Durden som läromästare: Alternativ till att spränga banken

Durden som läromästare: Alternativ till att spränga banken I öppningsscenen i filmen Fight Club (1999) befinner vi oss högt upp i en skyskrapa, i en nedsläckt kontorslokal. Project Mayhem håller på att operationaliseras. Snart kommer femtiovåningspalatsen i det omgivande finansdistriktet att rasa samman, och ta med sig bankväsendets dataregister i fallet. All dokumentation av äganderätter, och alla listor över vem som är skyldig vem pengar, sprängs i bitar. Alla konton ställs till noll. Först när kreditsystemet förintats kan samhället byggas upp på nytt. Först då kommer ekonomisk jämvikt, i ordets rätta bemärkelse, att uppnås. I alla fall om vi får tro Tyler Durden, den rollfigur som hemsöker filmens berättarjag ända fram till upplösningen. Under filmens 139 minuter lär vi känna denna figur som en kritiker av det ekonomiska systemet, och som en upprorsmakare. I hans repliker finner vi alltså olika perspektiv på ekonomisk makt, och i hans handlingar finner vi olika förslag på motstånds- och förändringsstrategier. Detta kapitel kommer att diskutera sådana perspektiv och strategier först de som Durden föreslår, sedan de som han inte nämner. På vägen kommer vi diskutera fyra olika perspektiv, presenterade i kronologisk ordning, från cirka 1899 till cirka 1999. Konsumtionshets och statusjakt Har du någon gång stått i ett provrum och frågat dig om ett visst klädesplagg är du? Eller om det är du att hänga på en viss krog? För berättarjaget i Fight Club är sådana frågor viktiga. Inte minst när det gäller att inreda sitt hem: Villigt erkänner han att han blivit en slav under IKEAs bygga-bo-instinkt. Precis som alla andra våndas han med frågor om hur han skall skapa det perfekta hemmet. Noga väljer han ut den samling produkter som känns rätt för just honom den Strinne -mönstrade fåtöljen Johanneshov, rislampan gjord av miljövänligt oblekt papper, klockan Vild som skall stå på hyllan Klipsk, och överdraget designat av Erika Pekkari. Samtidigt är frustrationen ständigt närvarande. Projektet att finna sin individualitet genom heminredning aldrig tar slut. Vilka köksmöbler, frågar han sig, definierar mig som person? När så berättarjagets lägenhet, med allt dess innehåll, sprängs i bitar ringer berättarjaget sin nye vän Tyler Durden. Över en öl broderar Durden ut en analys av vår besatthet av att konsumera

livsstilsprodukter. För det finns en sjuklig besatthet i våra konsumentvanor vi behöver inte alla dessa produkter, eller hur? Framförallt, menar Durden, är det tragiskt att vi inte ser att alla de ikoniska produkter som vi fäster sådan vikt vid inte är någonting mer än prylar. De är objekt, som kan göra saker för oss varken mer eller mindre. En Louis Vuitton-handväska för tiotusentals kronor är trots allt bara en liten bit läder som man kan bära saker i. Vårt konsumtionsbegär gör oss blinda för det faktum att allt ändå är samma skräp med eller utan en viss logga på. Enligt Durden bör mänsligheten utvecklas till en högre nivå, bortom den ständiga strävan att försöka bli individer genom konsumtion. Fram tills detta sker är vi människor inte alls individer, utan bara biprodukter av vår konsumtionsbesatthet. Denna sjukliga konsumtionshets har diskuterats flitigt det senaste årtiondet. Durdens kritik gäller främst den mentala tomhet som uppstår i en alltför konsumtionsbesatt värld, men samtidigt finns det andra negativa effekter av konsumtionshetsen. Dels, menar vissa, är dagens konsumtionstakt inte hållbar ur ett ekologiskt perspektiv, dels har den rika världens efterfrågan på billiga massproducerade produkter kopplats samman med exploaterande låglöneproduktion i den fattiga världen. Och i slutändan är det vårt egna begär efter allt detta skräp som gör att vi fortsätter att exploatera människor och natur. Durdens analys av konsumtionshetsen är inte på något sätt ny. Exakt hundra år innan Durdens konsumtionsanalys på puben förde samhällsvetaren Thorstein Veblen en liknande argumentation, i en bok som på svenska heter Den arbetsfria klassen. Veblen menade att det ekonomiska systemet inte skall förstås som aktiviteter inriktade på att säkra nödtorft och uppehälle åt medborgare. I en modern ekonomi skapas tillräckligt med rikedomar för säkra nödtorften åt de breda folklagren. En modern ekonomi bygger snarare på folks försök att visa sig framgångsrika eller rättare sagt mer framgångsrika än sina medmänniskor. Som Veblen uttryckte det, i slutet av 1800-talet: Redan på ett mycket tidigt stadium av den ekonomiska utvecklingen ser vi hur en specialiserad konsumtion av nyttigheter som tecken på rikedom blivit mer eller mindre satt i system. Konsumtionen har alltså länge varit en fråga om att bygga sig en identitet ett sätt att visa vem man är. Detta inte minst för den överklass som inte behöver arbeta, och gärna demonstrerar detta genom iögonfallande konsumtion. Rävjakt, konstsamlande, golf, smakfull heminredning det finns flera exempel på penga- och tidsslösande aktiviteter som ursprungligen lanserades av överklassen som sätt att glänsa med deras arbetsfria status i samhället. Dessa tecken på överflöd sprider sig förr eller senare till en bredare allmänhet, som ju också vill upprätthålla sin sociala status. Ekonomin övergår alltmer till att bli en kapprustning om vem som först hinner lägga sig till med ett nytt och

trendigt sätt att slösa pengar och tid. Veblens resonemang bryter mot de vedertagna sanningarna om ekonomin på två sätt. För det första bygger hans tänkande inte på tanken om ekonomin som hushållandet med knappa resurser en tanke som inte minst är påtaglig inom nationalekonomin. Istället förstår vi ekonomin bäst genom att studera hur överflöd slösas bort. Samma tanke finns hos George Bataille, som hävdar att ekonomin endast kan förstås utifrån de två stora aktiviteter på vilka vi slösar samhällets överskottsenergi å ena sidan på konst och kulturellt skapande, å andra sidan på krig. En andra, och kanske viktigare poäng i Veblens resonemang, är att vårt ekonomiska handlande inte kan karaktäriseras enligt de modeller om nyttomaximering som ekonomer ofta använder. Vi människor är helt enkelt inte en blixtsnabb kalkylator av lust och olust, som far omkring som ett litet homogent lyckojagande klot under intrycket av stimuli som kastar honomi hit och dit men lämnar honom oberörd. Ekonomin bör alltså inte förstås genom att vi maximerar nytta (som inom nationalekonomin), eller ens genom att vårt handlande strikt följer vårt klassintresse (som Marxinfluerade ekonomer). Vi måste istället förstå ekonomin som ett spel om social status. Över tid kan dessa spel stelna till. Sociala spel blir då till vanor, som blir till rutinartade handlingssätt, som blir till alltmer rigida institutioner. Utifrån detta perspektiv är alltså det ekonomiska systemet trögrörligt det tar tid att ändra vanor och rutiner. Den maktstruktur som uppstår i detta konsumism-system är, som vi har sett, mycket effektiv. Konsumtionsbegäret får oss trots allt att kontinuerligt fortsätta exploateringen av såväl natur som arbetskraft i fattiga länder. Även om vi vet att vår konsumtion påverkar människor och ekosystem negativt är det svårt att bryta invanda mönster. Och även om man själv skulle vilja bryta sitt konsumtionsmönster, så kan mer övergripande mönster göra en sådan övergång svår. Det är exempelvis svårt att minska sin klädkonsumtion om man förväntas se ut på ett visst sätt på sitt jobb. Det är svårt att inte konsumera, om ens omvärld förutsätter att man måste konsumera. Men: Oavsett dessa trögheter leder denna analys tillbaka till att konsumismen i slutändan har ett enda ursprung vårt egna konsumtionssug. Eftersom konsumtionshetsen, ytterst sett, upprätthålls av våra egna begär måste även ansvaret ligga på oss, personligen. Och oftast har vi ju ett val men är vi villiga att göra uppoffringen? Tyler Durden resonerar i samma anda. Först och främst måste vi komma över tanken att vår individualitet definieras av våra ägodelar. Du är inte vad du har på banken. Du är inte skorna du

har på dig. Detta är inte heller någon ny tanke; Durden parafraserar Lukasevangeliet (12:15) en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar. För det andra måste berättarjaget bestämma sig för att inte kasta bort sitt liv på ytliga statusspel exempelvis att samla på IKEAmöbler som skall definiera honom som individ. Som tur är finns det en lightversion av Durdens och Lukasevangeliets puritanska uppmaningar. Istället för att ha målet att sluta konsumera så går det ju att konsumera mer medvetet. På så vis kan vi forhoppningsvis minska exploateringen av människor och ekosystem. Under de senare åren har tanken om hållbar konsumtion blivit alltmer populär, och det finns idag stora möjligheter att välja miljömärkta eller rättvis handel-märkta alternativ. På detta sätt kan vi faktiskt tala om att det finns viss konsumentmakt det går att förändra världen genom att handla rätt. Ett exempel på en sådan utveckling är övergången mot icke-klorblekt papper, som ofta sägs vara drivet av konsumenters aktiva val att inte köpa klorblekt papper. (Vi kommer att återkomma till denna fråga senare i kapitlet.) Även i fallet hållbar konsumtion hamnar fokus på det personliga handlandet. Samtidigt fismaktstrukturer finns det begränsningar för vad den enskilde medborgaren kan uppnå genom individuella handlingar detta är en sanning som gäller för flera maktstrukturer. Fallet konsumentmakt är inget undantag från denna regel: Att konsumera rätt och kanske även mindre är inte den enda strategin för att förändra ekonomiska maktstrukturer. Inte ens Tyler Durden är konsekvent i sitt tal om individens ansvar: Å ena sidan har individen ett ansvar för att inte reproducera samhällets konsumtionsbesatthet, men å andra sidan finns det övergripande maktstrukturer som kräver alternativa motståndsstrategier. Löneslaveri och hjärntvätt I Fight Club ser jag de starkaste och smartaste männen som någonsin levt. Jag ser all denna potential, men samtidigt ser jag slöseri. För helvete, en hel generation av oss som jobbar på mack eller som servitörer som slavar i serviceyrken. Reklamen får oss att jaga efter bilar och kläder; att ta jobb vi hatar så att vi kan köpa skräp som vi inte behöver. Vi är historiens mellanbarn. Utan mening och sammanhang. Vi har inget Stort Krig. Ingen stor ekonomisk depression. Vårt Stora Krig är ett spirituellt krig... vår stora depression är våra liv. Teven har fostrat oss att tro att någon dag kommer vi alla bli miljonärer, och skådisar, och rockstjärnor. Men det kommer vi inte. Vi håller långsamt på att fatta detta. Och vi är väldigt, väldigt förbannade.

Durden talar inför de samlade männen i slagsmålsklubben. Och till skillnad från pubkonversationen med berättarjaget pekar han inte längre fingret mot männen själva som ansvariga för sin del i ekonomiska maktsystem. Det är inte deras fel att de blivit slavar i serviceekonomin, och det är inte heller deras fel att de jagar bilar och kläder. Löneslaveri är det självklara resultatet av den kapitalistiska produktionsordningen; konsumtionsideologin det lika självklara resultatet av massmedias hjärntvätt. Det finns alltså en struktur som producerar de förbannade männens situation, och denna struktur kan inte förändras genom förändrade konsumtionsmönster. Andra, mer samordnade strategier måste till för att förändra de ekonomiska maktstrukturerna. Karl Marx analys av den kapitalistiska produktionsordningen är mångbottnad, och inrymmer fler nyanser än de som kan fångas i detta kapitel. Den kan dock summeras upp genom den så kallade värdeläran. Denna beskriver hur denna produktionsordning det privata ägandet av produktionsmedlen, samt det faktum att kapitalisten tillskansar sig mervärdet av den produktion som utförs av arbetaren sätter igång en logik som i längden är ohållbar. Marx menade att när ekonomin utvecklas när nya teknologier skapar ökar produktivitet så minskar vinstkvoten (det överskott som kapitalisten tjänar på sitt insatta kapital). För att bibehålla sin vinst måste därför kapitalisten pressa mer arbete ur lönearbetarna, till allt sämre löner. Denna tendens minskande vinstkvot och ökande utsugning av proletäriatet sätter igång en utveckling där arbetare förr eller senare kommer att organisera sig för att hävda sin rätt. Som ett led på vägen kommer proletäriatet även att skapa sig ett klassmedvetande, exempelvis genom att samhällskritiker som Tyler Durden får dem att inse det orättvisa i sin situation. På detta sätt kan man säga att Marx teori förklarar sin egen uppkomst. Bortom problematiken kring vinstkvoter och utsugning dras även den kapitalistiska produktionsordningen med ett annat problem: Systemet producerar för mycket varor, och betalar ut för lite i löner, för att det kan bli avsättning för alla varor och tjänster som produceras. Det finns alltså en systematisk tendens till överproduktion och underkonsumtion, vilket kommer till uttryck i olika ekonomiska kriser. Tillsammans leder dessa systematiska obalanser fram till en framtid då en arbetar-ledd revolution blir oundviklig. Denna analys av relationen mellan arbete och kapital har varit effektiv sedan mitten av 1800-talet, och är fortfarande relevant. Tyler Durdens analys av serviceekonomins löneslaveri bottnar i en vital debatt angående kapitalismens utveckling. I samtida rika ekonomier finner vi inte längre proletäriatet vid löpande band i fabriker: Det existerar i form av just låglönearbetare i

servicenäringar, eller i form av migrantarbetare som saknar de rättigheter som mer etablerade arbetare har. Vissa menar dessutom att den unga generation som idag tvingas arbeta utan anställningar det prekäriat som jobbar på projekt, eller som egenanställda, utanför de skyddsnät som finns i mer etablerade delar av arbetsmarknaden är särskilt utsatta. Arbete-kapital-analysen lever alltså i allra högsta grad vidare. Av samma skäl lever även tanken om proletäriatets organisering vidare. Om vi accepterar värdelärans resonemang om kapitalismens logik så är byggandet av en arbetarrörelse en självklar motståndsstrategi. Och precis som för 150 år sedan kan denna strategi dras åt olika håll i riktning mot stärkta rättigheter, eller i riktning mot en socialisering av produktionsmedlen. Marx kritiseras ibland för att vara ekonomisk determinist: I grund och botten är det produktionsordningen som driver historien framåt, mot revolutionen. Samtidigt finner vi i Marx även en mer kulturellt inriktad analys av kapitalismen. En sådan öppnas upp genom begreppet ideologi : En beteckning för det förhärskande tankesystem som lär ut att det kapitalistiska systemet inte bör ses som ett samhälleligt skapat arrangemang, utan som ett naturligt tillstånd. Denna borgerliga ideologi hindrar arbetare från att se ekonomin för vad den är, och därför inte utveckla ett klassmedvetande. Det är alltså detta tankesystem som den marxistiska samhällskritiken kämpar emot. Under 1900-talet kom samma tanke att utvecklas, inte minst eftersom Marx ideologibegrepp var för snävt för att förklara varför arbetarnas klassmedvetande förblev svagt i västsamhällena. Exempelvis beskriver Antonio Gramschi hur den borgerliga kulturella kontrollen innefattar mycket mer än de idéer om ekonomin som Marx skrev om. Den borgerliga hegemonin innefattar hela den kulturella sfären, såsom literatur, musik, konst etc. Meningen av ideologibegreppet vidgades sedan ytterligare, i takt med att 1900-talet framskred. Under efterkrigstiden, i en expanderande ekonomi baserad på en masskultur, började man höra de argument som Tyler Durden lyfter fram i monologen till männen i slagsmålsklubben: Massmedia, med dess glättiga kommersialism och ständiga reklamavbrott, skapar en masspsykos bland folket. Kort sagt, populärkulturen hjärntvättar massorna. Detta synsätt, som kallas kritisk teori, utveckades av tänkare som inte bara försökte förstå kapitalismen. De hade även ett intresse för hur mass-beteenden styr samhällen, inte minst i kontexten av de nazism och fascism som Europa genomlevt under 1900-talets första hälft. I analysen av dessa massbeteenden användes i allmänhet Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier. Även Freuds samhällsteori att civiliseringen av ett samhälle oundvikligen kräver viss repression

av våra individuella drifter, och att civilisation förutsätter konformism gjorde ett avtryck på dessa tänkare. Den maktanalys som den kritiska teorin landar i kan alltså ses som en sammansmältning av Marx och Freud. Den kapitalistiska produktionsordningen producerar obalanser och orättvisor, men detta tillstånd kan fortgå eftersom populärkulturen och massmedierna försätter massorna i ett psykotiskt tillstånd. Kulturens konformerande repressivitet har gjort att medborgarna utvecklat ett verklighetsfrånvänt förhållande till samhälle och ekonomi, och därför inte ser orättvisorna. Såhär skrev Herbert Marcuse om saken i Den Endimensionella Människan: Om TV:n och besläktade medier skulle upphöra att fungera skulle detta kanske innebära vad kapitalismens inre motsägelser inte inneburit systemets upplösning. Skapandet av repressiva behov har sedan länge varit en del av det socialt nödvändiga arbetet nödvändigt i den meningen att utan det hade det etablerade produktionssystemet inte kunnat upprätthållas. Det gäller inte ett psykologiskt eller estetiskt problem utan herraväldets materiella underlag. (226) Denna kulturcentrerade maktanalys ledde fram till en ny syn på motstånd. Kampen mot den ekonomiska maktstrukturen måste ytterst vara som en kulturell sådan. Det ekonomiska systemet kan inte omstörtas förrän den konformiserande masskulturen brutits ned. De kritiska teoretikerna, som hade noterat att efterkrigstidens ekonomi hade präglats av goda relationer mellan arbete och kapital, satte inget hopp till facklig kamp. Proletäriatet hade visat sig mer intresserade av högre levnadsstandard och bättre arbetsvillkor, än av en omstörtning av samhället. Istället för att kasta av sig sina bojor hade man, som Marcuse beskrev det, valt angenämare former av social kontroll (15), genom en bekväm, mjuk, resonabel, demokratisk ofrihet (19). Kapitalet och det organiserade arbetet hade alltså vuxit ihop: Ett allt överskuggande intresse att bevara och förbättra status quo förenar de tidigare antagonisterna. (12) Denna analys var vägledande för 68-generationens uppror. Detta gäller framförallt den amerikanska 68-rörelsen; den europeiska motsvarigheten hade större inslag av traditionell marxism. I USA kallades denna rörelse motkultur (counterculture), eftersom den kan karaktäriseras som en livsstil ställd mot den konformiserande masskulturen. Genom att inte leva konformt, och inte reproducera samma gamla kommersialiserade kulturella mönster ville man bekämpa den repressiva kulturen, och skaka liv i de psykotiska massorna. Med ett nytt mål i sikte att agera och leva mot den konformiserande masskulturen kunde 68-

generationen introducera flera nya sätt att vara politisk på. Att hänge åt sig åt en sex-droger-ochrock-n'-roll-livsstil var sannolikt den vanligaste förändringsstrategin: Partajandet ansågs i sig vara politiskt. Även nya, djärva uttryck inom konst, musik och litteratur var en del av motståndet de kunde verka subversivt på de sovande massorna. En mer uttalad motståndsstrategi kom från Guy Debord och den Situationisitiska Internationalen. Denna grupp av politiska aktivister och konstnärer introducerade ett par motståndsstrategier som används än idag. För det första lanserade de tanken om deturnering (détournement). Denna manöver innebär att ett kulturellt uttryck (exempelvis ett konstverk) kopieras och modifieras på ett sätt som lyfter ut nya, subversiva meningar i verket. På detta sätt lyckas men rubba det status quo som verket upprätthåller. En mer samtida version av detta finner vi den culture jamming subvertering av reklambudskap som tidskriften AdBusters arbetat med sedan tidigt 1990-tal. Situationisterna hade även ett intresse för att konstruera situationer i vardagen, med syfte att rycka upp människor från deras norm-drivna handlingsmönster. Dagens gatufester i Reclaim the Streets anda sägs vara inspirerade av samma tänkesätt. Båda dessa samtida företeelser nämns för övrigt i Naomi Kleins inflytelserika No Logo, som kan ses som en samtidsbeskrivning i linje med kritisk teori. I Fight Club ser vi flera exempel på små aktivist-hyss som andas situationism. Tyler Durdens uppmaningar till sina lärjungar att gå ut och mucka gräl med vanliga människor på blanka förmiddagen är alltså ett sätt att skapa situationer som rycker upp oss från den konforma vardagen. i Att byta ut säkerhetsbroschyren i fickan vid flygplanssäten mot bilder på livrädda flygpassagerare som störtar genom himlen är en form av deturnering av de lugnande och passiviserande budskapen flygbolaget sänder oss. På samma sätt kan en subvertering av de kommunikationsmedel som multinationella företag kontrollerar exempelvis genom att förstöra ett ornament utanför ett huvudkontor eventuellt få folk att inse att de är villiga mottagare för företagspropaganda. Slagsmålsklubbens hyss eskalerar dock, och i slutändan handlar aktivismen mer om våld och materiell förstörelse än om fiffig kulturell subversion. I slutändan befinner vi oss, trots allt, i en skyskrapa, i väntan på att bombladdningar skall börja brisera. Även här finns det en parallell med 68-rörelsen. Det sena sextiotalets lekfullhet förbyttes under sjuttiotalet mot våldsamheter. Man kan knappast beskylla varken Baader-Meinhof-ligan i Västtyskland eller Röda Brigaderna i Italien för att vara fullt så våldsamma som Durdens gäng. Samtidigt skall vi komma ihåg att Fight Clubs blodighet är helt i linje med den vanligt förekommande tanken att motstånd på något sätt måste hänga samman med heroiskt våld. ( Upp på barrikaderna! ) Filmens ständiga referenser till våld

och kamp kan självklart förstås i relation till genusstrukturer men de är också en reflektion av alla de intellektuella traditioner som länge glorifierat de revolutionära ikoner som visat sig villiga att döda för att realisera just deras stora idé. Vad hände då med det lekfullt subversiva i 68-rörelsen? Ett svar är att det lever kvar som en del av ekonomins funktion. I efterhand framstår tanken om att festa fram revolutionen som lätt naiv; det är alltmer uppenbart att den motkultur som 68-generationen odlade i själva verket var central för kapitalismens fortsatta utveckling. Idag, kanske mer än någonsin, är det människors försök att vara anti-konforma till och med deras samhällsförändrande initiativförmåga som driver företagen att utveckla nya produkter. Någonstans här måste vi alltså lämna Durden som läromästare han kan uppenbarligen inte lära oss något användbart och själva söka vidare bland andra idéer om ekonomisk makt och motstånd. Att sluta tro på Kapitalismen Slagsmålsklubben, som redan hintats, rätt grabbig. Där möter vi män som klagar på att de kvävs av samhällets krav kraven att gå till jobbet, kraven att se ut på ett visst sätt, och framförallt kraven att hålla tillbaka sina drifter och begär. Endast i klubben kan männen finna sig själva igen. I en av flera male bonding -scener fantiserar Durden och berättarjaget om att slåss med sin far, eller sin chef. Apropå tanken på att gifta sig säger Durden: Vi är en generation som uppfostrats av kvinnor. Frågan är om ytterligare en kvinna är vad vi behöver. Tanken om att gifta sig med en man verkar liksom inte vara på agendan. I Durdens värld är alltså män, såväl som det ekonomiska systemet, programmerat att följa vissa logiker. Mäns agerande styrs obönhörligen av viss drifter, precis som om män har en manlighetsmotor inom sig. På samma sätt drivs det kapitalistiska systemet framåt, driven av den motor som Marx beskrev i sin värdelära. Den kritiska teori som beskrevs i förra avsnittet kan alltså ses som en teoribildning kring vad som händer då dessa motorer Freuds begär-motor, och Marx kapitalism-motor börjar samverka. På samma sätt kan 68-rörelsens motkultur ses som försök att sätta käpparna i hjulet för denna motor. Sedan 68 har dock dessa motor-tankar om manlighet såväl som kvinnlighet blivit föremål för hård kritik. Framförallt har feministiska tänkare ifrågasatt huruvida människor verkligen är så hårdkodade som Freud hävdade. Manligt och kvinnligt började alltmer ses som någonting

konstruerat någonting som vi skolas in i från barnsben. Våra föreställningar om vad det är att vara pojke eller flicka, man eller kvinna skapar könsnormer, in i vilka vi hela tiden måste rätta oss. I slutändan är det alltså själva tanken om någonting djupt manligt eller djupt kvinnligt som är problemet. Dagens könsnormer är uttryck för, och upprätthålls av, alla de gamla teorier (exempelvis Freuds) som säger att manlighet och kvinnlighet är någonting som är av naturen givet. Denna idé att teorier inte bara beskriver, utan även formar världen kallas performativitet. All vetenskap, och alla utsagor, är både deskriptiva och performativa. Performativitetstanken kom att bli central för feministisk teori, genusvetenskap och queerteori. Freuds beskrivning av människor som styrda av en begärsmotor sågs alltså inte bara som en felaktig teori hans teoriers fallocentrism är en direkt orsak till könsmaktsordningens upprätthållande. För att upplösa denna maktsordning måste vi, enligt dessa feministiska tänkare, försöka bygga upp en världsbild där tanken om den naturliga mannen och den naturliga kvinnan inte längre har någon plats. Det tog dock lång tid innan samma idéer kom att appliceras på Marx teori om den kapitalistiska, naturlagsdrivna motorn. Och när det väl hände så var det, lämpligt nog, feministiska ekonomer som gjorde detta inspel. J.K. Gibson-Grahams bok The End of Capitalism (as we knew it), med undertiteln a feminist critique of political eonomy, inleds med en provokativ fråga: Varför anses det problematiskt att säga att USA är en kristen nation, eller en heterosexuell sådan, trots den allmänna uppfattningen att kristendom och heterosexualitet är dominerande majoritetspraktiker i sina respektive fält, samtidigt som det anses legitimt och sant att säga att USA är ett kapitalistiskt land?... Varför används inte holistiska tankar om strukturer som patriarkatet längre bland feministiska teoretiker, samtidigt som liknande tankar om kapitalismen som maktstruktur är vanliga och seglivade? (2) Gibson-Grahams poäng är att det är en grov förenkling att säga att ekonomin är kapitalistisk, överallt och alltid. Allt som sker i termer av produktion, utbyte, eller ekonomisk aktivitet kan knappast sägas följa en kapitalistisk logik. En stor del av de aktiviteter som sker inom ekonomin är informella, oregistrerade och oavlönade och det är inte sällan kvinnor som utför dessa aktiviteter. All ekonomisk verksamhet sker inte heller inom ramen för stora, vinstutdelande aktiebolag en mångfald av olika ekonomiska former samexisterar. Exempelvis spenderar berättarjaget i Fight Club inte bara tid på sitt avlönade jobb på storföretaget. Han är även del av flera icke-kapitalistiska organisationer. Tänk på självhjälpsgrupperna han går till efter jobbet, eller hans eget lilla bidrag till föreningslivet; slagsmålsklubben.

Trots detta envisas ekonomer med att tala om ekonomin som först och främst kapitalistisk. På samma sätt som Freuds analys är fallocentrisk skriven ur ett manligt perspektiv så är ekonomers analyser kapitalocentriska : Allting som sker i ekonomin måste ställas i relation till den kapitalistiska, naturlagsdrivna logik som stipuleras i ekonomers modeller. Idén om ekonomin som en naturlagsdriven sfär, frikopplad från sociala spel härrör från Adam Smith, nationalekonomins grundare. Genom att tala om den osynliga handens logik var han en av de första som fick oss att tänka på ekonomin som någonting därute, någonting som vi människor inte rår på. Det var just detta som Marx kritik av den borgerliga ideologin gick ut på att proletäriatet såg orättvisorna som ett resultat av en naturlag, inte som ett uttryck för människors maktutövning. Denna kritik är fortfarande relevant, i relation till dagens nationalekonomiska vetenskap. Alltför ofta skapas en bild av ekonomin såsom förutbestämd: Det spöklika väsen som kallas marknaden, eller konkurrensen tvingar politiker att fatta vissa beslut. Ofta spelar ekonomer, ibland kallade vår tids överpräster, en viktig roll i dessa maktspel. Vissa hävdar till och med att det är hos de ekonomiska experterna ekonomerna som jobbar på IMF eller Världsbanken, eller finansanalytikerna som upprätthåller dagens ekonomiska maktsystem. Aktivistduon The Yes Men är duktiga på att lyfta fram just denna aspekt av ekonomisk makt: Folk tror på vilka tokigheter som helst, bara de sägs av en vit man i kostym och en bricka som det står WTO på. Gibson-Grahams kritik riktar sig dock främst till marxistiska ekonomer: Genom att måla upp myten om den expanderande kapitalismens ostoppbarhet spelar man denna process i händerna. Gibson-Graham menar att hon själv, i sin tidigare roll som traditionell marxistisk ekonom, beskrivit en värld i vilken ekonomi, politik, kultur och subjektiviteter förstärkte varandra, och bar ett kapitalistiskt ansikte. Genom att jaga illusionen att jag kunde förändra världen genom att förstå den, hamnade jag i gamla mönster, och behövde bara se över axeln för att beskåda som ett resultat av mitt arbete ett 'kapitalistiskt samhälle' som var mer väldefinierat än när jag började.... Jag tänkte inte på att min representation [av kapitalismen] utgjorde en del världen (ix) Risken med kapitalocentrismen är nämligen att den gör oss blinda för de möjligheter till att agera icke-kapitalistiskt. Och om vi tror på myten om den ostoppbara kapitalismen finns det ju ingen idé att bygga icke-kapitalistiska sätt att agera inom ekonomin. Men sådana möjligheter, menar Gibson- Graham, existerar i allra högsta grad. Som person står det dig fritt att arbeta inom den ideella

sektorn, eller inom ramen för ett kooperativ. Du kan ställa dig utanför traditionella betalningssystem, genom att handla mer inom ramen för bytesringar och lokala valutor. Du kan även engagera dig politiskt för att stödja alla dessa typer av verksamheter; över tid kanske den kapitalistiska logiken blir mindre påtaglig. Problemet med tron på kapitalismen som en naturlagsdriven logik, menar Gibson-Graham, är att den säger att sådana initiativ är fruktlösa vi kan ju inte stoppa naturens lag. På så sätt dödars alla initativ till att stärka de icke-kapitalistiska aktiviteterna i ekonomin, och myten om den ostoppbara kapitalismen blir till en självuppfyllande profetia. Med andra ord: Genom att välja att engagera sig i alla de ekonomiska sammanhang som inte passar in den kapitalistiska logiken kan man upplösa den precis som att vi kan lösa upp invanda könsroller eller heteronormativitet genom att helt enkelt sluta ta dem för givna. Genom att sluta tro på myten om det manliga och det kvinnliga kan vi bli fria från könsmönster och genom att sluta tro på myten om kapitalismen som naturlagsdriven process kan vi bli fria från de sociala orättvisor som trots allt existerar i moderna ekonomier. Rubriken från en tidig Gibson-Graham-artikel summerar upp denna ansats: I väntan på revolutionen, eller konsten att krossa kapitalismen medan man hemarbetar på sin fritid. Som motståndsform Gibson-Grahams ansats te sig lite mjäkig, inte minst om man ställer den i relation till att spränga finansskrapor i luften. Samtidigt skall vi komma ihåg att vi på senare år sett hur man med just lite hemarbete på fritiden kan få några av de största ekonomiska maktapparaterna att börja rämna. I kontexten av nya media och Internet ser vi nya former av frivilligarbete och informella ekonomier växa fram open souce-programmering, Do-It-Yourselfproduktion av kultur, fildelning etc. Denna utveckling har potential att radikalt förändra ekonomiska maktrelationer, åtminstone i sina respektive fält. (Mer om det senare i texten.) En kritik av ekonomers naturlagsteorier vare sig de är marxistiska, eller mer ortodoxa, sådana är viktig som utgångspunkt för ett experimenterande med ekonomin. Det går att skapa alternativa ekonomiska arrangemang det finns inga av naturen givna lagar för ekonomins utveckling. Framtiden är öppen. Men för att bygga dessa lösningar räcker det inte att bara se igenom vissa problem i teorier om ekonomin. Samhället hänger, trots allt, samman av mer än bara texter och teorier. Vi måste alltså befatta oss med allt det där materiella som inte bara kan reduceras till berättelser mellan människor. I resten av kapitlet kommer mer materiellt inriktade perspektiv på ekonomin att diskuteras.

Att hacka ekonomin Berättarjaget: En ny bil byggd av mitt företag kör i 110 km/t. Den bakre differentialen låser sig. Bilen krockar och börjar brinna, med alla passagerare instängda i bilen. Frågan är, skall vi återkalla bilen? Ta antalet bilar ute på vägarna, A, multiplicera med sannolikheten för denna typ av olycka, B, multiplicera med medelutgiften för en förlikning till offren, C. A gånger B gånger C är lika med X. Om X är mindre än kostnaden för att återkalla bilen, så återkallar vi den inte. Kvinnan i sätet bredvid: Är sådana olyckor vanliga? Berättarjaget: Du skulle bara veta. Kvinnan i sätet bredvid: Vilken biltillverkare jobbar du för? Berättarjaget: En av de stora. I verkligheten hette denna biltillverkare Ford Motor Company. Bilmodellen ifråga hette Ford Pinto; ett kompakt litet åk som drogs med ett en olycklig design. När bilen blev påkörd bakifrån kunde bränsletanken punkteras av skruvar på just differentialen, vilket kunde leda till att hela ekipaget började brinna. Vid krockar kunde även bildörrarna låsa sig, så att passagerarna inte kunde lämna den brinnande bilen. För Pinton var A lika med 11 000 000, B lika med 0,00019 och C lika med 23 586. X var lika med 49 530 000, amerikanska dollar. Kostnaden att modifiera Pinton var 121 000 000 dollar, 11 dollar per bil. Så Ford valde att inte återkalla bilen. Kalkylen skickades runt i Fords internpost 1968, men kom till allmänhetens kännedom 1977. Detta under en period då biltillverkarna hade börjat ställas till svars i frågan om bilsäkerhet. Inte minst hade konsumentaktivisten Ralph Nader spelat en viktig roll i denna utveckling; hans texter och lobbande pressade fram bindande lagstiftning kring olika säkerhetsdetaljer i bilar. En intressant aspekt av hans aktivism är att den var så intimt sammanvävd med teknologisk och vetenskaplig utveckling. En central del av hans kritik av bilindustrin, exempelvis i boken Den Livsfarliga Bilenm, var just att den tidens biltillverkare var oansvariga för att de inte utnyttjade alla de bilsäkerhetslösningar som då stod till buds. Vetenskapsmän och ingenjörers arbete hade öppnat upp nya möjliga världar: Den första statistiken kring trafikoffer skapade en förståelse kring att bilar inte bara är frihetssymboler, utan även dödsfällor; det första bilbältet skapade en nytt sätt att se på en bil, som säker eller osäker. Naders bok kan ses som en argumentation där både han talar både för och med vetenskapliga rön och teknologiska artefakter. På detta sätt kan vetenskapliga framsteg och tekniska innovationer ha effekter som i allra högsta grad är politiska. Möjligheten att skapa en annan värld en värld med

färre biloffer öppnades inte bara i Naders skrivarlya, utan även i laboratorier. Kampen mot bilföretagens oansvarighet utkämpades inte bara med hjälp av skarp argumentation mellan människor, utan även med hjälp av statistik från akutmottagningar och specialfibrer i bilbälten. Man kan se det som att statistiken och bältet började alltså leva sina egna liv, och därmed påverka samhälle och politik. Detta sätt att se på samhälle och politik växte fram inom vetenskapsstudier, och det har därefter börjat påverka vår syn på hur ekonomins maktsystem hänger samman. I Michel Callons arbete The Laws of the Markets finner vi ett perspektiv som delvis liknar Gibson-Grahams den ekonomiska vetenskapen påverkar den ekonomiska verkligheten. Nationalekonomin är alltså, som nämndes i föregående avsnitt, performativ. Men Callon förutsätter inte att detta sker av sig själv, utan studerar alla de apparater och teknologier som håller ekonomin på plats. Vad är det, i vår omedelbara materiella omvärld, som gör att vi börjar agera i linje med de teorier som ekonomer använder? Vilka apparater och materiella arrangemang gör oss till en en blixtsnabb kalkylator av lust och olust (se Veblens citat ovan)? Och vilka arrangemang av människor och teknologier öppnar, respektive stänger, möjligheter för förändring av ekonomins maktstrukturer? För att konkretisera detta perspektiv kan vi studera ekonomin kring filmen Fight Club. Produktionen, distributionen och konsumtionen av film är ett arrangemang bestående av ett flertal mänskliga och icke-mänskliga aktörer produktionsbolag, skådespelare, mediakonglomerat, regissörer, distributörer utspridda runt om i världen, biografer, filmkritiker, biobesökare etc. Detta virrvarr av aktörer måste samordnas, genom att man försöker få hela systemet att funka enligt logik som ekonomernas teorier föreskriver. Målet är att producenter av olika varor och tjänster skall sammankopplas med konsumenter, och att deras relation skall regleras genom prismekanismen. För att allt detta skall fungera skapas det regler och lagar, exempelvis kring upphovsrätter. Upprätthållandet av en sådan struktur brukar fungera rätt bra, så länge arrangemanget av människor och teknologier är någorlunda stabilt. Samtidigt kan tillförseln av nya aktörer öppna upp möjligheter att agera utanför den marknadslogik man vill skapa. När exempelvis webbsajten The Pirate Bay och framförallt den Bittorrent-teknologi som den bygger på pluggas in i arrangemanget förändras ekonomin kring filmen Fight Club. Den tidigare så sammanhållna marknadsmekanismen börjar öppna upp sig, och små fickor av gåvoekonomier uppstår. Filmen blir inte bara någonting som enbart flödar från mediakonglomeratet till filmkonsumenten, den blir även någonting man delar med sig av.

Precis som i fallet med bilsäkerhet är det inte bara människor som agerar i detta exempel. Visst, fildelningens framtid är någonting som delvis kommer att avgöras på debattsidor och i lagstiftande församlingar, men själva Bittorrent-protokollet är också en central aktör i sammanhanget. Det är nämligen just denna aktör som får arrangemanget att gå från sluten enhet, till öppen potential. De människor som är de främsta politiska aktörerna i sammanhanget är alltså de hackare som utvecklar denna politiska innovation. De som utvecklar olika lösningar för ospårbar fildelning är alltså inte bara hackers i meningen duktiga programmerare av datorer. De följer även en viss hackeretik, som kan appliceras på all ekonomisk verksamhet. De har alltså ett intresse för politiken i de materiella ting som håller samman ekonomin och en optimistisk (stundtals naiv) förhoppning att deras intresse för det materiella kan göra framtiden mer öppen. Det finns flera exempel på denna typ av ekonomiska hack tänk utvecklingen av mikrokrediten, eller de lösningar som växer fram inom ramen för rättvis handel. I bägge fallen handlar det om framgångsrika försök att tämja ekonomiska arrangemang, att öppna upp för möjligheten till nya ekonomiska logiker, och att få ekonomin att hänga samman på ett nytt vis. (Läs mer om detta i Otto von Busch kapitel.) I denna analys av ekonomins maktrelationer ryms även en alternativ historieskrivning. Ofta beskrivs den samtida ekonomin såsom en expansion av den flytande marknaden, och en parallell nedmonterning av etablerade institutioner och hierarkier (välfärdsstaten, sociala band etc.) Samtidigt visar ju filmindustri-exemplet på det omvända: Att ordna filmekonomin är att skapa homogenitet och hierarki. I någon mening skulle man kunna säga att fildelarnas bidrag till att lösa upp denna homogenitet är att skapa en mindre hierarkisk ekonomi kring film. Kom ihåg att skapa ordning i filmekonomin byggde på att skapa en strikt uppdelning mellan filmindustrin (som producerar och säljer film) och konsumenterna (som passivt köper och konsumerar film). Fildelarnas intåg löser upp denna uppdelning, suddar ut de olika rollerna och skapar något som liknar en gatumarknad eller basar. Det finns flera ekonomiska tänkare som valt att beskriva den moderna ekonomins utveckling på detta sätt. Ekonomin kan inte sägas vara mer marknadslik nu än, säg, 200-300 år sedan. Sedan dess har nämligen ekonomin alltmer kommit att läggas till rätta, inom ramen för olika former av hierarkier. Den ekonomiska aktivitet som tidigare sköttes av enskilda handlare, hantverkare och bönder kom, under 1800- och 1900-talen alltmer att inordnas i stora beslutshierarkier. Först genom olika organisationer för längväga handel, vilka ofta var sammankopplade till miliära flottor, sedan genom framväxten av det moderna storföretaget.

Mekanismerna och teknikerna för att skapa denna homogenitet har, under dessa århundraden, generellt kommit från militären. Exempelvis kan man, under 1700-talet, se hur ett särskilt, så kallat disciplinärt organisationssätt spred sig som ett virus mellan olika organisationer från arméer och fängelser, till fabriker, skolor, och sjukhus. (Se Christopher Kullenbergs kapitel.) På samma sätt kan man se hur den massproduktion som kom igång under tidigt 1900-tal hade sitt ursprung i innovationer inom vapenproduktion, samt hur efterkrigstidens moderna företag alltmer kom att styras av logistiska metoder utvecklade under andra världskriget. Speciellt 1900-talet kom att innebära en stark hierarkisering av ekonomin. För det första började storföretag integrera alltmer aktiviteter inom sig exempelvis genom att köpa upp underleverantörer. För det andra började teknologisk utveckling alltmer ske inom ramen för dessa företag. Under mitten av 1900-talet stod det alltmer klart att det inte var Adam Smiths osynliga hand som styrde ekonomin, utan företagshierarkiernas utomordenligt synliga hand. Sedan dess har denna utveckling fortsatt, inte minst genom att dessa hierarkier kontrollerar merparten av den kunskap som används för att producera varor och tjänster. Det är i denna kontext som Do-It- Yourself-produktion (se Otto von Busch kapitel) kan ses som en motståndsstrategi. Den hierarkiseringsprocess som skissats här är dock inte på något sätt total. Det finns flera exempel på hur ekonomisk produktion och konsumtion nu sker utanför dessa homogena, hierarkiska strukturer. Inte minst i kontexten av datorer och elektroniska media ser vi stora svärmar av entusiaster och experter som deltar i att bygga nya produkter och tjänster, utan ekonomisk ersättning tänk wikipedia, eller open source-programmering. Här är Gibson-Grahams devis att krossa kapitalismen medan man hemarbetar på sin fritid i allra högsta grad relevant. Denna typ av självorganisering har skapat nya förhoppningar om en ekonomi där de stora hierarkier som kontrollerar samtidens ekonomiska aktivitet alltmer får konkurrens av självorganiserade svärmar av helt vanliga människor som just hemarbetar på sin fritid. En av de som teoretiserat om ekonomin på detta sätt är Manuel DeLanda. I A Thousand Years of Nonlinear History skriver han just om möjligheten att lösa upp ekonomins hierarkier, genom att vi alltmer lär oss att tämja självorganiseringens principer. Motståndet mot makthierarkier består alltså i att experimentera med det alternativa organisationssätt som självorganiseringen innebär. Här är han försiktigt optimistisk: Även om självorganiserade processer nu existerar i flera delar av världen, så har hierarkiska

strukturer en två- till trehundraårig ledning, vilket kan avgöra saken, speciellt nu när homogeniseringen blivit internationaliserad. Men även om framtiden visar sig tillhöra hierarkierna, så kommer detta inte ske eftersom någon 'kapitalismens lag' på något sätt bestämmer utfallet uppifrån. Mänsklighetens historia är en berättelse om tillfälligheter, inte nödvändigheter (99) Sluttexterna I denna text har vi sprungit på olika sätt att se på vad ekonomisk makt är. Makten kan skapas av våra sociala spel, av kapitalismens produktionsförhållanden, av masskulturens hjärntvätt men också av vår tilltro till en ekonomisk teori, eller av ett hierarkibyggande virus som sprider sig i samhället. Att göra motstånd mot sådan makt kan kräva självbehärskning, men också utsvävningar, hackeretik såväl som hemslöjd. Alternativen till att spränga banken är outtömliga. Referenser Callon, M. (1998) The Laws of the Markets. Oxford: Blackwell Publishers. DeLanda, M. (1997) A Thousand Years of Nonlinear History. New York, NY.: Zone. Gibson-Graham, J.K (2001) {1993} I väntan på revolutionen, eller konsten att krossa kapitalismen medan man hemarbetar på sin fritid, Fronesis, nr. 9. (1996) The End of Capitalism (as we knew it): A feminist critique of political economy. Oxford: Blackwell Publishers. Marcuse, H. (1968) {1964} Den Endimensionella Människan. Stockholm: Aldus. Nader, R. (1967) {1965} Den Livsfarliga Bilen. Stockholm: Rabén & Sjögren. Veblen, T. (1986) {1899} Den Arbetsfria Klassen. Göteborg: Vinga Press.

i I filmens sluttexter kan man läsa en personlig hälsning från Durden, ämnad att just rycka upp oss från vardagens konformism: Varning: Om du läser detta så är detta en varning till just dig. Varje ord du nu läser av detta meningslösa finstilta meddelande innebär ytterligare en bortkastad sekund av ditt liv. Har du inte viktigare saker för dig? Är ditt liv så tomt att du verkligen inte kan tänka dig något bättre att göra nu? Eller är du så rädd för auktoritet att du ger denna respekt och vördnad till alla de som kräver den från dig? Läser du allt som du förväntas läsa? Tänker du allt som du förväntas tänka? Köper du allt som du sägs vilja ha? Gå ut en sväng. Träffa någon av motsatt kön. Lägg av med all överflödskonsumtion och allt masturberande. Säg upp dig från ditt jobb. Mucka gräl med någon. Visa att du lever. Bli en människa, eller förbli en siffra i statistiken. Detta är din varning Tyler