1 Svante Nycanders anförande 17 juni 2015, Folkets hus Tack för inbjudan! Mitt uppdrag är att belysa lönebildningen i ett långt perspektiv. Det ska jag göra genom att berätta om industrinormens historia. Ordet industrinorm förknippar jag med 1990- talet och Medlingsinstitutets uppdrag att göra industrin löneledande. Men själva idén är mycket äldre. Den var i själva verket en av grunderna för det svenska kollektivavtalssystemet. Svante Nycander i talarstolen vid konferensen den 17 juni 2015. Foto: Christian Kjellström I början av 1900-talet hade Sverige helt nyligen börjat bli ett industriland. Flera snilleföretag hade en potential att bli världsledande, men den industriella infrastrukturen var svag, och produktiviteten var låg den har beräknats till bara 40 procent av den i Amerika. Exportföretagen pressades från två håll. Å ena sidan måste de ha låga kostnader för att kunna konkurrera internationellt, å andra sidan måste industriarbetarens lön vara konkurrenskraftig på arbetsmarknaden. Den skyddade sektorn, till exempel livsmedelsproduktion, byggindustri, detaljhandel och transporter kunde vältra över kostnadshöjningar på konsumenterna, särskilt som Sverige sedan 1880-talet hade höga skyddstullar. Dilemmat förvärrades när industriarbetarnas fackföreningar visade sig kapabla att utkämpa stora arbetskonflikter, till exempel den fem månader långa verkstadslockouten 1905.
2 Arbetsgivarna inom industrin kände att de måste kontrollera inte bara sina egna lönekostnader. För att klara konkurrensen om den mest dugande arbetskraften ville de ha ett inflytande på löneutvecklingen i stort. Det krävde sammanhållning, starka organisationer och sträng disciplin. De viktigaste organisationerna var Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, och Verkstadsföreningen, som båda dominerades av ledande exportföretag. De ville reglera lönebildningen för att skydda exportsektorn, och formen för den regleringen var kollektivavtalet, någon annan form av reglering stod inte till buds. Arbetsgivarna verkade för centrala, riksgiltiga kollektivavtal, och de bekämpade gemensamt lokala strejker. Deras viktigaste vapen var breda sympatilockouter. Även organiserat strejkbryteri förekom i lokala konflikter, men det var inte den huvudsakliga strategin, som i många andra länder. Arbetsgivarna införde rätten till sympatiåtgärder som ett undantag från fredsplikten under gällande avtal. LO protesterade men fick ge med sig. Senare blev det som bekant tvärtom. Arbetsgivarna har velat förbjuda sympatiåtgärder, medan facket anser dem vara oumbärliga. Industriföretagens behov av att så långt det går hålla ihop hela lönebildningen var alltså en huvudorsak till att de ledande arbetsgivarna i Sverige frivilligt och aktivt gick in för att bejaka kollektivavtalen och därmed föreningsrätten. Varför blev det så i Sverige men inte i många andra länder? En delförklaring är att Sverige är ett litet land. Om allt annat är lika är ett litet land mer exportberoende än ett stort. Under svåra lågkonjunkturer i början av 1920-talet och i början av 1930-talet såg sig de konkurrensutsatta företagen tvingade att sänka lönerna och dessutom att säga upp många arbetare. Arbetarna i andra sektorer behöll sina tidigare löner och hade en mer stabil sysselsättning. Följden var exempelvis att en byggnadsarbetare kunde tjäna lika mycket som två metallarbetare. Skillnaden mellan den skyddade sektorn och den konkurrensutsatta sektorn kunde alltså bli dramatisk, och det var ett problem inte minst för facket. Efter en tio månader lång lockout i byggindustrin 1933 34 kunde arbetsgivarna sänka byggnadsarbetarnas löner med flera tiotal procent. Statsministern Per Albin Hansson sa i riksdagen att parterna måste acceptera slutbudet, annars skulle det bli en tvångslag. Även LO manade parterna att skriva på. Avtalet bidrog till att anpassa lönerna på den skyddade sektorn till de löner som exportföretagen hade råd att betala, alltså en seger för industrinormen. Bygglockouten var en del av förspelet till Saltsjöbadsförhandlingarna, och i samma skede började LO diskutera solidarisk lönepolitik, lika lön för likvärdigt
3 arbete. Allt detta hängde ihop. Den samordning som solidariteten förutsatte hade arbetsgivarna eftersträvat länge i industrins intresse. Huvudavtalet 1938 handlade inte om lönebildningen, men det bidrog stort till arbetsfred och gav därmed möjligheter till en mer rationell och sammanhållen löneutveckling. 1945 var den svenska industrin oskadad och kunde lätt hävda sig på världsmarknaden. Organisationerna gjorde efter hand den genomsnittlige industriarbetaren till en riktkarl för hela löneutvecklingen. Ökat ackordsarbete i industrin medförde en löneglidning, som alla andra skulle kompenseras för. Priset var en oroande hög inflation. I mitten av 1950-talet skrev LO-ekonomen Gösta Rehn att vi borde hata inflationen. Men ännu 35 40 år senare var inflationen ett stort strukturellt problem. Den så kallade Rehnska modellen syftade till lika lön för likvärdigt arbete, den var alltså ett nej till idén om lön efter företagens bärkraft. Den syftade också till att underlätta strukturomvandling i näringslivet. Båda dessa idéer hade stöd av såväl arbetsgivarna som facket. Industrisektorn dominerade på bägge sidor. Metall var det största fackförbundet, och där hade Arne Geijer varit ordförande innan han blev ordförande i LO. I de samordnade förhandlingarna under 1960- talet var SAF och LO överens om att industrin skulle vara löneledande. Omkring 1970 började hela systemet spåra ur. Det fanns flera orsaker till det. Tjänstemännen hade blivit mångdubbelt fler, och deras förmåner i form av kortare arbetsvecka, lägre pensionsålder och sjuklön från första sjukdagen väckte kritiska frågor bland LOs medlemmar. Alla insåg att dessa klassskillnader måste utjämnas, men frågan var hur sådana reformer skulle betalas. Skulle kostnaden tas ur LO-medlemmarnas löneutrymme, eller skulle alla arbetande betala detta solidariskt? Den fördelningskonflikten spelade en stor roll under sjuttiotalet. 1965 fick offentliganställda förhandlingsrätt och strejkrätt. Det hade förberetts genom statsrättsliga utredningar om strejkrätt kontra ämbetsansvar, men man hade inte tänkt igenom hur det existerande lönesystemet skulle fungera som förhandlingsunderlag. Man döpte om Statens allmänna avlöningsreglemente till kollektivavtal. Där var varje individuell lön centralt reglerad, varje rubbning kunde utlösa en lavin. Under 70- och 80-talen dominerade de offentliganställda i statistiken över tillåtna arbetskonflikter. Gruvstrejken i Norrbotten 1969-70 utlöste en störtflod av vilda strejker och en allt större löneglidning inom industrin. Där fanns också inslag av gammaldags kommunistisk klasskamp. Respekten för avtalen underminerades.
4 Det går att säga exakt när staten som arbetsgivare gav upp till och med illusionen om en industrinorm. Det var när Avtalsverket i december 1970, i upptakten till en avtalsrörelse, erbjöd alla statsanställda en reglerad befordringsgång till lönegrad 13. Det var en generös låglönesatsning men den var inte särskilt dyr för statskassan. Desto större blev kostnaden för kommunerna och näringslivet. Under 1970-talet blev staten som arbetsgivare flera gånger löneledande. Man försökte också samordna löneavtal med ändringar i skattesystemet. Gränsen mellan statens ansvar och parternas ansvar blev diffus, och det gällde inte bara lönebildningen. Allt som rörde arbetsmarknaden politiserades. Utan en fungerande industrinorm gick det inte att skydda exporten. Kostnaderna steg okontrollerat, hela branscher slogs ut, det blev stora underskott i bytesbalansen och i statskassan. Inflationen bet sig fast vid ungefär 8 procent om året. Under perioden 1970 till 1997 föll Sverige från fjärde plats till artonde plats i OECD:s rankinglista över BNP per person. Svenska Arbetsgivarföreningen tyckte inte längre att man hade någon fördel av den svenska modellen på arbetsmarknaden. Man ville inte bli betraktad som den ena parten i det fackliga systemet, klassad som ett särintresse, och bytte namn till Svenskt Näringsliv. Man antog program riktade mot strejkrätten. Målet var en marknadsmässig, decentraliserad lönebildning. Trots det medverkade man under de värsta krisåren i Rehnbergskommissionen, dock bara som en akut nödlösning. Industriavtalet träffades i början av 1997. Återigen var det alltså parterna inom industrin som tydligast kände behovet av ett starkt och självständigt kollektivavtalssystem. Det var en maktdemonstration, man befarade en svår politisering som ett resultat av Svante Öbergs utredning om ett Medlingsinstitut. Luften var full av idéer om ökad statlig kontroll över parterna. Under 90-talskrisen var arbetslösheten inom industrin väldigt stor. Som mest var 20 procent av metallarbetarna arbetslösa. Krismedvetandet gjorde det möjligt att reformera industriarbetarnas lönesystem, vilket bland annat medförde att löneglidningen nästan upphörde. De vilda strejkernas tid var förbi. Avtalssystemet blev mer effektivt och disciplinerat. När Medlingsinstitutet inrättades blev industrinormen explicit, och sedan dess har lönebildningen fungerat bättre än under någon annan period. Men industrinormen är i dag ifrågasatt, på bägge sidor. Inte så få i näringslivet anser att det bara är i företagen man kan avläsa i vad mån det finns ett utrymme för att höja lönerna och att lönebildningen därför bör decentraliseras. Vart tar i
5 så fall industrinormen vägen? Ingen kommer att sätta märket. Man kan inte förlita sig på marknadskrafterna, eftersom även andra starka krafter är i verksamhet, framför allt fackföreningar med effektiva stridsvapen. Motståndet mot kostnadshöjningar är normalt svagast i den skyddade sektorn. Lönerna för stats- och kommunalanställda blir ofta politiserade, vilket lärarlönerna är ett aktuellt exempel på. I dag liksom förr är den konkurrensutsatta sektorn beroende av starka och väl samordnade kollektivavtal. De två senaste avtalsrörelserna har dominerats, åtminstone utifrån sett, av kvinnolönerna. Fackförbund med stor majoritet av kvinnor har velat ha ett större löneutrymme än industrins anställda. Enligt Medlingsinstitutets årsrapport 2014 har några förbund valt att träffa sifferlösa avtal jag citerar med den uttalade målsättningen att bryta industrinormen. Denna grundregel är alltså ifrågasatt. Man tror att löneskillnaden mellan industrisektorn och tjänstesektorn åtminstone till en del är osaklig och könsbetingad. Bakom den uppfattningen finns en bred opinion som nästan ingen säger emot. Det omtalas som självklart att det här finns en betydande orättvisa. Idag har Medlingsinstitutet lagt fram två rapporter om löneskillnader mellan män och kvinnor. Min första reaktion är att man inte kan utreda sig fram till kunskap om någonting ovetbart. Jag vill ge ett par exempel på vad jag menar med det. Industrins anställda, framför allt på LO-sidan, löper större risk än anställda i tjänstesektorn att bli arbetslösa på grund av konjunktursvängningar. Det visar all erfarenhet under mer än hundra år. Vi såg detta under 90-talskrisen och på nytt för sex år sedan självklart är det så. Det är rimligt att industriarbetarens lön ger kompensation för denna konjunkturrisk, men det är omöjligt att säga hur stor den kompensationen är eller bör vara. Detta är ovetbart. Jämför typiska arbetsmiljöer inom industrin med dem inom tjänstesektorn. Å ena sidan stålverk, sulfitfabriker, slakterier, gruvor, skogsavverkning och sågverk å andra sidan butiker, restauranger, daghem, kontor, sjukhus, kommunal hemtjänst, städning. Industrins arbetsplatser ligger i allmänhet utanför tätorterna, medan tjänstesektorn är störst där människorna bor. Ingen kan veta i vilken grad lönerna påverkas av dessa skillnader, men det är inte könsdiskriminering om industriarbetarnas löner påverkas uppåt av arbetsmiljön. Ingen statistik ger svar på hur mycket de här faktorerna påverkar eller bör påverka lönebildningen. Någon kanske invänder att det inte är rimligt att permanent frysa den lönerelation som uppstått mellan manligt respektive kvinnligt dominerade jobb. Det är sant, men om man ska ändra industrinormen får man argumentera på ett
6 annat sätt än hittills. En bra idé är väl att undersöka var i näringslivet arbetsgivarna har svårast att hitta den arbetskraft de behöver. I nästa lönerörelse ställs parterna inför en ny fråga. Deflation skadar både det finansiella systemet och den reala ekonomin. Riksbankens mål är två procents inflation. Deflation är i dag ett reellt hot. Här kan man resonera på två sätt. Antingen säger man att det är Riksbankens uppgift att skapa en allmän förväntan om två procents inflation. Eller också säger man att Riksbanken svårligen kan åstadkomma detta på egen hand. För att vi ska nå inflationsmålet krävs att andra viktiga aktörer också siktar på två procents inflation och fattar beslut som är förenliga med det. Till dem hör då parterna på arbetsmarknaden. Om det vore tvärtom, om vi hade hög inflation och ville pressa ner den till två procent skulle ingen tveka om parternas medansvar. Hur ska man resonera om detta? Det är väl också näringslivets intresse att vi slipper deflation? Jag vill avsluta med två önskemål. Det ena är att Svenskt Näringsliv ska ta ett mer aktivt och utåt synligt ansvar för samordningen. Det är inte idealiskt att en statlig myndighet utåt framstår som garanten för industrinormen. Bakom myndigheten står politikerna, och plötsligt kan det komma nya politiska signaler. De fackliga parterna borde ta det fulla ansvaret. Det andra önskemålet gäller avtalens minimilöner vid kombination av arbete och utbildning för ungdomar, det som av någon anledning inte får kallas lärlingsavtal. De avtal som finns gör sådana anställningar väldigt mycket dyrare än i jämförbara länder. Realistiska lönevillkor skulle betyda sysselsättning för många fler ungdomar. Se inte detta som lönedumpning!