Advokatsamfundet ställer sig positivt till slutsatsen att förändringar med anledning av Lavaldomen måste genomföras.

Transkript

1 R-2009/0016 Stockholm den 23 mars 2009 Till Arbetsmarknadsdepartementet A2008/3541/ARM Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 17 december 2008 beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet Förslag till åtgärder med anledning av Lavaldomen (SOU 2008:123). Sammanfattning Advokatsamfundet ställer sig positivt till slutsatsen att förändringar med anledning av Lavaldomen måste genomföras. Utredningens uppdrag är att föreslå lösningar som i så liten utsträckning som möjligt påverkar den svenska arbetsmarknadsmodellen. Advokatsamfundet har valt att ta utredningsdirektiven till utgångspunkt för detta remissvar. Med denna utgångspunkt delar samfundet slutsatsen i betänkandet, att den valda lösningen är rättsligt möjlig att genomföra. Advokatsamfundet som alltså inte uttalar sig om lämpligheten av den valda lösningen delar därmed utredningens slutsats att det inte enligt EG-rätten krävs att kollektivavtal ges offentlig sanktion genom s.k. allmängiltigförklaring eller motsvarande åtgärd. Advokatsamfundet uttalar sig därutöver angående vissa andra delförslag, i huvudsak i anslutning till utredningens slutsatser. Advokatsamfundet menar dock att det med hänsyn till förutsebarheten bör finnas en reell möjlighet för utländska tjänsteutövare att få kännedom om vilka kollektivavtalsvillkor som kan komma att understödjas av stridsåtgärder. Det bör därför finnas en sanktionerad skyldighet för fackliga organisationer att ge in sådana kollektivavtal till Arbetsmiljöverket. Ett sådant krav får enligt samfundets mening anses vara en måttlig inskränkning i den svenska arbetsmarknadsmodellen, särskilt som motsvarande sanktioner redan finns (se nederst sid. 4 och överst sid. 5).

2 2 Bakgrund Uppdraget att reglera intressefrågor på arbetsmarknaden har av staten överlåtits på arbetsmarknadens parter. Modellen präglas av synsättet att staten ska iaktta neutralitet i sådana intressefrågor, särskilt lönefrågor, samt ett godtagande av att parterna äger vidta arbetsrättsliga stridsåtgärder mot varandra i syfte att reglera intressefrågor. Den svenska arbetsmarknadsregleringen utgår därmed från ett civilrättsligt synsätt, till skillnad från vad som gäller i de flesta andra länder. I den mån det finns lagregler gäller dessa enligt huvudregeln direkt mellan enskilda. På områden där det inte finns lagregler är det upp till vardera parten arbetsgivar- respektive arbetstagarsidan att genom förhandlingar hävda och försvara sina intressen och rättigheter. Metoden innebär att det saknas tillsynsmyndigheter och andra statliga organ som bestämmer eller övervakar regleringen. En sådan modell brister naturligen i förutsebarhet i någon mening. På de områden där det saknas lagregler bestäms rättsförhållandets innehåll av vad som kan komma ut av förhandlingar, ytterst understödda av arbetsrättsliga stridsåtgärder. Det är därvid generellt inte möjligt för någon myndighet att med säkerhet upplysa om, och än mindre föreskriva, vilka regler som ska vara gällande. En utländsk näringsidkare kan i ett sådant system inte med säkerhet på förhand känna till vilka löneregler som kommer att vara gällande, såvida inte denne på förhand tecknar ett kollektivavtal med en svensk arbetstagarorganisation. En enskild arbetstagare vet lika lite exakt vilka rättigheter som erbjuds i värdlandet. Utredningsdirektiven är uttryckliga vad gäller utredningens utgångspunkter. Målet ska vara att vidmakthålla den grundläggande principen på den svenska arbetsmarknaden, nämligen att huvudansvaret för reglering av löne- och anställningsvillkor har överlåtits på arbetsmarknadens parter. Advokatsamfundet som inte finner anledning att anlägga egna politiska värderingar i sitt yttrande tar detta som utgångspunkt för remissvaret. Advokatsamfundet noterar att denna utgångspunkt innebär att förutsebarheten liksom på alla områden som regleras genom civilrätten blir tämligen liten och att frågan om insatser för att öka tydligheten för de utländska parterna måste vara prioriterad. Utredningens huvudförslag (Avsnitt ) Advokatsamfundet instämmer i huvudsak i utredningens slutsatser, att det finns en möjlighet att på det sätt som beskrivs i betänkandet utsträcka svenska minimivillkor avseende arbets- och anställningsvillkor genom sådana kollektivavtal som det redogörs för i artikel 3.8 andra stycket första strecksatsen i utstationeringsdirektivet. EG-rätten utgör inte, enligt samfundets bedömning, hinder mot att krav på sådana kollektivavtal understöds genom arbetsrättsliga stridsåtgärder.

3 3 Advokatsamfundet delar därmed utredningens slutsatser, att det inte enligt utstationeringsdirektivet behövs någon offentlig sanktion i form av allmängiltig förklaring eller liknande för att ett kollektivavtal av det slag som beskrivs i förslaget ska kunna hävdas gentemot en utstationerande arbetsgivare. Ett sådant system skulle vinna i förutsebarhet, men skulle onekligen öka statens engagemang i arbetsmarknadsregleringsfrågor. Advokatsamfundet instämmer i utredningens slutsatser i den del utredningen kommer fram till att en fjärde modell, så som den redogörs för i utredningen, inte är att föredra. Samfundet instämmer också i utredningens slutsatser gällande begreppet minimilön, dvs. att det är respektive medlemsstat som har att avgöra vad som skall utgöra och omfattas av begreppet. Sverige har ingen i lag reglerad minimilön eller bestämmelser om vilken ersättning som ska ingå i begreppet minimilön. Advokatsamfundet anser liksom utredningen att begreppen minimivillkor och minimilön inte enligt EG-rätten kan få en hur vid omfattning som helst samt tillstyrker, i anslutning till den svenska arbetsmarknadsmodellen, den rättstekniska konstruktionen att saken kan få en prövning i Arbetsdomstolen i anslutning till ett mål gällande frågan om arbetsrättsliga stridsåtgärder varit lovliga. Utredningens övriga förslag Advokatsamfundet konstaterar att förslaget inte innehåller någon absolut rätt till någon viss lön för en enskild utstationerad arbetstagare. Någon skyldighet att skapa några sådana generella skyddsregler kan samfundet inte läsa in i Lavaldomen, under förutsättning att sådana skyddsregler inte generellt tillhandahålls för arbetstagare vars anställningsavtal faller under svensk rätt. Advokatsamfundet noterar att enligt svensk rätt finns inte några sådana generella rättigheter för arbetstagare och att det därmed inte finns något behov understött av EG-rätten att införa regler på området. Den svenska arbetsmarknadsmodellen ger inte heller några direkta rättigheter till arbetstagare som inte är medlemmar i den avtalsslutande organisationen. Med hänsyn till syftet, att skapa skydd för enskilda arbetstagare som ligger bakom utstationeringsdirektivet, tillstyrker Advokatsamfundet en regel av innebörd att ett kollektivavtal kan åberopas av en enskild utstationerad arbetstagare. Advokatsamfundet delar utredningens slutsats att den nuvarande regleringen inom arbetstidsområdet faller utanför den hårda kärnan. Samfundet tillstyrker därmed ändringsförslaget. Den s.k. Lex Britannia måste justeras för att nå överensstämmelse med EG-rättens krav. Advokatsamfundet tillstyrker med hänvisning till den svenska arbetsmarknadsmodellen utredningens val av rättsteknisk metod. Den föreslagna bevisregeln när det gäller vilka förmåner som utgår till de utstationerade arbetstagarna som skulle kunna vara strängare utformad föranleder inget särskilt yttrande.

4 4 Advokatsamfundet ställer sig däremot frågande till vilken verkan en invändning från en utstationerande arbetsgivare ska ha, gällande att de villkor som krävs antingen överstiger minimivillkoren enligt utstationeringsdirektivet eller att arbetsgivaren redan tillhandahåller motsvarande villkor. Enligt den praxis som utvecklats i Arbetsdomstolen i anslutning till medbestämmandelagen har en invändning om fredsplikt i sig fredspliktsverkan. Det är därefter upp till den angripande parten att genom ett interimistiskt beslut från Arbetsdomstolen åstadkomma befrielse från fredplikten. Utredningen har inte utvecklat om detta är avsikten även beträffande utstationeringslagen. Med hänsyn till principen om likställdhet och icke-diskriminering är det samfundets bedömning att EG-rätten förutsätter att det inom ramen även för utstationeringslagen inträder en sådan rättsverkan vid en fredspliktsinvändning. Detta förhållande förtjänar att tydliggöras i lagtext. Särskilt om transparens och Arbetsmiljöverkets roll Enligt utstationeringsdirektivet kan en medlemsstat fatta beslut om att artikel 3.8 andra stycket i direktivet ska tillämpas när det saknas ett system för att förklara att kollektivavtal eller skiljedomar har allmän giltighet. Det är, som har uttryckts ovan, Advokatsamfundets bedömning att utredningens författningsförslag i denna del (5 b utstationeringslagen) i och för sig når upp till vad som krävs för att utgöra ett sådant beslut som omtalas i utstationeringsdirektivet. Därmed är det dock inte sagt att lösningen är tillräcklig för att åstadkomma transparens. Detta har utvecklats i avsnitt 10.8 på ett klargörande sätt. Utredningen har kommit fram till att det är viktigt att en utstationerande arbetsgivare har kännedom om vilka villkor som kan komma att ställas och att det av detta skäl finns behov av att ge Arbetsmiljöverket en aktivare roll. Utredningen har dock inte föreslagit någon sanktionerad skyldighet för fackliga organisationer att ge in eller registrera kollektivavtal hos Arbetsmiljöverket. Advokatsamfundet vill särskilt peka på följande förhållanden. Utredningen har kommit fram till att mer än ett kollektivavtal inom en bransch kan vara allmänt tillämpligt i den mening som avses i artikel 3.8 andra stycket första strecksatsen i utstationeringsdirektivet. Utredningen har vidare funnit att begreppet minimilön inte har någon entydig innebörd enligt svensk rätt och att det därmed kan handla om olika nivåer enligt skilda kollektivavtal. Det kan även skilja sig vad gäller de typer av förmåner som kan omfattas av en minimireglering. Det måste för ett utländskt företag, som befinner sig i en något annan situation än en svensk, finnas reella möjligheter att få klarhet i vilka villkor som kan komma att understödjas av stridsåtgärder. Advokatsamfundet menar därmed att det just gällande utstationering av arbetstagare finns anledning att göra ett mindre avsteg från den svenska modellen för reglering av arbetsmarknadsförhållanden i syfte att skapa förutsebarhet och tydlighet för utländska företagare och arbetstagare.

5 5 Advokatsamfundet anser mot denna bakgrund att det inte är tillräckligt med en information om att ett kollektivavtal kan komma att krävas (5 a utstationeringslagen). Man kan tänka sig olika typer av åtgärder för att understödja att kollektivavtal ska finnas tillgängliga för de utländska parterna. a) Arbetsmiljöverket ska godkänna sådana villkor som en facklig organisation avser att ställa mot en utstationerande arbetsgivare (jfr Arbetsmiljöverkets roll som tillsynsmyndighet gällande arbetstidsbestämmelser och avtal om förhandlingsordning enligt 47 b tredje stycket medbestämmandelagen) b) Arbetsmiljöverket ska registrera kollektivavtal och kan vitesförelägga fackliga organisationer som träffar kollektivavtal med utstationerande arbetsgivare och inte fullgör denna skyldighet (jfr 4 kap 3 diskrimineringslagen och den roll som ligger på Nämnden mot diskriminering) c) En stridsåtgärd till stöd för villkor som inte finns ingivna till Arbetsmiljöverket är att betrakta som olovlig (jfr den föreslagna 5 b utstationeringslagen) d) En stridsåtgärd till stöd för villkor som inte har givits in till Arbetsmiljöverket viss tid före en stridsåtgärd ska utgöra en särskilt sanktionerad ordningsförseelse (jfr brott mot varselskyldigheten enligt 45 medbestämmandelagen). Man kan tänka sig även andra sanktioner. Redovisningen visar dock att det inom ramen för arbetsmarknadsreglering i vid bemärkelse finns sanktioner offentligrättsliga eller civilrättsliga utan att det har betraktats som ett kritiskt avsteg från den svenska arbetsmarknadsmodellen. Av de redovisade tänkbara sanktionerna framstår enligt Advokatsamfundet d) som mest lämplig och minst ingripande i förhållande till den svenska modellen för arbetsmarknadsreglering. Advokatsamfundet vill i anslutning till detta framhålla att författningsförslaget ger en bild av att kollektivavtal som inte har lämnats till Arbetsmiljöverket inte kan komma att göras gällande mot utstationerande arbetsgivare. Samfundet är av uppfattningen att lydelsen i nu föreslagna 9 a utstationeringslagen mot bakgrund av förslagets innebörd är vilseledande och därmed bidrar till en ytterligare rättsosäkerhet. Advokatsamfundet konstaterar slutligen att ett stort ansvar och utökad arbetsbörda kommer att läggas på Arbetsmiljöverket som förbindelsekontor. Detta gäller även om Arbetsmiljöverket, som utredningen konstaterar (s. 331), inte ska ägna sig åt avtalstolkning eller göra bedömningar av vilket kollektivavtal som kan vara tillämpligt, och än mindre lämna rådgivning. Arbetsmiljöverket måste dock skapa sig en tydlig bild av förhållandena gällande kollektivavtalsregleringen för att kunna upplysa om vilket kollektivavtal som kan vara tillämpligt och vem som kan lämna närmare information om exempelvis tolkningen.

6 6 Arbetsmiljöverkets roll och ansvar måste ytterligare specificeras och klargöras. Det bör säkerställas att Arbetsmiljöverket har tillräckliga förutsättningar och resurser för att ta sig an det utökade arbetet och ansvaret. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg