REMISSVAR Rnr Lilla Nygatan 14 Box STOCKHOLM Tel 08/ Fax 08/

Transkript

1 REMISSVAR Rnr Lilla Nygatan 14 Box STOCKHOLM Tel 08/ Fax 08/ Lena Maier/LE Till Justitiedepartementet LÖNEGARANTI VID FÖRETAGSREKONSTRUKTION (Ds 2003:17) Ju2003/5266/L2 Allmänna utgångspunkter Det finns idag ett skydd för lönefordringar vid konkurs, dels genom att dessa fordringar är förenade med förmånsrätt, dels genom att de omfattas av lönegaranti. Dessa regler kommer i vissa avseenden att ändras genom proposition 2002/03:49 Nya förmånsrättsregler. SACO fanns inte med som remissinstans och har således inte yttrat sig över Förmånsrättskommitténs huvudbetänkande, SOU 1999:1, som föregick denna proposition. I den promemoria som SACO nu ombetts yttra sig över föreslås regler om lönegaranti vid företagsrekonstruktion. Övervägandena bygger vidare på Förmånsrättskommitténs förslag och är nära förbundna med de förslag som regeringen har lagt fram i nämnda proposition. De förslag som presenteras i promemorian om lönegaranti vid företagsrekonstruktion överensstämmer till stor del med de bestämmelser som kommer att gälla vid konkurs, vilket ligger i linje med det syfte att skapa neutrala regler som ligger till grund för förslaget att införa lönegaranti vid företagsrekonstruktion. De ändringar i löneskyddet vid konkurs som kommer att genomföras påverkar i vissa avseenden löneskyddet. Ändringarna kan också tänkas inverka på den återanställningsrätt och de turordningsregler som följer av lagen (1980:82) om anställningsskydd. Dessa ändringar är naturligtvis principiellt viktiga för de anställda. I och med att dessa ändringar till viss del överförs på förfarandet vid företagsrekonstruktion aktua-

2 2 liseras i praktiken även dessa frågor när man inför en lönegaranti vid företagsrekonstruktion. Eftersom regeringen redan haft dessa ändringsförslag ute på remiss och riksdagen beslutat att anta dessa förändringar avseende konkurs, avstår dock SACO från att gå in på dessa delar. Vidare har själva grundfrågan huruvida det är lämpligt att införa lönegaranti vid företagsrekonstruktion redan varit föremål för remittering och har behandlats i propositionen, där frågan besvarades jakande. SACO avser därför inte heller att gå in närmare på lämplighetsfrågan, utan begränsar istället yttrandet till frågor och lämplighetsbedömningar som rör själva utformningen av en eventuell lönegaranti vid företagsrekonstruktion. SACO noterar dock att rättsläget kan komma att ändras eller alternativt klargöras genom de ändringar av lönegarantidirektivet som medlemsstaterna skall ha genomfört senast i oktober Bland annat sägs i ingressen till ändringsdirektivet att en anpassning av definitionen av insolvens till utveckling av medlemsstaternas lagstiftning bör ske och med begreppet insolvens även avse andra insolvensförfaranden än likvidationsförfaranden. Denna skrivning är inte utformad som en absolut skyldighet. Till detta kommer dock att definitionen av arbetsgivarens insolvens genom ändringsdirektivet ligger närmare definitionen av insolvensförfarande i förordning 1346/2000 om insolvensförfaranden, en förordning som omfattar företagsrekonstruktion. Av ordalydelsen i artikel 2.1 i lönegarantidirektivet, där arbetsgivarens insolvens definieras, står det inte klart om det är begreppet insolvens som skall bestämmas i enlighet med nationell rätt eller om det är själva insolvensförfarandet som skall följa av nationell rätt. Möjligen är det därför så att Sverige, oavsett om det bedöms lämpligt eller inte, är skyldigt att införa lönegaranti vid företagsrekonstruktion. En annan fråga är hur en sådan lönegaranti utformas. I det avseendet ges medlemsstaterna ett relativt stort handlingsutrymme. Utformandet av lönegaranti vid företagsrekonstruktion Beträffande själva utformandet av lönegarantin vid företagsrekonstruktioner vill SACO lämna följande synpunkter. Förmånsrättskommittén förslag innebär att rekonstruktionsgäldenären efter beslut av rekonstruktören skall kunna låna medel ur lönegarantin för att betala löner. Ett sådant förfarande skulle i praktiken innebära att det är rekonstruktören som efter eget skön avgör om lönegaranti skall utgå eller inte samt i vilken omfattning. Förslaget är därför inte

3 3 utformat som en generell rätt för arbetstagaren, vilket inte är önskvärt. Med tanke på att det numera får anses klarlagt att företagsrekonstruktion kan falla under lönegarantidirektivet bör också lönegarantin lämpligen utformas i linje med direktivet, vilket slår fast en rätt för arbetstagaren. Vidare skulle Förmånsrättskommitténs förslag i denna del sannolikt stå i strid med EGs regler om statsstöd, vilket också beaktats i promemorian. Slutligen framstår det med hänsyn till det grundläggande syftet att skapa neutrala regler något inkonsekvent att införa en lönegaranti vid företagsrekonstruktion som på denna grundläggande punkt skiljer sig från bestämmelserna vid konkurs. SACO anser mot denna bakgrund att det förslag som nu presenteras i promemorian står bättre i samklang både med EG-rätten och tanken på lönegarantin som ett skydd och en rättighet för den enskilde arbetstagaren. Beslut om lönegaranti vid företagsrekonstruktion I promemorian föreslås att beslutet om lönegaranti vid företagsrekonstruktion skall fattas av rekonstruktören. Om rekonstruktören ges en sådan beslutsbefogenhet, kan denne hamna i en intressekonflikt, vilket också mycket riktigt beaktas i promemorian. Till skillnad från förhållandena vid en konkurs, där konkursförvaltaren fattar beslutet om lönegaranti, företräder rekonstruktören snarare gäldenärens intressen än borgenärernas. De beslutsbefogenheter som rekonstruktören ges genom förslaget väcker två frågor. Det är staten som bär kostnadsansvaret för lönegarantin. Att avhända sig kontrollen över beslutet om lönegaranti till en aktör som snarare står gäldenären närmast anser SACO är högst betänkligt. Vidare är lönegarantin en rättighet för arbetstagaren och lönegarantibeslutet bör därför enligt SACOs förmenande inte kunna påverkas av ovidkommande intressen. I båda dessa avseenden gör sig intresset av att kunna förutse beslut fattade på rent formella och rättsliga grunder gällande. Ur rättssäkerhetssynpunkt är därför andra alternativ, såsom länsstyrelsen, tingsrätten eller tillsynsmyndigheten att föredra. Promemorian överväger dessa alternativ, men avvisar dem. Ett skäl som framförs är att det är av stor vikt för arbetstagarna att ett beslut om lönegaranti kan fattas utan onödig administration och så snart som möjligt. Vidare menar man att om beslutanderätten läggs på rekonstruktören, kommer handläggningskostnaderna främst att belasta

4 4 rekonstruktionsgäldenären. SACO anser dock inte att dessa intressen kan väga över de andra intressen som ovan förts fram. Dessutom anser SACO att promemorians antagande om att andra alternativ leder till onödig administration och tidsutdräkt är tveksamt. Det bör beaktas att om man väljer en lösning som ökar risken för beslut som fattas på tvivelaktiga grunder ökar också risken för överklaganden och tvister, vilket i sin tur ökar just risken för onödig administration och tidsutdräkt. SACO kan mot denna bakgrund inte tillstyrka promemorians förslag i denna del. Lönegarantins omfattning Med hänsyn till att dessa förslag i princip är en överföring av de regler som kommer att genomföras avseende konkurs avstår SACO att yttra sig i denna del. Flera insolvensförfaranden SACO anser att det förslag som presenteras i promemorian är tydligare än Förmånsrättskommitténs förslag, särskilt i relation till lönegarantidirektivet. Förslaget har hämtat inspiration från ingressen till ändringsdirektivet från 2002, där det uttalas att medlemsstaterna bör ha möjlighet att föreskriva att en insolvenssituation som leder till flera insolvensförfaranden skall hanteras som om det gällde ett enda insolvensförfarande. SACO är likväl skeptisk till det förslag som läggs fram. Det är främst den andra situationen som föreslås omfattas av en avräkningsregel som är tveksam, dvs situationer där det gått en tid mellan en företagsrekonstruktions avslutande och inledandet av ett nytt insolvensförfarande. Förslaget bygger på att bedömningen av om det är frågan om en och samma insolvenssituation görs i det enskilda fallet. Det kan antas att gränsen mellan fall då två insolvensförfaranden bedöms hänförliga till en respektive två insolvenssituationer inte alla gånger är klar och tydlig. Därmed uppstår en brist på förutsebarhet. En arbetstagare som utför arbete åt det aktuella företaget under en sådan mellanperiod har i det läget svårt att förutse om rätten till lönegaranti vid ett framtida insolvensförfarande redan är helt eller delvis förverkad. SACO menar att en sådan rättsosäkerhet för den enskilde arbetstagaren inte är önskvärd. En annan tveksamhet med förslaget är att det vid en förnyad företagsrekonstruktion såvitt kan bedömas är rekonstruktören som kommer att göra en sådan individuell bedömning. Promemorian har i samband med frågan

5 5 om vem som skall fatta ett lönegarantibeslut uppmärksammat att rekonstruktören står närmare gäldenären än vad en konkursförvaltare gör och att rekonstruktören kan hamna i en intressekonflikt. Det finns med andra ord en risk för att gäldenären i samband med en individuell bedömning kan påverka densamma. Avräkningsregeln syftar till att förhindra missbruk av lönegarantin och den som kan förväntas missbruka garantin är just gäldenären. Förslaget att införa en avräkningsregel som bygger på en individuell bedömning, samtidigt som man ger rekonstruktören beslutanderätten, framstår mot denna bakgrund som ytterst tveksamt. SACO delar dock promemorians bedömning att det finns ett behov av att förhindra missbruk av lönegarantin, även om SACO är skeptisk till den föreslagna lösningen. SACO anser därför att andra alternativ borde övervägas närmare. En karensregel liknande den som tidigare fanns beträffande lönegaranti vid upprepade konkurser är dock sannolikt inte förenlig med lönegarantidirektivet, vilket även konstateras i promemorian. Ett annat alternativ som SACO anser borde ha övervägts närmare och som omnämns i promemorian är att begränsa rätten att ansöka om företagsrekonstruktion när ett sådant förfarande redan har genomförts. Detta alternativ avvisas dock med hänvisning till att behovet av en sådan begränsningsregel får anses vara minimalt. SACO ifrågasätter detta antagande. Som grund för sitt antagande framförs att ett beslut om företagsrekonstruktion inte får fattas om det saknas skälig anledning att anta att syftet med företagsrekonstruktionen kan uppnås och det faktum att en verksamhet redan genomgått företagsrekonstruktion borde tala för att syftet med en ny företagsrekonstruktion inte kan uppnås. SACO har svårt att förstå denna argumentation. Om denna bedömning skulle vara korrekt, borde följaktligen också behovet av den föreslagna avräkningsregeln i situationer då en verksamhet blir föremål för två eller flera företagsrekonstruktioner i följd vara minimalt. De överväganden som promemorian gjort i denna del framstår därför som något paradoxala. SVERIGES AKADEMIKERS CENTRALORGANISATION Gunnar Wetterberg Lena Maier