Fonologi Mattias Heldner KTH Tal, musik och hörsel heldner@kth.se Hur bestämmer man vilka fonem ett språk har? Hur bestämmer man vilka fonem ett språk har? Fonem = minsta betydelseskiljande ljudenhet i ett givet språk Hur tar man reda på vilka dessa ljudenheter är? Kommutationstest <--> minimala par <--> utbytestest Kommutationstest Kommutationstest innebär att man systematisk varierar ett av ljuden i ett ord eller morfem och ser om betydelsen därmed ändras. Om den gör det när man t ex byter ut vokalen a mot vokalen i kontexten b l så är detta ett tecken på att vokaljuden tillhör olika fonem. I svenskan är det helt uppenbart så eftersom bal och bil är två distinkta ord.
Minimala par Ord som bara skiljer sig åt med avseende på ett enda ljud kallas minimala par. Fotnot: Minimala par kallar man även ord som skiljer sig åt med avseende på någon annan egenskap, t ex betoningens placering eller ordaccenten, men just nu är det enbart de enskilda ljuden vi ska bry oss om. Ja Fonetiskt motiverad växling? Komplementär distribution? Nej Betydelseskillnad? Ja Nej Ja Nej Kontextbetingade allofoner Olika fonem Olika fonem Fria allofoner Fonem! ljud Hur låter ett fonem? Fonem låter alltså inte för fonem är abstrakta representationer som står för klasser av ljud. Om då fonem och ljud inte är samma sak så måste man lämpligen skilja på dem även när man väljer symboler.
Notation Fonem och allofoner Denna skillnad har man valt att representera med följande notation Fonem skrivs som /x/ Ljud eller allofoner skrivs som [x] Grafem (bokstäver) skrivs som {x} Ö-fonemet /ø/ har två uttal: [ø] och [œ] [ø] används överallt utom före [r], t ex i föl [œ] används före [r], t ex i för Vilken symbol ska man använda för fonemen? Allofoner Även om fonem inte låter något kan det ju vara en poäng att beteckna fonemet med någon av de symboler som används för uttalet. Vilken av ö-symbolerna ska man då välja som fonemsymbol? Man brukar välja symbolen för det ljud som, på ett eller annat sätt, verkar mest grundläggande. För svenska har man valt ljudet för den mer slutna vokalen /ø/. Fonemet /ø/ har alltså två uttal och sådana varianter av uttal kallas allofoner Den allofoniska variationen kan vara av två slag komplementär distribution eller fri variation.
Fri variation Fri variation innebär att olika talare uttalar ljudet olika, men att det inte finns något systematiskt samband mellan kontext och ljud. Det svenska sje-ljudet är ett sådant exempel. Komplementär distribution Komplementär distribution innebär att ljudet har olika karaktär beroende på vilken kontext det förekommer i. Exempel: /ø/ uttalas [ø] när det inte står före [r] och [œ] före [r]. Ex. ordet hö uttalas [hø!] men ordet hör uttalas [hœ!r] Även andra vokaler sänks (får ett öppnare uttal) framför [r]. Komplementär distribution Kontext Att en fördelning av den här typen kallas komplementär beror på att distributionen av de olika ljuden kompletterar varandra. Det finns alltså inget överlapp mellan distributionerna. En beskrivning av vilka ljud som gränsar till ett givet ljud kallas i fonologin för kontext eller omgivning. Jag sa i början att ett test på om vokalerna [i] och [a] tillhör samma fonem eller olika är om det blir en betydelseskillnad när man placerar dem mellan [b] och [l] som i orden bil och bal. Mellan b och l är ett exempel på en kontext eller omgivning och betecknas formellt med [b] [l]
Parallella distributioner Om ett visst ljud förekommer i likadana kontexter (omgivningar) brukar man säga att deras distribution är parallell. Om vi återigen tar /a/ och /i/ så förekommer de i parallella distributioner t ex [b] [l], [s] [l], [m] [n], [s] [t] osv. Hur mycket räknas som kontext? Hur mycket som räknas som omgivning beror på vad det är man vill beskriva. Man tar med så mycket som behövs för att beskriva en viss regel entydigt men inte mer. [x] [y] är en typisk kontext, men det finns förstås många fler. Ett vanligt fall är att en viss allofon används framför eller efter vissa andra ljud medan det som står på andra sidan inte spelar någon roll. Det exempel vi tidigare såg med olika uttal av /ø/ är ett sådant exempel. /ø/ har sänkt uttal framför [r] men vad som sedan står före ö-et spelar ingen roll. ö-ljudet har samma uttal i ord som hör, för, dör och gör. Man kan uttrycka detta som att /ø/ uttalas som [œ] i kontexten [r]. Ytterligare konventioner Vi behöver ytterligare några konventioner innan vi kan börja skriva formella regler. Strecket vi använt i kontexten är förstås en markör för den plats där det aktuella ljudet ska stå som i [r] som uttalas framför r.
Hur man läser ut fonologiska regler Om man vill beskriva uttalet av ö-ljudet i regelform kan det se ut som regeln här nedanför. Fonologer brukar läsa detta som /ø/ blir [œ] i kontexten före [r]. Hur man läser ut fonologiska regler Personligen föredrar jag att säga det såhär istället: /ø/ uttalas som [œ] framför [r] /ø/! [œ] / [r] /ø/! [œ] / [r] för det är ju precis det som det handlar om. Nasalassimilation Och här är ett exempel som gäller konsonanter och som vi tidigare nämnt lite löst: /n/ " ["] / [#] dvs. /n/ uttalas som ["] framför [#], (n uttalas som äng framför g). Denna regel kallas nasalassimilation och är en mycket vanlig process i världens språk. Assimilation Assimilation över huvud taget är en vanlig fonologisk process. Assimilation i det här sammanhanget betyder att ett ljud assimilerar (upptar) någon egenskap från ett annat ljud. I det här speciella fallet är det artikulationsstället som assimileras. n-et assimilerar g-ets artikulationsställe. Denna typ av assimilation kallas då helt logiskt för platsassimilation.
Platsassimilation Platsassimilation Just nasaler utsätts lätt för platsassimilation I svenskan assimileras framför allt [n]:s artikulationsställe till klusilens i de flesta kontexter där nasalen kommer närmast före klusilen. Vi har alltså en hel serie sådana regler: /n/ " [m] / [p, b] /n/ " [$] / [f, v] /n/ " [%] / [j] /n/ " ["] / [k, g] Kommutationstest Vi har sagt att kommutationstest (konstruerandet av minimala par) är ett sätt att avgöra om två ljud tillhör olika fonem. Detta är en bra början men att man kan hitta minimala par räcker inte alltid som kriterium. Ett par exempel på minimala par som INTE medför att de betydelseskiljande ljuden tillhör olika fonem: bord [bu!&] bod [bu!d], tång [t'"] ton [t'n] Fonotax Hur ska man lösa det här problemet om nu inte minimala par räcker? Ja, en sak man kan ta hjälp av är kunskap om språkets fonotax. Fontax är den del av grammatiken som talar om vilka ljudföljder som är tillåtna i ett givet språk. Tillåtna innebär förstås inte i det här sammanhanget att man får böta om man använder dem utan bara att följden betraktas som ogrammatisk.
Fonotax spik är en fonotaktiskt acceptabel sekvens i svenskan, men psik är det inte. hemsk är likaså en acceptabel sekvens men inte heskm. Man kan använda sådan kunskap för att pröva om ett ljud kan vara ett fonem i språket. Om det är det bör det inte gå att använda för att skapa otillåtna sekvenser. Hur är det då med [&] och ["] i detta avseende? Ja, [u!&] är helt acceptabelt, men knappast [&u!], [("] likaså men inte ["(]. Fonotax [&] och ["] verkar med andra ord inte vara några bra kandidater för fonem i svenskan. En annan möjlighet skulle vara att de är allofoner av något fonem, men frågan är då vilket fonem de i så fall skulle vara allofoner av. Det krävs ju av allofoner att de ska ha ljudlikhet, men de ljud som liknar [&] och ["], närmast [d] resp. [n], förekommer i parallell distribution och det utesluter att de skulle vara allofoner, eller? Nollfonem och regelordning Hur ska vi då lösa detta dilemma? För att göra det måste vi införa två nya begrepp nollfonem och regelordning. Om vi börjar med nollfonem (betecknas med!) så är det inget speciellt konstigt med det, det motsvarar helt enkelt talet noll i matematiken, dvs att ingenting blir kvar. Nollfonemet används för att beskriva den fonologiska process som innebär att något ljud försvinner (elision). Om t ex ljudet [x] faller bort framför [y] kan man skriva detta som en fonologisk regel på följande sätt: /x/ "! / [y] I klartext betyder detta att om sekvensen xy förekommer i ett ord eller en stavelse så reduceras den till y, dvs....xy... "...y...
Regelordning betyder att det finns flera regler som ska tillämpas och att det gäller att välja i vilken ordning de ska göra det. Ordningen spelar som oftast här i livet en roll. Om man först gör A och sedan B eller tvärtom får oftast olika konsekvenser. Låt oss då, utrustade med dessa nya verktyg (nollfonem och regelordning), se om vi kan få ordning på problemet med ["] och [&]. Var hittar vi typiskt [&]? Jo, efter [r]. Tar vi ledning av stavningen (ortografin) verkar det som om d blir retroflext efter r som sedan försvinner under mystiska omständigheter. Kan vi beskriva detta med hjälp av fonologiska regler. Javisst! Steg 1: /d/ " [&] / [r] Steg 2: /r/ "! / [&] Et voila, [bu!rd] har blivit [bu!&] Men observera att detta gäller för standardsvenskan. I finlandssvenska dialekter heter det [bu!rd] och inget annat! På samma sätt kan vi härleda äng-ljudet Steg 1: /n/ " ["] / [#] Steg 2: /#/ "! / ["] så att t ex [s(n#] blir [s("]
Hur var det då med ordningen mellan reglerna, spelar den någon roll. Ja, låt oss se: Om vi har sekvensen [bu!rd] och tillämpar /r/ "! / [&] Så händer ingenting med sekvensen för det finns inget [&] i den. Tillämpar vi sedan /d/ " [&] / [r] får vi [bu!r&], men detta stämmer inte! Regelordningen spelar alltså en avgörande roll.