Vad är kärnan i den svenska paradoxen? Precis hemma igen från en liten resa i Sverige men åker bort till Kina igen senare i veckan. Har som många av er andra följt Almedalsveckan i Gotland, försökt se om det var något för oss att hoppas på inom näringslivsutveckling, speciellt med fokus på innovation och entreprenörskap. Maud Olofsson talade mycket om det men jag tycker samtidigt man kunde gjort mer de senaste 6 åren. Det var bra att hon uppmärksammade entreprenörer med utländsk bakgrund för jag vill se fler lösningar och idéer hur vi kan hjälpa entreprenörer som både är unga och gamla, man och kvinna, typisk svensk eller med utländsk bakgrund och är trött på att höra politiska slagord, utan konkreta förslag som kan genomföras idag. Det mest spännande förslaget för mig, även om det inte är förankrat i varken Alliansen eller riskdagen, var det att Folkpartiet tycket vi skall erbjuda kinesiska redan i grundskola och gymnasium. Ni får gärna säga jag är partisk som medlem i Folkpartiet men jag reser mycket i Asien och ser hur viktigt detta är och alla mina tre barn studerar det redan idag, både traditionell samt sk förenklad kinesiska. Önskar jag själv kunde det bättre för jag skulle säkert bli en bättre förhandlare och kanske affärsman också. Allt inom affärer är egentligen kommunikation samt att förstå personer som sitter mitt emot dig, vad han eller hon har för behov, begränsningar, möjligheter samt motiv till att göra affärer med just dig och ditt företag. Mycket av de misstag vi svenskar gör idag i Kina är bristen i att kommunicera effektigt men även förstå personer som sitter mitt emot oss och försöker förhandla med oss. Via mitt debattinlägg så skrev jag lite om skydd av innovationer och kommersialisering, dvs att det skrivs en hel del om den svenska paradoxen. Vad man då talar om är att vi är duktiga på att investera i forskning, men inte lika framgångsrik att skapa lönsamma innovationer i Sverige, dvs företag och arbetstillfällen genom dessa företag, jämfört med andra länder. Jag tycker dock att denna kritik har en förmåga att bli individuell vilket är helt fel, även om det säkert behövs fokusera mer på entreprenörskap i praktiken, inte bara om teorier på svarta tavlan. Jag har lyssnat en del på dessa utbildningar som jag tycker ibland får en form av vad man kan göra om man har en påse pengar till förfogande. Verkligheten som den ser ut idag är att denna påse nästan aldrig finns och då handlar det om vad man kan göra utan investerare, lån från banken etc. Många entreprenörer har ett nätverk eller personer som hjälper dem på vägen men många de som misslyckas är just de som inte har dessa nätverk och där tycker jag att vi har systemfel som vi kunde rätta till. Vi skall också lära dessa individer som försöker bygga företag är först vad man kan göra i egna kommunen, sedan i regionen, nationellt och till slut internationellt. Om vi skall skapa olika slags entreprenörer så måste vi också förstå att många inte har egna nätverk eller tillgång till eget kapital att bygga företag med. Det finns uppenbara problem inom innovationslandskapet i Sverige som jag även pekade i ett sk White Paper från 2007 kallat Innovationsfabriken Sverige. Jag vill dock mena på att problemen inte till stor del är individuella problem, dvs en massa enskilda personer som hela tiden gör egna misstag, utan uppenbara systemfel. Som individer gör vi alla många fel, det är det som är processen att lära sig eller bygga företag men det är dags att avliva myten om den svenska paradoxen som verkar tro att vi inte vet vad som skall göras. Jag tycker från att deltagit på en massa konferenser och läst en hel del böcker, artiklar mm att de flesta mycket väl vet var problemen ligger. Pengar och kunskap samt tillgång till kunder. Problemet att vi har en sk paradox ligger mer i att man från högre ort kanske inte förstår problematiken fullt ut samt inte har den praktiska erfarenheten från arbete i fält. Jag tror
också mycket starkt på att vi saknar ett belöningstänkande inom Innovationslandskapet Sverige. Sedan har både jag och andra efterfrågat lite mer protektionism samt nationalism i hur vi hanterar våra svenska företag, jämfört med andra, Som även Svenåke Berglie efterfrågar i DI som avgående VD för fordonsleverantörernas branschorganisation FKG. Jag håller med om att detta behövs men jag vill också samtidigt utmana många vad egentligen är ett svenskt företag för våra bilföretag har sedan länge inte varit svenska utan haft olika utländska ägare. Ordet paradox betyder motsägelse (enligt ordboken). Påståendet är att Sverige ligger enligt OECD i topp vad beträffar innovationer vilket är korrekt, men det resulterar inte i produktion, vilket är fel. Det som är problemet är att vi skattebetalare i Sverige är med och finansierar utländska företags framgång på internationella marknader. Samt att de entreprenörer som kan utveckla bolag ofta tar sitt pick och pack och flyttar från Sverige, har själv träffat en hel del av dem under åren. Jag säger ofta att vi fokuserar för mycket på var vi sätter fötterna och tittar inte på horisonten, mot globala marknader samt vilka kopplingar de skall ha för nya jobb i Sverige. Vad jag menar med detta är att vi endast pratar om små tillfälliga lösningar som kanske, eller kanske inte, leder till verkliga fördelar för svenska företag och nya jobb i Sverige. En stor del av problematiken är finansiering, även lite på kunskapssidan men det viktigaste av allt är att vi söker nya politiska lösningar som inte kan visa resultat på en enda mandatperiod. Jag vill gärna se en ordentlig översyn samt reformarbete kring detta med innovation som sedan skall kommersialiseras. För att lyckas känner jag också att vi måste börja fundera över belöningssystem för alla inom processen, och då menar jag för alla intressenter som inte alltid talas om i detta arbete men som är mycket viktig del av kretsloppet. Jag menar de personer som arbetar på både kommunal, regional samt nationell nivå inom myndigheter, organisationer och institutioner som kunde bidra med mycket men som inte idag belönas för detta. Vi måste börja tala om what s in it for me som man säger i USA för alla inblandade, eller potentiellt inblandade i våra innovationsprocesser. Jag menar att vi skattebetalare skall satsa på småföretag och enskilda innovatörer och se till att de investerar och konsumerar lokalt. Detta kommer skapa jobb och vi skall hjälpa dem växa så länge de växer främst i Sverige. Vi skall sluta leda listan för tekniköverföring och export av patenträttigheter från Sverige till utlandet, även om jag tycker det är kul att träffa drivna entreprenörer som inte låter en tjänsteman i Sverige stå i vägen att bygga företag utan tar då företaget och idéer till en plats där man kan genomföra sina visioner. En brist jag ser på kunskapssidan är att vi inte är duktiga på att fånga upp bra innovatörer och potentiella entreprenörer som inte är födda eller uppväxta med bra nätverk. Lika barn leker inte alltid bäst och våra rådgivare och tjänstemän får inte vara rädda för att de kommer möta människor som inte alls påminner om dem själva. Dessa entreprenörer bästa chans att nätverka är ofta den akademiska världen om de får de rätt studentkompisar och/eller handledare så kanske de lyckas, men verkligheten för många är att de inte kommer få detta. Jag hör ofta hård kritik ute i landet att alla resurser ligger i Stockholm och det stämmer att mycket finns i storstäderna men jag ser också problem med att alla försöker lösa saker själva, regionalt, för var det har skapat är ett löst sammansatt lapptäcke av resurser över hela Sverige och det finns stort behov att samverka detta, kanske även integrera vissa delar i andra. Finns det då chans för oss att åtgärda detta om vi skulle kalla det ett systemfel? Jag tror det men jag ser inte motivet för personer som arbetar inom kommuner, institutioner och universitet idag. De måste få bättre möjlighet att tjäna på att hjälpa dessa småföretagare och studenter lite mer än idag. Universitets och kommunala bolags ledare måste också belönas för att hjälpa till med detta arbete och det måste finnas utrymme för alla inblandade att tjäna på att hjälpa varandra. Där tycker jag vi har mycket att fundera över på kunskaps och belöningssidan.
Förutom att finansiera och kunskap så måste man också diskutera hur man skall skydda sig själv och sina egna tillgångar. För att få lån eller finansiering så måste man kunna visa att man äger något och man kan skydda det. Jag skrev en magisteravhandling 2005 om vad jag trodde kunde vara möjliga vägar att öka skyddet för småföretagare och enskilda innovatörer när det gäller immaterialrätt inom EU. Det handlade om implementeringen av de sk Sanktionsdirektiven inom EU och vilka åtgärder och nationella förändringar man kunde göra för att öka skyddet, både för stor och liten, när det gäller immaterialrättsligt skydd inom civilrättsliga processer. Jag är absolut inte för en piratdebatt som ibland förs i Sverige där det skall vara fritt att göra vad man vill på internet bara för att någon lagt ut någons arbete där. Det verkar dock också finnas en svensk paradox i hur man i praktiken verkar arbete inom myndigheter idag när man hanterar detta med immaterialrättsligt skydd och vilka man idag representerar. Jag är öppen för att diskutera denna debatt om att vi alla skall stå lika för lagen och man skall inte kunna kringgå lagar genom att hålla onödiga tvister igång till dess man begravt en liten motpart i juridiska kostnader. Där måste vi skapa skyddsåtgärder. Frågan som jag redan ställde i mitt debattinlägg förra månaden varför man inom EU och här hemma i Sverige verkar vilja lagföra privatpersoner, företrädesvis ungdomar, som kopierar för eget bruk men inte ger sig på företag, ofta storföretag, som ignorerar patent, varumärken, mönsterskydd och företagshemligheter hos andra för att tjäna stora pengar på andras utvecklingsarbete? Integritet är viktigt för mig personligen och för alla andra. Jag vill inte leva i ett samhälle som hela tiden kan rota i mitt privatliv men jag är också ganska trött på all medial uppståndelsen kring upphovsrätt på internet. Hade man debatterat för att vi verkligen skall vara lika för lagen, stor som lite, så skulle jag ha större förståelse än att fastna vid att debattera högljutt om det faktum att om det finns på internet så får man göra vad man vill med det. Jag är inte heller för de som säger att det inte borde finnas olika typer av DRM-tekniker (Digital Restrictions Management) för man måste få rätt att sätta lås på sin egendom eller kunna låsa dörren till sin egen fastighet Alla som vill erbjuda sin kunskap eller annan skapelse fritt är alltid, och har alltid, haft denna rätt. Detta gäller speciellt internet. När jag försvarar de som vill kunna skydda sin egendom tycker jag samtidigt att vi som konsumenter kan ställa större krav på att man som licenstagare av information kunde få bättre tillgång till säkerhetskopior, eller möjlighet att konsumera sin information på flera media. Vi köper mycket idag via internet också och program, spel, film eller annat inte går att använda som vi tänkt oss bara för att en hårddisk rasat eller att vi köper en ny dator och vill flytta gammal information och program till denna så tycker jag vi kunde kräva mer av tillverkarna idag. Jag håller med om att finns att göra när det gäller balansläget mellan licenshållare och licenstagare men håller absolut inte med om att man inte skall få ha rätten till det man skapat själv och väljer att skydda, eller inte. Jag tycker heller inte man bara skall fokusera kring patent när vi diskuterar hur man kan hjälpa småföretagare även om det är ett stort och komplext område för mycket av våra innovationer är även kopplat till varumärke, design, upphovsrätt och know-how, dvs företagshemligheter. Krävs det en bomb på svensk arbetsmarknad innan man reagerar? Det kanske krävs att ett utländskt företag sänker ett svenskt storföretag inom detta för att någon skall reagera? Kanske att ett kinesisk telekomföretag kopierar all ny teknik som Ericsson skapat och säljer det 50 % billigare och där med konkurrerar ut dem för en lång tid framöver så vi får en ny Ericsson VD som hälsar att man måste krympa ihop företaget igen, från dagens 90.000 anställda över hela världen till 10.000 anställda i Kina och Indien för att överleva. Om vi skall diskutera vikten av rättsskydd och skydd av tillgångar för att koppla det till ekonomisk tillväxt och jobb i Sverige så är detta ett av de största problemen vi har just nu.
Det absolut största skälet varför enskilda innovatörer får finansiera sin egen kommersialiseringsresa är det att företag och investerare vet att resan är oerhört lång för de flesta innan man blir ett moget företag med rimliga finansiella resurser. Ni kanske hört termen, dödens dal (Vally of Death), som beskriver tiden under vilket allt handlar om kostnader innan man kan skapa intäkter. Det handlar dock inte om en dal utan flera dalar. En del pga forskning och utveckling, en del pga att det krävs mycket av marknadsföring och försäljning innan man börjar tjäna pengar. När man väl har skapat och paketerat en produkt eller tjänst så kommer det också kosta en hel del för registrering, förvaltning och att köpa juridiska för att skydda och hävda sina tillgångar. Detta klarar inte många utan dör långt innan man hunnit växa upp på marknaden. Frågan jag tycker vi inte ställer oss är om vi inte skall börja se hur vi löser hela processen, för annars varför kasta bort pengar i smååtgärder i början som troligen inte leder till verkliga företag och jobb? Externa investerare som riskkapital och annat vill inte satsa på såddfinansiering, ny teknik och företag i tidiga skeden. De vet av egen erfarenhet att de har dåligt skydd för sin investering och det är en lång väg innan man får pengar tillbaka. Tjänstemän på myndigheter vet sedan inte alltid vad som krävs att driva företag och skapa varumärke och affärer på internationella marknader, för annars hade man troligen inte suttit på just den positionen man sitter på idag. Det innebär dock inte att de inte förstår många gånger var som borde göras, jag menar dock att de saknar rätt motivation och incitament att lösa dessa problem innovatörer ställs inför. Det är också inte deras huvuduppgift. Det måste finnas mer belöning för tjänstemän och publika representanter att tjäna på att hjälpa företag snabbare genom hela kommersialiseringsprocessen. Vi måste bli bättre på att verkligen dra nytta av all kunskap vi har på kommunala bolag, statliga myndigheter eller på alla våra universitet som kunde vara en mycket viktigare part i detta arbete än vad är idag. Jag känner väldigt starkt att en del av en sk svenska paradoxen är att vi har flera dödliga dalar 1 inom kommersialiseringsprocessen och innovationslandskapet i Sverige är dåligt rustat för att hantera detta utan väntar att någon annan, kallad marknaden, skall kliva in och läsa det. Den ena dalen är den som många känner bäst till idag och den handlar endast om pengar. Det behövs kapital för att utveckla och sedan marknadsföra och sälja sina produkter. Den andra handlar om kunskap, juridik samt uppvaknandet från att vara juridiskt oskuldsfull när det handlar som potentiellt stora värden och fördelar man kan skaffa sig på marknaden om man har pengar att manipulera eller agera utanför regelverken. Där behövs mer samordning och protektionism i hur vi skall utveckla svenska processorer och system för att skydda oss alla. Vi har kunskapen att skydda innovationer globalt, den finns på universitet, på PRV, Bolagsverket och många gånger på ambassader, Exportrådet mm. Frågan är hur man kan samordna alla dessa resurser, och kunskap, till att verka för svenska företag på riktigt? Den finansiellt dödliga dalen Vi har inte allokerat tillräckligt med pengar och fokus till kommersialisering och därför har vi ingen automatisk koppling mellan satsningar i forskning, samt resultat i företag och nya jobb i Sverige. Hur många innovatörer med akademisk bakgrund har inte de senaste åren gjort en omvänd 1 Valley of Death, dödens dal, är ett begrep inom kommersialisering för att beskriva en period nya innovationer bara kostar pengar, inte drar in pengar, och den blir olika långa beroende på produkt/teknik-område.
kommersialiseringsresa? Det finns gott om akademiker som jag redan träffat som givit upp tanken om eget nytt bolag som vänder hem till universitet för att fortsätta forskningen bredvid annat arbete. Är det en återvändsgränd eller chans att hämta andan för att prova igen senare? Vad krävs då för att lyckas en andra gång för man får sällan en andra chans att göra ett första intryck? Hur många innovatörer finns det inte på kommunala bolag, statliga och andra stora företag som inte fått rätt hjälp att också bli en entreprenör? Borde vi inte diskutera nya sätt för tekniköverföring inom kommunala bolag, likt det man gjorde i USA i samband med NASA arbete under 70- och 80-talet i USA för ur detta kom sedan Small Business Innovation Research (SBIR) Program samt Small Business Technology Transfer (STTR) Program vilket är de program man sedan länge använt i USA och som vi i Sverige säger vi försökt kopiera i bl.a. Forska och Väx som Vinnova administrerar idag. Detta kunde vara speciellt viktigt inom miljöteknik där både kompetens och kunskap sitter främst i kommunala bolag idag. Hur skulle då potentiella entreprenörer få hjälp att ta steget får att jobba på ett kommunalt bolag till att satsa på att skapa ett eget potentiellt exportbolag? Där finns mycket att göra om man på allvar pratar om att exportera svensk miljöteknik. Går man igenom vad för stöd och hjälp som finns idag på kommunal, regional samt nationell nivå så handlar det om mycket kortsiktiga insatser som inte på något sätt hanterar resan genom de dödliga dalarna. Vissa teknikområden är dyrare än andra och vill man kommersialisera något inom miljöteknik, bioteknik eller kanske medicin så är det svårt att göra detta hemma i garaget utan det krävs ofta mångmiljoninvesteringar för att skapa en första prototyp eller testanläggningar. Jag tror vi måste finna nya vägar fram för att vi skall kunna få fram finansiering inom dessa områden är kommunala eller statliga bolag också kunde spela viktiga delar i ett större kommersialiseringspussel. Detta måste vi börja tala om samt lösa om vi på allvar vill hantera denna del av den svenska paradoxen. Annars tycker jag vi bränner bort statliga medel på tidiga satsningar som har dåliga förutsättningar att lyckas på längre sikt. Kraftigt förenklat finns det 5 stora steg som alla behöver finansieras i en sk kommersialiseringsprocess. Vi kan beskriva det som att det krävs att man tar sig över 5 stora trappsteg i processen. Idag klarar vi ganska bra av steg ett och två vilket i princip handlar om att identifiera lite bra idéer och hjälpa dem med forskning, både inom institutioner samt via privata företag. Sedan är det lite svårare att få ut dem på marknaden via bolag som också har råd att marknadsföra och bygga egen organisation men vad vi definitivt inte klarar av utan förlitar oss att marknaden skall lösa är steg 4 och 5 när bolaget skall börja växa och hävda sig på marknader utanför Sverige. Visst det är kraftigt förenklat men vad jag menar är att man skall tordas tala om alla 5 stegen från början, inte bara steg 1 och 2 för annars tycker jag vi riskerar att kasta bort skattemedel i onödan. Att vi förlitar oss på att andra, ofta utlänningar skall finansiera och därmed ta över våra innovationer är det största hotet vi har framför i en kunskapsekonomi och det är en del av faran med sk svenska paradoxen. Den juridiskt dödliga dalen Den andra dödliga dalen idag är den tid man måste bygga upp egen finansiell krigskassa innan man skall ge sig in på nya marknader för att möta nya finansiella och juridiska hinder. Det kommet hända alla som befinner sig i steg 4 och 5 i kommersialiseringsprocessen som jag beskrev tidigare. Så länge som det är enklare att ta någons arbete och forskning, än att göra rätt för sig från början så kvarstår
problemet eller kanske paradoxen att vi svenskar kan satsa hur mycket som helst på forskning, men vi kan inte visa upp vilka kopplingar de har till nya jobb i Sverige. Vi måste börja diskutera samt lösa alla 5 steg i denna kommersialiseringstrappa. Om vi inte kan samordna våra offentliga resurser för att skydda våra indirekt offentliga investeringar, dvs det som Staten med hjälp av skatteintäkter genom utbildning och utveckling av individer, teknik och företag på marknaden, oavsett om det handlar om den svenska marknaden, den gemensamma marknaden inom EU eller utanför EU, så måste det ligga i allas intresse att svenska företag och personer skall få rätt, när de har rätt. Detta är det i särklass vanligaste skälet till att innovationer inte resulterar i nya företag ty hur skall ett litet företag kunna konkurrera med ett stort och väletablerat företag som dessutom inte har några utvecklingskostnader så länge som det är ett finansiellt god ide att ta, i stället för att betala, samt det finns ingen polis som kan hävda eller motverka detta? Måste det till att ett kinesiskt eller indiskt stort företag dödar ett stor svenskt företag på marknaden innan man reagerar? Är det inte så inom en sk kunskapsekonomi att Sveriges välfärd och välstånd måste innebära att nya företag etableras och växer i Sverige för att skapa nya jobba här hemma i Sverige? Våra problem är inte de samma som man ställds inför i Grekland, Italien, Spanien eller i Östeuropa. Det handlar som svenska företag på den tyska, engelska, franska och ibland närliggande nordiska marknaden. Det handlar också mycket om svenska företag på den amerikanska, kinesiska, japanska och sydkoreanska marknaden för det är just där vi finner våra verkliga konkurrenter samt potentiella intäkter. Vi skall ge forskare och innovatörer en trygghet som de faktiskt förtjänar ty det handlar om Sveriges framtid och nya arbetstillfällen. Jag känner att den viktigaste frågan för den svenska innovationsstrategin och den svenska paradoxen är hur man hanterar både den finansiella samt juridiska dal som står framför alla företag och innovatörer när de skall kommersialisera sin forskning och skapa tillväxt och nya jobb på marknaden. Dessa dödliga dalar kan ibland hänga ihop och bli en djupare dal, ibland komma efter varandra där den juridiska dalen är den del av den andra dödliga dal man står inför när man skall försöka tjäna pengar på marknaden. Juridiska kostnader blir ofta ett ekonomiskt sänke som gör att företag dör innan de vuxit upp och investerare vet just detta och väljer att avstå investera innan man vet att man finns på marknaden och klarar av att växa, juridiskt och ekonomiskt. Därför måste man avsätta mer resurser, finansiella samt intellektuella till att hjälpa företag att färdas genom dessa dödliga dalar och man behöver då ett längre perspektiv. Kanske 5 kanske 10 år innan företag verkligen står med lite fastare fötter på marknaden. När de hunnit med alla 5 eller i alla fall de första 4 stegen i kommersialiseringstrappan. Dagens externa investerare vill inte att deras pengar går till juridiska omkostnader utan fokus på försäljning och marknadsföring. Sedan vill se självklart investerare kunna göra exit så de kan investera vidare in andra projekt. Vi missar detta med belöningssystem i debatten Jag har suttit med på massor av möten, konferenser och seminarium där det skapas forum, avsiktsförklaringar och massor av bra idéer om vad man kunde göra. Blir det sedan gjort? Nej och det är inte så konstigt då man missar system för belöning och incitament. Varför tror alla att myndigheter, människor och företag skall samarbeta och samverka om de inte ser direkta fördelar? Varför skall utbildningsinstitutioner samverka med näringslivet om de inte ser fördelar för dem själva, samt för sina institutioner? Vi måste få med ett mer utvecklat what s in it for me i hur vi utformar och utvecklar dagens system och processer. Om vi någonsin kommer vilja rätta till våra systemfel, skapa nya resurser för att hjälpa innovatörer att hävda sig på internationella marknader via Patentbolag, Patentombudsmän eller andra liknande resurser så måste vi samtidigt fundera över belöningssystem. Varje enskild individ i systemet måste tjäna på det. Vi måste börja tala om vad PRV och Bolagsverket kan bidra med, men även få ut av att samverka mer? Vilken part skall polis, tull och åklagarmyndigheten ha och hur skall de ersättas och belönas? Vad för ersättningar och belöningar
skall det finnas för institutioner som Chalmers, KTH, Stockholm, Lund, Luleås Universitet för att samverka med individer samt företag för att skapa företag och arbetstillfällen nationellt och kanske även regionalt? Det beror också lite hur man mäter på detta för jag tror också vi skulle kunna visa upp en ganska bra utväxling på statlig och offentligt finansierade forskning, fastän det inte uppstår en massa nya svenska forskningsbaserade tillväxtföretag. Det är just därför vi kan se at så många patenträttigheter flyttas från Sverige till andra länder. Detta måste man fundera över och se vilka lösningar och belöningssystem man kan skapa för att få allt att stanna i Sverige. Hur skall Ambassader, Exportrådet, Invest Sweden, Kommerskollegium, Handelskammare etc kunna integreras på ett bra sätt för att lösa olika uppgifter på ett kostnadseffektivt sätt? Som ett sista skäl för att lösa den svenska paradoxen blir även företagsklimat och produkt- och produktionsinnovationer. Vi måste vara ärliga och också säga att det inte alltid är nya innovationer som gör hela jobbet, det är hur man sedan marknadsför, tillverkar, distribuerar och tar betalt som avgör hur mycket man eventuellt tjänar. Jag har sedan länge försökt skapa mer samarbete mellan tillverkare i Asien och innovatörer i Sverige och Norden för jag se många fördelar om skandinaviska innovationer också kunde vara delar av deras färdiga produkter oavsett om det är telefoner, telefonsystem, bilar eller datorer. Det är bättre att ha en liten del av något än ingenting alls. Produktinnovationer och kostnadseffektivitet är en viktig faktor arbetat att bygga större företag som skapar tillväxt och jobb. Vi måste vara brutalt ärliga kring detta även om vi då känner att vi brister i vår konkurrenskraftighet. Det finns dock utrymme om vi fokuserar på högteknologiska produkter och inser att vissa industrier med all sannolikhet måste avvecklas fortare i Sverige för en växling till hållbar näringslivsutveckling. Vad jag då menar med att vi skall avliva myten om den svenska paradoxen är att vi skall sluta tala om det att vi inte verkar förstå vad som krävs, eller inte ha kunskap eller resurser för att lösa problemet. Detta är en myt och är helt fel. Vi har kunskap och färdigheter att lösa detta med att skapa företag och jobb genom statlig eller offentligt finansierad forskning. Vad vi måste få till är lite mer protektionism i vårt sätt att arbeta samt få till det ledarskap som krävs att börja se mot horisonten, genom alla de 5 stegen inom kommersialiseringstrappan, samt se hur man drar tillbaka detta med fokus på företag och jobb i Sverige. Vi skall sluta och bara lära människor att segla för att sedan peka på havet och be våra innovatörer att bygga sina egna båtar för att segla ut på vinst eller förlust. Vi skall börja ta ansvar för att bygga en egen armada och i stället börja erbjuda båtar, hamnar och system för att ta hand och utveckla svenska innovationer och personer över hela världen med egna protektionistiska målsättningar och strategier i bakfickan. Vi måste tänka om och inse att om vi hjälpa vissa akademiker, ingenjörer och entreprenörer lite extra som kommer det inte bara gagna dessa damer och herrar utan hela svenska folket om vi gör det rätt och kopplar det till svenska företag och svenska jobb. Har vi de ledare vi behöver idag för att samordna vårt innovationsarbete och be dem visa hur de tänker koppla det till företag och jobb i Sverige? Hur hanterar finansiering, kommersialisering och tekniköverföring mellan offentliga och privata aktörer? Hur främjar man samverkan och samarbete mellan offentligt finansierade aktörer och privat näringsliv? Hur bidrar man eller finansierar tvister på olika marknader? Hur pass protektionistiska är systemen på olika marknader för att gagna de egna företaget, i konkurrens med andra? Hur kan man finna en stark koppling till antal investerar skattekrona, till antal företag och i dess förlängning antal nya jobb? Detta är några av de frågor jag skulle vilja söka svar på i en kommande doktorsavhandling inom innovationsvetenskap som jag hoppas kunna finansiera. Till dess vill jag önska er alla en skön sommar och tänkte lite vad ni skulle vilja ändra på inom innovationslandskapet Sverige? Joachim Davidsson Liberal debattör inom innovation och entreprenörskap.