OM FIENDEN KOMMER Michael Tamelander Del 11 Reträtt

OM FIENDEN KOMMER Michael Tamelander Del 11 Reträtt Michael Tamelander

Ashdown Forest, onsdagen den 11 september. Det är stridsvagnar, viskade Joss Culmer och spanade i sin kikare. Jag kan inte se dem, men det måste vara stridsvagnar. Lastbilar skulle aldrig låta på det sättet. Donald ansträngde öronen där han låg i gräset bredvid skogvaktaren. Det brummande som hördes bortom fältet och morgondisets vita slöjor lät stundom högt och brölande, stundom lågt och morrande. Det var nervpirrande att höra utan att se och Donald tyckte att det lät som en grupp skogstroll som grälade. Han och Joss befann sig väster om Sheffield Forest, och var nu ute på en rekognoseringsrunda för att utröna sanningshalten i BBC:s senaste nyhetsrapporter. Under gårdagen hade de sett en tysk trupp av bataljonsstorlek som rört sig i östlig riktning, därefter några spridda grupper av tyska fordon, men annars verkade Ashdown Forest lika öde som före fiendens ockupation. Nu ser jag en, utbrast Joss. Borta vid häcken till höger om bondgården. Det är bara tornet som syns. Ser du? Donald anade en rörelse i den svaga dimman. Jag tror det. Kan du se om det är våra eller deras? Inte ännu, men där kommer en stridsvagn till. Joss sänkte kikaren och räckte den till Donald. Här Donald lyfte instrumentet till ögonen och såg nu tydligt tornet på det fordon som rörde sig utmed vägen på andra sidan häcken. Ytterligare ett manövrerade i närheten av bondgården. De liknar våra, sade han. Men jag har aldrig sett fiendens, så jag är inte säker. Plötsligt hände emellertid någonting som skingrade alla tvivel om truppernas identitet. En linje av män materialiserade sig ur dimman och avancerade över fälten. De liknade vålnader där de framryckte med sina bajonettförsedda vapen i färdigställning. Soldaterna bar de platta hjälmarna. Det är knappt så jag vågar tro det, sade Donald och lämnade tillbaka kikaren till Joss, men det är våra killar. Är du säker? Joss spanade mot de framryckande infanteristerna. Jo, du har rätt. Gudskelov, jag tror du har rätt. Det är så man skulle kunna bli religiös. En av stridsvagnarna vrålade till och brakade igenom häcken; den körde några meter och stannade sedan medan tornet ritade en sökande halvcirkel. Trots att avståndet var närmare fyrahundra meter, kunde man tydligt se hålet den lämnat efter sig. Gamle Barnes blir nog inte så glad över det där, log Joss och rullade över på rygg. Han började gräva innanför rocken och fick fram ett stycke tyg som de rivit från ett lakan. Men att bli befriad borde väl uppväga en förstörd häck. Han såg 2

omkring. Vad kan vi använda som stav. Donald sökte med blicken, men kunde inte upptäcka någonting. Varför inte sätta den på gevärspipan? föreslog han. Joss såg på vapnet och nickade. Hade helst sett att inte behöva visa bössan, mumlade han. De måste vara väldigt ivriga på avtryckaren. Vore just snyggt att bli skjuten en dag som den här. Och av sina egna dessutom. Men om jag viftar med den en stund innan jag reser mig Joss knöt tygbiten runt piporna på sitt hagelgevär. Donald betraktade honom med tankfull min. Är du säker på att inte jag ska göra det? frågade han. Prata inte strunt, gosse. Det är min skog. Joss lyfte huvudet och kastade en snabb blick mot fältet. De är fortfarande för långt bort. Det tar dem några minuter innan de är så nära att de ser flaggan. Han lade sig på rygg och stirrade upp i himlen. Tolv dagar, muttrade han. Så länge var vi ockuperade. Känns som tolv veckor. Donald nickade. Tolv dagar? Han försökte placera i rätt ordning: desertörerna; hur han funnit Megan; de två dygnen på The Coach & Horses, och sedan hur han hade stött på Joss Culmer och tvingats med i ett vansinnigt bakhåll. Det sista hade varit ett veritabelt fiasko. Av de arton män som angripit den tyska styrkan var minst elva döda. Sex av de civila medlemmarna hade lagts i en hög på ett av torgen i Fletching. Sir Charles hade varit en av dem; Tom Matthews en annan. De dödas armbindlar hade avlägsnats och ovanför liken hade tyskarna hängt en skylt med texten: De sköt på tyska soldater. Fienden hade däremot begravt tre av soldaterna och de bägge hemvärnsmännen. Uppenbarligen föredrog de att slåss mot en fiende som bar uniform och de var inte sena att visa det. Av de som varit inblandade i operationen var det bara en av bönderna som återvänt. De andra hade antingen tagits av tyskarna eller höll sig gömda. Ingen visste. Det blev dock inga repressalier. Kanske tyckte fienden att det var nog att bakhållet gått så illa för angriparna, kanske var de för hårt trängda i andra sammanhang. Joss hade emellertid tagit det säkra före det osäkra och under två nätter hade han och Eve, Donald och Megan sovit i ett tält uppe i skogen. Under dagarna hade de vågat sig tillbaka till husen, men Joss och Donald hade turats om att hålla vakt vid utfarten till stora vägen. Donald undrade hur det skulle ha gått om han inte träffat Joss Culmer. Du ska veta att jag är djupt tacksam för all hjälp jag fått av dig och Eve, sade han. Jag lovar att återgälda det på något vis när det här kriget är över. Joss gjorde en missbelåten grimas. Det där har vi talat om förut. Jag har ju sagt att vi inte förväntar oss någon kompensation. Vad tänker du göra nu? Återvända till London. Jag måste tillbaka till inrikesdepartementet. Om det fortfarande finns kvar. Och jag måste försöka få kontakt med min fru. 3

Under gårdagen hade de lyssnat på BBC:s nyheter om bombningen av London och sedan mörkret fallit hade Joss och Donald gått ned till vägen, där de betraktat skenet från lågorna som reflekterats mot undersidan av molnen. Trots avståndet hade man kunnat se sökljusens långa fingrar spela över himlen; försvinna i det brandgula bomullstöcknet. Donald hade skickat en tacksam tanke till Basil. Om det inte varit för honom skulle Louise ha varit kvar i London. Och Megan, frågade Joss och kliade sig i skägget. Vad kommer att hända med henne? Hon får följa med. Till London? Först till London sedan får vi se. Det bästa vore väl om jag kunde flytta henne till Louise i Bath, antar jag. Joss gav Donald en tvetydig blick. Du har verkligen ändrat dig beträffande flickan. Vad menar du? När jag först träffade dig, verkade du tycka att hon var mest till besvär. Nu tycker du verkligen om henne, eller hur. Donald skakade på huvudet. Jag tycker inte om henne, sade han. Jag avgudar henne. De här veckorna har fått mig att tänka i nya banor. Han lyfte frånvarande ena armen och betraktade armbågen där morgondaggen blött igenom tyget. Du kanske inte tror mig, Joss, men innan jag hittade Megan och hennes döda mor var hela min värld uppfylld av bokföring och siffror och kalkyler. Jag kunde sitta på mitt kontor och räkna i timmar i sträck: rad efter rad, blankett efter blankett. Det var aldrig något slut på det, men det förväntade jag mig inte heller, för det var ju så som saker fungerade. Joss skrattade. Åh, jag tror dig. Och nu har du förändrats, är det vad du menar? Nej, det har jag kanske inte, men jag har upptäckt att Donald bet sig i underläppen och rynkade pannan var tvungen att tänka varje tanke innan han kunde forma den i ord. Jag har insett att det finns annat än bara blanketter och siffror. En morgon det var medan Megan fortfarande var sjuk och hon frös så förskräckligt att hon fick ligga i min säng. Jag låg vaken och lyssnade på fåglarna och ljudet från deras sång gjorde någonting med mig. Det var en lustig upplevelse. Ljudet förde mig tillbaka till barndomen och jag kunde åter betrakta världen genom ett barns ögon: så mycket att förstå, så mycket att upptäcka. Ute på fältet morrade vidundren. Donald vågade ett snabbt öga genom gräset och såg att soldaterna redan avverkat halva sträckan. Jag vet att siffrorna ligger och väntar på mig då jag kommer tillbaka, sade han. Och det är väl som det ska vara, antar jag, för någon måste ju ta hand om dem. Men jag kommer aldrig mer att se dem i 4

samma ljus. När Megan låg bredvid mig den där morgonen så nära att jag kände hennes andedräkt mot halsen och hennes små, jämna hjärtslag insåg jag att det fanns mer än siffror i mitt liv. Jag har min hustru och min son att ta hand om, och tills vidare även en dotter. Krig är obehagliga saker, men för mig personligen, har det varit till viss nytta. Han lyssnade till ljudet av de annalkande pansarfordonen. Men nu tror jag att det är bäst att vi ger oss tillkänna. De är snart här. All right. Om du har några riktigt bra böner. Joss lyfte sitt gevär med det vita lakanet ovanför huvudet och började föra det fram och åter. London, onsdagen den 11 september. Wynn och Geoffrey promenerade sakta nedför Regent Street. Den föregående natten hade varit lugn och förmiddagen hade passerat utan några tecken på nya anfall från Luftwaffe. Efter lunchen hade de lämnat pensionatet för att ta en promenad i Kensington Gardens, men funnit parken avspärrad och fylld av trupper, fordon och skyttevärn, varför de istället svängt ut på Bayswater Road och gått i riktning mot Oxford Street. Denna del av London hade klarat sig relativt intakt från gårdagens bombning. I sydöst, däremot, reste sig fortfarande stora, bruna rökpelare klättrade genom luftlagren tills de nådde och växte samman med den grå himlen. Dockorna hade brunnit hela natten och den bebyggelse som låg närmast intill hade fått svåra skador. BBC hade nu höjt dödssiffran till femtonhundra personer, men många på gatorna trodde att det verkliga antalet var betydligt högre. En man som hade passerat Geoffrey och Wynn utanför Hyde Park påstod att minst tjugofemtusen hade dödats. De människor som Wynn och Geoffrey mött, hade alla påverkats på sitt eget speciella vis. Många hade varit oroliga en del vettskrämda men merparten hade uppvisat olika grader av beslutsamhet, ja, rent av optimism, eftersom de tolkat anfallet på samma sätt som Geoffrey: tyskarna var i färd att förlora slaget och detta var den sista prövningen innan det värsta skulle vara över. London fick ta stryk från det tyska Luftwaffe, men fiendearmén var driven på flykt. På de handskrivna löpsedlarna vid tidningsstånden stod inte: Vår huvudstad står i lågor! utan: London är räddat! Medan den unge flygaren och hans flicka rört sig ned mot centrum, hade de fått höra många skildringar om vad som ägt rum dagen före: en del rörande eller hemska; andra komiska, nästan absurda. Trots att de fått veta att tågstationen vid Clapham Junction träffats och över hundra tågresenärer dödats eller skadats, och att Battersea Park eldhärjats till närmast total förstörelse, hade de kunnat skratta åt historien om 5

en man som burit ut en femtiokilos bomb ur sitt hus. Hans avsikt hade varit att förflytta den till en närbelägen park. Men han hade inte hunnit långt förrän ett par bastanta konstaplar arresterat honom och fört honom till närmaste polisstation: det var inte vanliga medborgares uppgift att bestämma var en tidsinställd bomb skulle explodera. En annan historia berättade om en neddalande fallskärm som attraherat en stor samling människor männen för att fånga in en nedskjuten tysk flygare; kvinnorna för att rädda sidenet i hans fallskärm. Folksamlingen hade rusat till platsen med stor hastighet, men hade haft ännu högre fart därifrån, sedan det upptäckts att fallskärmen inte alls burit en tysk flygare, utan en tidsinställd mina. Det var först när de närmat sig hörnet Oxford Street New Bond Street som de hade stött på det första tecknet på förstörelse. Ett knippe bomber hade slagit ned några kvarter framför dem och gatan var avspärrad för obehöriga. De hade stått några minuter och betraktat hur brandmännen och sprängämnesexperterna arbetat bland ruinerna av vad som en gång varit John Lewis varuhus. Det hade känts främmande att betrakta den välkända byggnaden som nu förvandlats till en skugga av sitt forna jag: tomma, sotsvarta fönster utan glas; gatufasaden helt demolerad. Huset hade liknat ett dockskåp med ena väggen avlägsnad. Golven hade rasat samman och allt som funnits kvar inne i byggnaden var det metallskelett som tidigare varit schaktet till kundhissarna. Gatan framför varuhuset hade varit fylld av bråte och mitt ibland denna låg någonting som Wynn och Geoffrey först identifierat som döda människor, men som visat sig vara ett antal skyltdockor. Efter en sista blick på förödelsen, hade de lämnat brandmännen med sina vattenslangar och sökt sig nedför Deering Street och Hanover Square, för att slutligen komma ut på Regent Street. De hade inte planerat för en så lång promenad, men tanken på det trånga rummet på pensionatet och samma nyfikenhet som fört så många andra människor ut på gatorna, tvingade dem vidare ned mot Picadilly Circus. Det ser ut precis som före kriget, sade Wynn när de nådde fram till den plats där all Londons fordonstrafik och fotgängare i fredstid hade mötts i ett gemensamt, kontrollerat kaos. Mycket mindre bilar, men annars är det sig likt. Geoffrey mumlade någonting otydligt till svar. Picadilly Circus var knutpunkt för fem av Londons större gator och var därför Englands tätast trafikerade punkt. De fordon som nu svängde runt rondellen var mestadels militärfordon eller taxibilar. På grund av bränslebristen och då många lämnat huvudstaden var det mycket lite privat trafik ute på gatorna och dubbeldäckarna hade rekvirerats av armén. Statyn av Eros hade försvunnit och hans sockel försetts med anslag om krigsobligationer och skyltar om var närmaste skyddsrum låg. Ska vi gå ned till Trafalgar Square? frågade Wynn när de halvspringande passe- 6

rade Haymarket Street och sedan tvingades in mot en husvägg för att låta en patrull hemvärnssoldater passera. All right, svarade Geoffrey och sniffade i luften. Den fräna röklukten efter gårdagens anfall hängde fortfarande kvar. Låt oss se om Nelson är där, eller om han tyckte att det blev för farligt igår. Wynn skrattade och tog ett fastare tag om Geoffreys arm. Det spelar ingen roll hur rädd han blev, fnissade hon, han kan ju ändå inte komma ner. De fortsatte in på Pall Mall, passerade flera matköer, kolkärror och en större samling utlänningar som stod utanför en förbommad italiensk restaurang, ivrigt diskuterande. Därefter nådde de Trafalgar Square med sina nu torra fontäner och horder av duvor. Som de flesta andra offentliga byggnader, var fronten av National Gallery till hälften täckt bakom ett berg av sandsäckar, och man kunde skymta de hjälmbeklädda huvudena på hemvärnsmännen bakom värnen. Lord Nelson hade inte skrämts iväg av bomberna, men Geoffrey tyckte att man borde belägga honom med böter, eftersom han inte hade någon gasmask. Wynn skrattade och sade att det var ett gammalt skämt. Geoffrey erkände att han hört det av McGrath. Är du inte hungrig? frågade Wynn. Jo, lite. Jag tycker vi letar rätt på en restaurang eller en av frälsningsarméns matkantiner så att vi får i oss lite mat. Men först kan vi väl sitta en stund, kan vi inte det? De satte sig på en av bänkarna och betraktade de kuttrande duvorna och förbipasserande människor som sneddade över torget. Man hade skruvat bort badnymferna från fontänerna och tömt bassängerna på vatten. Sir Edwin Landseers svarta, vaktande bronslejon var dolda under stora, fula splitterskydd. Samma öde hade drabbat Karl den förstes staty, med den enda skillnaden att dennes skydd var konformat. Det såg ut som om någon placerat en stor tehuva över honom. Stackars duvor, sade Wynn. Duvor? Ja, det är ju ingen som uppmärksammar dem längre. De flesta barn är evakuerade och vi vuxna har ingen tid över för dem. Vi får väl komma hit imorgon med en skottkärra full av gamla limpor. Ja, det kan vi väl göra. Inte med en skottkärra, men lite brödsmulor kan vi väl ta med oss. Det kan vi väl? Geoffrey ryckte på axlarna. Som du vill, älskling. Och så får vi hoppas att vi inte bryter mot någon ransoneringsbestämmelse när vi matar en hög fåglar. Jag tycker mer synd om Karl den förste. Tänk att behöva stå under den där burken. Wynn tog hans arm och kramade den. Men Karl den förste är ju bara en staty, skrattade hon. 7

Geoffrey och Wynn fick inte sitta i fred på bänken länge, kanske några minuter. Sedan började flygsirenerna bröla. För en kort stund upphörde all aktivitet runt torget. Människor stannade upp och stirrade hypnotiserat mot den grå himlen. Sedan började några kvinnor skrika och som på en given signal upplöstes människomassan i alla riktningar. Kom! skrek Geoffrey och tog tag i Wynn med sin friska hand. Vi springer till tunnelbanestationen. Mitt i allt tumult av skräckslagna människor och flaxande duvor, drog han henne med sig förbi ett av lejonen och uppför trapporna mot stationen. BBC:s rapport dagen före hade talat sant och när de passerade spärrvakten tillsammans med en ström flyende londonbor, var det ingen som försökte hejda dem. Färden nedför rulltrappan var den besvärligaste biten, för här tvingades de flyende att hejda sig eftersom fåran inte var bred nog att ta dem alla på en gång. Geoffrey och Wynn var bland de första och hann förbi innan problemen började. Halvt gående, halvt klättrande nedför bandet, fördes de ned mot perrongen, medan Geoffrey gjorde sitt bästa för att skydda Wynn mot de personer som kämpade sig förbi dem i sin iver att komma undan faran från ovan. Han vred huvudet och såg hur panik och slagsmål utbröt vid påfarterna, sedan var de nere vid perrongen. Geoffrey drog in Wynn mot den kalla, smutsiga väggen. Gud! flämtade hon och försökte betvinga sin snabba andhämtning. Några språngmarscher till av det här slaget och tyskarna behöver inte bomba oss över huvud taget. Vi kommer alla att dö av överansträngning. Ett tåg kom farande in på stationen. Geoffrey hann se hur föraren förvånades över alla människor, innan strömmen bröts och perrongen lades i kompakt mörker. Hjälp! Wynn tryckte sig hårdare intill Geoffrey. Vad hände? De stängde av strömmen, svarade han. Det är ingen fara, bara du står still. De hörde hur tåget bromsade in och folk började skrika. Till en början var det endast ett fåtal röster, men snart ökade oväsendet när de som befann sig inne i vagnarna insåg att de inte kunde ta sig ut. Flera mörkläggningsjalusier drogs upp och vita ansikten skymtade som kusliga dödsmasker under kupélampornas blågröna sken. Geoffrey upptäckte ett par ljuskäglor som närmade sig bortifrån den nu stillastående rulltrappan. Lugna ner er! ropade en barsk röst genom skriken. Det blir inte ett vitten bättre av att ni gapar på det här viset. Mannen med lampan passerade nära den plats där flygaren och hans flicka stod pressade mot väggen. Ljuset fladdrade över svettiga och oroliga ansikten, vilka för ett kort ögonblick fick identitet och liv, men sedan återgick till att vara skuggor utan direkt form. 8

Stanna där ni befinner er! ropade järnvägstjänstemannen som hade en kollega med sig. Stå upp tills vidare. Det kanske bara är falsklarm och då kommer strömmen på igen om några minuter. Om inte får vi försöka Han avbröts av ljudet från glas som krossades. Det kom bortifrån från den del av tåget som fortfarande befann sig inne i tunneln. Djävlar också! De två männen skyndade iväg och allt man kunde se var det svaga kupéljusen inne i tunnelbanevagnarna. Fler människor kom trevande nedför den stillastående rulltrappan och tvingade de som redan befann sig perrongen att flytta närmare varandra. Strax därpå lyckades några av de personer som befunnit sig på tåget att bända upp en av dörrarna. Resenärerna strömmade ut och anslöt sig till sina redan tätt packade olycksbröder, varvid trängseln ökade ytterligare. Geoffrey och Wynn trängdes in mot den kalla stenväggen och röstläget på många av de som stod omkring dem avslöjade att panik höll på att bryta ut i folkmassan. Nya stationskarlar dök emellertid upp och när flera lampor började lysa upp perrongen, minskade oron märkbart. Snart avslöjade dova dunsar och vibrationer i väggarna att räden i högsta var grad verklig, och de personer som befann sig på stationen försökte stålsätta sig inför en lång väntan. Geoffrey lade armarna runt Wynn och höll henne hårt intill sig. Vi hade ändå ingenting speciellt för oss, viskade han. Inte? Hon lyfte ansiktet och kysste honom lätt på kinden. Jag som började sakna sängen på pensionatet. Geoffrey skrattade. Någon bredvid körde oavsiktligt in en armbåge i hans sida, men han brydde sig inte om det. Den står nog kvar, sade han. Sängar går ingenstans. Speciellt inte de som väntar på ett så trevligt par som oss. Jag hoppas det. Han tryckte näsan mot hennes huvud; insöp doften av hennes hår, som kändes underbar jämfört med den unkna stank av damm, svett och rädsla som härskade nere i tunneln. Wynn? viskade han. Ja. Jag antar att det här inte är rätt tillfälle, men Geoffrey tvekade en sekund innan han vågade språnget: Vill du gifta dig med mig? Han kände hur hon stelnade till och han väntade på att bli avvisad. Istället kom en motfråga: Är det verkligen klokt, som situationen är just nu? Vad menar du? Hon tryckte pannan mot hans hals. Kriget. Vore det inte bättre att vänta tills det var över? Nej. Geoffrey skakade på huvudet. Jag vill inte vänta. Döden har redan nafsat oss båda i bakhasorna och vi vet inte vad morgondagen har i beredskap. Det spelar ingen roll om man befinner sig i stridslinjen eller ej. Även civila dödas i det här kriget. 9

Vi har inte tid att vänta. Och du är säker på att du vill ha en gammal hagga som jag då. Ju äldre desto bättre. Hon sa ingenting på en lång stund. Geoffrey var medveten om att människorna runt omkring dem kunde höra allt de sade, men han brydde sig inte om det. För honom fanns bara Wynn, han själv och hennes svar. Om, sade Wynn slutligen, och jag säger om jag skulle gifta mig med dig då är det en sak jag vill att du ska lova mig. Jag lovar vad som helst. Wynn såg upp i hans ansikte. Jag vet att du kommer att försöka ordna så att du får flyga igen och jag kräver att du aldrig försöker övertala dem att gå tillbaka till stridsuppdrag. Det är möjligt att de inte ger dig något val och att de kan hitta på något sätt att kompensera för ditt förlorade finger men du får inte begära det. Skulle du lova mig det, Geoffrey? Han såg ned i hennes vackra ansikte. Ögonen var inte hårda och fördömande som han mindes dem från puben i Epping, utan milda, sårbara avsedda endast för honom Jag lovar. Då gifter vi oss. Bath, onsdagen den 11 september. Linda satt vid den sovande Crofts sida i det forna kontorsrummet. Tidigare under dagen hade han vaknat till medvetande några minuter innan han åter fallit i dvala. Den sköterska som varit närvarande hade meddelat syster Perkins, som i sin tur berättat för Linda och givit henne instruktion att se efter Crofts de närmaste timmarna. Det är bra om han har en vän vid sin sida när han vaknar, hade hon sagt. Tack, syster Perkins. Säkert att jag inte behövs härnere? Inte för tillfället. Jag kallar på dig om vi behöver hjälp. Vi har ju inte så mycket att göra längre. Det syster Perkins sagt var riktigt. Förlusterna vid fronten var inte längre så stora som de varit under de gångna veckorna, de ordinarie sjukhusen tog de flesta av fallen och för tillfället skrev man ut fler patienter än man tog in. Linda hade skyndat till Crofts rum och hade nu vakat i över en timme. Trots att hon hade väntat på detta ögonblick ända sedan hon hittat honom tre dagar tidigare, kände hon fruktan inför vad som skulle hända när han slutligen öppnade ögonen. Medan hon satt och betraktade honom där han låg och skakade i feber, då och då torkade kallsvetten ur hans ansikte med en fuktig trasa, undrade hon vem 10

pojken som låg i sängen egentligen var? Varifrån kom han och hur var han som människa? Hade han en fästmö eller flickvän som väntade någonstans? Hon hade endast träffat honom under några få minuter och den enda rekommendation han fått, låg i det faktum att han och Andrew verkade ha varit goda vänner. Den bild Linda byggt upp kring Crofts, baserades uteslutande på hennes egna fantasier. Tänk om han vaknade och visade sig vara en helt annorlunda människa än hon föreställt sig? Då skulle alla hennes drömmar falla samman. Och nu, när han plötsligt slog upp ögonen, var det som om hennes värsta farhågor skulle besannas. Där fanns ingen värme i hans blick; inget igenkännande. Istället såg han på henne med en neutral likgiltighet: ungefär som en person vilken betraktar en intetsägande tavla på ett museum. Brian, viskade hon och lutade sig aningen framåt. Det är jag Andrews syster. Hon hade tänkt säga Linda, men var inte säker att han skulle minnas hennes namn. Men inte heller omnämnandet av brodern fick någon effekt. Han stirrade på henne medan blicken skiftade från likgiltighet till rädsla. Läpparna rörde sig och huvudet vreds åt andra hållet, bort från henne. All belysning kom från den ensamma taklampan, vilken måste ha fått rummet att framstå så mycket kallare och mer skrämmande. Hans blick sökte över sängen där sjörövaren legat innan han blivit hempermitterad, sedan över rullbordet med sina otaliga instrument. När ögonen till sist återvände till Linda, lyste de av oförfalskad skräck. Brian, sade hon och lade lugnande handen på hans axel. Det är jag Linda. Du är på ett sjukhus i Bath. Här finns ingenting att vara rädd för. Hon visste inte om det var hennes namn eller ordet sjukhus, men Crofts rynkade pannan och rädslan ersattes av förvirring, sedan gradvis av igenkännande. Kommer du ihåg mig? frågade hon. Vi träffades för en månad sedan, när du kom till vårt hus för att hämta Andrew. Minns du det? Crofts försökte säga någonting. Det resulterade endast i ett torrt väsande och Linda frågade om han ville ha lite vatten. Hon fick inget svar, men reste sig ändå och gick bort till rullbordet där hon ställt en tillbringare. Strax därpå var hon tillbaka med vattnet och lyfte hans huvud så att han kunde sätta plåtmuggen till läpparna. Så där ja. Drick lite grann så blir det bättre. Han drack och hostade. Efter några klunkar tyckte Linda att det var nog och Crofts sjönk tillbaka mot den fuktiga kudden. Hon ställde muggen på bordet bredvid sängen och baddade sedan hans panna där nya svettpärlor trängt fram. Du har hög feber, sade hon. Men du blir snart bättre ska du se. Han försökte säga något på nytt, men det gick inte att höra vad. Linda skakade på huvudet. Nej, jag hör inte, sade hon och log osäkert. 11

Crofts fick någonting desperat i blicken. Han harklade sig: Lin da Ja, det är jag. Du kommer ihåg mig? Han nickade ansträngt. Ögonen fixerade henne intensivt. Var är var är jag? Du befinner dig i Bath, Brian. Det här är ett fältsjukhus. Vad gör du här? Jag arbetar här. Han observerade henne en lång stund och frågade sedan: Hur hur mycket är klockan? Ungefär sju på kvällen. Jag har tyvärr ingen på mig. Slåss de fortfarande? Hon förstod inte riktigt frågan. Ja, men nu är det vi som vinner. Armén tog tillbaka Brighton och Reigate igår. Och Crawley. Crofts panna lades åter i veck. Craw ley, raspade han och Linda såg hur tankarna snurrade i huvudet på honom. Men är jag är jag tillbaka i Bath? Ja, brunnssalongen i Bath. Hur vilket datum? Det är den elfte idag. För ett ögonblick stirrade Crofts oförstående på henne; sedan spärrade han upp ögonen. Herregud! Vad har hänt med mig? Linda bet sig i läppen. De har plockat bort två kulor ur magen på dig, sade hon. Det gjordes redan på etappsjukhuset. Men operationen gick bra, även om du måste vila dig. Det är fortfarande risk för infektioner. Magen? Crofts gjorde ansats att föra in högra handen under täcket för att känna på skadan, men Linda högg tag i hans handled. Nej, sade hon. Rör det inte. Du förstör bandagen. Han hejdade sig och lät armen vila. Linda släppte taget. Minns du någonting av vad som hände? frågade hon för att avleda hans uppmärksamhet från skadan. Crofts rynkade pannan och såg oseende upp i taket. Jag vet inte, raspade han. Fåglarna ville inte sätta sig i träden. Sedan jag åkte tåg, eller om det var en bil. Han såg på henne och en ny minnesbild dök upp bakom febriga ögon. Jag tänkte inte springa min väg, försäkrade han. Jag det var en man som han borde ha varit död, för jag lovar att jag inte hade tänkt springa Lugn, Brian. Linda slöt sina fingrar runt hans vänsterhand och kände hur han omedelbart svarade genom att krama dem. Tänk inte mer på det nu. Du måste vila dig. Han lydde, lutade huvudet mot kudden och slöt ögonen. Steg ekade i trapporna, annars var sjukhuset osedvanligt stilla och Linda tyckte att hennes egna, snabba ande- 12

tag lät irriterande höga i det tysta rummet. En mängd motsägelsefulla känslor genomströmmade henne. Där fanns en blandning av värme och upphetsning som kom av att sitta så nära denne yngling och hålla honom i handen. Beröringen i kombination med hans jämna puls i handflatan gav henne en känsla av samhörighet. Men där fanns även en påtaglig ängslan: oro för vad som kunde ha hänt Andrew och för att Brians tillstånd kanske skulle försämras. Glädje och rädsla var så ihoptrasslade att Linda inte kunde avgöra vilket som dominerade. Crofts öppnade ögonen och såg på henne. Linda förstod att han var på väg tillbaka in i sömnen, men att han kämpade för att hålla sig vaken. Vill du inte sova en stund? frågade hon. Crofts skakade svagt på huvudet. Då kanske jag inte vaknar mer, viskade han. Var inte dum det är klart att du gör. Har du ont? Han skakade på huvudet. Nej, det tror jag inte. Törstig då? Vill du ha lite mer vatten? Ja. Hon släppte taget om hans hand, hjälpte honom att lyfta huvudet och förde åter plåtmuggen till hans läppar. Han drack lite mer denna gång och lyckades svälja utan att sätta i halsen. Tack, sade han och betraktade henne. Hans genomträngande blick gjorde Linda lite orolig till mods och för att dölja sin osäkerhet började hon berätta om brunnssalongen, hur den användes som provisoriskt sjukhus och att hon egentligen inte var någon sjuksyster utan bara hjälpreda. Min väninna Jane är också här. Andrew kanske har berättat om henne? De är ja, du vet. Crofts log för första gången sedan han vaknat. Han har berättat. Jane är väldigt orolig för Andrew, sade Linda. Hon såg skuldmedvetet ned på sina händer, för hon tänkte fråga om Crofts visste hur det var med Andrew och använde Jane som förevändning. När ni stred, började hon och lyfte blicken mot honom. Var Andrew med dig då? Deras ögon låstes för ett flyktigt ögonblick. Crofts var den som bröt. Han var med mig, svarade han. Men jag minns inte vad som hände. De sköt på oss med artilleri och träden började brinna. Röken gjorde Han avslutade inte meningen, utan stirrade istället upp i taket med ett grubblande uttryck i blicken. Men så långt du kan minnas var Andrew oskadd? frågade Linda. Crofts nickade. Ja, mumlade han. Ja, det tror jag. Allt är så otydligt. Linda klappade honom på handen. Vi lämnar det så länge, sade hon. Det viktigaste är att du blir bra igen. 13

Hon reste sig, tog den nästan tomma muggen och gick bort till bordet där tillbringaren stod. När hon återvände till sängen hade Crofts somnat. Någonstans i Ashdown Forest, torsdagen den 12 september. Är Louise i London? frågade Megan och kastade en blick upp mot Donald som gick bredvid henne med väskan i ena handen och korgen med Cassie i den andra. Sir Charles hagelbössa bar han i en rem över axeln. Louise? Nej, jag tror inte det, Megan. Hon är nog i Bath. Nicholas med? Ja det är han. Jaha. Megan marscherade besviket på. Hon hade frågat om samma saker minst två gånger tidigare och då fått samma svar. Tydligen var hon av den uppfattningen, att om man frågade tillräckligt många gånger, kanske svaret till slut skulle ändra sig. Men hittills hade hon inte haft någon framgång. Donald kastade en road blick på henne där hon traskade på bredvid honom. En gång i tiden skulle han ha blivit irriterad av sådan frågvishet, men det var innan han upptäckte vilken underbar liten flicka hon var. I avsikt att förbereda henne på de förändringar som skulle komma, hade han berättat om Louise och Nicholas. Hon hade visat stort intresse speciellt när han beskrivit sin son. Kanske hade det varit ett misstag. När de nu gav sig av på det stora äventyret var hon ledsen över att de skulle till London, och inte till Bath där pojken befann sig. Deras första etappmål hade varit Chelwood Common, där Donald hade hoppats träffa Brian Martin. Men värdshusägaren hade varit borta och The Coach & Horses förbommat, varför de fortsatt ut på vägen mot Forest Row. Donald kunde ha frågat någon av invånarna i samhället vad som blivit av hans bekant, men var rädd för det svar han skulle få. Det var bäst att fortsätta upp mot Forest Row, där han hoppades kunna få tag på någon form av transport till London. Efter Chelwood Common hade de fått lift med en bonde som tagit dem med i sin höskrinda. Det hade bara rört sig om en kilometer, för bonden skulle inte längre än till Chelwood Gate, men Donald var tacksam. Varje meter som flickan slapp gå, var en meter vunnen längre fram. Han ville i görligaste mån undvika att trötta ut henne. Megans stora ögonblick denna morgon, hade kommit när de skulle ta sig ut på vägen mellan Danehill och Forest Row. En lång orm av soldater hade marscherat förbi med kurs söderut och det hade antagligen rört sig om en hel bataljon. Donald 14

och flickan hade slagit sig ned på en liten kulle invid vägen. Till en början hade de bara betraktat soldaterna, men sedan hade en av dem vinkat åt Megan och hon hade ställt sig upp och återgäldat hälsningen. När de andra soldaterna fått syn på den vinkande flickan uppe på kullen hade rad efter rad av förbimarscherande män vinkat och ropat åt henne. För en kort stund var bataljonen hennes: tungt lastade infanterister som traskade fram längs vägen och drev upp små moln av damm; kanoner som drogs av hästar med hängande huvuden och, vid ett tillfälle, två dunderbilar som bonus. Hon vevade med armarna, hoppade och skrattade, och när Donald såg på den exalterade flickan visste han att detta var ett ögonblick som hon alltid skulle minnas: de var alla Megans soldater och de var soldater på marsch mot seger. Till slut hade hon vänt sig mot honom och utmattat deklarerat: De är så många, Don. Jag kan inte vinka till alla. Nå vila dig då. Nu befann de sig någonstans halvvägs mellan Culmers stuga och Forest Row och enligt Joss anvisningar skulle de snart passera en vägkorsning vid namn Wych Cross. Megans förtjusning över alla soldaterna och hästarna hade sedan länge lagt sig och Donald beslutade att det var dags för en matpaus. Är du inte hungrig, frågade han. Hon såg upp mot honom. Jo, det är jag. Och Cassie då? Donald lyfte korgen och synade kattungen. Han kunde inte sluta förvånas över hur lugn hon var. Så fort de lade in henne i korgen och började gå, så somnade hon. Ungefär som ett spädbarn. Äsch, hon sover ju bara. Men jag vet att hon är hungrig, försäkrade Megan. Då är det väl bäst att vi äter lite då. En lastbil med soldater passerade dem och männen på flaket såg nyfiket på mannen och barnet. Precis som de flesta andra fordon som kört förbi de senaste timmarna var den på väg söderut, så det var ingen mening att försöka få lift. Ändå var det skönt att se dem; de var ett bevis för att de brittiska trupperna nu oinskränkt behärskade området. Då och då hördes ett svagt muller från öster, men annars fanns inga tecken på att strider förekom. Kom vi sätter oss här, sade Donald och pekade på ett par stenbumlingar vid sidan av vägen. Sätter du bandet på Cassie? Han hade tillverkat ett provisoriskt koppel av ett läderband de fått av Joss. Megan tog korgen från Donald och öppnade locket. Kom här, katt, sade hon och lyfte ut Cassie. När hon skulle fästa bandet på henne, vred sig katten emellertid ur hennes grep och lyckades smita. Nej, titta, Don, utbrast flickan. Dumma katt. Djuret sprang några meter ifrån dem och började sedan intresserat att undersöka marken. Det är nog ingen fara, sade Donald. Vi plockar fram maten Eve gjorde åt 15

henne så kommer hon som ett skott. Han satte sig ned på en av bumlingarna. Kolven till hagelgeväret slog i stenen och han reste sig för att kränga vapnet från ryggen. Egentligen tyckte han att det kändes onödigt att släpa på det, men Joss hade övertalat honom att ta bössan med sig: Du är veteran, för tusan. Visa våra soldater att du delat deras bördor. Avskedet från Culmers hade varit en smärtsam upplevelse. Under de elva dagar som Donald och Megan tillbringat tillsammans med det äldre paret, hade ett genuint samförstånd växt fram emellan dem: ett vänskapsband som skulle ha tagit år att uppnå under normala förhållanden, men nu skapats och härdats under ett tiotal, dramatiska dagar. Det hade inte förekommit några tårar inte ens hos Megan men Eve hade avbrutit avskedsceremonin och gått tillbaka in i huset redan innan Donald och flickan givit sig av. Han hoppades uppriktigt att löftena om ett snart återseende skulle bli verklighet. Gå inte för långt bort, förmanade han Megan, som försökte locka tillbaka Cassie och nu befann sig uppe på vägen. Megan svarade att det skulle hon inte, men sedan fick katten syn på någonting och satte av ut i grönskan på andra sidan vägbanan. Dumma katt! ropade flickan och sprang efter. Kom tillbaka säger jag! Jaga henne inte, Megan! ropade Donald. Då springer hon bara längre bort! Men flickan var redan på väg in i skogen och försvann ur sikte bakom en klunga björnbärsbuskar. Sjutton också, muttrade han och skakade tålmodigt på huvudet. Han suckade, avbröt sitt plockande med väskan och reste sig för att gå efter dem. Halvvägs upp mot vägen tvärstannade han emellertid. Ett kort skri ljöd från skogen. För ett ögonblick stod han som förlamad; sedan tog han de få stegen tillbaka till stenen, fattade geväret och sprang över vägen. Med andan i halsen trängde han igenom snåren där Megan försvunnit och sprang uppför en kort backe. Han hade ingen aning om varför hon skrikit, men det hade varit ett rop av rädsla. Hade hon gjort sig illa eller hade hon stött på något djur? Eller var det någonting värre? När Donald nådde krönet på den korta stigningen och såg ned i den lilla gläntan, fick han sina onda aningar besannade. Megan stod tio meter nedanför honom med Cassie i famnen. Katten kämpade för att komma loss, men flickan tycktes inte notera det. Hon hade blicken fäst på en ensam, barhuvad soldat som satt på en sten några steg ifrån henne. Han bar tysk officersuniform och han siktade på flickan med en pistol. Under en eller två sekunder vägrade Donalds hjärna att fungera. Megan innebar inget hot mot den ensamme soldaten, så egentligen fanns det inget skäl varför denne skulle skjuta. Men tysken verkade på något vis frånvarande som om han var beru- 16

sad. Vapnet i hans hand var stadigt riktad mot flickan och det fanns ingen möjlighet att veta vad som skulle hända. Någonting måste göras och det fort. Donalds gevär var tomt patronerna låg i rockfickan och det fanns ingen tid att ladda. I vilket ögonblick som helst skulle tysken se åt hans håll och det gällde att förekomma honom. Ni där! skrek Donald och pekade på tysken med bössan. Släpp den där pistolen och höj händerna över huvudet! Mannen vred sakta huvudet så att han kunde se Donald uppe på krönet. Han verkade inte speciellt förvånad, utan snarare som om han hade väntat sig just detta. Släpp pistolen! upprepade Donald, men tysken gjorde ingen ansats att lyda. Han såg på Donald med ett intetsägande uttryck i ansiktet. Pistolmynningen var fortfarande riktad mot Megan. Detta ögonblick var ett av de värsta i Donalds liv. Han var fullkomligt skräckslagen. Inte för egen del, utan för sin unga skyddslings. Han fixerade soldaten samtidigt som han försiktigt tog några steg nedför slänten. Det var inte svårt att föreställa sig vad en pistolkula skulle kunna ställa till mot en oskyddad barnakropp och det fanns bara en tanke i hans huvud: han måste rädda Megan om det så skulle kosta honom själv livet. Cassie hade slingrat sig ur flickans grepp och satt nu mitt emellan henne och mannen på stenen. Katten synade först de tre personerna en efter en. Sedan ledsnade hon och började tugga på ett grässtrå. Megan varken sade någonting eller rörde sig. Hon stod tyst och stirrade på tysken. Lägg undan vapnet, kraxade Donald, men insåg att mannen antagligen inte förstod. Pistole! försökte han på den lilla tyska han kunde. Pistole auflegen und hände hoch eller vad fan det nu heter? De sista orden fick effekt, även om det inte var den avsedda. Tysken log. Ni behöver inte hände hocha mig engelsman, sade han på lätt bruten engelska. Jag förstår ändå. Lägg då undan vapnet! Tysken såg in i de dubbla mynningarna nästan som om han försökte räkna ut deras kaliber sedan lyftes blicken till Donalds ansikte. Och varför skulle jag göra det? Frågan var så befängd att Donald kom av sig. Därför att, började han, men ändrade sig sedan. Gör ni inte som jag säger dör ni. Då dör er dotter också. Det vill ni väl inte? Donald visste inte vad han skulle svara. Geväret var oladdat och han kunde inte skjuta. Men även tysken befann sig i ett dilemma. Han kunde inte veta att hagelbössan var tom. Ingen av dem kunde lägga undan sitt vapen utan att ge den andre över- 17

taget. Donald stod nu halvvägs mellan Megan och tysken och såg för första gången att fiendesoldaten var skadad. Han hade ett jack alldeles ovanför vänstra örat. Blod hade runnit nedför sidan av ansiktet och levrat sig. Skadan hade varit dold för Donald eftersom han närmat sig soldaten från höger. Ni är skadad, sade han och såg att det var något fel även på mannens vänsterarm. Den hängde utefter sidan och var antagligen bruten. Menar ni det? sade tysken och nu hörde Donald att han talade med viss ansträngning; troligtvis på grund av smärtorna. Han lyckades emellertid prestera ännu ett leende. Ni måste vara läkare, hånade han. Donald ignorerade sarkasmen. Det är lika bra att ni lägger undan vapnet, sade han i så resonabel ton som spänningen tillät. Ni har förlorat. Även om ni lyckas ta er ifrån mig blir ni fånge vid ett senare tillfälle. Ni kan inte komma undan. Tysken blängde på honom. Och vem påstår det? frågade han. Påstår? Era trupper befinner sig på flykt mot Kent. Vad ska de göra då de når havet? Simma? Mannen fnös. Flykt? Han skakade på huvudet. Ni ska inte lyssna så mycket på vad ert BBC säger. Den tyska armén flyr inte. Niemals. Den retirerar för att korta frontlinjen. Han lät pipan på pistolen sjunka så att mynningen nu pekade mot marken. Donald kände att den första rollen i nervduellen tillfallit honom. Han funderade över vad mannen sagt. Var det ingen flykt trots allt utan endast en taktisk omförflyttning? Och vad säger dr Goebbles? frågade han som svar. Att ni redan erövrat London? Tysken blinkade och såg förvirrat på Donald. Det verkade nästan som om han hade svårt att hålla sina tankar klara: som om han var berusad av någonting. Den tyska armén låter sig aldrig besegras, mumlade han. Inte av engelsmän. Donald kände hur rädslan började ersättas vrede. Med vilken rätt satt den här tysken och blåste upp sig? Donald hade med egna ögon sett de tyska kolonnerna på marsch österut och under gårdagen hade brittiska trupper tagit tillbaka Lewes, Newhaven, Seaford och East Grinstead. Morgonnyheterna hade meddelat att de stod utanför Maidstone. Ni befinner er ju på flykt längs hela fronten. Den engelska armén har besegrat er. Tyskens ögon lyste av plötslig ilska. Det var der Gefreiter som besegrade oss! fräste han. Inte den engelska armén! Inte det engelska flygvapnet eller flottan utan der Gefreiter. Donald skakade på huvudet. Han förstod inte det tyska ordet. Jag vet inte vad ni talar om. 18

Tysken log ironiskt. Nej så klart att ni inte gör. En bonde som suger i sig allt vad der propaganda går ut med. Vad vet en sån som ni om politik? Det var förståeligt att tysken tog Donald för en bonde. Alla Donalds gamla kläder var borta; de han hade på sig var lånade. För att ytterligare förstärka det bedrägliga intrycket hade han inte rakat sig på flera dagar och hade en äkta farmarkeps på huvudet. Donald insåg att han hade en fördel i tyskens misstag, och att det nog var bäst att låta honom förbli i okunskap. Jag vet bara att ni har blivit slagna, sade han. Och att det är lika bra att ni ger er till mig innan soldaterna får tag i er. Tysken fnös föraktfullt. Han kastade en blick på Megan som stod någonstans bakom Donald. Kanske var det ett försök att avleda uppmärksamheten så att han skulle kunna lyfta pistolen och skjuta, men Donald höll ögonen på honom och bösspiporna pekade rakt mot den tyske officerens bröst. Fiendesoldaten suckade och blinkade. Pistolen hängde vårdslöst i hans hand. Lägg ner vapnet på marken, upprepade Donald. Men mannen rörde sig inte. Istället fortsatte han att tala. Jaså, ni tror att den brittiska armén har besegrat oss? muttrade han. Das schreckliche englische heer. Han kisade upp mot Donald och skrockade. Vet ni vad det egentligen var som slog oss? frågade han. Donald skakade på huvudet. Ett ord, sade tysken. Vi besegrades av ett ord. Ni pratar nonsens. Gör jag? Tysken ryckte till och gjorde en grimas. Tydligen smärtade det i den skadade armen. Hela den här operationen har varit ett enda stort fiasko, sade han sedan han återfått kontrollen över anletesdragen. Ein dolchsto! Det var vad det skulle bli. Luftwaffe skulle jaga bort er flotta och slå ut ert flygvapen. Sedan skulle krigsmarinen frakta över armén, och armén rycka fram mot London. Med er huvudstad i våra händer och ställd inför fait accompli skulle er regering tvingas se sanningen i vitögat och acceptera våra krav. Han log glädjelöst. Men Göring misslyckades med att slå ut ert flygvapen, vilket var väntat med tanke på vilken fettwanst han är. Och därmed hade en av die vordersten voraussetzungen för hela planen gått i stöpet. Varför anföll ni då? undrade Donald. Jag vet ingenting om sådana här saker, ljög han, men om ert flygvapen misslyckades med att besegra vårt, tycker jag att det verkar ganska dumdristigt. Det är klart att det var dumt, sade tysken. Men så går det när generaler tar order av amatörer. Brittiska stridsflygplan flög fortfarande i luften ovanför Kanalen; starka jagarflottiljer och även större fartyg låg mindre än ett dygns färd från invasionsstränderna vissa mindre än timmar ; för att inte tala om alla bestyckade trålare och liknande som ni kunde skicka emot oss. Till råga på allt var invasionsflottan 19

inte fullt samlad. Hundratals pråmar var fortfarande på väg från Tyskland och Holland. Inte heller hade vi fått samtliga av våra långskjutande kanoner på plats. Den tyske officeren skakade dystert på huvudet. Och vad gör der bömische Gefreiter? Han sätter igång hela apparaten. Sa att överraskning och vilja skulle uppväga era flyg- och sjöstridskrafter. Han blängde på Donald. Verkar det vara ett bra utgångsläge för en invasion? Donald tyckte inte alls att det var ett bra utgångsläge, men för att inte förråda sin roll som dum bonde, ryckte han istället på axlarna. Vad vet jag, sade han. Tysken betraktade honom med illa dolt förakt. Donald förstod att det egentligen inte var honom mannen talade till det var till sig själv. Den okunnige bonden var bara en spegel mot vilken han kunde projicera sina besvikelser över ett förlorat fälttåg. Det var tänkt att vi skulle föra en kvarts miljon man över Kanalen, sade tysken. En kvarts miljon på två veckor. Vi lyckades aldrig få mer än en femtedel i fält mot era styrkor och det mesta av vårt artilleri blev kvar i Frankrike. Vi förlorade över trettontusen man under själva övergången. Och jag talar inte om sårade eller tillfångatagna utan döda. Trettontusen unga män som drunknade när era fartyg sköt deras pråmar i sank eller rammade dem. Så mycket var det värt, överraskning och vilja. Nu måste jag fånga in Cassie, sade Megan. Donald stelnade till, men hans ögon lämnade inte tyskens. Kanske var det inbillning, men för ett kort ögonblick tyckte han sig se kyla och beräkning i dennes blick. Det övertygade honom om att fiendesoldaten skulle vrida vapnet och skjuta honom så snart han fick en chans. Om ni rör så mycket som en muskel, hotade han, så skjuter jag er rätt ner i helvetet. Den vaksamma blicken försvann och tysken skakade långsamt på huvudet. Jag är officer i den tyska armén, sade han. Jag skulle aldrig skjuta en liten flicka. Det var inte vad ni sa nyss. Jag bluffade. Då kanske ni ska släppa pistolen. Om ni släpper geväret. De stirrade varandra i ögonen. Situationen var oförändrad. Donald undrade hur lång tid det skulle ta innan mannen började fundera över varför bonden inte sköt. Trodde han att en civilist av naturen var ovillig att ta en annans liv, eller skulle han förstå att geväret var oladdat? Hans tankar stördes av någonting svartvitt som dök upp i nedre delen av synfältet och Donald såg hur Cassie sprang fram till den tyske officeren. Don? bönade Megan bakom honom orolig för sin kattunge. Donald hörde hur hon flyttade sig i gräset. 20

Stå alldeles stilla, Megan, väste han. Det är inget att vara rädd för, bara du står stilla. Cassie hade nu nått fram till mannens fötter. Hon jamade, nosade intresserat på den ena av hans stövlar och strök sig sedan mot den. Donald kände hur situationen blivit alltmer laddad och sökte efter någonting som kunde avleda tyskens uppmärksamhet. Ni sa att ni blivit besegrade av ett ord, sade han. På mig verkar det snarare som om det var den brittiska flottan som gjorde jobbet. Tysken iakttog gevärsmynningarna. Den spelade väl en roll, sade han. Men det egentliga skälet att vi förlorade ligger på det politiska planet. Ni hade aldrig kapitulerat. Inte ens om vi hade tagit London. Merparten av era krigsindustrier skulle fortfarande ha varit i era händer. Jag vet inte om ni kan er historia antagligen inte men detta fiasko kan jämföras med en annan stor blunder: den som Napoleon gjorde sig skyldig till i Ryssland. Han trodde att han skulle kunna bryta ryssarnas motståndsvilja genom att ta Moskva. Tysken lät undslippa sig ett ansträngt hånskratt. Var är tsarens emissarier? härmade han en spelad Napoleon. Var är bojarerna? Jag har vunnit! Varför kommer ingen och tar emot mig? Han skakade på huvudet. Nej, vi skulle inte heller ha sett till några emissarier och sedan skulle armén blivit kvar att ruttna på den här verdamte ön. Tysken flyttade sig lite på stenen. Han grimaserade av smärta. Donald siktade på honom med ett gevär som nu började kännas väldigt tungt. Men ni tog inte ens London, sade han. Nej. Eftersom Göring misslyckats med att slå ut RAF kunde våra bombplan inte komma åt era fartyg, och det dåliga vädret under de första få dagarna gjorde resten. Armén blev avskuren från sina kommunikationer sjövägen. Vi kunde fortfarande transportera saker med flyg, men kravet på ammunition och drivmedel blev så stort att förstärkningar endast kunde tas in i mindre skala. Till slut blev frontlinjen så bred och era förstärkningar så talrika att vi inte kom längre. Därefter var det inte så mycket att göra. Hela vår operationsplan byggde på intagandet av London. Det var aldrig meningen att vi skulle gå längre. Der Gefreiter beslutade att ställa sitt ultimatum trots att London fortfarande var i era händer och vi fick det väntade svaret. Tysken grinade mot Donald. Ett ynka litet ord, sade han. Nein! Sedan var det över. Det gick äntligen upp för Donald att det var Hitler som tysken syftade på när han sade der Gefreiter. Men era anfall fortsatte. Ta London, muttrade officeren. Ta London till varje pris. Den ordern trummades in i oss från Berlin. Han skakade uppgivet på huvudet. Vilja kan inte besegra en armé som är fyra till fem gånger så stark som ens egen. Vi lydde dessa meningslösa direktiv under en veckas tid vilket fick oss att förblöda ytterligare sedan gav generalen order om att vi måste retirera. Det var inte order från Margival; generalen 21