CONDORCETMETODENS ANVÄNDNING I SVENSK EKONOMISK HISTORIA UNDER 1900-TALET

CONDORCETMETODENS ANVÄNDNING I SVENSK EKONOMISK HISTORIA UNDER 1900-TALET Claes Charpentier Forskningsrapport nr 23

Innehållsförteckning Avsnitt Sida Inledning 3 Saltsjöbadsavtalet 1938 4 Samlingsregeringen 1939 15 Folkpartiregering 1978 20 1981/82 års skattereform 23 Finansieringen av skattereformen 1981/82 27 Momshöjningen 1982 30 Besparingspaketet 1989 32 Hagaöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna och LO Februari 1991 35 Icke condorcetlösningar 37 Sammanfattning 41 Litteraturförteckning 46 2

Inledning Vid condorcetmetodens användning inom beslutsteorin kommer aktörerna att ha en strategi som Buchanan & Tullock (1992) benämner log-rolling och som på svenska benämns kohandel. Strategin har fått sitt svenska namn efter att den första gången användes för att lösa en regeringskris, nämligen krisuppgörelsen 1933. Condorcetmetoden är ett exempel på nested games. I condorcetmetoden väljer inte aktörerna maximalt utfall i en fråga utan söker den sammanlagt bästa lösningen på flera frågor. Det innebär att aktörerna är beredda att acceptera en lösning som inte är maximal på kort sikt i en fråga för att kunna få ett ändå bättre utfall i någon annan fråga. Genom strategiskt handlande, exempelvis genom log-rolling, kan parterna få sina preferenser i högre grad tillgodosedda än genom användandet av majoritetsregeln (Levin, 2002, kap. 5). Bjärsdal (1992, s 133) nämner som exempel på sådana beslutssituationer som kan lösas med strategiskt spel tullarna på 1880-talet, rösträtten 1906, parlamentarismen 1917 och tjänstepensionerna 1950-talet. Buchanan & Tullocks bok (1962) kom ut i polemiskt syfte. Den ville visa att termen log-rolling (kohandel) inte står för negativa termer, som taktiska finter och politisk omoral utan för rationellt tänkande. Boken visar fördelarna med kohandelsstrategin. Condorcetmetoden innebär således att parterna gör avsteg från den preferensordning som majoritetsregeln ger uttryck för, för att i utbyte få ett liknande handlande av motparten. Förutom decemberkompromissen 1906 och krisuppgörelsen 1933 som jag redogjort för i Charpentier (2007) har jag funnit andra exempel på condorcetmetoden i svensk politik under 1900-talet. Det första av de exemplen är Saltsjöbadsavtalet 1938. Där skedde en typisk kohandel mellan parterna LO och SAF. Det andra exemplet är bildandet av samlingsregeringen 1939 där en kohandel ägde rum mellan Socialdemokraterna och Högern. Det tredje exemplet på condorcetlösning är bildandet av folkpartiregeringen 1978. Den kohandeln skedde mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet. Det fjärde exemplet är 1981/82 års skattereform, den s k underbara natten. En kohandel skedde där mellan Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centern. Det femte exemplet är överenskommelsen 1978 mellan Socialdemokraterna och LO vad gäller finansieringen av skattereformen 1981. Där skedde en kohandel mellan Socialdemokraterna och LO. Skälet till att LO kom att uppträda här var att de två mittenpartierna, Folkpartiet och Centern, inte ville ställa upp med finansieringen. Det sjätte exemplet är momshöjningen 1982. Där skedde en kohandel mellan 3

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK. Det sjunde exemplet är besparingspaketet 1989. Där skedde en kohandel mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet. Det åttonde exemplet är Hagaöverenskommelsen 1991. Där skedde en condorcetförhandling mellan Socialdemokraterna och LO. Varje handlingsalternativ hade olika effekter som subjektivt uppskattades på en nyttoskala ifrån -3 till +3, Bjärdal 1992. Plus 3 innebär mycket hög nytta och -3 mycket negativ nytta. Även exempel på icke condorcetlösningar har medtagits som exempelvis storstrejken 1909, upplösningen av Fälldin I och II. Förutsättningarna för att en förhandling skall sluta i condorcetlösning har analyserats. Uppsatsens bidrag är följande: a/ Visa vilken typ av förhandling som har legat bakom de viktigaste ekonomiskt-politiska besluten under 1900-talet. b/ Ge ökad förståelse för svensk ekonomisk historia under 1900-talet. c/ Visa varför vissa frågor lösts genom condorcetförhandlingar medan andra medfört konflikter och strejker. d/ Ge en ökad insikt i condorcetmetodens funktionssätt och effekter. e/ Ge en ökad insikt om vilka förutsättningar som behövs för att få till stånd en condorcetlösning (en kohandelslösning). Saltsjöbadsavtalet 1938 Ett exempel på kohandel genom condorcetmetoden är det huvudavtal som Landsorganisationen, LO, träffade med Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF, 1938. LO och SAF möttes 20/12 1938 för att underteckna ett dokument som i den svenska historien spelat en betydande roll, Saltsjöbadsavtalet. Saltsjöbadsavtalet var Sveriges första huvudavtal, dvs ett avtal som angav ramarna för kollektivavtalen mellan organisationer på lägre nivå. Det kom att känneteckna arbetsfred och samarbete mellan arbetsmarknadens parter för lång tid framöver. 4

Den anda som detta avtal gav upphov till kallas Saltsjöbadsandan. Den innebär en centralisering av lönebildningen. Den arbetsmarknadsordning som etablerades efter Saltsjöbadsavtalet brukar kallas för den svenska modellen. Den svenska modellen innebär centraliserad lönebildning, arbetsfred, återhållsamhet med lönekrav, solidarisk lönepolitik och frånvaro av statlig lönepolitik, (Lundh, 2009, s.98). När den nuvarande moderate statsministern uppger att han vill värna om den svenska modellen så är det kollektivavtalssystemet han menar, (Lundh, 2009, s.9). Förhandlingar om ett nytt huvudavtal för den svenska arbetsmarknaden förs sedan våren 2008 mellan Svenskt Näringsliv, LO och PTK. Saltsjöbadsavtalet innebär bl a att den av LO hårt kritiserade klausulen om arbetets frihet, 23, kom att ändras. Saltsjöbadsavtalets innehåll innebar att statliga ingripanden inte skulle göras i löneavtal. Parterna tog avstånd ifrån tanken på en statlig inkomstpolitik. För det andra innebar avtalet att inga lokala avtal skulle ske, bara riksavtal. Strejkerna kom efter detta avtal nästan helt att upphöra trots att de varit mycket frekvent förekommande under hela perioden 1930 1938. Fram till 1970 kom Sverige bara att ha två stora konflikter; metallstrejken 1945 och livsmedelsarbetarstrejken 1953. För det tredje skulle parterna sluta specialavtal i frågor av allmän betydelse. Detta för att undvika konflikter på bransch- och förbundsnivå. För det fjärde skulle exportindustrin bli löneledande. Det var från exportindustrin som vi skulle hämta Sveriges tillgångar. Exportindustrins företrädare både bland arbetsgivare och arbetare hade här ett sammanfallande intresse att denna industri skulle bli löneledande. Fram till 1950 skedde också detta. För det femte skulle SAF lägga ned strejkbrytarorganisationerna. Samtidigt försökte LO-ledningen få bort kommunisterna från förbundsnivån. Vid 1950-talets mitt hade det resulterat i att kommunisterna nästan försvunnit helt från förbundsnivåerna. Kommunisterna var i allmänhet de arbetstagare som hade varit pådrivande för att få konflikter. Dessa strider var ofta långa och kostsamma för bägge parter och gick inte att påverka på central nivå. För det sjätte innebär avtalet att SAF ska ha en förhandlingsskyldighet i alla frågor av betydelse i utbyte mot att LO avstår från att använda sitt politiska inflytande genom den socialdemokratiska regeringen för att få igenom lagstiftning med tvingande verkan för arbetsgivarna. Klausulen arbetets frihet, 23, som innebar att arbetsgivarna hade rätt att 5

anställa och avskeda personal, kom som nämnts ovan nu att inskränkas. Det öppnade möjligheterna för LO att teckna avtal om arbetsskyddsfrågor, företagsnämnder, rationaliseringar mm. För det sjunde skulle parterna eftersträva en så omfattande organisering som möjligt. LO skulle göra det ointressant, olönsamt, för företagen att stå utanför SAF genom att hårt driva kraven på förhandlings- och avtalsrätt även mot oorganiserade arbetsgivare. För det åttonde kom Saltsjöbadsavtalet att få rättsverkningar. SAF och LO förband sig att sätta upp ett gemensamt organ, Arbetsmarknadsnämnden, för att utöva dessa funktioner. Vidare skulle parterna verka för att avtalet skulle bli antaget som kollektivavtal av medlemsförbunden. I och med att avtalet antagits blev det rättsligt bindande enligt kollektivavtalslagen för såväl förbunden som dess underavdelningar. För det nionde kom SAF och LO överens i två bilagor om att ett avtal måste komma till stånd, (Edlund m.fl., 1989, s 76). För det tionde accepterade arbetarrörelsen i stort sätt kapitalismen, (Edlund m.fl., s.55, 86-91, 111-112). Saltsjöbadsavtalet började med förhandlingar mellan LO och SAF i den s k Nothinutredningen, som också benämns Mammututredningen. Denna skulle komma fram till att parterna själva skulle kunna lösa frågan och inte staten. På initiativ av SAF träffades representanter för de båda huvudorganisationerna i maj 1936 och under namnet Arbetsmarknadskommittén hade man femton möten fram till december 1938 då Saltsjöbadsavtalet skrevs under. Eftersom förhandlingarna fördes på Grand Hotell i Saltsjöbaden fick avtalet sitt namn därav. Saltsjöbadsandan visade sig förbättra relationerna på arbetsmarknaden under 1940/50 och 60-talen och enligt Lundh (2009) i mindre uttalad form till våra dagar. Den stora vinnaren av Saltsjöbadsavtalet synes vara arbetstagarsidan genom att denna ledde till ökat fackligt inflytande, arbetsfred och löneutjämning genom solidarisk lönepolitik. Sverige blev ett mönsterland vad gäller arbetsmarknadspolitik i västvärlden och delegationer kom hit för att studera den svenska modellen. Förutsättningar för Saltsjöbadsavtalet Socialdemokraterna var i regeringsställning vid denna tid, 1938. Detta medförde att regeringen kunde lagstifta i lönefrågor om de så önskade. Detta ville SAF förhindra. Lagstiftningsåtgärder tillbakavisades därmed. 6

Det finns ett orsakssamband mellan maktskiftet och 1938 års avtal maktskiftet i termer att Socialdemokraterna på l930-talet tog över regeringsställningen. Det innebar att SAF kunde förmoda att Socialdemokraterna övervägde statliga ingrepp på arbetsmarknaden, vilket man inte ville ha. Man var därför beredd att gå LO mer tillmötes, (Svensson i Lundh, 2009, s.43) Alltför många strejker. Perioden fram till 1938 från 1900 hade varit en period full med strejker. Sverige var en av de mest strejkfrekventa länderna i Europa. Efter Saltsjöbadsavtalet blev man en av de minst konfliktbenägna, (Lundh, 2009, s.17-18). Kollektivavtalssystemet infördes i och med decemberkompromissen, se ovan. Det innebar dock inte automatiskt en minskning av konfliktnivån. Den högsta graden av konflikter i form av lokala strejker kom under perioden precis efter första världskriget 1918-1919. Därefter minskade de successivt men låg fortfarande på en hög nivå ända fram till 1938, (Lundh, 2009, s. 20). Under perioden mellan decemberkompromissen 1906 och Saltsjöbadsavtalet 1938 ökade statens ingrepp på arbetsmarknaden, dvs institutionaliseringen av arbetsmarknadskonflikterna, främst genom medling av arbetstvister och lagstiftning av kollektivavtal. Det gav på 1930-talet upphov till den s k Nothinutredningen. Arbetsmarknadskommittén som gjorde själva arbetet under Saltsjöbadsarbetet tittade speciellt på frågor gällande medling och skiljedom, skydd mot strejker under avtalsperioderna, skydd mot strejker som drabbade samhällsviktiga funktioner samt skydd mot strejker som kom att drabba tredje man, (Lundh, 2009, s 43). LO alltför decentraliserat. Till skillnad från SAF som var mycket centraliserat var LO mycket decentraliserat vilket förhindrade centrala uppgörelser. LO var missnöjda med att Arbetsdomstolen som tillsattes 1928 alltid i stort sett hade dömt enbart till arbetsgivarnas fördel. Den omedelbara anledningen till Saltsjöbadsavtalet var regeringens hot om lagstiftning, något som bägge parter ville undvika. Det var i första hand åtgärder riktade mot arbetarparten men även SAF hade farhågor att man skulle minska sitt främsta vapen, lockouten, (Fregert, s 142 i Lundh, 2009). Det förekom på 1920-talet flera motioner i riksdagen om att det borde lagstiftas mot samhällsfarliga strejker och till skydd för tredje mans rätt till neutralitet. I ett betänkande ifrån 1933 föreslog regeringen att det skulle ske straffpåföljd och skadestånd för kränkning av tredje mans rätt. LO protesterade mot detta därför att oorganiserade strejkbrytare räknades som tredje man och oorganiserade strejkbrytare var det värsta 7

som LO visste. Frågan föll också i riksdagen 1935 då det borgerliga läget var splittrat i frågan, (Lundh, 2002, s 164). Eftersom frågan föll i riksdagen förordade utredarna att parterna själva skulle enas i arbetsfredsfrågorna. 1936 inleddes så LO-SAFförhandlingarna i den nykonstruerade Arbetsmarknadskommittén. Utvecklingen på arbetsmarknaden i Norge hade varit ungefär densamma som i Sverige. Saltsjöbadsavtalet är således inte enastående i sitt slag. I Norge hade norska LO deltagit i en statlig arbetsfredskommitté som leddes fram till ett huvudavtal mellan LO och norska Arbetsgivarförbundet, (Schiller i Edlund m.fl., 1989 s 221). LO var i högre grad än tidigare positiva till rationaliseringar inom näringslivet; rationaliseringar så att produktionen och den ekonomiska tillväxten förbättrades. Innan 1928 hade det inte funnits några statliga lagstiftningar på området och man ville nu återgå till hur det hade varit innan 1928. Om utvecklingen i Norge har varit densamma så har även utvecklingen i Danmark varit liknande genom Septemberforliget från 1899 och som var i kraft ända till 1960. På arbetsgivarsidan, speciellt inom SAF, hade man tidigare eftersträvat ett centralistiskt förhandlingssystem under inflytande från systemet i Danmark. Det danska Septemberforliget från 1899 kom att bilda en lagstiftningsliknande grundval för hela den danska arbetsrättsutvecklingen och levde vidare i gällande hovodavtalet, (Edlund i Edlund m.fl., 1989, s 55 och s 218). LO:s uppgivande av de sociala målen. De sociala målen fick den socialdemokratiska regeringen ta hand om medan arbetsmarknadsfrågor sköttes av LO. Vid riksdagen 1936 väcktes motioner om statsingripanden på arbetskraftsområdet men då hade Nothins utredning, (SOU 1935:65, 66), redan behandlat frågan i ett större ekonomisk sammanhang. Denna utredning är enligt Söderpalm ett centralt dokument för förståelsen av svensk samhällspolitik i slutet av 1930-talet, (Söderpalm, 1980, s 28). Regeringen Hansson i Mammututredningen 1935; antingen skulle frivilliga överenskommelser stiftas genom arbetsmarknaden eller också skulle regeringen gå in med lagstiftning. I Mammututredningen, utredningen för folkförsoning och arbetsfred, gav den socialdemokratiska regeringen Hansson allmänna riktlinjer för vad aktiv statlig försörjningspolitik skulle innehålla, (Johansson i Edlund m.fl., 1989 s 75). Saltsjöbadsförhandlingarna behandlade frågan om industriell utveckling och arbetsfred. SAF och LO demonstrerade sin politiska självständighet genom att avvisa utredarnas erbjudande om statlig medling. De hade redan tidigare närmat sig varandra. I sina 8

remissyttranden förkastade parterna flera lagförslag från olika håll med motiveringen att kollektivavtal och fria förhandlingar erbjöd bättre och smidigare lösningar på uppkomna problem och sedan arbetsgivarna 1935 avvisat regeringens förslag om tredjemanslagstiftning vände sig SAF:s vd, Gustaf Söderlund, till LO och framhöll parternas gemensamma intresse om att förhindra statlig intervention på arbetsmarknaden. Söderlund var en övertygad centralist och drev en hård lönepolitik i fullt samförstånd med uppdragsgivarna inom storindustrin, (Söderpalm, 1980, s 116-117). SAF:s och LO:s chefer var överens och skrev varsin bilaga till huvudavtalet som de hoppades skulle komma till stånd. Arbetarrörelsen hade i stort sett accepterat kapitalismen, (Johansson i Edlund, m.fl. ss 84, 86-91). Redan i decemberkompromissen 1906 hade parterna kommit överens om att ömsesidigt erkänna varandras inflytande. Efter 1938 var konjunkturen under en stor följd av år fördelaktig. Det fanns någonting att erbjuda löntagarna och framför allt ansåg parterna att de hade en stor önskan att handlägga frågorna utan statlig inblandning, (Kugelberg i Edlund m.fl., ss 95-97). Den offentliga sektorns stora tillväxt fram till 1938 spelade också en stor roll, (Kugelberg i Edlund m.fl., s 97). Ådalshändelserna 1931 spelade även en roll genom att parterna i fortsättningen absolut ville komma överens och vilda strejker skulle undvikas. Arbetslösheten var även hög under 1930-talet, 23 procent 1930, (Schiller i Edlund m.fl., s 223). Skapandet av Arbetsmarknadskommittén 1936 var viktig för samarbetet mellan parterna, ( Lundh, 2002, s 166, Edlund, 1989, ss 64-66). Vissa aktörer anser att det kanske hade varit mer lyckosamt med att gå lagstiftningsvägen på 1930-talet men då hade det inte kommit till något Saltsjöbadsavtal, (Edlund i Edlund m.fl., s 66). Saltsjöbadsavtalets effekter Antalet konflikter minskade således drastiskt sedan avtalet slöts 1938. Som ovan nämndes skedde bara två konflikter innan 1970 ifrån att Sverige varit ett av de mest konfliktdrabbade länderna i Europa, (Johansson i Edlund m.fl., s 78). Avtalet har 9

bedömts som en historisk kompromiss mellan arbete och storkapitalism i Sverige. Sverige fick besök av en mängd olika arbetsmarknadsdelegationer som ville studera hur vi hade lyckats få fred på arbetsmarknaden. När jag var ung student i Berkeley 1966 blev jag uppvaktad av flera professorer i statskunskap som ville höra lite närmare om den historiska kompromissen som skett i Sverige 1938. Saltsjöbadsavtalets kanske viktigaste effekt var att man lyckades få fram centrala samordnade förhandlingar. Det blev en centraliserad lönebildning som under givna omständigheter minskade industrins lönekostnader. Systemet med samordnade centrala förhandlingar innebar att lönebildningens transaktionskostnader minskade, (Lundh, 2009, s 36). Den svenska modellen har i Lundh (2002) många olika definitioner. Om det gäller institutionella förhållanden på arbetsmarknaden så är det första kännetecknet av modellen att den har en hög organisationsgrad på arbetsmarknaden och stark centralisering av lönebildningen. Den ska även kännetecknas av relationerna mellan parterna på både lokal och central nivå och av samförstånd och samarbete samtidigt som man tar samhällsekonomiska hänsyn och hänsyn till tredje man. Parterna försöker undvika konflikter och begär löner som ligger inom det samhällsekonomiska utrymmet. Enligt modellen skall även lönebildningen skötas av parterna på egen hand utan statlig inblandning och inkomstpolitik. Lundh (2002) skriver även att den svenska modellen ibland har likställts med Rehn-Meidnermodellen och att den även har inkluderat välfärdssystemet och den offentliga sektorn i begreppen big business - big union - big government. Den svenska modellen upplevde sin höjdpunkt under 1960-talet enligt Lundh (2002). Den svenska modellen sågs som ett internationellt föredöme som kännetecknas av partsamverkan, samhällsansvar och frånvaro av statlig inblandning i avtalsrörelsen, (Lundh, 2002, s 223). Under 1970-, 1980- och 1990-talen föll den svenska modellen samman. Samarbetsandan är borta och förhandlingssystemen har decentraliserats. Lönebildningen sker inte längre genom centralt samordnade förhandlingar mellan LO och SAF utan genom branschvisa förbundsavtal med större möjligheter till anpassning i företagen och individuell lönesättning, (Lundh, 2002, s 223). Vid Riksdagen 1936 ställde den borgerliga oppositionen nya motioner om statsingripanden på arbetsrättsområden. De fackliga organisationerna var 1936 överens om att avvisa erbjudande om statligt biträde vid förhandlingar om 10

arbetsmarknadssituationen. Initiativ togs av både LO:s och SAF:s ordförande, (Söderpalm, s 29). Saltsjöbadsavtalet bestod av fem kapitel. Kapitel 1 behandlade den gemensamma skiljenämnden, kapitel 2 innehöll regler om enhetlig förhandlingsordning, kapitel 3 berörde 23 och fastställde former för samråd vid avsked och permitteringar, kapitel 4 innehåller regler som begränsar användningen av bojkott och blockad och andra stridsåtgärder som berörde tredje man och i kapitel 5 förbands organisationerna att till Arbetsmarknadsnämnden hänskjuta konflikter. Man bildade som nämnts ovan en ny nämnd, Arbetsmarknadsnämnden, (Söderpalm, 1980, ss 32-33). Arbetsmarknadskommittén kom dock att kvarstå bredvid Arbetsmarknadsnämnden. Arbetsmarknadsnämnden var det centrala förhandlingsorganet där SAF och LO aktualiserade frågor av allmän betydelse för parterna, (Söderpalm,1980, s 34). Saltsjöbadsavtalet hade en utpräglad centralistisk karaktär och innebar en seger för industriförbunden inom fackföreningsrörelsen. Det anknöt till praxis på det industriella avtalsområdet och skapade enhetliga regler för varsel och konflikt. En central skiljenämnd inrättades, Arbetsmarknadsnämnden. Arbetsmarknadskommittén permanentades med uppgift att förbereda nya samarbetsavtal mellan SAF och LO. SAF och LO ville också öka medlemsanslutningen till organisationerna. Den höga organisationsprocenten var karakteristisk för svensk arbetsmarknad, en del i den svenska modellen och en förutsättning för organisationernas maktställning och förmåga att garantera arbetsfreden. SAF och LO hade integrerats i stat och samhälle samtidigt som Saltsjöbadsavtalet gav exempel på frihet och självstyre på arbetsmarknaden som tilldrog sig internationellt intresse, (Söderpalm, s 118). Många parter kan intyga att umgänget nu blev mycket lättare och mindre formellt mellan LO och SAF, (Kugelberg i Edlund m.fl., 1989, s 96). I Saltsjöbadsförhandlingarna lyckades LO göra ett intrång på arbetsgivarnas så kraftfullt försvarade monopol på ledningsrätten i företagen, den s k 23. Vid uppsägning eller permittering från anställning som varat minst ett år måste arbetsgivaren varsla den fackliga förtroendemannen på arbetsplatsen minst en vecka före åtgärd. Arbetsgivaren måste samråda med fackföreningen och om enhet om avskedandets skälighet inte nåddes måste tvisten hänskjutas till förhandling med den nyskapade Arbetsmarknadsnämnden, (Swensson i Lundh, 2009, s 43). Det viktigaste skälet, för Saltsjöbadsavtalets uppkomst som båda sidor har angett, var en ömsesidig önskan att avvärja en lagstiftning som skulle reglera arbetskonflikter, (Swensson i Lundh, 2009, 11

s.68). Klas Åmark menade att arbetsfreden inte säkrades av Saltsjöbadsavtalet i sig utan av att det successivt under förhandlingarnas gång växte fram ett underförstått samförstånd mellan parterna, (Åmark, 1989, s. 112). Som ett led i den större gemenskapen mellan parterna bildades Centralförbundet Folk och Försvar, (Kugelberg i Edlund m.fl., s 96). Idéerna från Arbetsmarknadskommittén 1936 utvecklades. Den utgick ifrån parternas gemensamma intressen på en rad punkter. Saltsjöbadsavtalet 1938 kom att följas av ytterligare samarbetsavtal mellan parterna. Verkstadskonflikten år 1945 visade att det fick förödande konsekvenser att ha en hård strejkpolitik, (Johansson i Edlund m.fl., s.131). Saltsjöbadsavtalet och den efterföljande centraliseringen av LO ledde till att fackföreningsrörelsen disciplinerades, (Gråbacke, s 97 i Lundh, 2009). Samarbetet organiserades på två nivåer. Arbetsmarknadsnämnden, som inrättades vid huvudavtalets tillkomst 1938, behandlade samarbetet på central nivå. Arbetsmarknadsnämnden ersatte LO:s centrala produktionsråd. På förbundsnivå ville SAF inte ha något samarbetsavtal. Man menade att kontakterna skulle tas på central nivå. Samarbetsnämnder kom dock att bildas på lokal nivå i alla företag som hade mer än 20 anställda, (Johansson i Edlund m.fl., s 136). Saltsjöbadsavtalet kom att leda till ett företagsnämndsavtal 1946 och ett avtal om arbetarskydd 1942, (Gerhardsson i Edlund m.fl., s 151). Det kom också att följas av ett arbetstidsavtal från 1948, i överensstämmelse med Saltsjöbadsandan. Enligt Bertil Kugelberg, verkställande direktör i SAF 1947-1966, var Saltsjöbadsandan ursprungligen ett försök att försöka lösa arbetsmarknadens konflikter genom klok behärskning istället för genom våld, (Svensson, s 120 i Lundh 2009). Saltsjöbadsandans födelse dateras av generaldirektör Anders L Johansson till den 17 mars 1938, den dag då LO och SAF meddelade att de utan statens medverkan skulle förhandla, som senare blev Saltsjöbadsavtalet, (Fregert i Lundh, 2009 s 143). Saltsjöbadsandan eller Saltsjöbadspolitiken grundades på en intressegemenskap mellan storindustrins arbetare och arbetsgivarna och var ett system för arbetsfred och fria förhandlingar. Konkurrens och exportberoende hade lett till stordrift och rationalisering och samma utveckling hade banat väg för centralism och samarbete på arbetsmarknaden. Hotet om lagstiftning hade alltid varit mer eller mindre överhängande. Det märkliga är att samarbetet organiserades i en tid av 12

socialdemokratiskt maktinnehav - Socialdemokraterna kom till makten 1932 - och det var arbetsgivarna som i det långa loppet hade störst intresse av att undgå politisering och lagstiftning på arbetsmarknaden. Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen samordnade sin politik, (Söderpalm, s 114). Grundproblemet på arbetsmarknaden hade innan Saltsjöbadsavtalet varit bristen på koordination och centralisering i lönebildningen. Vidare hade tredje mans rätt och behandlingen av samhällsfarliga konflikter inte hanterats på ett lämpligt sätt. Genom Saltsjöbadsavtalet hänsköt man den till den nyinrättade Arbetsmarknadsnämnden med representanter från LO och SAF. Därmed gavs LO en formell roll i avtalsmaskineriet, en roll som LO helt saknat tidigare till skillnad från SAF, (Fregert i Lundh, 2009, s 143). Saltsjöbadsavtalet innebar, som nämns ovan, en centralisering genom att det ökade förbundsledningarnas makt genom bestämmelserna att hänskjuta alla tvister till central förhandling på förbundsnivå. Medlemsomröstningarna försvann därmed. Det första samarbetsavtalet i Saltsjöbadens anda var arbetarskyddsöverenskommelsen 1942. Överenskommelsen bestod av två delar, dels hur den lokala säkerhetstjänsten skulle organiseras, dels inrättandet av en central instans, arbetarskyddsnämnden. Saltsjöbadsavtalet 1938 innebar att fackföreningsrörelsen medverkade i internationaliseringsprocessen inom industrin. Saltsjöbadsandan var ännu i slutet av 1960-talet ett levande begrepp i internationell klass, (Söderpalm, 1980, s 12). Saltsjöbadspolitiken gick ut på att förhindra statlig inblandning i näringslivet och var en viktig del i den nya strategin och visade sig vara djupt förankrad i svensk ekonomi och industriell utveckling, (Söderpalm, s 9). Strejkbryteriet som SAF ställt sig bakom tidigare försvann nästan helt under och efter Saltsjöbadsavtalet. Det är en vanlig åsikt men Swensson (i Lundh, 2009, s.42-43) finner att SAF i tysthet och i ganska liten skala beviljade fortsatt ekonomiskt stöd för strejkbryteriet ända fram till 1951. Under 1940- och 1950-talen kunde även parterna enas i företagsnämndsfrågan, vilket var en viss inskränkning av 23. Det innebar dock inte att ett reellt medbestämmande för facket, dvs delaktighet i beslutsfattandet med styrelserepresentation i beslutande nämnder, som sedermera har tillkommit. Även facken var emot detta eftersom man ansåg att det skulle medföra dubbla lojaliteter, (Lundh, 2009, s 177). Sammanfattningsvis kan man konstatera att de inskränkningar i konflikträtten som gjordes i Saltsjöbadsavtalet var av ganska begränsad art. Exempelvis förbjöds inte 13

möjligheterna att ta till strejker eller lockouter inklusive sympatiåtgärder under avtalsrörelserna trots att det kunde förorsaka stora kostnader, (Lundh, 2009, s 29). De punkter som man förhandlade om i huvudavtalet var för det första att få till regler för medling och skiljedom, för det andra skydd mot strejker under avtalsperioderna, för det tredje skydd mot strejker som drabbade samhällsviktiga funktioner, för det fjärde skydd mot strejker och blockader som drabbade tredje man och för det femte skydd mot strejker och blockader som uppfattades ha ett orättfärdigt syfte i övrigt, (Lundh, 2009, s 33). Saltsjöbadsavtalets stora indirekta effekt på arbetsmarknaden och ekonomin ledde fram till en centraliserad lönebildning som under givna omständigheter minskade industrins lönekostnader. Systemet med samordnade centrala förhandlingar innebar också att lönebildningens transaktionskostnader minskade, (Lundh, 2009, s 36). Lundh (2002) menar att det var inte bara Saltsjöbadsavtalet som var bakgrunden till den mycket låga konfliktnivån på arbetsmarknaden under 1950- och början av 1960- talet utan även 1928 års lagstiftning om Arbetsdomstolen tillsammans med centraliseringen av makten över konfliktvapnet, (Lundh, 2002, s 166). Condorcetlösningen Figur 1. Saltsjöbadsöverenskommelse 1938 SAF Centraliserade förhandlingar Nej Ja LO Slopa 23 Nej -1/-1-2/+3 Ja +3/-2 +2/+2 Vid Saltsjöbadsförhandlingarna 1938 sökte arbetstagarna genom LO öka inflytandet för löntagarna genom att 23 skulle slopas, den paragraf som innebar att arbetsgivarna gavs helt rätten att leda och fördela arbetet och exempelvis avskeda. SAF sökte samtidigt öka inflytandet för arbetsgivarna genom att man ville ha centraliserade förhandlingar. Det decentraliserade mönstret som man tidigare haft hade haft dålig effekt genom att det lett till en mängd strejker, Sverige hade en av de högsta strejkkvoterna i Europa under första delen av 1900-talet. Om vi ser på figur 1 så innebär alternativet slopa 23 nej på detta för LO och nej 14

för centraliserade förhandlingar för SAF att det i ruta 1 blir ett negativt utfall -1/-1. Om LO fortfarande säger nej till slopandet av 23 och SAF lyckas få igenom centraliserade förhandlingar så blir utfallet i ruta 2-2/+3. -2 för att det upplevs som negativt av LO att SAF lyckas få igenom sin åtgärd centraliserade förhandlingar. I ruta 3 ses att om LO lyckas med att slopa 23 men SAF misslyckas med att centralisera förhandlingarna så leder det till slutsatsen +3/-2 och i fjärde rutan ses condorcetlösningen att båda parter lyckas med sina förväntningar och då blir det +2/+2 och detta blir condorcetlösningen som parterna kom att anta. En känslighetsanalys visar att även om värdena sätts till enbart +1 för båda parter för alternativet längst ned till höger, såväl slopad 23 som att centralisera förhandlingarna, blir detta alternativ condorcetlösningen. Blir värdet mindre än +1 blir det inte längre condorcetlösningen. Slutsatser LO var den stora vinnaren i Saltsjöbadsavtalet på grund av LO:s stora möjligheter att påverka regeringen att lagstifta. Paragraf 23 kom att inskränkas. Saltsjöbadsavtalet var ett perfekt exempel på ett kompromisstänkande som gav upphov till en condorcetlösning. Vidare var saltsjöbadsöverenskommelsen centralisternas seger. 1938 års Saltsjöbadsavtal var en logisk följd utav decemberkompromissen 1906. Arbetsmarknadens parter visade att de kunde komma överens utan statlig inblandning, vilket väckte beundran i hela västvärlden. Saltsjöbadsavtalet hade såväl danska som norska förebilder. I en väsentlig fråga för parterna på lång sikt är det fördelaktigt att kompromissa, att finna en condorcetlösning. I synnerhet gäller detta om parterna redan i utgångsläget vet att man kommer att komma fram till stora förändringar. Condorcetmetoden är i överensstämmelse med den svenska modellen, se s 10, genom att man söker en kompromisslösning och därmed öka sin gemensamma nytta. Samlingsregeringen 1939 Under hösten 1939 stod det alltmer klart för statsminister Per Albin Hansson i koalitionsregeringen tillsammans med Bondeförbundet att regeringen var alldeles förlamad 15

inbördes av motsättningar samt att krigssituationen hade medfört att Per Albin ansåg att en samlingsregering borde bildas. Den 2 december 1939 kunde statsministern konstatera att han mottagit två avskedsansökningar. Den ena kom ifrån utrikesminister Rickard Sandler och den andra ifrån försvarsminister Per-Edvin Sköld. Finlandsfrågan hade blivit den viktigaste politiska frågan för regeringen under hösten 1939. När Finland vann landskampen i friidrott i slutet av juli det året på Stadion med 112 mot 102 avtackade statsministern de finska idrottsmännen och bad dem att åka hem till Finland med en hälsning att det svenska folket önskade att samarbetet blev starkare och starkare. I praktiken var dock inte denna hälsning speciellt viktig. Sverige var inte beredd att inträda på Finlands sida i kriget mot Sovjetunionen. Den regeringsmedlem som var starkast emot detta var finansminister Ernst Wigforss. Sandler och Sköld var däremot positiva till att Sverige skulle skicka soldater till Åland och minera farvattnen mellan Sverige och Finland. Vad det gäller Finland antydde Sandler den 3 oktober för regeringen att den avsåg att Sverige skulle ge Finland en garanti för skyddet av Åland men i verkligheten en garanti med karaktären av försvarsunion, (Johansson, 1984, s 65). Samlingsregeringen var i hög grad ett verk av statsministern personligen. Det var han som tog initiativet till förhandlingarna. Några dagar efter att Sköld hade avgått återtog Sköld sin avskedsansökan men Sandler återtog inte sin. Statsministern inledde förhandlingar med alla politiska partier utom Kommunisterna. Högerpartiet var dock motsträvigt och presenterade två krav på att vara med i samlingsregeringen; för det första önskade partiet en mindre fastlåst finlandspolitik än den som statsministern skisserat, för det andra ansåg Högern att i en samlingsregering borde även representanter utanför partikretsarna ingå. Det talades i pressen om starka män och personligheter. Statsministern fick förslag ifrån Högern men tyckte att dessa förslag inte var speciellt bra eftersom de i praktiken var båda högermän. På en post var dock Per Albin beredd att ta in en utomstående. Det gällde utrikesministerposten. Budet fick först Carl Hamilton, ambassadör i Köpenhamn. Han svarade omedelbart nej. Den andra som fick frågan var ambassadören i Oslo, Christian Günther. Han hade liksom Hamilton tidigare varit kabinettssekreterare på utrikesdepartementet. Mellan Per Albin och Högerns ledare Bagge utvecklades en förhandling som enligt Johansson (1984) kan karakteriseras som en kohandel. Per Albin beaktade Högerns två krav men å sin sida fick han följande förhandlingsståndpunkt. För det första att militärt ingripa i konflikten mellan Finland och Sovjetunionen skulle avböjas. Högern tillåts dock ett tillägg där det sades 16

att den svenska finlandspolitiken inte kunde fixeras i förväg, vilket istället måste bestämmas av Sveriges vitala intressen och händelsernas utveckling. Vidare gavs statsministern ett muntligt löfte, att frivilliga skulle få utrustas ur kronans förråd, som man tidigare hade motsatt sig. På två punkter var han således beredd att böja sig. Detta innebar en kompromiss och kompromissen, condercetlösningen, var de två parterna beredda att acceptera. Det fanns en stor opinion i Sverige som ville att Sverige skulle efter förmåga hjälpa Finland. Den 6 och 7 december 1939 hade det hållits ett stort antal finlandsmöten i Stockholm. Utrikesminister Sandler hade blivit föremål för livliga hyllningar när han den 7 december reste till Oslo för ett utrikesministersmöte. Den framväxande finlandsopinionen stärkte otvivelaktigt Högerns krav på en mindre kategorisk hållning i finlandsfrågan. Redan vid socialdemokraternas sammanträde den 5 december hade Sköld sagt att det skulle utlösa en fruktansvärd storm i landet om man vägrade utsändandet av frivilliga till Finland. Kungen var uppenbarligen beredd att överväga någon form av regeringsombildning. Han tillfrågade Per Albin Hansson om han var beredd att ingå i en ministär Torsten Nothin, något som Per Albin dock hade sagt nej till. Förmodligen måste medvetandet om kungens hållning och den framväxande finlandsopinionen ha påverkat statsministern i hans strävanden att få med Högerpartiet även till priset av vissa eftergifter. Han var således beredd att göra en kohandel i denna fråga. Skulle Högern stått utanför och utvecklats till ett aktivistparti kunde detta leda till öppen nationell splittring och besvär i riksdagen, (Johansson, 1984, s 86). I samlingsregeringen kom att ingå fem representanter för Socialdemokraterna, två ifrån Folkpartiet, två ifrån Högern, två ifrån Bondeförbundet och tre opolitiska varav Günther var utrikesminister. Samverkan blev möjlig till följd av det yttre hotet och en enhet uppnåddes om att inrikespolitiska tvistefrågor skulle läggas åt sidan under denna tid, (Johansson, s 88). Statsministern ville således i princip ha med Högern i en samlingsregering men han förklarade vid ett möte den 5 december inom det Socialdemokratiska partiet att han var beredd att enbart ta med Folkpartiet i den nuvarande koalitionsregeringen med Bondeförbundet, (Johansson, s 83). Det fanns inom Socialdemokratiska riksdagsgruppen en klar ovilja mot högerledaren Gösta Bagge, (Johansson, s 84). Westman, justitieminister i koalitionsregeringen, skriver i sina dagböcker att Bagge ifrån början var osäker på om Per Albin verkligen ville få till stånd en samlingsregering utan var beredd att ta in Folkpartiet men inte Högern i regeringen, (Wahlbäck, 1967, s 209). 17

Orsaken till att försvarsminister Sköld tog tillbaka sin avskedsansökan var enligt Westman att både Sköld och statsministern hade gett ett löfte till den finska statsministern att man skulle göra en minering utanför Åland. Regeringen beslöt också att göra detta den 5 december varefter Sköld tog tillbaka sin avskedsansökan, (Westmans dagbok, 2/12, 7/12 och 8/12 1939). Anders Isaksson har i sin biografi om Per Albin tagit med ett speciellt kapitel som heter Per Albin, kohandlaren. Kompromissförhandlingar brukar beskrivas som Per Albins verkliga mästerstycke, en demonstration av hans suveräna kombination av strategiskt blick och politisk fingertoppskänsla. Men det verkliga mästerskapet låg nog snarare i hans mycket målmedvetna sätt att förmedla bilden av något epokgörande ut till allmänheten. 1933 års kohandel, se ovan, var exempelvis inte en uppgörelse vilken som helst i Per Albins ögon det var snarare en symbol för samarbetet mellan två centrala folkgrupper arbetare och bönder. (Isaksson, 2002, s 266). Den 28 september 1939 ställde finske utrikesministern Eljas Erkko frågan till utrikesminister Sandler om Sverige var villigt att i fortsättningen leverera krigsmaterial till Finland och att med svensk trupp skydda Ålandsöarna. Sandler var positiv till detta men inte Per Albin. Högern var för Sandlers politik, Folkpartiet var klart emot att sända trupper till Åland och Bondeförbundets ledare Bramstorp hade för ovanlighetens skull hela sin riksdagsgrupp bakom sig i sitt krav på fortsatt neutralitet. Inom socialdemokratin övervägde de tveksamma och hur allmänheten såg på saken kunde man bara gissa, (Isaksson, s 383). Finansminister Wigforss förklarade för sin del att en minering kunde utlösa en konflikt med Ryssland och var beredd att avgå om man beslutade om detta, (Isaksson, s 384). Den starka opinionen för Finlands sak i Sverige gav högerledaren Gösta Bagge råg i ryggen och tvingade Per Albin till längre gående eftergifter till stöd för Finland än Per-Albin ursprungligen tänkt sig. Detta för att få med högern i en samlingsregering. Det ena löftet till högerledaren var således att man skulle kunna vara flexibel i sin finlandspolitik beroende hur saker och ting utvecklades. För det andra gav Socialdemokraterna ett muntligt löfte till Bagge att frivilligstyrkan till Finland skulle få utrustas ur Kronans förråd, (Isaksson, s 392). Första tillägget löd Sveriges ställning till Finland kan med hänsyn till den ovissa framtiden emellertid ej bindas eller fixeras i förväg utan får bestämmas allenast av Sveriges vitala intressen och händelsernas utveckling, (Isaksson, s 392). Per Albin förde förhandlingarna 18

med Gösta Bagge helt på egen hand utan någon som helst återkopplingar till vare sig den egna partiledningen eller till socialdemokratiska statsråden, (Isaksson, s 393). Condorcetlösningen Figur 2. Samlingsregeringen 1939 H Utrusta frivilligkår Nej S Endast begränsat Nej -1/-1-2/+3 stöd till Finland Ja +3/-2 +2/+2 Ja Socialdemokraterna ville inte riskera att Sverige drogs in i krig för Finlands sak. Denna hållning stöddes av såväl statsminister Per-Albin Hansson som finansminister Ernst Wigforss. Ledande i denna falang var finansminister Ernst Wigforss. Socialdemokraternas huvudlinje var således endast ett begränsat stöd till Finland. Högerns huvudlinje var däremot en aktiv finlandspolitik där man skulle utrusta en frivilligkår till Finland. Av figur 2 framgår att det första alternativet i den första rutan längst upp till vänster är nej/nej. Det innebär en nytta för båda parter på -1. I den andra rutan, nej/ja leder till -2/+3. -2 för att då kommer Socialdemokraterna att uppleva det som mycket negativt att Högerns förslag kommer att genomföras. I den tredje rutan längst ned till vänster, ja/nej, blir utfallet +3/-2 och i den fjärde rutan +2/+2. Den fjärde rutan blir den slutgiltiga lösningen på denna förhandling. Slutsatser Högern är den stora vinnaren genom att man som enda politiska parti i Sverige önskar en flexibel finlandspolitik som bl a innebär stöd av frivilligkåren. Per-Albin Hansson visar sin maktställning i partiet genom att ensam föra förhandlingarna med Högern. Wigforss var den stora förloraren eftersom han ville ha en helt passiv finlandspolitik. Wigforss fick dock stanna kvar i regeringen. Högern lyckades även få igenom kravet på en opolitisk utrikesminister. Condorcetlösningen leder till att en samlingsregering kunde bildas med alla partier exklusive Kommunisterna. 19

Folkpartiregeringen 1978 Ytterligare ett exempel på en condorcetlösning är bildandet av folkpartiregeringen hösten 1978. För att en folkpartiregering skulle komma till stånd fordrades att Socialdemokraterna stödde denna regering genom att lägga ned sina röster i riksdagen. Som villkor för detta ställde Socialdemokraterna med Olof Palme i spetsen tre krav. En kohandel kom att äga rum mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet. Som bakgrund för denna kohandel var att trepartiregeringen inte kunde komma överens i kärnkraftsfrågan. Denna regering bildades 1976 med Centerpartiet, Folkpartiet och Moderata samlingspartiet, under statsminister Torbjörn Fälldins ledning. Centerpartiet hade drivit igenom en villkorslag som ställde mycket hårda krav vad gällde upparbetningsavtal och slutförvaringslösningar; så hårda att många i Centerpartiet ansåg dem i praktiken omöjliga att genomföra. Moderaterna och Folkpartiet ansåg dock att dessa krav gick att uppnå medan Centern inte gjorde detta. Det innebar att den 5 oktober 1978 föll den första Fälldinregeringen. Det var nu bara ett år kvar till det ordinarie valet 1979. Ett alternativ som stod öppet för Socialdemokraterna var ett nyval redan hösten 1978. Krav som Socialdemokraterna fann att den nya regeringen skulle behöva åstadkomma var 1/ att lösa energifrågan, 2/ att motverka ett ökat högerinflytande i regeringen och 3/ se till att inte en bred borgerlig regering kom till stånd. Den enda lösningen som skulle tillfredsställa dessa tre krav var en ren folkpartiregering. Palme liksom Gunnar Sträng var för en sådan lösning medan Sten Andersson, Thage G Pettersson och Ingvar Carlsson var emot. Den första falangen lyckades successivt övertala den andra att gå med på en ren folkpartiregering. Palme ställde fyra villkor till Folkpartiets ledare Ola Ullsten för ett eventuellt stöd till en folkpartiregering. För det första får det inte finnas några nya samarbetskanslier mellan de borgerliga partierna kvar i kanslihuset. För det andra fick man inte åberopa regeringsdeklarationen 1976 som Palme funnit alltför högerinfluerad. För det tredje ville Socialdemokraterna vara med ifrån början i arbetet med en energiproposition och för det fjärde skulle Folkpartiet lova att inte gå i koalition med Moderaterna, (Östberg, 2009, s 207). Den 12 oktober 1978 skulle den Socialdemokratiska partistyrelsen och riksdagsgruppen ta slutlig ställning i denna fråga. Palme inledde mötet med att säga att partiet hade begärt att få 20

bilda regering men inte fått det. Ett nyval var heller inte speciellt gynnsamt alternativ eftersom ett nyval inte skulle ske förrän efter nyår, dvs samma år som det ordinarie valet skulle vara, 1979. Palme redogjorde även för de krav som han ställde för att Socialdemokraterna skulle gå in i en kohandel med Folkpartiet. Efter det att 72 talare hade gjort sina inlägg kunde man gå till beslut och man fastnade då för Palmes alternativ utan omröstning. Palme träffade Ola Ullsten hemma i landshövding Gunnar Heléns bostad på Skeppar Olofs gränd den 11 oktober 1978. Gunnar Helén var ju en gammal folkpartiledare. Olof Palme och Ola Ullsten tillbringade där hela kvällen och vid halv elvatiden redogjorde parterna för sin syn på läget. Palme sade sig ha sitt eget parti emot sig i två frågor, dels på grund av att man hade förhandlingar med Folkpartiet, dels för att Palme inte hade varit speciellt positiv till löntagarfonderna. Palme gick igenom sina villkor och Palme skulle därmed rösta för att Socialdemokraterna lade ned sina röster vid valet av en statsminister från Folkpartiet, dvs Ola Ullsten. Det nattliga sammanträdet mellan Olof Palme och Ola Ullsten ägde rum dagen innan den socialdemokratiska riksdagsgruppen slutligen skulle ta ställning till frågan. Palme kom således till riksdagsgruppens möte med Ullstens svar klart, (Östberg, s 207-209). Socialdemokraterna ansåg sig efteråt lurade utav Folkpartiet. Folkpartiet hade inte stått för alla villkor. Folkpartiregeringen var otroligt energisk och på kort tid presterade den ett stort antal propositioner som var förberedda inom den tidigare Fälldinregeringen men utan att nu besväras av trepartiministärens kompromisser. Socialdemokraterna fick inte någon speciell politiskt utdelning i form av goda opinionssiffror på grund av att de hade förordat en folkpartiregering. Klyftan i löntagarfondsfrågan verkade exempelvis öka. Palme menade att Ullsten inte hade haft kraft att frigöra sig från den Bohmanska politiken. Vid det ordinarie valet 1979 hade återigen de tre borgerliga partierna kommit överens om en gemensam plattform som stod emot den socialdemokratiska. Det blev således inget närmande mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna, (Östberg, 2009, ss 203-209). 21

Condorcetlösningen Figur 3. Bildandet av folkpartiregering 1978 Fp Bilda minoritetsregering Nej Ja S S med i energibeslut Nej -1/-1-2/+3 Ja +3/-2 +2/+2 Som framgår av figur 3 är Socialdemokraternas huvudalternativ att få delta i energibeslutet. Det beslut som Centern hoppas av genom att de gick ur regeringen. För Folkpartiets del var huvudalternativet att bilda en minoritetsregering. Argumentet emot nyval som Palme kom med var att det låg för nära det ordinarie valet 1979, bara drygt ett halvår innan det ordinarie valet. Det andra alternativet för Socialdemokraterna var en condorcetlösning som innebar en kompromiss med Folkpartiet. För Folkpartiet var de två alternativen antingen att regera tillsammans med Moderaterna eller en kompromiss med Socialdemokraterna så att man kunde bilda en minoritetsregering. Av ruta 1 framgår Socialdemokraternas vilja att vara med i energibeslutet, om detta svar var nej och Folkpartiet också sa nej till att bilda en minoritetsregering, så skulle utfallet bli -1 respektive -1. Om däremot fortfarande Socialdemokraterna sa nej till energibeslutet men Folkpartiet var med och bilda en minoritetsregering skulle utfallet bli -2/+3. Om Socialdemokraterna får igenom sin vilja till att delta i energibeslutet men folkpartiregeringen inte kunde bilda en minoritetsregering så blir utfallet +3/-2 men i den fjärde rutan ses att condorcetlösningen om båda parter får igenom sina alternativ så blir utfallet +2/+2, dvs det är det näst bästa alternativet för båda parter. Det bästa alternativet för Folkpartiet är givetvis ruta 1 +3 och detsamma för Socialdemokraterna som ses av ruta 3 där de får ett utfall på +3. Slutsatser Condorcetlösningen visar i detta fall att en kompromiss mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet skulle medföra att Folkpartiet fick bilda en enpartiregering efter 1978. Folkpartiet var därmed den stora vinnaren och lyckades få igenom en mängd propositioner under sin tid hösten 1978 fram till hösten 1979, dvs var i hög grad regeringsdugliga. 22

1981/82 års skattereform Behovet av en drastisk sänkning av marginalskatterna togs upp 1980 av Moderaternas ledare Gösta Bohman och Folkpartiets ledare Ola Ullsten i en gemensam skrivelse. Enligt budgetminister Rolf Wirtén var marginalskattesänkningen betydligt mindre förankrad i Centerpartiet och i det socialdemokratiska oppositionspartiet knappast alls. När Folkpartiet några år tidigare föreslagit att på sikt sänka marginalskatten till 50 procent för alla inkomsttagare ansåg Socialdemokraterna att detta låg bortom allt förnuft, (Wirtén i Åsling, 2001, s 326). I en skattemotion januari 1981 hade dock Socialdemokraterna ändrat sig och ville att i de vanligaste inkomstskikten för heltidsarbetande lönearbetare skulle marginalskatten vara 50 procent samtidigt som man kraftigt begränsade möjligheten att utnyttja avdragen för kommande skatt, framför allt ränteavdragen. Motionen ledde till förhandlingar mellan de borgerliga partierna och Socialdemokraterna i februari 1981. Statsminister Torbjörn Fälldin ledde överläggningarna och när det syntes att en uppgörelse fanns inom räckhåll beslöt man att ge Kjell-Olof Feldt och Rolf Wirtén i uppdrag att skriva samman ett gemensamt förslag. Detta förslag kom den 24 april 1981, (Wirtén, s 327). Denna reform gjordes mellan Socialdemokraterna å ena sidan och Folkpartiet och Centerpartiet å den andra. Efter den borgerliga koalitionsregeringens tillträde i oktober 1979 var det angeläget att genomföra en marginalskattereform ansåg de tre partierna; Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet. Regeringen föreslog en marginalskattereform som innebar att inkomster upp till 320.000 kronor om året skulle beskattas med högst 50% marginalskatt. Centerpartiet liksom Folkpartiet var angeläget om att reformen hade stöd av Socialdemokraterna så att de inte rev upp reformen vid ett eventuellt regeringsskifte. Socialdemokraterna sa dock nej till förslaget varför det blev nya förhandlingar mellan regeringens budgetminister Rolf Wirtén och Socialdemokraternas Kjell-Olof Feldt. Moderaterna ansåg sig förbigångna och steg av regeringen. På morgonen den 24 april 1981 kom parterna överens om en marginalskattereform som skulle träda i kraft den 1 januari 1983. Inom vissa inkomstlägen sänktes skattesatsen med ända upp till 20%. Dessutom begränsades det skattemässiga värdet av underskottsavdrag så att avdraget aldrig blev mer än hälften av avdragsbeloppet. 23