6DPPDQIDWWQLQJ,QOHGQLQJ I detta betänkande lägger vi fram förslag till nya och ändrade bestämmelser om rehabilitering i 22 kap. lagen om allmän försäkring (AFL). I förslagen preciseras framför allt arbetsgivarnas ansvar för rehabiliteringsinsatser för anställda. Vi föreslår också att arbetsgivarna ska få upp till halva kostnaden för rehabilitering betald genom ersättning från den allmänna sjukförsäkringen. I Bakgrund och utgångspunkter redovisar vi bl.a. nuvarande regler på rehabiliteringsområdet (kap. 2). Sedan beskriver vi EG-rätten och internationella konventioner samt gör en utblick mot några länder i Europa Tyskland, Holland och Danmark (kap. 3). Vi redogör också för utvecklingen på arbetsmarknaden (kap. 4) och för hur sjukskrivningen och rehabiliteringen har utvecklat sig på 90talet (kap. 5). Vi avslutar den första delen av betänkandet med att beskriva rehabiliteringsarbetet i praktiken (kap. 6) och redogör för rehabiliteringsteori och rehabiliteringsprinciper under åttio och nittiotalet (kap. 7). 9nUWÃXSSGUDJ Bestämmelserna i 22 kapitlet AFL handlar främst om arbetsgivarens ansvar, den försäkrades eget ansvar och rätt till rehabiliteringsersättning samt försäkringskassans roll som samordnare av rehabiliteringsinsatserna. I direktiven till utredningen konstaterar regeringen att det finns brister i det sätt som rehabiliteringsarbetet nu bedrivs på. En bidragande orsak är att arbetsgivaransvaret inte är tillräckligt preciserat. En annan att ansvarsfördelningen mellan arbetsgivare och försäkringskassa är oklar, inte minst i fråga om kostnaderna. Vårt uppdrag har varit att utreda arbetsgivarens åtgärds och kostnadsansvar och hur gränsen ska dras mellan det rehabiliteringsansvar som åligger arbetsgivaren och det som ankommer på i första hand försäkringskassan men även övriga berörda aktörer. Detta innebär att arbetslösa och andra som inte har ett förvärvsarbete samt egenföretagare i det stora hela inte berörs av uppdraget. Detta är vidare inriktat på arbetsgivarens roll och inte på att närmare undersöka försäkringskassans arbetsuppgifter. Ännu mindre har vi haft att närmare pröva exempelvis sjukvårdshuvudmännens, socialtjänstens eller arbetsmarknadsmyndigheternas ansvar på rehabiliteringsområdet. Reglerna om sjuklön har också en viss betydelse, men även de ligger utanför vårt uppdrag. Det sagda innebär väsentliga inskränkningar i vårt arbete. Vi har under arbetets gång på olika sätt kunnat konstatera att en mer förutsättningslös utredning av alla aktörers roller men också av ersättningssystemet för arbetstagarens försörjning hade gett oss större möjligheter att med nuvarande erfarenheter som grund utforma en lagstiftning som gav en bättre helhetssyn på det viktiga rehabiliteringsområdet. Men det hade å andra sidan fordrat ett betydligt mer omfattande utredningsarbete än det som har varit möjligt att utföra under den korta tid vi haft till vårt förfogande. Man kan också hävda att en lagstiftning av det här slaget bör få längre tid på sig att finna sin praktiska tillämpning, och att man bör vara försiktig med att redan nu omreglera eller detaljreglera rehabiliteringsområdet allt för mycket. I det praktiska vardagsarbetet bör de olika aktörerna ges möjligheter att utveckla rehabiliteringsinsatserna efter sina skilda behov och förutsättningar. %ULVWHUQDÃLÃGDJHQVÃODJVWLIWQLQJ Rehabiliteringsreformen 1992 kom till under en tid av utpräglad högkonjunktur. På den svenska arbetsmarknaden rådde överhettning, och det överskuggande problemet på arbetsmarknaden var att få arbetskraften att räcka till på alla områden. Den konjunkturomsvängning som sedan inträffade förändrade kraftigt förutsättningarna att få ordentligt genomslag för reformen. Bristerna i tillämpningen av lagstiftningen på rehabiliteringsområdet bekräftas i det material som Riksförsäkringsverket (RFV) har samlat in från landets försäkringskassor om hur rehabiliteringsarbetet bedrivs i praktiken. Av detta material framgår bl.a. att en rehabiliteringsutredning saknades i drygt 75 procent av de fall RFV granskade när sjukskrivningen pågått i 90 dagar. Här avses då en utredning av mer omfattande karaktär för att belysa behovet av rehabilitering vare sig den var gjord av försäkringskassan eller arbetsgivaren. Vidare brast arbetsgivarna i att anmäla sjukfall som pågick längre än sjuklöneperioden små arbetsgivare tycktes helt missa denna lagstadgade anmälningsplikt och arbetsgivare av alla kategorier dröjde med anmälan. En rehabiliteringsplan saknades i närmare hälften av de granskade ärenden där det pågick en arbetslivsinriktad rehabilitering och rehabiliteringsersättning betalades ut. Sjuk och arbetsskadekommittén påpekade i sitt slutbetänkande att dagens problem bara till en mindre del har sin grund i ett behov av regelförändringar. Att det saknas en mera konsekvent genomförd metodik i rehabiliteringsarbetet tycktes vara det huvudsakliga problemet. Vi kan för vår del instämma i denna
förmodan. Den är rimlig inte minst med tanke på att rehabiliteringsreformen trädde i kraft så pass sent som 1992. En reform av denna storlek och komplexitet med en rad olika aktörer inblandade kan inte väntas få genomslag förrän efter hand. Rehabiliteringsreformen har genomförts under en tid av kris i inte minst de offentliga finanserna. Att åtstramningarna begränsat myndigheternas möjligheter att satsa resurser på att få reformen ordentligt förankrad i arbetslivet är uppenbart. Detta gäller såväl de centrala myndigheternas (i första hand Riksförsäkringsverkets och Arbetarskyddsstyrelsens) insatser för att föra ut reformen på bred front som inte minst försäkringskassorna arbete på att själva bedriva ett genomtänkt arbete med att i första hand samordna verksamheten och på att förmå arbetsgivarna att leva upp till sitt ansvar. Ytterligare vill vi peka på att den ekonomiska utvecklingen efter 1992 haft en stor inverkan på möjligheterna att föra ut reformen i praktiken. I kapitel 4 har vi beskrivit en rad faktorer som har haft betydelse. Hit hör den för svenska förhållanden omfattande arbetslösheten och den press som både myndigheter och företag har haft på sig att strama åt sitt arbetsområde och så långt möjligt koncentrera detta till kärnverksamheten. Det är tydligt att dessa förhållanden missgynnat förutsättningarna att förankra reformen på ett bra sätt. Men när detta väl är sagt finns det all anledning att ta kritiken för otydligheter i regelverket på stort allvar och överväga vilka preciseringar som kan vara möjliga och lämpliga framför allt när det gäller arbetsgivarnas ansvar. Det är som vi tidigare betonat också främst det som är vårt uppdrag, även om vi samtidigt något vill beskriva det innehåll som rehabiliteringsinsatserna hos de olika aktörerna, främst arbetsgivarna och försäkringskassorna, bör ha och de arbetssätt som vi menar bör prägla arbetet (se kapitel 7). 1nJUDÃXWJnQJVSXQNWHU Det är viktigt att gränserna för arbetsgivaransvaret tydligt framgår av lagen. Vi har övervägt möjligheten att införa olika regler för stora och små arbetsgivare men funnit att reglerna bör vara desamma. Inte heller finns det skäl att ha olika regler för privata och offentliga arbetsgivare. Det finns anledning att understryka att alla arbetsgivare, de må vara stora eller små, offentliga eller privata, även bortsett från alla andra värden har ett direkt ekonomiskt intresse av att ha en fungerande rehabiliteringsverksamhet på sitt företag eller sin myndighet. Den arbetsgivare som tar dåligt hand om sina anställda drabbas i det långa loppet av kostnader exempelvis till följd av avbräck i verksamheten eller tvungna nyrekryteringar som kan stå arbetsgivaren långt dyrare. Samtidigt ska sägas att det givetvis beror på arbetstagaren själv om rehabiliteringsåtgärderna ska leda till framgång. Hans eller hennes engagemang och delaktighet såväl när det gäller utredning och planering som genomförande är helt avgörande för hur åtgärderna ska lyckas. 1lUÃE UÃDUEHWVJLYDUHQVÃDQVYDUÃLQWUlGD" Vi har övervägt möjligheterna att låta gränsdragningar som gäller i bl.a. sjuklönelagen och föräldraledighetslagen helt eller delvis bilda mönster för bestämmelserna om arbetsgivarens rehabiliteringsansvar. Men vi har stannat för att föreslå att ansvaret ska gälla från första anställningsdagen och utan skilda regler för olika typer av anställning. Det finns flera skäl till detta. Arbetsmiljölagen (AML) gäller från första anställningsdagen. Bestämmelserna i AML om att arbetsgivaren genom att anpassa arbetsförhållandena och vidta annan lämplig åtgärd ska ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet överlappar delvis bestämmelserna i 22 kap. AFL. En gränsdragning i AFL skulle därför vålla oklarheter i tillämpningen. Det finns också en risk för att reglerna i lagen om anställningsskydd (LAS) skulle urholkas om man införde en kvalifikationstid i 22 kap. AFL. Inte heller finns det bärande skäl att ha ett mer begränsat skydd i AFL än i AML och LAS. Erfarenheten visar t.ex. att olyckor ofta inträffar tidigt under anställningen. Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar bör således gälla från första anställningsdagen och utan skilda regler för olika typer av anställning. 8WUHGQLQJVDQVYDUHW Enligt nuvarande regler är arbetsgivaren skyldig att påbörja en rehabiliteringsutredning när den försäkrade varit frånvarande från arbetet på grund av sjukdom längre än fyra veckor, när arbetet ofta har avbrutits av kortare sjukperioder eller när den försäkrade själv begär det. Rehabiliteringsutredningen ska tillställas försäkringskassan inom åtta veckor. Men om det finns skäl till det, ska försäkringskassan ta över ansvaret för rehabiliteringsutredningen. Undersökningar och erfarenheter visar att många arbetsgivare har haft svårt att leva upp till sitt rehabiliteringsansvar. För arbetsgivare, som inte satsat tillräckligt på företagshälovård eller någon annan
liknande resurs, kan kravet på en rehabiliteringsutredning av mer fullständigt slag vara svårt eller omöjligt att uppfylla. Vi föreslår därför att arbetsgivaren i stället för det fullständiga utredningsansvar som gäller i dag ska ha ett något mer begränsat ansvar att söka klarlägga arbetstagarens behov av arbetslivsinriktad rehabilitering för att återgå i eller behålla arbetet inom den egna verksamheten. Det ska vara en frivillig uppgift för arbetsgivaren att även undersöka ett eventuellt behov av medicinsk eller social rehabilitering. Försäkringskassan ska vid behov komplettera arbetsgivarens undersökning med uppgifter som ligger utanför arbetsgivarens direkta vetskap. Men självfallet ska arbetsgivaren, som ofta känner den sjukes förhållanden bäst, medverka aktivt i den kompletterande utredningen med alla de upplysningar som kan behövas. Många gånger ter det sig också riktigare av rena integritets och sekretesskäl att en utomstående försäkringskassan får utredningsansvaret när det gäller frågor som ligger utanför förhållanden på den egna arbetsplatsen. Arbetsgivaren bör följa en åtgärdslista, där han på ett enkelt sätt kan se vad som krävs i undersökningsavseende. Åtgärdslistan bör fastställas av Riksförsäkringsverket efter samråd med Arbetarskyddsstyrelsen och arbetsmarknadens parter. Försäkringskassan ska underrättas om arbetsgivarens undersökning inom sex veckor. Visar arbetsgivarens undersökning eller kassans kompletterande utredning att den försäkrade behöver särskilda rehabiliteringsåtgärder, ska kassan inom 14 dagar upprätta en plan för detta. Försäkringskassan ska följa upp rehabiliteringsplanen kontinuerligt och ompröva den minst en gång var sjätte månad. $UEHWVJLYDUHQVÃUHKDELOLWHULQJVDQVYDUÃPP Arbetsgivaren ska svara för att de arbetslivsinriktade åtgärder vidtas som behövs för att arbetstagaren ska kunna återgå i arbete hos arbetsgivaren eller behålla arbetet hos denne. Ansvaret är i nuvarande lag inte begränsat i tiden. Den anställde behåller ofta också banden till sin gamla arbetsplats även om sjukskrivningen skulle vara länge. Rimligen blir emellertid banden allt svagare ju längre den anställde har varit borta från arbetet, och därmed blir arbetsgivarens ansvar allt mer uttunnat. Vi har övervägt att föreslå en ettårsgräns för arbetsgivarens rehabiliteringsansvar räknat från det första sjukfallet men funnit att den riskerar att komma i konflikt med det ansvar arbetsgivaren har enligt LAS. Och så länge anställningen varar gäller arbetsgivarens ansvar enligt AML att anpassa arbetsplatsen till arbetstagarens särskilda förutsättningar. Vi har därför stannat för att föreslå att arbetsgivaren ska ha kvar sitt ansvar så länge anställningen varar. I första hand ska givetvis arbetsgivarens insatser avse rehabiliteringsåtgärder på den gamla arbetsplatsen eller på annan plats i den egna verksamheten. Men om det behövs rehabiliteringsinsatser utanför den egna verksamheten, t.ex. arbetsträning eller kortare utbildning, bör arbetsgivaransvaret avse även dessa, förutsatt att insatserna avser en återgång till ett arbete på den gamla arbetsplatsen. Det är emellertid viktigt att konsekvenserna i kostnadshänseende av ett ansvar för arbetsgivaren att svara för rehabiliteringsinsatser så länge anställningen pågår blir möjliga att bära inte minst för de små arbetsgivarna. Enligt undersökningar av Riksförsäkringsverket och Statskontoret visar försäkringskassornas arbete på rehabiliteringsområdet på stora brister. Vi föreslår därför nya och ändrade bestämmelser i 22 kap. AFL också för kassorna. Med dessa vill vi bidra till en större enhetlighet och kanske också ett mer aktivt arbete på rehabiliteringsområdet. $UEHWVJLYDUHQÃEHK YHUÃVW GÃLÃVLQ rehabiliteringsverksamhet Svårigheterna för arbetsgivarna att leva upp till de skyldigheter och förväntningar som ställs på dem enligt nuvarande regler är uppenbara. Åtskilligt kan säkert göras av arbetsgivarna själva för att förbättra rehabiliteringsverksamheten på arbetsplatserna. Men det är också tydligt att arbetsgivarna, och särskilt de små arbetsgivarna, både i den offentliga och privata verksamheten behöver stöd för att klara sina uppgifter på ett bra sätt. För företag och myndigheter som har en fungerande företagshälsovård är denna en resurs som i detta sammanhang kan betyda mycket för att med sina expertkunskaper hjälpa arbetsgivarna med rehabiliteringsverksamheten. Enligt vår mening krävs det särskilda åtgärder för att företagshälsovården ska få en sådan omfattning och organisation att den kan bli en allmän resurs för landets alla företag och myndigheter. Det gäller också för landets alla arbetsgivare att de själva ser till att skaffa sig ett stöd av företagshälsovården eller annan liknande expertresurs om de ska kunna infria sitt ansvar för arbetsmiljön enligt AML och för arbetslivsinriktad rehabilitering enligt AFL. Arbetsgivarringar är verksamheter som kan få stor betydelse för att hjälpa den enskilde arbetsgivaren med rehabiliteringar av anställda som inte längre klarar samma arbete som tidigare. Genom arbetsgivarringen
skapas ökade möjligheter att arbetspröva på annat företag, att förebygga och minska sjukskrivning och utslagning samt att utveckla bättre rehabiliteringsmetoder. Arbetsgivarna behöver också mer stöd av myndigheterna från både centralt och lokalt håll än vad de alltid får i dag. Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna respektive Arbetarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen borde enligt vår uppfattning kunna intensifiera sin upplysningsverksamhet och sin rådgivning till landets arbetsgivare när det gäller rehabiliteringsverksamhetens innehåll och utformning. Vårt förslag är att de ges särskilda medel till en intensifierad verksamhet i dessa avseenden i samband med att de nya regler som vi föreslår ska genomföras. Förslagsvis bör socialförsäkringsadministrationen och Arbetarskyddsverket få 10 miljoner kronor vardera för detta ändamål. Även försäkringskassorna borde kunna utveckla sitt samarbete med arbetsgivarna på olika sätt. Arbetsgivarnas behov av att ha en nära kontakt med försäkringskassan i sin rehabiliteringsverksamhet skiftar dock mycket. Det lilla företaget eller den lilla myndigheten med begränsade administrativa resurser har ofta ett större behov än de större företagen och myndigheterna med goda egna administrativa resurser och en väl fungerande företagshälsovård. Vi anser att det bör införas en möjlighet att låta de arbetsgivare som begär det få en särskild kontaktperson på kassan som de kan vända sig till för att få stöd att klara sina åligganden inom rehabiliteringsverksamheten. Kontaktpersonen ska kunna vara ett stöd både när det gäller arbetsgivarens rehabiliteringsverksamhet generellt och i enskilda rehabiliteringsfall. )UnJDQÃRPÃVDQNWLRQHU Vi har övervägt möjligheten att på samma sätt som det nu finns möjlighet att föreskriva sanktioner för den som bryter mot en föreskrift inom arbetsmiljölagstiftningen föreskriva sanktioner för de fall arbetsgivaren helt uppenbart uraktlåter att följa vissa bestämmelser i lagen om allmän försäkring om rehabilitering. Riksförsäkringsverket skulle i så fall bemyndigas att föreskriva sådana sanktionsavgifter. Det finns emellertid flera skäl som talar mot att införa en liknande sanktionsavgift på den allmänna försäkringens område. Försäkringskassan är ett utpräglat serviceorgan, vilket gör det svårt att också uppträda som en repressiv instans. Kassan riskerar att förlora det goda samarbete som samverkan med arbetsgivarna förutsätter. En bättre väg att gå är att utveckla samarbetet med Yrkesinspektionen, som också har möjlighet att meddela föreläggande och sätta ut vite mot arbetsgivare som försummar sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagen bland annat när det gäller att på lämpligt sätt organisera en arbetsanpassnings och rehabiliteringsverksamhet. Vi anser att det i stället för regler om sanktionsavgift bör införas en bestämmelse i lagen om allmän försäkring om att försäkringskassan ska anmäla sina iakttagelser till Yrkesinspektionen när den finner att det föreligger allvarliga brister i en arbetsgivares sätt att fullgöra de nämnda skyldigheterna. Till detta kommer att vi föreslår ett system med ersättning till arbetsgivare för kostnader för rehabilitering, där det ska finnas en möjlighet att minska ersättningen när arbetsgivaren i vissa avseenden inte har levt upp till sitt ansvar enligt lagen. $UEHWVJLYDUHQVÃNRVWQDGVDQVYDU Till de påtalade otydligheterna i dagens lagstiftning hör arbetsgivarnas ansvar för de kostnader som rehabiliteringsinsatserna för med sig. Det är som vi ser det naturliga att knyta ett kostnadsansvar till ansvaret för att det vidtas rehabiliteringsåtgärder. Vi föreslår att det ska slås fast i lagen att arbetsgivaren ska bekosta de rehabiliteringsåtgärder som följer av ansvaret. En viktig fråga blir emellertid då vilka möjligheter arbetsgivaren har att i sin tur kompensera sig för rehabiliteringskostnaderna. Kan man finna vägar att ersätta arbetsgivaren för kostnader som han eller hon har för sin rehabiliteringsverksamhet, kan detta naturligtvis stimulera till insatser som måhända annars inte skulle kommit till stånd hur välmotiverade de än är såväl för den anställde och arbetsgivaren som samhället i stort. Det skulle självklart också kunna få stor betydelse för att öka möjligheterna för arbetshandikappades och andra resurssvaga gruppers möjligheter att konkurrera på arbetsmarknaden om det fanns möjligheter att ersätta arbetsgivarna för åtminstone en del av rehabiliteringskostnaderna. Vi föreslår att arbetsgivaren ska kunna få halva kostnaden betald av den allmänna sjukförsäkringen. Eftersom denna betalas genom arbetsgivaravgifter innebär det nya systemet att alla arbetsgivare får betala en andel av arbetsgivarnas samlade insatser för rehabilitering. Arbetsgivarens ersättning ska bestämmas av försäkringskassan, samtidigt som rehabiliteringsplanen fastställs. Har arbetsgivaren haft kostnader för rehabilitering utan att det gått så långt att det behövs en rehabiliteringsplan för framtida åtgärder, bör arbetsgivaren ha möjlighet att få sina kostnader godkända i en retroaktiv rehabiliteringsplan. Om förslaget vinner bifall, förutsätter det en viss ytterligare utredning. Vi kan för vår del tänka oss att ersättning betalas ut för dels undersökningskostnader, dels rehabiliteringsinsatser som angetts i försäkringskassans rehabiliteringsplan. En given utgångspunkt är att ersättning ska ges ut för att täcka kostnader som hänför sig direkt till den enskilde försäkrades situation hans eller hennes behov och
möjligheter. Däremot ska någon kompensation inte lämnas för åtgärder som behövs för att uppnå en normal arbetsmiljöstandard. Men det bör även vara möjligt att till bedömningen av rätt till ersättning lägga en bedömning av hur arbetsgivaren allmänt arbetar med rehabilitering och förebyggande insatser. Mindre arbetsgivare skulle vidare kunna få en större andel i ersättning än de större arbetsgivarna. Är det fråga om små företag med osedvanligt hög lönsamhet kan man tänka sig att de efter särskild prövning får räknas till kategorin större företag. Vi ger i avsnitt 8.11 en beskrivning på hur det föreslagna nya ersättningssystemet skulle kunna utformas. Av försäkringskassans redovisning bör framgå till vilka arbetsgivare som sjukförsäkringen betalat ut ersättning och på vilka grunder. Redovisningen kan bli ett värdefullt underlag i kassans dialog med Yrkesinspektionen. Om redovisningen ger anledning till det kan Yrkesinspektionen tänkas gripa in med olika insatser. gyuljdãi UVODJ Vi ansluter oss till Förtidspensionsutredningens förslag om att rehabiliteringspenning ska kunna utges även om den försäkrade påbörjar en utbildning som beräknas pågå över ett år. Detsamma bör även gälla vid exempelvis träning i reell miljö som sammantaget vara mer än ett år. Vi föreslår även att det ska göras en översyn av förordningen om ersättning från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring i form av bidrag till arbetshjälpmedel för att få mer tidsenliga och lättanvändbara regler. Försäkringskassorna bör redan med nuvarande regler i ökad utsträckning verka aktivt för att lyfta fram bidragsmöjligheten såväl i tidigt rehabiliteringsarbete genom ökad information till arbetsgivare och anställda m.fl. som i rehabiliteringsarbetet med den försäkrade. Slutligen föreslår vi att det ska föreskrivas i sjuklönelagen att arbetsgivare i stället för sjuklön får ersätta arbetstagare, som drabbas av sjukdom, för resor till och från arbetet, om arbetstagaren kan förvärvsarbeta men inte använda sig av ordinarie färdmedel. Ersättningen bör enligt vårt förslag göras skattefri för arbetstagaren. Ekonomiska förutsättningar och konsekvenser m.m. I kapitel 9 redogör vi för de ekonomiska konsekvenserna av våra förslag. Totalt sett innebär våra förslag att sjukförsäkringens kostnader ökar med 2,15 miljarder kronor. Detta motsvarar 0.33 procent av det underlag som arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgift är beräknad på, dvs. en ökning av de sociala avgifterna med 0,33 procentenheter. I allt väsentligt är finansieringen en fråga om omfördelning mellan arbetsgivare. I fortsättningen skulle den allmänna sjukförsäkringen gå in och fördela i princip halva kostnaden efter arbetsgivarnas förutsättningar och behov. Det betyder ett system där alla arbetsgivare är med och finansierar de arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatserna. Förslaget innebär i och för sig en omfördelning från staten till arbetsgivarna via sjukförsäkringen med ett avsevärt belopp. De ökade kostnaderna för sjukförsäkringen är dock ingalunda nettokostnader. Positiva effekter är minskade utgifter för sjuklön och sjukpenning samt större skatteintäkter som en följd av minskat produktionsbortfall. Alla led i den arbetslivsinriktade rehabiliteringsprocessen bör följas upp. En utvärdering och en eventuell kalibrering av finansieringen bör göras av det framlagda förslaget inom tre år, eftersom underlaget beträffande arbetsgivarnas satsningar på arbetslivsinriktad rehabilitering troligen är överskattat. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2000.