Internationell Politik

Transkript

1 Internationell Politik 733G20 Jensen Emma, Johnsson Gustav, Juholt Anton, Järneteg Anna, Kant Albertina

2 Inledning Miljön debatteras ständigt och avtal för att minska utsläppen stiftas mellan suveräna stater, men vad är anledningen till att vissa länder skriver på ett avtal medan andra inte gör det? Detta har vi undersökt utifrån det liberalistiska synsättet och kritiserat det utifrån det realistiska. Vi har utifrån ett källkritiskt liberalistiskt perspektiv granskat Kyotoprotokollet och försökt se problemen ur de olika staternas perspektiv. Fakta har nästan endast hämtats ifrån John Baylis, Steve Smith och Patricia Owens bok The Globalization of World Politics, an introduction to international relations (2011). Denna källa anses mycket trovärdig. Vi har arbetat utifrån två frågeställningar, dessa är: Utifrån ett liberalistiskt synsätt, vilka svårigheter har Kyoto-protokollet ställts inför? Vad finns det för kritik mot det liberalistiska synsättet? Bakgrund Kyotoprotokollet är ett internationellt avtal från 1997 som handlar om att värna om miljön genom att minska utsläppen av växthusgaser. Medverkande länder förpliktar sig alltså att minska de årliga utsläppen inom staten med ett visst antal procent. Poängen med avtalet är att minska de gemensamma globala mängder växthusgaser som släpps ut varje år, därför har medverkande stater beviljats att köpslå med varandra om utsläppsrätter, det är den totala kvoten av utsläpp som räknas. Då man kan se samband mellan utsläppen och de länder som håller stora delar av världens industrier så ligger det ett tyngre ansvar på de utvecklade nationerna att agera föregångsman och påbörja arbetet med reducering av utsläppen. Inte bara för att de har medel och möjlighet men också för att det är mycket på grund av just industrialiseringen som situationen ser ut som den gör. Trots att överenskommelsen gjordes redan 1997 så trädde avtalet i kraft först 2005, det krävdes då ett godkännande från minst 55 stater hade de flesta av världens länder ratificerat avtalet och däribland hade majoriteten lyckats reducera gasutsläppen. Det stora problemet är egentligen att de krav som ställs på medverkande länder inte alltid uppnås och att vissa stater, som till exempel Spanien, faktiskt har lyckats med bedriften att öka sina utsläpp. Ett annat problem man stött på är USA:s ovilja att ratificera avtalet, efter att det blivit nedröstat i senaten med 95 röster mot noll. USA har alltså skrivit under avtalet men kommer inte göra något försök att uppnå de krav som ställs, med den generella motiveringen att samma krav inte ställs på utvecklingsländerna. Den aktuella åtagandeperioden för Kyotoprotokollet ser sitt slut 31 december 2012 och FN:s klimatkonvention försöker nå en överenskommelse hur klimatarbetet ska fortsätta efter det. Att en andra åtagandeperiod inleds är kanske föga troligt eftersom Kyotoprotokollet inte har varit en succé på alla plan. Istället diskuterades, på klimatkonferensen i Köpenhamn 2009, olika förslag som ska ersätta Kyotoprotokollet. Kina och USA verkar tämligen ointresserade av ett bindande avtal och vissa menar att det kan vara den största orsaken till att klimatkonferensen inte resulterade i att några nya avtal bildades. Däremot fastslogs mål och riktlinjer för det framtida internationella samarbetet för klimatförändringar, bland annat inom området för avverkning av skog, samt den övre gränsen för global temperaturökningen.

3 Miljöregimer enligt liberalismen Det liberala synsättet på regimbildande i det internationella klimatet är ofta tillämpat. Man använder sig av teoretiska idéer skapade utanför området internationella relationer för att förklara varför det anarkiska internationella systemet hindrar samarbete. Dessa teorier hittar man i mikroekonomi och spelteori. Mikroekonomer studerar ekonomiska enheter som opererar under perfekt konkurrens. Liberaler gör utifrån det en jämförelse mellan den ekonomiska marknaden och det internationella systemet, eftersom båda är grundade i anarkiska strukturer. Frånvaron av en centraliserad institution och därmed frånvaron av ingripande utifrån är en viktig fördel för marknaden menar mikroekonomen. Rationella och ekonomiska enheter kan då driva konkurrenskraftiga och egennyttiga strategier som resulterar i varor som köps och säljs till det optimala priset. Det är mest relevant att jämföra det internationella systemet med en ekonomisk marknad när man pratar om marknadsmisslyckande eller en kollaps på marknaden. Marknaden är nämligen inte effektiv när det kommer till produktionen av allmänna varor såsom infrastruktur och skolor. Det finns omständigheter då fri konkurrens producerar varor som inte är önskvärda, i det här fallet föroreningar och klimatförändringar. Dessa icke-önskvärda varor uppkommer för att ekonomiska aktörer konkurrerar istället för att samarbeta. Den principiella mekanismen för att stödja samarbete är statligt ingripande. Staten kan vid behov ingripa i marknaden och begära att ekonomiska aktörer samarbetar. Om en flod blivit förorenad av industriellt avfall, kan denna stat lagstifta om att alla aktörer involverade ska producera alternativa avlopp för industriellt avfall. Den anarkiska strukturen av marknaden gör således väg för den hierarkiska strukturen av staten. Problemet vad gäller det internationella systemet är att det inte finns någon motsvarighet till staten på den ekonomiska marknaden för att stadga lagar. På så sätt förklarar liberaler varför problemen fortfarande finns kvar och varför man inte har kunnat göra mer för att stoppa miljöhotet, nämligen att stater har valt att konkurrera istället för att samarbeta. Däremot menar man inom liberal teori att existensen av regimer faktiskt indikerar att samarbete är möjligt. Anarki hindrar inte samarbete utan det gör det bara svårare att uppnå. Man använder sig också av spelteori för att förklara fenomenet att man har svårt att samarbeta. Man refererar till Prisoner s Dilemma som utgår ifrån att det finns två aktörer med två möjliga strategier - samarbeta eller konkurrera. Anledningen till att man misslyckas med samarbete är för att man förväntar sig att de andra medlemmarna av det anarkiska systemet kommer att ha konkurrerande strategier. Man vill inte vidta åtgärder som kan rädda miljön om man inte tror att någon annan kommer att göra det. Liberaler menar således att skapandet av regimer kommer att övertala alla aktörer att det inte finns någon risk för avhopp. Man menar också på att det internationella systemet har bättre chanser att lyckas med samarbetet eftersom spelet spelas flera gånger. I och med att man lär sig av tidigare situationer och att man är med medveten att det kommer att spelas igen, kan aktörer agera utefter det och våga satsa mer. Man understryker också vikten av kontroll och inspektion för att se till att alla aktörer håller sin del av avtalet. För att konkretisera det hela menar liberalismen att för att de klimatmål som sattes upp vid det införande och ratificerande av Kyotoavtalet skall nås måste de olika staterna sätta press på de aktörer som finns i landet. Genom att pressa och tvinga aktörerna till att samarbeta med varandra minskar utsläppen. Detta sker genom att suveräna stater tvingar exempelvis de

4 största aktörerna för kolkraft i sina länder att utveckla nya miljövänliga sätt att utvinna energi annars mister de exempelvis sitt statliga stöd och rätten att verka i landet. Skulle staterna inte tvinga aktörerna att utvecklas finns stor risk för att de olika kraftaktörerna bildar oligopol och stannar kvar vid sina gamla, kostnadseffektiva, men mycket miljöförstörande utvinningssätt. Analys Utifrån hur de olika teorierna definierar egenskaper hos en regim såsom principer, normer och regler så kan detta också tillämpas i miljöfrågorna och därmed Kyotoprotokollet. Miljöfrågor har fått en allt större betydelse internationellt sett men de olika teorierna skiljer sig åt när det kommer till hur vida man ser på Kyotoprotokollet. Grundtanken med liberalism är att individer och stater är rationella, dock har individer och stater förmågan att styra sina relationer för att öka den genensamma nyttan och därav ett ömsesidigt beroende av varandra. Liberaler anser att andra aktörer än stater har betydelse, t.ex. internationella organisationer som FN och WTO. Internationella relationer präglas av ett ömsesidigt beroende mellan aktörer och det bör vara i allas intresse att samarbeta. Utifrån ett liberalt perspektiv borde Kyotoprotokollet fungera eftersom att samarbete främjas via olika regimer. Ur ett realistiskt perspektiv så skulle detta protokoll aldrig fungera. Även om majoriteten av världens länder skrivit under och konverterat protokollet så skulle det ändå inte få någon effekt. Grundtanken med realismen är att varje stat sätter sitt eget bästa i fokus och att staten är den viktigaste aktören internationellt sett och att självhjälp är det som råder då det inte finns något internationellt överstatligt organ som fungerar till 100 procent. Realismen utgår från dessa tre faktorer och anser därför att stater inte vill samverka med varandra så länge det inte gynnar dem själva främst. På just de här punkterna grundas huvudkritiken mot det liberalistiska tänkandet då man sätter en övertro till både staten och internationella samarbeten. Detta har blivit bevisat många gånger genom historiens gång och ett av de tydligaste är när League of Nations inte fungerade för att staterna vägrade att gå med på organisationens existens. Lite samma scenario hade man nu när USA inte står bakom protokollet då de inte anser att det skulle gynna deras land i en tillräckligt stor utsträckning. Här finns det brister i den liberalistiska synen då man, trots att man tydligt påpekar i Kyotoprotokollet att den ekonomiska utvecklingen ändå ska vara hållbar och att matproduktionen inte ska påverkas negativt, så vill nationer inte ratificera protokollet. Detta motbevisar den liberalistiska övertron till staternas goda vilja och till organisationernas styrka. Kyotoprotokollet som är en del av FN:s millenniemål har fått blandade resultat världen över. Sverige har enligt naturvårdsverket klarat våra klimatmål med råge. 1 Men eftersom att protokollet följs och ingår numera i lagstiftningen i många länder och dessutom ger resultat så ger detta liberalismen rätt. Självintresset kan vara det bakomliggande fokuset, men i nuläget är det världens bästa som man prioriterar. Självhjälp-teorin fungerar inte heller i just denna situation eftersom man hjälper varandra att gemensamt klara målen. Realismen är allt för naturlags baserad, men kan fortfarande tillämpas för att förstå sig på vissa länder som t.ex. USA. 1

5 Källförteckning John Baylis, Steve Smith & Patricia Owens; The Globalization of World Politics, an introduction to international relations (2011), sida , , , Oxford University Press. Naturvårdsverket hemsida, hämtat den 20 maj hämtat den 19 maj Regeringens hemsida, hämtat den 19 maj 2012.