Finlandssvenskarna 2012

Fjalar Finnäs Finlandssvenskarna 2012 en statistisk rapport Folktinget

Finlandssvenskarna 2012 en statistisk rapport

Svenska Finlands folkting Snellmansgatan 13 A 00170 Helsingfors www.folktinget.fi ISBN 978-952-9700-59-2 (hft) ISBN 978-952-9700-60-8 (PDF) ISSN 0358-4542 Ombrytning och pärm: Christian Aarnio Tryck: DMP, Helsingfors 2013

INNEHÅLL Förord 5 Inledning 6 Finlands svenska befolkning 1880-2012 7 Befolkningstalet 7 Språklig fördelning 9 Åldersfördelningen 11 Civilstånd 13 Fruktsamheten och reproduktionen 14 Dödligheten 16 Naturlig tillväxt 18 Geografisk omflyttning 19 Tvåspråkiga familjer och barnens språk 21 Elevtillströmningen till svenska skolor 25 Utbildning 27 Näringsstruktur 28 Framtidsutsikterna 32 Avslutande kommentarer 34 Datakällor och referenser 36 Tabellbilaga 38 Figurer 1. Den svenskspråkiga befolkningens åldersfördelning 1950, 1970, 1990 och 2010. 12 2. Den svenskspråkiga befolkningen efter ålder, civilstånd och kön år 2012. 13 3. Andelen födslar av ogifta mödrar bland svenskspråkiga kvinnor regionvis 2006-08. 14 4. Det summerande fruktsamhetstalet 1975-2011 för hela Finland och svenskspråkiga kvinnor, samt utgående från de svenskspråkiga barnen. 15 5. Det summerade fruktsamhetstalet 2008-2011 regionvis för svenskspråkiga kvinnor, samt motsvarande beräknat utgående från antalet svenskregistrerade barn. 16 6. Dödsrisker i åldrarna 35-64 resp. 65-84 år 1980-2011 efter kön och språk. Åldersstandardiserade enligt 1990 års befolkning. 17 7. Antalet födda och döda svenskspråkiga 1981-2011. 18 8. Antalet svenskspråkiga emigranter och immigranter 1981-2011. 20 9. Andelen svenskspråkiga män och kvinnor som gift sig med en finskspråkig partner 1951-2011. 21 10. Andelen barn med språkligt blandad bakgrund av alla barn med minst en svenskspråkig förälder, efter hemortens språk samt barnens födelseår. 22 11. Andelen barn med språkligt blandad bakgrund av alla barn med minst en svenskspråkig förälder, regionvis och efter barnens födelseår. 22 12. Andelen barn som registrerats som svenskspråkiga av alla barn till föräldrar med olika språk (svenska och finska) efter födelseår och moderns språk. Barn födda 1986-2011. 23 13. Andelen svenskregistrerade av alla barn födda 2006-2011 med tvåspråkig bakgrund efter moderns utbildningsnivå och språk. 23

14. Andelen svenskregistrerade av alla barn födda 2006-2011 med tvåspråkig bakgrund efter hemortens språkstruktur och moderns språk. 24 15. Antalet svenskregistrerade sjuåringar efter födelseår, motsvarande antal elever på klass 1 i svenska grundskolor samt antalet studenter från svenskspråkiga gymnasier. Förväntat antal elever och studenter 2013-2019/2031. 26 16. Andelen arbetslösa år 2011 regionvis efter språk och kön 30 17. Andelen pensionerade år 2011 efter ålder och språk. Separat för män och kvinnor. 30 18. Andelen pensionerade i åldern 55-59 år regionvis efter språk 2011. Separat för män och kvinnor. 31 19. Antalet födda och döda 1981-2011, samt det beräknade antalet 2012-2035 enligt två framskrivningsalternativ. 33 Tabeller 38 1. Antalet svenskspråkiga och deras andel av hela befolkningen 1880-2012. 7 2. Den svenskspråkiga befolkningen länsvis 1880-1990. Tusental. 8 3. Den svenskspråkiga befolkningen landskapsvis 1990-2012. Tusental. 8 4. Den svenskspråkiga befolkningens procentuella fördelning efter hemkommunens språkstruktur 1880-2012. 10 5. Antalet svenska och tvåspråkiga kommuner 1950-2012 och svenskspråkig befolkning i dessa. 10 6. Det totala antalet interregionala flyttningar, samt nettoströmmarna, bland svenskspråkiga 2008-2012. 19 7. Andelen svenskregistrerade av alla barn med tvåspråkig bakgrund regionvis efter födelseår och föräldrarnas språk. Procent. 24 8. Andelen svenskregistrerade barn som har tvåspråkig familjebakgrund regionvis efter födelseår. Procent. 25 9. Befolkningens fördelning efter utbildningsnivå år 2011, uppdelat efter ålder, kön samt språk. Procent. 28 10. Den yrkesverksamma befolkningens fördelning efter näringsgren 1950-2007. 29 11. Den yrkesverksamma svenskspråkiga befolkningens fördelning efter näringsgren i olika åldrar år 2007. Separat för män och kvinnor. Procent. 29 12. Den svenskspråkiga befolkningens beräknade åldersstruktur 2012-2040. Framskrivning inklusive omflyttning. 33 13. Andelen svenskspråkiga av hela befolkningen i svenska och tvåspråkiga kommuner 1950-2012. Antalet svenskspråkiga 2000 och 2012. 38 14. Befolkningens fördelning efter språk i svenska och tvåspråkiga kommuner 2012. 39 15. Befolkningen med annat språk än svenska och finska 1900-2012. Uppdelning efter enskilda språk 1995, 2005 och 2012. 40 16. Antalet svenskspråkiga i finska kommuner 1990-2012. Kommuner med minst 50 svenskspråkiga år 2012. Antalet finskspråkiga 2012. Kommunerna enligt nuvarande kommungränser. 41 17. Svenskspråkig befolkning efter ålder och kön 2012. 42 18. Svenskspråkig befolkning efter födelseår vart tionde år 1950-2010. 42 19. Svenskspråkig befolkning i svenska och tvåspråkiga kommuner efter ålder. Absolut och procentuell fördelning. 43 20. Den svenskspråkiga befolkningens fördelning efter utbildningsnivå 2011. Uppdelning efter ålder, kön och region. 44 21. Barn födda 2006-2011 kommunvis efter föräldrarnas språkliga bakgrund. Barn med minst en svenskspråkig förälder. Andelen svenska av alla barn med tvåspråkig bakgrund, och andelen med tvåspråkig bakgrund av alla svenska barn. 45 22. Antalet 7-12 åriga svenska barn och antalet elever i svenska lågstadier kommunvis 2012. 46

Förord Bästa läsare Det är tionde gången Svenska Finlands folkting ger ut en statistisk rapport över finlandssvenskarna. Den första rapporten utkom år 1981 och rapporten har alltid haft en stor efterfrågan. Rapporten är användbar för samhällsplanerare, forskare, journalister, politiker och såväl kommunala som statliga myndigheter i deras arbete. Dataunderlaget för rapporten baserar sig uteslutande på uppgifter från Statistikcentralen. Arbetet med att sammanställa rapporten har utförts av Fjalar Finnäs, professor i demografi och statistik vid Åbo Akademi. Folktinget vill till honom framföra ett stort och varmt tack för hans arbete med de finlandssvenska statistiska rapporterna. I rapporten Finlandssvenskarna 2012 en statistisk rapport presenteras den del av finlandssvenskarnas verklighet som kan belysas med hjälp av statistik. Det gäller bl.a. uppgifter om den grundläggande demografin: hur många finlandssvenskar det finns, var de bor, åldersfördelningen, deras framtidsutsikter och i vilket numerärt förhållande finlandssvenskarna står till landets majoritetsbefolkning. År 1900 utgjorde den svenskspråkiga befolkningen i Finland 12,9 % av hela befolkningen, medan andelen år 2012 är 5,4 %. Antalet svenskspråkiga personer har emellertid ökat med 1 381 personer sedan år 2007, då det hittills lägsta antalet svenskspråkiga redovisats, och uppgick i slutet av år 2012 till 290 977 personer. Under de senaste åren har alltså trenden svängt och framtidsutsikterna för den svenskspråkiga befolkningen är positiva. Den statistiskt sett positiva utvecklingen har ett pris i form av en ökad språklig heterogenitet mellan både generationer och regioner. Av de svenskspråkiga som i dagens läge är över 50 år har de allra flesta en enspråkigt svensk familjebakgrund. Bland dagens unga är situationen helt annorlunda och förändringarna har varit särskilt stora under de senaste årtiondena. Helsingfors i oktober 2013 Christina Gestrin folktingsordförande 5

Inledning Befolkningsstatistiken i Finland baserar sig i dagens läge uteslutande på olika register. Tack vare att uppgifterna om de enskilda medborgarnas modersmål ingår i det centrala befolkningsregistret är det möjligt att sammanställa praktiskt taget all statistik även med språklig uppdelning. Statistikcentralen publicerar årligen via internet en stor mängd uppgifter enligt språk och materialen och de olika registren presenteras utförligt på adressen http://www.stat.fi. Uppgifter om befolkningsstrukturen finns t.ex. på adressen http://pxweb2.stat.fi/database/statfin/vrm/vaerak/vaerak_sv.asp och elevstatistik på http://pxweb2.stat.fi/database/statfin/kou/pop/pop_fi.asp. Dataunderlaget för denna rapport baserar sig uteslutande på uppgifter från Statistikcentralen, huvudsakligen i form av publicerad och direkt tillgänglig statistik, men i flera fall också utifrån specialbeställda opublicerade, samt avgiftsbelagda material. Genom statistikens förbättrade tillgänglighet i elektronisk form minskar behovet av tryckta statistikpublikationer, men förutom att användningen av nätmaterialen förutsätter en viss datorvana, bör kommenterade sammanställningar som denna fortsättningsvis ha en uppgift att fylla. Rapporten strävar efter att ge en så aktuell statistisk bild som möjligt av den svenskspråkiga befolkningen, men ett annat syfte är att sätta in statistiken i ett större sammanhang, framförallt i ett lite längre tidsperspektiv. Rapporten är en uppdatering av tidigare rapporter i samma serie. De grundläggande demografiska uppgifterna om befolkningens storlek avser förhållandet vid utgången av år 2012, medan de övriga uppgifterna i huvudsak gäller år 2011. Uppgifterna om den yrkesaktiva befolkningens fördelning efter näringsgren har inte uppdaterats sedan den föregående rapporten, utan här är de senaste uppgifterna från år 2007. För att åstadkomma en löpande framställning har inga källhänvisningar gjorts i texten, men i slutet av rapporten finns en förteckning över olika rapporter som ligger till grund för framställningen. I textdelen kommenteras en del uppgifter för enskilda kommuner, även sådana som inte redovisas explicit i tabellform. Generellt gäller att redovisningen i form av tabeller och figurer i textdelen endast görs för större regioner eller riket som helhet. Till den del kommunvisa uppgifter redovisas i tabellform, återfinns de i den avslutande tabelldelen. Fjalar Finnäs 6

FINLANDS SVENSKA BEFOLKNING 1880-2012 Befolkningstalet Den finländska befolkningsstatistiken har sitt ursprung i Tabellverket från år 1749, men inledningsvis antecknades inte medborgarnas språk. År 1880 företogs den första landsomfattande sammanställningen av befolkningen med språklig uppdelning. Enligt dessa uppgifter, som alltså baserade sig på församlingsstatistik, uppgick antalet svenskspråkiga personer till 294 000, vilket utgjorde 14,3 % av landets hela befolkning. Under 1800-talets två sista decennier växte antalet kraftigt till närmare 350 000. Enligt de redovisade uppgifterna skulle antalet år 1910 ha varit endast 339 000. Dessa officiella uppgifter ger emellertid en lite missvisande bild av den faktiska utvecklingen. För åren 1880, 1890 och 1900 inkluderas nämligen den frånvarande befolkningen i församlingsstatistiken, och detta ger en överskattning av det verkliga befolkningstalet. Eftersom amerikaemigrationen hade tagit fart under denna tid var antalet frånvarande på en del orter säkerligen betydande. Enligt Fougstedt torde det verkliga antalet svenskspråkiga vid sekelskiftet ha uppgått till omkring 332 000. Med beaktande av dessa brister torde man kunna påstå att den svenskspråkiga befolkningen uppvisade en kontinuerlig uppgång ända fram till år 1940, då antalet uppgick till 354 000. tabell 1. Antalet svenskspråkiga och deras andel av hela befolkningen 1880-2012. År Antal % 1880 294 900 14,3 1890 322 600 13,6 1900 349 700 12,9 1910 339 000 11,6 1920 341 000 11,0 1930 342 900 10,1 1940 354 000 9,6 1950 348 300 8,6 1960 330 500 7,4 1970 303 400 6,6 1980 300 500 6,3 1990 296 700 5,9 2000 291 700 5,6 2005 289 675 5,5 2012 290 977 5,4 Redan under 1940-talet minskade befolkningen en aning, och efter år 1950 vidtog en period av snabb nedgång, så att antalet år 1970 uppgick till endast 303 400. Den främsta orsaken till denna minskning var den omfattande emigrationen till Sverige. Enbart under perioden 1950-70 beräknas flyttningsförlusten ha uppgått till närmare 50 000 personer. Tack vare att emigrationen mattades av, var befolkningsminskningen under de efterföljande årtiondena förhållandevis liten. En bidragande orsak till trendbrottet är också, att medan språkuppgifterna åren 1950, 1960 och 1970 kom från de folkräkningar, som då genomfördes, är grunden sedan år 1977, det centrala befolkningsregistret. I folkräkningarna efterfrågades medborgarnas huvudspråk, medan kriteriet i befolkningsregistret är modersmål. Det har visat sig att det senare kriteriet resulterar i ett lite större antal svenskspråkiga. En svag nedgång i befolkningstalet fortsatte likväl in i det nya millenniet och vid utgången av år 2007 var antalet svenskspråkiga 289 596 vilket är det hittills lägsta redovisade antalet. Under 7

de senaste åren har trenden nämligen svängt så att antalet har ökat, och år 2012 uppgick antalet svenskspråkiga till 290 977. År 1900 utgjorde de svenskspråkiga nästan 13 % av hela befolkningen, men till följd av att den finskspråkiga befolkningen mer än fördubblades under 1900-talet har den svenska andelen sjunkit ned till 5,4 %. Den väsentligaste förändringen beträffande språkförhållandena i landet under de senaste decennierna är den kraftiga ökningen av personer med främmande språk. Sedan år 1990 har antalet mer än tiofaldigats så att det år 2012 uppgick till nästan 267 000. Enligt den länsindelning som gällde fram till år 1995 hade Vasa län den största svenskspråkiga befolkningen år 1880. Befolkningstillväxten i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet skedde dock framförallt i Nylands län. För Vasa läns del redovisas också en betydande ökning i slutet av 1800-talet, men till följd av den omfattande amerikaemigrationen, och säkerligen också intern omflyttning, sjönk antalet under början av det nya seklet. Redan år 1920 återfanns nästan hälften eller 46 % av de svenskspråkiga i Nylands län, medan Vasa län svarade för en knapp tredjedel. I Åbo och Björneborgs län bodde 12 % och på Åland 6 % av finlandssvenskarna. I de övriga länen fanns då drygt 12 000 personer, vilket utgjorde 3,6 % av alla svenskspråkiga. Fram till år 1970 bestod den mest väsentliga förändringen i den regionala fördelningen i att befolkningen i Åbo och Björneborgs län minskade kraftigt. Från 43 000 svenskspråkiga år 1910 sjönk antalet till endast 28 800 fram till år 1970, vilket utgjorde knappt 10 % av hela den finlandssvenska befolkningen. En stor orsak till minskningen var att den yttre skärgården avfolkades. Motsvarande nedgång kan också observeras i de åländska skärgårdskommunerna. Tack vare inflyttning från de övriga landskapen har befolkningen på Åland som helhet ökat kännbart under de senaste årtiondena. tabell 2. Den svenskspråkiga befolkningen länsvis 1880-1990. Tusental. År Nylands län Åbo och Åland Vasa län Övriga län 1) Björneborgs län 1880 2) 101,9 38,3 20,2 117,8 16,7 1890 2) 114,7 42,5 21,9 126,4 17,1 1900 2) 134,1 43,2 24,1 131,1 17,3 1910 149,2 43,0 20,5 111,1 15,2 1920 157,8 41,2 20,4 109,3 12,2 1930 164,0 39,4 19,0 108,5 12,2 1940 176,9 36,9 20,3 109,1 10,9 1950 168,4 36,7 20,9 112,8 9,5 1960 163,0 33,3 20,3 106,2 3) 7,7 1970 149,7 28,8 19,9 99,0 5,9 1980 145,0 28,0 21,7 99,6 6,2 1990 139,4 27,5 23,2 100,5 6,1 1) Inkluderar Kymmene län med tvåspråkiga Pyttis 2) Inkluderar de frånvarande församlingsmedlemmarna 3) Mellersta Finlands län avskiljdes från Vasa län tabell 3. Den svenskspråkiga befolkningen landskapsvis 1990-2012. Tusental. Nyland Egentliga Åland Österbotten Mellersta Kymmene- Övriga Finland Österbotten dalen 1990 139,3 1) 26,6 23,2 92,8 7,2 1,8 5,7 2000 136,2 1) 26,2 24,2 90,8 6,8 1,6 5,8 2010 134,3 26,7 25,2 90,4 6,5 1,5 6,7 2012 133,8 26,9 25,4 90,3 6,4 1,4 6,8 1) Inklusive Östra Nyland 8

En genomgående trend under 1900-talet var att den svenskspråkiga befolkningen utanför det egentliga svenska bosättningsområdet minskade mera än befolkningen som helhet. Man kan säga att den svenskspråkiga befolkningen koncentrerades till det huvudsakliga bosättningsområde som utgörs av de svenska och tvåspråkiga orterna. Detta framgår tydligt på länsnivå i tabell 2, men det gäller även för de finska kommuner som ligger just på andra sidan språkgränsen i de tvåspråkiga länen. Under de senaste decennierna har det likväl skett ett trendbrott i detta avseende, ty det har förekommit en utflyttning av svenskspråkiga till en del finska kranskommuner framförallt omkring huvudstadsregionen och Åbo (se tabell 4 nedan samt bilagetabell 16). År 1990 levde närmare 12 400 svenskspråkiga på finska orter, men år 2012 var antalet drygt 14 800. Som ett kuriosum kan noteras att det är endast i 13 av Finlands nuvarande 320 kommuner som det inte finns en enda svenskregistrerad person, och detta antal är detsamma som år 1990, även om kommunerna inte är desamma. Språklig fördelning I slutet av 1800-talet levde det stora flertalet av de svenskspråkiga personerna i Finland på starkt svenskdominerade orter (tabell 4). Detta innebär samtidigt att de båda språkgrupperna levde nästan åtskilt från varandra. Genom den kraftiga inflyttningen av finskspråkiga till delar av det svenska bosättningsområdet förändrades dock förutsättningarna på lokal nivå avsevärt redan under 1900-talets första hälft. År 1950 levde ännu en fjärdedel på enspråkigt svenska orter och ytterligare en dryg tredjedel på tvåspråkiga orter med svensk majoritet. För att en kommun skall vara officiellt tvåspråkig krävs enligt nuvarande kriterier att minoriteten uppgår till minst 8 % eller minst 3000 personer. En tvåspråkig kommun blir ändå enspråkig först när minoriteten består av färre än 3000 invånare och andelen sjunker under 6 % av hela befolkningen. En kommun kan även frivilligt förklara sig tvåspråkig trots att minimikraven inte uppfylls. Kommunernas språkliga status fastställs vart tionde år av statsrådet, och den nuvarande klassificeringen gäller sedan 1.1.2013 och baserar sig på situationen vid utgången av år 2011. Under 1930-talet fanns det sammanlagt 96 svenska eller tvåspråkiga orter i Finland. Antalet har minskat avsevärt främst till följd av sammanslagningar och inkorporeringar. Regelrätt förfinskning, dvs. att en formellt tvåspråkig kommun blivit enspråkig, har förekommit i fem fall. Karuna och Salo i Åbo och Björneborgs län hade förklarats enspråkiga redan från år 1933, medan nyländska Tusby och Kervo blev enspråkigt finska åren 1943 resp. 1953. I och med kommunsammanslagningarna kring Salo år 2009 uppgick Finby i en ny enspråkigt finsk enhet. I detta fall berörde det knappt 80 svenskspråkiga personer. Till dessa förändringar kan ytterligare läggas Lojo köping (blev stad 1969) som likaså blev enspråkig år 1953. År 1997 sammanslogs emellertid staden med den tvåspråkiga landskommunen, och även om den inte heller nu uppfyller de formella kraven, har den på basen av kommunfullmäktiges anhållan av statsrådet fastställts som en officiellt tvåspråkig kommun. Det har dessutom förekommit flera kommunsammanslagningar som inneburit att enspråkigt finska kommuner anslutits till tvåspråkiga orter. Ett aktuellt exempel på detta är Lillkyrös anslutning till Vasa 1.1.2013. Efter statsrådets beslut år 1953 fanns det förutom de 16 åländska, hela 31 enspråkigt svenska kommuner i landet, och ytterligare 32 kommuner med svenska som majoritetsspråk. Sammanlagt fanns det då 91 svenska och tvåspråkiga kommuner. 9

tabell 4. Den svenskspråkiga befolkningens procentuella fördelning efter hemkommunens språkstruktur 1880-2012. Tvåspråkiga kommuner Andel svenskspråkiga 1) (%) År Svenska >67 50-66 34-49 <33 Finska Totalt kommuner kommuner 1880 59,9 15,9 10,1 4,9 2,8 6,4 100,0 1910 36,9 30,2 5,9 16,0 6,0 5,0 100,0 1930 35,4 25,3 4,2 4,5 26,2 4,4 100,0 1950 26,7 24,7 9,5 8,0 26,9 4,2 100,0 1960 24,2 21,2 15,5 0,6 35,1 3,5 100,0 1970 18,9 18,9 16,5 6,5 36,4 3,0 100,0 1980 19,8 18,5 10,3 11,4 36,1 3,9 100,0 1990 15,8 22,3 12,2 11,2 34,3 4,2 100,0 2000 14,0 21,6 14,6 10,7 34,9 4,3 100,0 2012 13,7 23,8 9,2 7,4 40,8 5,1 100,0 1) Andel svenskspråkiga av den svensk- och finskspråkiga befolkningen. Efter år 1953 har således enbart Finby blivit enspråkigt finsk eller uppgått i en finsk enhet. Kommunsammanslagningarna i Åboland och Nyland åren 2009 och 2010 reducerade antalet tvåspråkiga orter med 10. För de åboländska kommunerna som ingår i Kimitoön och Pargas innebar sammanslagningarna ingen förändring av språklig status, ty alla var tvåspråkiga med svensk majoritet. För Pojos del innebar bildandet av Raseborg att området formellt fick svensk majoritet, medan de svenskdominerade kommunerna Pernå och Liljendal numera ingår i Lovisa med finskspråkig majoritet. I Österbotten sammanslogs de tvåspråkiga kommunerna Vörå-Maxmo och Oravais år 2011, vilket ej ledde till ändring i majoritetsspråket. År 1950 hade ännu flertalet av de nyländska kommunerna en svenskspråkig majoritet, men många av dessa; Borgå (inkl. landskommunen), Grankulla, Hangö, Kyrkslätt, Lovisa, Pojo och Sjundeå blev finskdominerade till följd av den finska inflyttningsvågen framförallt under 1970- talet. Utanför Nyland är det endast i Kaskö som majoritetsspråket har ändrats under det senaste halvseklet. Under de två senaste decennierna har kommunernas språkstruktur allmänt taget påverkats föga av den direkta befolkningsutvecklingen. Betydligt större konsekvenser har kommunsammanslagningarna haft. Efter kommunsammanslagningarna år 1973 fanns det således förutom de åländska kommunerna, 25 tvåspråkiga kommuner med svenska som majoritetsspråk och dessutom hela 15 enspråkigt svenska kommuner, men i dagens läge återstår endast tre enspråkigt svenska och 12 tvåspråkiga med svenska som majoritetsspråk. tabell 5. Antalet svenska och tvåspråkiga kommuner 1950-2012 och svenskspråkig befolkning i dessa. 1950 1) 1970 1) 1980 1) 2012 1) Antal Svensk Antal Svensk 2) Antal Svensk Antal Svensk kom- befolk- kom- befolk- kom- befolk- kom- befolkmuner ning muner ning muner ning muner ning Svensk 47 92 822 31 62 700 26 59 363 19 39 967 Tvåspråkig 67-90 % 23 85 982 17 51 700 14 55 712 8 69 270 50-66 % 9 33 160 8 50 000 4 30 968 4 26 787 34-49 % 4 27 847 7 23 700 8 34 108 5 21 506 3-33 % 8 93 786 11 106 200 13 108 943 13 118 633 Totalt 91 333 597 74 294 351 65 289 094 49 276 163 Finska orter 14 689 9 055 11 388 14 814 Finland 348 286 303 406 300 482 290 977 1) Befolkningstalen för de angivna åren, men kommunindelning och språklig status enligt situationen åren 1953, 1973, 1983, 2011. Andelen svenskspråkiga beräknad enbart på basen av antalet svensk- och finskspråkiga. 2) Befolkningstalet delvis uppskattat till följd av kommunsammanslagningar år 1973. 10

En liten men inte helt obetydlig orsak till nedgången i andelen svenskspråkiga är att antalet personer med främmande språk ökar. Detta medför också att det inte längre räcker med att se på andelen svenskspråkiga för att avgöra kommunernas officiella språk. År 1993 nådde således varken den svenska eller den finska språkgruppen till 50 %-strecket i Sibbo, men eftersom antalet svenskspråkiga var större förblev svenska majoritetsspråket fram till år 2003. I Närpes var andelen svenskspråkiga år 2012 nere på 85,5 %, men detta innebär likväl inte att staden skulle uppfylla kriteriet för en officiell tvåspråkighet, ty andelen finskspråkiga är endast 5,8 %, eftersom 8,7 % av befolkningen har ett annat modersmål än svenska eller finska. Om man beaktar enbart de inhemska språken utgör de finskspråkiga 6,3 % av befolkningen i Närpes. Statsrådets förordning, som antogs i december 2012, om kommunernas språkliga status för åren 2013-2022, innebar inga förändringar i någon kommuns språkliga status, utöver de som förorsakats av ovan refererade kommunsammanslagningar. Flera undersökningar har påvisat att den svenskspråkiga befolkningen generellt sett har en positivare inställning till invandring än den finskspråkiga befolkningen. Många tvåspråkiga orter återfinns också i toppen av en förteckning av kommunerna ordnade enligt andelen personer med främmande språk. I huvudstadsregionen uppgår andelen med främmande språk till över en tiondel, men även i Åbo, Mariehamn, Vasa och Jakobstad är andelarna höga, liksom i tidigare nämnda Närpes och Korsnäs. Det vore dock felaktigt att påstå att andelen invandrare i allmänhet skulle vara kopplad till ortens språk. Det finns nämligen också ett flertal kommuner med en låg andel invandrare. Detta gäller t.ex. Pedersöre, Larsmo, Kronoby och Korsholm i Österbotten, men även Kimitoön och Pargas, samt Sibbo. Åldersfördelningen En befolknings ålderssammansättning vid en viss tidpunkt är resultatet av utvecklingen under en lång tid. Åldersfördelningen utgör samtidigt grundförutsättningen för den framtida utvecklingen. I figur 1 redovisas ålderfördelningens utveckling för den svenskspråkiga befolkningen 1950-2010. Under början av 1900-talet var både fruktsamheten och dödligheten hög vilket åstadkom en tydlig pyramidformad åldersfördelning. År 1950 kunde man dock märka effekterna av en lägre fruktsamhetsnivå under 1930-talet, men pyramiden var anmärkningsvärt bredbasig till följd av baby-boomen under de första efterkrigsåren. År 1950 var nästan en fjärdedel av den svenskspråkiga befolkningen i åldern 0-14 år, medan knappt en tiondel var över 65 år. Emigrationens stora betydelse för befolkningsutvecklingen framkommer när man ser på hur storleken på de olika födelsekohorterna och åldersstrukturen förändrades. De årskullar som föddes på 1930-talet och 1940-talet reducerades med uppemot en tredjedel fram till år 1970 (se även bilagetabell 18). I dessa åldrar inverkade dödligheten marginellt på denna utveckling. Förutom att befolkningen minskade totalt sett påverkades således åldersstrukturen kraftigt av emigrationen. Den sjunkande fruktsamheten medförde dessutom att år 1970 var mindre än en femtedel av befolkningen i åldern 0-14 år medan andelen över 65 år hade stigit till 15,2 %. Utvecklingen under de efterföljande årtiondena har åstadkommit en utjämning av åldersfördelningen. Förutom att de stora årskullarna från de första efterkrigsåren ännu sticker ut lite, är ålderspyramiden jämnbred högt upp i åldrarna. Jämfört med tidigare innebär detta att barnens andel av hela befolkningen minskat, medan de äldre personernas andel ökat. År 2012 utgjorde barnen under 15 år endast 17,4 %, medan pensionärerna (= över 65 år) svarade för 23 %. Speciellt markant är ökningen av verkligt gamla personer. År 1950 fanns det endast 1631 personer över 11

85 år, vilket utgjorde en halv procent av hela befolkningen. År 2012 var antalet mer än sexfaldigt eller 10 460, vilket i relativa tal utgjorde 3,6 % av hela befolkningen. Utvecklingen under det senaste halvseklet har alltså gått mot en markant höjning av medelåldern. Den svenskspråkiga befolkningen hade under hela 1900-talet en högre genomsnittsålder än den övriga befolkningen. År 1970 var medelåldern hos den svenskspråkiga befolkningen 38,6 år medan motsvarande för den finskspråkiga var endast 32,9 år. Skillnaderna har emellertid utjämnats betydligt, och år 2012 var motsvarande tal 42,9 år och 42,4 år. En granskning av de enskilda årsklasserna visar att den klart största årskullen är den som föddes år 1946 (se figur 2). figur 1. Den svenskspråkiga befolkningens åldersfördelning 1950, 1970, 1990 och 2010. Skillnaderna mellan de olika kommunerna, liksom även mellan språkgrupperna är avsevärda. Den svenskspråkiga befolkningen är i flera kommuner ålderstigen och andelen pensionärer är hög. Bland de svenskspråkiga utgjorde år 2012 andelen över 65 år nästan 30 % i ett flertal kommuner, bl.a. i Lovisa, och Kimitoön, men även i Närpes, Kristinestad och Korsnäs. I Pyttis uppgick andelen till klart över en tredjedel. Larsmos svenskspråkiga befolkning svarar å sin sida för ytterligheten åt det andra hållet, med endast 13,0 % pensionärer, men hela 30,5 % barn under 15 år. Att språkgrupperna har olika åldersfördelningar innebär också att språkförhållandena varierar i olika åldrar. På de orter som snabbt förfinskades under 1960- och 1970-talen är andelen svenskspråkiga som regel avsevärt större i de höga åldrarna, än i befolkningen som helhet. Som regel är antalet svenskspråkiga större än antalet finskspråkiga bland den äldre befolkningen. Ett av de tydligaste exemplen på detta är Kyrkslätt, där merparten av personerna i åldersgruppen över 85 år är svenskspråkiga, trots att den svenska andelen i kommunen som helhet är endast 17,7 %. 12

Civilstånd Sedan 1970-talet har samboende utan formellt äktenskap blivit en allt vanligare samlivsform. Till en början hade samboendet mera karaktären av en inledningsfas av familjebildningen, men numera har samboendet också slagit igenom som en permanent samlivsform. Att två tredjedelar av de 30-åriga svenskspråkiga männen ännu är ogifta innebär således inte att de skulle vara ensamstående, utan en stor del av dessa är ogifta samboende Det verkar inte finnas några generella skillnader mellan språkgrupperna ifråga om det informella samboendet, men det förekommer anmärkningsvärda regionala variationer. Explicita aktuella uppgifter saknas, men en tydlig indikation kan erhållas genom att man ser på andelen ogifta. Av de svenskspråkiga kvinnorna i 40-årsåldern är ungefär 30 % ogifta, men på Åland och i Sydösterbotten är andelen hela 40 %, medan den är endast drygt 20 % i norra Österbotten. figur 2. Den svenskspråkiga befolkningen efter ålder, civilstånd och kön år 2012. De regionala skillnaderna kan också illustreras av andelen födslar av ogifta kvinnor. Under åren 2006-2008 var nästan två tredjedelar av mödrarna på Åland och i södra Österbotten ogifta, medan motsvarande i norra Österbotten var under 30 %. Andelen var även anmärkningsvärt låg i huvudstadsregionen eller under en tredjedel. 13

figur 3. Andelen födslar av ogifta mödrar bland svenskspråkiga kvinnor regionvis 2006-08. Regionindelningen omfattar de svenska och tvåspråkiga kommunerna i de tvåspråkiga landskapen. I huvudstadsregionen ingår Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla, och i Vasaregionen inkluderas Vasa, Malax, Korsholm och Vörå. Norra Österbotten omfattar även Karleby. Skilsmässorisken för svenskspråkiga är avsevärt lägre än för finskspråkiga. I äktenskap mellan två svenskspråkiga är risken nästan hälften så låg som i äktenskap mellan två finskspråkiga. I äktenskap där makarna tillhör olika språkgrupp är risken en aning högre än i de enspråkigt finska. Konsekvensen av detta är att andelen som upplevt en skilsmässa generellt sett är lägre bland de svenskspråkiga. Medan drygt 20 % av finskspråkiga 50-åriga kvinnor har genomgått en skilsmässa, är motsvarande andel bland de svenskspråkiga knappt 15 %. Bland männen är andelarna 18 % respektive 12 %. De regionala skillnader som förekommer bland de svenskspråkiga består främst i att äktenskapen är något stabilare i Österbotten än de övriga regionerna. Fruktsamheten och reproduktionen Med undantag för baby-boomen under de första efterkrigsåren uppvisade fruktsamheten i Finland generellt en nedåtgående trend fram till år 1973, då det föddes endast 1,5 barn per kvinna i fruktsam ålder. Efter denna bottennotering har dramatiska fluktuationer inte förekommit, men den generella trenden har varit svagt uppåtgående. Under de två senaste årtiondena har det summerade fruktsamhetstalet, som anger det genomsnittliga antalet barn per kvinna i fruktsam ålder, uppgått till cirka 1,8. För att garantera ett bibehållet befolkningstal på lång sikt borde det summerade fruktsamhetstalet vara 2,1 barn per kvinna. En generell tendens har varit att barnafödandet senarelagts, och den genomsnittliga åldern när kvinnorna har fött sitt första barn har stigit med nästan två år sedan slutet av 1980-talet så att den år 2011 var 28,4 år. 14

figur 4. Det summerande fruktsamhetstalet 1975-2011 för hela Finland och svenskspråkiga kvinnor, samt utgående från de svenskspråkiga barnen. Det har påvisats att nativiteten, dvs. antalet födda i förhållande till befolkningstalet, var lägre än riksgenomsnittet bland de svenskspråkiga i början av det förra århundradet. Detta berodde delvis på en ofördelaktig åldersstruktur, men dessutom också på att själva fruktsamheten var lägre. Detta sammanhänger i sin tur med att stora delar av det svenska bosättningsområdet hör till de områden av landet där fruktsamheten generellt tidigt har varit låg. Sedan slutet av 1980-talet finns explicita uppgifter om födslar med uppdelning efter mödrarnas språk. Fram till slutet av 1990-talet var de svenskspråkiga kvinnornas summerade fruktsamhetstal något högre än riksgenomsnittet, men därefter har talen praktiskt taget sammanfallit. Det är likväl viktigt att inse att det förekommer avsevärda regionala fruktsamhetsskillnader och att det inte finns något utpräglat beteende som skulle vara typiskt för någondera språkgruppen. Den tidigare skillnaden mellan språkgrupperna totalt sett, berodde således till en stor del på olikheterna i språkgruppernas geografiska fördelning. Med tanke på reproduktionen av den finlandssvenska befolkningen, dvs. hur många svenskspråkiga barn det föds, är det inte tillräckligt eller ändamålsenligt att betrakta enbart de svenska kvinnornas barnafödande. Till följd av förekomsten av tvåspråkiga familjer behöver mödrarnas och barnens språk inte sammanfalla. Om man vill fokusera på reproduktionen är det därför bättre att utgå ifrån de nyfödda barnens språk. Själva förekomsten av tvåspråkiga familjer har hållits rätt konstant under de senaste tre årtiondena, men en markant ökande andel av barnen i dessa har registrerats som svenskspråkiga (se nedan). En klar majoritet eller cirka två tredjedelar av barnen med föräldrar tillhörande olika språkgrupp, registreras i nuläget som svenskspråkiga, och detta innebär att det föds omkring 20 % fler svenskspråkiga barn än det antal, som de svenskspråkiga kvinnorna producerat. Om man beräknar ett summerat fruktsamhetstal utifrån uppgifterna om de svenskspråkiga barnen uppnår man således en nivå som klart överstiger vad som skulle fordras för ett bibehållet befolkningstal på lång sikt. För åren 2008-11 är den genomsnittliga nivån närmare 2,3 barn per kvinna. På nationell nivå har de regionala olikheterna i fruktsamhetsnivån minskat under de senaste decennierna, men det kvarstår likväl några betydande skillnader inom det svenska bosättningsområdet. Medan studiestäder såsom Helsingfors och Åbo uppvisar så låga summerade fruktsamhetstal som 1,2-1,3 har Österbotten, i synnerhet den nordligaste delen, hållit en nationellt sett mycket hög nivå. Larsmo hör till den absoluta nationstoppen i fråga om summerad fruktsamhet med ett genomsnitt på 3,8 barn per kvinna under åren 2008-11. 15

De regionala variationerna framkommer även vid en jämförelse av lite större regioner. För perioden 2008-11 var de svenska kvinnornas summerade fruktsamhet hela 2,5 barn per kvinna i norra Österbotten, medan Åboland och huvudstadsregionen inte nådde högre än cirka 1,6. De regionala skillnaderna utjämnas avsevärt när man i stället ser på reproduktionen. Tillskottet från de språkligt blandade familjerna var allra störst i huvudstadsregionen, där det uppgick till hela 40 %, medan norra Österbotten fick ett tillskott på endast 10 %. Förutom Åboland når alla regioner upp till en nivå som överstiger reproduktionsnivån. figur 5. Det summerade fruktsamhetstalet 2008-2011 regionvis för svenskspråkiga kvinnor, samt motsvarande beräknat utgående från antalet svenskregistrerade barn. Dödligheten Dödsriskerna har sjunkit avsevärt under de senaste årtiondena, och trenden visar inga egentliga tecken på att brytas. Under de tre årtiondena sedan år 1980 har de åldersstandardiserade dödsriskerna halverats. Den förväntade livslängden för en nyfödd är egentligen ett sammanfattande mått utgående från de åldersspecifika dödsriskerna. Uttryckt med hjälp av denna kan man säga att medan en nyfödd finländsk pojke i början av 1980-talet hade en förväntad livslängd på knappt 70 år, var motsvarande år 2011 77,2 år. Bland flickorna är motsvarande tal 77,5 år respektive 83,2 år. Grovt taget gäller att den förväntade medellivslängden ökar med tre år per årtionde för männen och två år bland kvinnorna. Den svenskspråkiga befolkningen har lägre åldersspecifika dödsrisker än den finskspråkiga befolkningen. Skillnaderna i dödsriskerna är allra störst bland medelålders män där de svenskspråkigas risker är cirka 40 % lägre än motsvarande för de finskspråkiga. I högre åldrar och bland kvinnorna är skillnaden omkring 10 %. 16

figur 6. Dödsrisker i åldrarna 35-64 resp. 65-84 år 1980-2011 efter kön och språk. Åldersstandardiserade enligt 1990 års befolkning. Uttryckt i termer av förväntad livslängd innebär detta en skillnad mellan språkgrupperna på omkring tre år bland männen och cirka ett år bland kvinnorna. Detta innebär att en nyfödd svensk pojke i nuläget har en förväntad medellivslängd på närmare 80,5 år, medan motsvarande för en flicka är cirka 84 år. Nivån på den finlandssvenska dödligheten är härigenom nästan densamma som i Sverige. Utvecklingen under de senaste decennierna ger inga egentliga indikationer på att de relativa dödlighetsskillnaderna mellan språkgrupperna skulle avta, utan nedgången förfaller vara ungefär densamma i båda befolkningarna. Mycket tyder på att språkgruppsskillnaderna har geografiska orsaker. Bland de finskspråkiga förekommer det mycket tydliga regionala skillnader, och medellivslängden är längre i de västra och södra delarna än i norra och öster. En bidragande orsak till detta är framförallt dödsfall till följd av hjärt- och kärlsjukdomar, och mera specifikt ischemiska sjukdomar. Denna dödsorsak svarar för en betydande del av alla dödsfall och är härigenom en viktig förklaring till skillnaderna på mera aggregerad nivå. Detta gäller emellertid även ifråga om skillnaden mellan språkgrupperna bosatta i samma regioner. Det regionala mönstret, inkluderande språkgruppsskillnaderna, sammanfaller mycket långt med de kartläggningar som gjorts av den finländska befolkningens genetiska sammansättning, vilket innebär att ärftliga faktorer kan ha en avsevärd betydelse för språkgruppsskillnaderna. Till en viss del beror olikheten mellan språkgrupperna även på socioekonomiska faktorer, men deras inverkan är trots allt marginell. 17

Naturlig tillväxt Explicita uppgifter om befolkningsrörelsen med språklig uppdelning finns tillgängliga från och med år 1978. På basen av uppskattningar har det dock beräknats att den svenskspråkiga befolkningen uppvisade ett födelseunderskott redan i slutet av 1960-talet. I början av 1980-talet översteg det genomsnittliga årliga antalet dödsfall antalet födslar med över 500 personer. Trots de sjunkande dödsriskerna steg antalet dödsfall en bit in på 1990-talet till följd av det växande antalet personer i hög ålder. Under de senaste årtiondena har trenden för antalet dödsfall dock varit nedåtgående. Medan trenden i antalet döda varit förhållandevis stabil, har antalet födda fluktuerat mera. I mitten av 1990-talet ledde den höga fruktsamheten, i kombination med ett större antal kvinnor i fruktsam ålder, till stora barnårskullar. Födelseunderskottet minskade därför och för år 1994 redovisades t.o.m. ett litet överskott. Den efterföljande fruktsamhetsnedgången och minskande antal kvinnor i fruktsam ålder resulterade i så få födda att födelseunderskottet omkring millennieskiftet återigen översteg 500 personer. Under det senaste årtiondet har årskullarna ökat så mycket att befolkningen under flera år uppvisat ett födelseöverskott.1 figur 7. Antalet födda och döda svenskspråkiga 1981-2011. 1 De publicerade uppgifterna om antalet födda svenskspråkiga barn är inte helt korrekta och underskattar det faktiska antalet. Barnens språk registreras i samband med att de införs i befolkningsregistret, vanligen i anslutning till dopet. Modersmålsuppgiften för en del av de barn som föds i slutet av året hinner inte införas innan statistiken sammanställs, och dessa ges temporärt samma språk som modern. En konsekvens av detta är att den publicerade statistiken underskattar det faktiska antalet födda en aning. I figur 7 har uppgifterna om antalet födda reviderats för att beakta detta. 18

Geografisk omflyttning I strikt mening statistikförs alla bostadsbyten som flyttningar, men det som huvudsakligen redovisas är flyttningar som går över kommungränser. Med större kommuner kan vi därför förvänta oss en minskad (redovisad) rörlighet. Under de senaste åren har drygt 10 000 svenskspråkiga flyttat mellan kommuner medan drygt det dubbla antalet flyttat inom hemkommunen. Av de interkommunala flyttningarna är en stor del till någon grannkommun, men i genomsnitt har drygt 5000 per år flyttat mellan de regioner som används i denna rapport. Rörligheten är störst bland unga vuxna, och åldersgruppen 15-29 år svarar för mer än hälften av alla flyttningar. I tabell 6 redovisas flyttningsströmmarna mellan de olika regionerna under femårsperioden 2008-2012 för de svenskspråkiga. Flyttningsströmmarna går som regel i vardera riktningen, och i den senare delen av tabellen redovisas nettoeffekterna. Eftersom samma personer kan flytta flera gånger är det svårt att tolka flyttningstabeller av detta slag, men några iakttagelser som sannolikt sammanhänger med utbildning kan göras. tabell 6. Det totala antalet interregionala flyttningar, samt nettoströmmarna, bland svenskspråkiga 2008-2012. inflyttningsregion utflyttnings- Hstadsreg Östra Västra Åboland Södra Vasa- Norra Åland Finska Totalt region Nyland Nyland Öb regionen Öb orter Hstadsreg - 1461 2092 784 106 594 472 222 1327 7058 Östra Nyland 1414-233 315 3 137 41 78 463 2684 Västra Nyland 1952 186-741 31 181 67 178 373 3709 Åboland 880 196 538-46 334 244 249 898 3385 Södra Öb 130 7 28 104-636 95 76 46 1122 Vasaregionen 628 80 114 331 409-887 179 258 2886 Norra Öb 579 42 64 372 63 1185-115 221 2641 Åland 234 49 97 161 42 153 74-46 856 Finska orter 1122 387 260 789 54 223 175 41-3051 Totalt 6939 2408 3426 3597 754 3443 2055 1138 3632 27392 Hstadsreg Östra Västra Åboland Södra Vasa- Norra Åland Finska Nyland Nyland Öb regionen Öb orter Hstadsreg - -47-140 96 24 34 107 12-205 Östra Nyland 47 - -47-119 4-57 1-29 -76 Västra Nyland 140 47 - -203-3 -67-3 -81-113 Åboland -96 119 203-58 -3 128-88 -109 Södra Öb -24-4 3-58 - -227-32 -34 8 Vasaregionen -34 57 67 3 227-298 -26-35 Norra Öb -107-1 3-128 32-298 - -41-46 Åland -12 29 81 88 34 26 41 - -5 Finska orter 205 76 113 109-8 35 46 5 - Totalt netto -119-276 -283 212-368 557-586 282 581 Därav inom Svenskfinland 86-200 -170 321-376 592-540 287 581 Åboland, som i detta avseende domineras av Åbo, uppvisar ett kännbart överskott i förhållande till såväl östra och västra Nyland som norra Österbotten. På motsvarande sätt drar Vasaregionen till sig personer från de övriga delarna av Österbotten. Norra Österbotten bidrar dessutom med ett betydande tillskott till huvudstadsregionen. Lite karikerat kan man säga att norra Österbotten med sitt stora födelseöverskott förser de övriga regionerna med ungt folk. Av de demografiska faktorerna är det den geografiska omflyttningen som har inverkat allra mest på befolkningens storlek och sammansättning. Detta gäller med avseende på såväl ålders- 19

sammansättningen som språkstrukturen. Befolkningsminskningen efter 1950 kom till stånd genom den omfattande emigrationen, främst till Sverige, och den pågick ännu under 1970-talet. Enbart under perioden 1950-70 kan emigrationsförlusten ha uppgått till närmare 50 000 personer. Under 1970-talet stannade förlusten på drygt 6400 personer. Därefter vägde in- och utflyttningen nästan jämnt fram till mitten av 1990-talet. Den stora emigrationsvågen berörde huvudsakligen unga, dvs. de årskullar som var födda under 1930- och 1940-talen, och som en följd av detta blev den svenska befolkningens åldersstruktur snabbt förgubbad och ogynnsam med tanke på ett bibehållet befolkningstal (se figur 2). figur 8. Antalet svenskspråkiga emigranter och immigranter 1981-2011. I förhållande till folkmängden har den svenskspråkiga befolkningen emigrerat mera än den finska, men i gengäld har rörligheten inom landets gränser varit klart mindre. Rörligheten till och från utlandet har ökat kännbart efter lågkonjunkturen i början av 1990-talet. Trots den ökade rörligheten höll sig nettounderskottet på drygt 300 personer per år. Under det senaste årtiondet verkar läget ha stabiliserat sig så att in- och utflyttningen är praktiskt taget densamma. Det årliga antalet svenskspråkiga flyttande till och från landet har uppgått till ungefär 1500 personer. Det finns en viss skillnad i flyttningsbeteendet mellan könen. Utflyttningen är lite större bland kvinnorna än bland männen, medan det omvända gäller ifråga om inflyttningen. Under åren 2009-2011 uppvisade männen således i genomsnitt en årlig flyttningsvinst på 100 personer, medan kvinnorna hade en motsvarande förlust. 20

Tvåspråkiga familjer och barnens språk Partnersvalet har, speciellt tidigare, huvudsakligen skett inom närområdet och ofta inom den egna hemkommunen. Förändringarna i språkförhållandena inom de svenska och tvåspråkiga kommunerna har därför medfört att en ökande andel av de svenskspråkiga gift sig med finskspråkiga. Sedan mitten av 1970-talet har det således årligen ingåtts flera språkligt blandade äktenskap mellan svensk- och finskspråkiga än mellan svenskspråkiga personer. Under de senaste årtiondena har läget likväl stabiliserats, så att drygt 40 % av de svenska männen och en dryg tredjedel av de svenska kvinnorna gifter sig med finskspråkiga partners. Någon egentlig förklaring varför det är vanligare med finskspråkig partner bland de svenskspråkiga männen än bland kvinnorna har inte kunnat ges. figur 9. Andelen svenskspråkiga män och kvinnor som gift sig med en finskspråkig partner 1951-2011. Valet av partner är fortsättningsvis starkt beroende av de språkliga förhållandena. För att illustrera detta redovisas i figur 10 hur stor andel av alla med minst en svenskspråkig förälder som har en språkligt blandad bakgrund i olika språkliga miljöer. Dessa andelar kan betraktas som skattningar av förekomsten av tvåspråkiga familjer, och de illustrerar tydligt utbudets stora betydelse, samt det faktum att beteendet i detta avseende förändrats så lite under den senaste tjugoårsperioden. Trenden har snarast varit att andelen språkligt blandade familjer minskat. 21

figur 10. Andelen barn med språkligt blandad bakgrund av alla barn med minst en svenskspråkig förälder, efter hemortens språk samt barnens födelseår. Som en följd av de stora regionala skillnaderna i språkförhållanden mellan de olika regionerna i Svenskfinland finns det naturligt också stora regionala skillnader i förekomsten av tvåspråkiga familjer. Medan närmare tre fjärdedelar av alla familjer med svenskt inslag i huvudstadsregionen de facto är tvåspråkiga är motsvarande andel i södra Österbotten mindre än en femtedel. Generellt kan man säga att det finns en tydlig nivåskillnad mellan Österbotten och de övriga regionerna, och Åland är givetvis i en egen kategori. figur 11. Andelen barn med språkligt blandad bakgrund av alla barn med minst en svenskspråkig förälder, regionvis och efter barnens födelseår. Fram till 1980-talet var svenskan det svagare språket i de tvåspråkiga familjerna i den meningen att en klar majoritet av barnen registrerades som finskspråkiga. I början av 1970-talet blev om- 22

kring 60 % av barnen finskspråkiga. Beteendet förändrades emellertid under 1970-talet. De potentiellt tvåspråkiga familjerna blev i högre grad än tidigare tvåspråkiga i praktiken och intresset för svenska ökade. I statistiken tar detta sig uttryck i att allt flera av familjerna registrerar sina barn som svenskspråkiga. I dagens läge är förhållandet därför det omvända jämfört med år 1970 och uppemot två tredjedelar av barnen är nu svenskregistrerade. Under det senaste årtiondet verkar beteendet ha stabiliserat sig, men med en tendens att barnens modermål i något högre grad än tidigare sammanfaller med moderns språk. figur 12. Andelen barn som registrerats som svenskspråkiga av alla barn till föräldrar med olika språk (svenska och finska) efter födelseår och moderns språk. Barn födda 1986-2011. Förutom moderns språk är utbildningsnivån en utslagsgivande faktor för barnens (registrerade) språk. Ju högre utbildningsnivå föräldrarna har, framförallt den svenska föräldern, desto högre är andelen svenskregistrerade barn. Omgivningens betydelse som var stor för några årtionden sedan har däremot tappat nästan all inverkan. figur 13. Andelen svenskregistrerade av alla barn födda 2006-2011 med tvåspråkig bakgrund efter moderns utbildningsnivå och språk. 23

figur 14. Andelen svenskregistrerade av alla barn födda 2006-2011 med tvåspråkig bakgrund efter hemortens språkstruktur och moderns språk. Till följd av att omgivningens betydelse för barnens språkregistrering nästan har försvunnit i tvåspråkiga miljöer, är de regionala skillnaderna små, trots att de språkliga förutsättningarna är så olika. Således är andelen svenskregistrerade av barnen i tvåspråkiga familjer t.o.m. högre i Nyland än i Österbotten. tabell 7. Andelen svenskregistrerade av alla barn med tvåspråkig bakgrund regionvis efter födelseår och föräldrarnas språk. Procent. Finsk far svensk mor Svensk far finsk mor födelseår födelseår 1988-93 1994-99 2000-05 2006-11 1988-93 1994-99 2000-05 2006-11 Huvudstadsreg 75,6 80,2 83,8 87,3 48,5 60,3 61,8 60,5 Västra Nyland 80,9 81,4 86,8 85,3 46,1 52,1 53,0 51,3 Östra Nyland 75,9 81,4 84,1 85,4 44,3 49,2 48,5 50,2 Åboland 79,5 83,4 88,8 86,7 50,9 57,1 60,6 58,3 Södra Öb 82,4 85,6 80,0 81,8 47,0 63,5 56,2 52,8 Vasaregionen 77,3 86,4 80,8 85,1 41,0 44,3 49,3 49,6 Norra Öb 77,5 76,3 78,4 85,1 54,0 55,8 57,4 53,1 Åland 96,4 97,3 100,0 100,0 93,0 95,5 94,2 86,6 Finska orter 37,9 46,7 58,0 68,1 25,2 30,7 29,3 26,7 Totalt 70,8 75,3 79,3 83,0 45,3 52,1 53,1 51,7 Figurerna 10 och 11 är huvudsakligen avsedda att illustrera förekomsten av tvåspråkiga familjer, men eftersom inte alla barn i dessa blir svenskspråkiga ger de inte en korrekt bild av de svenskregistrerade barnens språkliga bakgrund. I tabell 8 redovisas därför den språkliga bakgrunden enbart för dessa. I landet som helhet har omkring 40 % av de svenska barnen en tvåspråkig bakgrund i den meningen att föräldrarna har olika modersmål. Trots att det inte finns några betydande skillnader beträffande beteendet i dessa familjer finns stora regionala variationer till följd av skillnaderna i förekomsten. Medan två tredjedelar av de svenska barnen i huvudstadsregionen har en tvåspråkig bakgrund, gäller motsvarande för mindre än en femtedel i södra och norra Österbotten. Att andelen barn som registreras som svenska steg fram till början av 1990-talet avspeglar sig också i 24