Keith Wijkander Konsult AB UTREDNING 2012-03-24 Landstinget Gävleborg TRU-förvaltningen Kulturinstitutionerna i Gävleborg - länets självbild och dess speglar 1
2
Innehåll 1. Sammanfattande inledning... 4 1.1. Uppdraget... 4 1.2. Sammanfattning och slutsatser... 4 2. Kultur och samhällsutveckling... 8 2.1. Kultur och kultursyn... 8 2.2. Att bo och försörja sig... 9 3. Industrisamhället i Gävleborg... 11 3.1. En tidig industriregion... 11 3.2. Gävle teater... 13 3.3. Det nya växer fram på traditionens axlar... 14 3.4. Industrisamhällets urbanisering... 15 3.5. Gävle stadsmuseum skillnad mellan gammalt och nytt... 18 4. Tjänstesamhällets omställningar... 19 4.1. Tjänstesektorns genombrott... 19 4.2. 1974 års kulturpolitik kultur är något för sig... 21 4.3. Tjänstesamhällets mogna fas, den frusna urbaniseringen... 22 4.4. Vår tids omställning... 23 4.5. Det mogna tjänstesamhällets kulturinstitutioner... 28 4.6. Gävle konserthus... 28 5. Gävle och Stockholm, Hälsingland och Gästrikland... 30 5.1. Gävles val... 30 5.2. Gamla skolan nya skolan... 36 6. Kulturinstitutionerna och 1900-talets bilder... 38 6.1. Institutionerna i det asymmetriskta länet... 38 6.2. Museerna... 38 6.3. Teatrarna... 39 6.4. Musiken... 41 6.5. En ny strategi för Gävle och Gävleborg... 42 6.6. Några rekommendationer inför ett fortsatt arbete... 43 3
1. Sammanfattande inledning 1.1. Uppdraget Den utredning om Gävleborg, länets kultur och kulturinstitutioner som här presenteras är ett av resultaten av det uppdrag som jag har haft av TRU-förvaltningen om underlag för landstingets arbete med en kulturplan i Gävleborg. Ursprungligen har utredningen kommit till som en del av en studie av teaterverksamheten i länet. Den utgör i flera hänseenden en fortsättning på rapporten Gävleborg och dess museer (PM 2010-12-20). För studien av teaterområdet behövde jag emellertid först göra en fördjupad kulturanalys av Gävleborg, fattat i en vid mening, till vilken teaterlivet sedan kunde relateras. När jag redovisade utredningen i en preliminär version (oktober 2011) gjorde uppdragsgivaren bedömningen att den generella analysen borde ges formen av en särskild rapport. Den rapporten redovisas nu. Den specifika studien om teaterlivet redovisas separat. Utredningen har utförts huvudsakligen under perioden mars oktober 11. Arbetet har omfattat intervjuer/samtal med ganska många personer som har inblickar i frågor om teater, kultur och politik i Gävleborg. De som jag samtalat med specifikt för utredningsarbetet finns angivna i bilaga 1. Intervjuerna har varit en förutsättning för att utredningen kunnat göras. Under utredningstiden har jag haft seminarier om innehållet med tjänstemän inom TRUförvaltningen, med Folkteatern Gävleborgs medarbetare och med företrädare för Gävleborgs teaterföreningar. En bredare upplagd föreläsning har hållits för politiker och tjänstemän i länet, som ett led i TRU-nämndens arbete med en kulturplan. En ansats i utredningen har varit att föra samman uppgifter från olika samhällsområden som sällan studeras tillsammans eftersom de inte uppfattas ha så mycket med varandra att göra. Tanken är emellertid att nya perspektiv på kulturfrågorna kan fås att framträda när det sätts in i sammanhang där de vanligtvis inte uppfattas höra hemma. På detta sätt kan bilden av kultur- och samhällsutvecklingen i Gävleborg fördjupas. Sådant som kanske tidigare inte noterats blir uppmärksammat. Men i huvudsak uppfattar jag inte som att de förhållanden som utredningen uppmärksammar egentligen tidigare varit okända. Tvärt om handlar studien om sådant som många redan vet eller åtminstone anat, men som kanske inte tidigare formulerats. 1.2. Sammanfattning och slutsatser Utredningen startar i en undersökning av hur Gävleborgs kulturinstitutioner kan relateras till utvecklingen av näringslivet och bebyggelsemönstret urbaniseringen i länet. Det visar att nya institutionsbyggnader regelmässigt uppförs när utvecklingen av näringslivet eller urbaniseringsförloppet går in i en ny fas. Gävle teater byggs när majoriteten av länets innevånare kring 1880 övergått till arbete inom industri eller tjänstenäringar. Den gamla teatern hade då förstörts i stadsbranden 1869. Gävle museum byggs när majoriteten av länets innevånare kring 1940 flyttat till tätorter. Folkteaterns nya teaterbyggnad 4
blir färdig år 1983, just sedan Gävleborg med 1970-talets slut går in i tjänstesamhället räknat utifrån befolkningsmajoritetens sysselsättning. Gävle konserthus byggs när urbaniseringen åter kommer igång vid millennieskiftet, efter att mer eller mindre stått stilla i flera decennier. Detta senaste skifte innebär starten för dagens starka trend i den svenska samhällsutvecklingen, som domineras av storstadsområdenas kraftiga expansion och de utmaningar som denna ställer resten av landet inför. Sambandet mellan de näringsmässiga och urbana skiftena och tillkomsten av nya kulturinstitutioner ska sannolikt förklaras med att när de yttre villkoren för människors liv ändras i samband med skiftena så innebär det också kulturella skiften, dvs. förändringar i befolkningsmajoritetens sätt att se på sig själva och uppfatta världen och samhället. De nya kulturinstitutionerna institutionaliserar nya normer i samhället och de kulturella förändringar som hör ihop med dessa. Det går också att sätta institutionerna i relation till även andra förhållanden inom Gävleborg. Det finns inte någon stark länsidentitet i Gävleborg och Landstinget Gävleborg har inte utanför sjukvårdsområdet uppfattats som en tydlig politisk aktör av innevånarna. Den politiska tyngdpunkten ligger i kommunerna, men också den gamla landskapsindelningen har en påfallande aktualitet. Det senare kan bero på att traditioner och identiteter som går långt tillbaka i tiden fortfarande är levande. Men det hänger troligare samman med att både näringsutveckling och urbanisering under 1900-talet tagit olika vägar i länets Hälsinge- och Gästrikedelar och att skillnaderna mellan landskapen på så sätt kommit att betonas. Hälsingland dominerade befolkningsmässigt länge över Gästrikland, men från 1930-talet har landskapets befolkning minskat stadigt. Det beror på att industrin i den norra länsdelen ännu långt in på 1900-talet bevarade drag av det sena 1800-talets och tidigare 1900-talets landsbygds- och råvarubaserade struktur. Urbaniseringsgraden är låg i Hälsingland och bara 30 % av innevånarna bor idag i de större tätorterna med fler än 10 000 innevånare, dvs. i någon av tätorterna Hudiksvall, Söderhamn eller Bollnäs. I Gästrikland fick verkstads- och tillverkningsindustrin ett annat fäste och här finns därför också en annan urbaniseringsgrad. 65 % av innevånarna bor i någon av de bägge stora tätorterna Gävle eller Sandviken. Gästrikland har i motsats till Hälsingland haft en kontinuerligt växande befolkning. I Gävle finns också länets administrativa, politiska och näringsmässiga tyngdpunkt. Gävle är både Gävleborgs och Gästriklands urbana centrum och har som sådant efterhand blivit allt mera dominant. Sedan 1990-talet är Gävle den enda kommunen i länet med befolkningstillväxt. 34 % av Gävleborgarna och hela 64 % av Gästriklänningarna bor numera (år 2010) i Gävle kommun. Jag menar att Gävleborgs delning i det urbana, tillväxande Gävle och det mindre urbaniserade och befolkningsmässigt krympande Hälsingland i hög grad kommit att prägla länet. Förhållandet Gästrikland/Gävle och Hälsingland har emellertid genomgått olika faser. Befolkningsmässigt passerade Gästrikland Hälsingland i början av 1960-talet. Det beror i första hand på tillväxten i Gävle och Sandviken. Vid denna tidpunkt bygger Gävle f.ö. ett nytt statsbibliotek, invigt 1962. Framväxten av de större städerna har i Sverige varit hårt knuten till industrisysselsättningens expansion. När den bröts under 60-talet så avstannade snart också de större orternas tillväxt. 1970 och 80-talen kan kallas den frusna urbanitetens skede. Tjänstesektorn expanderar under dessa 5
decennier, men det sker s.a.s. inom ramen för industrisamhällets redan etablerade urbana struktur. När den mera omfattande inflyttningen till städerna upphörde skapades i Gävleborg en ny balans mellan Gästrike- och Hälsingedelarna. Under 1970- och 80-talen förändrades befolkningsbalansen mellan landskapen bara marginellt. Det ser ut som om den inomregionala spänningen därmed också minskade och att länsbildningen då fick en ökad legitimitet. Gävle kommun gick in i landstingets sjukvårdssamarbete 1966 och inom kulturområdet tog Gävle kommun och landstinget gemensamma initiativ, med tillkomsten av Folkteatern Gävleborg 1983 som det viktigaste resultatet. Den frusna urbanitetens skede tar slut med 1990-talet. Då inleds den nya era i Sveriges bebyggelseutveckling som kännetecknas av de tre storstadsregionernas efter hand allt kraftigare tillväxt. Näringsmässigt dominerar tillväxten av den privata tjänstesektorn. Tjänsterna med högt förädlingsvärde, de som oftast kräver en högre, akademisk, utbildning blir allt viktigare. Också många av de städer som likt Gävle utgör regionala centra börjar åter växa, om än inte i samma takt som storstadsregionerna. I Gävleborg svarar detta mot att samtliga kommuner utom Gävle numera tappar befolkning, vilket är mest påtagligt i Hälsingland. I Gästrikland ökar befolkningen totalt sett tack vare Gävles tillväxt. Ännu 1990 fanns 49 % av länets befolkning i Hälsingland, men nu (2010) är siffran på 46 %. Befolkningen minskar dessutom i en allt snabbare takt. 00-talets minskning har i absoluta tal varit nästan dubbelt som stor som 90-talets. Utifrån förhållandena inom kulturområdet ser det ut som om den nya utvecklingsfasen inleddes med att spänningarna mellan de norra och södra länsdelarna åter ökade. Gävle kommun och Landstinget separerade under 1990-talet det tidigare delade ansvaret för kulturinstitutionerna mellan sig. Länsmuseet och Folkteatern fick landstingets renodlade huvudmannaskap medan kommunen ensamt tog ansvaret för Gävle symfoniorkester. Ansvarsseparationen motsvaras av att inga gemensamma initiativ kring institutionerna därefter har tagits. 1998 invigdes Gävles nya konserthus. Det bör uppfattas som den kulturinstitution som manifesterar att också Gävleborg trätt in i det högurbaniserade utbildningssamhället. Gävle kommun har av naturliga skäl kommit att bli den nya utvecklingens företrädare i länet och med det högurbaniserade samhällets framväxt förskjuts tyngdpunkten i Gävleborg i allt högre grad mot Gävle kommun. Den generella utmaningen för politiken i Gävleborg är nu att hålla ihop regionen så att inte skillnaden mellan tillväxtens Gävle och resten av länet blir för stor. Detta är man såvitt jag förstår mycket medveten om bland både Landstingets som Gävles och övriga kommuners politiker. Men inom kulturpolitiken är det är Landstinget och Gävle kommun som måste ta huvudansvaret för att välja en väg som gagnar hela länets utveckling. Med all sannlikhet kommer nuvarande trender i utvecklingen flyttströmmarna och storstadsexpansionen att hålla i sig men förr eller senare är det är dags för ytterligare en ny fas i utvecklingen. Att hålla ihop Gävleborg kan inte handla om att försöka bryta den nuvarande utvecklingen i förtid. Det låter sig knappast göras. Däremot gäller det att se till att inte den pågående ombalanseringen av länet får bli den aspekt på Gävleborgs utveckling som ensidigt och negativt får prägla förhållandena inom länet. I Gävleborg behöver man helt enkelt förlika sig med utvecklingen och viktigast av allt se till att göra någonting bra av den. Detta arbete ser också ut att ha börjat. En viktig signal om detta är att kommunerna och landstinget är eniga om att till regeringen ansöka om att få bilda Regionkommun Gävleborg. Andra signaler om närmare samverkan och samarbete är 6
bildandet av den nya regionala kollektivtrafikmyndigheten inom landstinget och nyligen fattade beslut om kommunalisering av hemsjukvården. Den utmaning jag beskrivit gäller inte bara för Gävleborg, utan har sina motsvarigheter runt om i hela Sverige. I utredningen har jag velat visa hur kulturinstitutionerna utgör manifestationer över viktiga skiften i samhällsutvecklingen. De fungerar också som en form av samhällets speglar, dvs. förhållandena kring institutionerna avspeglar samhällsförhållandena. Man kan säga att institutionerna är symboler som berättar för samhället om samhället självt och dess tillstånd. Gävleborgs kulturinstitutioner präglas idag i hög grad av hur ansvarsseparationen mellan Gävle kommun och Landstinget har utformats från 1990-talet och framåt. Kulturinstitutionerna har visat för innevånarna att länets olika delar inte hängt ihop. Institutionerna har heller inte gagnats av utvecklingen. För länsmuseets och Folkteaterns del framgår detta av de utredningar som jag gjort om museerna respektive teatern i Gävleborg. Det ser ut som om varken Gävle kommun eller landstinget var för sig haft tillräcklig styrka att utveckla en dynamisk kulturpolitik, vare sig för kommunen eller för länet. Men parterna i förening representerar en stark kraft. Därmed ligger det också i öppen dager att ett viktigt steg bort från de gamla föreställningarna om Gävleborg kan tas genom att institutionerna får visa att den gamla bilden kan föras åt sidan, för att i stället ge plats åt en ny. När Gävleborg står inför utmaningen att den nya storstadstillväxten hotar att dra isär länet, bör kulturinstitutionerna användas för att visa för medborgarna att Gävleborg faktiskt väljer en annan väg. Genom en ökad samverkan och ett nytt samspel kring kulturinstitutionerna och kring deras förnyelse kan Gävle kommun och Landstinget ge en viktig signal om en vision för hela Gävleborgs framtid. 7
2. Kultur och samhällsutveckling I museistudien behandlade jag de samhälleliga omställningarna i förhållandevis generella termer. När jag nu går vidare i analysen är det naturligt att försöka skärpa upp konturerna kring förhållandena i Gävleborg. I de seminarier och föreläsningar som jag fått hålla i anslutning till utredningsarbetet har det visat sig finnas ett betydande intresse för dessa frågor. 2.1. Kultur och kultursyn De nu för tiden vanligaste idéerna om kultur brukar kallas för det konstorienterade kulturbegreppet respektive det antropologiska kulturbegreppet. Det förra innebär att kultur uppfattas som synonymt med de mänskliga yttringar som anses rymmas inom begreppet konst, såsom bildkonst, litteratur, scenkonst etc. Med det senare menar man tvärt om hela den organisation som successivt byggs upp och utvecklas i ett samhälle i form av kunnande, tradition, värderingar, byggt och odlat etc. Bägge idéerna kan härledas ur romantikens världsbild såsom denna formulerades kring sekelskiftet mellan 17- och 1800-talen. Båda är tidsbundna och har uppfattats på lite olika sätt under olika perioder sedan dess. Småningom kommer de säkert också att försvinna in i idéhistorien. Tittar man bakåt i den historien visar det sig att föreställningarna om kultur jag kallar det kultursynen förändras ganska ofta. Vid vissa tidpunkter dyker idéer om kultur upp som skiljer sig ganska mycket från de tidigare, medan det vid andra tillfällen mera verkar handla om förskjutningar, som även dessa dock kan vara nog så pregnanta. Det ser ut som om kultursynen förändras oftare ju närmare man kommer vår egen tid. Ett samhälle bygger på ett komplicerat nät av normer som kan uppfattas som överenskommelser mellan de som uppfattar sig som dess medlemmar. En del är tydliga och explicita och finns kodifierade i lagar och bestämmelser medan andra är underförstådda och mera tas för givna, t.ex. i frågor om etik och moral. Hela nätet av överenskommelser svarar mot de normer och värderingar som är förhärskande och som ytterst håller ihop samhället. Med detta sätt att resonera ligger det nära till hands att tänka sig att kultur egentligen är samma sak som just hela detta nät av överenskommelser, förhärskande normer och värderingar som finns i samhället. Det är ett synsätt som onekligen ligger ganska nära det antropologiska kulturbegreppet. Men om vi tänker oss att kultursynen är ett viktigt och signifikant uttryck för hela nätet av överenskommelser, normer och värderingar så blir förändringar i kultursynen viktiga indikationer på att samma sak också sker med överenskommelserna, normerna och värderingarna. Skiften i synen på kultur innebär alltså kulturella förändringar. Vad är det då som framkallar sådana förändringar? Enklast att tänka sig är att när villkoren för människors liv ändras, då ändras också nätet av normer och överenskommelser för att de ska passa ihop med och fungera i relation till de nya villkoren. Ju mer grundläggande förändringar det handlar om, desto mer genomgripande blir den underförstådda omförhandlingen av överenskommelserna. 8
Detta är naturligtvis komplext och i hög grad motsägelsefullt. Själva poängen med överenskommelserna och normerna är att de ska vara fasta. Det är genom den egenskapen de håller ihop samhället. Men likväl måste de förändras när livsvillkoren ändrats för att de ska kunna fortsätta att fylla sin funktion. Man ska inte se överenskommelserna och normerna kulturen som en enkel funktion av människors yttre villkor. Tvärt om finns även en påverkan i den andra riktningen som är minst lika betydelsefull. Människor som börjat tänka på ett annat sätt och som börjar uppfatta världen och samhället på ett delvis nytt sätt, börjar säkert också handla på ett annorlunda sätt. På så sätt skapar de kulturella förändringarna nya yttre villkor i samhället och så är bollen satt i rullning. 2.2. Att bo och försörja sig Det grundläggande anslaget för studien av Gävleborg är att undersöka samspelet mellan de yttre förändringarna i länet och förändringarna i den förhärskande kultursynen. Genom att bättre förstå hur det samspelet ser ut är det möjligt att göra förslag om vad som kan vara klokt kulturpolitisk handlade för länets långsiktiga utveckling. De yttre samhällsförändringarna ska undersökas via förändringarna av de allra mest grundläggande villkoren för människors tillvaro. Det gäller för det första hur man försörjt sig i Gävleborg under de senaste 150 åren sedan industrialiseringen på allvar började tränga undan det gamla agrarsamhället. För det andra gäller det den sociogeografiska 1 utvecklingen som, utan att vara identisk med näringslivets utveckling, är nära förbunden med den. Denna del av undersökningen handlar om urbaniseringen och befolkningens omflyttning från ett landsbygdsdominerat samhälle till ett samhälle som domineras av efterhand allt större städer. Men övergången till nya näringsfång och nya bosättningsmönster innebär inte bara nya yttre villkor för människor, utan industriarbetaren i tätorten och senare den högskoleutbildade privattjänstemännen i storstaden, måste med nödvändighet börja uppfatta världen på ett annat sätt än agrarsamhällets lantbrukare. De utvecklar andra föreställningar om kultur ny kultursyn. Hur dessa förändringar, likt vågor, rullar in över samhällena kan åskådliggöras med en i ganska enkel teknik. Vågorna kan illustreras via förändringarna över tiden med avseende på hur stora befolkningsandelar som försörjer sig inom jordbruket, inom industri respektive inom den moderna tjänstesektorn. Vi kan redovisa motsvarade förhållanden över de befolkningsandelar som bor på landsbygden, i tätorterna och sedan i de större städerna. Det finns anledning att skänka den svenska offentliga statistiken som samlats in ända sedan 1700-talet en tacksam tanke. 2 Men hur ska förändringarna ifråga om kultursyn kunna knytas till förändringens vågor? Det problemet kan lösas genom att ta fasta på det som kan kallas kritiska skeden i förändringsprocesserna. Med det menar jag de skeden då en ny utvecklingstrend kvantitativt sett börjar göra sig gällande, som t.ex. när andelen industriarbetare börjar växa under 1860-talet. Ett annat kritiskt skede uppstår när den nya trenden småningom leder fram till ett majoritetsskifte, t.ex. 1 Begreppet sociografi använder jag för att beteckna kombinationen av sociala och geografiska och rumsliga villkor. Att bo i en stad ger således andra geografiska villkor jämfört med att bo på landet. Men skillnaden är inte bara rumslig, utan i staden skapas delvis andra sorters sociala relationer än på landsbygden dvs. en annan sociografi. 2 I sammanhanget bör också SCB:s utmärkta hemsida med de statistikdatabaser som där finns allmänt tillgängliga honoreras. Studien bygger på statistik som i allt väsentligt hämtats från dessa eller från SCB:s publikationer. 9
när andelen industriarbetare blir större än den befolkningsandel som fortfarande försörjer sig inom jordbruket. Den tredje formen av kritiskt skede representeras av de tidpunkter då en tidigare trend bryts eller klingar av, såsom när andelen industriarbetare plötsligt börjar sjunka under 1960-talet, eller när omflyttningen från landsbygd till tätorter i princip avstannar på 1970-talet. Teorin i undersökningen bygger på att de samhällsförändringar som kritiska skeenden reflekterar motsvaras av ett behov av en ny eller förändrad kultursyn. Det är alltså just i dessa skeden som man bör förvänta sig tecken på att en ny kultursyn börjar bryta fram. Inte minst gäller detta majoritetsskiftena, eftersom normbildningen i samhället alltid kännetecknas av att den tidigare majoriteten, den nya minoriteten, då tvingas anpassa sig efter den nya majoritetens mentala bilder. Det visar sig emellertid att nya offentliga institutionsbyggnader för kulturändamål med en häpnadsväckande precision tenderar att uppföras just vid de kritiska skedena. Hur ska det sambandet förklaras? Svaret finns i begreppet institution. Det har också med normbildning att göra. Samhällets alla olika institutioner, allt från förställningen om kärnfamiljen till riksbankens mandat i penningpolitiken, är uttryck för normer som ingår i de samhälleliga överenskommelserna. Då blir följdfrågan, vad institutionaliserar en kulturinstitution, en teater, ett museum eller ett konserthus? Det rimliga svaret är att kulturinstitutionerna institutionaliserar kultursynens förändringar. Jag ska försöka visa hur Gävleborg, dess historia och samtid, kan göras begripligt utifrån detta sätt att tolka institutionerna. 10
3. Industrisamhället i Gävleborg 3.1. En tidig industriregion Undersökningen tar sin startpunkt i diagrammet figur 1, nedan. Här redovisas de befolkningsandelar, dels i Gävleborgs län, dels i riket som helhet, som från 1870-talet och fram till idag varit sysselsatta i jordbruk med binäringar respektive i industri, tillsammans med det som idag kallas tjänstesektorn. Tjänstesektorn motsvarades vid förra sekelskiftet av de som arbetade med handel och transporter samt den då numerärt tämligen blygsamma offentliga förvaltningen. 3 Figur 1. Övergången från agrardominerat samhälle till industrisamhälle i Gävleborgs läns respektive i riket, illustrerat av förändringarna i andelar av befolkningen som försörjts/sysselsatts i jordbruk med binäringar resp. i industri- och tjänstesektorerna. Den bakre gränsen för tidsserien är praktiskt betingad. Före 1870- talet finns ingen tillförlitlig statistik att tillgå. De lodräta linjerna markerar årtalen för invigningarna av Gävle teater (heldragen linje) samt Kungl. Dramatiska teatern i Stockholm (streckad linje). 3 Det är långt ifrån okomplicerat att göra så långa jämförelser över tiden som jag prövar i den här studien. Förutsättningarna för den statistik som samlats in, främst av SCB och dess föregångare, har naturligtvis ändrats på många sätt mellan 1800-talet och idag, både ifråga om tekniken för insamlingen och med avseende på de data man efterfrågat. Statistiken över de olika näringsgrenarna grupperade länge befolkningen (fram till ca 1950) utifrån familjeförsörjarens arbete. Hela familjen räknades så till denna näringsgren. Man mätte alltså befolkningens tillhörighet tillrespektive näringsgren. Numera avser den motsvarande statistiken i stället den enskilda sysselsatta individen. Statistiken baseras alltså enbart på dem som aktivt förvärvsarbetar. För jämförelser över tiden avseende näringsgrenarnas inbördes relativa betydelse torde dock denna skillnad inte ge något stort utslag. 11
Åren vid 1870-talets början brukar i ekonomihistorien beskrivas som Sveriges industriella take-off. Termen härrör från ekonomihistorikern Walter Rostows beskrivning av den industriella revolutionens typiska stadier i ett lands utveckling. Mönstret innebär att industrialiseringen lyfter relativt plötsligt genom en snabb ökning av investeringarna. Take-off-fasen identifieras genom att investeringskvoten blir större än 10 % av BNP. 4 Detta skede omfattar alltså för Sveriges del perioden från 1860-talets mitt och ca två decennier framåt. Därefter följer en fas av teknologisk mognad inom industrin, följt av en tredje fas som kännetecknas av allmän konsumtionsökning. Denna inträffar i Sverige med början kring 1920. Med en snarlik term, också den engelsk, lånad från miljöforskningen, kan sägas att take-off motsvarar en s.k. tippingpoint, dvs. det handlar om att en utvecklingstrend når en kritisk punkt där den knappast längre kan stoppas, utan rullar vidare mer eller mindre av sig självt. I miljöpolitiken brukar tippingpoints användas om de s.k. kritiska belastningsgränserna, dvs. när en miljöbelastning blivit så stor, t.ex. utsläppet av tungmetaller, att naturen inte längre kan ta upp och lagra dem. I stället startar en urlakning som svårligen kan stoppas. Den tipping-point som är mest brännande i samhällsdebattens gäller som alla vet den globala uppvärmningen, dvs. frågan om när utsläppen av koldioxid nådde eller når en sådan nivå att temperaturökningen inte längre kommer att kunna bromsas. Men här ska tipping-point diskuteras från vare sig primärt ekonomiskt/näringsmässiga eller miljömässiga utgångspunkter. I stället används begreppet i relation till motsvarande förändringar i människors vardag. I det sammanhanget kan sägas att den industriella omvandling som på allvar tog sin början strax före 1870 givetvis innebar betydelsefulla förändringar för många människor. Men en sannolikt minst lika viktig förändring inträffade ca 40 år senare, dvs. kring 1910. I riksperspektivet markerar nämligen åren kring 1910 tidpunkten för majoritetsskiftet mellan den befolkningsandel som fanns kvar inom den gamla, traditionella, jordbruksnäringen och den nya framväxande industrin tillsammans med handeln och transportväsendet. Det innebar att jordbrukets och lantarbetets villkor i gårdar och byar inte längre utgjorde den självklara normen eller utgångspunkten för livets villkor. I stället gällde nu för befolkningsmajoriteten att den både tvingades och fick möjligheter att utgå från helt andra referensramar. Det är mycket som talar för att just viktiga majoritetsskiften av detta slag också svarar mot betydelsefulla kulturskiften i samhällsutvecklingen. När en enskild människa får i något fundamentalt hänseende annorlunda yttre villkor än tidigare, då börjar hon också tänka på samhället och tillvaron i nya banor och mönster. På samma sätt ändras bilden av vad som är normalt de samhälleliga normerna när majoriteten får sådana nya villkor dvs. kulturella tippingpoints. Ett huvudtema för den här analysen är alltså att frågor om kultur och kulturella uttryck i hög grad ska förstås som reflexioner av den typ av skiften som vi nu diskuterar. Skiftena utgör på många sätt påfrestningar för människor och de hävdvunna samhällsformerna. Idéer om kultur, kulturellt skapande och konstnärliga uttryck kretsar sannolikt i hög grad kring den centrala frågan om hur skiftena ska hanteras. 4 Walter Rostow; The Stages of Economic Growth (1960) 12
Av diagrammet figur 1 framgår emellertid att Gävleborgs län låg klart före Sverige i dess helhet i den industriella omvandlingen. Detta sysselsättningens majoritetsskifte som på riksnivån skedde kring 1910 ägde i Gävleborg rum redan kring 1885, dvs. drygt 25 år tidigare. Av diagrammet framgår också att sysselsättningen inom industrin(och dåtidens tjänstesektor) som mest, på 1890-talet, var ca 20 % högre i Gävleborg jämfört med riket. Först kring 1940 nådde andelen industri- och tjänstesysselsatta i riket samma nivå som i Gävleborg. Gävleborg var alltså ett av den tidiga industrialiseringens absoluta kärnområden i Sverige. Sambandet med industrins klassiska bas i skogen, malmen och vattenkraften är uppenbart. Kanske ger dock diagrammet en något överraskande bild med avseende på hur stort Gävleborgs försprång faktiskt var. 3.2. Gävle teater Om grundanslaget för utredningen är riktigt, borde Gävleborgs tidiga tippingpoint in i industrisamhället också ha fått ett tydligt och signifikant institutionellt kulturellt uttryck. Ett sådant finns också i Gävle teater. Den äldsta, för sitt speciella ändamål uppförda teaterbyggnaden i Sverige är Gustaf III:s opera vid Gustav Adolfs torg i Stockholm, Kungliga Teatern. Den invigdes 1782. Under 1800-talet användes runt om i Sverige olika mer eller mindre lämpliga byggnader för teaterföreställningar. Kungliga Teatern hade länge landets enda fasta teaterensemble, medan privata kompanier i övrigt stod för utbudet. I landsortsstäderna svarade resande teatersällskap för föreställningarna. I ett antal städer fanns enklare träbyggnader, teaterlador, som användes för föreställningar. Dessa drevs alla i privat regi. Från 1800-talets mitt började en ny sorts teaterbyggnader uppföras runt om i Sverige. Till skillnad mot de gamla teaterladorna handlade det nu om sten- eller tegelbyggnader med typiskt offentliga anspråk. Dessa teatrar är byggda i en arkitektur som hänvisar till antikens eller renässansens offentliga byggnader. I funktionellt hänseende utgår de från den inre uppdelningen i scen och salong. dvs. scenrummet och publikens rum är klart åtskilda. Man burkar tala om tittskåpsteatrar. För de teatrar som uppfördes från 1870-talet, såsom t.ex. Gävle teater, var den då nya Parisoperan (Opera Garnier) den stora arkitektoniska förebilden. Det blev dock inte särskilt många exempel på den här typen av klassiska teatrar i Sverige. I Stockholm byggdes Södra teatern, Södran, 1853. Även om den byggdes i en klassicistisk arkitektur med vissa offentliga anspråk var den hemvist för framför allt underhållningsteaterns lättare genrer, revy och operett, en sorts motpol till den kungliga dramatiska teatern. Före sekelskiftet hann därutöver bara Göteborg ( Storan, invigd 1859), Helsingborg (1877), Gävle (1878), Söderhamn (1884), Karlstad (1893) och Sundvall (1894),Ystad (1894)skaffa sig sådana byggnader. Också i Hudiksvall byggdes en teater (1882), om än i trä och inte så anspråksfull. Inte heller 1900-talets första årtionden är särskilt rikt på mer anspråksfull teaterarkitektur. Nämnas kan t.ex. Norrköpings teater från 1908 och så självfalletden nya Kungliga Dramatiska teatern i Stockholm från samma år. Intressant nog finns även Söderhamn bland det sena 1800-talets teaterstäder. Söderhamns teater, en träbyggnad i nyrenässans, uppfördes 1882-1884. Teaterbyggnaderna var inte några direkta kommunala initiativ. De ekonomiska initiativtagarna var som regel konstellationer av ledande industrialister i det lokala borgerskapet. Det gäller f.ö. även för Dramaten som hade A.O. Wallenberg som främste initiativtagare. Teatrarna planerade dock 13
självfallet i nära allians med städernas styrelser. Wallenberg fick t.ex. särskilda förmåner av staten som säkrade Dramatenbyggets finansiering. Redan teaterladorna markerar landsortsstädernas ambition att manifestera sin anknytning till den nya tidens moderna urbanitet som började nå Sverige under 1800-talet. Men det är först med industrialiseringen som det gamla Bondesverige på allvar börjar omdanas och därför utgör det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets klassiska teatrar viktiga indikatorer på var i landet man tidigast omorienterade sig mot den nya tidens sätt att tänka, dess normer och värderingar. Här hittar vi alltså Gävle i den absoluta täten, tillsammans med grannstäderna längs Träkusten, Söderhamn och Sundsvall. Gävle var 1890 med ca 23 500 innevånare, landets femte stad, efter Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Också Sundsvall (13 000 innevånare) och Söderhamn(10 000) tillhör landets större städer. Söderhamn var då rikets 17 stad. I diagrammet är invigningsåren för Gävle teater respektive Dramaten markerade. Det är slående hur nära invigningarna i tiden ansluter till respektive majoritetsskifte för industrisysselsättningen, i Gävleborg respektive för riket. Dramatens invigning markerar att landet i dess helhet först 1908 nådde den form av industriellt urbant tänkande som Gävleborg hade uppnått redan 1880(1878). För Gävles del bör understrykas att teaterbygget var en del av hela det nya centrala stadsrum som även omfattade det nya rådhuset och Norra Kungsgatan med dess parkstråk. Det är alltså tydligt att teatern var en viktig del av stadens ambition att markera sin nya modernitet. 3.3. Det nya växer fram på traditionens axlar Vad kan då sägas om de kulturella föreställningar som teaterbyggnaderna manifesterar? Det är uppenbart att de nya institutionsbyggnaderna förutom teatrar också museer och småningom även konserthus och bibliotek hänger ihop med industrialiseringen och den därtill knutna formen av urbanitet. Med industrialiseringen börjar städerna växa. Jämte ett tredje fenomen, läskunnigheten och den höjda utbildningsnivån som förbättrades genom den allmänna folkskolans införande 1842, brukar industrialiseringen och urbaniseringen uppfattas som bakgrunden till sekulariseringsprocessen i samhället. 5 Den innebar att den kristna luterskt-ortodoxa trossvärden sakta med säkert började tappa sitt grepp om människornas sinnen. Man såg inte längre självklart på världen genom religionens ögon och efter hand etablerades vad vi kan kalla idén om en kultur som inte självklart var inskriven inom religionens ram. Denna nya kultur manifesteras av det sena 1800-talets kulturinstitutioner. De ska i hög grad uppfattas som sekulära helgedomar, dvs. som uttryck för det sekulära tänkande som vid denna tid börjar konkurrera med de religiösa helgedomarna. Det gäller såväl mentalt som i rent fysisk bemärkelse ifråga om stadsrummet. Den klassiska teatern liknar en kyrka också så till vida att den grundläggande dramaturgin i det inre rummet, dvs. spelet mellan scen och salong, i hög grad påminner om kyrkorummets spel mellan menigheten i långhuset och prästen som agerar inför altaret i koret. Den klassiska teatern använder sig alltså av kyrkans sätt och teknik för att kommunicera. Den gör det dessutom i en arkitektur som allmänt hänvisar till uråldriga, antika, förebilder- precis som kyrkornas exteriörer. Det sena 1800-5 Läskunnigheten i Sverige var, tack vare katekesundervisningen och systemet med husförhören förhållandevis väl utbredd i Sverige redan innan den obligatoriska folkskolan infördes. 14
talets och det tidigaste 1900-talets sekularisering handlar alltså inte om något skarpt brott med den religiösa tankevärlden. Tvärtom påminner den om denna och liksom härmar den. Detta kan sammanfattas i den tidiga industrialiseringsperiodens kulturella grundkod det nya byggs på det gamlas grund, vi står på traditionens axlar. Det är en kulturell kod som är väl avpassad till ett samhälle som gick igenom en större omställning än kanske någonsin tidigare. 3.4. Industrisamhällets urbanisering Industrialiseringen innebar att människor började förtjäna sitt uppehälle på ett nytt sätt. Arbetsdagarna fick ett helt annat innehåll än tidigare. Detta var en sida av samhällsomvandlingen. En annan sida gäller skiftet i den fysiska och mentala miljö som människorna levde i, dvs. uppbrottet från agrarhushållets by- och gårdsbebyggelser och flytten in i industrisamhällets tätorter och städer. Detta är ingen enkel och okomplicerad rörelse. 1800-talets emigration hade i hög grad sin grund i de befolkningsöverskott på landsbygden som industrierna inte kunde suga upp. Men svensk industrialisering är också i hög grad ett landsbygdsfenomen, inte minst i Gävleborg där de traditionella basnäringarna dominerade. Det är först verkstadsindustrin som blir en stadsindustri i egentlig mening. Bruken och sågarna fanns på landsbygden och efter hand växte större tätorter och samhällen upp omkring dessa landsbygdsindustrier. Söderhamn och Sandviken är utmärkta exempel på detta. Men där industrin totalt sett utifrån landet i dess helhet, gick från en bas på landsbygden till att i stället ha sin bas i städerna, blev Gävleborgs industri till stora delar kvar i det landsbygdsbaserade tillståndet. Den industri som var så snabbt på banan i länet tog aldrig i sin helhet samma kliv in i städerna som i det övriga landet, utan förblev i hög grad de små orternas näring. Den utvecklingen kan anas utifrån kurvornas fortsättning i figur 1, efter länets näringsmässiga majoritetsskifte på 1880- talet. Här framgår hur andelen industrisysselsatta i Gävleborg planar ut redan efter sekelskiftet samtidigt som avgången från jordbruket sker i ett lugnare tempo. Nu ökar i stället andelen industrisysselsatta i riket snabbare än i Gävleborg. Men den bild av länet som grafen förmedlar är delvis falsk. Det vi ser är ett genomsnitt bakom vilken i själva verket ryms två skilda utvecklingslinjer, för länets norra respektive södra del. Denna skillnad ska vi återkomma till längre fram. En annan sida av Gävleborgs utveckling relativt rikets illustreras i diagrammet figur 2. Här jämförs befolkningsutvecklingen i Gävleborg med rikets utifrån året 1850 som index. 15
Figur 2, Befolkningsutveckling i Sverige och Gävleborgs län 1850-2010 Här framgår hur befolkningen i länet länge ökade klart snabbare än riksgenomsnittet, men att ökningstakten började mattas redan just vid sekelskiftet 1900. Från 1930-talet byttes ökningen i en nedgång och därefter har befolkningstalet i Gävleborg väsentligen stått stilla. Betydande omfördelningar inom länet har dock ägt rum. Även dessa ska jag återkomma till. Sammantaget tar emellertid industrialiseringens mest expansiva period i Gävleborg slut redan vi förra sekelskiftet. När kurvan i figuren 1 åter börjar peka uppåt, efter andra världskriget, är det i stället andelen tjänstemän, inte de industrisysselsatta, som står för den relativa ökningen. I Sverige som helhet har befolkningen ökat förhållandevis kraftigt under hela efterkrigstiden, men av en jämförelse med befolkningsutvecklingen i figur 2, framgår att omgrupperingen i Gävleborg sker i en situation utan befolkningstillväxt. Industriexpansionens tidiga avbrott och landsbygdsindustrins starka ställning i Gävleborg bildar också bakgrunden till den fortsatta urbaniseringsprocessen i länet. Den visar några påfallande särdrag i jämförelsen i riket i övrigt. Detta kan studeras i figur 3. Här jämförs, med samma teknik som i figur 1, de befolkningsandelar som bor på landsbygd/i glesbygd med de som bor i tätorterna under perioden 1850 fram till idag. Både utvecklingen i Gävleborg och i riket redovisas. 16
Figur 3. Omflyttningen från landsbygd/glesbygd till tätorter under perioden 1850 2010 i Gävleborg respektive riket, illustrerad genom de procentuella förändringarna avseende de bägge formerna av boende. Den moderna (från 1960-talet) definitionen av en tätort är en sammanhållen bebyggelse om minst 200 innevånare. För äldre tid baseras statistiken huvudsakligen på det administrativa tätortsbegreppet. Till delar bygger graferna på interpoleringar som knyter ihop de olika tätortsbegreppen. Lodrätta linjer i diagrammet markerar årtalen för invigningen av statliga kulturinstitutioner i Stockholm (streckade linjer) respektive för Gävle stads- och länsmuseum (heldragen). Av denna graf framgår hur omflyttningen från landsbygd till tätorter i Gävleborg bromsar upp och planar ut kring sekelskiftet 1900. Det betyder dels att sysselsättningen i jordbruket med dess binäringar endast långsamt rör sig bort från sekelskiftets nivå. Till dels förklaras detta av att skogsarbete i statistiken ingår bland jordbrukets binäringar vilket sannolikt får ett särskilt genomslag i Gävleborg, landets procentuellt sett skogrikaste län. Men även industrin verkar, som redan påpekats, till dels fastna i sekelskiftets landsbygdsstruktur, dvs. den övergår inte till att bli en stadsnäring i samma utsträckning som den gör i landet i övrigt. Sammantaget kan dock Gävleborg under en stor del av 1900-talet, fram till efterkrigstiden, beskrivas som ett samhälle som efter en industriell rivstart under det senare 1800-talet, liksom blir kvar i 1800- talets industriella landsbygdsbaserade grundmönster och där de agrara (eller åtminstone de areella) näringarna likaså fortsätter att ha en framskjuten plats som också den pekar mot 1800-talets förhållanden. Men som vi skall se, det är i hög grad de specifika förhållandena i Hälsingland som slår igenom i denna bild. 17
3.5. Gävle stadsmuseum skillnad mellan gammalt och nytt Majoritetsskiftet mellan glesbygds- och tätortsboende sker i riksperspektivet strax efter 1930, men i Gävleborg ligger skiftet nästan ett decennium senare, 1940. I Sverige markerar 1930-talet den s.k. 1900-talsmodernismens snabba och definitiva genombrott. Funktionalistiskt samhällsbyggande, abstrakt konst och den politiska dominansen för folkhemsideologin gör att det mentala avståndet till det föregående skedet plötsligt framstår som betydande. 1900-talsmodernismens nya kulturella grundkod som kan sammanfatta med att det är skillnad på det gamla och det nya. I den nya tiden kan man väl buga högaktningsfullt åt kulturarvet, men det har ingen särskild relevans för nuet och den framtid som är på väg att skapas. Samhällsomvandlingen har nått det stadium då den inte längre som tidigare behöver stödja sig på och hämta legitimitet genom hänvisningar till det förflutna. Nu rullar den vidare av egen kapacitet och utan att kunna ifrågasättas. En betydelsefull tippingpoint hade passerats. Med ett nytt skifte av detta slag ska också följa en ny institutionell kulturmanifestation. På den nationella nivån upphör institutionsbyggandet med Naturhistoriska riksmuseets invigning 1916, men det upptas igen just efter 1930. Tekniska museet invigs 1936, Sjöhistoriska museet 1938 och Historiska museet 1942. Dessa museer domineras av en grundläggande dramaturgi som utgår just från 1900-talsmodernimens credo, den starka betoningen av skillnaden, till och med konfrontationen, mellan gammalt och nytt, mellan det samhälle som är på väg att försvinna och det som växer fram i dess ställe. I Gävleborg markeras skiftet av det nya stads- och länsmuseet som invigs i Gävle just året 1940. Också detta museum bygger på samma sorts motsättning som Stockholmsmuseerna. Museet är i grunden, såväl med avseende på samlingarna och utställningarna som med avseende på organisation och huvudmannaskap tudelat. Den ena delen, det nya, representeras av de Rettigs samlingarna av huvudsakligen modern konst- och konstindustri som donerats till Gävle stad. Den andra delen representeras av Gästrike-Hälsinge hembygdsförbunds kulturhistoriska samlingar med tyngdpunkten på länets allmogekultur. Konst- och designutställningen finns på det övre planet, de kulturhistoriska utställningarna på de nedre. Men de är arrangerade som två skilda museer, utan något egentligt samband. 18
4. Tjänstesamhällets omställningar 4.1. Tjänstesektorns genombrott I absoluta tal nådde sysselsättningen inom industrin sitt maximum i Gävleborg några år in på 1950- talet. Som andel av sysselsättningen nådde industrisektorn sitt maximum redan kring 1910. Från 1960 började sedan industrisysselsättningen snabbt att dala. Efter 40 år, fram till år 2000 hade den halverats, från ca 80 000 yrkesarbetande till ca 40 000. Idag närmar sig antalet snabbt 30 000. Detta är en spegling av den motsvarande utvecklingen för hela landet, men på riksnivån går utvecklingen snabbare. Relationen mellan industrisysselsättningens utveckling i Gävleborg och riket kan studeras i diagrammet nedan figur 5. Figur 5. Andelen industrisysselsatta i Gävleborgs län respektive i riket, 1870-2008. Att industrisysselsättningen faller snabbare i riksgenomsnittet än i Gävleborg än i landets betyder att länets övergång in i det samhälle som domineras av tjänstesektorn släpar efter riksgenomsnittet. Detta illustreras i nästa diagram, figur 6. 19
Figur 6. Andelen sysselsatta i tjänstesektorn i Gävleborg och riket, jämfört med andelen sysselsatta i jordbruk och industri sammantaget. Lodräta linje markerar invigningen av kulturområdets administrativa institutioner i Stockholm (streckade linjer) samt av Folkteaterns nya byggnad i Gävle 1883 (blå, heldragen linje). Detta diagram är konstruerat efter samma princip som diagrammen i figurerna 1 och 3. Den nya framväxande näringsgrenen redovisas för sig och kontrasteras såsom andel av sysselsättningen mot de äldre näringsfången. I figur 6 jämförs således industrins och jordbrukets sysselsätta sammantaget med tjänstesektorn som nu redovisas för sig. Diagrammet visar graferna avseende dels Gävleborgs län, dels riket. Jämförelsen visar att tjänstesektorn i Gävleborg växer fram parallellitet med utvecklingen på riksnivå, men fem á tio års fördröjning. Tjänstesektorn befinner sig andelsmässigt i dag i Gävleborg där den befann sig in riket ungefär år 2000. På riksnivån kom tjänsteyrkena i majoritet vid ungdomsrevoltens år 1968, medan motsvarande tidpunkt för Gävleborg ligger närmare ett decennium senare. Graferna indikerar inte att länet skulle knappa in på avståndet. Just nu är tendensen snarare att den fortsatta utvecklingen går fortare i riket än i länet. Tjänstesektorns nya dominans kring 1970 är emellertid inte bara en konsekvens av tillväxten inom tjänstenäringarna, utan i minst lika hög grad av industrisysselsättningens plötsliga och kraftiga nedgång under 1960-talet (jfr figur 5). Under några år kring 1970 genomgick det svenska samhället en fundamental omställning. För Sverige i dess helhet gäller att omställningen skedde inom ramen för en tydlig befolkningstillväxt, medan det för Gävleborg handlade om en omställning med en 20
antalsmässigt stillaståenden eller krympande befolkning. (jfr figur 2, ovan). Här finns säkert en viktig förklaring till det långsammare förloppet i Gävleborg. Totalt sett i landet sker rekryteringen till tjänstesektorn genom unga och invandrare som debuterar på arbetsmarknaden, medan motsvarande debutanter andelsmässigt är färre i Gävleborg. 4.2. 1974 års kulturpolitik kultur är något för sig I det nationella perspektivet korresponderar tjänstesamhällets majoritetsskifte med introduktionen av 1974 års kulturpolitik. Den politiken är i sig självt det viktigaste uttrycket för den nya kulturella kodning som följer med det samhälleliga skiftet. Det fundamentalt nya med 1974 års politik är således föreställningen om att kultur kan betraktas som ett specifikt fenomen för sig, möjligt att skilja från andra samhällsområden och följaktligen också möjligt att driva en specifik politik omkring. Kort sagt, vi får en ny kodning som ska läsas ungefär som att kulturen är något för sig och som således ersätter credot från 1930-talet, den som riktade in sig på skillnaden mellan gammalt och nytt. Den tankevärld som avspeglas i den särskilda, specifika kulturpolitiken av 1974 års datum hade varit fullständigt främmande för Artur Engberg och hans generation. Men det är inte bara kulturen som är för sig, utan kulturen är i detta sammanhang en representant för det nya sätt att uppfatta samhället på som växer fram med tjänstesamhället. Vi kan kalla det för idén om det sektoriserade samhället. Det är alltså inte bara kulturen som nu börjar ses som ett isolerat fenomen, utan hela det svenska samhället omorganiseras handgripligen med utgångspunkt från föreställningen att det är uppbyggd av sinsemellan separata bitar som var och en har sina egna särdrag, sina speciella betingelser och som därför också behöver sin särskilda politik. Gamla, väl inkörda samhällsfunktioner, såsom t.ex. utbildningsväsendet och försvarsväsendet omformas efter denna mall och vi får även nya politikområden som introduceras med föreställningen om sektorerna som ledstjärna. Förutom kulturpolitik handlar det t.ex. om bostadspolitik, industripolitik och miljöpolitik. De institutionella kulturmanifestationerna över det nya skiftet utgörs på den nationella nivån av en serie helt nya typer av institutioner. Som sig bör, frestas man säga, handlar det om kulturens administrationsbyggnader, dvs. det är inte fråga om publika kulturinstitutioner avsedda för allmänhet och publik, utan det gäller särskilda moderna palats för kulturens förvaltning och administration. Först kommer den nya mediepolitikens institutionsbyggnader. Public serviceföretaget Sveriges Radios nya kontors- och studiokomplex i Stockholm invigdes 1962, följt av det intilliggande TV-huset. Det invigdes i två etapper 1967 och 1973. 1968 invigs ett nytt riksarkiv och 1971 det nya Filminstitutet (1971). Den nya politiken med dess betoning av en ny, egen förvaltningsstruktur markeras alltså av ett internt institutionsbyggande helt i denna anda. Hela sviten av byggnader är uppförd i en modernistisk, funktionalistiskt inspirerad arkitektur, i fråga om Filminstitutet dock med en tydlig kantring mot det nybrutalistiska uttryck som ändade denna riktning. I Gävleborg finns ingen tydlig motsvarighet till dessa kulturens administrativa institutioner i Stockholm. För länets del finns dock ett tidsmässigt samband mellan tjänsteyrkenas majoritetsdominans i Gävleborg under det senare 70-talets mitt och den nya byggnaden för Folkteatern Gävleborg som invigdes 1983. Den var f.ö. inte planerad som en teater för offentliga föreställningar, utan som administrativa lokaler för teaterstiftelsen samt repetitionsscen. 21
4.3. Tjänstesamhällets mogna fas, den frusna urbaniseringen Efter de omvälvande skiftena kring 1970 går det svenska samhället in i en ny fas som kännetecknas av tjänstesektorns fortsatta expansion men också av att det gångna seklets urbaniseringsutveckling bryts. Det senare fenomenet kan studeras i diagrammet figur 7. Figur 7. Förändringarna i de befolkningsandelar i Gävleborg och i riket mellan 1850 och 2010 som bor i tätorter med fler än 10 000 innevånare respektive som bor i orter med färre innevånare eller på landsbygd/glesbygd. Diagrammet visar hur de större tätorternas, städernas, dominans, utgör ett senare stadium i urbaniseringsförloppet relativt småorternas. När halva befolkningen finns i tätorter av alla kategorier, små likaväl som större kring 1930 (jfr figur 3, ovan), så når de större städerna ensam majoritet först 1960. Detta skifte är på så sätt ytterligare ett inslag i den komplexa samhällsomvandlingen vid denna tidpunkt. Städernas tillväxt skuggar mycket nära industrisysselsättningens relativa tillväxt. När denna faller drastiskt under 1960-talet, så får detta till följd av att också städernas tillväxt bryts. Från och med 70- talet går Sverige även med hänsyn till urbaniseringsförloppen in i ett nytt skede som kännetecknas av att detta väsentligen gör halt, fryser, ända fram till under 1990-talet då utvecklingen åter börjar ta fart. 22