftaggregat, kylanläggning och motorgenerator tog upp mer plats än själva datordelen. In- och utmatning skedde via 5-kanals hålremsor och teleprinter. Vid avlusning av programmen satt programmeraren ibland vid konsolbordet, matade in ändringar med hjälp av switcharna och kunde se instruktionerna i ena katodstråleröret och data i det andra. Maskinen var uppbyggd av kretskort med elektronrör och germaniumdioder. Germaniumdioderna var det verkliga sorgebarnet med mycket varierande egenskaper. Så snart kiseldioderna började finnas på marknaden bytte vi undan för undan ut germaniumdioderna mot deras kiselmotsvarigheter. När vi dessutom började åldra de rör, som vi satte in, kunde det gå flera dagar mellan fel. Det var en spännande tid med installation och igångkörning, men så fick vi stora problem, när reläkalkylatorns kortläsare/stans skulle anslutas. Acceptanstest skulle köras i två omgångar, en omgång för basmaskinen från Ferranti och senare en ny omgång med vår kortläsare/-stans. Man hade tänkt sig att elektronisera kortläsaren genom att ersätta reläkontakterna i lässtationen med små magneter, som skulle glida i spolar och ge signal till förstärkare att sedan skicka in till Pegasusen. Dessa försök gjorde, att jag fick göra ett par resor till Ferrantis utvecklingscentral i 7

Reading utanför London, dit vi skickat en av kortläsarna. Vi fick den att fungera hjälpligt, men inte mycket mer och slutet blev, att vi inte klarade acceptansprovet med kortläsaren ansluten, vilket självfallet kändes som ett dråpslag för oss, som slitit hårt för att få systemet att fungera. Pegasusen som sådan motsvarade kundens förväntningar, men kortenheten var alltför opålitlig för en produktionsmiljö. ICT 1004 År 1959 slogs de brittiska konkurrenterna BTM (British Tabulating Machine Company) och Power- Samas samman till ICT (International Computers and Tabulators). Inget av företagen hade en egen praktisk maskin passande för mindre företag. 1962 tog Univac fram en modell, som hette 1004 och ICT köpte rätten att använda den under sitt eget namn, ICT 1004. 1004:an var en komplett arbetsstation med panelkopplad programmering, arbetsminne av ferritkärnor, kortläsare/-stans och radskrivare. Det var en rolig maskin att arbeta med trots att kortläsare/-stans gav oss mer problem än de vi hade med den gamla hederliga reläkalkylatorns motsvarande delar. Programmeringen med en kopplingspanel och sladdar gav tillsammans med dioder stort utrymme för speciallösningar av olika slag. Vi tekniker och våra programmerare hade ofta motstridiga synpunkter på lösningarna med alla dioderna, spänningsfallen över ett par, tre seriekopplade dioder kunde orsaka driftstörningar och då fick vi försöka hitta andra lösningar. De största problemen hade vi med kortenheten, borstarna när det gällde läsningen och de exakta lägena för stansningen; korten stoppade en gång per rad, alltså tolv gånger per kort och hålen måste hamna inom rätt snäva gränser för att sedan kunna läsas i någon av de andra maskinerna på avdelningen eller återigen i 1004:an. ICT/ICL 1900-serien Maskinerna, som jag arbetade med, i den här serien, från den första 1902 till den senaste 1904A, är bland mina absoluta favoriter bland beräkningmaskiner. Tyvärr lärde jag mig väldigt snabbt, att engelsmännen var sagolika konstruktörer både gällande hjärnskrot (operativsystem och programvaror) och järnskrot (maskinvaror) och sorgligt nog urusla marknadsförare och försäljare, i vår svenska organisation insåg heller ingen potentialen hos systemkombinationerna. 1900-serien arbetade med 24-bits ord. Redan den första 1902:an, som levererades till Gävle Stad under 1965, innehöll ett rätt kompetent bassystem, som kallades the Executive, vilket låg permanent i ferritkärneminnet, som kunde lagra 8 kord, senare dubblat till 16 kord. All kommunikation mellan program och kringutrustning gick via the Executive som styrdes med styrkort, vilka angav hur och med vilka enheter det efterföljande programmet skulle arbeta. Kringutrustningen bestod av hålremsläsare/-stans, hålkortsläsare/-stans, magnetbandstationer och radskrivare (med teckentrumma). Skivminnena hade inte gjort sitt intåg i vår produktserie. Maskinvaran var mycket tillförlitligare än den, som jag dittills arbetat med. Med the Executive kom två brittiska genidrag verkligen till sin rätt: 1)man införde en enda instruktion för kringutrustningen, PERI-instruktionen, som via indexregister pekade på de för respektive enhet unika särdragen och nödvändiga i/o-rutinerna, kablarna mellan enheterna och processorn kunde härigenom standardiseras 8

2)alla media hade någon form av etikett antingen direkt registrerade i magnetisk form som på magnetbanden, med ett etikettkort först i en kortbunt eller ett etikettfält i början på hålremsorna. Samtliga etiketter följde en standardmall. Hade man lagt i fel kortpacke, satt i fel hålremsa eller inte hunnit montera rätt magnetband, fick man en vänlig påminnelse på konsolskrivaren, en TTY 33 senare TTY 35. Man kunde inte gå vidare förrän man vidtagit lämplig åtgärd och kvitterat meddelandet. Radskrivaren var inte undantagen från etikettvånget ; på styrkorten angav man vilken typ av papper, som skulle sitta i för ett visst arbete och man var tvungen att på lämpligt sätt kvittera meddelandet, innan utskriften kom igång. Operatörsfel på grund av felaktiga media blev sällsynta. De vanligaste tekniska felen inträffade med hålkorts/hålremsenheterna. Läsare och stansenheter var nu åtskilda i båda fallen. Hålkortsläsaren skulle klara 900 kort/minut, 15 kort/sekund, och det var en imponerande syn att se en korttrave med 2000 hålkort försvinna in i maskinen. Korttraven stod vertikalt med första kort underst och gripklor såg till att själva inmatningsmagasinet innehöll lämpligt antal kort, gripklorna gick växelvis in och ut för att släppa ned en lagom mängd hålkort. Korten transporterades vidare snett uppåt till utmatningen, som bestod av ett Paternosterverk med fack för ca 500 kort/fack. Operatören hade då tid att både hålla full mängd i inmatningsfacket och med facksystemet vid utmatningen var det lätt att löpande ta ut de inlästa korten och läsaren kunde hela tiden gå för fullt. Hålkortsstansen fanns mest som komplement, och i och med magnetbandstationernas intåg förlorade den en stor del av sin betydelse som utenhet, vilket var skönt för mig som servicetekniker. Den krävde ofta justeringar, eftersom hålens läge på de stansade korten var kritiskt, då korten senare skulle läsas i andra maskiner, alternativt skickas till andra datacentraler för vidare bearbetning. Hålremsutrustningen var av dåtidens standardtyp med en läshastighet på 400 tecken/sekund och en stanshastighet på 110 tecken/sekund. Hålremsorna var från början de primära in/utorganen och vi läste normalt in bootstraploadern från hålremsa. Remsorna slets naturligt nog och det gällde, att alltid ha en hel och fin kopia, hade man inte det, blev det att koppla in en extern knappsats och knappa in loadern för hand i maskinkod. Långt senare kom snabbare läsare, den danska läsaren från AS Regnecentralen kom upp i imponerande 2 000 tecken/sekund och då stod hålremsan i stort sett rakt ut från läsaren drygt en meter innan tyngdkraften tog över och remsan dalade ned. Stansenhetens hastighet ökade inte så mycket, eftersom även den utenheten förlorade i betydelse. Magnetband var under den första tiden med 1900-serien det huvudsakliga lagringsmediet. Både program och data lagrades på band. Till den första maskinen hade vi fyra bandstationer. När the Executive fick en signal från en bandstation att ett band var monterat och klart att använda, läste en rutin inom Executive etiketten och registrerade vilken bandstation, som bandet satt på. Vi kunde sätta banden på vilken ledig bandstation som helst och styrkorten till the Executive behövde bara innehålla bandets namn och angivelse om läs/skrivrättigheter till respektive band. En bandstation var vanligen upptagen med programbandet. Eftersom kärnminnet inte var så stort, fick inte program, overlays och data plats samtidigt. När de större programmen kördes fick stationen med programbandet verkligen jobba, bandet spolades framåt och bakåt allteftersom nya programdelar eller overlays behövde läsas in. Den verkliga finessen med den dynamiska allokeringen av bandstationerna visade sig, när ett jobb närmade sig sitt slut och en av stationerna frisläpptes. Man kunde nu sätta upp nästa band, som behövdes utan att vänta på en direkt uppmaning. Jag kände inte till något annat än detta dynamiska 9

sätt att använda magnetband och blev därför oerhört förvånad, när vi första gången skulle sända band till en anläggning med IBM-datorer. Jag kunde förstå, att vi måste koda om informationen från ANSI, som vi använde, till EBCDIC som IBM använde, men vi måste skriva banden i rent råformat, ingen etikett för att identifiera bandet, första datafält direkt på. Gävle Stads båda operatörer kom från IBM-anläggningen hos Sandviken AB och de var omåttligt förtjusta i detta nya sätt att använda media, inte enbart avseende magnetbanden. De berättade för sina forna arbetskamrater, som inte ville tro dem. Felsökningen av de elektroniska delarna i systemen skedde med hjälp av multimeter och oscilloskop. De första små integrerade kretsarna fanns naturligtvis med liksom modularisering medelst kretskort. Bakpanelerna tillät åtkomst till signalerna mellan kretskort och mellan kretskort och andra yttre maskindelar. Förlängningkort gjorde att man kunde komma åt mätpunkter direkt på korten, dock måste man i vissa mycket speciella fall se upp så att signalledningarnas längd hölls nere. Vid den här tiden hade ferritkärneminnen kommit med som buffertminne i radskrivaren. Snabbhetskravet för buffertminnet var inte allt för högt och kärnorna var relativt stora, ytterdiameter ca 4 mm. En gång fick vi fel i buffertminnet, själva kärnmatrisen, och en ny matris fanns inte att få tag på i Europa. Normalt var det strängeligen förbjudet att röra kärnmatrisen, men den här gången hade jag inget val, in med lödkolv och försök att löda på rätt ställe, en av matristrådarna hade lossnat. Ett annat, ännu mer skrämmande och intermittent fel inträffade på maskinen i Kiruna. Den hade ett nytt, snabbt kärnminne, med ferritkärnor med en ytterdiameter på högst en millimeter. Det var två 16 kordsmoduler, som var sammankopplade med jag vet inte hur många hårstråtunna trådar, för att bilda ett 32 kordsminne. Efter ett antal timmar hade jag konstaterat, att felet måste ligga någonstans i en av kärnmatriserna, alternativt i förbindelsen mellan dem. Dessa kärnmatriser fick vi absolut inte röra ute i fältet, för då skulle garantin för hela systemet riskeras. Efter många telefonsamtal mellan Kiruna och Stockholm och mellan Stockholm och Bracknell i England, stod det klart, att det inte fanns att få tag på ett nytt kärnminne av den typen förrän om några veckor, inte ens på lånebasis, kunden stod och väntade på maskinen för månadens viktigaste jobb, lönekörningen, och jag hade varit igång drygt ett dygn redan. Kunden hade börjat vidta förberedelser för att eventuellt ta med allt grundmaterial och åka till Stockholm för att köra på någon av maskinerna i Stockholmstrakten. Det skulle bli en dyr historia för oss, som naturligtvis hade fått stå för alla kostnader. Desperationen satte in och vi kom överens om att jag skulle fortsätta någon timme till, öppna det förseglade kärnminnet samt se, om jag möjligen kunde hitta felet. Där hade jag äntligen lite tur, i trakterna av alla de hårstråtunna trådarna som förband modulerna, såg jag något, som påminde om en tennblobba. Den visade sig ligga så till, att den ibland, faktiskt rätt sällan, orsakade en kortslutning. Jag kommer inte ihåg, om det var signaltråden eller en av adresseringstrådarna som påverkades. Att gå in med lödkolv och tennsug var uteslutet av utrymmesskäl, en pincett var alltför klumpig och då återstod enbart spetsen på det minsta bladet på min pennkniv. Efter 36 timmars oavbrutet vakande hade jag äntligen lokaliserat felet till modul, med företagets välsignelse gått in i kärnminnets allra heligaste, tagit bort den kortslutande tennblobban, monterat ihop kärnmatriserna och satt tillbaka kärnminnet på sin plats, satt igång maskinen, konstaterat att den såg ut att må prima samt med gott samvete dragit mig tillbaka till hotellrummets säng. Det hela var spännande men ack så nervöst. Så länge jag arbetade hos ICL inträffade inget mer fel i just det kärnminnet. The Executive kunde bara köra ett program i taget men kommandona på styrkorten, som alltid lästes in först, innehöll all nödvändig styrinformation för en hel session med byten av kortdäck, 10

magnetband och så vidare. Styrkortens syntax hade en BASIC-liknande struktur med bl.a. möjligheter till hopp under givna betingelser. Jag kunde själv skapa styrkortsdäck för mina servicetillfällen och om inget fel krävde åtgärd eller om jag ville säkerställa funktionen hos alla delarna efter en reparation eller uppgradering, försökte jag att få så många delar av systemet som möjligt att vara igång samtidigt. Det var inte särskilt svårt att få de fyra magnetbanden att snurra framåt eller bakåt i vilda kombinationer samtidigt som radskrivaren höll på för sig. Problemet blev praktiskt besvärligt, om jag ville hålla igång hålkorts-/hålremsutrustningen också, jag hann helt enkelt inte förflytta mig mellan de olika apparaterna för att mata in och ut media. Efter uppgraderingen till ett kärnminne på 16 kord kunde vi gå över till GEORGE 2, som tillät multiprogrammering, två av varandra helt oberoende program samtidigt med fullt maskinvaruskydd. Det hände ofta på kvällar och helger, att jag körde ett testprogram medan deras systemchef samtidigt avlusade COBOL- eller FORTRAN-program. 1969 flyttade vår familj till Skellefteå, i första hand för att jag skulle ta hand om Skellefte Stads nyanskaffade ICL 1903 samt vara behjälplig vid underhållet av LKAB:s 1900-system. Vi hade visserligen en servicetekniker stationerad i Kiruna, men han var främst mekaniker och trots att jag gjorde en fullständig genomgång av 1900-systemet med honom, visste vi, att blev det ett allvarligt fel, måste någon av oss 1900-tekniker upp till Kiruna och då fanns jag närmast, övriga 1900- tekniker fanns i Stockholm. Med Skellefte Stads system kom skivminnena in i systemen med de fördelar och nackdelar, som de första skivminnena förde med sig. Bolidenbolaget köpte senare en ICL 1904A, som placerades vid deras huvudkontor i Skelleftehamn, och huvudansvaret för den föll även det på mig. Med 1904A kom även GEORGE 3 och livet som servicetekniker underlättades allt mer. Det fanns en viss redundans i systemet och ibland kunde vi arbeta med delar av maskinvaran medan kunden körde sin produktion. Integrationsgraden ökade och det gällde ofta att hitta det felande kretskortet och direkt byta detta och köra igång igen. Halvledarkomponenterna i systemets olika delar var vid den här tiden mycket tillförlitliga varför elektromekaniska och rent mekaniska fel var de helt dominerande. Med Bolidenbolagets stora datalagringsbehov kom jag nu även i kontakt med CDC:s 30 MB skivminnen. Hos Skellefte Stad hade vi de mindre 6 MB skivminnena. Bolidenbolaget hade även en rigorös backupptagningsfunktion, som använde magnetband och vi fick sex bandstationer som dels kunde skicka och ta emot data snabbt, men de matade också banden mycket snabbt, vilket minskade väntetiderna, när informationen skulle komma från magnetband. Eftersom Bolidenbolaget hade anläggningar spridda över landet började man titta på att samla information och skicka den till datacentralen via telenätet. De anläggningar, som just då var aktuella att utrusta med Remote Batch Terminaler var; den nyöppnade Aitikgruvan, gruvan i Laisvall som fortfarande drevs (blyutvinning), Garpenberg som hade två gruvor och sedan fanns en verksamhet i södra Sverige, möjligen i Helsingborg. Man övervägde att hyra fasta linjer av Televerket, eftersom det vanliga telenätet skulle vara allt för långsamt. Min inblandning i detta projekt blev kortvarigt, då familjens flytt från Skellefteå blev aktuell. Jag hann med att åka till Aitik och Laisvall tillsammans med en Bolidenanställd för att installera och provköra en RBT på varje ställe samt se till att terminalerna skulle kunna ställas upp, så att det skulle vara rimligt för våra tekniker att utföra service, att miljön var tillfredsställande samt att de stod någorlunda lämpligt till för anslutning till telenätet. 11

Sigmaserien Efter ett par år i Skellefteå ville vi som familj flytta tillbaka till Stockholmstrakten, men jag skulle då bli tvungen att lämna det företag, som jag arbetat för i strax över 15 år. Jag minns inte, hur jag fick reda på att Rank Xerox skulle starta en datadivision i Sverige, men jag skickade in en ansökan om anställning och blev kallad till samtal med två brittiska representanter för Rank Xerox Data Systems, RXDS, europeiska representanter för Xerox Data Systems, XDS. När våra förhandlingar var klara och båda parter undertecknat mitt anställningskontrakt, fick jag reda på att RXDS sålt två system i Sverige, en Sigma 8 till ASEA LME Automation i Västerås och ett dubbelt Sigma 9-system till Vattenfall. Sigma 8 var egentligen en Sigma 9 utan decimalprocessor och minnesmappning. XDS hade köpt Scientific Data Systems SDS någon gång 1969. SDS hade skapat sig en egen nisch med tonvikt på realtidshantering och seismisk analys i samband med oljeprospektering. ASEA LME Automation avsåg att använda Sigma 8 vid byggandet av en simulator för kärnkraftverket i Barsebäck. Sigmans interruptsystem fanns inbyggt i maskinvaran och maskinen hade en egen processor för I/O. Vattenfall skulle använda sina Sigmasystem för realtidsövervakning av det Nordiska Kraftnätet. Även här var de båda nämnda egenskaperna värdefulla. I juli 1975 bestämde sig Xerox för att avveckla äventyret som datorleverantör och överlät alla rättigheter till Honeywell, i Europa Honeywell Bull. Den servicegrupp, som jag tillhörde, erbjöds ett specialavtal med Honeywell Bull, eftersom underhåll och reparation av Vattenfallssystemen krävde jourtjänstgöring dygnet runt året runt. Sigmasystemen var roliga att arbeta med, men de visade sig inte vara lika tillförlitliga, som de ICLsystem, som jag tidigare arbetat med. De integrerade kretsar man använde var inte av senaste typ, antalet diskreta komponenter var stort och därmed uppträdde lödfelen oroväckande ofta. Vissa kretsar var beroende av att kabellängderna hölls till ett minimum, varför montering på förlängare för felsökningen kunde störa. Felsökningen underlättades i hög grad av att vi lätt kunde knåpa ihop en liten testslinga i maskinkod, mata in den från kontrollpanelen och köra den i slingor, man hade absolut kontroll över systemet. Det här fungerade självfallet bara, om vi hade isolerat felet till maskinvaran. Många gånger tog det sin tid att komma därhän, eftersom operativsystemen låg mellan maskinvaran och AKU:s och Vattenfalls programvaror, som i sig var komplicerade. Simulatorsystemet Jag hoppas, att någon person, som är mer insatt än jag, kommer att lämna mer detaljerade uppgifter om Barsebäck I-simulatorn hos AB Kärnkraftutbildning i Studsvik. De svenska kärnkraftföretagen hade bildat företaget AB Kärnkraftutbildning, AKU, och ASEA LME Automation hade fått ett kontrakt för byggande av en simulator för Barsebäck I. I Studsvik skulle man bygga en kopia av Barsebäckverkets kontrollrum. Sigmasystemet skulle förses med definitionerna för kontrollrummet och utföra de beräkningar som behövdes. Ett PDP 11-system skulle hantera de analoga delarna i kontrollrummet och kopplades till Sigman med en höghastighetslänk. Sigman levererades till Västerås 1973 och det förberedande arbetet utfördes där medan AKU:s 12

lokaler byggdes i Studsvik. Någon gång 1974 fraktades Sigma 8:an till Studsvik och arbetet med simulatorbygget fortsatte, såväl med program- som maskinvara. Mitt arbete bestod i att tillsammans med mina kollegor se till att Sigman och höghastighetslänken fungerade och kunde kommunicera med PDP-11:an. Åtminstone ett av Ringhalsverken levererades av Westinghouse och de använde en något annorlunda teknik, varför simulatorn för de ASEA-levererade verken inte passade. RXDS fick leverera en Sigma 9 mod. 3 som grund för den nya simulatorn. Vattenfallssystemet Det här systemet skulle övervaka den svenska elförsörjningen i realtid. För att säkerställa driften beställde Vattenfall ett dubbelsystem, två separata Sigma 9. För att detta system skulle ha alla möjligheter att fungera även vid ett totalt kraftbortfall kunde el-strömmen komma från tre av varandra oberoende källor, det vanliga kraftnätet, batterier eller dieselgenerator. Avsikten var att låta det ena systemet vara aktivt i övervakningen medan det andra gick som reservoch utvecklingssystem. Reservsystemet skulle uppdateras var 30:e sekund och kunde automatiskt ta över, om det aktiva systemet stannade. Delar av utvecklingsarbetet utfördes i Houston, Texas, där Vattenfall arbetade med personal från TRW, möjligen var TRW huvudleverantör. En förhoppning var, att övervakningssystemet skulle kunna upptäcka början till en allvarlig nätstörning. En grupp hos Vattenfall skrev ett program för att simulera hela kraftnätet och det befann sig i slutskedet av utprovningen, när den stora nätstörningen inträffade år 1983. Simulatorn visade sig vara ett mycket bra verktyg vid analysen av de händelserna. Honeywell övertog, som nämnts, XDS rättigheter och skyldigheter. De hade inte för avsikt att fortsätta med byggandet av Sigmamaskiner, de hade en egen stordatorserie, DPS 8. Honeywells standard OS för DPS 8 var inte lämpligt för avancerat realtidsarbete. Några av teknikerna bakom operativsystemet till Sigma 9, CP-V, började undersöka möjligheterna att flytta över funktionerna från CP-V till DPS 8. Maskinarkitekturerna var helt olika, men studien resulterade i att gruppen fick tillstånd att fortsätta. Den här studien visade, att det kulle vara möjligt för Honeywell att åtminstone behålla Sigmakunderna även sedan Sigmasystemen fasats ut. Huvudort för CP-V var Los Angeles och personalen på Los Angeles Development Center, LADC, fick förtroendet att gå vidare. Vattenfall hade redan investerat så mycket i sitt system, att de bestämde sig för att gå över till DPS 8 och det nya operativsystemet CP-6 samtidigt som man då kunde skaffa nyare och snabbare kringutrustning. 1988 skedde övergången från Sigma till DPS 8 och från CP-V till CP-6. CP-6- systemet var i drift hos Vattenfall något år in på 2000-talet. Jag var då för länge sedan pensionerad, men jag har hört, att man bytte till nyare maskinvara minst en gång efter 1988. CP-6 Tack vare några entusiaster inom Honeywell Bull gjordes ett försök att utvidga kundbasen för CP-6 inom Sverige. Företagsledningen och de franska huvudmännen var måttligt förtjusta i idén, för att inte säga rent negativa. De gav i alla fall sitt tillstånd för en fortsättning och Televerkets ekonomiavdelning blev nästa kund. Vi byggde ett kontorssystem runt den standardprogramvara, som fanns i CP-6. Ett av våra viktigaste önskemål var, att anpassa editorn, 6EDIT, så att vi kunde försvenska den så pass, att våra kunder kunde få svenska menyer och kommandon. 13

Honeywellpersonalen använde själva ett system för Computer Aided Publishing, CAP, när de skrev sina handböcker och utöver den tekniska korrektheten måste texten i handböckerna falla inom ett visst spann i the Flesch-Kincaid Readability Test. Vi gjorde ett stort antal prover med Flesch- Kincaid Readability Test, när vi tog fram svensk dokumentation till Televerket. Det visade sig, att svenska språket inte var något hinder, våra nationella bokstäver orsakade inga störningar. Vi hade redan tidigt e-post-funktioner (innan det kallades e-post) och konferensprogram. Båda dessa funktioner kom till stor nytta både i vårt eget företags kontakter med främst LADC men även för Televerkets personal, när de dels diskuterade olika önskemål och lösningar med oss och samlade in önskemål från personalen. Som kuriosum kan jag nämna, att min familj och jag tyckte oss ha stor glädje av e-postsystemet. Vid mitt första besök i Phoenix hade jag blivit ombedd att skaffa ett akustiskt modem, så att vi kunde kommunicera med LADC och när jag åkte tillbaka till USA nästa gång, fick jag låna hem en teleprinter och det akustiska modemet. Min kära hustru och yngsta dottern kunde då kommunicera via vårt e-postsystem med mig utan att behöva tänka på den stora tidsskillnaden, det gjorde min tid hemifrån uthärdligare. UNIX Mina båda sista år i yrkeslivet blev UNIX-orienterade, jag blev teknisk projektledare för några av de större installationerna, som Honeywell Bull hade. Kriminalvårdsverket och Statens Bakteriologiska Laboratorium var mina huvudsakliga kunder. Privata datorer Min första egna dator, om man kan kalla KIM 1 för dator, skaffade jag i mitten på 1970-talet. En av TRW:s tekniker köpte den till mig på en av sina resor hem till USA. En gammal uttjänt TTY och en kassettbandspelare utgjorde kringutrustning och jag hade mycket nöje av kombinationen. Nästa steg upp blev en kopia av RadioShacks TRS-80, den hette GENIE, hade ett riktigt tangentbord, en BASIC-tolk och tillsammans med en uttjänt bildskärm blev det ett helt litet datorsystem. Genom åren har maskinparken utökats och moderniserats och just nu sitter jag och skriver på min senaste dator, en byggsats med en AMD Athlon 64, 2400 MHz, processor. Familjen har en något äldre Fujitsu Siemens-dator samt en bärbar ASUS båda med AMD-processorer. Detta visar på min motvilja mot marknadsledarna. Programvarumässigt skulle jag helst vilja gå över till LINUX, men många av mina kontakter litar i så hög grad till Microsoft, att jag mot min vilja tvingas att göra mycket baserat på WINDOWS XP. Vad jag kan göra och gör, är att använda icke M$ (Microsoft) programvaror i så stor utsträckning som möjligt, som nu när jag skriver med OpenOffice Writer, sparar i Word-format eller direkt i pdfformat. Kunskaper och färdigheter Bakgrundskunskaperna hos oss som började på 1950-talet var mycket varierande, tror jag. De allra flesta av mina arbetskamrater hade någon form av teknisk utbildning, däremot föreföll kraven på 14

formella kvalifikationer inte vara lika stränga som idag. Före militärtjänsten hade jag inte ens sett mig själv som tekniker av något slag, däremot var jag allmänt fascinerad av allt i min omgivning. Inom min del av datortekniken fanns både mekaniker med intresse för elektronik liksom även elektroniker med mekanikintresse, jag tror att nyfikenhet drev många av oss. Utbildning verkar vara ett tveeggat svärd; vissa personer kan inte tänka sig att angripa ett problem, om de inte har genomgått utbildning för området i fråga, medan andra ger sig i kast med i stort sett vad som helst, utbildning eller inte. Idealet är som vanligt något mitt emellan. För oss som skulle ha hand om ett helt datorsystem verkar utbildarna ha haft den uppfattningen, att vissa kunskaper assimilerade man genom osmos. Under i stort sett hela min yrkesverksamma tid hade systemleverantörerna egna maskiner, jag menar då kringutrustning av skilda slag, ett av de få undantagen var ICT 1004, som jag nämnt tidigare, skivminnen och kanske radskrivare. I dagens läge köper PC-tillverkarna komponenter från specialister på desamma. När man sedan vände sig mot programmeringssidan blev bilden en annan. Operativsystem och viss systemvara förblev leverantörsspecifik, medan kompilatorer för COBOL och FORTRAN, som var de förhärskande bland mina kunder, åtminstone i grunden skulle följa internationell standard, men sedan kunde de olika leverantörerna inte låta bli att lägga till en och annan specialfunktion, i vissa fall många extra funktioner. Många av de funktionerna berodde troligen på att leverantörerna ofta vände sig till kundgrupper, som kanske i sig hade speciella önskemål. Genom min yrkeskarriär fick jag den huvudsakliga specialutbildningen inom företagen. Under tiden som servicetekniker var man tvungen att ha vissa baskunskaper i maskinkodsprogrammering. Man blev många gånger tvungen att snabbt kunna skriva ihop en liten sekvens för att felsöka. I och med detta började jag snart nog att prova med i stort sett alla de programmeringsspråk, som fanns i våra maskiner. Det första av språken över maskinspråksnivå, som jag stötte på, hette PLAN och var ICT:s assemblerspråk. Mitt första PLAN-program skrev jag för Gävle Stad, medan vi väntade på vår första ICT 1900-maskin i Sverige. Av någon anledning hade jag fastnat för idén med dubbelbuffring och den måste bara provas. Programmet, som läste in hålkort i ett visst format och översatte till ett annat, för ICT-maskinen passande format, var naturligtvis mycket enkelt, men det fantastiska för mig var, att det blev det första programmet som kompilerade utan fel, länkades och fungerade, och jag var bara teknikern, som skulle sköta maskinen. Efter detta var nyfikenheten väckt och jag har provat BASIC, något COBOL, något FORTRAN, tittat på ALGOL, lite C och PASCAL och i min PC har jag DELPHI, som dock inte kommit till så mycket användning. Allt detta ledde till att min karriär i början på 1980-talet tog en annan vändning, jag började ägna mig åt operativsystemet CP-6. Jag gick en kurs i PL6, det PL/1-liknande språk, som användes för att skriva CP-6. Efter hemkomsten från England höll jag några kurser och blev så småningom, vad Honeywell Bull kallade, systemchef för CP-6-gruppen. Under tiden med LMEDKB, ICT/ICL och RXDS hade jag huvudsakligen kontakt med fabriker och skolor i England. Sedan Honeywell Bull tagit över från RXDS i Sverige blev det även en del kontakter med Tyskland, där fanns också en snabblänk mellan SIGMA- och PDP-maskiner. 15

CP-6-tiden blev en tid med många resor till USA, i utbildnings- och systemarbete mest till antingen Phoenix i Arizona eller LADC (Los Angeles Development Center). Vi i Sverige fick förmånen att komma med många förslag, som sedan togs upp och kom att utgöra en integrerad del av systemet. Både vår och Vattenfalls personal tillbringade många veckor med främst personalen på LADC. Övriga resor i CP-6-sammanhang skedde med kunder, dels i samband med försäljningsarbete och dels var jag företagets representant vid möten med kundsamfundet, SIGMA-kunderna hade många gemensamma intressen och var aktiva i utvecklingsarbete av skilda slag, hjärnskrot som järnskrot. Dessa resor tog mig till bl.a. Chicago, Cincinnati, Miami och Orlando, dessa senare resor företogs med kunderna. Synen på dator- och datateknik Här skedde det en dramatisk förändring mellan mina första och mina sista år i yrkeslivet. Under de första åren kände man sig närmast som kung, när man kom till en anläggning för att antingen utföra någon form av förebyggande underhåll eller för en akut insats, när löneutbetalningen närmade sig och företagets reläkalkylator räknade fel, dubbelstansade i lönefältet eller ställde till med något annat oönskat. Om man inte hade tillgång till tjänstebil, kunde man bli hämtad och skjutsad i företagens limousiner, trevliga middagar i företagens tjänstemannamäss var också vanliga. När akutbesöken avsåg Stockholmstrakten hände det ofta, att gamle stormålvakten Gustav Gurra Sjöberg var chaufför. Allt eftersom maskinernas tillförlitlighet ökade minskade serviceteknikerns status, upplevde jag. En annan skillnad kunde jag också notera, det var roligare att komma som tekniker till en anläggning, där datachefen eller driftledningen bestod av kvinnor, man fick då oftast en kort och koncis redogörelse för felsymptomen. Många manliga diton kunde säga något i stil med: Nu är den här djävla skiten sönder igen. Det gav inte så många direkta ledtrådar och innebar, att man fick tillbringa onödig tid till att lirka fram användbara detaljer. Numera är datorn som verktyg för gemene man på ett kontor en självklarhet, vilket den inte var förrän in på 1990-talet, även om många handläggare på personal- och ekonomiavdelningar fick terminaler tidigare. Orden PC, server eller arbetsstation var okända begrepp för allmänheten. Livet i övrigt IT har förändrat livet för en liten, tanig arbetargrabb från Norrbotten på ett sätt, som jag inte ens kunde drömma om, att komma ut i världen, få flyga Business Class, träffa underbara människor från alla håll och dessutom få betalt för att ha roligt på arbetstid. Kan man begära mer av livet? Jag hade alltid stöd av min älskade hustru, som tyvärr avled 1990. Hennes kommentar, när jag en gång kom hem och berättade, att jag sagt upp mig på stående fot, var något i stil med: Rätt gjort, det är viktigt, att du trivs. Hon tog löftet, när vi knöt hymens band, på största allvar! Mina barn har, förstod jag sent i livet, tyckt, att vårt flyttande mellan olika bostadsorter har varit negativt med uppbrott från kamrater, skolor och kända miljöer. Resorna har trots allt inte varit allt för betungande, jag har fått hemresor, när en utbildningsperiod har tyckts lång. Barnen har under något skede av sina yrkesliv haft nära eller direkt anknytning till datorer. Sonen, som är äldst, har arbetat som konsult med systemarbete på servernivå och med nätverk både hos 16

konsultföretag och in-house, som den svengelska termen numera lyder. Äldsta dottern har arbetat och arbetar med prenumerationstjänster och helpdeskfunktioner. Yngsta dottern har arbetat som systemprogrammerare men är nu egen företagare inom reklambranschen, självfallet med datorer som viktigaste arbetsverktyg. Dansen har försett mig med underbara hustrun nummer två! Vi träffades på hösten 1991 på danskurs på Mälarsalen i Stockholm. Vi har en härlig tid tillsammans och just nu är SquareDance det huvudsakliga dansintresset och Huddinge Square Swingers vår moderklubb. Det blir både kurser för förkovran och besök hos andra klubbar för dansträffar minst ett par gånger per vecka. Reklamen för SquareDance säger, att den är bra både för kroppen och för knoppen, men jag undrar då, varför jag ibland är trött i båda. Vi är också med i SPF Orlången, en pensionärsförening och jag är sedan mitten på 1990-talet medlem i SeniorNet Sweden. SeniorNet har ett forum för medlemmarna, där jag ibland går in och deltar i diskussioner om hur vi kan få våra datorer att göra som vi vill eller där vi provar att få fram specialeffekter av olika slag på vår nätplats, som försetts med egen lekstuga. Inom SPF har vi haft några kurser, såväl rena nybörjarkurser som kurser för dem, som har viss erfarenhet av datorer. Tillsammans med en f.d. lärare har jag haft nöjet att se, hur glada mina föreningskamrater blir, när de kan skicka ett e-brev eller upptäcker hur de kan gå in på sin banks nätplats och sköta många av sina bankärenden. Jag håller i en informell träff 3:e tisdagen varje månad, då vi träffas 10 15 entusiaster och diskuterar allt möjligt, som har med våra datorer att göra. Det är mycket stimulerande träffar och visar på mycket varierande intressen, ord- och bildbehandling, film, ljud och naturligtvis SKYPE, eftersom barn och barnbarn tycks vara spridda över klotet. Jag är särskilt glad över att det är ganska många damer i vår grupp. 17