Referat Tapio Salonen Välfärdsstaten i gungning? 30 oktober 2014 på Svenska Mässan
- Sverige är rikare än någonsin. Problemet är att pengarna fördelas mer ojämlikt än när Sverige betraktades som en förebild, sa professor Tapio Salonen i sitt föredrag. Foto: Lisa Nadén Svenska självbilden har kommit på skam Från världsledande förebild till medioker EU-nivå. EU nivå. Så har utvecklingen sett ut för Sverige som välfärdsnation färdsnation under de 30 senaste åren. Det förklarade Tapio Salonen, professor i socialt arbete och dekan vid Fakulteten för hälsa och samhälle, Malmö Högskola, när han föreläste på temat Välfärdsstaten i gungning. Tapio Salonen anlade ett historiskt perspektiv perspektiv i sitt resonemang om det svenska välfärdsbygget. Bland annat konstaterade han att en stor del av framgången berodde på exceptionellt gynnsamma omständigheter för Sverige under och efter andra världskriget. - Vi kom ikapp på en rad områden helt enkelt enkelt för att vi slapp kriget. Med det som bakgrund är det lättare att besvara de stora frågorna om marknad, demokrati och om varför den svenska välfärden kunde växa sig så stark som den gjorde. Håller bilden fortfarande? I början av 1900-talet, talet, fortsatte Tapio Tapio Salonen, låg Sverige långt efter många andra länder socioekonomiskt. - Sverige var ett fattigt land i utkanten. Tack vare nämnda omständigheter kom nationen ifatt i mitten av seklet. Sverige blev rentav ett föredöme. Mitt föredrag kommer att handla om ifall den bilden fortfarande håller. Det var ett ambitiöst bygge som startade efter kriget, konstaterade Tapio Salonen.
- Tankar om ett samhälle i gemenskap och öppenhet tog form, liksom idéer om att alla skulle kunna bidra och få plats. Att formulera sig på det viset var provocerande för 60-70 år sedan. - Sverige var ett land som länge hade präglats av ojämlikhet. Den sociala rörligheten var minimal. Som individ stannade man kvar inom den klass som man hade blivit född in i. Dessutom var Sverige fullt av konflikter. - Strejker var ett tydligt kännetecken. För ungefär 90 år sedan stod samhället och vägde - åt väst eller åt öst. Landet valde medelvägen, reformismens väg. Kapitalismen skulle tyglas och kombineras med socialt ansvar och samhällskontrakt. Bostadssociala - och andra samhällsprogram stod i full blom under efterkrigstiden, fortsatte han. - Det handlade om att gemensamt bygga ett anständigt samhälle. Välfärdens guldålder Tapio Salonen beskrev sedan vårt lands välfärdsutveckling som två halvlekar med olika förtecken. - Den första halvleken inföll mellan 1945 och 1980 och kan karakteriseras som den svenska välfärdens guldålder. Därefter följde den andra halvleken med en utveckling som på en rad områden tedde sig mer vingliga och osäkra. - Visserligen fanns det exempel även då på att demokratin ökade, men i andra avseenden var det tydligt att den drog sig tillbaka. En del av de sociala och socioekonomiska landvinningar som hade gjorts betraktades av människor i dåtidens Sverige som oåterkalleliga, sa Tapio Salonen och fortsatte: - Men Gud, så fel de hade! Den välfärdsmodell som hade formats i gemenskap och via reformer hotades plötsligt av nya spelregler. Han nämner globalisering, urbanisering och migration som faktorer som också gjorde att många självklarheter i det före detta folkhemmet inte kunde sägas vara giltiga på samma sätt som de hade varit tidigare. - Samhället blev mycket mer uppblandat. Ett exempel var familjebildning som började ta sig betydligt mer radikala uttryck. Tillsammans med andra förändringar innebar det att vi ställdes inför frågeställningen om det var möjligt för Sverige att trots allt välja en egen väg framåt. Tapio Salonen slog fast att hans personliga övertygelse är att vi trots avregleringar och minskad politisk påverkan de senaste decennierna fortfarande har makten att bestämma vilken utveckling vi vill gå till mötes. Nedskärningar avlöste satsningar Därefter riktade han blicken bakåt i tiden igen. Han konstaterade att det stora välfärdssprånget i Sverige skedde mellan 1960 och 1980. - Inget annat land har på så kort tid byggt ett välfärdssamhälle så snabbt. En oerhört stor andel av resurserna lades på sociala angelägenheter. Från 1980 minskade den typen av ambitioner och avlöstes av en period då ekonomiska nedskärningar på sociala områden blev allt vanligare. - Den beskrivningen stämmer in på en rad sektorer. Men visst, det fanns undantag, som till exempel funktionshinderområdet där satsningarna fortsatte.
Från att ha varit världsledande på välfärdsområdet sjönk Sverige till en normal eller till och med medioker nivå bland EU-länderna, konstaterade Tapio Salonen. - Det är en utveckling som startade för ungefär 30 år sedan. På de åren har den svenska självbilden kommit på skam. - Vi kan inte längre säga att vi har de bästa lösningarna när det gäller jämlikhet och minskade klyftor. Istället befinner vi oss nu i mitten bland EU15-länderna. Sverige är det land i OECD där inkomstklyftorna ökar mest och snabbast. Rikt men ojämlikt Bilden är visserligen tvetydig, fortsatte Tapio Salonen och förklarade att Sverige har fortsatt att vara ekonomiskt framstående. - Landet har i själva verket aldrig varit rikare än idag. Det är bara det att fördelningen inte längre är jämlik. 1981 var Sverige bäst i världen på jämlikhet när det gäller inkomster. Sedan dess har vi haft en tydlig trend som har inneburit att ojämlikheten i inkomster stadigt har ökat. Den tendensen har hållit i sig oavsett politiska majoriteter och konjunkturer, förklarade Tapio Salonen. - Det tyder på att det är ett underliggande strukturellt fenomen som ligger bakom. Den allra mest alarmerande konsekvensen av denna trend är att de fattiga har halkat efter andra grupper. - Fattiggörandet av människor utanför arbetsmarknaden, av sjuka, arbetslösa och av dem som befinner sig i åtgärder, har varit exceptionellt de tio senaste åren. De ekonomiska trygghetsskydden för sjuka och arbetslösa har konsekvent försämrats, gradvis och smygande. Det ligger nära till hands, fortsatte han, att beskriva tillståndet som de drabbade hamnar i som ett utanförskap. - Men användandet av det ordet leder oss in på fel spår. Det leder till att man fokuserar på fördelningspolitikens nedersta trappsteg. Mer konstruktivt är att istället helt enkelt nämna saker vid deras rätta namn, sa han. - Säg sjuk om en person som är sjuk och använd ordet arbetslös när en person saknar jobb. - Då är chansen mycket större att man uppnår det som leder rätt - att släppa in fattiga och drabbade personer i våra breda trygghetssystem. Uppdelningen eller sorteringen av människor innanför respektive utanför kommer då automatiskt att försvinna. Fördelningen allt sämre Den beskrivna systemförändringen har varit extra radikal bland barnfamiljerna, sa han också. - Fast egentligen inte de barnfamiljer som befinner sig i botten. De har det ungefär lika dåligt som tidigare. Men i den andra änden, bland dem som har det bäst, har det hänt oerhört mycket. För 20 år sedan var det fyra procent bland barnfamiljerna som hade en så god inkomst så att de hade råd att försörja sin egen familj och ytterligare två. Idag är det 22 procent som har en inkomst som skulle klara det! Även bland barnfamiljer är det alltså alltfler som har fått det bättre ekonomiskt, fastslog han. - Där har vi ännu ett tecken på att det inte är pengarna det handlar om. Sverige är som sagt rikare än någonsin. Problemet är att pengarna fördelas mer ojämlikt än när Sverige betraktades som en förebild.
Arbetsmarknadspolitiken genomgick en mycket tydlig systemomställning i och med 90-talskrisen, fortsatte han. - Före krisen hade Sverige en rättighetsbärande arbetsmarknadspolitik. Det betydde att det vidtogs åtgärder för att hjälpa människor in på arbetsmarknaden. Efter krisen blev det tydligt att de som befann sig utanför hänvisades till konkurrenssituationer för att ha chansen att komma in på nämnda marknad. Bostadspolitiken var annars det område där systemskiftet syntes allra tydligast, enlig Tapio Salonen. - Bostaden sågs länge som en rättighet. Systemskiftet innebar att boendet blev varufierat och bostadspolitiken gjorde oss till konsumenter på en marknad. Den som har det bäst ställt premieras. Miljarder får dras av bland dem som själva äger sitt boende. Ny roll för allmännyttan Det är lika illa ställt i Göteborg som på andra håll i landet, konstaterade Tapio Salonen. - Allmännyttans roll har ändrats från att bygga bostäder åt alla till att gnetigt förvalta uppnådda landvinningar, och detta utifrån inskränkta företagsekonomiska kalkyler. Det var inte allmännyttans grundtanke, fortsatte han. - Om allmännyttan ska överleva måste den börja hantera bostadsfrågorna på det sättet som var avsikten en gång i tiden. Och så tog han ett konkret exempel för att visa hur hårt den senaste periodens bostadspolitik har slagit mot drabbade. - En av de grupper som har fått det allt sämre är ensamstående mammor. I början av 90-talet gick ungefär en tredjedel av deras inkomst till boendekostnad. Idag krävs ytterligare tio procent av deras inkomst. Nästan hälften av inkomsten går alltså åt för att betala boendet, vilket är ohållbart! Därefter kom han in på olika typer av segregation och hur de hänger ihop med varandra. - För att kunna göra något åt skolsegregationen så måste vi komma åt bostadssegregationen. Och för att komma tillrätta med den måste vi göra något åt den allmänna inkomstojämlikheten. Landvinningar måste erövras Tapio Salonen avslutade sitt föredrag med att ge sitt svar på frågan om vilken väg vi bör välja för att nå social hållbarhet. - Då krävs att vi vågar börja lita på varandra och att vi vågar utgå från att de andra vill oss väl i sina ambitioner att delta i samhällsbygget. Han fortsatte: - Man måste komma ihåg att landvinningar inte kan förvaltas, de måste erövras. Många av våra system är produkter av en annan tid. Vissa av dem passar dåligt för den tid som vi lever i. Han jämförde dagens utmaningar med historiska. - De utmaningar som vi står inför idag är varken mindre eller större än dem. Jag skulle istället vilja påstå att de är exakt lika stora som under de senaste 100-150 åren. - Tack för mig! Text: Johan Bergsten