Kosmopolitisk demokrati möjlighet eller utopi? Ibörjan av 90-talet och i samband med Sovjetunionens fall skedde, främst i Europa men även i många andra delar av världen, en stor utbredning av demokrati som ett inomstatligt fenomen. Många länder gick från totalitära regimer till demokratier och Francis Fukuyama skrev The End of History där han beskrev den liberala demokratins slutliga seger över alla andra marknads- och styrelseformer (Fukuyama). Den inomstatliga demokratiseringen går fortsatt framåt men för att göra världen demokratisk behöver även det internationella systemet demokratiseras det behövs en kosmopolitisk demokrati (Archibugi, 438). Dagens globala institutioner och organisationer är till sin karaktär odemokratiska, där det enda organ med bindande sanktionsmöjligheter FN:s säkerhetsråd använder sig av en beslutsprincip med vetorätt. Till detta kan läggas att makten i ekonomiskt mäktiga organ som IMF och Världsbanken baseras på ekonomiska bidrag och att EU, som enda överstatliga organ med folkligt vald parlament, oftast kritiseras för demokratiskt underskott (Archibugi, 448f). För att en kosmopolitisk demokrati skall bli verklighet krävs nya såväl som stora förändringar i befintliga organisationer och institutioner. Alla institutioner, oavsett om de är nationella, regionala, internationella eller globala, påverkar omgivningens möjliga val och preferenser och återproducerar därför rådande normer samt uppfattning (Hall m.fl.; Pierson). I ett förändrat världssystem är det nödvändigt att kraftigt bryta med nuvarande normer och uppfattningar, något som är mycket svårt, för att inte säga omöjligt. Grunden till det nuvarande världssystemet med okränkbara och suveräna stater grundlades 1648 med den Westfaliska freden (Baylis m.fl., kap 1). Ett kosmopolitiskt system kräver att alla stater rättar sig efter besluten, vilket i sin tur nödvändigtvis innebär ett avsteg från suveränitetsprincipen. För att detta skall fungera i praktiken krävs sanktionsmöjligheter mot de/dem stater som väljer att inte följa beslutet eller som Thomas Hobbes uttryckte det»avtal utan svärdsmakt bakom sig är bara tomma ord«(återciterat i Roberts m.fl., 130). Det enda försök som gjorts för att inrätta en kosmopolitisk institution efter Kalla kriget är den Internationella brottmålsdomstolen som skall kunna döma för brott mot mänskligheten (Archibugi, 438). Flera stater, däribland Kina, Ryssland och
USA, har valt att stå utanför samarbetet eftersom ett deltagande skulle riskera att deras invånare döms (Baylis, 502, 519). Det är ett uppenbart problem att kosmopolitiska institutioner och organisationer för att få reell makt kräver sanktionsmöjligheter, vilket i sin tur kräver att de enskilda staterna legitimerar dem och därigenom minskar sin suveränitet. Det blir ett cirkelresonemang där den enskilda staten för att vara bunden av kosmopolitiska beslut själv måste ha godkänt dess legitimitet och minskat sin suveränitet något den är beredd att göra då, och endast då, det gynnar deras intressen. Världens tillgångar är idag väldigt ojämnt fördelade mellan olika delar av världen. De materiella tillgångarna i väst är enorma medan människor i andra delar av världen saknar de allra basalaste behoven (Scholte, kap 10). Över 1 miljard människor kan inte äta sig mätta dagligen och siffran stiger för första gången på närmare 40 år (WFP, 8). Människors behov är hierarkiskt ordnade där de basalaste behoven måste vara uppfyllda innan andra typer av behov aktivt eftersöks (Maslow). Kosmopolitiska beslutsformer innebär att de som påverkas av ett beslut också skall påverka beslutet (Held, 429ff) men att människor som inte har mat på bordet eller dagligen är rädda för sina liv skulle intressera sig för att diskutera eller implementera kosmopolitiska beslutsformer är ytterst osannolikt. Världen måste bli mer rättvisa innan det är möjligt med en kosmopolitisk demokrati men det kräver att västvärlden (t.ex. genom avskaffandet av jordbrukstullar) tar bort de institutioner som gynnar dem själva på bekostnad av övriga världen och intresset för en sådan politik har hittills varit minst sagt svag. Texten har hittills, inte helt obefogat, enbart handlat om några av de stora problem som en kosmopolitisk demokrati står inför men möjligheter finns och det är dit blicken nu vänds. Globaliseringen har intensifierats drastiskt under de senaste femton åren och innebär en ökad sammankoppling mellan människor oavsett geografisk plats. I globaliseringens spår ökar klyftan, mätt i ekonomiska termer, mellan i- och u-länderna och den tekniska revolutionen gör det möjligt att förmedla budskap globalt i samma stund som de sker (Scholte, kap 2, 3, 10). Kombinationen av ökade levnadsförhållanden i väst och större och mer direkt vetskap om andras vardag samt den ökade globala handeln har inneburit att det aldrig tidigare funnits samma möjligheter som idag för den enskilda människan att påverka andra delar av världen. Detta är en möjlighet fler och fler använder sig av och sedan 1970-talet har det skett en ökning av antalet människor som skriver
protestlistor, demonstrerar och buy- eller bojkottar varor, inte minst bland unga (Bengtsson, kap 5). Dessa beteendemönster har fått och kommer även i fortsättningen ha påverkan på den nationella och globala politiken. Den enskilda och lilla människans agerande kan i den globaliserade världen få konsekvenser som sträcker sig långt bortom landets territorium och som sätter press på nationella och globala ledare att föra en politik som innebär en rättvisare värld, något som i längden kommer innebära mer demokrati såväl nationellt som globalt. Antalet organisationer och institutioner som agerar och eftersöks på den globala arenan ökar i takt med antalet (nya) problem som måste lösas globalt (Scholte, kap 6; Archibugi, 451). Ingen stat kan tvingas in i ett samarbete men när frågorna som skall lösas får globala konsekvenser drabbas staterna av beslutet oavsett deltagande eller ej (Archibugi, 459f). I valet mellan att påverkas av ett beslut med eller utan möjligheten att påverka beslutet i sig är det förra ett bättre alternativ än de senare. Det är således, när frågan är av global karaktär, bättre och rationellt för den enskilda staten att gå med i de kosmopolitiska samarbetena, något som kommer leda till mer engagemang i en utbyggnad av kosmopolitiska institutioner. Den stora möjligheten att förändra stigbundna institutioner är vid kriser, oftast av ekonomisk eller militär art (Hall, 942). Under de senaste åren har bl.a. miljö- och finanskrisen blivit globala realiteter och hållbara lösningarna ligger utanför enskilda staters beslut. Om de nya kosmopolitiska institutionerna som måste skapas för att lösa de akuta kriserna leder till hållbara och demokratiska lösningar kan de fungera som goda exempel till fortsatt utveckling. Av samma anledning som dagens institutioner återproducerar sina icke kosmopolitiska ideal och normer kommer dessa nya påverka åt motsatt riktning. Dagens kriser kan hur destruktiva och krävande de än är vara början på slutet för dagens icke-demokratiska världsordning.
Västvärldens värderingar är inte universella Institutioner reproducerar sig själva, brytpunkt möjlig vid kriser Kontrakt utan svärd är bara tomma ord USA står utanför negativa samarbeten för dem, EUs handelstullar på jordbruk Polycentriskt styrning Bättre att vara med och påverka än passivt drabbas Suveräniteten är okränkbar sedan 1648 Globaliseringen öppnar ögonen för världens ojämlikheter, människor inser det goda i mer demokratiska beslut 1 miljard svältande Maslovs behovstrappa Problemen kan inte lösas utan att alla är med Västvärldens befolkning börjar inse allvaret Al Gore, Obama, Greenpeace
Referenser Archibugi Daniele, Cosmopolitan Democracy and its Critics: A Review, European Journal of International Relations vol.10 nr.3, 2004 Baylis John, Smith Steve och Owens Patricia, The Globalization of World Politics An Introduction to International Relations (fjärde upplagan), 2008 Bengtsson Åsa, Politiskt deltagande, 2008 Fukuyama Francis, Reflections on The End of History, Five Years Later, History and Theory vol.34 nr.2, 1995 Hall Peter och Taylor Rosemary C.R., Political Science and the Three New Institutionalism, Political Studies vol.44 nr.4, 1996 Held David, Demokratimodeller. Från klassisk demokrati till demokratisk autonomi (andra upplagan), 2005 Maslow Abraham H, A Theory of Human Motivation, Psychological Review nr.50, 1943 Pierson Paul, When Effect Becomes Cause. Policy Feedback and Political Change, World Politics vol.45 nr.4, 1993 Roberts Peri och Sutch Peter, Politiskt tänkande en introduktion, 2007 Scholte Jan Aart, Globalization a critical introduction (andra upplagan), 2005 World Food Programme (WFP), 2009Annual Report, 2009