2. Kulturrelativism KR har flera problematiska konsekvenser: Ingen samhällelig praxis kan fördömas moraliskt, oavsett hur avskyvärd vi finner den. T.ex. slaveri. Vi kan inte heller meningsfullt kritisera vårt eget samhälle (annat än möjligen för att det inte lever upp till sina egna ideal).
2. Kulturrelativism Hela idén om moraliska framsteg måste överges. Moralisk isolationism (kanske t.o.m. självgodhet): även om vi i.o.f.s. inte kan säga att vår moral/kultur är bättre än andras så kan vi inte heller säga motsatsen. Alltså har vi inget att lära av andra kulturer (och de inget att lära av oss).
2. Kulturrelativism I mångas ögon finns en koppling mellan KR och tolerans för andra kulturer och mellan absolutism och intolerans. Stämmer det att absolutism leder till intolerans? Betrakta följande argument: 1) Det finns bara en moralisk sanning (d.v.s. absolutism). 2) Då gör alla fel som inte följer denna sanning. 3) Vi bör inte tolerera att människor handlar fel. 4) Alltså bör vi vara intoleranta mot människor som inte följer den enda sanna moralen. Det är troligt att de som menar att absolutism leder till intolerans tänker i ungefär dessa banor.
2. Kulturrelativism Problemet med argumentet ovan är premiss (3), att vi inte bör tolerera att andra gör fel. Det är inte svårt att föreställa sig situationer där vi bör tolerera att andra gör fel. Premiss (3) följer inte av absolutismen som sådan.
2. Kulturrelativism Absolutismen implicerar inte heller att det är lämpligt för oss att vara arroganta. Om det finns en enda moralisk sanning så kanske någon annan kultur har den istället. I vilket fall så implicerar varken KR eller NR att man bör vara tolerant. NR implicerar tvärtom att man istället bör vara intolerant i vissa omständigheter, nämligen om ens egen kultur är intolerant.
2. Kulturrelativism Finns det ändå ett korn av sanning i kulturrelativismen? Om den är falsk, varför har så många trott på den? Kornet av sanning kan helt enkelt vara att vi bör vara på vår vakt och inte automatiskt utgå från att den moraluppfattning som gäller i vår egen kultur är den rätta. Eller kan det vara något annat?
4. Moral och religion Historiskt har det varit mycket vanligt att hävda att Gud måste ha en väsentlig roll att spela inom moralen, både som källa till dess regler och för att ge oss ett yttersta motiv att bry oss om rätt och fel (genom straff eller belöning i livet efter detta). Men vilken är Guds roll närmare bestämt? Gud
4. Moral och religion Det klaraste sättet att ge Gud en väsentlig roll inom moralen är att acceptera teorin att moralen är Guds påbud (GPT). ( Divine Command Theory ) GPT: En handling är moraliskt obligatorisk om och endast om Gud påbjudit den; En handling är moraliskt förbjuden om och endast om Gud har förbjudit den. GPT gör moralen helt objektiv (= oberoende av vad vi tycker och tänker) och visar oss också hur vi ska bära oss åt för att ta reda på vad den kräver av oss under förutsättning, förstås, att vi kan veta vad Gud förbjuder och påbjuder.
4. Moral och religion GPT ställs dock inför ett klassiskt filosofiskt problem, kallat Euthyfrondilemmat, efter Platons dialog. I något modifierad form ställer Sokrates där frågan: är en handling rätt därför att Gud påbjuder den, eller påbjuder Gud handlingen därför att den är rätt? Uppenbarligen måste det vara på det ena eller andra sättet.
4. Moral och religion Logiskt sett är problemet av följande typ. GPT uttrycks av en så kallad bikonditional : En handling är rätt om och endast om Gud påbjuder den. Men det verkar som om det ena ledet av bikonditionalen måste förklara den andra. Oavsett hur man svarar på frågan uppstår problem för den som vill hävda att Gud har en viktig roll att spela för moralen.
4. Moral och religion GPT tycks förutsätta att vi väljer det första alternativet, att handlingen är rätt därför att Gud påbjuder den. Från denna slutsats följer dock flera oaptitliga konsekvenser: 1. Hur är det möjligt för Gud att göra en viss handling rätt genom att påbjuda den? Moralen blir mystisk. 2. Guds påbud är godtyckliga. Han kan lika gärna påbjuda att vi ska stjäla och mörda som att vi ska avstå från dessa handlingar. 3. Det ger fel skäl för att felaktiga handlingar är felaktiga, och för att obligatoriska handlingar är obligatoriska.
4. Moral och religion Vad händer då om, i syfte att undvika de problem som GPT råkar ut för, väljer det andra alternativet: att Gud påbjuder handlingen därför att den är rätt. Notera att vi då måste dra slutsatsen att handlingar är rätt och fel oberoende av Gud. Gud kan därför inte längre tjäna som källa till moralen (om än dock som källa till kunskap om moralen). Däremot kan förstås Gud fortfarande ge oss motiv att följa moralens bud genom att hota med straff och locka med belöningar.
4. Moral och religion En religiös teori om moralen som accepterar denna mer blygsamma roll för Gud är naturrättsläran, vars främste förespråkare var Thomas av Aquino. Enligt denna lära bestäms rätt och fel för människan av det syfte som människorna skapats av Gud för att uppfylla. Att uppfylla detta syfte är liktydigt med att handla på ett naturligt sätt. Thomas av Aquino (1225-1274)
4. Moral och religion Naturrättsläran är idag den katolska kyrkans officiella moralfilosofi, men utanför kyrkan försvaras den knappast av någon, av fr.a. två skäl. 1. Idén om naturen som rättesnöre för mänskligt handlande är problematisk. Som vi vanligen förstår begreppet naturligt är det långt ifrån alltid som sådant handlande verkar vara det rätta. 2. Föreställningen att människan har ett naturligt syfte med sin existens är svår att förena med modern vetenskap.
5. Egoism Man skiljer på två sorters egoism: Psykologisk egoism (PE): Alla människor gör alltid det som i störst utsträckning befrämjar deras egna intressen. Etisk egoism (EE): Alla människor bör alltid göra det som i störst utsträckning befrämjar deras egna intressen. Dessa två teser är oberoende av varandra. Den ena kan vara sann även om den andra är falsk. Faktiskt är det möjligt att de är oförenliga. För om PE är sann så kanske vi inte har några moraliska skyldigheter alls. Detta eftersom vi då inte är fria att välja mellan olika alternativ.
5. Egoism Om PE: vid första påseende verkar PE uppenbart felaktig. Altruistiska handlingar d.v.s. handlingar som gynnar andra snarare än en själv (även fullständiga främlingar) förefaller vara fullt möjliga och exempel är inte svåra att hitta. Alltså behövs något argument för PE. Det finns två huvudsakliga argument för PE. Här är det första: i. Vi gör alltid det vi mest av allt vill göra. ii. Det vi mest av allt vill göra är det som (vi tror) är bäst för oss själva. iii. Alltså gör vi alltid det som (vi tror) är bäst för oss själva.
5. Egoism Båda premisserna i detta argument kan ifrågasättas. För det första är det inte alls uppenbart att vi alltid gör det vi mest vill göra. Det är troligt att när vi talar om vad någon mest vill göra så kan vi mena olika saker. I den vanliga meningen av detta uttryck verkar premiss (i) uppenbarligen felaktig. I en mer teknisk mening, å andra sidan, är premissen kanske sann. Fast i så fall är den helt enkelt sann per definition. För det andra verkar det som om vad människor mest av allt vill göra inte alltid är i deras eget intresse exempelvis självuppoffrande beteende.
5. Egoism En anhängare av PE kan svara: vad som är i mitt intresse bestäms av vad jag mest vill göra. Vill jag t.ex. offra mitt liv för att rädda andras så är det i mitt intresse att åstadkomma just detta. Denna tes om vad som är i en persons intresse är i sig suspekt [varför?], men om man kombinerar den med den tekniska tolkningen av premiss (i) som nämndes ovan, så blir resultatet att bägge premisserna blir sanna per definition. Men då blir PE också sann per definition och följaktligen innehållslös. Det blir då omöjligt att ens föreställa sig en situation där en person inte gör det som är bäst för honom eller henne.