Vad är det första Hu Jintao tänker på när han vaknar på morgonen?

Telemeddelande (A) Sid. 1(8) Mnr HONG/20100304-1 2010-03-04 Hongkong Generalkonsul Lars Danielsson +852 2521 8823 lars.danielsson@foreign.ministry.se UD-ASO Dnr 12 Vad är det första Hu Jintao tänker på när han vaknar på morgonen? Hongkong är på många sätt en idealisk plats om man vill ägna sig åt det som kallas China-watching. Och skam vore det väl annars, Hongkong är ju som bekant en del av Kina med den viktiga fördelen mot fastlandet att här kan man tänka och tycka som man vill utan risk för konsekvenser. Men samtidigt präglas Hongkong särskilt dess politiska och ekonomiska elit av ett stort mått av försiktighet. Det som störde mig något under min första tid här var att så fort samtalet med någon högt uppsatt Hongkongbo gled in på Kina, så blev vederbörande ofta väldigt diplomatisk i ordets sämsta bemärkelse. Inte på grund av att mina samtalspartner saknade åsikter om Folkrepubliken men man ville helt enkelt inte skylta med dem. Under senare tid har jag prövat angreppssättet att fråga folk jag möter vad de tror det första är som Kinas president Hu Jintao tänker på när han vaknar på morgonen. Bevekelsegrunden för denna vinkel skulle vara att de flesta av oss i morgongryningens spröda sken har en tendens att älta de saker som bekymrar oss mest. Genom att så att säga privatisera frågan hoppades jag få ut lite mer substans av alla de Kina-kunniga människor som jag har förmånen att träffa dagligen. Och se, tungbanden lossnade! Jag har nu ett drygt hundratal svar på denna på ytan banala fråga från alla möjliga Hongkongbor från regeringschefen Donald Tsang och en av världens rikaste män Li Ka-shing ned till några

2(8) taxichaufförer. Min ursprungliga tanke var att bara spara mina anteckningar från dessa samtal som underlag för rapportering och anföranden men vid en genomläsning noterar jag att de ger en ganska bra bild av vilka som är Kinas viktigaste utmaningar i dag sedda genom ett Hongkong-raster. Så därför följer här de vanligaste svaren: It s the economy. stupid De allra flesta jag talar med lyfter fram Kinas ekonomiska utveckling som Hu Jintaos viktigaste huvudvärk. Kinas främste ledare kan med rätta vara ganska nöjd över hur landet har klarat den finansiella krisen. Och det är nog inte den allmänna tillväxttakten som är Hus främsta problem. Några av Hongkongs största property developers pekar på risken för att fastighetsbubblan är på väg att spricka i många städer. I mångmiljonstaden Zhengzhou, huvudstad i Henan, skall 40 % av alla nybyggda lägenheter stå tomma, enligt en Hongkongbo som är aktiv där. Folk köper lägenheter i rent spekulationssyfte men kommer så småningom att tvingas sälja till underpriser eftersom efterfrågan inte är så stor som alla spekulerare hoppas. Uppgiften från centrala statistikmyndigheter häromdagen att fastighetspriserna i Kina förra året endast skulle ha stigit med drygt 1 % bemöts här med ett hånskratt. En statistikprofessor på ett av Hongkongs universitet svarade också på min fråga att Hu borde tänka på det problem som avsaknaden av tillförlitlig statistik är för skötseln av landet. Men, suckade han, det är väl knappast troligt att så är fallet. En annan aspekt på ekonomin som återkommer i svaren är de växande klyftorna mellan stad och landsbygd. Ett antal ledande Hongkongpolitiker som träffat Hu vittnar om vad de betecknar som en genuin oro hos presidenten över att stora delar av Kinas befolkning ännu så länge inte fått särskilt stor del av landets ökande välstånd. (I marginalen kan noteras att flera tillbakavisar den här förhärskande mediabilden att det skulle vara premiärminister Wen Jiabao som är mest socialt engagerad. Han är bara skickligare på att hantera media, sade en professor kallt.) Hu beskrivs av flera (inte bara s.k. Pekingvänliga) som en person med höga jämlikhetsideal som ofta pekar på riskerna med en alltför otyglad kapitalism. Ytterligare ett problem som börjar göra sig påmint, men som i första hand kommer att behöva hanteras av kommande ledargenerationer, är bristen på

3(8) arbetskraft inom vissa sektorer. För Hongkongentreprenörer verksamma i södra Kina är det varje år efter det kinesiska nyåret lika osäkert hur stor del av den normala arbetskraften som återkommer efter firandet i hembygden. Under krisåret 2009 fanns inte problemet, men i år anses situationen på sina håll vara krisartad. Färska rapporter talar om att det saknas två miljoner personer runt Pärlflodsdeltat. Just detta problem känns ändå inte oöverstigligt och borde till stor del kunna hanteras om löneläge och arbetsvillkor förbättras. Men en affärsman i Hongkong pekar på den långsiktiga effekten av ettbarnspolitiken i form av minskat arbetskraftsutbud för varje år. Han menar att presidenten borde fundera på en arbetskraftsinvandring om några år för att undvika besvärande flaskhalsar. Sannolikheten för att Hu på sin huvudkudde hyser sådana tankar tror jag inte är särskilt stor. Den enskilda ekonomiska fråga som presidenten anses prioritera mest är införandet av någon form av socialförsäkringssystem. Flera av mina sagespersoner intygar att Hu Jintao är mycket medveten om nödvändigheten av att öka den inhemska konsumtionen och att en bättre trygghetssystem är det mest verksamma sättet att få ned den nu mycket höga sparkvoten hos hushållen. Hur styr man ett land med 1,3 miljarder invånare? Det faktum att relativt lite har hänt med socialförsäkringssystemet, trots presidentens engagemang, illustrerar ett annat problem som många återkommer till de växande svårigheterna för centralregeringen att styra landet. Shan gao huang di yuan bergen är höga och kejsaren långt borta är lika relevant som uttryck i dag som det var under de kejserliga dynastierna. Presidentens och centralregeringens möjligheter att styra utvecklingen har begränsats över tiden av att provinserna blivit allt mer ekonomiskt självförsörjande. Skatteintäkter är en relativt liten del av deras inkomster. I stället fylls de provinsiella (och lokala) skattkistorna av intäkter från markförsäljning och från den myriad av bolag med offentligt ägande som utnyttjar den allt friare marknaden. Som generalsekreterare i kommunistpartiet kan Hu Jintao fortfarande styra på det ideologiska planet. Partiet tycks fortfarande fungera effektivt som

4(8) centralstyrd propaganda- och kontrollapparat. En ledande Hongkongpolitiker menar att det vi sett under de senaste åren är ett slags kompensationsfenomen mer ideologisk kontroll som ersättning för bristande förmåga att styra ekonomin. Ett av presidentens viktigaste styrmedel är utnämningsmakten. Men Hu som ju varit partisekreterare både i Guizhou och Tibet lär vara förfärad över hur snabbt många av hans förmenta protegéer drabbats av lokalitis och satt den egna provinsens väl före nationella hänsyn när de utnämnts till guvernörer och partisekreterare. En av Hongkongs främsta statsvetare pekar på att Hu i arla morgonstunden borde fundera på hur ett mer federalt system skulle kunna underlätta styrningen av denna jättenation. Men federalism, säger samme professor, förutsätter förtroende mellan centrum och periferi och det finns inte. En av domarna i Hongkongs högsta domstol pekar på ett annat styrningsproblem. Tillämpningen av kinesiska lagar varierar högst väsentligt mellan olika provinser. Detta beror på flera saker många domare saknar juridisk utbildning, partiets inflytande är starkt och begreppet socialistisk rättvisa används för att legitimera alla möjliga märkligheter. Men det saknas också ett fungerande system för att skapa rättspraxis genom domar och också en återkoppling till den politiska och lagstiftande makten om rättstillämpningen visar på behov av lagändringar. Slutresultatet blir att presidenten och centralregeringen har dålig information om hur det rättsliga systemet fungerar och därför inte kan ta initiativ till förändringar. Korruption Att Hu Jintao är medveten om Kinas gigantiska korruptionsproblem råder inget som helst tvivel om. En del av mina samtalspartner menar att presidenten nog har en och annan sömnlös natt över denna svulst i samhället men att han mest är bekymrad över att ett alltför hårdhänt drivande av frågan skall avslöja att korruptionens spår leder rakt in i regerings- och partihögkvarteret Zhongnanhai. Andra menar att de ovan nämnda problemen med rättsapparaten är huvudorsaken till varför så lite sker. Den taktik som Hu tycks använda är att statuera exempel i enskilda fall. Det mest uppmärksammade på senare tid har ägt rum i Chongqing i centrala Kina där flera tusen korruptionsärenden nu

5(8) prövas. Men en lätt cynisk affärsman som ofta besöker denna jättestad menade att det som sker i Chongqing mest handlar om att förbättra borgmästaren Bo Xilais möjligheter att klättra vidare på karriärstegen. Chefen för Hongkongs antikorruptionskommission har berättat om de många erbjudanden som hans organisation har givit till centrala myndigheter om erfarenhetsutbyte i de flesta fall utan särskilt mycket respons. Det är för övrigt en ganska vanlig uppfattning här att Hongkongföretag inte det minsta drar sig för att tillfredsställa kinesiska beslutsfattares hunger efter smörjmedel av olika slag för att få till stånd affärer. Tronföljden Förvånansvärt många av de jag talat med tror att presidenten grubblar en hel del över tronföljdsfrågorna. Inte så att någon på allvar ifrågasätter att det är Xi Jinping och Li Keqiang som skall ta över president- och premiärministerämbetena och de därmed sammanhängande posterna i partiet på hösten 2012. Men en regeringsföreträdare pekar på att Xi Jinping fortfarande inte har blivit vice ordförande i den centrala militärkommissionen som brukligt är för blivande presidenter som ju så småningom också blir ordförande i detta viktiga organ. Och andra pekar på att maktcentrum i Peking troligen består av närmare ett 50-tal personer och hur alla dessa poster skall fördelas när den femte ledargenerationen träder till är inte på något sätt klart. Ingen jag talat med tror egentligen att Hu bekymrar sig om en regelrätt maktkamp inför att han själv lämnar om 2,5 år. Men ett par personer (det var fler för ett år sedan) pekar på en viss dragkamp mellan ekonomisterna med bas i Shanghai som predikar fortsatta marknadsliberaliseringar (men ökad ideologisk kontroll) och den mer sociala linje som presidenten själv anses stå för. Xinjiang Flera av de jag talat med tror att Hu ägnar mycket tid åt problemen i Xinjiang - betydligt mer än åt de i Tibet. Presidenten anser sig med viss rätt känna den tibetanska situationen väl från sin tid som partisekreterare där. En journalist pekar också på att det trots allt med stora svårigheter pågår någon slags process med företrädare för Dalai Lama.

6(8) Men med Xinjiang är saker och ting mer komplicerade. Provinsen är betydligt mer strategiskt viktig för Kina, inte minst ur energisynpunkt. En sociologiprofessor menar dessutom att det kinesiska ledarskapet lider av samma islamofobi som vi kan se på många andra håll i världen. En Hongkongjournalist som på plats bevakade oroligheterna i Urumqi förra sommaren ansåg att både stats- och provinsledningen helt tagits på sängen av intensiteten i de etniska motsättningarna. Hu Jintao förstår inte att de patriotiska känslor som ledningen nu spelar så mycket på ganska lätt glider över i Han-nationalism. Hus lösning har varit den traditionella för kinesiska ledare under senare tid som möter regionala oroligheter dränk dem i pengar. Investeringsplanerna i Xinjiang får Bottniabanan att blekna i jämförelse. Men eftersom effekterna av dessa satsningar tar tid att visa sig, paras de med ökad kontroll och repression. En ledande NGO-företrädare här säger sig vara övertygad om att världen får se nya oroligheter innan Hu lämnar sitt ämbete 2012. Taiwan De flesta politiska ledare vill gärna åstadkomma något som gör att eftervärlden minns dem med uppskattning. De flesta i Hongkong är övertygade om att Hu Jintaos claim to fame handlar om Taiwan. När den kinesiske presidenten i morgontimman sömnlös vilar sitt huvud mot någon sidenkudde är han säkert ytterst medveten om att nyckeln till odödlighet i denna fråga inte främst innehas av honom själv utan av president Ma Yingjeou och det taiwanesiska folket. Att varje president i folkrepubliken har återföreningen av hela moderlandet högt på sin dagordning är väl känt. Men Hu Jintao är den förste sedan 1949 som kan ta avgörande steg på vägen mot ett närmande med Taiwan utan att använda militära medel. Jag konstaterar också att Taiwandiskussionerna i Hongkong blir allt intensivare. Det har alltid funnits starka band mellan Hongkong och Taiwan, inte minst mellan politiker. Men nu närmast exploderar det här av seminarier, böcker och debatter om vad som sker över Taiwansundet. En av Hongkongs främsta Taiwanbevakare tror att Hus högsta önskan är att nästa år kunna få till stånd ett möte med president Ma i dennes egenskap av ordförande i Kuomintang, något annat vore inte möjligt i nuvarande läge i

7(8) samband med högtidlighållandet av 100-årsminnet av Xinhairevolutionen som ledde till bildandet av Republiken Kina. Att ett sådant möte bara skulle vara ett fototillfälle förefaller inte troligt. Samtidigt har Ma lovat att inte ta upp de politiska frågorna med Kina förrän han klarat ett omval våren 2012 något som ju är högst osäkert. Så president Hus morgontankar borde kanske realistiskt sett i stället koncentreras till att fundera över hur han kan ro i land det frihandelsavtal som nu ligger på bordet. USA det vackra landet En minister i Hongkongregeringen menade att Hu Jintao varje morgon funderar över hur Kinas utveckling kan mätas mot USA. Det blir allt tydligare, menade ministern, att Kinas ledning närmast är fixerade vid jämförelser med Förenta staterna. I detta ligger både en fascination över landet som bland annat reflekteras i den kinesiska benämningen av USA, Mei guo, det vackra landet men också en oförmåga att riktigt inse vad det är, utöver den militära styrkan, som gör att Förenta staterna, trots alla sina ekonomiska och politiska svårigheter, fortfarande anses vara världens ledande nation. En av Hongkongs ledande affärsmän vittnade om ett samtal med president Hu där denne uttryckt en viss frustration över att han inte riktigt förstod sig på president Obama. Företrädaren George W Bush hade varit mycket enklare att läsa för den kinesiske statschefen, men den unge mannen från Chicago var svår att begripa. Affärsmannens slutsats var att president Hu ser en möjlighet för Kina att ytterligare stärka sin position på världsarenan med en amerikansk president som huvudsakligen tycktes ha en inrikespolitisk dagordning. Ja, detta var om inte Top Ten Things that Hu Jintao first thinks of in the morning för att parafrasera David Letterman så åtminstone en provkarta på vad man här tror rör sig i huvudet på en av jordens viktigaste politiska ledare. Notabelt är några saker som inte finns med bland alla de svar jag fått. Ingen tror att presidenten bryr sina hjärnceller med utvecklingen i Hongkong, det får andra sköta. Avsaknaden av ämnen som klimat och miljö är anmärkningsvärd men kanske inte så förvånande. Lika lite förvånande är väl att ingen tror att Hu Jintao funderar över frågor med europeisk anknytning. Inte heller Ryssland anses vara något för presidenten att förlora nattsömn över. Så heller icke Nordkorea.

8(8) Stämmer mina över hundra sagesmäns funderingar med verkligheten? Kanske, men det kan väl lika gärna vara så att den som har mest rätt är den skräddare som jag ibland använder: Han tänker på vilken slips han skall ha på sig. Har Du inte sett att han är den ende kinesiske ledare som verkar lägga ned lite omsorg på hur han klär sig? DANIELSSON