Nr 4 2001 39 kr. För kapitalism och individuell frihet

Nr 4 2001 39 kr För kapitalism och individuell frihet Walk for Capitalism Avskaffa jordbrukspolitiken! Kapitalismen och kriserna Ludwig von Mises den store österrikaren

ISIL World Conference 2002 The 21 th Annual World Conference of the International Society for Individual Liberty Puerto Vallarta, Mexico July 28 to August 1, 2002 We are just now finalizing details on ISIL's next world conference which is to be held in the picturesque Mexican Pacific resort town of Puerto Vallarta a diverse region of sandy beaches, jungles, waterfalls where you can surf, golf, whale-watch or... you name it. This year's conference, which will feature a star-studded lineup of speakers from throughout Central and South America (and the world), will have a major theme of "Breaking the Bonds of Poverty in Latin America" (and the world). Of course, as libertarians know very well, the issues of property rights, free trade and individual rights are universally applicable in eradicating poverty in other parts of the world as well in Latin America. We will also devote time to the US/México border issues of immigration and free trade. An Essay Contest We are planning an essay contest for students to be based on either ISIL director Ken Schoolland's The Adventures of Jonathan Gullible or Hernando de Soto's new book The Mystery of Capital. Watch for details in the next "Freedom Network News." A Post-Conference Tour An extra-cost three-day post-conference tour is planned for Guadalajara and central México region. Included on the tour is a visit to view the famous Orozco murals and a tequila factory. Price and further details will be announced soon. Conference registration fee (based on double occupancy) is $599.00US Price includes accommodations for 4 nights at a 4-star luxury hotel, food, drinks and all regularly-scheduled events. Single occupancy rate is $749US For more information and registration: International Society for Individual Liberty 836-B Southampton Rd. #299 Benicia, CA 94510 Phone: 707 746-8796 Fax: 707 746-8797 E-Mail: isil@isil.org Website: www.isil.org We accept VISA, MasterCard and American Express The International Society for Individual Liberty ISIL is a worldwide association of men and wornen in over 80 countries who promote free markets, personal liberty and limited government through educational outreach activities. Basic one year membership is US $35. Additional donations welcomed! NOTE: The 2001 World Conference in Dax, France sold out two months before the event and we very reluctantly had to refuse a significant number of late registrations. You can firm up your reservation for Puerto Vallarta with a $100 (non-refundable) deposit. Don't be disappointed. Register early! These are very popular and high-powered events.

Innehåll Breviabox 620, 114 79 Stockholm e-mail: nyliberalen@bahnhof.se Redaktör Erik Lakomaa Redaktionssekreterare & ansvarig utgivare Henrik Bejke Redaktion Karin Råde, Per-Henrik Edqvist, Oscar Hjertqvist, Johan Nordström, Mats Sylvan Redaktionsråd Sven Rydenfelt, Ingemar Nordin, John-Henri Holmberg, Henrik Alexandersson Presslagd 2002-01-17 ISSN: 1100 6447 Löpnummer 57 Manusstopp nr 1-2002: 15 februarir. NYLIBERALISMEN Tidningen NYLIBERALEN företräder den frihetsinriktade, klassiska liberalism vars främsta historiska företrädare var tänkare och revolutionärer som John Locke, Adam Smith, Richard Cobden, John Bright, Thomas Jefferson, Patrick Henry, Herbert Spencer och Frédéric Bastiat, och som i dag kallas nyliberalism eller på engelska libertarianism. Utgångspunkten är synen på den enskilda människan som ett egenvärde med andra ord uppfattningen att varje individ har en okränkbar rätt att leva för sin egen skull. I och med det betraktar nyliberalismen självklart också varje person eller institution som med våld eller hot om våld försöker tvinga sin vilja på någon annan människa som omoralisk eller i politiska termer kriminell. Nyliberalismen anser att alla relationer mellan människor måste bygga på frivillighet och att politikens (och därmed statens) enda acceptabla uppgift i samhället är att värna medborgarnas individuella rättigheter. Därmed är också sagt att nyliberalismen förespråkar en starkt avgränsad och konstitutionellt begränsad minimistat vars enda syfte är att upprätthålla försvar och rättsväsende för att skydda människor från övergrepp, oberoende av dessa sedan utförs av enskilda brottslingar eller aggressiva grannländer. Ekonomiskt präglas ett sådant samhälle av en fri och oreglerad kapitalism, socialt av frihet för alla invånare att så länge de inte inkräktar på andras lika rätt fritt välja livsmönster, samlevnadsformer och livsstil. Nyliberalismen står för öppna gränser, fri invandring, absolut åsikts-, yttrande- och tryckfrihet och tolerans. Bland nyliberalismens främsta idégivare i modern tid återfinns filosofen och författarinnan Ayn Rand, den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises samt nobelpristagarna i ekonomi Friedrich A Hayek och Milton Friedman. TIDSKRIFTEN NYLIBERALEN Nyliberalen är en självständig tidskrift för liberal debatt, idébildning och analys, utgiven i samarbete med den liberala nätverksorganisationen Frihetsfronten. Frihetsfrontens syfte är att genom mötesarrangemang, seminarier, konferenser och andra interna eller utåtriktade aktiviteter sprida kunskap om och främja de värderingar som är nyliberalismens. Ytterligare information om Frihetsfrontens verksamhet får man genom att skicka e-mail till frihetsfronten@bahnhof.se eller genom att uppsöka våra websidor på Internet. Adressen till dessa är http:/ /www.frihetsfronten.pp.se. UPPHOVSRÄTTSLIG NOT Allt innehåll är om ej annat anges copyright Nyliberalen och respektive upphovsman. Där ingenting annat uttryckligen anges får texter ur Nyliberalen fritt återges förutsatt att de återges oavkortade, att följande textrad åtföljer återgivnigen: Ursprungligen publicerad i Tidskriften Nyliberalen, Box 620, 114 79 Stockholm, samt att ett exemplar av den publikation där återtrycket förekommer tillsänds Nyliberalens redaktion. Vid publicering på www-sidor bör också adressen till tidningens hemsidor anges: http:/ /www.frihetsfronten.pp.se/frihetsfronten/nyliberalen/nyliberalen.html 6 Många munnar att mätta Ulrika Karlsson visar det felaktiga i tanken att överbefolkning automatiskt leder till livsmedelsbrist. 4 Avskaffa jordbrukspolitiken Erik Lakomaa skriver i sin ledare om hur jordbrukspolitiken bör kasseras så fort som möjligt. 12 Penningutlånaren Åter hyllar Walter Block sådant som fördöms av välfärdsstaten. Kapitalism och kriser 8 Kriser och välstånd Anders Bäcklund skriver om 1900-talets ekonomiska kriser och hur vi kan dra lärdomar från dem. 10 Fri marknad kräver fri invandring Ulf Schyldt pekar på att en marknadsekonomi bygger på fri rörlighet mellan länderna.. 14 Liberalisering skulle hjälpa EU-parlamentarikern Charles Tannock pläderar för en alternativ inriktning för narkotikapolitiken. 16 Inte utan min frihet Oscar Hållén har intervjuat Frihetsfrontens nye ordförande Henrik Alexandersson om frihetskampens framtid. 20 Skjut först och fråga sen nu laddas hagelbössorna i kampen mot penningtvättare Bengt Waldemarsson visar hur kampen mot terrorismen även hotar vanliga människors frihet. 23 Ludwig von Mises Mannen som förändrade nationalekonomin Henrik RS Olsson presenterar en av titanerna inom 1900-talets nationalekonomi. 26 Nobelpristagarna och konkurrenspolitiken Mattias Lundbäck delar med sig av sina synpunkter på 2001 års nobelpristagare i ekonomi. 29 Recensioner Per-Henrik Edqvist recenserar Nationers välstånd och fattigdom av David S. Landes. Kristin Östlund recenserar Two Lucky People av Milton Friedman och Rose D. Friedman. 32 Från när och fjärran Henrik Bejke har besökt en frihetskonferens i Tjeckien medan Per Bylund demonstrerat för kapitalism. P R E N U M E R AT I O N Nyliberalen utkommer med fyra nummer om året. Prenumeration kostar 150 kronor/4 nr. Den som vill bidra ekonomiskt till denna icke-skattefinansierade tidning kan köpa en stödprenumeration som kostar 350 kronor i vilket ingår 10 procent rabatt på boksortimentet samt en gratisprenumeration till en vän. Om man vill bidra extra till den liberala kampen kan man bli sponsor för 500 kronor, vilket utöver detta även ger personlig information/korrespondens om Nyliberalens verksamhet. A Prenumerant 150 : B Stödprenumerant 350 : C Sponsor 500 : Betala på Nyliberalens postgiro 449 71 84 4 Glöm inte namn och adress! (Även på den du vill skänka en prenumeration till om du väljer B eller C.) Om du vill betala för två år på en gång gäller följande priser: A 250 :, B 600 :, C 900:

Ledare Skrota jordbrukspolitiken För lite mer än ett år sedan, före att galna kosjukan hade spridits från Storbritannien till kontinenten, drabbades de engelska bönderna av ännu en katastrof, mul- och klövsjukan, med resultat att stora delar av landsbygden spärrades av och att mängder av fullt friska nötkreatur eldades upp i sopförbränningsanläggningarna. Att det var EU:s jordbrukspolitik som var skulden till många av dessa problem talade politikerna tyst om. När det gällde just mul- och klövsjukan är EU-politikernas skuld direkt. Genom att ge mer än marknadspriset i bidrag för de djur som drabbats stimulerade politikerna spridningen av sjukdomen. En sjuk djurbesättning blev genom den sjuka politiken mer värd än en frisk. Jordbrukspolitikens galenskaper väcker dock hopp för oss som önskar dess avskaffande. Även om Tony Blair nyligen kallade CAP, den gemensamma jordbrukspolitiken, för helt otidsenlig och att the Economist omskrivit den som the single most idiotic system of economic missmanagement that the rich Western countries have ever devised finns det nog ingen helig ko som varit längre från slaktbänken. Även om CAP varje år genomgår vissa förändringar och reformer, och även om dessa av kommissionen och andra ansvariga politiker beskrivs som fundamentala och omfattande har de gjort mycket lite till det bättre. Precis som de sovjetiska femårsplanerna handlar de mest om att cementera tidigare misstag och att addera nya regler, subventioner och andra dumheter. För om det går att se någon röd tråd i jordbrukspoltiken så är det att den går åt fel håll. Jordbrukskomplexet har blivit en oöverskådlig koloss i ständig tillväxt, detta till skada för inte bara konsumenterna i Europa, vilka tvingas betala överpriser för varor av låg kvalitet, utan även för bönderna själva i och med att jordbruksregleringen hindrar nödvändiga handelsliberaliseringar. Liberaliseringar som även den mest subventionsberoende bonde skulle tjäna på. OECD har räknat ut att en unilateral övergång till frihandel skulle medföra en i det närmaste direkt välståndsökning på mellan 1,1 och 10 procent, högst för Filipinerna och andra starkt reglerade marknader och lägst för USA, för vilka den stora (tullfria) hemmamarknaden reducerar betydelsen av utrikeshandeln. På sikt betyder även en låg tillväxtökning mer än aldrig så mycket subventioner. Det finns dock tecken som tyder på att CAP hamnat i en situation där liberaliseringar är den enda utvägen. Tre faktorer tyder på detta. För det första har vi de omfattande livsmedelslarmen; galna kosjukan och mul- och klövsjukan. Dessa visar tydligt på hur EU inte lyckats med sina avsikter med den förda politiken. Det ursprungliga målet med den gemensamma jordbrukspolitiken att öka produktiviteten hos det europeiska jordbruket, garantera rimliga levnadsförhållanden för bönderna, stabilisera livsmedelspriserna och garantera tillgången av livsmedel till rimliga priser för konsumenterna är uppenbart inte uppfyllda. Det är inte heller de av kommissionen senare tillagda målen att garantera livemedelskvalitet och säkerhet respektive rättvis ersättning för de krav på speciell service konsumenterna ställer på bönderna. Galna kosjukan och liknande livsmedelskriser har förhoppningsvis medfört att folk fått upp ögonen för att trots EU spenderar halva sin budget på jordbrukspoltik garanterar inte detta att det produceras varor som konsumenterna uppfattar som sunda, snarare det motsatta. Inte heller kan man hävda att jordbrukarnas ekonomiska standard är särskilt rimlig. Bönderna hör i de flesta europeiska länder till de minst välbetalda grupperna. En andra faktor som kan komma att leda till en liberalisering av jordbruket är att böndernas och bondelobbyns inflytande minskar. När Charles de Gaulle krävde CAP som pris för att Frankrike skulle gå med i dåvarande EEC var 25 procent av fransmännen sysselsatta i jordbruket. I dag har den siffran sjunkit till fyra procent (jordbruket svarar samtidigt för 2,4 procent av Frankrikes BNP) och ändå har Frankrike förhållandevis många bönder. I länder som Sverige och Tyskland är andelen bönder lägre än en procent, något som fick den tyske kanslern Gerhard Schröder att tidigare i år meddela den tyska bondelobbyn att de kunde räkna med minskat inflytande. I Storbritannien blåser liknande vindar. Jordbruksminister Margaret Beckett har lovat att göra sätta reformeringen av jordbrukspolitiken högst på agendan. Det mest anmärkningsvärda är emellertid att attityden till CAP håller på att förändras i Frankrike, i alla fall bland de som inte tillhör det jordbruksindustriella komplexet. En studie beställd av den franska regeringen visade nyligen att de flesta fransmän önskar en liberalisering av politiken. I en kommentar till undersökningen sade en talesman för EU-minister Pierre Moscovici (sic!) att det var galenskap att spendera halva EU-budgeten på en så liten grupp människor [som bönderna]. Den tredje faktorn är den ökande globaliseringen. Den växande betydelsen av den internationella handeln ställer ökade krav på liberaliseringar. Den tyske utrikesministern Joscha Fischer skall här ha beröm för att ha försökt minska exportsubventionerna på jordbruksområdet och för att man strävat efter att ersätta jordbrukssubventioner kopplade till produkterna med bidrag direkt till bönderna. Även om bidragen fortsätter att vara ett problem är marknadssnedvridningen av detta mindre än av dagens system som stimulerar produktion av icke-efterfrågade varor och som effektivt förhindrar fattigare länder att konkurrera med europeiska jordbruksprodukter. Tyvärr tycks det som att exportsubventionerna kommer att finnas kvar. Rädslan för att bli utkonkurrerade på världsmarkanden av negrer förefaller fortfarande vara för stor bland de europeiska bönderna för att systemet skall kunna avskaffas. En ljuspunkt i sammanhanget är dock att EU vid WTO-toppmötet i Doha i november något oväntat gick med på att skota åtminstone några exportsubventioner. Jacques Chirac och Lionel Jospin försäkrade dock i ett uttalande att detta inte skulle tolkas som att CAP var hotat. Det växande motståndet mot jordbrukspolitiken bland de franska väljarna får dock de franska politikernas position att bli mer sårbar och det blir mer uppenbart att man målat in sig i ett hörn. I de andra EUländerna talar man också om att det som nu måste göras är att rädda ansiktet för Frankrike. Inget av detta indikerar dock någon snar avveckling av CAP. I Frankrike ger valsystemet landsbygdsbefolkningen ett oproportionerligt starkt inflytande över politiken och Jaques Chirac, tidigare själv jordbruksminister, anses företräda bondelobbyns intressen. Dessutom är acceptansen för utomparlamentariska aktioner från bondehåll, exempelvis blockader av vägar och uthällning av gödsel eller

Vänsterpartiet Feministerna Vänsterledaren Gudrun Schyman anser att klasskampen över- skuggas av kampen mellan könen. Låt oss föreslå några nya slagord: "Upp brudar uti all stater!" "Verklig feminism kan uppnås först när all makt överförts till matriarkatets diktatur." "Alla människor är jämlika, men kvinnor är mer jämlika än andra." "Du kan inte uppnå jämlikhet med silkeshandskar." "Lägg makten över fortplantningsmedlen i kvinnans händer!" "Feminism eller döden!" Leo Stark Always look on the bright side of life Miljöfundamentalister har gjort sig kända för att då och då komma med inte fullt så genomtänkta uttalanden om farliga virus. Frågan är om inte miljöpartiets Eva Goës ändå är värst. I Sundsvalls tidning kan man nämligen, under rubriken "Landstinget nysatsar på hiv-information" läsa att "Eva Goës, som låg bakom interpellationen, var glad över att få ett positivt hiv-besked." Danjell Elgebrandt "Så Stacka Bo ska inte skandaliseras. Han ska ha medalj. Han har lyckats korpa kommitténs pengar samtidigt som han gett den dålig publicitet och desarmerat den statliga propagandan." Mats Linder, Finanstidningen, om Alkoholkommitténs reklam- film. Rikets säkerhet En 15-årig flicka i Helsingborg har hamnat i ett särskilt polisregister, sedan hon deltagit i en demonstration mot EU i Malmö. Demonstrationen var helt laglig. För det första finns det en lag som förbjuder politisk åsiktsregistrering. Den skall polisen se till att följa! För det andra binder staten ris åt egen rygg om den buntar ihop vanliga, sunt politiskt engagerade ungdomar med bråkstakar och huliganer. För det tredje är en stat som registrerar och håller ett öga på folk, vars åsikter den inte gillar, ett mycket påtagligt hot mot såväl demokratin som mot våra fri- och rättigheter. "Rikets säkerhet"? Pyttsan! Detta handlar om en maktapparat som magsurt ger sig på allt och alla som inte lydigt går i raka led och håller takten. Henrik Alexandersson Frihandel bums! En ny "frihandelsrunda" skall genomföras. Den lär dra ut på tiden i många år. Sammanträden kommer att följa på samman- träden. Byråkrater kommer att träffa byråkrater. Politiker kommer att hålla tal för andra politiker. Men frågan är om detta, någonsin, kommer att gynna frihandeln? Samtidigt är det hela egentligen väldigt enkelt. Vi i EU skulle, om vi ville, kunna införa frihandel rakt av - redan i morgon! Det finns inget som tvingar oss att sätta upp tullar och handelshinder mot andra länder. Det är inget annat än poli- tikernas protektionism och unkna nationalism som hindrar friheten. Låt de fattiga länderna - och alla andra - sälja sina pro- dukter fritt i Europa. Frihandel är till större nytta än u- hjälp för Den insnöade friheten Under snökaoset vid jultid var tunnelbanenätet i Stockholm tidvis helt avstängt och vart fjärde SJ-tåg var inställt, de övriga drogs med stora förseningar. Problemet är att det kommit så mycket snö sägs det. Den privata Arlanda Express gick dock enligt tidtabell hela tiden, ett kontrollsamtal till dem visade att de under den värsta snökaosdagen 29 december inte hade haft ett enda försenat tåg. Vid ett tillfälle stod trafiken still, detta efter att en av statliga Banverkets växlar havererat, Arlanda Express såg då till att transportera passagerarna till Arlanda i taxi eller när så krävdes i personalens bilar. Problemen med spårtrafiken beror uppenbarligen inte på snön utan på politisk inblandning. Erik Lakomaa länderna i tredje världen. För oss konsumenter medför den billigare kläder, billigare mat och billigare roliga prylar. Men inte då! Istället väljer politikerna att vara särin- tressenas (och då speciellt böndernas) gisslan. Alla andra, från Arvika till Dehli, får betala räkningen. Helt i onödan! Marknaden - det vill säga världens alla konsumenter, före- tag, hantverkare, bönder och handelsmän - vi kan fixa allt, frivilligt och på bästa sätt. Allt som krävs är att politi- kerna håller fingrarna borta från världshandeln. Men det är väl förstås att hoppas på för mycket..? Henrik Alexandersson spannmål på offentliga platser, hög i Frankrike. Samtidigt medför dock den demografriska utvecklingen att böndernas inflytande minskar finns det inga röster att hämta bland bönderna lär politikernas intresse att falla till föga för deras mer eller mindre bisarra regleringskrav också minska. Frankrike blir dock allt mer isolerat i sin syn på jordbrukspolitiken och i de andra EU-länderna börjar politikerna så smått inse att CAP har nått vägs ände. Om de hittar på något ännu mer korkat istället kan vi bara gissa. Man skall dock vara beredd på att politikerns förmåga till skadliga idéer överstiger de flestas fantasi. Utvecklingen visar dock att det finns hopp för att avskaffande av den europeiska jordbrukspolitiken.

Många munnar att mätta AV ULRIKA KARLSSON Mång a av ka pitalismens fiend er använd er d en växand e b efolkning en som argument för en re glera d ekonomi. Denna föreställning är b å d e felaktig och direkt hälsofarlig vilket bland annat kommunistkinas b efolkningspolitik är ett tydligt exemp el p å. Svält b eror inte p å överb efolkning utan p å brist p å ka pitalism och med d efiniera d e ä g and erätter kan värld ens fattig a lyfta sig ur d et moras av re glering ar och rättslöshet som i d a g håller d em nere. Det var under ett läxförhör i sjätte klass jag fick lära mig sanningen om världen. Vi hade slagit upp de sista sidorna i kartboken sidorna där man med olika färger visar var i världen dödligheten är som störst, var analfabetismen är som mest utbredd, var man förbrukar mest energi osv. och förhöret var i full gång. På min lott föll frågan om varför dödligheten är så stor i tredje världen, om hur man kan stoppa svält. Mitt svar man kan väl köpa mat var tydligen helt fel. Läraren ifrågasatte upprört huruvida jag lyssnat eller inte. Ty som han sa man svälter för att man inte har någon mat. Det är för många munnar att mätta. Det är överbefolkningen som är problemet! Man kan ifrågasätta det påståendet då många människor rimligtvis borde vara en resurs och inte en börda. Varför är det bara vissa länder som har hungersnöd? Beror det på överbefolkning och utsugning från de rika länderna eller avsaknad av kapitalism, marknadsekonomi och demokrati? Idag kan jag blicka tillbaka och konstatera att jag då hade rätt i det att sanningen om svält inte springer ur överbefolkning utan ur andra aspekter som bl.a. avsaknad av kapitalism. De länder som anfört överbefolkning som roten till svält och därigenom också tacklat svält med befolkningsbegränsade åtgärder inte har behandlat det verkliga problemet. Kina löste inte fattigdom och svält med sin barnbegränsningspolitik. Problemet är inte befolkningen Dr Aird, specialist på kinesisk demografi, hävdar i boken Slaughter of the Innocent att Kina använt sig av diverse tvångsmetoder som insättning av spiral, sterilisering och abort för verkställandet av sin barnbegränsningspolitik sedan tidigt sjuttiotal, om inte än tidigare. Detta för att genom begränsning av befolkningsmängden komma åt problemet med fattigdom och underutveckling. Av den anledningen kunde inte beslutet om att skaffa barn överlåtas till varje enskild familj. Utan det skulle fattas på nationell nivå. För att citera sekreterare Wang: Faktumet att Kina är ett socialistiskt land betyder att individens bästa måste underordnas statens bästa. När det uppstår en konflikt mellan statens önskan att minska befolkningen och individens önskan att skaffa barn måste statens önskan hörsammas. Och med socialismen är det möjligt att reglera antalet födslar så att det håller jämna steg med den materiella utvecklingen. I direktivet Junan Commune Family Planning Measures, signerat av Junankommunens revolutionära kommitté 1980, anges bl.a. att alla kvinnor som fött tre eller fler barn måste steriliseras. Målet var att befolkningen endast fick öka med en procent om året. När barnbegränsningspolitiken inte gav resultat på välståndet stramade man åt än mer. 1985 var alla nygifta par tvungna att ha tillstånd att skaffa barn och man fick i så fall endast skaffa ett. Enligt statistik från de kinesiska statsmyndigheterna utfördes vid åttiotalets mitt över trettio miljoner operativa ingrepp, som abort, sterilisering och insättning av spiral. En tid efter det att Chi An lämnat Kina för USA lärde hon sig att befolkningsmängden inte var problemet. Hon säger själv: Jag har lärt mig att USA:s enorma rikedomar har skapats av dess invånare, inte av regeringen. Jag har också insett att de flesta länderna i den utvecklade världen Japan, Taiwan och stora delar av Västeuropa, för att vara mer exakt är mer tätbefolkade än Kina. Trots denna överbefolkning har inget av dessa länder förklarat krig mot sitt eget folk på samma sätt som Kina. Tvärtom. I dessa tätbefolkade länder har man till skillnad från Kina brist på arbetskraft. Regeringarna uppmuntrar fortplantning och viss utländsk arbetskraft importeras. Därför är det intressant att fråga varför det bara är fattiga länder som anses ha för stor befolkning? Kan det inte vara så att det som felaktigt kallas för överbefolkning i själva verket är underutveckling? Kan det vara så att det är planekonomin och inte befolkningen som är problemet? Svält beror inte på för många munnar att mätta utan att man har fel regering.

Och med fel regering menas framförallt avsaknad av marknadsekonomi och demokrati. Hur kommer det sig att tredje världen ofta har goda naturtillgångar men ingen köpkraft, som gör det möjligt att handla mat? Personligen tror jag att det primärt handlar om att man inte lyckats överföra naturtillgångar till kapital. Eller snarare kapital för den enskilde. Man skapar ingen marknad när staten, ofta totalitär, lagt vantarna på resurserna, marken och kapitalet. Avsaknad av egenmakt, äganderätt, fri marknad och kapitalism skapar svält. De rika ländernas utsugning Skulle då problemet med svält vara att de rika länderna suger ut de fattiga? Globaliseringsmotståndarna hävdar att det finns ett samband mellan de rika ländernas rikedom och de fattigare ländernas fattigdom. De hävdar att fattigdom i hög grad beror på de rika ländernas plundring och utsugning. Att investeringar av privata företag i dessa fattiga länder hotar att permanenta och förvärra deras fattigdom och ekonomiska underutveckling. De som skriker sig hesa om utsugning och plundring tolkar ofta klart motstridiga företeelser på ett och samma sätt. Å ena sidan hävdar man att utsugningen kan bevisas av att kapitalflödet från u-länderna till i-länderna är större än det motsatta flödet. Å andra sidan anförs också direkt motstridiga argument för att bevisa utsugning. Man hävdar att ett nettokapitalflöde till u- länderna skulle tjänstgöra som det farliga utsugningsinstrumentet. Enligt Paul Baran (i The Political Economy of Growth 1957) är kapitalismens investeringar, för att erövra nya marknader och nya vinster, till fördärv för mottagarländerna. Han hävdar att den underutvecklade marknaden förstörs och att de sociala ojämlikheterna växer då skattemedel som stannar kvar i landet tillfaller en korrumperad överklass. Köper man Barans analys kan man konstatera att lösningen snarare är demokrati och mer marknadsekonomi än tullar och handelsstopp. Resa från fattigdom till rikedom Globala klyftor är en ny företeelse. För femhundra år sedan fanns inga globala klyftor. Tredje världen har inte blivit fattigare under de senaste femhundra åren, utan klyftorna kommer av att västvärlden blivit så otroligt mycket rikare. Det mest intressanta är därför inte att fråga sig varför fattiga är fattiga. Utan att fråga varför vissa människor på jorden lyckats lyfta sig från fattigdom till rikedom, varför vissa människor inte svälter. I en socialistisk planekonomi är andelen rikedom i världen begränsad. Tar man från en och ger till en annan betyder det att för varje ny rik person måste en annan bli fattig. Tack och lov fungerar inte marknadsekonomin på detta förutbestämda sätt. Där skapas välstånd av människor. Ju fler människor med de rätta verktygen ju högre välstånd för fler människor! Enligt Hernando de Soto, ekonom född i Peru, bor 92 procent av Kairos invånare i hus utan formell ägare. Husens värde motsvarar 55 gånger värdet av alla utländska investeringar i Egypten genom historien. De fattigas ägande i Haiti motsvarar 160 gånger mer än alla utländska investeringar sedan 1950 och de filippinska svarta bostäderna är tillsammans värda fyra gånger mer än Manillabörsens värde. de Sotos forskning kan ge en förklaring till varför kapitalismen inte utvecklas och fungerar utanför västvärlden. Att inte formellt erkänna egendom skapar ett stort antal olika och skiftande problem som bromsar utveckling, samarbete och handel. Kan det inte vara så att det som felaktigt kallas för överbefolkning i själva verket är underutveckling? Kan det vara så att det är planekonomin och inte befolkningen som är problemet? För det första är det i sig ett problem att egendom är illegal. Då handel måste ske på den svarta marknaden kan den inte annonseras och försäljning måste ske efter komplicerade procedurer. Och hela tiden finns hotet om bestraffning för ekonomisk brottslighet. För det andra omfattas inte den illegala handeln av lagens skydd, vilket leder till skyhöga transaktionskostnader. Till exempel är övervakningskostnaderna av att avtal följs och kostnader för att täcka risker för lurendrejeri, opportunism och ohederlighet stora inom svarta marknader. Ofta överstiger dessa transaktionskostnader den eventuella vinsten och handel blir därigenom olönsam. För det tredje kan den illegala egendomen inte användas som säkerhet vid banklån eller krediter. I och med att egendomen inte enkelt kan omvandlas från fast värde till rörligt blir handeln förlamad. En investering kan inte enkelt göras med en fastighet som säkerhet. Kapitalism bygger på äganderätt. Relativt snart efter den privata äganderättens omstrukturering i början på 1800- talet, från att vara ett klassprivilegium till att bli en allmän princip, växte ekonomiska organisationer fram. Banker, företag, försäkringsbolag och privatpersoner bildade nätverk som samarbetade under ett rättsskydd för att skapa tillväxt och välstånd. Byråkratins döda hand de Soto har i sitt forskningsarbete också funnit att de byråkratiska procedurerna som omgärdar legaliseringen av bostäder och företag i de fattiga länderna tar många år i anspråk och är orimligt dyra. I praktiken är de ogenomförbara. Staterna har med sin byråkrati lagt en död hand över landets värdefullaste tillgångar och låser med sin systeminriktade politik in människor i fattigdom. Det är i stort sett omöjligt för människor att av egen kraft legalisera sin egendom. de Sotos arbete påminner oss om värdet av äganderätt. Vilken inte handlar om materialism utan om frihet, värdighet och makt, om respekt för vilka vi är och det vi skapar. Endast genom ägandet kan de fattiga, i tredje världen men också i Sverige, få möjlighet att förverkliga sig själva och sina livsmål. Välstånd hör ihop med individuella frioch rättigheter. Att ingen har rätt att kränka dig, att bestämma över dig. Att du själv ska få bestämma, att du ska få tänka, tycka och verka som du vill. Att du har rätt att äga och bära frukterna av det du skapat. Eller som Chi An i USA uttryckte det när hon talade till sin sovande dotter: Jag ser på min lilla dotter som sover med ett litet leende på läpparna. Så olika hennes och mina minnen kommer att vara! Du har ett kinesiskt ansikte, säger jag tyst, men du kommer att växa upp med ett amerikanskt sinne. Du ska växa upp stolt och stark, göra vad du vill och inte vad staten vill. Du och din storebror ska växa upp i frihet och inte i förtryck. Ulrika Karlsson studerar juridik vid Uppsala Universitet och tillträder som landstingsråd vid Uppsala Läns Landsting i februari.

Kriser och välstånd AV ANDERS BÄCKLUND Politiska ingre pp i form av inflation och protektionism har orsakat eller förvärrat varje större ekonomisk kris und er nittonhundratalet. Kriser som kanske ha d e g ått att undvika om m an låtit m arkna d en vara ifref. Har vi e g entlig en lärt oss nå got av historien eller är vi dömd a att uppre p a sa mm a missta g ig en? Ekonomiska kriser har drabbat marknadsekonomier vid ett flertal tillfällen under 1900-talet. Kriserna har ofta haft betydande konsekvenser, både på kort och lite längre sikt, för välstånd och sysselsättning i utsatta länder. Även om alla större kriser har haft sina egna karaktäristika präglade av tidens ekonomiska infrastruktur och förutsättningar är det inte omöjligt att urskilja gemensamma mönster. Genom att studera dessa mönster är det möjligt att få nya insikter om hur ekonomisk politik skall respektive inte skall föras. Innan jag presenterar dessa slutsatser följer en genomgång av de allvarligaste kriserna under 1900-talet. 20-talskrisen Efter första världskrigets slut upplevde världen en monetär instabilitet, som tillhör de svåraste och mest omfattande någonsin. Givet förutsättningarna bibehölls monetära restriktioner väl under själva kriget. Däremot utvecklades inflationen explosionsartat efter krigets upphörande 1918. Inflationsorsaker varierade från land till land, men det kan vara intressant att nämna Tyskland, vars hyperinflation inte höll jämna steg med ränteutvecklingen fullkomligt utplånade värdet av sparade tillgångar för många invånare. Den bakomliggande orsaken i Tyskland anses allmänt vara den avsaknad av politiskt mod hos tyska politiker att balansera budgeten trots att restaurationsarbeten behövde göras. När politiker slutligen insåg att inflationen måste bekämpas, vilket innan dess ej hade varit någon självklar punkt på den politiska agendan, vidtogs ofta drastiska åtgärder med deflation och en allvarlig recession som följd. Även om den världsomspännande ekonomiska kontraktionen i viss mån begränsades tack vare hög pris- och löneflexibilitet har det påvisats att krisen förvärrades på grund av de betydande handelsrestriktioner, som fanns kvar efter första världskriget en bra bit in på 1920-talet. Den stora depressionen Orsaker till den djupa ekonomiska och finansiella kris som drabbade världen efter börskraschen 1929 är fortfarande ett starkt omdebatterat område mellan forskare, men intressant är att monetära aspekter successivt börjat tillmätas större betydelse i debatten. Det vore nog inte att gå för långt att säga att politiker aktivt bidrog till krisens uppkomst, samtidigt som politikers och Federal Reserves inaktivitet fick relevans för det fortsatta förloppet i USA, som var det land varifrån krisen skulle sprida sig efter 1929. Enligt Friedman och Schwartz var politikers agerande relevant, eftersom utfästelser om att penningmängdens omfattning skulle hållas uppe hade gjorts. Efter kraschen underlät Federal Reserve emellertid att i tillräcklig utsträckning förhindra en minskning av penningmängden, och den mindre penningmängden kom i sin tur att försvåra den kraftiga konjunkturnedgång, som skulle följa på börskraschen. Ursprungligen trodde man i USA att krisen skulle följa ett normalt konjunkturförlopp med en uppgång inom ett par år, men ett impotent centralbanksystem i kombination med ett decentraliserat banksystem bestående av många mindre banker kom att leda till en förtroendekris gentemot hela det finansiella systemet. Denna förtroendebrist resulterade i ett flertal bankkollapser och genom det kraftigt försämrade investeringsklimatet kom krisen att bli mycket djup och långvarig. Vid förekomst av en centralbanksregim är det ytterst viktigt att centralbanken verkar för ett stabilt finansiellt system, och även om det vore orättvist att lägga skulden för hela krisen på Federal Reserve skall vikten av en undermålig penningpolitik inte underskattas. En krisaspekt som hade blivit tydlig av 20-talskrisen, blev ännu tydligare under den stora depressionen. Även om det ej är möjligt att kvantifiera råder stor enighet om att handelsprotektionism från USA:s sida kraftigt dämpade konjunkturåterhämtningen och förvärrade krisen. Oljekrisen I början av 1970-talet blev det mer och mer tydligt att det fasta växelkurssamarbetet, Bretton-Woods, stod inför en kollaps. Fasta växelkurser mellan länder förutsätter att respektive inflationstakter inte avviker för mycket från varandra. I samband med Vietnamkriget hade USA dock fått en alltmer kraftig inflation och det började bli uppenbart

att de fasta växelkurserna inte kunde bibehållas. Redan innan OPECs priskoordinering av oljepriset fanns således en tilltagande inflationsutveckling som hade börjat i USA, men som spridits till andra stora industrialiserade länder. Eftersom det ekonomiska systemet i början av 1970-talet i stor utsträckning var beroende av olja som källa för energiförsörjning fick den kraftiga oljeprishöjningen initierad av OPEC stora genomslag på den generella prisnivån. Intressant är att OPEC karaktäriserade prishöjningen snarare som politisk vedergällning för västvärldens stöd av Israel än som betingad av ekonomiska motiv. Även om både Storbritannien och Japan var illa ute drabbades inte något land av okontrollerbar inflation den här gången utan det fanns en medvetenhet om faran med hög inflation och åtgärder i syfte att begränsa efterfrågan företogs. Resultatet blev en kraftig lågkonjunktur med en betydande arbetslöshet som följd. En viktig effekt av krisen var att den starka övertygelse om att regeringar var kapabla att kontrollera ekonomiska händelseförlopp med hjälp av Keynesianska styrinstrument allvarligt kom att ifrågasättas på en rad håll runt om i världen. Framförallt beträffande penningpolitik skedde en betydande avreglering och man kom att förlita sig på mer laissez-faire liknande marknadslösningar. Även stödet för oberoende centralbanker kom att växa, eftersom politikers kortsiktiga incitament att inflatera ekonomin inför val eller liknande ansågs kunna skada den ekonomiska utvecklingen på längre sikt. Ett intressant exempel för hur krishantering ej bör utföras stod Sverige för. Sverige försökte föra en expansiv politik utan nämnvärda sysselsättningsresultat, vilket resulterade i en inflationsboom mellan 1974-1976 med åtföljande felinvesteringar samtidigt som den av de stora budgetunderskotten resulterande statsskulden skulle tynga Sveriges offentliga finanser under betydande tid framöver. 90-talskrisen I början av 90-talet drabbades de större ekonomierna återigen av år av recession och stagnation. Finansiell avreglering under 80-talet hade ökat både företagens och hushållens skuldbördor avsevärt och det verkar inte orealistiskt att göra tolkningen att dessa skuldbördor i viss utsträckning tillkommit genom överoptimism. Därför fanns det en betydande oro hos många banker att en för stor del av deras låntagare inte skulle kunna infria sina betalningsförväntningar. Det finns en utveckling mot oberoende centralbanker, med inflationsbekämpning som främsta prioritet, vilket också är välkommet, eftersom det knappast finns någon seriös ekonom, som längre vill ha kvar politiskt inflytande över penningpolitiken. När bankerna blev varse om att de var tvungna att införa betydligt striktare regler i syfte att begränsa sina förluster var recessionen ett faktum. En intressant tolkning om hur en dylik överutlåning kunde uppkomma är att krisen bör ses som en del av en övergångsperiod. Avregleringen medförde enligt detta synsätt ett helt nytt finansiellt system, som initialt tog för stora risker, men som inte kommer upprepa det misstaget efter de tydliga negativa konsekvenserna under 90-talets början. Även om USA inte undgick att drabbas av krisen var effekten lindrigare där än på många andra håll och utifrån tidigare resonemang verkar det inte orimligt att relatera detta till det faktum att man var före andra länder med den finansiella avregleringen, och således hade den amerikanska ekonomins mekanismer för finansiell riskbegränsning hunnit bli mer sofistikerade än på andra ställen i världen. Har vi lärt oss något av historien? De ekonomiska kriser världen drabbats av under 1900-talet har alltså alla haft allvarliga konsekvenser både för det ekonomiska systemet i stort och privatpersoners individuella välfärd. Det verkar oundvikligt att vissa krisaspekter kommer förbli de samma oavsett samhällsutveckling, men enligt min mening har det ändå i viss mån skett en utveckling som kommer göra oss bättre rustade mot ekonomiska kriser i framtiden. Något som 20-talskrisen tillsammans med den stora depressionen mycket tydligt exemplifierade är hur handelsprotektionism har en tendens att förvärra en pågående recession. Idag råder knappast något som av en ekonom skulle klassificeras som frihandel, men betydande framsteg har skett de senaste åren och det verkar finnas en vilja att verka för mer avreglering av den internationella handeln. Vidare finns det en utveckling mot oberoende centralbanker, med inflationsbekämpning som främsta prioritet, vilket också är välkommet, eftersom det knappast finns någon seriös ekonom, som längre vill ha kvar politiskt inflytande över penningpolitiken. Enligt professor Lars Ljungquist är politiker och penningpolitik ofta en lika bra kombination som ett barn och en öppnad kakburk. Med tanke på tidigare erfarenheter av fasta växelkurssamarbeten är det desto sorgligare att Europas ledande politiker är angelägna om att inrätta en gemensam valuta så fort som möjligt. Sammantaget är min åsikt dock att även om vi säkerligen kommer drabbas av allvarliga ekonomiska kriser i framtiden har vi genom den senaste tidens avregleringar ändå visat att vi har lärt oss något av historien. Anders Bäcklund studerar nationalekonomi och finansiell ekonomi vid Handelshögskolan

Fri marknad kräver fri invandring AV ULF SCHYLDT När m an talar om fri rörlighet stannar m ång a ofta vid att tala om fri hand el. Lika viktigt är dock d en fria rörligheten för m änniskor. Ö ppna gränser är inte b ara en p ersonlig frihetsfrå g a och en möjlighet för m änniskor i fattig are länd er att skaffa sig ett b ättre liv, utan också en möjlighet att ta tillvara d en komp e- tens och d et entre prenörska p som d essa m änniskor b esitter. För ett land som vill öka sitt välstånd är det naturligtvis viktigt att ha en fri marknad. Men en annan faktor som bidrar till ökat välstånd, givet att marknaden är relativt fri, är fri invandring. Sveriges exceptionella tillväxtperiod, mellan 1870 och 1970 ungefär, utmärktes av både lagstadgad näringsfrihet och av fri invandring. (I praktiken gjordes inskränkningar, framför allt under de båda världskrigen, som sedan kom att leva kvar tills näringsfriheten formellt avskaffades 1968 och invandringen reglerades 1967.) Fri invandring är en förlängning av ett av de båda grundvillkor som utgör basen för den fria marknaden, etableringsfriheten. Med fri prissättning och etableringsfrihet är marknaden i grunden fri, utan dem är en möjligheterna till en fri konkurrens hårt kringskuren. Att utvidga denna etableringsfrihet till fler människor än dem som för tillfället råkar bo i den administrativa konstruktion som en nation är, är givetvis bättre ur konkurrenssynpunkt. Effekten av fri invandring är svårt att mäta. Över längre tid är den dock rätt lätt att se, i jämförelser mellan fria och mer slutna länder. Att effekten är förhållandevis svår att isolera, beror ju naturligtvis på att, strikt ekonomiskt, är den inget annat än effekten av att människor i frihet får ägna sig åt vad de vill nationaliteten spelar ju ganska liten roll vid sidan av våra föreställningar och fördomar. Vi har inte råd En invändning mot fri invandring som är vanlig i välfärdsstaten Sverige, är att det kostar för mycket. Ett argument baserat på misstro och misstänksamhet. Utlänningarna vill inte arbeta för sitt uppehälle, utan kommer för att snylta på de offentliga trygghetssystemen. Att detta är mer moraliskt förkastligt om man är född i Kurdistan än i Västerbotten, är naturligtvis ett utslag av en moral som gör skillnad på människor efter deras nationalitet. För ingen har naturligtvis tänkt tanken att invånare i till exempel Västerbotten är mer arbetsskygga än skåningar och stockholmare och därför inte borde få del av den offentliga välfärden Det borde vara möjligt att ställa upp en hypotes likt teoremet att alla parter tjänar på fri handel, gällande fri invandring. Ett fattigt land förlorar en relativt sett billig och oviktig resurs, arbetskraft, medan det får tillbaka kunskap och pengar från dem som flyttar. En invändning med mer relevans är att fri invandring skapar ett låglöneproletariat. Dåligt utbildade människor i smutsiga och slitsamma arbeten till minimala löner. Det finns givetvis mycket att säga för att avfärda denna invändning, de har gjort ett val att komma hit från omständigheter som de själva ansåg sämre osv, men eftersom invändningen är relevant så är den värd en del uppmärksamhet. Låga löner är en fördel för den som inte motsvarar arbetsmarknadens krav för ett jobb med full lön. Inte ens i Sverige är alternativet arbetslöshet särskilt attraktivt. Arbetslivserfarenheten är desto viktigare för den som har en bristande formell kompetens, eftersom den bevisar att den informella kompetensen är tillräcklig, i språk, kultur, seder och rutiner på svenska arbetsplatser. Att lönerna i bottenskiktet är låga minskar också på sikt den så kallade reservationslönen, dvs. den nivå under vilken en person inte anser det lönt att ta ett arbete. Låga löner fungerar nämligen, över tiden, återhållande på arbetslöshetsersättning och andra arbetsfria inkomster. Detta är ett av de fenomen som är till nytta för ekonomin, och trots påståenden om motsatsen, för individerna i ekonomin. I alla fall för dem som har det sämst ställt. (Till vilka LO:s chefekonom kanske inte riktigt hör.) Arbete och egen inkomst är alltid en merit, arbetslöshet med terapiarbete är det ytterst sällan. Följdriktigt är den sociala och ekonomiska rörligheten i de ekonomier med stor lönespridning generellt sett större än i t.ex. Sverige med liten lönespridning. Kunsk a psspridning En annan viktig faktor i den fria invandringen är den kunskapsspridning det medför. Det är inte bara inflödet av nya synsätt och nya kunskaper till invandringslandet som ökar, det ökar också till utvandringslandet. I alla fall om detta inte är helt slutet mot omvärlden. Det var inte enbart näringsfriheten och den fria invandringen som bidrog till Sveriges enorma ekonomiska tillväxt i slutet av 1800-talet. Det var också kunskaper, kapital och återinvandring av svenska emigranter från USA.

Det borde vara möjligt att ställa upp en hypotes likt teoremet att alla parter tjänar på fri handel, gällande fri invandring. Ett fattigt land förlorar en relativt sett billig och oviktig resurs, arbetskraft, medan det får tillbaka kunskap och pengar från dem som flyttar. (Att utvandrare skickar hem pengar till släktingar fick en aktuell demonstration i affären med de svenskar som invandrat från Somalia vars tillgångar frystes på order från USA.) O ptim al resursförd elning Sett som en fråga om resursallokering, är det givet att om man flyttar arbetskraft från en plats där den är billig och i stort sett outnyttjad, till en plats där den är dyr så kommer detta att vara lönsamt. En stor del av den vinsten kommer att falla ut där priset på arbetskraft sjunker, vilket är nyttan av invandring för mottagarlandet. Men tack vare att kunskap och kapital kommer att återvända, som betalning för utvandrarlandet, så kommer även här affären att vara till nytta. Kunskap är hårdvaluta Värdet av den kunskap som överförs, är svårt att sätta ett pris på. Det beror naturligtvis på hur ekonomin ser ut i utvandrarlandet. I exemplet Sverige dröjde det flera generationer från de första stora utvandringsvågorna till ekonomin blev så fri att man kan peka på någon konkret nytta. Vår snabba industrialisering, med utbyggnad av järnvägar med mera, hade sannolikt inte skett lika snabbt utan tillgång till den. Liknande effekter kan man finna i flera asiatiska länder som utvecklas snabbt, kanske framför allt Sydkorea, Vietnam och Kina. Ulf Schyldt är talskrivare på Företagarnas Riksorganisation Frihetsfrontens talarkvällar Tisdag 12 februari kl 19 Talarkväll. Zaida Catelan, språkrör Grön Ungdom Tisdag 12 mars kl 19 Talarkväll. Fredrik Erixon om konkurrenspolitik. Tisdag 9 april kl 19 Talarkväll. Fredrik Bergström om Fattigdomsfällan. Tisdag 14 maj kl 19 Talarkväll. Tisdag 11 juni kl 19 Talarkväll. Platsen för talarkvällarna och aktuell information (bl a inbokade tisdagstalare och andra aktiviteter) kan du alltid finna på vår hemsida: www.frihetsfronten.pp.se Vill du ha fortlöpande information om vår verksamhet via e-mail? Sänd då ett mail till frihetsfronten@bahnhof.se med meddelandet Info Frihetsfronten i subjekt-raden så sätter vi upp dig på vår mailinglista. Frihetsfronten Breviabox 620 114 79 Stockholm

Penningutlånaren AV WALTER BLOCK Se d an urminnes tid er har d e som lånat ut p eng ar b etraktats som p arasiter och avskum som inte fyllt nå gon sa mhällsnyttig funktion. walter Block visar emellertid här att d essa fördom ar som alltid är djupt felaktig a och att p enningutlånarna i själva verket fyller en viktig funktion i sa mhället. Översatt av Jonas Virdalm Allt sedan Bibelns dagar då ockrarna blev utdrivna ur templen har de föraktats, kritiserats, skymfats, anklagats, åtalats och karikerats. Shakespeare beskrev i Köpmannen från Venedig utlånarna som en jude som rusat runt i sitt försök att indriva sina fordringar. I filmen The Pawnbroker är utlånaren en som kan plundras. Värdet av utlånaren, liksom sina kusiner procentaren, panthandlaren och ockraren, har emellertid kraftigt felvärderats. Även om de utför en nödvändig och viktig uppgift har de trots detta varit extremt impopulära. In- och utlåning görs eftersom människor har olika tidspreferenser (dvs, det pris de är beredda att avstå från pengar idag jämfört med pengar de får i framtiden). Adam vill väldigt gärna ha pengar nu på en gång och bryr sig inte så mycket om vad han har i framtiden. Han kan avstå 200 kronor om ett år om han får 100 kronor idag. Man kan säga att Adam har en hög diskonteringsfaktor. På andra sidan spektret finns det människor med låg diskonteringsfaktor. För dessa är pengar i morgon nästan lika viktiga som pengar idag. Bertil som har en låg diskonteringsfaktor är endast beredd att avstå 102 kronor om ett år för att få 100 kronor idag. Ö msesidig nytta Till skillnad från Adam som bryr sig mer om pengar idag än i morgon så är Bertil inte beredd att avstå från mycket pengar i framtiden för pengar idag. (Det bör noteras att en negativ diskonteringsfaktor inte kan finnas, dvs att man föredrar pengar i framtiden framför nu. Det skulle vara likvärdigt med att säga att man var beredd att avstå 100 kronor idag för 95 kronor i framtiden. Det är irrationellt såvida det inte finns andra faktorer än tidsfaktorn som spelar in. Man kan tänka sig att någon är beredd att betala för pengar som är osäkra idag men som kan bli säkra om ett år. Eller så vill man kanske smaka på sin efterrätt först och vänta med huvudrätten. Efterrätt-före-huvudrätt skulle betraktas som en annan vara än efterrätt efter huvudrätt oavsett hur fysiskt lika dessa produkter är. M a o finns det ingen preferens för en vara nu jämfört med samma vara i framtiden. Även om det inte är nödvändigt så är det vanliga att Adam med en hög diskonteringsfaktor lånar pengar medan en person som Bertil med en låg diskonteringsfaktor lånar ut pengar. Det skulle vara naturligt om Adam lånar pengar av Bertil. Adam är beredd att avstå 200 kronor om ett år för 100 kronor idag. Bertil skulle däremot vara beredd att låna ut 100 kronor idag om han får åtminstone 102 kronor om ett år. Om de kommer överens om att Adam skall betala Bertil 150 kronor om ett år så gör båda en vinst. Adam tjänar mellanskillnaden mellan 200 kronor och 150 kronor, dvs 50 kronor. Bertil å andra sidan tjänar mellanskillnaden mellan 150 kronor och 102 kronor, dvs 48 kronor. Eftersom utlåning är en affärsverksamhet, precis som all annan affärsverksamhet, måste båda parter tjäna på affären för att den skall bli av för annars skulle de vägra delta i affären. Sa mhällets v älgörare En utlånare kan definieras som en som lånar ut antingen sina egna eller någon annans pengar. I det senare fallet är han en intermediär mellan långivare och låntagare. I vilket fall är han lika ärlig som vilken annan affärsman som helst. Han tvingar inte någon att göra affärer med honom och inte heller är han själv tvingad. Självklart finns det oärliga utlånare precis som det finns oärliga människor i vilken bransch som helst. Men det finns inget definitionsmässigt oärligt med att låna ut pengar. Därför är det på sin plats med en djupare analys av den kritiken.

Utlåning har dåligt rykte eftersom det förknippas med våld. Den som lånar pengar (eller offret) och inte klarar av att betala sina skulder blir ofta mördade, oftast av lånehajen. De som lånar pengar har ofta ett avtal med lånehajen. Man är knappast ett offer om man har gått med på att betala tillbaka ett lån och sedan inte gör det. Om man tar ett lån och sedan inte uppfyller sina återbetalningskrav så är det likvärdigt med stöld. Det skulle vara liten skillnad med att mellan en tjuv som bryter sig in på lånehajens kontor och stjäl pengar och den som avtalsmässigt lånar pengar för att sedan vägra att betala tillbaka. I båda fallen har någon tagit pengar som inte tillhör dem. Övervåld en konsekvens av statens re glering ar Att döda den skuldsatte är en orätt överreaktion precis som det vore att döda tjuven skulle vara. Den huvudsakliga anledningen till varför lånehajar tar lagen i egna händer är att låneverksamhet hör till den undre världen. Men den här kontrollen kom till därför att allmänheten mer eller mindre krävde det! Pengar är sterila och producerar inget. Därför är ränta på pengar fel och exploaterande. Ockrare, som tar ut för höga räntor är de mest exploaterande personerna i ekonomin. De förtjänar all den smälek de får. Förutom det faktum att pengar kan köpa varor och tjänster ger möjligheten att låna pengar möjligheten att få sina önskemål uppfyllda direkt. Det främjar produktiva investeringar vilka i slutet av låneperioden, även efter att räntorna är betalda, ger mer varor och tjänster än det fanns från början. Vad gäller de orimliga räntorna måste man komma ihåg att ränteläget bestäms av tidspreferensen hos samtliga aktörer i ekonomin. Om räntorna är ovanligt höga kommer marknadskrafterna att utöva ett tryck nedåt på räntorna. Skulle t ex räntorna vara högre än tidspreferensen hos de ekonomiska aktörerna kommer efterfrågan på att låna att vara mindre än utbudet av lån. Detta kommer att leda till sjunkande räntor. Om ränteläget ändå inte skulle gå ned innebär detta att räntorna inte är för höga. I stället innebär detta att endast en hög räntenivå ger jämvikt på lånemarknaden. Rättvis ränta en myt Kritikerna av höga räntor anser att det finns en rättvis räntenivå. Emellertid finns det ingen rättvis räntenivå eller något rättvist pris. Det är en ålderdomlig uppfattning, en tillbakagång till medeltiden då munkar diskuterade frågan, liksom frågan om hur många änglar som kunde få plats på ett knappnålshuvud. Om det finns något meningsfullt med en rättvis ränta kan det endast vara det som två personer avtalar om. Det är precis den ränta som marknaden anger. Envisa fördom ar Ockrare lever gott på de fattiga genom att kräva högre räntor av dem än av andra låntagare. De finns en myt att nästan alla som lånar ut pengar är rika och att det är de fattiga som lånar pengarna. Detta är dock inte sant. Det som bestämmer huruvida en person lånar pengar eller inte beror på dennes tidspreferens, inte på inkomsten. Rika företag som ställer ut obligationer är låntagare därför att obligationerna är skuldebrev. De flesta välbärgade äger hus eller annan egendom som de lånat pengar för att köpa vilket gör att de är nettolåntagare och inte nettolångivare. Å andra sidan är fattiga änkor eller pensionärer med en liten summa på banken nettolångivare. Anta att man hade en lag som förbjöd ocker vilket kan definieras som en ränta högre än vad lagstiftaren godkänner. Eftersom det är de fattiga som betalar de högre räntorna skulle lagen påverka dem i första hand och inte de rika. Lagen skulle skada de svaga och om något gynna de rika. Det är sant att ockrare tar högre räntor av fattiga än av andra men om man tittar på det på det sättet så kan det leda fel. De som lånar ut pengar tar högre räntor av dem som utgör en större risk, de som inte är lika pålitliga betalare oavsett hur mycket pengar de har. Ett sätt att minska risken för utlånaren, och därmed också räntan, är att lämna någon form av säkerhet som kan säljas om låntagaren inte uppfyller sina åtaganden. Eftersom rika i större utsträckning har någon form av säkerhet än fattiga så kan rika få lägre räntor än fattiga. Anledningen är inte att de är rika utan att utlånaren löper mindre risk att förlora pengar om låntagaren inte skulle kunna klara sina åtaganden. Det är inget unikt med den situationen. Fattiga får betala högre premier för brandförsäkring än rika därför att de fattiga har lägre brandskydd än vad rika har. De får betala mer för sjukvårdsförsäkringar eftersom de oftast har sämre hälsa. Matkostnaderna är högre för fattiga eftersom kriminaliteten är högre i deras områden och kriminalitet ökar transaktionskostnaden för den som driver affärer. Utlånaren försöker att skydda sin investering på samma sätt som försäkringsbolaget eller affärsägaren försöker att skydda sina investeringar. Reglering missgynnar de svaga Anta att man hade en lag som förbjöd ocker vilket kan definieras som en ränta högre än vad lagstiftaren godkänner. Eftersom det är de fattiga som betalar de högre räntorna skulle lagen påverka dem i första hand och inte de rika. Lagen skulle skada de svaga och om något gynna de rika. I förstone kan det tyckas som om lagen är till för att skydda de svaga från att betala för höga räntor men istället hindrar den fattiga från att låna alls. Om en utlånare tvingas att välja mellan att låna ut till för låg ränta eller att inte låna ut alls är det inte svårt att se vilket val utlånaren kommer att göra. Vad kommer utlånaren att göra med de pengar han skulle ha lånat ut till de fattiga om det inte vore för lagen om ockerräntor? Han kommer att låna ut till de rika istället och därmed minska sina risker. Det kommer att leda till lägre räntor för de rika eftersom ett större utbud av en vara leder till lägre priser, i detta fall räntor. Frågan om det är rätt eller fel att förbjuda för höga räntor är inte det som diskuteras här utan endast en sådan lags effekter. Och dessa effekter är till skada för de fattiga. Walter Block är chefsekonom vid Frazerinstitutet i Kanada och är författare till boken Defending the Undefendable ur vilken denna essä är hämtad.

Liberalisering skulle hjälpa AV CHARLES TANNOCK Förbud et mot c anna bis är grund at p å falska argument och förhindrar värd efull medicinsk användning. En efter en har de europeiska regeringarna börjat ompröva sin hållning till rekreationsbruk av cannabis. Den brittiska regeringen återupptog debatten tidigare i år genom att tillkännage att innehav för eget bruk inte längre skulle utgöra grund för åtal. Medan rekreationsbruket av cannabis alltjämt är kontroversiellt, tror jag dock att bevisen för dess medicinska användning är så starka att jag själv i europaparlamentet kommer att undersöka huruvida en EU-omfattande läkemedelsklassning av cannabis genom EU:s European Medicine Evaluation Agency är rättsligt genomförbar. Efter en rekommendation från november 1998 av överhusets utvalda kommitté att åter tillåta medicinsk användning för första gången sedan 1971, äger ett flertal försöksbehandlingar just nu rum i Storbritannien, särskilt som behandling mot multipel skleros och som smärtlindring. Ett sådant försök, på Hammersmith Hospital i London, utreder hur extrakt från cannabisplantan kan lindra post-operativ smärta. för att storanvändare av cannabis löper högre risk för att utveckla schizofreni, vilket skulle antyda ett orsakssamband mellan bruk och allvarlig mental sjukdom. En lika trolig förklaring till detta resultat (om det kan upprepas) är att personer med schizofrena tendenser troligen har avvikande personlighetstyper och attraheras av alla sorters av droger. Deras bruk av cannabis kan därför antas bero på att de försöker få bot med en del av de obehagliga humörrubbningar som är tidiga symptom på schizofreni och som kan påträffas flera år innan sjukdomen bryter ut på allvar. Faktum är att jag under alla mina år som praktiserande läkare aldrig stött på en haschpsykos hos en psykiskt frisk person. Det finns inga bevis varken för att cannabis skulle vara ens potentiellt beroendeframkallande eller för att det, i likhet med alkohol, skulle framkalla farligt kriminellt beteende. liv. Inte heller kan jag förneka att cannabis har sina faror, särskilt när det tas i stora mängder; liksom hos tobak har tjäran carcinogena egenskaper (även om kvantiteten som röks oftast är mycket mindre) och utan tvivel orsakar kolmonoxiden i röken hjärtsjukdomar (i länder som Nederländerna intas cannabis intressant nog medvetet i mat, t.ex. bakverk, för att undvika de kända långsiktiga negativa effekterna). Argumentet att cannabis skulle vara en inkörsport till tyngre droger är också detta medicinskt obevisat. Om ett statistiskt samband existerar kan det lika gärna bero på icke-medicinska faktorer, som att kriminella leverantörer snarare söker sig till cannabisbrukare än till den vanliga allmänheten. Detta är varför en uppluckring av lagarna gällande cannabisinnehav säkerligen kommer att åtföljas av betydligt strängare (och efter- Försumb ara risker Så, är cannabis verkligen farligt? I mitt tidigare yrkesliv, som praktiserande läkare, brukade jag opponera mig mot varje steg mot att avkriminalisera rekrationsbruk av drogen (detta beroende på mina egna förbehåll mot alla sorters drogmissbruk). Min genomgång av litteraturen och omfattande klinisk erfarenhet som psykiater har dock förändrat min uppfattning. Mitt resonemang grundar sig primärt på att toxiciteten i själva drogen troligen är mindre än i Aspirin, i termer av förhållandet mellan dödlig och verksam dos. För det andra finns det inga bevis varken för att cannabis skulle vara ens potentiellt beroendeframkallande eller för att det, till skillnad från alkohol, skulle framkalla farligt kriminellt beteende. Avvik and e p ersonlighetstyp er Jag är särkskilt skeptisk till resultaten i den ofta citerade svenska undersökning som efter vad som påståtts tillhandahåller bevis Däremot har jag emellanåt bevittnat hur det har verkat utlösande eller påskyndat ett sammanbrott hos någon med en underliggande disposition för allvarlig mentalsjukdom (i synnerhet schizofreni), vilka nästan uteslutande beror på genetiska faktorer eller, mindre förekommande, ouppdagade mindre hjärnskador, tex efter en komplicerad förlossning. Sorgligt, om än förståeligt, nog, försöker många föräldrar till mentalt sjuka barn skylla sjukdomens ursprung och uppkomst på barnens bruka av lätta droger. Faktum är dock att det finns betydande vetenskapliga tvivel om huruvida cannabis, i normala doser, överhuvudtaget verkar hallucinogent hos psykiskt friska individer. Säkert är dock att alkohol är en betydligt mer trolig utlösare av destruktivt beteende hos mentalt sjuka patienter än cannabis, då alkoholens toxiska verkan på den mänskliga hjärnan (där den bl.a. tros kunna orsaka demens) är oomstridd. Som läkare är jag bara alltför medveten om de skador som droger, och i synnerhet tyngre droger som kokain och heroin, kan vålla människors Praktiska erfarenheter från länder som Holland, Spanien, Italien och Portugal har fått Belgien att införa en liberalisering av narkotikapolitiken.

levda) straff för dem som handlar med tyngre droger, i synnerhet på och i närheten av skolor. En annan viktig faktor att ha i övervägande att den nuvarande lagen i åtskilliga europeiska länder har reducerats till tomma ord vars efterlevnad svårligen kan kontrolleras. Paradoxalt nog tror jag att det nu finns fler cannabisbrukare per capita i Storbritannien än i Holland, där bruket har blivit avkriminaliserat. Storbritannien har också hamnat mer och mer i otakt med andra europeiska länder gällande den teoretiska straffsatsen (upp till fem års fängelse) för i övrigt laglydiga medborgare som hänvisats till kriminella leverantörer för att tillfredsställa sitt begär. Kontra produktivt re g elverk Perverst nog underlättar detta även för langare som har intresse av att få användare att Artikeln publicerad med tillstånd av The Wall Street Journal Europe. Översättning Kristin Östlund fastna för mer beroendeframkallande och farligare droger. Icke desto mindre, som den konservative politikern Peter Lilley så riktigt påpekat, kommer det begränsade förslaget från Storbritanniens regering, vilket fortfarande förbjuder försäljning av cannabis, fortfarande leda till att människor för att få sina lätta droger är beroende av handlare i tunga droger- om de inte är beredda att odla själva, förstås. Bristande respekt för lagen Ingen kan låtsas att detta är en enkel diskussion. Jag använder själv inte cannabis och skulle inte rekommendera rekreationsbruk till någon annan. Likväl måste vi inse att så många som 40 procent av Storbritanniens unga uppger att de använt cannabis trots dess illegala status, och att ett förbud kanske inte är den bästa lösningen. Vidare anser många ungdomar att det är hyckleri av dem som själva brukar och missbrukar tobak och alkohol att inskränka deras bruk av cannabis. Detta har i sin tur bidragit till en ökande ringaktning av lagen och en alienation från den politiska processen, vilket i sig själv borde vara en anledning till oro. Med detta i åtanke bör de som förordar en liberalisering försöka se till att åtgärder som förvärrar situationen ersätts med motsatt politik. Likväl, i Belgien, där jag arbetar, legaliserades cannabis i det tysta förra året, efter goda erfarenheter från Holland, Spanien, Italien och Portugal. Det hela skedde utan uppståndelse, och, i motsats till en del ödesdigra profetior, har någon epidemisk ökning av tungt droganvändande inte synts till, inte heller någon ökning av öppet cannabisanvändande eller ökning av drogrelaterade våldsbrott, vilket ger åtminstone något skäl för framtida optimism. Charles Tannock är medicine doktor och konservativ brittisk ledamot av Europaparlamentet Kriget kommer! Genom att legalisera droger försöker många länder i Europa minska narkomanernas lidande och den drogrelaterade brotts- ligheten. Men inte Sverige. Här vill regeringen att vi skall gå åt rakt motsatt håll. Inspirerad av USA föreslår socialminister Lars Engqvist (s) att Sverige skall få en Narkotikageneral - som skall vara chef för en ny förvaltning, vilken skall arbeta för ett helt narkotikafritt Sverige. Sverige skall alltså få sitt eget "war on drugs". Engqvist skall dock hålla i minnet att det land som går i krig mot drogerna också går i krig mot sitt eget folk. Men det är det tydligen värt. När den svenska drogpolitiken under decennier har misslyckats - då finns det liksom inte så många alternativ kvar för dem som enögt tror att det är förbud, våld och repression som är lösningen. Det enda man med säkerhet kan säga om ett svenskt krig mot drogerna är att det kommer att driva upp priserna - vilket kommer att öka kriminaliteten och förvärra missbrukarnas situation. Man kan även anta att de som smugglar och distribuerar drogerna kommer att bli allt mer välorganiserade, våldsamma, välbeväpnade och skrupelfria i takt med att insatserna höjs. Det här kommer att bli riktigt, riktigt jobbigt. Henrik Alexandersson i Allvarligt talat "För min del skulle jag vilja ge åt individen större ansvar, individen skulle fostras och utvecklas till en medborgare, som i livskampen svarade för sig själv. Men staten vill befria människan från självansvaret i stället för att utveckla hennes förmåga att uppbära det. Staten vill omhändertaga allt. Den abstraktion, som vi benämner staten, är en hycklande, omoralisk och förljugen institution." Vilhelm Moberg

Inte utan min frihet Henrik Alexandersson visar var skåpet ska stå INTERVJUAD AV OSCAR HÅLLÉN Ja g möter honom, i bre dbrätta d mörk hatt och trenchcoat med uppfälld kra g e, p å ett blåsigt Sture plan i Stockholms innersta d. En kort hälsning och vi ste g ar vid are mot ett närb elä g et c afé. Efter se dvanligt utbyte av artighetsfraser p å börjar vi intervjun. Här finns ing en tid att förlora. Ja g g er er: Henrik Alexand ersson, ordföra nd e Frih etsfronten. Hur står det till med dig Henrik denna blåsiga lördag? Lite stressigt. Vi håller just nu på att arrangera Walk For Capitalism den 2 december och jag har fullt upp med att hålla media informerade och intresserade. Sedan har jag ett jobb och sköta också. Det låter som du har full upp med andra ord. Till råga på detta är du även nybliven ordförande för Frihetsfronten, hur står det till där? Tackar som frågar. Just för tillfället går i och för sig den mesta tiden åt till att ge support till Walk For Capitalism. Men samtidigt måste vi se till att hålla Frihetsfrontens talarkvällar och annan verksamhet igång. Nästa vecka är demonstrationen över och allt fokuseras då mer på Frihetsfronten igen. Det skall faktiskt bli rätt skönt. Hur kommer det sig att ni lägger allt krut på Walk For Capitalism? För att det är viktigt. Det är kanske det största frihetliga arrangemanget i Sverige och resten av världen. Någonsin. Därför är det värt att lägga en del tid, kraft och pengar på projektet. Vad händer längre fram? Inför våren tänker Frihetsfronten, förutom talarkvällar, ordna en del seminarier i aktuella ämnen och något slags grundkurs för folk som inte varit i kontakt med våra idéer tidigare. Dessutom gäller det att se till att få in oss i samhällsdebatten på allvar. Debattartiklar, rapporter och sådant kan vara ett sätt att nå dit. Sedan kan det hända att vi ordnar några aktioner som flygbladsutdelningar, lite civil olydnad eller så. Men det sker i så fall med kort varsel, när någon lämplig fråga seglar upp. Sådant kan aldrig planeras i förväg Förutom att du jobbar som frilansande copywriter och konsult har du även ett välkänt e-nyhetsbrev. Varför startade du det? Ett behov av att käfta emot tror jag. Allt rapporteras så okritiskt och enögt i media. Jag vill erbjuda en annan, och lite retsam, frihetlig tolkning. Uppenbarligen finns det ett behov, för Allvarligt Talat får hela tiden fler prenumeranter. Nu är vi uppe i 12.000. Jag vill kämpa för ett samhälle som jag uppfattar som bra att leva i. Kan detta ligga till grund för att du allt oftare tituleras Internetprofil? Förmodligen. Jag skapade en slags plattform med Allvarligt Talat. Med många läsare blir man plötsligt någon. Då blir man ombedd att yttra sig i olika frågor, i olika sammanhang. Sedan skriver jag dessutom krönikor i Flashbacks nyhetsbrev. Det går ut i dryga 100 000 exemplar och man märker på läsarreaktionerna att folk läser vad man skriver. Ibland får jag ett 50- tal läsarbrev, vilket är ett rätt bra gensvar. På en dagstidning är ju tio mail från läsarna att betrakta som en folkstorm Till grund för ditt behov att göra dig hörd antar jag är ditt politiska intresse. Var började du? Jag började min bana i Moderata Ungdomsförbundet. Till en början var man väl kanske rätt okritisk till blandningen av liberalism och konservatism som man matades med. Men rätt snart märkte jag att det var de liberala idéerna som hade kraft och som slog an bäst hos folk. Dessutom var det frihetsfrågorna som kändes mest naturliga, konsekventa, begripliga och engagerande. Det fanns visserligen folk som hävdade att jag var något slags konservativt hopp. Varför begriper jag fortfarande inte. Jag har hela tiden rört mig i liberal och frihetlig riktning. Samtidigt tycker jag att det är synd att de som kallar sig konservativa har slängt frågor som till exempel rättssäkerheten på sophögen. Idag är det liberaler som står för människors lika rättigheter. Du tror inte på någon kompromiss? Nej, för tänker man efter en stund, då är det väldigt svårt att kompromissa om frågor som individens frihet och lika rättigheter. Man måste vara mer rakryggad än vad man får lov att vara i ett politiskt parti. Friheten är liksom en absolut pryl. Antingen köper man frihetens idéer eller också inte. Det är på tok för få människor som tar idéer på allvar nu för tiden. Har situationen förändrats tycker du? Ja, jag tror att det är lättare för folk idag. Nu finns det ju uttalat frihetliga alternativ, som Frihetsfronten, att söka information hos. På min tid fick man liksom ta reda på det mesta själv. Det tog lång tid innan man upptäckte att man faktiskt hade meningsfränder. Och det var inte alltid lätt att alltid vara i opposition eller ligga före andra åsiktsmässigt. Jag antar att sådant kräver en viss tjurskallighet.

Du säger att din bana började i Moderata Ungdomsförbundet. Men var började ditt engagemang? Med att jag fick storstryk i grundskolan för att jag vägrade skriva under protestlistor mot USA: s bombningar av Nordvietnam. Jag tyckte liksom att det hela var rätt enkelt. Om Nordvietnam bara slutade invadera Sydvietnam, då skulle USA också sluta bomba nord. Men det var ingen populär ståndpunkt. Sedan dess är jag oerhört kritisk mot allt som kan kallas den allmänna opinionen och mot åsikter som man förväntas ha bara för att de omfattas av en majoritet. Människor som hävdar saker och ting i grupp är ofta lynchmobbar och som regel farliga. Man skall tänka och analysera på egen hand sedan skall man handla efter sin egen övertygelse. Tänk själv och ta konsekvenserna. Vad det en ren slump att det blev Moderaterna? Det var faktiskt så att jag tittade igenom alla de politiska partiernas program innan jag valde Moderaterna. Jag upptäckte tyvärr senare att Moderaterna inte verkade stå för sina åsikter om frihet, fri ekonomi och mycket annat när det väl kom till kritan. Hade du några uppdrag? I Göteborg var jag MUF-ordförande under den storhetstid då distriktet hade 2.000 medlemmar. Jag satt i kommunfullmäktige och fritidsnämnden. Men hur gick det samman med dina alltmer frihetliga åsikter? Jag antar att det inte var helt populärt internt att jag höll en hög profil där jag envist hävdade frihetliga idéer och frihetliga initiativ. Media älskade mig och medlemmarna i MUF var faktiskt rätt så lyriska. Men partifolket och en hel del av min styrelse tyckte nog mest att jag var en stor gaphals. En konsekvent, envis gaphals med principer förvisso. Men ändå en stor gaphals. Det är mycket möjligt att de hade rätt. Trots mycket motstånd, varför gav du aldrig upp? Något slags vision om ett bättre samhälle, antar jag. Och nyfikenhet. Vad är det folk inom politiken är så rädda för? Att medborgarna skall upptäcka att de kan sköta sina liv på egen hand? Sedan kan man säkert kasta in en nypa egoism också. Jag vill kämpa för ett samhälle som jag uppfattar som bra att leva i. Men hur kommer det sig att du lade ner ditt partipolitiska engagemang? Ett slags sammanträffande. Samtidigt som jag ruttnade på Moderaterna gick reklamfirman jag hade omkull. Mörker, strul och elände. Plötsligt tyckte jag att jag inte hade något värt att hålla fast vid. Jag åkte till Stockholm och jobbade bland annat som politisk frilansjournalist. Som politisk skribent fick jag väl mest bekräftat vad jag redan visste, att all partipolitik är mumbojumbo. I och för sig var det mer fart och fläkt på den tiden, när Palme och Bildt i ursinne slet varandra i småstycken. Men grunden, det partipolitiska systemet, är skrämmande och deprimerande. I Stockholm hade jag viss fortsatt kontakt med Moderata Ungdomsförbundet. Det var även här jag knöt kontakter med Fria Moderata Studentförbundet som jag tycker är en rätt så sund politisk organisation. Och det var här jag så småningom kom i kontakt med Frihetsfronten. Idag kan jag tycka att det nog var en väldig tur att jag inte fastnade i politiken. Hur kul är det att vara kommunalpolitiker eller riksdagsman? Vilket inflytande har de på debatten? Hur många människor engagerar de, egentligen? All partipolitik är mumbo-jumbo. Du har inga förtroendeuppdrag nu? Inte ett enda. Inget utom att vara ordförande för Frihetsfronten. Jag vill inte vara en del av det system som har som affärsidé att styra och ställa över folk. Och jag vill inte att Frihetsfronten skall vara för nära knutet till något parti eller någon organisation. Vi är ett nätverk för alla som tror på individens frihet. En del av våra sympatisörer är moderater, andra folkpartister och några socialdemokrater. En hel del har inget politiskt förflutet och inga partipolitiska sympatier alls. Det är bra. Det är så det skall vara. Det viktiga i Frihetsfronten är inte var man kommer ifrån, utan att man faktiskt vill skapa ett frihetligt samhälle där människorna själva bestämmer över sina liv. Hur skulle du vilja beskriva ditt engagemang? Något slags kombination av tjurskallig envetenhet och oerhörd uppsluppenhet över framgångar. Jag blir väldigt upplyft varje gång vi syns i media eller på annat sätt lyckas ta oss in i debatten. Och inte blir det sämre av att vi lyckas reta gallfeber på så många rödskägg. Sedan drivs jag nog också av att det finns så många som brinner för våra idéer och som litar på att vi envetet för kampen vidare. Man möter mycket uppskattning när man kämpar för friheten. Har du någon idol? Gösta Bohman. Han gav den äkta liberalismen första hjälpen inom Moderaterna och borgerligheten. Utan honom hade det politiska träsket varit än mer principlöst. Och Sven Rydenfeldt som långt innan vi fanns och som långt innan ordet nyliberal var uppfunnet, med konsekvens och kompetens kämpade för frihetens idéer. Vilken övertygelse! Och vilket mod, i en mörk tid! För att prata lite om Frihetsfronten. Hur startades den? Det fanns starka nyliberala krafter bland annat i MUF i Uppsala och i Fria Moderata Studentföreningen i Stockholm, vilken en tid leddes av Christian Gergils. Samtidigt publicerade John-Henri Holmberg boken Befria Människan, som jag tror öppnade ögonen på många. Tiden var väl helt enkelt mogen att samordna arbetet för att det skulle bli mer framgångsrikt. Dessutom upplevde en del av aktivisterna nog att det inte skulle gå att köra för öppna spjäll inom de respektive organisationerna. Namnet Frihetsfronten? Jag vet inte men jag tycker det är ett bra val. Provocerande och tydligt, liksom. Och ett oerhört starkt varumärke. Men vill du ha hela historien får du fråga dem som fattade beslutet. Du var alltså inte med i gänget som startade? Nej. Jag gick på möten på vår svartklubb Tritnaha. Och festade en del där. Men där var jag nog mest en i mängden. När jag kom tillbaka till Stockholm, efter något år i Helsingborg, leddes Frihetsfronten av Mattias Svensson och det var under hans tid som ordförande som jag började engagera mig på allvar. Vid den tiden var Johan Norberg, som

idag är en välkänd skribent och debattör, redaktör för tidskriften Nyliberalen. Att någon gladeligen publicerade mina texter stärkte naturligtvis mitt engagemang. Har Frihetsfronten överlevt Mats Hinze? Absolut. Även våra motståndare vet att göra skillnad mellan oss och det Hinze gjort eller påstås ha gjort. Möjligen skulle det vara bra om man någon gång fick veta om han är skyldig till allt han dömts för. Jag vet inte om det är så. Och jag har ingen som helst anledning att försvara honom eller att spekulera. Har han gjort allt han dömts för är det outsägligt idiotiskt. Är han å andra sidan oskyldig till en del av det som lagts honom till last, då har en orättvisa begåtts och den verklige gärningsmannen gått fri. Men, vem vet? Det är egentligen inte mitt problem, bara en intressant fråga. Och det skall absolut inte, tolkas som att jag försvarar honom! Det var inte bara Hinze som var i farten. Flera pekade på att Frihetsfronten låg bakom Docklands och flera andra raveklubbar. Trots att ni gick ut i media och dementerade lyssnade ingen. Varför? Kanske för att tidigare Frihetsfrontare som till exempel Anders Varveus, drev verksamheten. Sedan försvarade Frihetsfronten ravekulturen och kritiserade polisens ravekommission. Finliret går inte alltid fram i media. Men Docklands var alltså inte vårt projekt, även om jag personligen gillar det skarpt. Från medias håll och från flera ledande politiker målas det upp som om Frihetsfronten låg bakom allt ont på denna jord, hur blev det så? Etablissemanget känner sig hotat. Att minska politikernas makt och öka medborgarnas inflytande över sina liv är inte populärt bland dem som lever på att styra och ställa över andra. Det borde väl nästan kunna jämställas med landsförräderi eller en statskupp i makthavarnas ögon? Vill man krossa eller ens förändra systemet, då skall man inte vänta sig något annat än att systemet försvarar sig och går till motanfall med ett visst mått av ursinne. Samtidigt skall de få politiker som faktiskt ändå försöker ändra på saker och ting i Sverige nog vara väldigt glada för att vi finns. Hur modiga skulle de borgerliga partierna vara i frontlinjen? Nu går vi före, tar debatten, tar skiten. Vi kan säga saker som inte är politiskt korrekta. Vi ligger långt före borgerligheten, i den mån den alls är förändringsbenägen. Men det är kanske att förenkla det hela att bara diskutera högervänster. Tänk dig en skala som går nerifrån och upp, där kollektivism finns i botten och individuell frihet i toppen. Använder vi den skalan istället då har Frihetsfronten visat vägen i hela samhällsdebatten. Höger och uppåt, det är det är dit vi drar. Och det innebär att vi ibland hamnar på kollisionskurs med de borgerliga partierna och näringslivet. Ta frågan om EMU som exempel. Vi säger nej ur ett frihetligt perspektiv. Det retar en del. Jag vägrar vara med och finansiera splittringen av flyktingfamiljer Du har varit med ett tag, men vilken har varit den roligaste tiden? Möten och nattklubbande på Tritnaha var naturligtvis något enastående. Detta även om jag då inte alls tillhörde det innersta gänget. Min första egentliga grej i Frihetsfronten var nog att vara med om att organisera kampanjen Frige Henrik Bejke. Polisen hade haft razzia på Tritnaha och sytt in alla som på något sätt verkade ansvariga för svartklubben. Henrik Bejke satt vid en dator och desktoppade Nyliberalen på kontoret. Och med polisens grumliga analys var han naturligtvis hjärnan bakom allt, eftersom han satt vid en dator. Vad han höll på med brydde man sig liksom inte om. Så blev han också den ende som kvarhölls av polisen. Snabbt satte vi igång en kampanj. Vi gjorde media uppmärksamma på historien. Och vi fick nyliberaler över hela världen att protestera till regeringen och hovet med krav på att den politiske fången skulle friges. Det skall tilläggas att detta var långt innan Internet var en vardagspryl, nästan allt skedde med brev och fax. Sedan demonstrerade vi utanför häktet. Det var nog en rätt jobbig tid för åklagaren och Bejke frigavs. Vi hade buskul och Bejke verkade ta hela historien med jämnmod. Är detta den politiska handling du är mest stolt över? Nej, det skulle nog snarare vara att jag på alla sätt, hela tiden, försöker fuska med skatten. Att hota finansieringen är det värsta man kan göra mot politikerna och byråkraterna. Varför tror du att staten slår till så hårt mot just skattefusk? Jag vägrar vara med och finansiera splittringen av flyktingfamiljer, EU: s jordbruksstöd, byråkratiskt vansinne och förmynderi. Jag vill till och med hävda att man har en skyldighet att göra motstånd mot orättfärdiga regler, lagar och system. Den som bidrar till finansieringen, om än motvilligt, är på sätt och vis medskyldig. Visst, staten använder tvång och sitt våldsmonopol för att driva in stålarna. Så det är ett helvetes pris man får betala. Och jag kan kanske förstå att inte fler vågar eller orkar jävlas med systemet. Hur ser framtidsplanerna för Frihetsfronten ut? Vi skall etablera en stark debattposition. För att nå dit måste vi hjälpa fler sympatisörer att verkligen ta steget till debattsidorna och tv-sofforna. Rapporter, utredningar och opinionsmätningar kan vara verktyg. Man måste ha en bra nyhet, tur, tålamod och timing för att lyckas. Ingen skriver om oss eller sätter våra åsikter på pränt bara för att vara snäll. Sedan är det en styrka att ha en tidskrift som Nyliberalen i vårt nätverk. Där får tankar, idéer och resonemang lov att ta utrymme. Jag tror även att tiden har kommit då allt fler börjar ifrågasätta hela systemet. Bara för att ett beslut fattas av en majoritet och därmed får stämpeln demokratiskt innebär det inte att det är bra, nödvändigt eller önskvärt. Att en majoritet fattar beslut som går ut över en minoritet är inte folkvälde, det är demokratimissbruk! Den här debatten är spännande och kontroversiell, men för tusan, till och med Palme förklarade ju att mycket av världens elände är resultatet av i god demokratisk ordning fattade beslut! Sedan gäller det att envist fortsätta förklara frihetens idé som sådan. Många svenskar vet inte ens om att de inte vet om att friheten är ett alternativ till det vardagliga politiska tjafset. Om du fick chans att starta ett eget parti. Vad skulle det heta och i vilka frågor skulle det profilera sig? Jag skulle kunna tänka mig något slags initiativ som välter hela nationalstaten över ända. Varför skulle människor inte få välja

mellan att sluta sig till eller flytta mellan olika spontant organiserade samhällen? Allt behöver inte vara likadant överallt! Om några nödvändigtvis vill ha hög skatt, cykelhjälmar, rökförbud, offentlig vård, filmcensur och byråkrati då skall de naturligtvis få leva på det sättet på sin kant, så länge de inte tvingar någon annan att följa deras påbud. Till sist; hur ska man göra för att njuta av stunden? Hur gör du? Hur långt är ett snöre? Jag vet inte. Och det är inte alltid jag lyckas. Men när man väl fokuserar på det innevarande ögonblicket, då upplever man den svindlande känslan av att det är här och nu man kan göra något, till exempel njuta. Nuet är närmare bestämt det enda tillfälle då man över huvud taget kan göra någonting alls. Allt annat är minnen eller drömmar, hjärnspöken! Att just nu skapa något, ta ansvar för sin situation, att verkligen njuta av allt som är skönt och vackert det är en sådan oerhörd kick! Inte blir det sämre av att vi lyckas reta gallfeber på så många rödskägg. Är det inte märkligt? Folk minns sin lyckliga barndom, då de levde i nuet och då inget var omöjligt samtidigt som de som vuxna lägger makten över sina egna liv i andras händer. Lite inkonsekvent, eller hur? Så släpp fram femåringen som finns där inom oss! Jag låter Henriks sista ord hänga i luften när vi efter ett flera timmar kort samtal rör oss bort mot det nu mörka, men fortfarande blåsiga Stureplan. Många frågor och många svar. Hur ska jag kunna förmedla alla dessa tankar? Oscar Hållén arrangerade Walk for Capitalism i Växjö och är aktiv i Frihetsfronten. Välkommen till 2002 års mest fantastiska frihetshändelse Reservera redan nu helgen 16-18 augusti för Frihetsfrontens sommarseminarium. På sommarseminariet samlas nyliberaler, libertarianer och frihetsvänner från Sverige, Norge och flera andra länder för att diskutera politik, ideologi och filosofiska frågor. Som vanligt erbjuds: intressanta anföranden, spännande bekantskaper, bar, bad, god mat, frivillig fotboll, musik och hejdlöst festande. Vilka talare som kommer i år är ännu ej klart, men vi törs lova att ingen kommer att bli besviken. Har du frågor så kontakta Mats Sylvan, mats.sylvan@telia.com

Skjut först och fråga sen nu laddas hagelbössorna i kampen mot penningtvättare AV BENGT WALDEMARSSON I sin strävan att skydd a d et västerländska sa mhället mot terrorism har re glering ar börjat införas som själva hotar att rasera d en rättssäkerhet som utgör en av d et västerländska sa mhällets grundpelare. Efter terrorattackerna är de flesta länder överens om att man måste bekämpa terrorister och andra brottslingar men frågan är hur gör man det på bästa sätt? Nu skyndar sig regeringar att införa ny lagstiftning mot penningtvätt under förevändningen att spåra och komma åt terrorister. Tyskland, England och USA har deklarerat betydande skärpningar av regler och rutiner för olika institutioner. Mer övervakning, mer kontroll och mer rapportering. I stället för prickskytte mot utvalda mål kommer man nu att skjuta breda svärmar mot allt och alla. Det föreligger en amerikansk proposition som om den går igenom The House Financial Service Committee ger det amerikanska finansdepartementet stora befogenheter. Banker och andra finansiella institutioner måste noggrant undersöka var pengar kommer ifrån när det gäller överföringar från utlandet. Man kommer också att bli mycket hårdare när det gäller kontanter som förs över gränsen t.ex. genom att söka igenom brev och paket. Krafttag kommer att tas mot länder som inte är tillräckligt tuffa mot penningtvättare. Alla ekonomiska band kan komma att klippas av med de länder som inte samarbetar och amerikanska banker kan förbjudas att göra affärer med vissa utländska banker. Man kommer att kunna beslagta bankkonton och kräva tillgång till information hos utländska banker som har en relation till amerikanska, utan att det föreligger bevis för att något brottsligt har begåtts. Spelföretag som sysslar med Internetspel kommer att få det problematiskt. FBI har kartlagt verksamheten och kommit fram till att stora pengar tvättas där och amerikanska banker kommer sannolikt att förbjudas göra affärer med dessa företag. Rapporteringsskyldigheten när det gäller misstänkta transaktioner kommer inte längre att enbart gälla banker utan även fastighetsmäklare, valutaväxlingskontor, advokater, revisorer, kasinon, juvelerare, aktiemäklare osv. I stort sett alla som hanterar pengar kommer att bli berörda. Globala redovisningsfirmor som t.ex. KPMG och PricewaterhouseCoopers har utsatts för starka påtryckningar från USA att avslöja detaljer om kunder som har anknytning till skatteparadis. I praktiken måste bankpersonal agera poliser och spionera på sina kunder istället för att ägna sig åt sitt jobb. Know your custom er Att man med befintlig lagstiftning mot penningtvätt ändå inte lyckats komma åt kända brottslingar tyder på att systemet inte fungerar som det är tänkt. Att USA redan för 10 år sedan införde lagstiftning mot penningtvätt och har tillgång till sofistikerade elektroniska övervakningssystem har inte varit ett hinder för terrorister som utan problem öppnat bankkonton i USA, transfererat pengar, använt kreditkort och stora summor kontanter för att finansiera sin verksamhet Att gå igenom miljontals transaktioner kommer att innebära en enorm byråkratisk börda på de institutioner som hanterar pengar. För att inte tala om vad det kostar. I praktiken måste bankpersonal agera poliser och spionera på sina kunder istället för att ägna sig åt sitt jobb. Förutom att ta reda vem kunden är och varifrån hans pengar kommer så måste man även försöka avgöra ifall en kund har kriminella avsikter. Know your customer will kill your career som någon uttryckte det... Nya lagar som kränker människor Mer information att analysera kan rimligtvis inte medföra att det blir lättare att hitta nålarna i höstacken. Är det inte bättre att se till att de regler som finns idag efterlevs istället för att införa nya som ändå är omöjliga att hantera i praktiken Den ökade rapporteringsskyldighet är också ett hot mot friheten hos den övervägande delen av befolkningen som inte är kriminella. Det kommer att bli betydligt krångligare att genomföra vanliga banktransaktioner. Så fort som ett avsteg görs från kundens normala mönster t.ex. en större engångsinsättning på kontot för en såld bil eller en lottovinst som sätts in, så ska en rapport om misstänkt penningtransaktion skickas in till myndigheterna. En stor risk är att ärliga människor till slut kommer att bli så avogt inställda till allt krångel och ingrepp i den personliga integriteten att de istället väljer att ställa sig utanför systemet. Frågan är om ändamålen helgar medlen d.v.s. om verktygen för att komma åt penningtvättare resulterar i mer skada än penningtvättarna själva. Den största penningtvätten sker inte i skatteparadisen? Skilj m ellan sk atte planering och penningtvätt Skatteparadisen har återigen kommit i skottgluggen. En vanlig fördom är att