R-2012/0892 Stockholm den 27 juni 2012 Till Justitiedepartementet Ju2012/2869/L2 Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 27 april 2012 beretts tillfälle att avge yttrande över betänkandet Snabbare betalningar (SOU 2012:11). Sammanfattning Utredningens huvuduppdrag har varit att lämna förslag till implementering av EU:s direktiv (2011/7/EU). Direktivet är en omarbetning av direktiv (2000/35/EG) om bekämpande av sena betalningar, som genomfördes i svensk rätt 2002. Beträffande utredningens förslag till implementering anser Advokatsamfundet att den dispositiva regeln om betalningsperiodens längd vid handelstransaktioner mellan näringsidkare bör ange 30 dagar i stället för 60 dagar, som utredningen föreslår. Enligt Advokatsamfundet bör det under den fortsatta beredningen av ärendet också klargöras i vad mån regeln om betalningsplan begränsar myndigheters möjligheter att utnyttja olika former av handelskrediter, som erbjuds på marknaden. Sådana begränsningar kan förväntas få negativa konsekvenser för myndigheternas finansiering m.m. Det bör även klargöras hur regeln förhåller sig till lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare (som enbart avser varor). Advokatsamfundet konstaterar att dessa frågor överhuvudtaget inte har behandlats i utredningens konsekvensbeskrivning. Utredningen föreslår en automatisk rätt till förseningsersättning om 450 kronor. Enligt Advokatsamfundet bör det dock även klargöras att det står borgenären fritt att begära en
2 del av beloppet t.ex. som en påminnelseavgift för att senare, om betalning inte erhålls, kräva resterande del, t.ex. som inkassoavgift. Utredningen har även lämnat förslag om höjda ersättningsbelopp för inkassoåtgärder och informationsinsatser riktade till näringsidkare. Advokatsamfundet tillstyrker förslaget om höjda ersättningsbelopp för inkassoåtgärder, som syftar till att kompensera för inflationen sedan den senaste justeringen år 2003 och som även innebär att reglerna meddelas genom lag i stället för genom en förordning. Advokatsamfundet tillstyrker även utredningens förslag om informationsinsatser riktade till näringsidkare. Generella synpunkter Det direktiv som ska implementeras är ett s.k. minimidirektiv. Utgångspunkten för genomförandet är därför att medlemstaterna får ge borgenärerna ett starkare, men inte ett sämre skydd än det som direktivet ger. Direktivet avser endast en specifik sorts fordringar, nämligen fordringar vid handelstransaktioner. Advokatsamfundet delar uppfattningen att det krävs starka skäl för att ge bestämmelserna i direktivet ett vidare tillämpningsområde än vad som är avsett enligt direktivet. Samtidigt föreligger ett starkt intresse att upprätthålla rättslig neutralitet i förhållande mellan olika marknader och intressenter. Detta förenklar för dem som berörs och skapar goda konkurrensförutsättningar. Neutrala regler sänker också transaktionskostnaderna, vilket är bättre både ur ett rättsekonomisk och samhällsekonomiskt perspektiv. Utredningens förslag Olika betalningsperioder för olika aktörer Utredningen föreslår (avsnitt 7.3 respektive 7.4) olika betalningsperioder för handelstrasaktioner mellan näringsidkare (60 dagar efter det att borgenären framställt krav om betalning) respektive för handelstransaktioner mellan myndigheter och näringsidkare (30 dagar efter det att borgenären framställt krav om betalning). Som framgår av utredningsdirektiven är en utgångspunkt för den civilrättsliga lagstiftningen neutralitet i förhållande till olika marknader och intressenter. Detta förenklar för dem som berörs och skapar goda konkurrensförutsättningar. Svensk rätt har också i stor utsträckning en gemensam lagstiftning för de olika marknaderna och de skilda partsförhållandena som finns. I utredningsdirektiven anges också att [m]ot bakgrund av intresset av en marknadsneutral lagstiftning ska utredaren eftersträva att den svenska regleringen inte i onödan delas upp beroende på vilket slags partsförhållande eller transaktion det är fråga om. Utredningen har dock, bl.a. beträffande betalningsperiodens längd, föreslagit olika regler för näringsidkare och myndigheter.
3 De motiv som utredningen presenterar till stöd för att tillämpa olika betalningsperioder för näringsidkare och myndigheter (eller för att inte gå längre än vad som krävs enligt direktivet beträffande handelstransaktioner mellan näringsidkare), är (redovisas enligt hänvisning i avsnitt 6.4) för det första att betalningstiderna i svenskt näringsliv inte i sig ger skäl till några ingripande åtgärder; för det andra att förmögenhetsrätten bygger på principen om avtalsfrihet, vilket i sin tur kan motiveras med att marknadens aktörer är bäst på att avgöra frågor om avtals ingående och innehåll; för det tredje att det finns risk att svenska företags konkurrenskraft försämras om deras avtalsfrihet inskränks; och för det fjärde att det finns konkurrens-, marknads- och civilrättsliga regler som kan användas för att angripa oskäliga avtalsvillkor. Advokatsamfundet delar i och för sig bedömningen att ytterligare civilrättsliga regler sannolikt inte kommer att underlätta för t.ex. en underleverantör att i förhållande till en dominerad motpart kräva bättre betalningsvillkor. Det kan därför i och för sig ifrågasättas om reglerna i direktivet fyller någon funktion i dessa situationer. Enligt direktivet står det parterna fritt att vid handelstransaktioner mellan näringsidkare avtala om längre betalningsperioder. Eftersom även en 30 dagars gräns skulle vara dispositiv, väger avtalsfrihetsskälet inte alltför tungt. Den eventuella konkurrensbegränsningen måste även den bedömas utifrån att det står parterna fritt att avtala om en längre betalningsperiod/handelskredit än 30 dagar, t.ex. 60 dagar om så önskas. Det kan även antas vara en konkurrensfördel om marknaden uppfattar att kortare och mer enhetliga betalningsperioder tillämpas i Sverige. Det förhållandet att betalningstiderna i svenskt näringsliv inte i sig ger skäl till några ingripande åtgärder, ger samtidigt visst stöd för att införandet av en 30 dagars gräns inte skulle få en alltför negativ påverkan på det svenska näringslivet. Som framgår av utredningens tabell (2.1) ligger nämligen de genomsnittliga betalningstiderna konstant på 27 dagar för näringslivet, respektive 28 dagar för offentlig sektor sedan flera år. En 30 dagars gräns skulle därmed närmast kodifiera den genomsnittstid inom vilken näringsidkare redan i dag förväntar sig och även får betalt. Inte heller det förhållandet att det finns konkurrens-, marknads- och civilrättsliga regler mot oskäliga avtalsvillkor, utgör något skäl till att införa olika betalningsperioder för myndigheter och näringsidkare. Samtidigt föreligger ett starkt intresse att upprätthålla rättslig neutralitet i förhållande mellan olika marknader och intressenter. Detta förenklar för dem som berörs och skapar goda konkurrensförutsättningar. Neutrala regler sänker också transaktionskostnaderna, vilket är bättre både ur ett rättsekonomisk och ur ett bredare samhällsekonomiskt perspektiv. Advokatsamfundet anser mot denna bakgrund, att intresset av neutralitet i förhållande till olika marknader och intressenter överväger. Den dispositiva regeln om betalnings-
4 periodens längd vid handelstransaktioner mellan näringsidkare bör därför ange 30 dagar och inte 60 dagar, som utredningen föreslår. Betalningsperiod och betalningsplan Innebörden av begreppen betalningsperiod och betalningsplan är av viss praktisk betydelse. Enligt utredningens förslag kan borgenären vid handelstransaktioner mellan näringsidkare uttryckligen godkänna en längre betalningsperiod. Vid handelstransaktioner mellan myndighet och näringsidkare, kan å andra sidan borgenären endast uttryckligen godkänna en betalningsplan. Varken betalningsperiod eller betalningsplan finns med bland direktivets definitioner. Enligt Advokatsamfundet torde det exempelvis stå parterna fritt att avtala om antalet betalningar, som ska göras enligt en betalningsplan. Parterna kan med andra ord avtala om en betalningsplan där endast en betalning ska göras eller en där flera delbetalningar ska göras. Med en sådan tolkning skulle skillnaden mellan en längre betalningsperiod och en betalningsplan möjligen inte vara så stor. Enligt Advokatsamfundet bör det dock under den fortsatta beredningen av ärendet klargöras t.ex. i vad mån regeln om betalningsplan begränsar myndigheters möjligheter att utnyttja olika former av handelskrediter, som erbjuds på marknaden. I den mån sådana krediter utnyttjas av myndigheter i dag, kan begränsningar förväntas få negativa konsekvenser för dessa myndigheters finansiering m.m. Det bör även klargöras hur regeln förhåller sig till lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare (som enbart avser varor). Advokatsamfundet konstaterar att frågorna inte behandlas i utredningens konsekvensbeskrivning. Förseningsersättning Utredningen föreslår en automatisk rätt till förseningsersättning om 450 kronor. Enligt Advokatsamfundet bör det klargöras att det står borgenären fritt att begära en del av beloppet t.ex. som en påminnelseavgift för att senare om betalning inte erhålls kräva resterande del, som t.ex. en inkassoavgift. En sådan mer kund/gäldenärsvänlig hantering kan i vissa fall, inte minst inledningsvis, vara önskvärd för att få en smidig övergång från nuvarande avgiftsmodell med fler och lägre avgifter. Eftersom en påminnelse ofta utgör god affärssed, är det också rimligt att kunna ta betalt för en påminnelse utan att begära 450 kronor direkt. Det kan även finnas andra situationer där borgenären inte omedelbart önskar begära 450 kronor, även om en sådan rätt föreligger. Höjda ersättningsbelopp Advokatsamfundet tillstyrker utredningens förslag om höjda ersättningsbelopp för inkassoåtgärder, som syftar till att kompensera för inflationen sedan den senaste justeringen år 2003 och som även innebär att reglerna meddelas genom lag i stället för genom en förordning.
5 Informationsinsatser riktade till näringsidkare Advokatsamfundet tillstyrker utredningens förslag om informationsinsatser riktade till näringsidkare. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg/ genom Johan Sangborn