Vokaler Vokaler och Konsonanter Indelning av språkljud Vokaler och Konsonanter IPA, bakgrund & principer Vokalernas beskrivning i IPA Vokalfyrsidingen Tidigare benämningar Vokaler: självljud Konsonanter: medljud Vad kan vara bakgrunden till den distinktionen Vokaler och Konsonanter Vokaler kan bilda stavelsekärnor De kan t.o.m. utgöra självständiga ord, som tex. ordet i i svenskan exemplifierar En fonolog skulle säga att vokalerna är de mest sonora elementen Vokalerna kan med andra ord stå för sig själva på ett sätt som konsonanterna i regel inte kan. Vokaler och Konsonanter Men naturligtvis gäller här som nästan alltid annars att regeln inte är utan undantag. Även vissa konsonanter kan vara stavelsebildande. I många språk är sonora konsonanter som m, n, l och r stavelsebildande. Vokaler och Konsonanter Skillnad: bildningssätt Engelska: rhythm [r m] Tyska: vagen [va n] Engelska: table [te b ] Tjeckiska: Brno [brno] Berber: I detta språk (påstås det i alla fall) kan vilket språkljud som helst vara stavelsebildande Vokaler: - luftströmmen har fri väg genom svalget, munhålan och munöppningen - ingen trång passage som ger brus - stämbandston Konsonanter: hinder för luftströmmen genom - kortvarig avspärrning - trång passage
(Halvvokaler) Det finns en grupp talljud som till sitt bildningssätt mest liknar vokaler men som inte är stavelsebildande. De brukar kallas halvvokaler (semi vowels), men vi ska inte närmare ta upp dem här. Skillnad: Beskrivning Vokaler: abstrakt vokalrymd (vowel space) Konsonanter: artikulationssätt och artikulationsställning Men mycket mer om detta senare Summering Vokaler är alltså talljud som bildas med fri passage genom talröret. I normalfallet är de tonande och i alla världens språk utgör de stavelsekärnor (även om en del andra ljud ibland också kan göra det) Men innan vi går in på detta mer i detalj ska vi först prata lite om det fonetiska alfabetet. IPA International Phonetic Alphabet (Det internationella fonetiska alfabetet) International Phonetic Association Alexander Melville Bell En sida ur en lärobok av Bell där metoden illustreras Det som så småningom blev IPA startade med Alexander Melville Bells pedagogiska verksamhet. A M Bell ville utveckla en metod för att lära döva tala. Eftersom de döva inte kunde höra de ljud de producerade försökte Bell konstruera en taktil metod för inlärning av språkljuden. Den byggde på beskrivningar av tungans position vid producerandet av olika talljud. A. Melville Bell 1819 1905
Alexander Melville Bell Förutom sin pedagogiska verksamhet var Bell också akademiskt verksam, först i Edinburg där han undervisade i retorik och sedan som föreläsare vid UCL (University College London) där han 1866 1870 föreläste i fonetik. Han flyttade senare till Kanada med sin familj, som bl.a. omfattade hans senare så berömde son, Alexander Graham Bell, telefonens uppfinnare. Men det är en annan historia. Alexander Melville Bell Bells system för att beskriva talljuden byggde som sagt på artikulatoriska beskrivningar som t.ex. tungans position och käkens öppningsgrad. Hans beskrivningar begränsade sig dock till den del av talapparaten som ligger från velum och framåt. Laryngala och faryngala aktivteter behandlades knappast alls. Han utvecklade även ett fonetiskt alfabet som vi såg exempel på i den tidigare bilden. Medan alfabetet inte fick något genomslag gjorde det artikulatoriska beskrivningen det desto mer IPA: Bakgrund Medan Bells motivation var att utarbeta en metod för dövundervisning var drivkraften bakom utvecklandet av det internationella fonetiska alfabetet snarare språkpedagogisk. Det var också mycket riktigt en grupp lingvister och fonetiker med den inriktningen som kom att bilda sällskapet. Några av IPAs förgrundsfigurer Otto Jespersen, 1860 1943 Henry Sweet, 1845 1910 Paul Passy, 1859 1940 Wilhelm Viëtor, 1850 1918 Otto Jespersen 1860 1943 Henry Sweet 1845 1910 IPA (International Phonetic Association) Sällskapet grundades i Paris 1886 under namnet Dhi Fonétik Titcerz Asóciécon. Syftet var att sprida kunskap om fonetiska metoder som man funnit vara användbara i språkundervisningen. Senare samma år börjar man ge ut sin första tidning Dhi Fonétik Titcer IPA (International Phonetic Association) I augusti 1888 publicerades den första versionen av (det internationella fonetiska alfabetet. Alfabetet grundade sig på 6 principer: 1. Det ska finnas ett tecken for varje distinktivt ljud 2. Lika ljud ska betecknas med samma tecken oavsett språk 3. Alfabetets tecken ska så långt möjligt utgöras av de vanliga romerska bokstäverna 4. Tecknens ljudvärden ska i möjligaste mån följa redan etablerade internationella konventioner 5. Nya tecken ska göras lika de som representerar det närmast liggande ljud som det redan finns ett tecken för 6. Diakritiska tecken bör undvikas, för att inte göra texten onödigt svårläst.
Daniel Jones Den som kom att bli den drivande kraften när det gäller utvecklandet och användningen av det fonetiska alfabetet både inom fonetiken och pedagogiken var Daniel Jones som f.ö. var verksam som professor i fonetik vid UCL åren 1921 1949. Andra fonetiska alfabeten Det danska dialektalfabetet DANIA, utarbetat av Otto Jespersen och först publicerat 1890. Daniel Jones 1881 1967 Andra fonetiska alfabeten Det svenska dialektalfabetet Landsmålsalfabetet, utarbetat av Johan August Lundell (1851 1940) och först publicerat 1879. Andra fonetiska alfabeten Den kanske intressantaste aspekten av de här alfabetena är att de konstruerades för ett helt annat syfte här var det inte fråga om språkpedagogik utan ett försök att så noggrant som möjligt registrera olika dialekters uttal. Det är då inte så förvånande att dessa alfabeten innehåller många fler tecken är IPA. I den mest utvecklade versionen av Lundells alfabete går det att representera över tvåtusen olika ljud. Hur precisa är sådana transkriptioner? Med en teckenuppsättning motsvarande över tvåtusen ord borde ju transkriptionen komma väldigt nära det tal som transkriberats. De mest optimistiska har faktiskt lekt med tanken att man t.o.m. skulle kunna återskapa talet genom någon form av talsyntes utgående från dessa transkriptioner. Talsyntes baserad på gamla transkriptioner? Det är ju onekligen en ganska fantasieggande tanke, men om den ska kunna förverkligas måste åtminstone följande två villkor vara uppfyllda. 1. Transkriberaren måste med stor precision kunnat koppla ihop ljud och tecken 2. Olika transkriberare måste vara sinsemellan lika, dvs. överensstämmelsen mellan ljud och tecken ska vara oberoende av vem som gjort nedteckningen. Är detta möjligt? Vi ska få anledning att återkomma till den frågan lite längre fram.
Vokalernas beskrivning i IPA Vi har redan sagt att artikulatoriska beskrivningar, såsom tungans position och käkens öppningsgrad, låg till grund för IPA. Om vi tills vidare håller oss till vokalerna kan man börja med att fråga sig: Kan man ordna dessa efter något system och vilka är i så fall kriterierna? Vokalernas beskrivning i IPA Om man ska ordna vokalerna efter någon form av artikularoriskt system verkar det rimligt att först bilda sig en uppfattning om efter vilka dimensioner vokalartikulationen kan varieras. Så låt oss då ta en titt på det. Bilden visar ansatsrörets form vid bildning av fyra olika vokaler. Vilka dimensioner hittar vi? Vokalernas beskrivning i IPA Vi finner att tungans placering kan variera i höjdled (höga vs. låga vokaler) och i längdled (främre vs. bakre vokaler). Hög och låg kan också kallas sluten och öppen. Vokalernas beskrivning i IPA Vi har alltså hittat två artikulatoriska dimensioner som det verkar rimligt att räkna med tungans position i höjdled (hög/låg) och längdled (främre/bakre). Nästa dimension vi skulle kunna rekrytera är läpparnas öppningsgrad och form. Här brukar man endast räkna med graden av rundning och ändpunkterna på den skalan kan då beskrivas som orundade ( spridda ) och rundade läppar (skillnaderna i bilden är något överdrivna för att göra det tydligare). Obs. att munöppningen är större i låga (öppna) än i höga (slutna) vokaler.
Vokalernas beskrivning i IPA Vokalernas beskrivning i IPA Den främsta artikulatoriska konsekvensen av läpprundning är att talröret blir längre och den främsta akustiska konsekvensen att formanterna (ffa F3) sänks något. Lyssnapåeffektenav att ändra mellan orundade och rundade läppar med allt annat lika: i - y e - ø Ändring på höjden: i e a Ändring m.a.p. läpprundning Sänkningen av ffa F3 som en konsekvens av rundning är mycket påtaglig. Ändring på bredden: i y u i y e ø Vokalernas beskrivning i IPA Vi kan till sist även skapa vokalkontraster genom att öppna eller stänga vägen till näshålan. Det görs genom att höja eller sänka mjuka gommen (velum) Vokalernas beskrivning i IPA Vi har alltså funnit fyra artikulatoriska dimensioner som det verkar rimligt att utgå från när man beskriver vokalerna artikulatoriskt 1. Främre bakre 2. Öppen sluten (låg hög) 3. Rundad orundad (spridd) 4. Nasal oral (icke-nasal) Nasal vokal Oral (icke-nasal) vokal
Vokalernas beskrivning i IPA Vokalernas fonologiska dimensioner Jag ska hålla mig till detta men kommer att avvika från beskrivningen i en detalj. Jag föredrar att kalla tunghöjd för käköppning, dels för att de båda hänger intimt samman och dels för att det blir lite är enklare att hålla isär dimensionerna på det sättet. Artikualtor Tungan Käken Artikulatorisk parameter Tungposition Öppningsgrad Variationsområde Främre Bakre Öppen Sluten Vi kan då sammanfatta de dimensioner vi funnit i följande schema. Läpparna Velum Rundning Velumposition Spridda Rundade Oral Nasal Vokalfyrsidingen Man kan förstås representera de här dimensionerna på en mängd olika sätt, men ett sätt som är mycket vanligt är att representera vokalerna i ett 2-dimensionellt diagram som det här: Främre Bakre Sluten Öppen Vokalfyrsidingen Innan vi går vidare med en beskrivning av vokalsystemet ska vi göra ett litet experiment. Du ska få ett papper på vilket det är tryckt en en vokalfyrsiding, men utan några vokalmarkeringar. Det blir din uppgift att uttala de olika svenska vokalerna för dig själv (tyst eller högt), känna efter i munnen och så gott det går pricka in det läge i vokalfyrsidingen som du uppfattar att resp. vokalljud har. OBS! Detta är inget kunskapstest! Du ska alltså inte svara på vad du eventuellt redan vet om hur det ska vara utan så ärligt som möjligt beskriva din egen uppfattning. Vokalfyrsiding Era resultat: En första analys Främre tungposition Bakre Sluten käköppning Öppen På ditt papper finns två vokalfyrsidingar av denna typ, en avsedd för orundade vokaler och en för rundade. Att jag skilt på rundade och orundade i två diagram är bara för att det inte ska bli så rörigt. Exempelord som du kan använda som mall finns också med. Som vi kunde se blev det en ganska stor spridning i resultaten och det beror förstås på att ni inte är särskilt bra på det här eller hur? Nja, vi ska nog inte utan vidare acceptera denna förkastelsedom utan fundera på saken en stund till. Så låt oss då börja med att titta i facit!
Vokalfyrsidingen Man kan representera vokalerna i vokalfyrsidingen ur två perspektiv, ett fonologiskt perspektiv eller ett fonetiskt. Låt oss börja med det fonologiska. Om vi representerar vokalerna i en lite mer abstrakt bemärkelse med användande av de fyra fonologiska dimensionerna (Oral Nasal, Främre Bakre, Öppen Sluten, Spridda Rundade) som vi nämnde tidigare får vi följande representation. Alla vokaler utplacerade enl. IPA tungposition rundning käköppning (central)svenskans vokalsystem (central)svenskans vokalsystem De inringade vokalerna representerar de 9 vokalfonemen, dvs. de långa vokalerna. Pilarna visar hur vokalkvaliteten ändras när vokalen bli kort. Man kan också anlägga ett mer fonetiskt perspektiv, dvs. ta vokalfyrsidingens dimensioner bokstavligt och tolka varje position i vokalfyrsidingen som en precis beskrivning av artikulationsställningen för en given vokal. Man kan då utgå från ett representativt standarsvensk uttal. Ordlistan exemplifierar vokalerna i standardsvenska. Lyssna på: längd klangfärg diftongering Långa Korta Ortografi IPA Ortografi IPA rita i ritt ryta y rytt ruta rutt reta e?? röta ø rött œ räta rätt rata ratt a råta o rått rota u rott (central)svenskans vokalsystem Med utgångspunkt från sådana exempeluttal kan man sedan försöka pricka in de olika vokalerna så precist det går i diagrammet. Det är så de olika språkens språkljud exemplifieras i IPAs handbok.
Svenskans vokalsystem enl. IPA Talaren som exemplifierar ljuden är Olle Engstrand som även är den som gjort analysen för IPAs räkning. Svenskans vokalsystem enl. IPA Skillnaden mellan den mer abstrakta, fonologiska representationen och den fonetiska är som framgår rätt betydande. Era resultat: Domen? Är vi mogna att fälla domen över era egna resultat? De stämde ju inte så särskilt väl överens med vare sig den fonologiska eller den fonetiska analysen. Nej, jag tror vi uppskjuter domslutet ett tag till och titta lite närmare på problemet. Kardinalvokaler Ett logiskt första steg om man vill konstruera en vokalfyrsiding är att utforska var hörnen ska ligga. Sedan kan man dela in den yta som de fyra hörnen spänner upp på något lämpligt sätt. Den förste som gjorde det (eller åtminstone den förste som systematiskt beskrev det) var Daniel Jones. Kardinalvokaler Daniel Jones (primära) kardinalvokaler Han utforskade först hörnen som han kallade för [i], [a],, [u] Sedan delade han in avståndet mellan dessa i tre delar på var sida och kallade dessa vokaler för [e],, och [o]. Den resulterande fyrsidingen blev då såhär.... uttalade av honom själv 1956
En utflykt till vokalljudens värld Peter Ladefoged ur vars bok A Course in Phonetics kapitlet Syllable structure and suprasegmental features (som vi ska ta upp i samband med prosodiavsnittet) är hämtat har gjort en mycket intressant hemsida med illustrationer hämtade från många av världens språk. http://hctv.humnet.ucla.edu/departments/linguistics/vowelsan dconsonants/course/chapter1/chapter1.html Låt oss göra en liten avstickare till de sidor som handlar om vokaler. En symbol ett ljud? Efter den här utflykten måste man ju fråga sig hur pass mycket det ligger i denna princip. Låt oss bara påminna oss några av de ljud där uppfattningen skilde sig mest [y] [ø] Sammanfattning Era resultat då? Hur ska vi då sammanfatta detta? De artikulatoriska beskrivningar som ligger till grund för IPA-systemet speglar inte den fysiska verkligheten med någon särskilt stor precision. Något ligger det i det men bara i ganska grova drag. Uppfattningen om hur ett givet ljud ska låta varierar också högst påtagligt även mellan tränade fonetiker. Ja, det är väl bara att konstatera att de illustrerar denna osäkerhet ganska bra. Vi har inte mycket större precision än så när det gäller att känna var tungan befinner sig eller, vilket är ännu svårare, bedöma var andra har den när de uttalar något talljud. Talsyntes baserad på gamla transkriptioner? Vi får nog överge den tanken är jag rädd. Vad ska vi då ha det till? Är då allt detta bara dumt och meningslöst? Nej, inte alls. Jag sa tidigare att det stämmer i grova drag men inte med någon större precision. Men detta med grova drag duger gott för fonologiska beskrivningar.
Vad ska vi då ha det till? Varför brister det i precisionen Det visar sig vid fonologiska analyser av olika språk att de klasser av ljud vi beskrivit främre, bakre, öppna, slutna, rundade orundade, nasala, orala ofta beter sig på ett likartad sätt. En fonologisk regel kan tex. vara tillämpbar på alla främre vokaler men inte på de bakre, en annan på alla öppna vokaler men inte på de övriga osv. Det är alltså inget fel på själva grundidén. Man får bara inte övertolka precisionen i beskrivningen. Ett skäl har jag redan nämnt vi är inte så bra på att med stor precision avgöra hur vi ställt in våra artikulatorer. Ett annat är säkert att vi faktiskt inte alla gör likadant när vi producerar ett givet ljud. Det har gjorts många röntgenundersökningar som visar detta. Här ett exempel: Tungposition som funktion av vokalkvalitet. Talare 1. Tungposition som funktion av vokalkvalitet. Talare 2. Bild som visar tungpositionen för en talare av amerikansk engelska som uttalar vokalerna [i],, [e], och [æ]. Bilden bygger på röntgenfotografier. Bild som visar tungpositionen för annan talare av amerikansk engelska som uttalar samma vokaler ([i],, [e], och [æ]. Tungposition som funktion av vokalkvalitet. Talare 3. En jämförelse mellan de tre talarna. Talare 1 2 3 [i] [e] [æ] [i] [e] [æ] [i] [e] [æ] En tredje talare som gör samma sak Symbolerna i bilden visar vokalerna ordnade efter tungans högsta punkt. Notera skillnaderna både med avseende på ordning och öppningsgrad.
Vem har rätt? Diftonger Om vi antar att de tre talare vi just sett bilder på skulle beskriva de tre vokalerna [i],, [e] och att de alla tre med god precision kunde avgöra tungans högsta punkt så skulle två av dem säga att [e] var slutnare än och den tredje att var slutnare än [e]. Och problemet är att båda lägren skulle ha rätt! Till sist några ord om diftonger. Standardsvenskan har inga diftonger. Däremot är vokaler i slutet av ett ord eller en stavelse ofta diftongerade. Vad det betyder är att de har en vokalisk avslutning med en annan kvalitet. Hur diftongering tar sig ut på spektrogram: orden bi och bu. Diftonger b i j b Obs. att diftongeringsgesterna tycks vara helt olika. Vilken är skillnaden? Äkta diftonger finns i många svenska dialekter. Gotländskan är väl det mest kända exemplet men det finns många fler. Här ett exempel från just gotländska. Diftonger Diftonger Diftonger är vanliga inte bara i svenska dialekter utan också i världens språk. Trots det är de väldigt lite utforskade rent fonetiskt. Det finns nästan ingen vetenskaplig litteratur publicerad inom detta område. Vi kan se att diftonggesten är betydligt mer markant i en äkta diftong och att den sträcker sig över hela diftongen.
Diftonger Diftonger brukar beskrivas som stigande eller fallande beroende på om det andra elementet är mer eller mindre sonort än det första. /ai/ skulle då räknas som en fallande (falling) diftong eftersom /a/ är det mer sonora elementet och /ia/ skulle med samma synsätt räknas som stigande (rising) av samma skäl. Diftonger Det här sättet att klassificera diftonger blir lite kontraintuitivt om man gör sig en bild av vokalrörelsen i vokalfyrsidingen eftersom stigande rör sig neråt och fallande uppåt i fyrsidingen Främr e Fallande i tungposition Stigande Bakre käköppning Sluten a Öppen Diftonger Resultat, orundade Även om diftonger är vanliga så är det ändå så, att det vanligaste är att vokalerna i ett språk är monoftonger, åtminstone i fonologisk bemärkelse. Men det finns också gott om språk som har kontrastiva diftonger och t.o.m. sådana som har kontrast mellan stigande och fallande diftonger. Den tyska dialekt som talas i Schwaben är ett sådant exempel. i e Resultat, rundade y u Resultat, lyckade i Främre tungposition Bakre u Sluten ø o käköppning Öppen
Resultat, mindre lyckade Lätta att placera Svåra att placera Främre ø tungposition e Bakre käköppning Sluten o rundning tungposition käköppning Öppen En jämförelse mellan de tre talarna. Talare 1 2 3 En jämförelse mellan de tre talarna. Talare 1 2 3 [i] [e] [æ] [i] [e] [æ] [i] [e] [æ] [i] [e] [æ] [i] [e] [æ] [i] [e] [æ] Symbolerna i bilden visar vokalerna ordnade efter tungans högsta punkt. Notera skillnaderna både med avseende på ordning och öppningsgrad. Symbolerna i bilden visar vokalerna ordnade efter tungans högsta punkt. Notera skillnaderna både med avseende på ordning och öppningsgrad.